Varje gång en kvinna mister livet genom brott begånget av en närstående bör en ”haverikommission” tillsättas.
Det behövs fler poliser som arbetar med kvinnovåld och kortare handläggningstider.
Polisen måste ingripa snabbare så att fler skall kunna fällas för överträdelser av besöksförbud och straffskalan bör ändras så att det i normalfallet blir fängelsepåföljd.
Det geografiska området för besöksförbud skall vidgas. Lagen behöver ändras så att det i vissa fall går att utfärda besöksförbud även för den gemensamma bostaden om parterna lever tillsammans. Körkortet bör kunna återkallas för gärningsmän för att på så sätt minska deras rörelsefrihet. Vapenlicens för tårgasspray skall kunna ges till förföljda kvinnor.
Modern teknik skall användas för att skydda offren.
Kommunerna måste följa lagstiftningen och stötta brottsoffer och deras anhöriga samt bistå med skyddat boende. Våldsutsatta kvinnor skall ha möjlighet till social förtur över hela landet. Uppmuntra satsningar på kvinnojourerna. Kommuner som inte uppfyller lagstiftningens intentioner skall kunna få vitesföreläggande.
Barn som bevittnat våld inom familjen skall betraktas som brottsoffer. Socialtjänsten skall kunna utreda ett våldsutsatt barns situation utan att en potentiellt farlig vårdnadshavare får information om detta.
De ekonomiska villkoren för målsägandebiträden skall inte försämras.
Ett utdömt skadestånd på grund av brott får inte påverka bodelningen eller beräkning av försörjningsstöd.
Våld förekommer även i samkönade relationer. Samhället måste ha beredskap att hantera dessa pars speciella frågeställningar.
Sammanfattning 4
Innehållsförteckning 5
Förslag till riksdagsbeslut 6
Inledning 6
Bättre skydd för våldsutsatta kvinnor 8
Tillsätt en ”haverikommission” 8
Stärk rättsväsendet 8
Lagen om besöksförbud 8
Modern teknik ger hotade kvinnor skydd 9
Kommunerna och våldsutsatta kvinnor 10
Brister i kommunernas stöd 10
Skyddat boende 11
Förbättra samverkan mellan kommuner och organisationer 11
Barn som bevittnat eller utsatts för våld 12
Barns rätt till hjälp 12
Barn som befinner sig i våldets närhet är brottsoffer 12
Flickor som lever under hot i familjer med starkt patriarkala värderingar 12
Vägen till ett nytt liv 13
Vård och behandling 13
Lagens syn på våldtäkt 13
Försämra inte villkoren för målsägandebiträden 14
Skadestånd 14
Samkönat partnervåld 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättandet av ”haverikommission”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkning av polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett utvidgat besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överträdelse av besöksförbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återkallelse av körkort för gärningsmän.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vapenlicens för tårgasspray.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att använda modern teknik för att skydda våldsutsatta kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vitesföreläggande av kommuner.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av översyn av reglerna för i vilka situationer vissa personalgrupper skall anmäla fall av våld mot kvinnor.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat stöd till kvinnojourer.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn som brottsoffer i lagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om socialtjänstens möjlighet att utreda enligt sekretesslagen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straffskärpning vid kvinnofridsbrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om våldtäktslagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målsägandebiträdens villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skadestånd vid bodelning och försörjningsstöd.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samkönat partnervåld.
1 Yrkande 5 hänvisat till TU.
2 Yrkandena 8 och 9 hänvisade till KU.
3 Yrkandena 10 och 12 hänvisade till SoU.
4 Yrkande 16 hänvisat till LU.
Steg för steg håller Sverige på att utvecklas till ett mer jämställt land. Men våldet mot kvinnor utgör dessvärre ett förfärande undantag. Det måste tyvärr konstateras att hotade kvinnor inte får det skydd från samhällets sida som de borde ha. Utsatta kvinnor måste därför ges största möjliga stöd. Utgångspunkten bör vara att lagstiftning och andra samhällsinsatser skall värna den utsatta kvinnans frihet.
Våld mot kvinnor är ett sammansatt och mångfacetterat problem. Det omfattar såväl rättsliga som sociala och hälso- och sjukvårdsaspekter. Våldet medför även samhällsekonomiska konsekvenser. Framförallt medför det stora lidanden för den enskilda kvinnan men även för de barn som tvingas bevittna våldet. Kvinnomisshandel är ett komplext mönster av övergrepp som omfattar fysiskt våld, psykiskt våld och känslomässiga övergrepp, isolering, social och ekonomisk kontroll. Våld i nära relationer förekommer i alla samhällsskikt, i alla etniska grupper och även i samkönade parrelationer.
Varje år polisanmäler ungefär 20 000 kvinnor i Sverige att de misshandlats och drygt 2 000 att de utsatts för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Varje år mördas i genomsnitt 16 kvinnor av en man som hon har eller har haft ett förhållande med. Inte alla, men många av dessa mord hade kunnat förhindras. Nästan åtta av tio drabbade kvinnor har utsatts för våld av en gärningsman som tidigare är känd för kvinnan. Mörkertalet vad det gäller anmälningar kan vara stort då anmälningsgraden ofta är lägre om kvinnan är bekant med gärningsmannen.
Många som jobbar med våldsutsatta kvinnor vittnar om att det inte är ovanligt att kvinnor som utsatts för våld inom familjen drar sig för att gå till polisen av rädsla för att mannen ska straffas och hamna i fängelse. Kvinnorna tar på sig skulden för att familjen splittras och kan skämmas över att en familjemedlem pekas ut som kriminell. Vi måste en gång för alla slå fast att misshandel, ofredande, våldtäkt och kvinnofridskränkning är brott som samhället ser allvarligt på och därför är det aldrig kvinnans ”fel” att mannen döms. Inte så sällan händer det dessutom att kvinnan i en rättegång avstår från att yrka skadestånd i ”omtanke” om mannen. Problematiken hänger nära samman med det faktum att könsrollerna, den urgamla traditionen om kvinnans underordning och mannens överordning, är en av orsakerna till att män slår sina fruar, flickvänner, sambor, mammor och döttrar – inte tvärtom. Därför är det långsiktiga jämställdhetsarbetet också ett arbete för att motverka våld mot kvinnor.
Det är ett stort nederlag i en demokrati att så många kvinnor faller offer för våld och lever i ständig otrygghet. Regeringarna som suttit de senaste åren har skjutit upp eller missat flera viktiga förslag, när det gällt att förbättra skyddet för hotade kvinnor. Det som gjorts kunde i flera fall ha gjorts tidigare. Vi menar att det alltid – från polis, rättsväsende och sociala myndigheters sida – måste vara självklart att brottsoffret står i centrum och att kvinnan har rätt att få samhällets stöd att leva ett liv utan våld, hot eller trakasserier.
Att någon berövas livet efter våld inom hemmets fyra väggar är inte bara ett familjetrauma, utan också ett misslyckande för samhället. Kanske hade katastrofen kunnat undvikas om polisen eller sociala myndigheter tagit signalerna på större allvar och den hotade kvinna fått det skydd hon borde haft. Varje gång en kvinna mister livet genom ett brott begånget av en närstående bör en utredning göras så att vi kan lära oss av misstagen och för att samhällets resurser skall användas på bästa och mest effektiva sätt.
Vi ser bristen på poliser som ett stort problem i arbetet med att bekämpa våld i nära relationer. På många håll i glesbygden saknar polisen bemanning på nätter och helger. I delar av storstäderna är polistätheten låg. Det leder till långa utryckningstider och fler ouppklarade brott. Alla medborgare skall kunna lita på att polisen kan komma om man verkligen är i nöd. Det gäller särskilt hotade kvinnor. Vid kvinnomisshandel sker en polisanmälan ofta långt efter det att våldet tog sin början. Det är få kvinnor som anmäler det första slaget. I verkligheten brukar det vara så att kvinnan kontaktar polisen när misshandeln blivit ett sådant problem att den inte lägre går att dölja. För kvinnan innebär steget att gå till polisen att hennes situation riskerar att förvärras. Då är det viktigt att polisen agerar snabbt och att eventuella skador dokumenteras, med t.ex. kamera, för att säkerställa bevis. Det är angeläget att polisens handläggningstider kortas och att fler poliser har möjlighet att specialisera sig på att utreda våldsbrott mot kvinnor. Det är även önskvärt att domstolar och åklagare har specialkompetens inom detta område.
Antalet utfärdade besöksförbud ökar för varje år. Men samtidigt blir överträdelserna vanligare. Det riskerar att undergräva besöksförbudets syfte, att värna kvinnans frihet och säkerhet. Vår slutsats är att polisen måste ingripa snabbare för att fler skall kunna fällas för överträdelser. Det område som skall omfattas av besöksförbudet skall utökas samt att straffskalan bör ändras så att det i normalfallet blir fängelsepåföljd.
Lagen om besöksförbud är i första hand tänkt att skydda kvinnan från att mannen aktivt söker kontakt med henne i hemmet, på arbetsplatsen eller annat område där hon brukar vara. Med hjälp av s.k. utvidgat besöksförbud är tanken att hindra mannen från att vistas i närheten av kvinnan, utan att han söker aktiv kontakt med henne. Det kan t.ex. omfatta ett visst kvarter eller en viss fastighet. Vi menar att dagens lagstiftning är otillräcklig. Enligt vår uppfattning är det rimligt att vidga det geografiska område som åklagaren har möjlighet att låta omfattas av besöksförbudet, så att kvinnan kan röra sig på ett normalt sätt i det område där hon bor utan att riskera att stöta ihop med den man som förföljer henne. Vi anser att det i ett första steg bör kunna bli så stort som en del av en kommun eller delar av flera kommuner om det behövs, men självfallet bara under förutsättning att åtgärden står i proportion till det hot som finns och till den inskränkning det leder till för den som drabbas av åtgärden. En sådan lagändring innebär en inskränkning, men en tillåten inskränkning, i den rörelsefrihet inom landet som finns inskriven i regeringsformen. I avvägningen mellan att ta ställning för brottsoffers säkerhet och frihet och gärningsmannens rörelsefrihet kommer vi till slutsatsen att det inte är den sistnämnda som skall skyddas på kvinnans bekostnad.
I vissa fall menar vi att polis eller vakter skall ”punktmarkera” män som återkommande bryter mot besöksförbud. Men det bör också övervägas om inte körkortet skall återkallas snabbare och oftare för gärningsmän som begår våld mot nära anhöriga. I dag återkallas bara körkortet vid fullbordade och grova våldsbrott. Att körkortet kan dras in även då det brott som hittills begåtts inte är lika grovt, men där hot och risk för fortsatta brott finns, försvårar för gärningsmannen att förflytta sig och skapar därmed ytterligare en barriär. Det bör även i praktiken kunna ges vapenlicens för tårgasspray till förföljda kvinnor. Ett sådant självförsvarsmedel kan vara nödvändigt inte minst för kvinnor som bor så till att det kan ta lång tid för polisen att nå fram vid larm om överträdelse av besöksförbud. Det finns inget som formellt hindrar detta, men sådan vapenlicens används idag förhållandevis sällan.
Dagens lagstiftning utgår från att parterna inte lever tillsammans. Visserligen finns det idag vissa möjligheter att avlägsna en person från sin egen bostad om villkoren för häktning är uppfyllda. Men i andra fall saknas möjligheter att hålla mannen borta från kvinnans hem. Vi menar att det finns behov av att ändra lagen så att det i extrema fall går att utfärda besöksförbud även för den egna bostaden. En sådan lag måste givetvis vara omgärdad av starka rättssäkerhetsgarantier.
En kvinna, eller den hon utser, skall ha rätt att få information om när en dömd man, som hotat eller utsatt henne för våld, tillfälligt eller permanent släpps ur fängelse.
Under förutsättning att man vet vem som hotar kvinnan och personen i fråga har fått besöksförbud kan nya tekniska lösningar underlätta för bägge parter. Kvinnan behöver en mobiltelefon och tjänsten GSM-positionering. Om högre noggrannhet behövs kan man komplettera med GPS-positionering. Mobilen måste alltid vara på för att få kvinnans position. Telefonen kan även utrustas med ”överfallslarm”.
Den som fått besöksförbud behöver en elektronisk fotboja som kompletteras med mobiltelefoni och tjänsten GSM-positionering. Om högre noggrannhet behövs kan man komplettera med GPS-positionering. Mobilen måste alltid vara på för att få mannens position. Polisen behöver ett system med digital karta där de kan se var kvinnan och mannen befinner sig samt ett program för att få in positionsuppgifter från parterna och som kontrollerar att man inte överträder besöksförbudsgränserna. Om så önskas kan även en varning via t.ex. GSM-text skickas till kvinnan och mannen när besöksförbudsgränser överträds eller om man träffas på icke förbjudet område.
Denna teknik ger kvinnan större trygghet än dagens system, eftersom hon får veta när mannen är för nära. Det blir lättare att förändra de områden där kvinnan kan vistas utan att riskera att möta mannen och om överträdelse sker kan hon få ett larm om detta. Detta gör att hotade kvinnor kan ta ett större ansvar för sin säkerhet. För mannen som har besöksförbud är det med denna teknik möjligt att utöka rörelsefriheten för honom så att han får röra sig friare mellan t.ex. arbetsplatsen och hemmet. Polisen kan också skicka GSM-textmeddelande för att upplysa honom om att han är på otillåtet/tillåtet område. Det är nödvändigt att lagstiftningen kontrolleras för att se vilka lagar som eventuellt måste förändras eller kompletteras för att skyddspaketet ska kunna användas.
Kommunerna har en nyckelroll när det gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Enligt 5 kap. 11 § i socialtjänstlagen bör socialnämnden verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör särskilt beakta kvinnor, som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet, som kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Införandet av denna bestämmelse har endast i begränsad utsträckning påverkat socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor enligt Socialstyrelsen.
Vi anser att det är oerhört viktigt att alla våldsutsatta kvinnor och deras barn får det stöd som de behöver oavsett vilken kommun de bor i. Det skall inte vara ett lotteri om man får hjälp eller ej. Det är viktigt att socialtjänsten i varje kommun analyserar sitt uppdrag och ansvar i relation till de behov som våldsutsatta kvinnor och deras barn har. Det är angeläget att denna lagändring inte blir en pappersprodukt så att endast vissa kommuner som har intresset, resurserna och orken följer lagstiftningens intentioner. Vi anser att alla kommuner bör ha en handlingsplan för arbetet med våldsutsatta kvinnor. Detta kan ske i egen regi eller i samverkan med andra aktörer som kvinnojourerna. Länsstyrelsen utnyttjar sin tillsynsskyldighet gentemot kommunerna. Vite bör kunna utdömas till de kommuner som ej uppfyller socialtjänstlagens intentioner i arbetet med att skydda våldsutsatta kvinnor.
På samma sätt som hälso- och sjukvården har också socialtjänsten hinder för att anmäla fall av våld mot kvinnor eftersom det måste stå klart att straffsatsen för övergreppen skall ge minst två års fängelse. Reglerna för när personal inom dessa sektorer skall anmäla våldsbrott bör därför ses över.
Det är inte ovanligt att det är svårt att ordna skyddat boende för hjälpsökande kvinnor och deras barn. På kvinnojouren är det oftast fullt och det händer att de misshandlade kvinnorna själva måste ordna ett boende. Vi anser att kommunerna måste kunna bistå med skyddat boende i högre grad än i dag. Socialtjänsten kan vanligen endast ansöka om social förtur hos bostadsbolagen inom den egna kommunen. Vi vill att våldsutsatta kvinnor skall få möjlighet att få social förtur över hela landet. Många gånger vill dessa kvinnor komma bort från orten där deras plågoande bor.
Socialtjänstlagen klargör även att det ankommer på socialnämnden att söka samverkan och i samarbete med frivilligorganisationer förebygga sociala problem. I dag finns det emellertid drygt 60 kommuner i landet som helt saknar kvinnojour. Det är viktigt att kvinnojourerna kompenseras ekonomiskt för det arbete de bedriver som offentliga aktörer annars skulle vara tvungna att utföra. De drar många gånger ett tungt lass. För åtskilliga kvinnor är dessa frivilligorganisationer en oas i en annars outhärdlig tillvaro. Tack vare ideella insatser kan kvinnojourerna med sina begränsade resurser utföra ovärderliga insatser. Det är angeläget att kvinnojourerna kan utvecklas och att anslagen inte urholkas. Detta gäller även Rikskvinnocentrum i Uppsala som forskar och utbildar kring våldet mot kvinnor. Vi tycker att samhället oftare bör satsa resurser på väl fungerande organisationers verksamheter för att komplettera det offentliga skyddsnätet.
Folkpartiet kommer att återkomma med förslag om 10 miljoner kronor mer i bidrag till bl.a. kvinnojourernas verksamhet i vår allmänna rättsmotion samt den ekonomisk-politiska motionen.
Barn som bevittnat eller utsatts för våld behöver professionell hjälp för att bearbeta detta trauma. I praktiken kan emellertid den vårdnadshavare som åsamkat barnet lidande sätta stopp för terapeutiska insatser. Vi anser att det är den professionella expertisen inom Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) som har förutsättningar att bedöma och avgöra om ett barn skall beredas vård eller ej. Sår i själen är lika allvarliga som kroppsliga skador. Trots skyldigheten att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa är det få som gör det. Det är speciellt allvarligt att många yrkesverksamma som kommer i kontakt med utsatta barn i sin profession inte fullgör sin anmälningsskyldighet.
Barn som blir vittne till att deras mamma misshandlas utsätts för psykiskt våld. Vi anser att det är angeläget att barnen skyddas från de direkta och indirekta effekterna av våldet. Barn som lever med våld i hemmet utsätts för en stark psykisk press och får en dålig självkänsla. Ofta känner de samma skam och skuld som sina mödrar. Det är kränkande att se sin mamma bli slagen och när man blir kränkt så påverkar det självuppfattningen och det äventyrar ens utveckling. Vi anser därför att det är rimligt att barn som bevittnat våld inom familjen skall kunna betraktas som brottsoffer i lagens mening. Konsekvenserna av detta bör utredas.
I svallvågorna efter morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal har allt fler börjat tala klartext om det förtryck som en del unga invandrarflickor utsätts för. De här flickorna är utsatta för grova brott. Vi kan inte längre blunda för deras behov av stödinsatser från samhället. Könsstympning av flickor bosatta i Sverige utgör en del av denna problematik. Detta är förbjudet att utföra i Sverige eller låta utföra i utlandet. Trots lagen och trots att det finns fall där könsstympning förekommit har ingen ställts inför rätta för detta brott. Könsstympning är ett allvarligt fall av barnmisshandel och skall behandlas som ett sådant.
Huvudansvaret för insatserna att hjälpa utsatta barn vilar i dag på socialtjänsten.
Enligt socialtjänstlagen 11 kap. 1 § skall en utredning inledas utan dröjsmål om det finns skäl att misstänka att ett barn far illa eller om barnet ansöker om hjälp. Enligt samma lag 11 kap. 2 § är socialtjänsten skyldig att underrätta barnets vårdnadshavare om att utredning inleds eftersom vårdnadshavare är part. Ett svårlöst dilemma uppstår för socialsekreteraren om det finns skäl att förmoda att barnets fysiska och psykiska hälsa äventyras av en vårdnadshavare. Ofta är det komplicerat – för att inte säga omöjligt – att få grepp om allvaret i problemen och kunna göra adekvata bedömningar av t.ex. behov av skydd utan att låta inleda utredning.
Lagen borde beakta situationen ur barnets perspektiv. Lagen borde således ge utrymme för att socialtjänsten i undantagsfall skall kunna hjälpa ett barn utan att en potentiellt farlig vårdnadshavare får information om det. Ett sådant beslut skall inte en enskild tjänsteman behöva fatta. Vi vill understryka att vi inte vill utrusta socialtjänstens personal med befogenheter att i onödan bedriva hemliga utredningar utan föräldrars vetskap och insyn. Vi föreslår därför att socialnämnden skall få möjlighet att hos länsrätten ansöka om dispens och att sådana ärenden skall behandlas med den kvalificerade sekretessen enligt sekretesslagen 16 kap. 1 §. Länsrätten får pröva hotbilden mot barnet och det är viktigt att det görs en uppföljning i efterhand. Vi måste fråga oss vad som väger tyngst: utsatta barns rätt till skydd och stöd eller vårdnadshavares rätt till inflytande och information. Vi anser att barnens intressen i detta fall väger tyngre.
Många kvinnor som fallit offer för våld har bittra erfarenheter av hur svårt det varit att komma tillbaka till ett normalt liv efter många år av hot, våld och trakasserier. Här gäller det att lagstiftning och myndigheter inte sviker offret utan stödjer hennes kamp och rehabilitering. Det är mycket viktigt att människor som blivit utsatta för kvinnofridsbrott och framförallt sexuella övergrepp får snabb och professionell vård och behandling, anpassad efter individens behov. Därför har vi arbetat för att vårdgarantin också ska omfatta psykoterapibehandlingar. Samtidigt är det naturligtvis oerhört viktigt att förövarna får möjlighet och stöd att bryta sitt destruktiva beteende och att varje individ inom kriminalvården får behandling för att inte återfalla i kriminalitet.
En betydande del av mäns våld mot kvinnor har sexuella inslag. För fem år sedan infördes det nya brottet ”kvinnofridskränkning” i brottsbalken och vid samma tillfälle utvidgades våldtäktsbrottet. Det var en angelägen reformering av den svenska brottslagstiftningen som visat sig ha spelat en stor roll för att få fler förövare fällda för gärningar som tidigare hamnade i en juridisk gråzon. Vi anser dock att straffminimum för kvinnofridsbrott bör vara fängelse i minst ett år. Vi vill även att våldtäktslagstiftningen skärps. Det skall inte vara en förmildrande omständighet för mannen att kvinnan satt sig i vanmakt t.ex. genom att bli berusad. Oavsett kvinnans tillstånd skall förövaren kunna dömas för våldtäkt.
Ett målsägandebiträde har till uppgift att bistå en målsägande under förundersökning och rättegång. De ekonomiska villkoren för målsägandebiträden skall emellertid försämras enligt beslut från Domstolsverket som lyder under Justitiedepartementet. Detta rimmar illa med regeringens påstådda djupa engagemang för brottsoffer. En förutsättning för att ett bra stöd skall kunna ges är att målsägandebiträdet får ersättning för den tid det tar att bistå brottsoffret. Justitieministern Tomas Bodström har uttryckt att han hoppas biträdet till en målsägande skall göra det jobb som krävs även om de inte skulle få fullt betalt. Många advokater och jurister arbetar ideellt redan idag med frågor om kvinnofrid. Det är anmärkningsvärt att landets justitieminister vill att de skall sätta i system att arbeta gratis på statens uppdrag när staten samtidigt rullar tillbaka sina ekonomiska åtaganden. Vi anser att justitieministern i stället borde ingripa och stoppa den betydande försämring för brottsoffren som nu är på gång.
Det är viktigt att brottsoffret får ut sitt skadestånd. Även om pengar aldrig kan återställa den smärta som ett offer fått utstå är ersättningen en principiell kompensation som kan ge möjligheter att gå vidare i livet.
Inför äktenskapsskillnad görs en bodelning där makarnas tillgångar och skulder läggs samman och delas lika. Ett utdömt skadestånd på grund av brott, t.ex. skadestånd för hustrumisshandel eller barnmisshandel, påverkar då bodelningen precis som alla andra skulder. Vi anser att det är anmärkningsvärt att ett skadestånd av den typen skall räknas med i bodelningen och på så sätt komma gärningsmannen till godo. Resultatet kan ju bli att offret i praktiken får stå för halva gärningsmannens skadestånd. Äktenskapsbalkens regler om bodelning bör därför kompletteras med en jämkningsregel, så att skadestånd av denna typ hålls utanför bodelningen vid äktenskapsskillnader. En liknande situation uppkommer om offret råkar uppbära försörjningsstöd. Dessa brottsoffer kan nekas socialbidrag med motivering att personen via skadeståndet kan försörja sig med egna medel. Socialtjänstlagen bör därför kompletteras så att det framgår att skadestånd p.g.a. brott inte alltid skall beaktas vid beräkning av socialbidrag.
Det samkönade partnervåldet följer samma mönster som råder inom olikkönade parförhållanden. Rädsla för att möta förakt eller oförstående från omgivningen på grund av den sexuella läggningen kan förstärka den drabbades motstånd mot att söka hjälp eller göra en polisanmälan. Samhällets insatser mot våld inom samkönade relationer brister ibland jämfört med insatsen mot våld inom olikkönade relationer därför att kunskapen och förmågan att upptäcka och förstå att det rör sig om partnerrelaterat våld saknas. För att motverka detta krävs framför allt utbildningsinsatser inom sjukvården, socialtjänst samt inom polisen och rättsvårdande myndigheter.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Torkild Strandberg (fp) |
Karin Granbom (fp) |
|
Helena Bargholtz (fp) |
Sverker Thorén (fp) |
|
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |
Lars Leijonborg (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Hans Backman (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |