Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat skydd för barn som på olika sätt drabbas av våld i hemmet.
Varje år förlorar minst tio barn sin mamma när deras pappa eller styvpappa dödar henne. För de barn som blir vittne till det blir otryggheten total och de blir traumatiserade för livet. I de allra flesta fall av kvinnomisshandel går det inte så långt som till mord. Men så många som vart tionde barn blir regelbundet eller periodvis vittne till våld i hemmet.
Forskning och annan dokumentation om kvinnomisshandel är omfattande och det finns idag en allt större kunskap bland polis, domstolar och sociala myndigheter om hur och varför kvinnor misshandlas av sina män. Skyddet som kvinnorna kan få av samhället blir också långsamt bättre.
Däremot blir ofta de barn som tvingats åse och leva med våldet i sina hem bortglömda av myndigheterna eftersom det saknas kunskap eller rutiner för hur barnen runt den misshandlade kvinnan kan bemötas på ett bra sätt. Även på kvinnojourerna glöms barnen ofta bort, trots att det är lika många barn som mammor på jourerna.
Att som barn vara vittne till hur pappa slår mamma kan jämställas med psykisk misshandel och leder till depressioner, utbrändhet och en total misstro mot vuxna. Men barnen räknas inte som brottsoffer enligt lagen i sådana här fall och har därför ingen rätt till skydd och stöd.
Det är oerhört viktigt att vuxenvärlden på alla sätt ställer upp på barnet för att han eller hon ska kunna gå in i vuxenlivet som någorlunda hela människor. Men rädsla och bristen på kunskap gör att många vuxna i skolan, sjukvården, socialtjänsten och polisen ofta vänder barnen ryggen. Det kan vara svårt att se om ett barn är drabbat av misshandel hemma. Men många vuxna är också rädda för vad ett ingripande kan leda till, både för barnets räkning och för sin egen. Dessa barn drabbas därmed av dubbla svek – både av sina föräldrar och av andra vuxna som de har runtomkring sig.
På alla nivåer krävs därför bättre kunskaper och metoder för att upptäcka våld i familjer. Men även lagstiftningen behöver ändras så att barn som är vittne till våld får räknas som brottsoffer i lagens mening så att de kan få rätt till skydd, stöd och skadestånd.
Så som föräldrabalken är utformad idag, kan en förälder motsätta sig en utredning och behandling på en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning eller på PBU. Detta behöver också ändras för att barnets bästa ska komma i fokus när de varit vittne till våld i hemmet. Lagstiftningen stöder i dessa fall den förälder som motsätter sig att barnet får professionell hjälp, utan att kunna kräva att denne tar ansvar för barnets välbefinnande. Barn ska alltid ha rätt till behandling när våld har präglat deras hemmiljö.
Gemensam vårdnad och obevakat umgänge barn och föräldrar emellan uppfyller enligt lagen målet om att ha barnets bästa för ögonen vid skilsmässor. En misshandlad kvinna måste därför själv bevisa att gemensam vårdnad kan innebära risker för barnen. Beviskraven på kvinnan är mycket höga vilket leder till att det finns barn som inte får det skydd de behöver. Ur barnets perspektiv borde det bästa vara att ge mamman ensam vårdnad och besluta om övervakat umgänge när det finns en historia av våld och hot i familjen.
Svenska domstolar måste bli bättre på att uppmärksamma barns situation och deras behov av skydd vid misshandel av sin mamma. Till exempel bör det finnas med personer med erfarenhet av hur barn reagerar på våld i nära relationer när domstolen avgör mål om vårdnad, boende och umgänge.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Anita Jönsson (s) |
Jarl Lander (s) |