Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat stöd till unga brottsoffer.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att det är angeläget att stärka stödet och skyddet för dem som utsatts för brott – ett välkommet uttalande.
Ett stort problem i dag är att många yngre inte har förtroende för – eller någon relation till – rättssamhällets formella representanter. Man litar helt enkelt inte på att polis, socialtjänst eller domstolar kan ge tillräckligt stöd och skydd. Det innebär i sin tur att många unga väljer att lösa sina ”problem” med metoder som inte är förenliga med rättssamhällets.
”Där rättssamhället vacklar, vacklar demokratin”, lär författaren Henning Mankell ha sagt.
Ungdomar som rånar andra ungdomar är ett ökande fenomen i den våldsrelaterade ungdomskriminaliteten, inte bara i Stockholm utan även i andra svenska städer. Men många brottsoffer orkar eller vågar inte anmäla brottet. Förhör, offentlighet, hot och rättegång kan avskräcka den kaxigaste. Det gäller i synnerhet när de unga brottsoffren finns i samma miljö som gärningsmännen.
De positiva krafterna – rättssamhället och det civila samhället – måste ta tillbaka det offentliga rummet och visa att rättvisan inte låter sig kuvas. I annat fall ökar risken för att de destruktiva ledarna blir allt starkare och skapar alternativa strukturer. Därför är det extra viktigt att på olika sätt stödja verksamheter som i sin tur stödjer brottsoffer; såväl före, som under och efter rättegång.
För att öka kommunernas och socialtjänstens incitament att förebygga brott – och öka brottssoffrets vilja att anmäla – borde gärningsmannens kommun/socialdistrikt ha det ekonomiska ansvaret för skyddet till brottsoffret. I dag är det alltför vanligt att myndigheterna kan kosta på sig att inte samarbeta.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |