Motion till riksdagen
2002/03:Fö261
av Lars Ångström m.fl. (mp)

En försvarspolitik för det tjugonde århundradet


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Försvarsmakten konkretiserar anpassningsplaner nedåt genom att ta fram en plan för hur en halvering av det militära försvaret på sex år skulle kunna genomföras på ett för samhället och Försvarsmakten så gynnsamt sätt som möjligt.

  2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att avskaffa den allmänna värnplikten till förmån för ett totalförsvarssystem som bygger på frivillighet och är öppet för både män och kvinnor.

  3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om hur en organisation skall se ut för att möta reella hot mot Sverige, t.ex. sönderrostande atomubåtar, IT-sabotage, miljöförstöring och terrorism.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte tillåta Försvarsmakten att stödja en alltmer utlandsägd krigsindustris exportansträngningar utan i stället avbeställa den krigsmateriel som inte behövs.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konkretisera sitt handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter med att se över möjligheten att skapa ett institut för internationell konflikt- och terrorförebyggande verksamhet.1

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i enlighet med sitt eget handlingsprogram för en konfliktförebyggande politik verka för Europaparlamentets beslut om en genomförbarhetsstudie för en civil fredskår inom EU.1

1Yrkandena 5 och 6 hänvisade till UU.

Bakgrund

I den försvarspolitiska debatten inför valet 2002 ville många göra gällande att det fanns en avgrundsdjup klyfta mellan Miljöpartiets och socialdemokratins inställning till försvaret. Ett av exemplen som användes var Miljöpartiets skrivning i partiprogrammet om målet om allmän och total militär avrustning. Problemet är att socialdemokratin står bakom exakt samma målsättning som också är FN:s målsättning. Ett annat påstående var att partiet inte vill att Sverige ska delta militärt i internationella fredsfrämjande insatser. Också detta påstående avslöjar en generande okunskap. Då regeringen föreslog att Sverige skulle bidra med en styrka på 450 man till FN:s fredsfrämjande operation i Kosovo föreslog Miljöpartiet, mot bakgrund av behovet, det dubbla, vilket det också blev.

Går man igenom försvarspolitiken i sak så framskymtar en helt annan skillnad mellan Miljöpartiet å ena sidan och socialdemokratin och riksdagsmajoriteten å andra sidan. Miljöpartiet har sedan början av 90-talet pekat på att hoten mot Sverige inte är militära. I partimotioner har vi föreslagit minskade militärutgifter och en nedmontering av det militära invasionsförsvaret till förmån för ett försvar mot nya icke-militära hot som IT-sabotage, terrorism, miljöförstöring och sönderrostande atomubåtar i Murmansk. Dessa analyser och krav har visat sig i grunden vara riktiga och stöddes några år senare av både socialdemokratin och en riksdagsmajoritet.

1996 beslutade riksdagen på Miljöpartiets initiativ om en vidgad hotbild.

1999 delade Sveriges överbefälhavare Miljöpartiets analys om att det inte längre existerade något militärt invasionshot.

I mars 2000 stödde en riksdagsmajoritet Miljöpartiets krav på nedläggning av ett stort antal regementen.

År 2000 stödde socialdemokratin och en riksdagsmajoritet kraven på en minskning av militärutgifterna. Socialdemokratin och en riksdagsmajoritet stödde också vårt krav på att i statsbudgeten föra över militärens miljarder till sjukvården.

I regeringens försvarsproposition 2001 bekräftar regeringen ytterligare på flera punkter riktigheten i tidigare analyser och krav från Miljöpartiet. Regeringen medger inte bara att ett militärt hot mot Sverige inte ter sig möjligt inom en tioårsperiod utan också med tiden ter sig mer avlägset. Regeringen ställde sig för första gången 2001 explicit bakom Miljöpartiets krav på att inte bara ha en anpassningsförmåga av Försvarsmakten uppåt, utan också att ha en anpassningsförmåga för fortsatta minskningar. Detta är mycket positivt. Hade detta krav tillgodosetts tidigare hade den svenska nedrustningen kunnat påbörjas både snabbare och genomförts smidigare till gagn för såväl Försvarsmaktens personal som skattebetalare. Även Miljöpartiets tidigare kritik av regeringen för att fullfölja stora krigsmaterielbeställningar som JAS, kustkorvetter och ubåtar, vapensystem som alla motiverats av en hotbild som inte längre existerar, bekräftas av regeringen som medger att man till exempel köpt JAS-plan som inte behövs för 20 miljarder av skattebetalarnas pengar. Mot bakgrund av dessa exempel kan man konstatera att en av de stora skillnaderna mellan regeringens försvarspolitik och Miljöpartiets ligger i att Miljöpartiet på punkt efter punkt ligger före i analys och varit framsynt i svensk säkerhetspolitisk debatt. Tyvärr så är det en skillnad som tycks bestå. Det är till men för landets säkerhetspolitik i stort när resurserna fortsätter att fokuseras på den militära delen på bekostnad av ett skydd mot de icke-militära hoten. Det är också till men för skattebetalarna när militärutgifterna även fortsättningsvis överskrider 100 miljoner kronor varje dag.

För mycket militärt

Det accelererande sönderfallet inom rysk krigsmakt har fortsatt. Parallellt med en fortsatt utveckling av demokrati och samhällsekonomi minskar det risken för en negativ säkerhetspolitisk utveckling i vårt närområde. Regeringen har saknat förmåga att minska Sveriges militärutgifter i någon nämnvärd utsträckning. Medan militärutgifterna i Europa halverades under 90-talet så är det först under 2003 som Sveriges utgifter kommer att minska. Och då endast med blygsamma 10 %. Det finns ingen proportion mellan att tillgodose det militära behovet för att kunna medverka i internationella fredsfrämjande operationer under FN-mandat och det fortsatta stora konventionella invasionsförsvaret. Ännu svårare har regeringen haft att med stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet minska den militära verksamheten i tillräcklig omfattning för att rymmas inom den budgetram riksdagen fastställt. Resultatet blir ideligen återkommande så kallade svarta hål i försvarsbudgeten. Hundratals miljoner kronor saknas, vilket får till följd att stor uppfinnings­rikedom måste ägnas budgettekniskt trixande. Ett annat exempel är att man inte klarat av att utbilda värnpliktiga enligt riksdagsbeslut. Regeringens oförmåga på den punkten är inte bra. Det är dyrt för skattebetalarna och det skapar stor osäkerhet inom försvarsmakten. Därför är det bra att regeringen kommit överens med Miljöpartiet om att uppdra åt försvarsberedningen att lägga fram, som ett av sina huvudförslag, en minskning av militärutgifterna på sex miljarder kronor.

De nya hoten

Risken för IT-sabotage har ökat i takt med att alltmer av samhällsorganisation och samhällsfunktioner blir beroende, och därmed sårbart, av informationsteknik. De tekniska systemen blir alltmer komplexa och ömsesidigt beroende och får således en allt större betydelse för säkerheten i samhället. Ett exempel är när en optokabel förstördes på ett enda ställe i Sverige. Då lamslogs till exempel all fast tele- och datatrafik till och från norra halvan av Sverige. Med förhållandevis små resurser kan en enskild individ, en grupp eller en organisation, i princip var som helst i världen, utsätta bankbetalningssystem, försäkringssystem, elektroniska kommunikationer och databaser för elektroniska intrång och sabotage. Mot IT-sabotage hjälper inte JAS-plan och ubåtar. Det finns ett behov av övergripande omvärldsanalys, tvärsektoriell samordning och incidentberedskap, uppgifter som inte bör läggas på den militära Försvarsmakten. (Dess försök till det egna kommunikations- och ledningssystemet Orion slutade i ett mångmiljardfiasko som förskräcker.)

Sönderrostande atomubåtar

I Murmansk ligger idag ett stort antal av det forna Sovjetunionens atomubåtsflotta och bokstavligt talat rostar sönder. Tillsammans med andra sönderrostande krigsfartyg så rör det sig om fler hundra kärnkraftsreaktorer och enorma mängder lågradioaktivt material. Brand eller explosion i några kärnreaktorer i samband med en för Sverige olycklig vindriktning skulle innebära en katastrof för svenskt territorium i de norra delarna av landet. Stora svårigheter skulle också uppstå i mottagandet av tiotusentals flyktingar. Trots att detta måste betraktas som ett av de mest konkreta hoten mot svenskt territorium saknas det fortfarande såväl plan som organisation för att förebygga en sådan katastrof. Tidigare har regeringen avvisat de initiativ till miljövärnsregementen som skulle kunna hantera problemen innan det är för sent. Regeringen har heller inte kunnat presentera något annat förslag istället. Vi kan därför konstatera att hotet kvarstår.

Terrorism

Tidigare har regeringen haft en benägenhet att försöka klä även de nya hoten i form av militära medel. Terrorister skulle till exempel använda sig av militära robotangrepp. Fördelen med en sådan verklighetsbeskrivning är att då skulle naturligtvis de militära motmedlen vara relevanta och att man händelsevis råkade ha en organisation för just militära motmedel. Nackdelen med ett sådant synsätt är att det förmodligen har mycket lite med verkligheten att göra. Terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001 och terrorattacken mot Bali i oktober 2002 visade just detta med all önskvärd tydlighet. En motståndare söker hela tiden asymmetri. Det primära målet behöver inte vara att söka krig. Om syftet kan uppnås med andra former av påtryckningar och metoder kan det vara tillräckligt. I samband med terrorattackerna i USA har också risken för biologiska eller kemiska terrorangrepp uppmärksammats igen trots att de använts under 90-talet. Medan EU idag bygger upp en omfattande militär organisation och militär kapacitet saknas det helt beredskap för bioterror. Biologisk smitta kan lätt sprida sig i det gränslösa Europa. Inte heller dessa hot kan mötas eller förebyggas av det militära försvaret. Också här saknar regeringen konkretion och förslag på terrorförebyggande insatser. Behovet av förmåga att hantera andra och mer sannolika former av kriser och konflikter än de rent militära leder till slutsatsen att den militära komponenten i totalförsvaret blir allt mindre relevant. Utvecklingen talar för fortsatta minskningar av antalet förband och militära utgifter. Resurser bör istället föras över till konfliktförebyggande politik, terrorförebyggande insatser, demokratistöd och försvar mot de andra hot mot samhället som riksdagen identifierat.

Den allmänna värnplikten

Det allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det utgör ett i grunden orättvist och idag helt otidsenligt system. För det första fullgör endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning, mindre än 18.000 av en årskull på ca 55.000. Två tredjedelar slipper. För det andra så omfattar det endast män – kvinnor ställs utanför. Flera riksdagspartier har uppenbara svårigheter att förhålla sig till den nya säkerhetspolitiska situationen. De föreslår till exempel tvångsplikt även för kvinnor trots att behovet av deltagare minskar. Det är dags för regeringen att överge den allmänna värnplikten som den utformats. Istället bör 2000-talets försvarspolitik bygga på ett system av frivillighet och vara öppet för både män och kvinnor. Just traditionellt kvinnliga erfarenheter som förmåga till strategisk planering, logistisk erfarenhet och öppet ledarskap är långt viktigare än den traditionellt manliga tillgången av fysisk styrka som blir allt mindre relevant. För att få hög kvalitet på en organisation byggd på frivillighet måste regeringen utveckla ett system som bygger på motivation och som är meriterande med bättre ersättning, civil dokumentation och tilläggspoäng för högskolan.

Krigsmaterielexportstöd

Det kan inte vara riktigt att Försvarsmakten ägnar tid åt att stödja krigsmaterielindustrins exportansträngningar. Skattebetalarna subventionerar redan denna sektor i en utsträckning som saknar motstycke inom svenskt näringsliv. Något som sker utan debatt om huruvida den militära sektorn är vad man tror vara den viktigaste framtidssektorn som främjar svensk spjutspetsteknologi, eller inte. Att staten inte får stödja inhemsk tillverkning av alternativa bilbränslen med hänvisning till EU:s konkurrensregler, men att det däremot går bra med statligt stöd till en alltmer utlandsägd krigsindustri, är en politik som varken är konsekvent eller inger förtroende. Försvarsmaktens medverkan i krigsmaterielexportansträngningar står också i ett direkt motsatsförhållande till regeringens utrikespolitiska målsättning att upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna. Hur gör man det genom att beväpna en diktatur som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna?

Regeringen talar också med kluven tunga. Man beklagar sig inför det svenska folket över att man på grund av olyckliga och dåliga avtal mot sin vilja måste sälja tunga kanoner till Indiens krigföring i Kashmir. Samtidigt ger man ett aktivt stöd för att Bofors ska få sälja just dessa kanoner.

Det vore långt bättre om regeringen lät en överdimensionerad vapenindustri ta konsekvenserna av en krympande marknad och tillät en nödvändig självreglerande avveckling. Mot bakgrund av förre överbefälhavarens bedömning om behovet av 60 – 80 JAS-plan är det inte rimligt att fullfölja köpen av 200 stycken. Mot bakgrund av den gynnsamma säkerhetspolitiska utvecklingen kan det heller inte vara rimligt att köpa ett stort antal JAS-plan utöver behovet för att ha som en tillväxtberedskap.

Krishantering

En allt viktigare del av säkerhetspolitiken i ett europeiskt perspektiv utgörs av konflikthantering. Inom ramen för EU har omfattande militära strukturer byggts upp och militära resurser ställts till förfogande. Argumenten för denna utveckling har varit att kunna hantera konflikter som de vi upplevde i det forna Jugoslavien och senast i Kosovo. Problemet med att satsa så uteslutande på den militära komponenten i en krishanteringspolitik är att när den väl anses aktuell att använda så är det oftast då en konflikt redan har utvecklats så långt att den övergått i krig. Det är inte heller på det militära området det saknas resurser. Istället ligger den stora bristen i EU:s krishanteringspolitik i den nästan totala avsaknaden av konfliktlösningskompetens och civila krigsföre­gripande handlingsprogram. Varje gång FN beslutar om fredsframtvingande militära styrkor till ett område måste vi se det som kvittot på ett stort misslyckande. Ett misslyckande med den förebyggande politiken. En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste komponent är därför den aktivt förebyggande verksamheten vari konfliktlösningsarbete ingår. En sådan politik saknas idag nästan helt. Sverige måste verka för att främja en konfliktförebyggande kultur med långsiktig kunskap om uppbyggnad av konflikter och deras orsaker för att öka vilja och förmåga att agera förebyggande. Förmågan att identifiera strukturella riskfaktorer för att få en tidig varning är en förutsättning för konfliktförebyggande. För detta krävs att vi skapar nya samarbetsstrukturer och instrument inom alltifrån FN och OSSE till andra organisationer som EU. Ett första steg för att konkretisera en sådan utveckling vore initiativet att i Sverige, som en del av vår försvarsbudget, skapa ett institut för internationell konflikt- och terrorförebyggande verksamhet i kris- och konfliktområden.

Civil fredskår

Ett annat viktigt steg borde vara att stödja Europaparlamentets beslut om en genom­förbarhetsstudie av en civil fredskår som Gröna gruppen föreslagit för krigsföregripande insatser inom Europa. Målet ska vara en icke-militär multinationell insatsenhet till­gänglig med kort varsel och med en beredskap att utvidga gruppens storlek beroende på situationens krav. Om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU fortsätter att utvecklas bör denna fokuseras på att skapa civila konflikt- och krigsföregripande instrument. Utbildningen för personal ingående i en civil multinationell insatsenhet spänner över områden som att kunna bevaka att de mänskliga rättigheterna efterlevs, civil administration, polisiärt arbete, konfliktlösning, demokratiska valprocesser, bidra till demokratiska samhällsfunktioner, mediebevakning och kunskap i lokala kulturer och språk.

Bra förutsättningar

För Sveriges del finns en bra grund för utbildning av vår del i en civil fredskår bland annat genom den utbildning som bedrivs av SWEDINT. Andra kunskapsresurser finns hos räddningsverket, Sida och olika ideella organisationer som Green Forum och Läkare utan gränser, vilka har erfarenheter av konkret arbete i extrema situationer i konfliktområden. Den forskning och utbildning som bedrivs vid universitetens avdelningar för freds- och konfliktforskning liksom utbildningen om mänskliga rättigheter och humanitär rätt som drivs av Röda Korset och Raul Wallenberg-institutet är naturligtvis också viktig. Det saknas dock en genomtänkt tvärsektoriell och gränsöverskridande utbildning. En sådan skulle kunna samordnas av ett institut för konfliktförebyggande internationell verksamhet i kris- och konfliktområden. Finansieringen av såväl ett institut som Sveriges del i en civil fredskårsstyrka bör ske inom ramen för försvarsbudgeten.

Stockholm den 23 oktober 2002

Lars Ångström (mp)

Ulf Holm (mp)

Lotta N Hedström (mp)