Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige och Sida åtminstone inte minskar, utan snarare ökar, sitt stöd till humanitär minröjning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Räddningsverkets minröjningsbudget inte bör reduceras utan snarare utökas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att svenska humanitära minröjningsinsatser inte får utgöras av isolerade insatser, utan måste integreras i en genomtänkt biståndspolitik där lokalbefolkningen bör ansvara för genomförandet medan Räddningsverket bidrar med planering, ledning, utbildning och kvalitetssäkring.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Utrikesdepartementet bör finansiera Sveriges fortsatta stöd till Geneva International Centre for Humanitarian Demining, GICHD.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Räddningsverkets minröjningsberedskap bör finansieras inom Räddningsverkets anslag för området Försvarspolitik och inte som i dagsläget inom området Skydd mot olyckor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Försvarsmaktens satsning på minröjningsverksamhet, via SWEDEC, bör ökas ytterligare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att FOI bör få ekonomiska möjligheter att åtminstone driva vidare sin minröjningsforskning på nuvarande nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att minhundskapaciteten i Sollefteå inte bör skingras utan tillvaratas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den interdepartementala arbetsgruppen för minröjning snarast bör utarbeta åtgärdsprogram för att upprätthålla och vidareutveckla den svenska kapaciteten och stödet inom minröjningsområdet.
1 Yrkandena 1, 3 och 4 hänvisade till UU.
Redan 1994 föreslog Sverige, som första land, att det skulle införas ett internationellt förbud mot personminor. En omfattande kampanj från ICBL (International Campaign to Ban Landmines) ledde till att ett sådant avtal kunde undertecknas i december 1997.
Den internationella kampanjens senaste årsbok, Landmine Monitor 2002, rapporterar om påtagliga resultat. Hela 143 stater, vilket motsvarar tre fjärdedelar av alla världens stater, har nu skrivit under eller anslutit sig till avtalet. Och detta har i sin tur fått konkreta följder:
Mer än 34 miljoner personminor, av totalt 230 miljoner, har förstörts.
Antalet stater som tillverkar personminor har minskat från 55 till 14.
Handeln med personminor har upphört nästan helt.
Antalet offer för minor har minskat från ca 26 000 om året till mellan 15 000 och 20 000.
Men under senare år har medier och politiker bytt fokus och personminorna står inte längre lika högt upp på dagordningen. Problemen kvarstår dock, och de beskrivs av Landmine Monitor 2002:
90 stater i världen är mer eller mindre drabbade av minor och/eller oexploderad ammunition.
I minst 69 stater skedde det olyckor under år 2001 eller i början av 2002. Flest olyckor skedde i Afghanistan, Ryssland (Tjetjenien), Kambodja, Angola, Nepal, Indien, norra Irak och Burma.
I minst 23 väpnade konflikter lades det ut nya minor av regeringsstyrkor eller gerillaorganisationer.
Kampanjen har misslyckats med att förmå ett antal betydelsefulla stater att ansluta sig till Ottawa-avtalet, däribland USA, Finland (som är det enda EU-land som inte skrivit under avtalet), Israel, Indien, Pakistan, Kina och Ryssland. Kampanjen lyckades inte heller avhålla Indien och Pakistan från att lägga ut mängder med nya minor längs den spända gränsen mellan staterna.
Mycket arbete återstår alltså att göra. Men som en följd av mediers och politikers allt svalare intresse minskade världens totala anslag till minröjning och andra minrelaterade aktiviteter under 2001. Det är första gången på tio år som anslagen krymper. Det har lett till att det i dagsläget blivit svårare för minröjningsorganisationer att få finansiering till nödvändiga minröjningsinsatser.
Det behövs mer pengar, både för själva arbetet med att röja minor och för att utveckla nya system för att finna minfälten och röja minorna. Sverige har goda förutsättningar beträffande båda dessa områden. Nu krävs det att många olika parter agerar tillsammans mot personminorna.
I maj 2002 presenterades ”regeringens samlade syn på minhantering”. Det är mycket värdefullt att Sverige nu har fått ett policydokument som anger inriktning för minröjningsverksamheten samt hur samverkan mellan olika aktörer kan förbättras.
Minpolicyn anger bland annat följande:
Försvarsmakten bör kunna delta i internationella insatser med militär ammunitions- och minröjning då detta efterfrågas. Försvarsmakten bör ha förmåga att i samband med militära ammunitions- och minröjningsinsatser kunna genomföra påkallad humanitär minröjning.
SWEDEC bör vara det centrum dit olika aktörer kan vända sig i ammunitions- och minröjningsrelaterade frågor. Centrumet bör vara den samlade nationella kompetensresursen inom ammunitions- och minröjning och är också en totalförsvarsresurs. Centrumet skall kunna stödja både humanitär och militär minröjning.
Statens räddningsverk är Sveriges operativa aktör avseende humanitär minröjning på land och stödjer internationella organisationer inom ledning och kvalitetssäkring av humanitär minröjning.
För att utveckla samarbetet mellan Försvarsmakten och Räddningsverket inom ammunitions- och minröjningsfrågor föreslås att de båda myndigheterna under ledning av SWEDEC samordnar gemensamma frågor rörande utbildning, metodutveckling samt vissa personalfrågor.
För att nå ökad svensk samordning avseende forskning, teknikutveckling och materielanskaffning inom ammunitions- och minröjningsområdet, föreslås att en nationell samverkansgrupp inrättas. Gruppen, bestående av de svenska myndigheter som arbetar med ammunitions- och minröjningsfrågor, skall utbyta information och erfarenheter samt bereda beslut kring forskning, teknikutveckling, utprovning och anskaffning av materiel, internationellt samarbete m.m.
För att åstadkomma ett samordnat svenskt agerande mellan olika departement och olika politikområden såväl nationellt som internationellt, föreslås att en interdepartemental arbetsgrupp inom Regeringskansliet inrättas. Gruppen skall bl.a. diskutera och bereda frågor avseende minhantering, exempelvis inför internationella möten samt ansvara för framtagandet av en årlig sammanställning över Sveriges insatser inom området som underlag för riksdagen och internationella organ. Gruppen föreslås ledas av Utrikesdepartementet.
I ett svar på en enkät till berörda myndigheter, som underlag inför denna motion, redovisar Sida sina utbetalningar till stöd för humanitär minröjning.
Utbetalningarna har under de senaste åren uppgått till 95,6 miljoner kronor (1998), 75,3 miljoner (1999), 107,9 miljoner (2000) och 95,9 miljoner kronor (2001).
Nivåerna har alltså varierat något, men ingen tendens kan urskiljas under åren 1998 och 2001. Under de tre första kvartalen 2002 har Sida dock bara betalat ut 46,6 miljoner kronor och för 2003 har Sida, via avtal, hittills endast förbundit sig ett stöd om 30,4 miljoner kronor.
Den tidigare biståndsministern, Maj-Inger Klingvall, påpekade förra hösten i ett svar på skriftlig fråga i riksdagen att ”det svenska stödet har fluktuerat under åren och någon minskning planeras inte”.
Vi hoppas att det till synes minskade stödet under 2002 och 2003 inte blir verklighet utan att Sida åtminstone upprätthåller och helst utökar sin tidigare nivå för stöd till minröjningsaktiviteter.
Räddningsverkets kommande insatser för att leda och kvalitetssäkra minröjningsinsatser på fältet kommer att kräva utökade resurser, delvis finansierade av Sida. Räddningsverkets insatser kommer att planeras och genomföras i tätt samarbete med Sida, vilket borgar för väl använda biståndspengar.
Sammantaget under 1990-talet bidrog Sida med sammanlagt 502 miljoner kronor till humanitär minröjning, vilket gjorde Sverige till den då tredje största givaren i världen. Humanitär minröjning omfattar, utöver minröjning, även upplysning och utbildningsinsatser, kartläggning av problemet samt omhändertagande och återanpassning av minoffer.
Statens räddningsverk har en egen minpolicy som beskriver verkets minröjningsarbete. I denna framgår att Räddningsverket har identifierat var det finns kompetensbrist samt vilka behov och trender som dominerar inom humanitär minröjning. Räddningsverket har identifierat följande trender:
Fortsatt stöd för FN:s nationella Mine Action Centres
Ökad integration mellan minröjning och övriga biståndsinsatser
Lokalt nationellt ansvar för minröjningsinsatserna
Ökad användning av minhundar
Fokus på hur man ökar hundarnas tillförlitlighet
Ökat behov och intresse av explosivämnesdetektorer för s.k. area reduction
Ökad maskinell minröjning
Räddningsverkets program för forskning, metodutveckling och utbildning samt inriktningen som minröjningsoperatör utgår från dessa trender och behov inom den internationella humanitära minröjningsverksamheten.
Räddningsverket beslöt redan 1998 att stödja viss forskning samt att bygga upp kompetens och egna resurser kring minröjningsverksamhet. Räddningsverket har stött eller stödjer minröjningssamordning i Kosovo, Libanon, på Västbanken och i Eritrea.
Räddningsverkets stöd till minröjningsarbete, bland annat i Kosovo, har rönt stor uppskattning. Det har skapat en internationell efterfrågan på nya och ökade insatser från Räddningsverkets sida.
Regeringen har nyligen slagit fast att Räddningsverket ska vara Sveriges operativa aktör avseende humanitär minröjning. Stödet ska i första hand avse ledning, kvalitetssäkring och utbildning.
Det är mycket positivt att Sverige, via Räddningsverket, äntligen får en operatör som kan bidra till FN:s minröjningssamordning och dessutom leda minröjningsinsatser i drabbade stater. Detta kräver bland annat att verket får finansiella möjligheter att leasa minröjningsmaskiner och minhundekipage samt, i samarbete med SWEDEC, att satsa på att utöka sin utbildning för civil humanitär minröjning.
Det är viktigt att humanitära minröjningsinsatser inte utgörs av isolerade insatser, utan integreras i en genomtänkt biståndspolitik där lokalbefolkningen bör ansvara för genomförandet medan Räddningsverket bidrar med planering, ledning, utbildning och kvalitetssäkring.
I Räddningsverkets svar på den enkät som föregått denna motion, redovisas verkets budget för humanitär minröjning år 2002. Budgeten uppgår till 12,9 miljoner kronor och fördelas på i huvudsak följande utgiftsposter:
Personal vid huvudkontoret i Karlstad (insatssamordnare m.m.)
Personal vid samverkanskontor i Eksjö
Utbildning humanitär minröjning
Uppdrag åt FOI
Stöd till GICHD (Geneva International Centre for Humanitarian Demining)
EU-projekt sensorutveckling
Teknikutveckling röjningssystem
Räddningsverkets insatser finansieras av externa medel. Räddningsverket påpekar i sitt enkätsvar att regeringens inriktning för Räddningsverkets minröjningsarbete egentligen skulle kräva en budgetförstärkning. Men samtidigt skriver verket: ”Räddningsverket som myndighet står dock inför stora och resurskrävande förändringar, som gör att utrymmet för minröjning måste reduceras. Just nu övervägs inom verket vilka konsekvenser det får om minröjningsbudgeten minskas från 12,9 miljoner kronor år 2002 till antingen 4, 6, 8, 10 eller 12 miljoner kronor under 2003.”
Verket skriver vidare att ”det finns en uppenbar risk att Räddningsverkets beredskap för minröjningsinsatser och förmåga att med god kvalitet leda sådana insatser försämras”.
En reduktion av Räddningsverkets minröjningsbudget skulle allvarligt drabba verkets förmåga att som operativ aktör kunna utbilda för, leda och kvalitetssäkra direkta minröjningsinsatser. Det är enligt vår mening av stor vikt att verkets resurser inom minröjningsområdet inte skärs ned.
Räddningsverket påpekar i enkätsvaret att verkets budgetutrymme för minröjning skulle kunna utökas om Sveriges stöd till GICHD (ca 2,5 miljoner kr om året) kan finansieras av annan part än Räddningsverket. Finansiering bör, enligt vår mening, lämpligen kunna ske via Utrikesdepartementet.
Det skulle också, påpekar Räddningsverket, underlätta väsentligt om verkets beredskap för minröjning inte belastar anslaget Skydd mot olyckor utan anslaget Försvarspolitik. Argumentet för en sådan förändring är att både minröjningsutbildning, eventuella uppdrag till FOI eller SWEDEC om forskning och utveckling, beredskap för operativa insatser i form av minhundar och minröjningsmaskin samt utlandstjänstgöring vid insatser utgör grunden för en hög nationell svensk kompetens inom området.
En sådan förändring får ett indirekt stöd i ”regeringens samlade syn på minhantering”. Regeringen skriver: ”Den svenska ammunitions- och minröjningsverksamheten som utförs av Försvarsmakten och Räddningsverket skall utgå från det behov av kompetens, kunskap och materiel som finns inom totalförsvaret.”
Därför bör det, enligt vår mening, vara möjligt att lösa Räddningsverkets budgetproblem genom att överföra kostnaderna till anslaget Försvarspolitik.
Försvarsmakten och regeringen anser att Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättrats avsevärt, varför det pågår en omprioritering till fördel för svenskt deltagande i fredsbevarande internationella insatser. Och inom ramen för denna verksamhet har minröjning hög prioritet.
Sedan den 1 juli 2000 är Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum (SWEDEC) i Eksjö, ett renodlat ammunitions- och minröjningscentrum. Dessförinnan omfattades också ingenjörstruppernas utbildnings- och utvecklingsenheter.
Det framgår av SWEDEC:s enkätsvar i anslutning till denna motion att centrumet idag består av fem underenheter:
staben som innefattar ekonomi, personal, information, administration och en avdelning för samverkan inom totalförsvaret,
skolan med ett brett utbud av kurser riktade mot såväl Mine Action som tekniskt avancerad ammunitionsröjning och för såväl Försvarsmaktens som övriga totalförsvarets behov,
utvecklingsenheten som sammanhåller utveckling av materiel och metoder för både militära och civila ändamål och utarbetar och håller reglementen och metodanvisningar aktuella,
EOD IS-enheten som utvecklar och implementerar informationssystemet EOD IS såväl nationellt som internationellt,
MASS (Mine Action Support Section) som just stödjer civil minröjning och bland annat handlägger de personalpooler som SWEDEC har ansvaret för.
SWEDEC poängterar i sitt enkätsvar att mer än hälften av personalen har egen internationell erfarenhet. Ungefär femton av dessa har också omfattande erfarenhet av arbete i internationella, civila minröjningsorganisationer. Det omfattar allt från tjänstgöring i Mine Action Center till arbete för internationella NGO:er och olika minröjningsföretag.
SWEDEC har expanderat från 40 till i dagsläget 54 medarbetare. Dessa utgörs bland annat av officerare från alla tre försvarsgrenarna, tre medarbetare från Räddningsverket och en från polisen. SWEDEC:s budget för 2002 är ca 53 miljoner kronor. Hur stor del av detta som kommer den civila minröjningen till del är, enligt centrumet, omöjligt att säga.
Personalstyrkan för år 2003 är planerad att uppgå till 61 personer och årsbudgeten till ca 62 miljoner kronor. Det betyder att Försvarsmakten ökar sin satsning inom området ammunitions- och minröjning.
Det är, enligt vår mening, av stor vikt att Försvarsmakten fortsätter att utöka sin satsning på SWEDEC under de kommande åren.
I sitt enkätsvar pekar SWEDEC på ett problem. Som en följd av prioriteringar inom Räddningsverket kan den personal som verket bidrar med till SWEDEC tvingas sluta. Dessutom är de pengar som Räddningsverket avsätter till forskning i farozonen. ”Om dessa farhågor besannas skulle det utgöra ett stort avbräck inte bara för SWEDEC utan för hela funktionen”, skriver SWEDEC.
Vi instämmer i SWEDEC:s tolkning av regeringens minpolicy, nämligen att också Räddningsverket ”borde öka sina ansträngningar också inom områdena utveckling och kompetensuppbyggnad”.
Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bedriver en viktig forskning inom minröjningsområdet. Anslaget till denna forskning har dock minskat kraftigt, från 26 miljoner kronor 1999 till 14,6 miljoner kronor under 2002. Det finns också en uppenbar risk att anslagen till FOI:s forskning kommer att minska ytterligare från och med år 2003.
Under 2002 har FOI ett uppdrag från Försvarsmakten på 10,6 miljoner kronor för minröjningsrelaterad forskning. Forskningsresultaten är nyttiga för såväl militär som humanitär minröjning.
FOI:s forskning inriktas bland annat mot kemisk detektion av explosivämnen som läcker ut från nedgrävda objekt. Denna forskning underlättar för kemiska sensorer, minhundar och biosensorer för mindetektion. Forskning avseende bakteriella biosensorer för detektion av mineringar bedrivs tillsammans med Stockholms universitet. Studier bedrivs för att med olika teknologier neutralisera minor med exempelvis High Power Microwaves (HPM) och laser.
FOI:s forskning inriktas också på olika metoder att upptäcka minfält och att lokalisera och detektera enskilda minor. För minfältsspaning utnyttjas olika sensorer inom det optiska området – från synligt ljus till långvågig IR (värmestrålning). Vidare forskar FOI inom markpenetrerande radar (GPR) för att få fram ett personburet system för detektion av minor.
FOI har också ett uppdrag från Räddningsverket, värt 2,5 miljoner kronor, som ger möjligheter att ta jord- och luftprov från minerade områden i länder med olika klimat- och miljöfaktorer. Proven ingår i en migrationsstudie (explosivämnesmolekylers spridning i marken). I detta projekt ingår också utveckling av modeller för explosivämnens spridning i olika jordarter och med olika miljöparametrar, för att bättre kunna förutse möjligheter att använda bland annat minhundar.
Slutligen har FOI ett uppdrag från FHTE (Försvarets hundtjänstenhet) på 1,5 miljoner kronor för metodutveckling av inlärnings- och träningsmetoder för minhundar samt utveckling av datorbaserade dressyrjournaler och dokumentationshantering.
Enligt nuvarande planer kommer endast Försvarsmaktens uppdrag att finnas kvar år 2003. Det skulle innebära en nedskärning från 26 miljoner kronor 1999 via 14,6 miljoner 2002 till 10,6 miljoner under 2003.
Skälet till nedskärningen under 2003 är bland annat att Räddningsverket har aviserat att forskningsanslagen kommer att dras in till följd av verkets ansträngda ekonomi samt deras prioritering att kunna fungera som operativ aktör.
Sammantaget befinner sig FOI:s minröjningsforskning i ett allvarligt läge. Det är, enligt vår mening, av stor vikt att FOI får ekonomiska möjligheter att åtminstone driva vidare sin minröjningsforskning på nuvarande nivå. Om Räddningsverket tvingas att avveckla sina uppdrag till FOI, bör Försvarsmakten utöka sitt stöd till FOI:s forskning.
Stora landområden i mindrabbade länder kan inte användas eftersom de misstänks vara minerade. Men mellan 90 och 95 procent av alla misstänkta minområden är i själva verket helt fria från minor.
Därför får minhundar en allt större betydelse för minröjningsarbetet. Och därför är det också ”speciellt viktigt att få fram teknik för att lokalisera var det finns respektive inte finns minor”, som den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen slagit fast.
Den mest lovande metoden för att avgöra om det finns minor i ett visst område är att identifiera eventuella molekyler från minornas sprängämnen, främst trotyl, i luften. I dagsläget används uteslutande minhundar för detta ändamål. Hundarna har visat sig vara en mycket värdefull resurs och det är angeläget med fortsatt metodutveckling inom hundområdet.
För att säkerställa säkerhet och kvalitet planerar Räddningsverket att leasa redan certifierade hundekipage för sina kommande humanitära minröjningsinsatser.
Det internationella behovet av minhundar ökar kraftigt. FN:s minröjningsorgan UNMAS har uppmärksammat att det råder en akut brist på minhundar, medan efterfrågan hela tiden ökar. Den nyligen konkursdrabbade Hundskolan i Sollefteå var en av världens främsta leverantörer av minhundar.
Försvarsministern har tidigare framfört att ”försvaret är villigt att utifrån sitt behov av minhundar medverka till att nå en lösning avseende Hundskolan i Sollefteå”.
Försvarsmaktens intresse för detta uppges vara mycket lågt, men det har väckts förslag om att det i Sollefteå omedelbart startas ett utvecklings- och produktionsprojekt för minhundar, inriktat på minhundar efter maskinell minröjning. Om inte detta, eller något liknande projekt, omgående initieras kommer minhundskompetensen i Sollefteå att snabbt skingras.
Det är, enligt vår mening, viktigt att minhundskapaciteten i Sollefteå inte skingras utan tillvaratas.
Samtidigt är det viktigt att det kommer fram ny teknik, explosivämnesdetektorer som biosensorsystemet (”konstgjorda hundnosen”). Detta svenska system är enligt den humanitära minröjningsorganisationen Norsk Folkehjälp ”det mest lovande av all ny teknik inom minröjningsområdet”. Norsk Folkehjälp ”både hoppas och tror att biosensorsystemet kommer att revolutionera minröjningsarbetet i världen”.
Minröjningsmaskiner har fått allt större betydelse vid röjning av kända minfält. Maskinerna kan kraftigt minska kostnaderna per röjd kvadratmeter. Samtidigt har det funnits ett stort intresse från företag att bidra till minröjningsarbetet genom att utveckla nya maskiner.
Försvarsmakten avser att anskaffa Scanjack 3500 från Scandinavian Demining Group för sina internationella insatser. Räddningsverket avser att leasa maskiner direkt av leverantör i anslutning till sina humanitära minröjningsinsatser.
Det finns ett stort antal myndigheter och organisationer i Sverige som direkt eller indirekt deltar i arbete med minröjning. Men det finns ingen central samordningsfunktion.
Därför är det mycket positivt att regeringen vill inrätta en interdepartemental arbetsgrupp i Regeringskansliet samt har aviserat att man avser att årligen överlämna en skrivelse till riksdagen om Sveriges engagemang för minröjning.
Vi önskar att den nämnda arbetsgruppen snarast utarbetar åtgärdsprogram för att upprätthålla och vidareutveckla den svenska kapaciteten och stödet inom minröjningsområdet. Det gäller bland annat finansieringen av Räddningsverkets minröjningsberedskap, FOI:s hotade forskning och den svenska produktionen av minhundar.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Lars Ångström (mp) |
|
|
Runar Patriksson (fp) |
Berit Jóhannesson (v) |