Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stoppa människohandeln.
Sverige har, genom undertecknandet av Förenta nationernas människohandelsprotokoll, förbundit sig att ställa människohandlarna inför rätta och vidta åtgärder mot den organiserade brottsligheten.
Enligt uppskattningar kommer ca 500 000 kvinnor årligen som offer för människohandel till någon av EU:s medlemsstater. Enligt FN blir mellan 700 000 och 2 miljoner människor offer för människohandel varje år. Människohandeln kan ekonomiskt jämföras med den internationella drog- och vapensmugglingen. FN har uppskattat att de kriminella grupperna tjänar cirka 7 miljarder dollar varje år på handeln med kvinnor. Sverige är absolut inte förskonat från fenomenet människohandel. Rikskriminalpolisen (RKP) uppskattar att mellan 200 och 500 kvinnor ”såldes” till Sverige under år 2000. Enligt RKP kommer de flesta av kvinnorna från länder i vårt närområde, i första hand från Östeuropa och Baltstaterna.
Enligt RKP luras kvinnorna – ofta mycket unga – som regel med löfte om välavlönat arbete på restauranger eller liknande från fattiga förhållanden i Östeuropa, Ryssland, Ukraina m.fl. länder. När de kommit fram till destinationslandet fråntas de identitetshandlingar, tvingas prostituera sig och hålls under uppsikt av hallickar som tar hand om merparten av kvinnornas inkomster. Många kvinnor misshandlas och våldtas, en del mördas. Det är svårt att återvända hem – de flesta lider av psykiska och fysiska skador. När kvinnorna befinner sig i ett främmande land där de inte talar språket eller har tillstånd att befinna sig är hallickens makt och kontroll över dem nästan total. Människohandlare och hallickar sänder också kvinnor till svenska gränsstäder, byar och campingplatser där lokala män sexuellt utnyttjar dem innan de skickas tillbaka till sina hemländer.
Offren för människohandel har sällan någon att vända sig till. En del kvinnor är på grund av erfarenheter från hemlandet rädda för polisen och vågar därför inte vända sig dit. Om de går till polisen riskerar de vidare att avvisas. Beroende på var kvinnorna kommer ifrån och vad de tvingats genomgå i det nya landet har många av dem svårt att återvända. De kan känna skam och skuld och skulle i vissa fall utestängas från gemenskapen i hemlandet på grund av vad de varit med om här. Det förekommer också att kvinnor lurats att tro att de skulle betraktas som brottslingar om de avslöjar sig. Till detta kommer hot mot dem själva eller deras familj i de fall de försöker ta sig ur sin situation. De rapporter som EU:s medlemsstater lämnat till Europol tyder på att hot mot såväl kvinnorna som deras familjer har blivit vanligare. Inte sällan har organiserade människohandlare kontakter i hemlandet som känner till kvinnans bakgrund, vilket kvinnan i sin tur känner till.
Den allra viktigaste åtgärden är att strypa marknaden för prostitution. Enligt en sexualvaneundersökning från Folkhälsoinstitutet har var åttonde svensk man köpt sex. Var åttonde man! Så länge svenska män efterfrågar sexuella tjänster mot betalning så kommer hallickar att fortsätta hitta vägar för sin marknad.
I dag gäller utlänningslagens (1989:529) bestämmelser för utlänningar som vistas i Sverige utan tillstånd eller under falska förespeglingar, dvs. bl.a. kvinnor som utsatts för människohandel för sexuella ändamål. Enligt 4 kap. får en utlänning avvisas eller utvisas om han/hon saknar vederbörligt tillstånd för att vistas i landet, lämnat oriktiga uppgifter som grund för sin inresa eller om det kan antas att han/hon inte kommer att försörja sig ”på ett ärligt sätt”. Det är vanligt att nu avsedda kvinnor antingen kommit in i ett land illegalt eller kommit in med stöd av t.ex. turistvisering och sedan stannat kvar efter det att detta löpt ut. Under vistelsen har de utnyttjats för sexuella tjänster, antingen öppet på gatan eller hållits inlåsta för samma ändamål. När de upptäckts eller frivilligt tagit kontakt med polis har de saknat laglig grund för sin vistelse. Ofta har de då omedelbart avvisats utan att polisen försökt utreda under vilka förhållanden de kommit till och vistats i exempelvis Sverige. De drabbade kvinnorna måste ges uppehållstillstånd så att de kan stanna under hela rättegångsprocessen, och möjligheterna till asyl på grund av humanitära skäl bör ses över.
Vid Rikskriminalpolisen finns idag 1,25 polistjänster för arbetet med att kartlägga och förhindra handel med kvinnor. Sedan 1998 har 19 förundersökningar inletts och vid enbart sju tillfällen har förundersökningen lett till fällande domar. Den 1 juli i år skärptes lagstiftningen vad gäller trafficking. Brottet jämställs nu med mord, våldtäkt och grova rån. Men det hjälper inte när polisen varken har resurser eller utbildning på området.
Det behövs poliser som specialutbildas för att arbeta med människohandel – likt narkotikapoliser. Men det behövs också utbildning till befintlig polis.
Det behövs fasta enheter med specialutbildade poliser för trafficking i de distrikt som är berörda.
Ge uppehållstillstånd till drabbade kvinnor och se över möjligheterna för asyl av humanitära skäl i Sverige. Det är viktigt att kvinnorna kan stanna under hela rättegångsprocessen.
Det behövs kunskap om människohandeln hos fler än hos polisen, inte minst inom vårdcentraler och andra som kan komma i kontakt med dessa kvinnor.
Arbeta på plats med att förbättra situationen för kvinnor i de länder varifrån vi ser att människohandel sker.
|
Stockholm den 10 oktober 2002 |
|
|
Johan Linander (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Kerstin Lundgren (c) |