Motion till riksdagen
2002/03:Ju236
av Bo Lundgren m.fl. (m)

En förnyad syn på rättsväsendet


Sammanfattning

En ansvarsfull kriminalpolitik måste bygga på att rättsstaten besitter en tillräcklig slagkraft för att klara sina grundläggande uppgifter – däribland att bekämpa våld och brott. Trygghet och frihet är rimliga krav som medborgarna har all rätt att ställa.

I dag hotas människors trygghet av ett ökande våld och övergrepp på såväl den egna personen som på äganderätten. Rättsväsendet befinner sig på reträtt och brottslighet tolereras i stor utsträckning. Detta inskränker de laglydiga människornas frihet.

Vi vill genomföra omfattande förstärkningar av rättsväsendets förmåga på en rad områden. Genom dessa förstärkningar, i kombination med insatser inom andra områden, skall våld och brott bekämpas och människors trygghet öka. Vi vill bland annat:

Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 19

2 Sammanfattning 18

3 Förslag till riksdagsbeslut 19

4 Brottsligheten förändrar Sverige 21

4.1 Otryggheten ökar 21

4.2 Brottsplats hemmet 21

4.3 Brottsplats skolan 22

4.4 Brottsplats arbetet 23

5 En rättsstat på reträtt 24

5.1 Det socialdemokratiska sveket 24

5.2 Brott som tolereras 25

5.3 ”Privatpoliser” är ingen bra utveckling 26

5.4 En nedmonterad polisorganisation 27

6 Ett fritt samhälle – en ansvarsfull rättsstat 28

6.1 Nolltolerans 28

6.2 Kampen mot drogerna 28

6.3 Tidiga och tydliga reaktioner 29

6.3.1 Den tidiga uppväxten 30

6.3.2 Skolan 30

6.3.3 Tonåren 31

6.4 Ett skärpt påföljdssystem 32

6.4.1 Ingripanden mot ungdomar 32

6.4.2 Ingripanden mot vuxna brottslingar 33

6.5 En ny fängelselag 35

6.6 Självständiga domstolar 36

6.7 En ny syn på inre säkerhet 36

3 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av intensifierade insatser mot ungdomsbrott.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ordning i skolan.

  3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av brottsbalkens regler om samhällstjänst i enlighet med vad som anförs i motionen om misshandelsbrott.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens huvudansvar för skyddet av utsatta företag och arbetsplatser.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att förbättra polisens förmåga att klara upp brott.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett nytt reformerat straffsystem.

  7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett nytt påföljdssystem för unga brottslingar.

  8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att om inte särskilda skäl föreligger skall obligatoriska maxstraff dömas ut för personer som för tredje gången döms för ett grovt vålds- eller sexualbrott.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa vård inom socialtjänsten som ungdomspåföljd.

  10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag på en ny verkställighetslag i enlighet med vad som anförs i motionen.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av insatser från socialtjänsten vid brott begångna av barn under 15 år.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka polisens åtgärder mot den internationellt organiserade brottsligheten.

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett mer självständigt domstolsväsende.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drogtestning av personer över 12 års ålder, när misstanke föreligger om missbruk.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av rabattsystemet vid påföljdsbestämningen.

Brottsligheten förändrar Sverige

4.1 Otryggheten ökar

Ett fritt samhälle måste skyddas av ett starkt rättsväsende, grundat på lag. Lagen bör spegla människors gemensamma rättskänsla och innebära ett skydd mot övergrepp.

I Sverige engagerar frågor om rättssäkerhet och trygghet mot våld och brott de flesta. Avskyn mot övergrepp är djupt rotad. Ändå ser vi en oroande utveckling. Våldet ökar och kryper längre ned i åldrarna. Antalet tonåringar som begår grova våldsbrott har fördubblats under den gångna tioårsperioden. Under första halvåret i år ökade antalet misshandelsfall jämfört med motsvarande period förra året. Även trakasserier som olaga hot och överträdelse av besöksförbud ökade. Många brottslingar återfaller i brott – i vissa grupper så många som åtta av tio.

Brottsligheten leder till att människors känsla av otrygghet ökar. Nästan var tredje person mellan 16 och 29 år är mer orolig i dag än för ett år sedan. Oron gäller bland annat att utsättas för våldsbrott. Närmare hälften av de svenska kvinnorna är oroliga för att bli överfallna och misshandlade. Även de unga påverkas av ett förråat samhälle. Nästan var femte elev uppskattar risken att bli rånad inom det närmsta året till 50 procent eller mer. 50 procent av flickorna och 10–20 procent av pojkarna undviker att vara ute ensamma kvällstid. Oron påverkar människors vardag.

Kvinnors oro för brottsliga angrepp ökar. En undersökning, presenterad av tidningen Vår Bostad, visade att unga kvinnor känner sig mest otrygga. Var femte kvinna har till exempel någon gång känt sig rädd i sitt bostadsområde. Av de yngre kvinnorna är var tredje otrygg i bostadsområdet. Våldtäkt är det brott de fruktar mest. Enligt en undersökning gjord av Läns­försäkringar är närmare hälften av landets kvinnor oroliga för att bli utsatta för våldtäkt och undviker att gå ut ensamma på kvällar och nätter. Sex kvinnor av tio litar inte heller på att polisen förmår skydda dem från brott. Ökningen av oron är störst bland unga kvinnor.

Det kanske allra mest graverande med denna utveckling är att människors tro på rättssystemet försvagas. Man litar inte längre på att man kan få skydd mot brott eller upprättelse när man utsatts för brott. En stat som tolererar brott i den grad som Sverige gör är en stat som misslyckats med sin mest grundläggande uppgift: att garantera invånarna trygghet. En otrygg människa kan inte känna frihet.

4.2 Brottsplats hemmet

Det egna hemmet och familjen är tryggheten för många. Men många andra upplever det inte på det sättet. Våld i hemmet är vanligare än vad de flesta vill tro och erkänna. Men att blunda för problemen hjälper inte offren och det stärker inte heller familjen.

Medvetenheten om kvinnors utsatthet för våld har ökat de senaste åren. Men det är inte uterummet som är den farligaste platsen för kvinnor, utan det egna hemmet. Tre av fyra anmälda våldsbrott mot kvinnor har ägt rum i hemmet, av en gärningsman som står kvinnan nära. Varje år mördas ungefär 20 kvinnor av någon närstående och varje år anmäls runt 20.000 fall av misshandel av kvinnor. I år ökade också antalet överträdelser av besöksförbud med nästan 50 procent jämfört med motsvarande period förra året.

I en debattartikel i Dagens Nyheter i augusti 2000 redogjorde Eva Lundgren, professor i sociologi i Uppsala, för en del av resultaten från Sveriges första omfångsundersökning om kvinnors erfarenheter av våld. 10.000 kvinnor mellan 18 och 64 år hade tillfrågats. Det visade sig att 40 procent av Sveriges kvinnor efter sin 15-årsdag har utsatts för våld eller hot om våld från någon man. Drygt 46 procent av alla frånskilda kvinnor har utsatts för våld eller hot om våld från en tidigare partner.

En rättsstat som tydligt reagerar mot allt våld måste också ge kvinnor som blir misshandlade av närstående ett bättre skydd. Det är inte acceptabelt att regeringen möjliggjort att den som slår sin partner inte regelvis döms till fängelse. Reglerna om samhällstjänst har kommit att tillämpas så att kvinnomisshandlare kan klara sig undan ett frihetsberövande straff. Enligt vår uppfattning måste lagen ändras så att det inte längre råder någon tvekan om att kvinnomisshandel skall leda till fängelsestraff. Tillsammans med stödåtgärder för de misshandlade kvinnorna är det ett effektivt sätt att öka tryggheten för kvinnor. Vi anser också att det i detta sammanhang är nödvändigt att uppmärksamma barnen. Där det förekommer kvinnomisshandel är också risken stor för att det förekommer misshandel av barn. Vidare tar barn själsligt mycket illa vid sig av att se en förälder misshandla den andra. Kunskaperna om hur barn påverkas av våld i hemmet har utvecklats under senare år och det är viktigt att de rättsvårdande instanserna tar till sig denna kunskap.

4.3 Brottsplats skolan

Skolan skall vara en lugn och trygg plats där elever inhämtar kunskap och utvecklas som personer. Tyvärr visar undersökningar att många elever och lärare upplever allvarliga ordningsproblem. Bråk, drogproblem och våld har blivit vardag för många.

I skolan manifesteras våldet på olika sätt. Ibland kallar man det ”mobb­ning”, men vad det i realiteten handlar om är barn som begår brott mot andra barn.

En femtonårig pojke åtalades i början av året för att ha stuckit handen innanför en flickas byxlinning och uttalat stötande ord, samt tryckt ett vasst föremål mot hennes hals. Tillsammans med en jämnårig skolkamrat brände han också en elev i ansiktet med en cigarrett. Två andra femtonåriga pojkar höll fast en kamrat och tejpade hans ben. I flera fall har skolelever misshandlats så svårt att de varit tvungna att söka läkarvård, i en del fall med tillkallande av ambulans.

Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har nästan var fjärde pojke i nionde klass utsatts för rån eller rånförsök under högstadietiden.

Sedan 1996 har skolor i tretton fall varit tvungna att stänga på grund av bråk, dödshot, slagsmål och trakasserier. Det senaste fallet var Burgårdens gymnasium i Göteborg, som tvingades stänga efter vad polisen beskriver som våldsamma upplopp. Efter händelserna infördes legitimationskontroll och civila polismän på vakt. Bilden av skolan som en trygg arbetsplats för lärare och elever har förändrats. Ofta lyckas en ensam våldsverkare stoppa en hel skolas verksamhet och störa hundratals elever i deras lärande.

Insatserna mot ungdomsbrottsligheten måste intensifieras. Det förutsätter förändringar såväl inom skolan som i påföljdssystemet för ungdomsbrottslingar. En central del i den brottsförebyggande verksamheten måste vara att återupprätta ordning och reda inom skolan. Lärarnas och skolledningens reaktioner på våld och asocialt beteende måste komma snabbt och samhället måste genom tydliga reaktioner markera att våld och andra kränkande beteenden inte är acceptabla.

Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att de kan skada andra elever, lärare eller skolans egendom utan att de möts av en reaktion är detta ett svek både mot dem som drabbas och mot de värden ett civiliserat samhälle bygger på. Det är familjens och skolans gemensamma uppgift att sätta gränser för rätt och fel och förankra goda värderingar bland de unga. För att kunna upprätthålla ordningen och beivra våldet i skolan måste uppkomsten av destruktivt beteende bland ungdomar bemötas med tydliga reaktioner. Vi vidareutvecklar våra förslag i detta avseende i motionen 2002/03:Ju280 Ungdomsvåldet.

4.4 Brottsplats arbetet

Butiksrånen slår alla rekord. Hittills i år har butiksrånen ökat med 63 procent. 103 butiker drabbades under perioden januari–mars. Vid 58 av rånen hotades personalen med skjutvapen. Rånen drabbar framför allt uraffärer med märkesklockor, men även jour- och närbutiker, kiosker och bensinmackar rånas på växelkassan. De sistnämnda råkar ofta ut för knarkare i behov av kontanter.

Klockaffärer är särskilt utsatta därför att det är enkelt att rafsa åt sig varorna, och lätt att sälja dem vidare. Märkesur representerar stora värden och utgör bra bytesvaror. De används till exempel som pant och säkerhet i fängelser. Klockor misstänks också stjälas på beställning av stora ligor, baserade utomlands. Det stora antalet stulna klockor tyder på detta.

Proffsrånare i organiserade ligor väljer att attackera just de exklusivare butikerna. En urmakare vittnade våren 2001 om att hans fem butiker under de senaste 28 åren endast vid enstaka tillfällen drabbats av krossade rutor och snatterier. Men på drygt ett år har butikerna nu rånats fem gånger! Även butiker man inte förknippar med lyxvaror drabbas – natten till den elfte oktober i år utsattes ett par i Alby för ett överfall i sitt hem. De bakbands och avtvingades nycklar till sin livsmedelsbutik i Fruängen och koder till kassaskåp. Gärningsmännen tog sig sedan in i butiken och stal tillgångar.

Företagen vidtar mycket långtgående åtgärder för att minska riskerna att utsättas för rån och inbrott. Dessa åtgärder kan innefatta bland annat plåt i väggarna, säkerhetsdörrar, dubbla lås, pansarglas och galler för fönstren, rökmaskin, rörelsedetektorer, låst entré dagtid, kameraövervakning, väktare m.m. I Eskilstuna finns ett exempel på en företagare som sover på en luftmadrass i sin butik på grund av rädsla för inbrott. I en annan butik betalar ägaren 70.000 kronor i månaden för en vakt som bevakar kunderna som kommer in. Många anställda inom handeln måste ständigt leva med oron för stölder, rån och överfall. Även om de fysiska skadorna blir begränsade kvarstår de psykiska effekterna ofta under lång tid. Livet blir aldrig detsamma igen efter ett rån – oro, rädsla och ångest leder ofta till långa sjukskrivningar.

Företagaren tvingas således bära ett tungt ansvar för sin säkerhet. Många företagare måste även skydda sig i sina egna hem på grund av risken för kidnappning, våld och hot. Det är vanligt att skaffa sig hemligt telefonnummer, säkerhetsdörr till det egna huset, tittöga, överfallslarm – även bärbart som man har på sig när man vistas utomhus. Man parkerar sin bil långt hemifrån och vistas ogärna utomhus ensam om kvällarna.

Säkerhetskostnaderna och försäkringspremierna blir till slut oöverstigliga, om det över huvud taget går att få en försäkring. Att stå utan försäkring medför konsekvenser utöver att stå utan ekonomiskt skydd. Ett företag utan försäkring får inga banklån. Utan lån eller checkkredit är det svårt att hålla ett varulager. Utan varulager kan handlaren inte upprätthålla verksamheten. Utförsäkringar drabbar unga nya företag värst. Regeringens misslyckade kriminalpolitik är en del av problemen som finns inom svensk företagsamhet.

Tyvärr går de flesta rånarna fria eftersom merparten av rånen aldrig klaras upp. 71 procent av de anmälda butiksrånen förblir ouppklarade och av de återstående är det långt ifrån alla som slutar med att gärningsmannen grips och lagförs. Inte ens vid dessa mycket allvarliga brott klarar staten av sin grundläggande uppgift. Regeringen betonar i sitt kriminalpolitiska program åtgärder som företagen själva kan vidta. Men småföretag och butiker kan inte ta ett större ansvar för brottsskyddet än vad de redan gör. Butiksägarna och deras anställda är brottsoffer och skall inte åläggas ansvar för det som är statens huvuduppgift. Det är en både cynisk och oansvarig politik av regeringen att frånsäga sig ansvaret för brottsbekämpningen. Inbetalda skatter måste resultera i att staten tar huvudansvaret för medborgarnas trygghet.

En rättsstat på reträtt

5.1 Det socialdemokratiska sveket

Socialdemokraterna och dess justitieministrar har av hävd behandlat rättsväsendet som en rest av övrig välfärdspolitik, i stället för att värna om det som en av samhällets grundpelare. Det kriminalpolitiska programmet Allas vårt ansvar utgör kärnan för socialdemokratisk logik – den som utsätts för ett brott bör fundera över hur det kunde komma sig, och vad han eller hon kan göra för att förhindra att det händer igen. Man avsäger sig ansvaret för tryggheten och skjuter över det på de drabbade själva.

Konsekvensen av denna inställning är en styvmoderlig behandling av rättsväsendet. Under nittiotalets mitt lades polisutbildningen ned under fem terminer, vilket lade grunden för dagens polisbrist och polisers höga genomsnittsålder och sjuktal. De satsningar som nu görs är otillräckliga och saknar långsiktig strategi. Socialdemokratisk kriminalpolitik är flummig och tar inte tag i de faktiska problemen trots dagliga rubriker om brottens offer.

Denna inställning leder till stor frustration hos de professionella inom de rättsvårdande myndigheterna. När de verksamma delar med sig av sin verklighetsbild blir de kraftigt ifrågasatta. En polis i Boden uttrycker det så här: ”Vi har fått höra att vi svartmålar och att vi kör med skrämselpropaganda, men vi förmedlar det vi ser och inget annat.”

5.2 Brott som tolereras

I grunden är brott en gärning som av samhället anses vara så förkastlig att reaktionen inte kan stanna vid att låta gärningsmannen gottgöra offret för skador, lidande och kränkning. För att förebygga ytterligare brott är det nödvändigt att gärningsmannen även döms till ett straff för sitt brott. Utan proportionerliga och rättvisa straff blir rättssystemet tandlöst och utan kraft.

Straffen har alltid – vid sidan av familjens och omgivningens sociala kontroll – varit en viktig brottsavhållande faktor. I takt med att upptäcktsrisk och straffhot tappar styrka ökar dock brottsligheten. Många brottslingar kan i dag begå ett stort antal brott innan de grips. Liten upptäcktsrisk kombinerat med förhållandevis låga straffnivåer har devalverat straffhotet. För de allra mest belastade brottslingarna har det troligen helt förlorat sin avhållande verkan, vilket också har gjort att den gruppen står för en oproportionerligt stor del av den samlade brottsligheten.

För att straffhotet skall kunna realiseras måste brottet utredas, gärnings­mannen gripas och straff utgå. I dag ser verkligheten inte ut på det sättet. Endast 43 procent av anmälda fall av misshandel klaras upp. Vidare lyckas man bara klara upp 17 procent av personrånen, nio procent av bilstölderna och åtta procent av bostadsinbrotten. Tre av fyra anmälda brott förblir ouppklarade. Att ett brott klaras upp i statistiken betyder heller inte att gärningsmannen lagförs. Endast tio procent av alla anmälda brott – som förra året uppgick till cirka 1,2 miljoner – resulterar i att brottslingen ställs inför domstol.

Det svenska rättsväsendets problem medför också att toleranströsklarna generellt höjs. Med toleranströskel menas en avvikelse mellan gällande rätt som den slagits fast i lag och den praktiska rättstillämpning som samhället lever efter. Teori och praktik, om man så vill. Att rättsstaten missar någon gång, om det inte handlar om de mest allvarliga brotten, fördras av samhället. Mer frekventa och för vissa typer av brott ständigt förekommande toleranströsklar kan dock mer allvarligt rubba det förtroende bland medborgarna som rättsstaten vilar på.

Polisen har i dag inte ens resurser att klara upp brott med kända gärningsmän. Den kan heller inte alltid rycka ut när brott anmäls. Formellt är polisen ålagd att prioritera nästan alla brott men svarar i praktiken endast på pågående grovt våld mot person. Allt annat beror på hur mycket de har att göra. Brott som tidigare föranledde en polisiär insats kan i dag bli lämnade utan åtgärd.

Även övriga instanser i rättskedjan känner av rättsväsendets reträtt och tvingas bidra till en höjd tolerans mot brottsligheten. Åklagarna är i lag ålagda att skriva av så kallade ”snyltningsbrott” därför att statsmakterna anser att det vore för dyrt att driva dessa processer. Du kan alltså vid minst ett tillfälle åka taxi utan att betala, äta på restaurang och smita från notan eller bo på hotell och strunta i räkningen utan att riskera påföljd. Åklagarna kan också, i vetskap om att påföljden i domstolen blir obetydlig, välja att lägga ned förundersökningar trots att lagen och bevisläget egentligen har grund för en vidare process.

Resultatet blir att en stor mängd brott i dag tolereras i Sverige.

5.3 ”Privatpoliser” är ingen bra utveckling

Vakt- och säkerhetsbranschen har under de senaste åren expanderat i Sverige. Låstillverkare och vaktbolag är vinnare på en annars sjunkande börs. Marknaden har förstått att när staten inte ger tillräckligt skydd mot brott för inbetalda skattemedel tvingas människor och företag att söka sig till privata företagslösningar. Tydligast märks det där brottsligheten är som störst eller där avstånden till polisen är som längst.

I det senaste betänkandet av Polisverksamhetsutredningen, Polisverksam­het i förändring (SOU 2002:70) föreslås att poliser kan komma att ersättas av väktare i vissa delar av landet. Detta gäller främst i Norrland och i glesbygdsområden.

I dag finns det cirka 27.000 väktare i Sverige mot cirka 16.300 poliser. Vi finner det då märkligt att utöka antalet väktare på bekostnad av fler poliser.

Rättsstatens misslyckande med att tillförsäkra människorna trygghet och att bekämpa brottsligheten har även resulterat i att brottsdrabbade människor gått samman och bildat olika former av medborgarinitiativ för att själva se till att lagen efterlevs, med alla risker det innebär för inblandade parter och tilltron till rättsstaten som sådan. Enligt uppgifter från Polisförbundet finns det i dag medborgargarden eller motsvarande i en tredjedel av landets kommuner. När regeringen och dess stödorgan kontinuerligt talar om med­borgarnas egna ansvar för att freda sig från brott är detta inte en konstig utveckling.

De slutna väktarbevakade bostadsområden man kan se i andra länder kan mycket snabbt växa upp även i vårt land om rättsstaten fortsätter att dra sig undan. Socialdemokraterna har på ett olyckligt sätt privatiserat en del av brottsbekämpningen och överlämnat den till vinstdrivande företag eller medborgarna själva. Det är inte acceptabelt. En av statens mest grundläggande uppgifter är att värna medborgarnas trygghet och bekämpa våld och brott. Denna uppgift får inte överlåtas till privata aktörer på grund av att staten inte klarar av sina grunduppgifter. Vakter och frivilliga insatser kan vara värdefulla komplement för att säkra ordningen i vissa situationer. Det krävs dock ett fungerande polis- och rättsväsende om inte privata lösningar skall utvecklas till nya och bekymmersamma samhällsproblem.

5.4 En nedmonterad polisorganisation

Människor litar inte längre på att få hjälp när de ringer polisen. Utryckningstiderna på många håll i landet är oacceptabelt långa. Det tar i genomsnitt en och en halv timme för polisen att komma när man anmäler ett inbrott och en halvtimme när man anmäler misshandel. På vissa orter är tiden det dubbla. Det blir tyvärr också allt mer ovanligt att polisen kommer när ett brott anmäls, eller ens svarar då man ringer.

Regeringen återupprepar betydelsen av att förebygga brott men avsätter inte nödvändiga resurser för att polisen skall kunna arbeta effektivt på området. Hos många polismyndigheter ligger det brottsförebyggande arbetet i stort sett nere. Närpoliser har tvingats ut i utryckningstjänst på grund av resursbrist. Uppsatta mål har fått överges och frustrationen inom organisa­tionen är stor. Sedan närpolisreformen infördes har 193 närpolisstationer av ursprungliga 485 lagts ned. Många poliser och civilanställda upplever en känsla av otillräcklighet. Majoriteten anser inte att de kan leva upp till de krav på skydd och hjälp medborgarna har rätt att ställa på en fungerande rättsstat.

Regeringen har lovat att utbilda 4.000 nya poliser under fyra år. Det är ett steg i rätt riktning men följs inte upp av nödvändiga ekonomiska satsningar. Dessutom kommer avgångarna snart att bli mycket stora och sjukfrånvaron öka. Under första halvåret 2002 har sjukfrånvaron för polisen i Sverige ökat. Första halvåret 2002 var den totala sjukfrånvaron för polispersonal 5,8 procent. Året innan låg siffran på 5,3 procent och år 2000 på 4,7 procent. Trenden pekar tydligt på en dyster framtid för svensk polis.

Socialdemokraterna har i sin retorik valt att tona ned problemen inom polisen. Polisen är dock en offentlig verksamhet i likhet med vården, skolan och omsorgen. Samtliga anställda och inte minst poliserna ingår i den statistik över ökad sjukfrånvaro som rapporteras. En polis på papperet motsvarar inte en faktiskt utförd polistjänst. För att motverka polisbristen behöver man ta hänsyn även till prognostiserade sjukskrivningar. Behovet av nyanställningar kommer att vara större än vad socialdemokraterna räknar med.

En effektiv brottsbekämpning förutsätter att det finns tillräckligt med poliser att bemanna organisationen med. För att uppnå detta krävs cirka 20.000 poliser. Regeringens satsning räcker inte. Vi vidareutvecklar vår syn på polisväsendet i en särskild motion.

Ett fritt samhälle – en ansvarsfull rättsstat

6.1 Nolltolerans

Det har aldrig funnits ett samhälle helt utan brott. Däremot har samhällen som ger möjligheter till alla och inte utestänger människor bättre förutsättningar att komma tillrätta med brottsligheten än samhällen präglade av utanförskap och begränsade möjligheter för stora grupper.

Familjen är bäst på att ge unga grundläggande normer och värderingar. En bra kriminalpolitik måste därför ta avstamp i en fungerande familjepolitik. Även utbildnings- och integrationspolitiken har stor betydelse. Om alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund, fick gedigna kunskaper och förmåga att använda dem skulle många problem lösas. Detta, liksom en politik där den enskilde med hederligt arbete har förutsättningar att nå framgång, minskar grogrunden för missnöje och kriminalitet.

Varje samhälle måste bygga på en stark rättsstat med förmåga att stå emot och bekämpa och beivra brott. Det saknas alltjämt trovärdiga alternativ till den traditionellt statliga uppgiften att bestraffa övergrepp på människors frihet, frid och egendom. Polisen, rättsväsendet och kriminalvården måste stå starka och kan aldrig ersättas med åtgärder från andra samhällssektorer. En tydlig och effektiv rättsstat ger också en signal till brottens offer att övergrepp mot dem inte tolereras. Vi vidareutvecklar vår politik om brottsoffrens situation i en särskild motion.

Statens främsta uppgift just nu är att stoppa rättsväsendets reträtt och att återge människorna förtroendet för att rättvisa skall skipas. Regeringen måste koppla greppet om brottsligheten och anta en helhetssyn på rättsväsendet. Rättsväsendet är aldrig starkare än dess svagaste länk. Så länge regeringen inte ser hela kedjan som en helhet, utan vidtar enstaka punktåtgärder utan långsiktighet och strategiskt tänkande kommer reträtten att fortgå. Samhället måste sluta tolerera våld och brott. I detta syfte måste ett antal konkreta åtgärder vidtas.

6.2 Kampen mot drogerna

I drogmissbrukets fotspår följer oftast kriminalitet. En av rättsstatens viktigaste uppgifter är därför att bekämpa narkotikan. Detta måste ske på ett så tidigt stadium som möjligt för att motåtgärder skall kunna bli effektiva. Som ett svar på senare tidens ökning av narkotikamissbruk bland ungdomar måste positionerna flyttas fram ytterligare. En kultur där så kallade partydroger inte anses vara ett hot, utan snarare ett naturligt inslag i nöjeslivet, finns bland många unga. Detta måste bemötas med kraft.

Tidig upptäckt är av största betydelse för att komma tillrätta med ett begynnande missbruk bland unga. Den som just prövat eller börjat använda droger lyssnar oftast inte på förmaningar och vill helst inte erkänna detta. Därför är det viktigt att få fram fakta om droganvändning. Drogtester får i dag göras när föräldrarna samtycker, men alla har inte detta föräldrastöd, exempelvis om föräldrarna själva missbrukar. För att kunna ge den hjälp ungdomar behöver bör därför polisen få rätt att besluta om blod- och urinprov även för dem som fyllt tolv år, när misstanke föreligger om att den unge brukat narkotika.

Kraftfulla insatser mot missbruk, bättre kunskaper om droger och miss­bruk hos personalen och eleverna i skolan, en effektivare polisverksamhet visavi narkotikahandeln m.m. behövs för att möta problemen. Vi vidareutvecklar vår syn på narkotikamissbruket och vilka åtgärder som krävs i kommittémotionen 2002/03:Ju281 Kampen mot narkotikan.

6.3 Tidiga och tydliga reaktioner

Det finns inget motsatsförhållande mellan brottsförebyggande arbete och tydliga reaktioner när brott begås. Många brottslingar som fastnat i en livsstil av kriminalitet efterfrågar tidiga insatser: ”Varför gjorde ingen något …?”

Frihetsberövande påföljder i kombination med en fungerande programverksamhet inom kriminalvården ger dömda brottslingar en möjlighet att bryta brottsspiralen. Det är först när ett brott har begåtts som gärningsmannen och hans behov blir synliga för myndigheter och omgivning. Upptäcktsrisken har därför en avgörande betydelse.

Genom ökad upptäcktsrisk och tydliga reaktioner har exempelvis USA upplevt en minskande brottslighet under hela 1990-talet. Den förda politiken bygger på insikten att alla människor är mottagliga för incitament – när vinsterna med att begå brott inte längre överstiger den förväntade förlusten i form av upptäckt kommer färre människor att begå brott. Synliga poliser som är närvarande på platser och tider då brott begås är ett sätt att förebygga brott.

Ett fungerande påföljdssystem har också en brottsförebyggande verkan. Regeringen har dock koncentrerat sitt brottsförebyggande arbete på allt annat än påföljdssystemen. Att ungdomar kan fortsätta begå brott efter brott utan några reaktioner från vuxenvärld eller rättsväsende får förödande kon­se­kvenser för både brottsoffer och gärningsmän.

För att bryta den pågående utvecklingen måste det svenska påföljds­systemet moderniseras.

Vi vill skapa ett nytt, rättvist och rättvisande rättssystem som

Myndigheter utanför rättssystemet har stor betydelse i arbetet mot brott. Hälso- och sjukvård, skola och socialtjänst skall bistå rättsväsendet med en rad stöd- och vårdinsatser.

Brott bekämpas bäst genom åtgärder riktade mot den enskilde brottslingen, efter det enskilda brottet. Varje brott måste få konsekvenser för gärningsmannen, ju tidigare desto bättre. Syftet skall vara att förhindra att enstaka lagöverträdelser övergår till ett liv av kriminalitet. Utdömda påföljder skall dessutom för allmänheten framstå som rimliga med hänsyn till brottet och vara anpassade efter tidigare brottslighet. Dagens påföljdssystem brister i bägge dessa hänseenden.

Kriminellt belastade personer har ofta en lång historia av norm- och lagöverträdelser bakom sig. De har ofta tidigt visat tecken på att de ligger i farozonen för ett framtida kriminellt beteende. Reaktionerna måste därför utformas så att rätt insats sätts in i rätt tid, samtidigt som den berörde alltid efter varje reaktion måste få klart beskrivet för sig vilka konsekvenser ytterligare brott kommer att få. Vi tror att det är absolut nödvändigt med tydliga och förutsebara reaktioner från statens sida om den stigande brotts­utvecklingen skall kunna brytas.

Brottsligheten går att minska genom ett förbättrat samarbete mellan berörda myndigheter. En viktig utgångspunkt är att inte behandla varje nytt brott för sig utan att i stället sätta in det i ett upprepat beteendemönster. Genom en tydlig påföljdstrappa, där varje överträdelse leder till en reaktion och där reaktionerna gradvis skärps vid fortsatt brottslighet, öppnas möj­ligheter att betydligt minska brottsspiralen.

6.3.1 Den tidiga uppväxten

Barnens väg in i vårt norm- och värdesystem börjar i ett fungerande hem med en fungerande familj. Ofta kan man hitta orsakerna till olika avvikande och störande beteenden i familjeförhållandena. Familjer där föräldrarna inte kan, orkar eller klarar sin fostrande uppgift är en riskfaktor för ungas kriminalitet.

Om problem med något barn uppstår inom barnomsorg eller förskola har personalen all anledning att söka kontakt med föräldrarna. Beroende på den kontakt som uppstår eller de problem som kan identifieras bör också socialtjänsten kopplas in redan på det här tidiga stadiet. Ambitionen måste vara ett konsekvent samarbete mellan de vuxna. När familjen inte fungerar, eller när barnet uppvisar medicinska symptom, måste myndigheterna ha förmåga och kompetens att möta barnets behov. Det är nödvändigt att dessa insatser får tillräckliga resurser och att de används effektivt. Insatserna skall sätts in endast mot familjer som har behov av stöd och bör bygga på vetenskapliga utvärderingar.

6.3.2 Skolan

Redan innan barn fyller tolv år visar några upp tidiga tecken på begynnande asocialt beteende – ett embryo till kriminalitet. När det upptäcks är det viktigt med omedelbara reaktioner. Ofta märks tecken på att ett barn befinner i riskzonen för ett kriminellt beteendemönster redan i de tidiga skolåren. Föräldrar och lärare är de första som kan upptäcka sådana beteenden. Det är viktigt att orsakerna till den unges uppträdande klarläggs. Barnpsykiatrin och övrig hälso- och sjukvård har en central roll.

Brottsligt beteende skall direkt påverka undervisningen, leda till kontakt med föräldrarna och gärna med närpoliser som inbjuds till skolan. Utgångspunkten måste vara det enskilda barnets behov.

Barnets föräldrar och övriga anhöriga är givetvis de som har störst möjlighet att tala sitt barn tillrätta och berätta om grundläggande normer och värderingar, och om vad som händer om man fortsätter att bryta mot dem. Statens och kommunernas insatser bör därför inriktas på att stärka familjernas förmåga att bidra med normöverföring och uppfostran. Enligt vår uppfattning har familjerådslag anordnade av socialtjänsten stor betydelse i arbetet med att understryka familjens betydelse och ansvar för den unges utveckling. Verksamheten med familjerådslag vid barns brottslighet bör fortsätta och utvecklas.

6.3.3 Tonåren

De som inleder en brottskarriär gör det i de flesta fall före 15 års ålder. Men vad som ofta föregår brottsdebuten är drogdebuten. I tonåren utgör många vuxenbeteenden en stor lockelse. Den viktigaste insatsen som kan vidtas för att förebygga brott av tonåringar är därför insatser mot drogmissbruk bland unga.

Skolans utbildningsinsatser måste bli bättre vad avser drogunder­vis­ningen. Ingen tonåring skall sväva i okunnighet om drogernas långtgående medicinska och sociala effekter. Skolans insatser måste i det här avseendet intensifieras. Information och utbildning om narkotikans effekter har tidigare visat sig vara effektiva åtgärder för att minska ungdomsmissbruket.

Ett med brott besläktat problem är mobbning. Dessvärre används termen i dag relativt lättvindigt, eftersom mobbning ofta kan innebära brottsliga beteenden. Vuxenvärlden får inte gömma sig bakom förenklande termer för att undgå ansvar för trakasserier i skolan. När nedsättande beteenden mellan ungdomar märks måste de vuxna ta sitt ansvar.

En väg är att anamma den norske professorn Dan Olwéus insatsprogram mot kränkande beteenden i skolan. Programmet syftar till att skapa positiva relationer, där lärarna tydligt skall visa värme och engagemang för eleverna, men där överträdelser leder till reaktioner. Reaktionen kan exempelvis vara att be om ursäkt, att ersätta skador med egna fickpengar eller att gå miste om något privilegium. Detta synsätt bör genomsyra skolans reaktioner vid varje normöverträdelse, även när det inte är fråga om grövre förseelser.

En annan väg är att införa ett tydligt handlingsprogram mot våld och brott bland ungdomar, vilket skall inkludera en åtgärdstrappa i skolan. I första hand anmäls överträdelser till rektor, som kontaktar vårdnadshavare eller annan närstående vuxen. Vid fortsatt brottsligt beteende ordnas en elevvårdskonferens med obligatorisk närvaro av socialtjänsten. Fungerar inte heller detta bör rektor ges möjlighet att vidta åtgärder, där den unge bland annat kan få göra praktik i lagmiljö i samarbete med lämplig organisation i samhället, i syfte att lära sig ansvarskänsla och lagarbete.

6.4 Ett skärpt påföljdssystem

Påföljden är samhällets signal att ett visst beteende inte kan accepteras. I avsaknad av realistiska alternativ till straff som en reaktion på brott kvarstår ett tydligt påföljdssystem som det mest verkningsfulla i allmän- och individualpreventivt syfte.

Straff för begångna brott visar också för brottsoffren att samhället tar dem på allvar. Ofta upplever brottsoffer sig mångdubbelt kränkta – först av brottet, sedan av obehaget att återuppleva det i rätten och till sist för att de inte anser att brottet lett till något kännbart straff. I många fall tvingas också brottsoffer se förundersökningar läggas ned i brist på resurser.

Ett tydligt och effektivt rättsväsende måste baseras på tydliga och förutsebara reaktioner på brott. Det måste framgå att brott inte lönar sig och att upprepade brott straffas hårdare än enstaka. En ansvarsfull rättsstat signa­lerar att den inte tolererar övergrepp på människor, egendom eller statsskick.

6.4.1 Ingripanden mot ungdomar

Vård inom socialtjänsten har visat sig vara ett otillräckligt medel för att förhindra återfall i brott för ungdomar. Oavsett om insatserna inom socialtjänsten sätts in före eller till följd av en dom är innehållet detsamma. Fokus ligger på den unges sociala bakgrund snarare än på det kriminella beteendet. Vid den tidpunkt då den unge döms till denna påföljd har han eller hon i de allra flesta fall redan varit föremål för ett antal utredningar i socialtjänstens regi. Ytterligare insatser, även i form av en formell påföljd, har mycket små utsikter att lyckas. Återfallssiffrorna pekar också i denna riktning – enligt en studie gjord i Gävle återföll 80 procent av ungdomarna som dömts till denna påföljd i brott.

Unga brottslingar har särskilda behov av sociala och kurativa insatser, varför det är viktigt att det finns en samlad kompetens inom påverkans­området. Påföljden för dessa unga bör därför ske inom ramen för kriminalvården med forskarledd, rehabiliterande verksamhet. Vi vill därför införa en ny påföljdsform för unga brottslingar mellan 15 och 17 år, där frihetsberövandet sker på särskilda kriminalvårdshem. Hemmen skall särskilt anpassas till denna grupp. Behandlingen skall gå ut på att utveckla den unges sociala färdigheter och påverka det kriminella beteendet, och verksamheten skall syfta till att återanpassa den unge till ett socialt ordnat liv. Verksamheten bör vara evidensbaserad och utvärderas avseende resultat.

Genom att låta kriminalvården ta ansvaret för denna påföljd tydliggörs samhällets reaktion och ansvaret samlas på en huvudman med väl upparbetat säkerhetstänkande.

Ett villkorligt fängelsestraff bör införas, att användas tillsammans med en normalpåföljd som till exempel skyddstillsyn. Det bör utformas så att när den unge begått ett brott utdöms skyddstillsyn med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en ”ryggsäck” under en löptid av ett givet antal år. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under denna prövotid förlängs löptiden. När den unge ackumulerat en viss ”ryggsäckstid” vars längd anges i lag, realiseras frihetsstraffet. I detta fall kommer frihetsstraffet att vara tillräckligt långt för att kriminalvården skall kunna göra något meningsfullt av den unges rehabilitering.

Skälen för straffrättslig särbehandling är inte särskilt starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och bör därför åläggas fullt ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i påföljdshänseende principiellt bör likställas med vuxna. Det innebär att det kan ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma personer mellan 18 och 21 år till fängelse skall finnas kvar.

Av brottsbalkens 29 kap. 3 § tredje stycket och 7 § följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling såväl vid bedömandet av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är enligt vår mening fullt tillräckliga för att vid straffmätningen kunna ta vederbörlig hänsyn till att en person ännu inte fyllt 21 år. Med ökade resurser till kriminalvården bör man dessutom genom planerad anstaltsplacering kunna undvika många av de risker som anstaltstiden kan innebära.

6.4.2 Ingripanden mot vuxna brottslingar

Det är allmänt känt att det är en liten del livsstilskriminella som svarar för en stor del av den totala brottsligheten i Sverige. Det borde vara en självklarhet att dessa personer blev föremål för en särskild behandling av de rättsvårdande myndigheterna.

Tyvärr kännetecknas dagens reaktioner mot dessa förhärdade brottslingar av en slentrianmässighet där varje återfall behandlas som det förra – många korta straff i stället för få och långa. Däremellan tillåts dessa karriärförbrytare vara ute i samhället och begå nya brott. Vid en undersökning av tusen domar för grov misshandel fann vi att domstolarna inte i något av fallen dömt ut ett längre fängelsestraff än fyra och ett halvt år. Domstolarna utnyttjar således inte straffskalorna i dess helhet.

Diskussionen är inte unik för Sverige. I USA uppmärksammades samma tendenser i mitten av 1980-talet. Det fick den amerikanska kongressen att ingripa och införa en ny lag för straffmätning. Det är i dag en mycket komplicerad och detaljerad process som ger särskilda påföljdspoäng för begångna brott och tidigare belastning och avdrag för erkännande eller samarbete i olika former med rättsväsendet. Slutpoängen landar i ett i lag angivet månadsintervall för påföljden som den enskilde domaren inte kan gå utanför. Även i ett land där domstolar i konstitution och i praktiken står betydligt friare från regeringsmakten än vad svenska domstolar gör finns alltså exempel på hur lagstiftaren reagerar på praxis som inte står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.

Vi föreslår att den som för tredje gången gör sig skyldig till ett grovt våldsbrott skall dömas till det strängaste straffet lagen stadgar för det aktuella brottet. Denna ordning skall avse grov misshandel, grovt rån, grov våldtäkt, dråp och människorov. Samtliga dessa brott kan ge fängelse i högst tio år.

Maxstraffet skall inte utgå om särskilda skäl talar emot det. Det skall heller inte avse gärningsmän som ännu inte fyllt 18 år.

Samtidigt skall kriminalvårdens programverksamhet stärkas. Vid längre straff får den intagne tid att med hjälp av rehabiliterande insatser komma till insikt om att brott inte är en framkomlig väg. Med ökade möjligheter till utbildning eller god behandling kan fängelsetiden fyllas med meningsfulla insatser för att underlätta ett liv utanför anstalten.

Vi anser att den lägsta straffnivån för rån och grov misshandel skall höjas från ett till två år. Väpnade rån är en brottstyp som eskalerat på senare tid och påverkar många människor i deras vardag och arbete. Ofta blir det svårt för åklagaren att bevisa att brottet varit grovt, på grund av bevisbördan för vad brottslingen visste om sitt tillhygge eller vapen. För den drabbade framstår hotet dock som mycket skrämmande. I dessa fall framstår ett lägsta straff på ett år som närmast löjeväckande. Samma gäller för grov misshandel, där straffskalan sträcker sig från ett till tio år. Grov misshandel utgör mycket kraftigt våld, ofta utövat med tillhygge, av flera personer och kanske mot värnlösa eller liggande personer. Det förtjänar att anmärkas att den som gör fel då han eller hon källsorterar kan dömas till ett års fängelse. I sammanhanget framstår det därför som rimligt att samhället visar att dessa brottstyper förtjänar ett strängare lägsta straff.

Vi vill också att grovt narkotikabrott skall kunna ge livstids fängelse. Inom narkotikahanteringen finns stora ekonomiska vinster att göra för den som är tillräckligt samvetslös. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beteende och olycka. I detta perspektiv – och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet – är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga.

I BrB 30 kap. 3 § stadgas att när någon döms för flera brott skall rätten döma till gemensam påföljd för brotten, om inget annat är föreskrivet. Man tar sedan hänsyn till olika förutsättningar, varav återfall är en.

I dag är det så att en person som begår två brott vid två olika tillfällen, med mellankommande verkställighet av straff, ordningsbot eller dylikt får påbackning på straffet. Begås å andra sidan två eller flera brott utan att personen blir dömd däremellan ges rabatt på påföljden. Det är ett orimligt system, eftersom det oftast är slumpen som avgör om man hinner bli lagförd mellan brotten. Risken är att systemet utnyttjas av livsstilskriminella. De begår brott efter åtal men innan verkställighet påbörjats. Många av dessa nya brott skrivs av hos åklagarmyndigheten, eftersom man inte upplever att det lönar sig att åtala för nya brott när gärningsmannen ändå kommer att ges rabatt.

När det gäller återfall görs det således skillnad på om den tilltalade dömts tidigare för brott eller om han döms för flera brott vid samma tillfälle. Återfallsreglerna i BrB avser tidigare lagförd brottslighet. Detta leder till att en brottsling kan hamna i ett bättre läge om han begår flera brott mellan lagföringarna än om han lagförs för ett brott i taget.

I praktiken kan det gå till så här (vid till exempel tre misshandelsfall i en och samma dom): Domstolen bestämmer vilken påföljd som skall utgå för ett av misshandelsfallen – det svåraste – och lägger till hälften av den sammanlagda summan av vad som skulle utgått för de andra två. Om ett av fallet var värt tre månader och de övriga två var blir resultatet inte 3 + 2 + 2, utan 3 + 2.

Ju större straffvärdet är för varje brott desto större blir de facto rabatten.

En lösning på det är att ändra BrB 29 kap. 4 § så att tidigare brottslighet räknas även ”om det vid rättegången avhandlas flera brott”. Hänsynen till återfall skärps då så att återfall beaktas på samma sätt oavsett om det finns mellankommande lagföring eller om fler brott avhandlas vid samma tillfälle.

6.5 En ny fängelselag

Den gällande kriminalvårdslagen är från 1974 och präglas av en annan tidsanda, där brottsligheten var av ett annat slag än vad som är fallet i dag. Dåtidens kriminalpolitiska visioner har inte klarat mötet med verkligheten och kriminalvårdslagen har vid ett flertal tillfällen ändrats och anpassats till de verkliga behoven. Vi anser att det är dags att skriva en helt ny kriminalvårdslag, med andra utgångspunkter än de som gällde 1974.

Allt eftersom brottsligheten blir bättre organiserad och gränsöver­skridande ökar behovet av en reformering av verkställighetsreglerna. Den brottslighet och de fångar som utgör klientelet på dagens anstalter har förändrats drastiskt under det senaste decenniet. För att möta denna utveckling menar vi att det är nödvändigt att införa en ny fängelselag som tydligare reglerar problem förknippade med dagens situation på de svenska anstalterna.

Bättre möjligheter att kontrollera narkotikaanvändningen, ökad säkerhet inom och utom anstalterna, förbättrade påverkansprogram och utbildnings­möjligheter är områden som i dag är eftersatta och som tydligare bör lyftas fram i en ny fängelselag.

Samtidigt som lagregleringarna för kriminalvården bör ses över måste även platsbristen åtgärdas snarast. Dagens situation är många gånger direkt farlig. Det är betydligt svårare att upprätthålla säkerheten på överfulla fängelser. Fulla fängelser betyder också fulla häkten, vilket försvårar polisens arbete och dessutom förhindrar administration av såväl restriktioner som rättigheter för de häktade. Nödvändiga resurser måste frigöras för att utöka antalet anstaltsplatser.

När det gäller ungdomar måste behandlingsaspekter tillmätas stor betydelse. Den nya verkställighetslagstiftningen bör därför utformas så att större utrymme ges för att kunna ta hänsyn till sådana aspekter, utan att straffet för den skull urholkas.

6.6 Självständiga domstolar

Domstolarnas självständighet är i dag satt under press. Den pågående reformeringen av domstolsväsendet har visat att domstolarna i Sverige i hög grad lyder under regeringen, snarare än under riksdagen. Domstolsverkets roll är här av central betydelse.

Enligt vår mening är Domstolsverket i dess nuvarande form inte en del av lösningen, utan en del av problemet. Domstolsverket är inrättat av regeringen utan särskild lag. Instruktionen är given i en förordning utfärdad av regeringen. Generaldirektören utses av regeringen på begränsad tid och även han är sålunda underställd regeringen. Generaldirektören avgör ensam alla väsentliga frågor rörande domstolsväsendets ekonomi, organisation, administration samt fördelning och användning av beviljade anslag. Domstolsverket får vidare utfärda allmänna råd om utformningen av arbetsordningen vid tingsrätt.

Genom Domstolsverket kan regeringen utöva ett betydande inflytande över domstolarna. För att skapa ett oavhängigt och oberoende domstols­väsende krävs enligt vår uppfattning att Domstolsverket byts ut mot en från regeringen frikopplad domstolsadministration.

En förebild för en sådan självständig domstolsadministration finns i Danmark. Danmarks domstolsadministration styrs av en domstolsstyrelse som är inrättad med stöd av lag. Även instruktionen är meddelad genom lag. Domstolsstyrelsen är därför direkt underställd riksdagen, inte regeringen. Regeringen utser inte heller den direktör som ansvarar för den dagliga ledningen och justitieministern har ingen instruktionsrätt över domstols­styrelsen.

Inrättandet av en svensk domstolsstyrelse enligt dansk modell skulle vara av stor betydelse för att stärka domstolarnas ställning i Sverige.

6.7 En ny syn på inre säkerhet

Efterdyningarna av 11 september har gjort att många länder omprövat sitt försvar mot terroristattacker och förmåga att upprätthålla den inre säkerheten. Hoten finns dock kvar och osäkerheten om vilken riktning utvecklingen kommer att ta är stor inom världssamfundet.

I säkerhetspolitiska sammanhang skiljer man mellan hot mot den inre säkerheten och hot mot den yttre säkerheten. Brott som hotar det nationella oberoendet utgör hot mot den yttre säkerheten. Verksamhet som syftar till att med våld, hot eller tvång ändra statsskicket, hindra medborgarna från att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter och verksamhet som syftar till att med våld, hot eller tvång ändra statsskicket utgör brott mot rikets inre säkerhet.

Såväl det nya politiska våldet i samband med demonstrationer som den internationella terrorismen utgör hot mot rikets säkerhet, men även den grova organiserade brottsligheten bör ses som ett hot. Den organiserade brottsligheten innefattar såväl narkotikahandel som handel med människor och profiterar ofta cyniskt på utsatta människor. Sverige måste öka sin förmåga att upprätthålla denna inre säkerhet. I dag saknas såväl saklig diskussion som principbeslut för hur Sverige ska förbereda och arbeta mot terroristverksamhet. Regeringens politik bygger på att Sverige även fortsättningsvis kommer att vara förskonat från terrorattacker.

Sverige är ett av de få länder i Europa som efter den 11 september inte ökade sin förmåga att bekämpa terrorattacker. Övriga länder både höjde sin kompetens och tillförde ekonomiska resurser. I Norge till exempel ökade man sin antiterrorstyrka med 20 personer.

Regeringen ställer sig gärna bakom resolutioner om ökad samverkan men vill inte dra de operativa konsekvenserna. Även om Sverige deltar och aktivt bearbetar informationsutbytet är den förhärskande inställningen fortfarande att den typen av händelser inte kommer att inträffa i vårt land.

Sverige uppfattas internationellt som tafatt. Med viss rätt hävdas att vår lagstiftning möjliggör för kriminella element att slinka igenom gränskontroll och driva verksamhet i landet. Faktum är att det finns individer i Sverige som deltagit i träningsläger för olika terrorgrupper och som förberett terrorverksamhet. Många av dem har kommit in på falska dokument och svenska myndigheter har inte känt till deras identitet.

Svenskt rättsväsende måste därför uppgraderas. Svensk lag måste inne­hålla tillräckligt avskräckande straffsatser och ett samhällsskydd som är i nivå med andra jämförbara länder. Risken är annars stor att terrororganisationer lockas att förlägga sin verksamhet till Sverige.

Ett beslut måste fattas avseende den centrala polisens organisation. Förslaget om en sammanslagning av Säpo och Rikskriminalpolisen har lagts på is. Båda enheterna skall dock samverka i betydligt större utsträckning än tidigare men organisation och ansvar är fortfarande otydligt. Detta är olyck­ligt då kunskaper, kompetens och operativ förmåga inte kan nyttjas optimalt.

Säkerhetspolisen (Säpo) har överfört resurser till terrorbekämpning men har svårt att delta i arbetet inom Europol. Enligt Säpo hämmas arbete och informationsutbyte av skillnader i lagstiftning, i synnerhet sekretesslagen. Detta gör att arbetet i Europol blir lidande och går på tomgång, vilket en utvärderingsrapport också visar. Lagstiftning och regelverk bör ses över och de brister som idag finns på operativ nivå och i samverkan bör omedelbart åtgärdas.

Nationella insatsstyrkan, nu överförd från Stockholmspolisen till Riks­kriminalpolisen, har i alla delar inte den beredskap och kompetens som krävs. Numerären behöver utökas med 20 personer, samtidigt som utrustning och material är uttjänta och omoderna.

I takt med att samhället förändrats har brottsutvecklingen antagit nya former. IT, internationalisering, öppnare gränser och fördjupat samarbete mellan stater ger nya möjligheter för kriminella nätverk att växa. Mycket av modern terrorbrottslighet finansieras av annan kriminell organiserad verksam­het som drar nytta av den nya öppenheten.

Att i dag identifiera skillnaden mellan terrorism och olika våldsaktiviteter har blivit svårare. Gränserna mellan politiskt våld, terrorism och den grova organiserade brottsligheten suddas ut alltmer. Alla utgör de dock ett hot mot vårt lands inre säkerhet och demokrati.

Det civila samhällets och polisens förmåga att hantera terroraktioner lägger därför även nivån för förmågan att bekämpa grov organiserad brottslighet. Den organiserade brottsligheten är gränslös, har stora ekonomiska resurser till sitt förfogande, obegränsade tillgångar till vapen och drar sig, i likhet med terrorister, inte för att döda oskyldiga. För ett effektivt bekämpande av båda dessa hot måste likheterna accepteras och polisens resurser hanteras rationellt och utan prestige.

Arbetet måste präglas av insikten att fokus hos den organiserade brotts­ligheten alltid ligger på ekonomisk expansion. De kriminella nätverken agerar utifrån rationella kalkyler om risker och förväntade vinster av brotten. Insatserna från de brottsbekämpande myndigheterna måste inriktas på att påverka dessa riskkalkyler i rätt riktning, dvs. brott lönar sig inte. Där har ökad upptäcktsrisk och höjda straffsatser en stor betydelse.

För att Sverige ska vara väl förberett och åtnjuta internationellt förtroende i dessa frågor krävs ett politiskt ställningstagande och

Stockholm den 17 oktober 2002

Bo Lundgren (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Beatrice Ask (m)

Per Westerberg (m)

Anders Björck (m)

Gunilla Carlsson (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Chris Heister (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Gunnar Hökmark (m)

Göran Lennmarker (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Sten Tolgfors (m)