För att uppleva livskvalitet måste individen känna trygghet. För att alla skall känna trygghet måste brottsligheten minska och det brottsförebyggande arbetet öka, och i detta arbete har den enskilde individen såväl som staten ett stort ansvar. Ett decentraliserat samhälle erbjuder särskilt gynnsamma förutsättningar för detta.
I rapporter från t ex förorter där medborgarna känner sig otrygga, frågar sig många var närpoliserna tog vägen. Liknande rapporter kommer också från samhällen på landsorten som saknar närvaron av polisen. Det är idag en social och regional klyvning även inom rättsväsendets område. Förtroendet för rättsväsendet grundas på att det fungerar snabbt, har hög kvalitet samt att det finns nära tillgängligt. Därför måste handläggningstiderna och utredningstiderna vara så korta som möjligt. Vi måste förkorta tiden från brottsanmälan till kriminalvårdspåföljd, och polisutryckningarna måste nå fram inom en skälig tid, vilket tyvärr inte alltid sker idag. Det handlar om allas rätt till en trygg tillvaro, det handlar om lika villkor.
Centerpartiet föreslår följaktligen att 1 600 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår satsas på rättsväsendet under den kommande tvåårsperioden.
Brottsutvecklingen kan dock inte enbart stävjas genom traditionella åtgärder inom rättsväsendets ram, utan även det brottsförebyggande arbetet måste långsiktigt förstärkas.
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas ytterligare. Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot gärningsmannen måste alltid prioriteras. De som utsätts för brott eller är nära berörda av brott får ofta men för livet.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 6
5 Förtroende för rättssamhället 6
6 Familjen 8
7 Ett hjälpande samhälle 9
8 Brott mot kvinnor och barn 10
8.1 Jourer 10
8.2 Brottsanmälningar 11
8.3 Myndigheter 12
8.4 Besöksförbud 13
8.5 Våldtäkter 14
9 Utanförskap 14
9.1 Äktenskap 15
10 Brott mot minoriteter 16
11 Ett boende för alla 16
12 Narkotika 17
13 Övergrepp i rättssak 19
14 Buggning 19
15 Gränslös brottslighet 20
16 Polisen och kriminalvården 21
17 Åklagarväsendet 21
18 Domstolarna 22
19 Påföljd 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att korta handläggningstiderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om breddad samverkan mellan rättsväsendets myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett snabbare förfarande i fråga om mängdbrottsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gemensamma ärendehanteringssystem för rättsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens betydelse för barns normer och värderingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett normskapande samhälle.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga över ansvaret från kommunerna till Rikspolisstyrelsen när det gäller handläggning av ärenden som rör kvinnor som måste få en ny identitet samt lämna landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nollvision för våld mot kvinnor och barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad rättshjälp för flickor och kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya rutiner och attityder inom polisen när det gäller brott mot kvinnor och barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade satsningar på utbildning för poliser, personal inom rättsväsendet, socialtjänsten, primärvården samt tjänstemän inom kommuner och landsting.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brottsoffers rätt till information om vad som händer efter en polisanmälan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpningar av lagen om besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidga åklagarnas möjlighet att fatta interimistiskt beslut om besöksförbud för våldsmän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att besöksförbudet skall gå att kombinera med fotboja och kunna innehålla förbud mot att vistas i en viss kommun.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som upplever familjevåld skall betraktas som brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skärpning av våldtäktslagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utanförskap och segregation som grund för brottsbenägenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anhöriginvandring på basis av fullmaktsäktenskap skall förbjudas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fullmaktsäktenskap inte skall tillåtas i den svenska äktenskapslagstiftningen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över reglerna om uppehållstillstånd för misshandlade kvinnor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att företag bör se över sina rutiner och ta bort inbyggda hinder som leder till diskriminering gentemot minoriteter.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsförebyggande aspekter alltid bör tas med i såväl planering av bostadsområden som samhällsplanering i övrigt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en fungerande narkotikabekämpning.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vittneskallelserna bör utformas på ett varsammare sätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statlig hjälp till de ideella organisationerna i deras arbete med brottsförebyggande arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillåta buggning vid fall där grov brottslighet föreligger.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att gränslös brottslighet kräver gränsöverskridande lösningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åklagarna skall överta vissa administrativa uppgifter från domstolarna.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en kommitté som skall utreda vilka konsekvenser den pågående centraliseringen av åklagarväsendet fått.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bibehålla en decentraliserad tingsrättsorganisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändringar av domstolsorganisationen skall beslutas av riksdagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga ned Domstolsverket och decentralisera dess verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja straffskalornas miniminivå vid grova brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över om upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen.
1 Yrkandena 19 och 21 hänvisade till SfU.
2 Yrkande 20 hänvisat till LU.
3 Yrkande 22 hänvisat till AU.
4 Yrkande 24 hänvisat till SoU.
Det yttersta målet är att var och en ska kunna växa som människa och ha möjlighet att förverkliga sina drömmar. Varje människa har samma rättigheter och skyldigheter. Centerpartiets utgångspunkt är alla människors lika värde och rättigheter.
Sverige är en rättsstat med fri åsiktsbildning, fungerande rättsväsende och ett system för fredlig förändring av politisk makt. Demokratitanken är djupt rotad hos de svenska invånarna. Centerpartiet ifrågasätter ändå om inte rättsstaten kan bli betydligt bättre än vad den är idag.
Medborgarnas rätt till en trygg och säker levnadsmiljö är en av grundbultarna i Centerpartiets politik.
Centerpartiet har även lagt en partimotion: Demokrati – där människor får växa. I den motionen belyses det demokratiska systemet mer ingående och även rättssäkerheten, dvs den enskildes rätt i förhållande till statsmakten. Vi har även valt att skriva en särskild kommittémotion angående polisen och kriminalvården.
För att uppleva livskvalitet måste individen känna trygghet. För att alla skall känna trygghet måste brottsligheten minska och det brottsförebyggande arbetet öka och i detta arbete har den enskilde individen såväl som staten ett stort ansvar. Ett decentraliserat samhälle erbjuder särskilt gynnsamma förutsättningar för detta. Vi är övertygade om att människor vill och kan ta ansvar såväl för sig själva som för andra. Människans grundläggande frihet att förverkliga sina drömmar och utveckla sina förutsättningar skall därför inte inskränkas av annat än omsorg om andras lika möjligheter. Varje människa måste ha makt att påverka de beslut som i sin tur påverkar henne. Beslut skall därför fattas så nära varje människa som möjligt. Får människor vara med och bestämma leder detta även till ett större ansvarstagande och ökad omsorg för varandra.
I rapporter från t ex förorter där medborgarna känner sig otrygga frågar sig många var närpoliserna tog vägen. Liknande rapporter kommer också från samhällen på landsorten som saknar närvaron av polisen. Det är idag en social och regional klyvning även inom rättsväsendets område. Detta accepterar inte Centerpartiet, och våra kriminalpolitiska mål är entydiga. Vi måste minska brottsligheten och öka människors trygghet. Samhällets viktigaste uppgift är att garantera människors trygghet och säkerhet.
Förtroendet för rättsväsendet grundas på att det fungerar snabbt, att det är förutsägbart och konsekvent samt att det finns nära tillgängligt. Därför måste handläggningstiderna och utredningstiderna vara så korta som möjligt. Vi måste förkorta tiden från brottsanmälan till kriminalvårdspåföljd och polisutryckningarna måste nå fram inom en skälig tid, vilket tyvärr inte alltid sker idag. Det handlar om allas rätt till en trygg tillvaro. Vi behöver också ett brett samarbete mellan myndigheterna inom rättsväsendet och ett väl fungerande tekniskt stöd.
En effektiv och framgångsrik brottsbekämpning förutsätter korta handläggningstider. Om ett ärendes gång genom rättsväsendet tar lång tid, skapar det problem för alla berörda. Brottsoffer och misstänkta påverkas negativt av att få sväva i ovisshet i en lång väntan på beslut om åtal och dom. Undersökningar visar på att brottsoffer som får vänta länge på att den rättsliga processen slutförs har svårare att lägga traumatiska upplevelser bakom sig. Ibland tar det så lång tid att få en skadeståndsfråga prövad att anspråket hinner preskriberas. Värdet av vittnesmålen sjunker ju längre tiden går, vilket riskerar kvaliteten i förundersökningsmaterialet och i förlängningen hela domstolsprocessen.
Långa handläggningstider hos åklagarna leder till att ärenden blir mer arbetskrävande. Nya brottsmisstankar kan uppkomma under tiden eftersom en del återfallsförbrytare begår nya brott under tiden som brottsutredningen av tidigare brott pågår. Som en följd av detta undermineras tilltron till att samhället och rättsväsendet verkligen klarar av att förhindra och beivra brott. Dessa förhållanden är självfallet oacceptabla. Handläggningstidernas längd, oavsett brottstyp, är en viktig rättssäkerhetsfråga som statsmakterna kontinuerligt måste följa.
Det är extra viktigt att tiden från brott till verkställande av dom blir så kort som möjligt när det gäller unga brottsförövare. Risken är uppenbar att långa handläggningstider uppfattas av de unga som att samhället inte bryr sig om vad som är rätt eller fel. Detta sänder fel signaler både till förövaren och brottsoffret. Vad som ovan anförts om att förkorta handläggningstiderna bör ges regeringen till känna.
Ett genomgående problem i brottmålskedjan är bristen på administrativ samverkan mellan myndigheterna. Om denna samverkan inte fungerar väl försämras kvaliteten i rättsprocessen, och det skadar medborgarnas tilltro till rättssystemet. Både brottsoffer och misstänkta vinner på en snabbare utredning och lagföring.
Polis, åklagare, domstol och kriminalvård bör samverka mer i syfte att drastiskt korta ned genomströmningstiderna för vissa brott, bl a enkla misshandelsfall och tillgreppsbrott. För att främja samarbetet mellan olika delar av rättsväsendet kan en åtgärd vara att genomföra gemensamma kompetenshöjande satsningar. Sådana utbildnings- och vidareutbildningstillfällen är utomordentligt viktiga för prioriteringar och för att öka medvetenheten och kunskapen. Möjligheterna till ökad samverkan mellan olika verksamheter inom rättsväsendet borde prövas i högre utsträckning. En sådan samverkan vore eftersträvansvärd t ex inom administration, lokalutnyttjande m m. Vad som ovan sagts om vidgad samverkan mellan rättsväsendets aktörer bör ges regeringen till känna.
För att få ett snabbare förfarande av så kallade mängdbrottsärenden bör nya åtgärder vidtas. Polisen bör förbättra ärendesorteringen, så att ärenden som kan avslutas snabbare blir identifierade och hanteras skyndsamt. Vad som ovan anförts angående ett snabbare förfarande av mängdbrottsärenden bör ges regeringen till känna.
Datoriserade ärendehanteringssystem inom rättsväsendet har inneburit effektivitets- och rationaliseringsvinster. Att inte hela rättsväsendet har samma diarie- och ärendehanteringssystem eller system som sinsemellan är kompatibla är bekymmersamt. Möjligheterna att utöka diarie- och ärendehanteringssystemet till att omfatta alla områden inom rättsväsendet borde undersökas närmare. Vad som ovan sagts om gemensamma ärendehanteringssystem för rättsväsendet bör ges regeringen till känna.
Familjepolitiken måste utgå från barnens rätt att känna trygghet under uppväxten och samhället måste erbjuda familjerna stöd. Det är viktigt för självrespekten och den inre tryggheten att bli bekräftad av andra och att få känna att man har betydelse för andra. Tryggheten under uppväxttiden är ofta avgörande för barnets framtid. Ofrihet och otrygghet leder däremot ofta till frustration, aggression och förtvivlan, vilket i sin tur kan leda till kriminella handlingar.
Ett samhälles normbildning utgår från vad som är rätt och fel i umgänget mellan människor. Såväl skrivna som oskrivna regler är viktiga och påverkar normbildningen och spelar en avgörande roll för att förhindra brott. Vålds- och brottsutvecklingen kan inte stävjas enbart genom traditionella åtgärder inom rättsväsendets ram, dvs ingripanden och reaktioner på redan begångna brott, utan det brottsförebyggande arbetet måste också prioriteras och förstärkas.
Det är familjen och den närmaste omgivningen som kan hjälpa till att sätta gränser och förebygga brott bland barn och ungdomar. De har också en viktig roll, då brott har begåtts, genom att vara med och reda ut orsakerna till brottet. Barn behöver vuxenkontakter för att kunna utvecklas till trygga vuxna individer. Trygghet i barndomen är en förutsättning för att kunna bejaka friheten i vuxen ålder. De föräldrar som i olika skeden inte orkar eller förmår ge sina barn denna trygghet måste erbjudas stöd av samhället.
De allra flesta barn i Sverige har hög materiell standard och engagerade föräldrar. Det finns också barn som är utsatta och som har det svårt. Det kan vara barn som lever i familjer med psykisk ohälsa, eller i familjer där missbruk och/eller misshandel förekommer och det finns barn som utsätts för övergrepp av olika slag. Samhället har ett stort ansvar för att ge alla barn bra uppväxtmiljöer med mycket kärlek och omsorg och en miljö fri från våld och droger. Inget barn skall behöva känna sig övergivet eller fara illa. Samhället måste ha förtroende för familjen samtidigt som det skall finnas stöd till familjen vid olika skeenden och kriser.
Framtidens familj kommer att se olika ut. Familjepolitiken skall underlätta föräldrarollen, så att den uppväxande generationen skall bli en trygg och självständig generation. Barn måste mötas med respekt och känna tillit och uppleva gemenskap.
Det är huvudsakligen i familjen som barnen får sina grundläggande normer och värderingar. Barnens rätt att växa upp under trygga förhållanden har stor betydelse, och barn har också rätt till vuxenförebilder i sin närmiljö. Diskussionen om familjens ansvar för de värderingar man förmedlar till barnen måste förenas med en offentlig debatt om normer och värderingar. Det är i denna dialog det brottsförebyggande arbetet måste ta sin utgångspunkt.
Vad som ovan anförts om familjens betydelse för barns normer och värderingar bör ges regeringen till känna.
Skolan och föreningslivet har också ett ansvar för barns och ungdomars normbildning. När barn och ungdomar deltar i föreningsverksamhet lär de sig tidigt att respektera demokratiska värderingar. Föreningslivet ger en meningsfull fritidssysselsättning och det är viktigt så att barnen inte ska känna utanförskap i samhället. Föreningslivet måste välkomna alla barn, oavsett föräldrarnas inkomster eller insatser i övrigt.
Våld, nedsättande ord, trakasserier och mobbning får inte tolereras av skolan eller av föreningslivet. Diskussionen om vad som är rätt och fel måste börja tidigt. Skolans personal följer barnens och ungdomarnas utveckling och kan därför tidigt upptäcka sociala problem och begynnande kriminella tendenser. Ett decentraliserat samhälle där medborgaren känner ökade möjligheter att vara med och påverka och ett större deltagande och ett större ansvar bidrar till en god normbildning och till att sociala klyftor suddas ut.
Allmänheten och de ideella organisationernas engagemang måste bättre tas tillvara. Samordning och samarbete mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste stärkas och utvecklas. En viktig del i att öka tryggheten i samhället är att etablera lokala trygghetsråd i varje kommun. Trygghetsråd, som ett brett samarbetsorgan mellan olika myndigheter och frivilligorganisationer, finns numer i alltfler kommuner och de påvisar goda resultat.
I det brottsförebyggande arbetet bör alla goda krafter samverka. Polisen är beroende av att människor har sina ”ögon och öron öppna”. Det finns dock en gräns för hur långt medborgarnas och allmänhetens engagemang skall sträcka sig. Människor ska inte tvingas ta lagen i egna händer, och utföra uppgifter som egentligen ankommer enbart på polisen, för att känna trygghet. Därför är medborgargarden aldrig en framkomlig eller önskvärd väg för att säkra tryggheten. Polisen måste därmed vara lyhörd för och ta människors oro och frustration på allvar.
Vad som ovan yttrats angående ett normskapande samhälle bör ges regeringen till känna.
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas ytterligare. Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot gärningsmannen måste alltid prioriteras. De som utsätts för brott eller är nära berörda av brott får ofta men för livet. Tyvärr har samhället hittills inte alltid ansett sig ha råd att hjälpa och stödja brottsoffren.
Vi måste utforma ett samhälle där såväl kvinnor som män får utvecklas. Attityderna i samhället måste förändras. Detta tar tid och kräver att insatser görs redan från tidig ålder. Det är viktigt att manliga och kvinnliga egenskaper inte värderas hierarkiskt. Kvinnors underordning måste brytas och den patriarkala ordningen hävas.
Rätt till skydd, förtursbostad och ekonomiskt bistånd är tre viktiga bitar som det oftast är mycket stora problem med i praktiken. Det ekonomiska biståndet ska sättas i samband med hänsyn till skyddsbehovet. Det är ytterst viktigt att kvinnorna inte ska vara beroende av den man som misshandlar eller hotar henne. I samband med skydd kan även merkostnader uppstå. I vissa fall känner kvinnan sig tvungen att fly sin hemort för att undgå att bli misshandlad och har därför inte möjlighet att sköta sitt jobb. Ett antal kvinnor lever under sådana allvarliga hot att de måste skapa sig en ny identitet samt flytta utomlands för att kunna leva ett drägligt liv. I dessa fall är det nödvändigt att handläggningen sköts professionellt och med totaldiskretion. Det är därför lämpligt att lägga över ansvaret från kommunerna, som idag handhar dessa ärenden, till Rikspolisstyrelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
Våld som förvandlar kvinnors och barns trygghet till en tillvaro i skräck och som inskränker kvinnors frihet måste bekämpas betydligt mer effektivt. Samhällets mål måste vara en ”nollvision” för våld mot kvinnor och barn. För att uppnå detta krävs omfattande åtgärder. Alla samhällets aktörer måste se över vilka möjligheter som finns och samverka för att öka kvinnors och barns trygghet och förebygga brott. Vad som ovan sagts om en nollvision för våld mot kvinnor och barn bör ges regeringen till känna.
Det finns totalt drygt 160 kvinnojourer i Sverige, vilket innebär att hälften av landets 289 kommuner saknar fungerande stöd för kvinnor som utsätts för hot och våld. Det är viktigt att stärka kvinnojourerna, så att de får möjlighet att hjälpa och stötta kvinnor i nöd. För hotade kvinnor kan kvinnojourerna vara en vändpunkt. Här finns någon som lyssnar på dem och som kan hjälpa dem att inse vad som pågår. Här får de också stöd vid en anmälan av mannen och en fristad.
Viktiga är också mansjourerna. En mansjour ska ha som uppgift att fungera som samtals- och diskussionsforum. För att underlätta för männen med utländsk bakgrund att förstå den svenska kulturen behöver de ett ställe att träffas på för att prata om glädjeämnen, sorger, hopp och förtvivlan.
Centerpartiet anser även att brottsofferjourerna är av stor betydelse för drabbade kvinnor och män. Brottsofferjourernas Riksförbund består idag av ca 110 lokala brottsofferjourer, som täcker landets samtliga polisdistrikt. Brottsofferjourerna erbjuder dels någon att tala med, dels praktisk hjälp i kontakter med myndigheter och försäkringsbolag. Man ger även stöd vid rättegångar. Enligt lag är det kommunernas skyldighet att stötta brottsoffren (Sol 5:11). Vårt mål är att både kvinno- och mansjourerna samt brottsofferjourerna ska stärkas. Vi uppmanar därför kommuner och landsting att se över sina budgetar för att kunna fördela resurser till jourerna.
Omkring 25 000, eller cirka en procent, av landets förvärvsarbetande kvinnor utsätts för våld i hemmet under ett år. Utöver detta finns ett stort mörkertal. Den faktiska brottsligheten är okänd eftersom alla brott inte kommer till polisens kännedom. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) pekar på att när det gäller våldsbrott kan det för anmälningsbenägenheten vara av betydelse om offret och gärningsmannen känner varandra. I BRÅ:s undersökning framkommer också att både offer och gärningsmän ofta är alkoholpåverkade. Våld mot kvinnor i nära relationer förekommer i alla samhällsklasser.
Kvinnor som hotats eller utsatts för våldsbrott har rätt att tas på största allvar. Endast var femte anmälan leder dock till åtal, och polis, åklagare, socialtjänst samt hälso- och sjukvården brister fortfarande i rutiner och hantering av ärendena. Kampen mot våldet mot kvinnor måste genomsyra polisens och åklagarnas arbete. Samarbetet mellan myndigheterna bör fördjupas och handläggningen bli effektivare.
Enligt BRÅ anmäler fler invandrarkvinnor i dag misshandel än under slutet av 1990-talet. Det gäller främst kvinnor som misshandlats av svenska gärningsmän. En del av det växande antalet polisanmälningar tolkar BRÅ som uttryck för att kvinnor i dag, i större utsträckning än tidigare, tar steget att anmäla brott. Det finns en klar överrepresentation av utrikesfödda både bland gärningsmän och offer i jämförelse med befolkningen i stort, enligt BRÅ. Det finns vissa tveksamheter mot att redovisa gärningsmännens bakgrund. Det glöms lätt bort att gruppen ”utrikesfödd” är en mycket heterogen grupp samt att de som begår brotten endast utgör en liten andel av hela gruppen. Det är dock viktigt ur åtgärdssynpunkt att redovisa dessa uppgifter. Vad som dock är angeläget att understryka är att social tillhörighet är den enskilt största faktorn för risken att begå brott.
Flickor/kvinnor som inte vågar polisanmäla brott ska ha rätt att beviljas rättshjälp för att få råd, information, hjälp med att ansöka om skydd m m. Idag ska den hjälpen kunna lämnas av socialtjänsten men detta fungerar inte i praktiken då socialtjänsten ofta brister i de juridiska kunskaperna. Vad som ovan anförts om att flickor och kvinnor ska ha ökad rätt till rättshjälp bör ges regeringen till känna.
Polis, kriminalvård, rättsväsende och sociala myndigheter måste arbeta gemensamt för att skydda kvinnan och eventuella barn i familjen. Att förhindra våld mot kvinnor och barn måste bli en prioriterad fråga i hela samhället, inte minst inom polisorganisationen, och organisation och rutiner bör anpassas till detta. Det behövs exempelvis tydliga rutiner för tidiga beslut om förundersökning och en aktiv förundersökningsledning.
Polis, kriminalvård och sociala myndigheter måste arbeta gemensamt för att skydda kvinnan och eventuella barn i familjen. Att förhindra våld mot kvinnor och barn måste bli en prioriterad fråga i hela samhället, inte minst inom polisorganisationen, och organisation och rutiner bör anpassas till detta. Det behövs exempelvis tydliga rutiner för tidiga beslut om förundersökning och en aktiv förundersökningsledning. Även informationen inom polisen måste förbättras. Attityderna hos poliskåren måste förändras när det gäller lägenhetsbråk, dvs våld inom hemmet, och dessa brott får inte betraktas som förmildrande bara för att tillbuden sker i hemmet. Attitydfrågor som dessa bör tas upp i undervisningen på polishögskolorna. Vad som ovan anförts om rutiner och attityder inom polisen bör ges regeringen till känna.
Det är ytterst viktigt att det satsas ordentligt på utbildning. Mer kunskaper inom krishantering, kulturer och religioner leder till ökad förståelse, bättre och säkrare bemötande av den som utsatts för våld. Kunskap om unga hotade kvinnors situation måste också finnas bland rättsväsendet, polisen, socialtjänsten, primärvården, tjänstemän inom kommuner och landsting. Många utbildningar till yrken som kommer i direkt kontakt med misshandlade kvinnor brister i undervisningen kring dessa frågor. Utbildningar ska genomsyras av ett könsperspektiv. Dessutom ska fortbildning ges till dem som redan verkar inom dessa yrken. Det är mycket viktigt för den som blivit misshandlad av en närstående att bemötas av kompetent personal som har rätt kunskaper om hur detta ska hanteras. Speciellt inom domstolsväsendet är det av stor betydelse att det finns kunskap om krishantering och om olika kulturer. Vad som ovan anförts angående ökade satsningar på utbildning för poliser, rättsväsendet, socialtjänsten, primärvården, tjänstemän inom kommuner och landsting bör ges regeringen till känna.
Brottsoffer har ett stort behov av information, såväl i samband med själva brottet som information om vad som händer efter polisanmälan. En lagändring från 1994 ålade polisen skyldighet att informera den drabbade om vart denne kan vända sig för att få hjälp. Trots det fungerar informationen inte tillfredsställande. Kunskapen och medvetenheten om brottsoffers situation måste få större uppmärksamhet inom rättsväsendet och i högre grad påverka rättsväsendets prioriteringar. Vad som ovan anförts om brottsoffers rätt till information bör ges regeringen till känna.
Varje händelse som kan benämnas familjevåld bör leda till kraftfulla åtgärder. Om skyddsåtgärder till stöd för misshandlade, hotade och förföljda kvinnor innebär inskränkningar i deras rörelsefrihet förtjänar detta särskild uppmärksamhet, då kvinnans frihet inskränks istället för mannens. Det naturliga borde istället vara att åtgärderna tar sikte på att begränsa gärningsmannens rörelse- och handlingsfrihet.
Lagen om besöksförbud bör ändras i vissa delar. Nu ses varje överträdelse som ett nytt brott, vilket innebär att varje överträdelse av besöksförbudet måste polisanmälas och en utredning av det nya brottet komma till stånd. Istället borde varje ny överträdelse per automatik betraktas som ett brott och utgöra grund för häktning. Fara för att den misstänkte återfaller i brottslighet, som är en av häktningsgrunderna, är ju då ”dokumenterad”.
Vad som ovan anförts om förändringar i lagen om besöksförbud bör ges regeringen till känna.
Precis som föreslås i en departementspromemoria från Justitiedepartementet (Ds 2001:73) menar Centerpartiet att besöksförbud även ska kunna avse den egna bostaden om det finns risk för att brott kommer att begås mot en sammanboende. Lagen bör utformas så att den ökar den personliga friheten för den som utsatts och att den minskas för den åtalade. Detta kan bl a göras om lagstiftningen kan medgiva att den åtalade mannen kan förbjudas tillträde till hemmet, i väntan på domslut, och i de fall där det framgår att våld förekommit.
Som omedelbar åtgärd skall åklagaren fatta ett interimistiskt beslut om besöksförbud, vilket ger den utsatta parten, nästan alltid kvinnan, rätt att byta lås i ytterdörrarna till bostaden utan att hon riskerar att åtalas för egenmäktigt förfarande. Dessutom möjliggör besöksförbudet omedelbar häktning vid eventuell överträdelse. Vad som ovan anförts om att utvidga åklagarnas möjlighet att fatta interimistiska beslut om besöksförbud bör ges regeringen till känna.
Besöksförbudet ska gå att kombinera med fotboja och ska kunna innehålla förbud att vistas i en viss kommun. Detta ska vara möjligt då hotbilden är allvarlig. Huvudregeln är att det är gärningsmannen och inte offret som ska flytta. Vad som ovan anförts om att besöksförbudet ska gå att kombinera med fotboja och kunna innehålla förbud att vistas i en viss kommun bör ges regeringen till känna.
Barn som upplever familjevåld skall betraktas som brottsoffer under brottsrubriceringen psykisk barnmisshandel och därmed dels ha tillgång till en skadeståndsersättning för kränkning, dels till ersättning för sveda och värk. Vad som ovan anförts om att barn som upplever familjevåld skall betraktas som brottsoffer bör ges regeringen till känna.
Flera uppmärksammade fall de senaste åren har gällt kvinnans/flickans egen del i att våldtäkten ägt rum. Det har ifrågasatts om det är sexuella övergrepp eller våldtäkt när offret varit berusat och därmed själv försatt sig i vanmakt. Detta är en helt oacceptabel syn på kvinnan och det allvarliga brott en våldtäkt är. Oavsett om kvinnan är påverkad av droger så är det en våldtäkt. Lagen måste i denna del bli tydligare. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns idag segregerade områden i Sverige med stor arbetslöshet och omfattande sociala problem, vilket ofta leder till ett ökat utanförskap och i förlängningen till en ökad kriminalitet. Speciellt i storstadsområdena finns en stor segregation i boendet. Naturliga kontakter och personliga relationer med andra grupper går ofta förlorade i segregerade stadsdelar. Om invandrare och infödda svenskar bor och arbetar tillsammans skapas däremot personliga relationer som ger kunskap om och förståelse för varandra. Bostadspolitiken är därför en central del i skapandet av ett integrerat samhälle.
Alla har glädje av fler kontakter med människor från andra länder och kulturer. Det berikar livet och förbättrar möjligheterna på en alltmer internationaliserad arbetsmarknad. Det är ett illusion att tro att vi lever i ett helt jämställt land med liknande möjligheter för alla medborgare. Olika villkor beror inte bara på särbehandlande regler och en undermålig bostadspolitik utan i minst lika hög utsträckning på attityder.
I segregerade områden tappar människor lätt framtidstron och tilltron till samhällets förmåga och vilja att avhjälpa problemen. I ett läge där tilltron till samhället går förlorad finns uppenbara risker att grupper skapar egna normsystem som inte är förenliga med det övriga samhällets normer och lagar. Det är främst i sådana miljöer som gängbildningar, drogproblem och grov kriminalitet får fäste bland ungdomar.
Segregerade skolor är också problem då många ungdomar med utländsk bakgrund går i klasser med få eller inga svensktalande elever, vilket försvårar kontakten med svenska ungdomar. Detta kan vara en orsak till att ungdomar känner sig utanför det svenska samhället. Invandrarungdomar anmäler sällan när de känner sig otrygga eller när de blir trakasserade, diskriminerade, misshandlade. Det är också vanligt att de möts av en negativ attityd av myndigheterna och att åtgärderna kommer för sent. Det räcker inte att tillsätta en grupp poliser/psykologer för att hjälpa dem. Lärarna är alltid de som först märker ungdomarnas beteende. Skolan måste ge klara signaler till föräldrarna, och åtgärder måste sättas in tidigt. Det krävs ett omfattande arbete för att öka både självkontrollen och den sociala kontrollen. Detta arbete kan inte enbart skötas av de rättsvårdande institutionerna. Det är ytterst en fråga om allas ansvar, välfärd och fördelningspolitik.
Den förda invandrarpolitiken har i stor utsträckning riktat sig till invandrare som grupp utan hänsyn till enskilda individers olika bakgrund och förutsättningar. Detta har bidragit till att invandrarskap förknippats med ”annorlundaskap”. Invandrarpolitiken har, tillsammans med den särskilda administration som byggts upp för att genomföra den, på ett olyckligt sätt förstärkt uppdelningen av befolkningen i ”vi” och ”dom”. Politiken har till viss del motverkat sitt eget syfte och medverkat till att skapa det utanförskap många invandrare och deras barn upplever i det svenska samhället. Politiken har i flera fall också hindrat människor från att komma in på arbetsmarknaden och ta en aktiv del i samhällsarbetet.
Familjestrukturen förändras ofta när invandrare kommer till Sverige. Eftersom det är barnen som lär sig svenska fortare än de vuxna, är ofta barnen familjens enda kontakt med det svenska samhället. Det är inte ovanligt att det är barnen som berättar för föräldrarna hur det svenska samhället fungerar. Dessa barn och ungdomar upplever att de får ta ett stort ansvar för familjen samtidigt som föräldrarna kan känna att de tappar sin föräldraroll. Sammantaget leder detta ofta till en väldigt tung familjesituation, samtidigt som många bär med sig hemska upplevelser från sina hemländer.
Människor är olika och har olika förutsättningar och alla måste därför ges likvärdiga möjligheter att ta sin del av ansvaret för det gemensamma och för sina nära. Det är det som utmärker ett humanistiskt samhälle. Avgörande är att människor känner att de har kraft att förändra. Om människor däremot känner hopplöshet och har minimal möjlighet att påverka sin egen situation förtvinar samhället. Strävan i gemenskapen måste vara att människor känner sig behövda, accepterade och att de fyller en funktion i samhället.
Vad som ovan anförts om utanförskap och segregation bör ges regeringen till känna.
Lagen om äktenskap säger att ett beslut som har meddelats av en utländsk myndighet inte får tillämpas i Sverige om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen. Om en av parterna i ett äktenskap som ingåtts utomlands är mycket ung, kan det medföra att äktenskapet anses ogiltigt enligt de svenska ordre public-reglerna. Riksdagens lagutskott har i ett betänkande från våren 2002 tillkännagivit att lagstiftningsåtgärder omgående bör komma till stånd i syfte att förhindra barnäktenskap och arrangerade äktenskap.
Enligt information från Migrationsverket förekommer i dag s k fullmaktsäktenskap. Detta innebär att en flicka i Sverige gifts bort med en man i ett annat land, genom användandet av fullmakt. Eftersom äktenskapet accepteras av den svenska staten kan mannen nu flytta till Sverige genom anhöriginvandring. Flickan har ingen möjlighet att motsätta sig äktenskapet. Anhöriginvandring på basen av fullmaktsäktenskap ska förbjudas. Detta bör ges regeringen till känna. Lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap bör förändras så att fullmaktsäktenskap inte längre tillåts i den svenska äktenskapslagstiftningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Kvinnor som inte har uppehållstillstånd i Sverige och har blivit utsatta för våld av sin man/sambo ska få stanna i landet. Vi vill ändra den praxis som säger att de måste bo minst 2 år med mannen i Sverige för att få permanent uppehållstillstånd. Enligt lagen ska misshandel underlätta för kvinnan att få uppehållstillstånd men praxis ser ofta annorlunda ut. Följaktligen bör reglerna för uppehållstillstånd ses över. Detta bör ges regeringen till känna.
Under senaste årtiondet har antalet anmälda brott rubricerade som hets mot folkgrupp ökat dramatiskt. Dessa brott särredovisas i statistiken först från och med år 1990. När det gäller antalet personer som lagförts för hets mot folkgrupp har det skett en kraftig nivåhöjning, varför det finns starka skäl att anta att så även är fallet med brottsanmälningarna.
Ett sätt att möta detta allvarliga problem är djupgående arbete med attitydförändring. De offentliga arbetsgivarna bör vara ett föredöme i mångfaldsarbetet. Företag och organisationer bör därför se över sina rutiner i syfte att öka mångfalden. Det kan till exempel handla om att ändra rutiner vid nyrekrytering eller om var lediga tjänster utannonseras. Allt som hindrar mångfaldsarbetet måste identifieras och undanröjas.
Vad som ovan anförts om att företag bör se över sina rutiner och ta bort inbyggda hinder som leder till diskriminering gentemot minoriteter bör ges regeringen till känna.
Vi anser att det behövs en samordnad diskrimineringslag och ombudsmannafunktion. Vi har yrkat på detta i vår demokratimotion och avstår därför här från att upprepa vårt yrkande. Det är vidare oacceptabelt att personer som invandrat till Sverige måste byta namn och utseende för att kunna få arbete och klara sin försörjning. Modersmålsundervisningen måste förbättras, och större valfrihet måste råda när det gäller vem som anordnar den utbildningen. I Nederländerna finns exempel på en bred antidiskrimineringslag, lagen om likabehandling, som förbjuder diskriminering på grund av religion, tro, politisk åsikt, ras, kön, sexuell läggning, familjestatus eller nationalitet. Lagen omfattar en stor del av samhällslivet, inklusive direkt och indirekt diskriminering på arbetsmarknaden.
Om vi inte kan känna oss trygga i vårt boende, hur ska vi då kunna utveckla en harmoni i samhällslivet i övrigt? Det är vardagstillvaron som formar oss som människor, och många upplever en rädsla för inbrott, överfall, våldtäkt och andra kriminella handlingar i den egna hemmiljön. Framförallt är det unga kvinnor som känner stor otrygghet. Ett stort antal, både kvinnor och män, säger också att de har varit rädda eller otrygga där de bor. Det är de mest kränkande brotten som de uttrycker rädsla för, som exempelvis överfall, våldtäkt och inbrott.
Eftersom det ofta är kvinnor och unga människor som känner oro eller rädsla i boendet är det viktigt att ha detta som utgångspunkt i arbetet med att skapa tryggare boendemiljöer. Kommunerna bör i sin planeringsprocess systematiskt gå igenom alla åtgärder som kan vidtas för att vi ska känna trygghet där vi bor. Det är viktigt att lyssna på vad t ex kvinnorna och ungdomarna har att berätta om var och när de känner sig otrygga. Det kan handla om utformningen av den fysiska miljön eller om var kvinnor och ungdomar som känner sig utsatta kan få den hjälp och det stöd de behöver. Diskussionen om kvinnofrid och ungdomsfrid måste vara en naturlig och viktig del i den offentliga debatten och den måste föras på skolorna, på arbetsplatserna och i bostadsområdena.
Ett viktigt förebyggande arbete är att planera bostadsområden så att de motverkar kriminalitet. Sterila, storskaliga och anonyma bostadsmiljöer fungerar tyvärr ofta som katalysatorer för vandalism och skadegörelse i alla former. Vi är övertygade om att det går att skapa ökad trygghet i bostadsområden om man planerar kreativa, varma och välkomnande miljöer. Målet måste vara att förvandla anonyma och sterila gårdar och gator till levande och trygga miljöer. Det är viktigt att de boende själva får möjlighet att föreslå förändringar och medverka i genomförandet.
Vad som ovan anförts om att brottsförebyggande aspekter alltid bör finnas med i planeringen av bostadsområden och i samhällsplaneringen i övrigt bör ges regeringen till känna.
I den ökande organiserade brottsligheten är ofta narkotika en del i verksamheten. Alla svenska politiska partier måste fortsatt stå enade i kampen mot narkotika, samtidigt som vi måste vara observanta på att partier i Europa tenderar ha ett alltmer liberalt synsätt på narkotikan. Vi måste med kraft förhindra ytterligare spridning och fortsätta informationen om narkotikans negativa effekter. Tullen måste få tillräckligt med resurser för att stoppa införseln av olika droger bland annat behövs fler narkotikahundar. Det måste samtidigt finnas resurser till vård och behandling för att hjälpa dem som redan blivit fast i sitt beroende.
Insatser som syftar till att minska efterfrågan på narkotika har betydelse för den framtida drogutvecklingen. Det finns brister i informationen och kunskapsspridningen. De metoder som har effekt används i alltför liten utsträckning, och det saknas kunskap och resurser att nå utsatta barn och ungdomar.
Skolan är den viktigaste arenan för drogprevention eftersom skolan når alla kategorier av ungdomar. Här finns också de bästa förutsättningarna att tidigt observera avvikande beteende och vidta åtgärder. De viktigaste förutsättningarna för ett framgångsrikt drogpreventivt arbete är att detta präglas av flexibilitet, långsiktighet och en struktur som gör att insatserna utgår från ett socialt helhetsperspektiv.
Tyvärr är tillgången till narkotika god och priserna sjunker, vilket är särskilt påtagligt i södra Sverige bland annat på grund utav fristaden Christiania i Köpenhamn. Ungdomar har lätt att få tag i droger och droger sprids till allt fler grupper. Många ungdomar som inleder med rökning och alkohol har lätt att glida över till bruk av narkotika. En undersökning bland ungdomar i Stockholm visar att var fjärde elev i årskurs 2 på gymnasiet har prövat narkotika och var fjärde elev i årskurs 9 har druckit starköl den senaste månaden. För första gången sedan 1970-talet ökar narkotikabruket i Sverige, och dödligheten relaterad till narkotika är bland de högsta talen i Europa.
Skolverket har granskat ANT-undervisningen (alkohol, narkotika och tobak) och undervisningen om andra droger vid 83 skolor. Kritik har riktats mot undervisningen såtillvida att inspektörerna menar att nuvarande drogundervisning till och med fått motsatt effekt. Då undervisningen koncentrerats på att tala om risker i stället för förändrade beteenden har man snarare sporrat eleverna att själva testa droger.
Alla gymnasieelever har rätt till en bra ANT-undervisning som ska leda till att ungdomar avstår från att testa olika droger. Ett nytt undervisningsmaterial har nyligen tagits fram, och uppföljningen av skolornas drogundervisning måste förbättras. Positiva exempel på bra ANT-undervisning måste ockå lyftas fram. På en del orter får unga rabatter i den lokala butiken genom att lova att inte dricka alkohol eller pröva narkotika och på andra orter anslås pengar till en gemensam klassresa om eleverna lovar att vara drogfria. Lokalt engagerade ungdomar och vuxna är viktiga i det drogförebyggande arbetet men det är viktigt att skolan ger alla elever en bra ANT-undervisning.
Polis och socialarbetare talar idag om att vi har en knarkvåg i Sverige. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har presenterat en mycket oroande rapport om drogutvecklingen bland unga i Sverige. Fler dricker mer. Fler missbrukar piller och fler provar knark. Alltfler yngre missbrukare tas om hand för vård, och ett flertal undersökningar har visat att yngres inställning till knark och droger är mer tillåtande än tidigare.
Det är många olika droger som florerat under sommaren, heroin, ecstasy, amfetamin, GHB m fl. GHB är idag klassad som narkotika, och redan har dess efterföljare kommit som inte är narkotikaklassificerade. Drogmissbrukare är uppfinningsrika och det hjälper inte med narkotikaklassning av en speciell kemisk sammansättning. Det är istället preparatets verkan som ska avgöra när olika kemiska preparat narkotikaklassas.
På Internet förmedlas adresser och det annonseras öppet om flera olika droger som kan beställas med leverans inom 48 timmar. Det krävs ett intensifierat samarbete för att motverka drogförsäljning över Internet, och vi måste åstadkomma ett internationellt samarbete inom området. Det måste också ske en översyn av de varor som erbjuds i Internetannonser och lagstiftas om vad som är lovligt och inte.
Vad som ovan anförts om narkotikabekämpning bör ges regeringen till känna.
Det är ytterst allvarligt om vittnen har dragit tillbaka sina vittnesmål efter hot, vilket hänt de senaste åren, och det finns därför skäl att förstärka skyddet för vittnen och målsägare. Hoten mot målsägande och vittnen har dessutom ökat i antal. Vittnenas ställning som en vital del av rättsväsendet måste tryggas genom att skyddet för målsägande och vittnen förbättras. Vittnen bör i ökad omfattning ges stödpersoner som kan hjälpa till såväl under en förundersökningsprocess som under själva domstolsförhandlingarna. Det finns även skäl att skärpa domstolarnas tillträdeskontroll och utreda i vilken mån domstolarnas utformning påverkar vittnenas situation. Det är inte acceptabelt att vittnen eller målsägande inför en förhandling tvingas sitta i samma rum som den åtalade.
Många vittnen har reagerat kraftigt på den kallelse som domstolarna skickar ut inför en förhandling. I många fall är den allt annat än välkomnande och redogör på ett bryskt sätt för att vittnet kan tvingas att betala vite, hämtas av polis eller rent av bli skyldig att betala rättegångskostnader om han eller hon inte dyker upp. Kallelserna bör således utformas på ett angenämare sätt så att de som vittnar känner att de gör en insats för samhället. Detta bör ges regeringen till känna.
Vittnesstöd är en angelägen åtgärd i en situation när vittnena känner sig otrygga och osäkra. Den organisation med vittnesstöd som nu byggs upp i landet måste ha ett långsiktigt mål.
Frivilligorganisationernas arbete måste ske utifrån lokala förutsättningar så att organisationen byggs upp underifrån. För att vittnesstödet, brottsofferjourer och övrigt brottsförebyggande arbete ska fungera långsiktigt krävs ett statligt stöd till frivilligorganisationernas arbete. Det arbete som utförs ideellt, med eller utan offentligt stöd, bör ständigt uppmärksammas och stärkas. Vad som ovan anförts om en statlig hjälp till de ideella organisationerna bör ges regeringen till känna.
På tio år har antalet dömda för övergrepp i rättssak fördubblats. Ökningen har skett successivt. En orsak till ökningen är enligt BRÅ att fler vågar anmäla hoten, men det står klart att det också handlar om en kraftig ökning av antalet hot. Övergrepp i rättssak förekommer också i samband med sexualbrott. Centerpartiet har reagerat över dessa oroväckande siffror och därför agerat i riksdagen för att få till stånd en skärpning. Om inte vittnen och målsägande törs agera i våra domstolar faller en väsentlig del av vårt rättssamhälle.
Buggning ska få användas vid brott som ger minst fyra års fängelse, till exempel grova narkotikabrott, mord och kidnappning. Däremot bör bland andra präster, läkare, advokater och journalister skyddas från att bli hemligt avlyssnade i sin yrkesroll. Det kan röra sig om själavård och bikt, advokaters klientsamtal och journalisternas redaktioner som måste skyddas. Beslut om eventuell avlyssning ska fattas av domstol.
Rättssäkerheten ökar genom att offentliga ombud tillåts delta i alla ärenden om hemliga tvångsmedel, till exempel även telefonavlyssning. Ombudet ska inte företräda en enskild misstänkt person utan alla enskilda som kan beröras av avlyssningen. Ombudet ska också kunna överklaga beslut som inte tillräckligt tillgodoser enskildas intressen. Den enskildes integritet måste hela tiden beaktas ytterst noggrant. Centerpartiet anser att detta är en väg att gå för att komma åt den riktigt grova brottsligheten. Vad som ovan anförts om att tillåta buggning vid grova brott bör ges regeringen till känna.
Den ökade internationaliseringen sätter tydliga avtryck även i vårt rättsväsende. Ett öppet och gränslöst Europa innebär att även kriminaliteten rör sig alltmer över gränserna. Den svenska rättsbildningen och rättstillämpningen har också successivt anpassats efter EU-rätten, i och med att Sverige sedan några år är bundet till Europarådets konvention om de mänskliga fri- och rättigheterna och till följd av medlemskapet i Europeiska unionen.
I många olika typer av brott, till exempel terrorbrott, narkotikabrott, grov ekonomisk brottslighet, människohandel och annan organiserad brottslighet saknar nationella gränser betydelse. Samtidigt stannar ofta möjligheterna att från samhällets sida bekämpa denna typ av brottslighet vid gränsen. Det innebär att brottsligheten alltför ofta ligger några steg före rättssamhället. Därför är det nödvändigt att utveckla det gränsöverskridande samarbetet kring brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete. Brott som terror, grov ekonomisk förskingring och människohandel sprider sig tyvärr i en alltför hög hastighet, och dessa brott måste med kraft motarbetas.
I och med Amsterdamfördraget fastställdes att EUs mål skall vara att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. I och med Amsterdamfördraget förändrades reglerna på det rättsliga området genom att flera sakområden flyttades över till gemensamt beslutsfattande och därmed blev en del av gemenskapsrätten. Kvar som mellanstatligt samarbete blev bland annat polissamarbetet samt straffrättsligt samarbete. Vi anser att polis- och straffrättsligt samarbete även i fortsättningen skall ske genom mellanstatligt samarbete. Även det brottsförebyggande arbetet bör fortsättningsvis främst ske i mellanstatlig form och inriktas på organiserad brottslighet.
Ett väl fungerande rättsligt samarbete inom EU är av stor betydelse för att människor skall känna trygghet i gemenskapen. Därför bör samarbetet inom EU på det rättsliga området prioriteras under kommande år.
Handeln med människor har vuxit explosionsartat de senaste åren och alltfler kvinnor och barn säljs till prostitution och sexhandel. Sverige skall i alla internationella sammanhang verka för att stoppa handeln med kvinnor och barn, stödja offren och införa hårdare straff mot dem som handlar med kvinnor och barn.
Vad som ovan anförts om att terrorbrott, narkotikabrott, grov ekonomisk brottslighet, människohandel och annan organiserad brottslighet kräver gränsöverskridande lösningar bör ges regeringen till känna.
Målen att öka rättsväsendets förmåga och effektivitet, när det gäller att förebygga och bekämpa brott av olika slag, kräver ett ökat antal poliser och fler utbildningsplatser för polisen. Det skall finnas tillgång till polis under dygnets alla timmar i varje kommun, och i de stora städerna i varje stadsdel. De civilanställda är väsentliga för att polisens arbetsuppgifter skall kunna renodlas, och deras antal inom polisen bör öka. Närpolisen är nödvändig och möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov och förutsättningar. För att närpolisverksamheten skall bli lyckosam krävs att det finns poliser på tjänsterna.
För kriminalvården är den viktigaste uppgiften att internerna inte återfaller i brott utan ges förutsättningar att skapa sig ett laglydigt liv efter frigivningen. Arbete, utbildning, arbetsträning och social färdighetsträning skall därför erbjudas de intagna. Det måste även ges möjlighet att utveckla det personliga ansvaret. Den programverksamhet som idag riktas till interner har visat sig ge goda resultat och skall därför prioriteras. Att behandlingsinstanserna för psykiskt sjuka, sexualförbrytare och drogmissbrukare upprätthålls på en hög nivå är av utomordentligt stor vikt.
I årets budgetförslag föreslår Centerpartiet att två miljarder kronor utöver vad regeringen föreslår skall satsas på polis och kriminalvården. Vi har valt att presentera vår politik angående polis och kriminalvård i en särskild kommittémotion, varför vi inte behandlar dessa delar av rättsväsendet mer ingående i denna motion. Yrkande som rör polisen och kriminalvården läggs i polis- och kriminalvårdsmotionen.
Åklagarväsendets uppgift är att garantera den enskilde rättssäkerhet och rättstrygghet och att se till att den som begår brott lagförs. Utvecklingen inom rättsväsendet leder mot alltmer komplicerade mål, och organisationen bör därför ges förutsättningar att utvecklas. Det är även av största vikt att miljöåklagarna ges möjlighet att genomföra ett trovärdigt miljöarbete. Centerpartiet avsätter 30 miljoner kronor extra utöver regeringens budgetförslag för att förstärka åklagarorganisationen.
Åklagare och polis bör se till att en åklagare finns på plats för att kunna bistå polisen vid ärendesortering och utredningar samt fatta åklagarbeslut. Åklagare bör även överta vissa administrativa uppgifter (stämning, kallelser, bokning av tid i domstol och beställning av personutredningar) som idag utförs av domstolen. På så sätt kommer ärendet snabbare till huvudförhandling i domstol. Polis och åklagare bör använda de tekniska verktyg som idag finns att tillgå. Vad som ovan anförts om att åklagarna bör överta vissa administrativa uppgifter från domstolarna bör ges regeringen till känna.
Regeringen bör också få i uppdrag att följa upp vilka konsekvenser centralisering av åklagarväsendet har fått. Detta bör ges regeringen till känna.
Domstolsväsendet skall vara organiserat så att det kan avgöra mål och ärenden rättsenligt och snabbt samt vara lättillgängligt för medborgarna. Centerpartiet anser att det är nödvändigt att det finns en närhet och tillgänglighet till domstolarna. Om det finns ett utbyggt nät av tingsrätter kan onödiga resor undvikas och tid sparas, vilket inte minst är viktigt för rättssäkerheten. Ett centraliserat domstolsväsende riskerar ännu längre handläggningstider, med konsekvenser t.ex. för vittnesmålens trovärdighet. Även om domstolsorganisationen är och skall vara en fristående enhet måste myndigheten bli bättre på att samverka med andra myndigheter. Det rör sig främst om att koordinera administrativa rutiner för att bli både effektivare och billigare. Vad som ovan anförts om att bibehålla en decentraliserad tingsrättsorganisation bör ges regeringen till känna.
Vi anser att större organisationsförändringar som har stor påverkan för vårt rättssamhälle måste ha en bred politisk förankring. Därför är det nödvändigt att förändringar av antalet tingsrätter skall beslutas av riksdagen och inte som idag av regeringen. Självklart måste även domstolsväsendet moderniseras, men förändringarna måste ha som utgångspunkt att bibehålla en decentraliserad organisation. Vad som ovan anförts om att beslut om förändringar av domstolsväsendet skall fattas av riksdagen bör ges regeringen till känna.
Arbetsbelastningen i hovrätterna och de allmänna förvaltningsdomstolarna är oroande. Hovrätternas genomsnittliga förhandlingstid har ökat och i likhet med tingsrätterna har tvistemålens genomströmningstider ökat. De långa handläggningstiderna drabbar enskilda personer. Det är även av stor vikt att domarutbildningen håller en hög kvalitet så att den bidrar till att fler unga jurister väljer domarbanan.
Domstolarnas oberoende ställning är av största vikt, och därför bör inte Domstolsverket bli alltför stort. Istället bör ansvaret läggas ut på domstolarna. Domstolsverksamheten måste fungera klanderfritt eftersom denna verksamhet är demokratins ryggrad. Här bör det följaktligen vara aktuellt med en decentralisering av det nuvarande Domstolsverket. Riksdagen bör därför besluta om en nedläggning av Domstolsverket och decentralisera dess verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Påföljder fyller en funktion både för att återanpassa brottslingar till ett laglydigt liv och för att markera samhällets avståndstagande från brotten och att återupprätta brottsoffret. Båda perspektiven bör vägas samman då påföljder och kriminalvård diskuteras.
Centerpartiet medverkade i riksdagen till att införa elektronisk övervakning, fotboja, som ny påföljd. Försöken har visat sig vara framgångsrika och bör kunna utökas till att omfatta fler lindriga brott samt slutfasen av verkställigheten av längre frihetsberövanden, då en återanpassning till samhället pågår. Vi har medverkat till att samhällstjänst nu kan utdömas till ungdomar i hela landet. Framförallt för unga lagöverträdare bör dock påföljdssystemet utvecklas ytterligare, t ex genom utökad användning av medling, där förövare och brottsoffer möts och kommer överens om en lämplig gottgörelse för brottet, eller genom att återställa verkan av brottet.
Ungdomar under 18 år skall normalt aldrig dömas till fängelse. Om gärningen är av den art att personen måste separeras från samhället för att skydda medborgarna skall han ådömas sluten ungdomsvård eller psykiatrisk vård. Det är av utomordentlig vikt att den ådömda skall omhändertas omedelbart. Dagens problem är att antalet vårdplatser är för litet. Eftersom brottslighet bland unga tenderar att bli grövre måste dock utrymme skapas för att höja straffskalans miniminivå vid grova brott. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett sätt att markera och visa att det inte är acceptabelt med återupprepad brottslighet är att skriva in i lagstiftningen att upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen. Då måste rätten alltid beakta detta när det t.ex. rör sig om våldsmän som ständigt återkommer till domstolen. Vad som ovan anförts om att se över om upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Johan Linander (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Kerstin Lundgren (c) |
|
Agne Hansson (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Margareta Andersson (c) |