Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändrad och förbättrad kriminalvård.
För många som dömts till fängelse gäller att det verkliga straffet börjar först vid frigivningen. Vistelsen inne på anstalten är i mångt och mycket både tid- och kravlös. Cellerna öppnas och stängs på bestämda tider, matvagnen rullas in enligt schema, disken tas om hand, tvätten sköts av andra, fritiden domineras av TV-tittande och kortspel och framtiden är sällan särskilt väl planerad. Anstaltstiden blir därför ofta en transportsträcka på vägen mot nya brott och fördjupat missbruk.
Narkotikasituation på landets fängelser har t.o.m av kriminalvårdsstyrelsen betecknats som krisartad och antalet grava missbrukare på fängelserna påstås ha ökat med 1 000 personer de senaste tio åren.
Vårdkedjan brister i många fall. Långa häktestider, behandlingsplaner som inte följs upp, dåligt planerade frigivningar och brist på stödboenden är några exempel. Förutom själva förvaringen har fängelset också som uppgift att anpassa fången till fängelselivet. Varje försök att förändra situationen möts av kompakt misstro och anses alltid hota den rådande ordningen. Passivisering belönas.
”Frågan är om man vill rehabilitera”, som en av internerna på Österåkeranstalten sade vid ett besök. ”Trots allt göder vi ju maskineriet med socialarbetare, poliser, åklagare, fångvårdare, övervakare. Hela 15 procent av Sveriges arbetskraft sysselsätts på grund av kriminalitet och droger. Det är lika stort som industrin. Och vem vill avskaffa industrin?” undrade han retoriskt.
Kriminalvården har haft monopol inom sitt område, men misslyckats. RRV har flera gånger kritiserat kriminalvården för höga kostnader, svällande byråkrati, brister i planering och uppföljning och otillräcklig kompetens hos vårdpersonalen. Sanningen är att dagens fängelser fungerar som utbildningsanstalter i brott. Om detta var en verksamhet som bedrevs i privat regi skulle ägarna kräva omfattande förändringar, förmodligen nedläggning och omstart i ny regi.
Tiden är mogen för ett rejält nytänkande inom kriminalvården. Låt t.ex. före detta kriminella vara med och driva ett fängelse.
En motivationsanstalt skulle bl.a. annat kunna
ha schemalagda dagar för arbete och studier,
bygga upp nätverk med mindre företag/-are som gav möjlighet till anställning efter frigivning,
ha marknadsmässiga löner med avdrag för skatt, mat, ”bostad” och stöd till brottsofferfonden, allt i syfte att göra övergången till livet utanför anstalten så smidig som möjligt,
låta internerna städa, tvätta samt förbereda och laga all mat själva, tillsammans med personalen,
införa dagliga drogtest,
låta alla interner få möjlighet att delta i behandlingsprogram om missbruk samt om kriminalitet som livsstil och
uppmuntra omfattande kontakter med det öppna samhällets föreningsliv och idrottsorganisationer
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |