Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde utvecklas i positiv riktning. Rysslands reformprocess ger goda framtidsutsikter. Den är förhoppningsvis oåterkallelig, men alldeles säker är det ännu för tidigt att vara. Behovet av militär styrka får, trots en i dag positiv utveckling, inte styras av dagsformen hos våra närmaste grannar.
Skall Sverige kunna hävda sin suveränitet och bidra till internationell fred och säkerhet måste vi själva, oberoende av allians eller ej, ha tillräckliga militära resurser. Ett starkt försvar är en grundläggande förutsättning för en trovärdig säkerhetspolitik.
När Sverige nu i ökande grad deltar i internationellt säkerhetssamarbete handlar det i hög grad om att främja svenska nationella intressen. Sverige bör mot denna bakgrund, för att kunna påverka skeendet, sträva efter att vara en kompetent aktör och god partner på den internationella scenen. I dagens läge fordrar detta att vi har vilja och förmåga att deltaga i internationella militära insatser på olika sätt.
De internationella insatserna ger en breddning och fördjupning av militärt kunnande och bidrar till vår förmåga att utveckla säkerhetspolitiken liksom de ger förutsättningar att ge Sverige starkast möjliga försvar. Därför bör ledningen av samhället i fred och kris också utgöra grund för ledningen under höjd (försvars)beredskap. En nationell krishanteringsfunktion bör därför inrättas i Regeringskansliet.
Efterfrågan från världssamfundet på svenskt deltagande i internationella insatser kommer sannolikt att öka. Det ligger i svenskt intresse att erbjuda såväl militära som civila resurser för att därmed med kraft och fullt ut bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Den nationella försvarsförmågan och den internationella förmågan bör utvecklas hand i hand. Dessa är varandras förutsättningar och i verkligheten två sidor av samma mynt. Endast ett starkt svenskt försvar utgör den bas och grund som erfordras för större satsningar på internationellt fredsarbete med militära medel.
Sverige behöver således både ett starkt nationellt försvar och en betydande militär förmåga att kunna hantera kriser tillsammans med andra nationer. Ambitionen måste vara väsentligt högre än i dag. Vi kan inte godta de risker en alltför låg förmåga att klara de ställda uppgifterna innebär för soldater, sjömän och officerare när förbanden sätts in för försvar av Sverige eller i internationella operationer. Det är detta perspektiv som är dimensionerande för vad vi gör i dag. En förstärkning av försvarsförmågan i dag är nödvändig. Vi måste således klargöra vilka förband som behövs i dag och de beslut om förnyelse som måste tas för de förband som skall vara operativa om tio år.
1 Sammanfattning 18
2 Innehållsförteckning 20
3 Förslag till riksdagsbeslut 21
4 Säkerhets- och försvarspolitik 22
5 Framtida insatsförmåga 24
6 Ledning vid kriser och i krig 26
7 Det militära försvaret 27
7.1 Grunder för försvarets utformning 27
7.1.1 Bara godtagbart är inte godtagbart 27
7.1.2 En bättre utbildning ger större säkerhet 27
7.2 En högre ambition för försvarets förmåga 28
7.2.1 Balans mellan ambition och resurser kräver högre anslag 28
7.2.2 En samlad strategi för försvarets utveckling 28
7.3 Utveckling i stället för avveckling 29
7.3.1 Personalförsörjningssystemet 29
7.3.2 Ledning 29
7.3.3 Information och underrättelser 30
7.3.4 En lärande kompetensorganisation 30
7.3.5 Förbandsutveckling 31
7.3.6 Frivillig försvarsverksamhet 31
7.3.7 Logistik 32
7.3.8 FoU och materielanskaffning 33
7.3.9 Investeringar i försvarets fastigheter och fastighetsförvaltning 33
8 Det civila försvaret 33
8.1 Ömsesidig förmåga – civilt och militärt 33
8.2 Trygga försörjning och värna folket 34
8.3 Anpassning till framtida hotbilder 34
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om säkerhets- och försvarspolitik.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om framtida insatsförmåga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ledning av samhället i fred och kris också skall ligga till grund för ledningen under höjd försvarsberedskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en krishanteringsfunktion i Regeringskansliet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om totalförsvarets utveckling.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om åtgärder för att åstadkomma det fullvärdiga stöd som är berättigat i de svåra situationer som våra förband måste kunna behärska i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förstärkning av det militära försvaret i närtid i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det frivilliga försvarets betydelse för försvarets utveckling.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om anpassning av totalförsvaret inom en femårsperiod i enlighet med vad som anförs i motionen.
1Yrkande 1 hänvisat till UU.
Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde utvecklas i positiv riktning. De baltiska länderna samt Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien kommer att inbjudas att bli Natomedlemmar i samband med Natos toppmöte i Prag i november 2002. Rysslands reformprocess ger goda framtidsutsikter. Den är förhoppningsvis oåterkallelig, men alldeles säker är det ännu för tidigt att vara. Behovet av militär styrka får inte styras av dagsformen hos våra närmaste grannar.
Militär förmåga har ett egenvärde i handlingsfrihet inför det oväntade. Ett starkare försvar ger stöd för politiskt agerande i Östersjöområdet samtidigt som det skapar en säkerhetsmarginal både inför oväntade hot och efterfrågan på svenska militära insatser i världssamfundets tjänst.
Sverige behöver en framåtblickande säkerhets- och försvarspolitik där grundläggande nationella intressen tillvaratas. Försvarspolitiken skall grundas på en doktrin som främjar den svenska befolkningens trygghet både på kort och på lång sikt. En sådan doktrin måste ge handlingsfrihet och utgå från en trovärdig försvarsförmåga.
Grunden för denna är viljan att bevara frihet och demokrati. Det öppna samhället bidrar till välfärd och en hög levnadsstandard. Detta kräver fred och säkerhet och en effektiv handel. Det kräver en politisk, ekonomisk och social stabilitet inte bara i Sverige utan också i Sveriges omedelbara närområde. Det kräver också att de element som ger oss säkerhet och de element som bidrar till vår utveckling – oberoende var de finns – säkras.
Vi vill ha pålitliga grannar som en buffert mot osäkerhet. Vi vill ha fungerande forum för säkerhetspolitisk samordning, och vi vill bevara och bidra till att utveckla de centrala institutionerna EU och Nato.
Värden såsom demokrati, marknadsekonomi, nationellt oberoende och mänskliga rättigheter är av avgörande betydelse för fred och säkerhet.
Dessa intressen delar vi med övriga västländer.
Förmågan att bevara — om nödvändigt med tvångsmedel — inre och yttre säkerhet och existensen av ett självständigt rättsväsende är grundläggande funktioner för Sverige som nation.
Det är således av vitalt intresse att vi kan försvara Sverige mot angrepp, hävda vår territoriella integritet samt bidra till fred och säkerhet i vårt närområde och i omvärlden. Dessa resurser kan också stärka det svenska samhället vid kriser och katastrofer.
Huvudmålsättningen skall vara att trygga Sveriges säkerhet genom ett starkt och insatsberett försvar med god förmåga att delta i internationella krishanteringsinsatser. Ett modernt svenskt försvar skall hålla hög kvalitet och formas efter den förändrade strategiska miljön och de uppgifter som skall lösas. Det handlar om såväl moderna välutbildade förband som goda personella, materiella och ekonomiska resurser.
Sverige är inte militärt isolerat. Genom EU-medlemskapet ingår vi i en moralisk, politisk och ekonomisk allians. Krishantering med såväl militära stridskrafter som med civila instrument har blivit en reguljär del av det svenska försvaret. Samarbete inom FN, EU och med Nato ställer krav på utformningen och utvecklingen av Sveriges försvar. Sverige kan inte stå neutralt om ett EU-land eller grannland skulle utsättas för hot eller angrepp. Solidariteten måste bli en bärande idé i svensk säkerhetspolitik.
Nato är ryggraden i den alleuropeiska freds- och säkerhetsordningen och spelar i dag en huvudroll i krishanteringen på Balkan. EU utvecklar nu den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med en försvarspolitisk dimension. Europarådet och OSSE sätter normer och övervakar efterlevandet samt bidrar till krishanteringen.
Sverige har under de senaste åren gjort successiva vägval i säkerhetspolitiken. I varje praktiskt hänseende har Sverige valt samarbetets väg. Ett öppet och nära samarbete med Nato har blivit en oomstridd och naturlig del av svensk politik. Ett svenskt medlemskap i Nato är ett naturligt steg på den väg mot ett utökat säkerhetspolitiskt samarbete som varit Sveriges under det senaste decenniet.
I dag utgör ett öppet och nära samarbete med Nato en självklar del av svensk politik. Det svenska försvaret anpassas till Natos system och svenska officerare samövar med sina Natokolleger. Svensk fredsbevarande trupp i Bosnien och Kosovo står under Natobefäl. Det är viktigt att Sverige kan säkra sig inflytande i de operationer som Nato leder och som Sverige deltar i.
Den svenska säkerhetspolitiken syftar ytterst till att värna om medborgarna i en fri och säker nation. Det är därför viktigt att Sverige i framtiden inte hamnar i en situation där vårt land utgör det enda av de nordisk-baltiska länderna som valt att stå utanför Nato. En sådan situation skulle leda till en isolerad position för Sverige, vilket skulle stå i direkt strid med svenska intressen.
Sverige har starka intressen i närområdet. Det är en geopolitisk vinst av historiska dimensioner att de baltiska staterna åter är fria demokratier. Likaså har Sverige starka intressen av att USA och andra västmakter blir mer engagerade i Östersjöregionens framtida säkerhet. Fortsatt starkt amerikanskt engagemang i Europa i allmänhet och i Östersjöregionen i synnerhet är ett vitalt svenskt intresse.
Men Sverige kan inte begära att andra skall engagera sig i säkerheten kring Östersjön om Sverige självt förbehåller sig rätten att stå utanför det försvarspolitiska samarbetet. Svensk försvarspolitik måste utformas i syfte att underlätta ett allt närmare samarbete.
Skall Sverige kunna hävda sin suveränitet och bidra till internationell fred och säkerhet måste vi själva, oberoende av allians eller ej, ha tillräckliga militära resurser. Ett starkt försvar är en grundläggande förutsättning för en trovärdig säkerhetspolitik. Uppfattar omvärlden att det svenska försvaret inte är tillräckligt starkt och kompetent är vi inte trovärdiga som partner vid internationella insatser.
Sveriges val av säkerhetspolitik måste ske utifrån en styrkeposition. Nu riskerar det att bli tvärtom. Den svenska säkerhetspolitikens inriktning ska inte tvingas fram av Sveriges svaghet utan formas genom ett medvetet val. Försvarsplanering bör utgå från att Sverige behöver agera i nära samverkan med Nato och att ett svenskt medlemskap kan bli aktuellt.
Många av de hot Sverige kan stå inför i framtiden kan inte mötas på egen hand, utan måste avvärjas i gemenskap med andra fria och demokratiska nationer. Ett nära samarbete mellan Europa och USA utgör här den bästa fredsgarantin. Det handlar om att tillsammans förhindra spridningen av massförstörelsevapen, bekämpa internationell terrorism samt främja demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om att Sverige måste kunna svara upp mot de förpliktelser vi har som FN- och EU-medlem.
I utvecklingen av EU:s framväxande krishanteringsförmåga spelar Sverige en aktiv roll. Vi har sedan länge funnits med i Natosammanhang på Balkan. Det nordiska samarbetet på försvarsområdet byggs ut. Det utvecklas också ett försvarsmaterielsamarbete mellan ledande europeiska länder som är av väsentlig betydelse för vår egen säkerhet.
Även om den säkerhetspolitiska situationen i och kring Europa har blivit mycket bättre kännetecknas den av högre grad av osäkerhet än under det kalla kriget. Det är mot denna bakgrund som vi formulerar våra krav på förnyelse av det svenska försvaret:
Försvaret av Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande uppgiften.
Förmågan att delta i militärt samarbete och internationella insatser skall öka.
Förmågan att förstärka försvaret skall säkerställas.
Sverige behöver både ett starkt nationellt försvar och en betydande militär förmåga att kunna hantera kriser tillsammans med andra nationer.
När Sovjetunionen förpassades till historien försvann också den övergripande konfrontation och det hot om storkrig som i 50 år ställt upp ramvillkoren för nationell säkerhet och internationellt agerande och som format världsbilden för många av oss.
Som bekant betydde inte det kalla krigets avslutning att också historien tog slut eller att behovet av militära styrkor och insatser upphörde. Under de första fem åren efter Sovjetunionens fall har fler européer omkommit som resultat av krig än under hela tiden mellan 1945 och 1991.
De nya konflikterna har dels sin grund i ett behov av förändringar som under femtio år hade undertryckts, dels i att makthavare, befriade från blockdisciplinens band, nu såg en möjlighet att förverkliga sina ambitioner. Till bilden hör risken för att avsevärda militära resurser kan disponeras och används av olika grupper. Gruppernas karaktär kan variera från kriminella ligor till utbrytarstater. Några av dessa grupper kan också vara redskap för stater som vill utöva press på sina grannar och världen utan att offentligt stå som organisatörer.
Den jugoslaviska krisen utgör en god illustration av en sådan dynamik. Under de drygt fyra år då västvärlden stod som handlingsförlamad eller splittrad inför den storserbiska utmaningen växte en oro fram som satte hela det europeiska säkerhetssystemet på betydande prov. Samtidigt som nya länder i en snabb takt ansökte om Natomedlemskap blottades betydande politiska motsättningar inom alliansen. Reaktionen inför utvidgningen i Bosnien, Makedonien, Albanien och Kosovo gav exempel på dessa motsättningar. Om denna typ av motsättningar fördjupas finns risken för att den transatlantiska säkerhetslänken brister och att det sker en åternationalisering av det europeiska säkerhetsmönstret.
Självfallet måste man i sammanhanget beakta att verksamma internationella insatser, oavsett om deras syfte är att bevara eller förändra status quo, i praktiken ofta utgörs av väpnad intervention i en pågående eller förestående konflikt och därför bör ha stöd i folkrätt och internationell rättsuppfattning. Grunden för att finna sådant stöd kan dock vara betydligt bredare än många tror, särskilt som det inte längre anses vara en härskares privilegium att behandla sina undersåtar hur som helst eller acceptabelt att konflikter spiller över till grannländer.
När Sverige nu i ökande grad deltar i det internationella säkerhetssamarbetet och inriktar Försvarsmakten också mot internationella uppgifter handlar detta ingalunda om någon form av säkerhetspolitisk välgörenhet. Det handlar inte heller om att hitta motiv för eller sysselsättning åt Försvarsmakten. Det handlar i hög grad om att främja svenska nationella intressen.
Sverige bör mot denna bakgrund sträva efter att vara en kompetent aktör och god partner på den internationella scenen. Därmed kan vi också påverka skeendet i vår omvärld i riktning mot ökad stabilitet. I dagens läge fordrar detta att vi har vilja och förmåga att deltaga i internationella militära insatser på olika sätt.
Att påverka skeendet handlar om att utvecklingen bör gå i en riktning som överensstämmer med vad vårt samvete och våra värderingar bjuder, men också med våra nationella intressen. I förlängningen ligger bl.a. möjligheterna att minska risken för att konfronteras med situationer som innebär hot mot vår handlingsfrihet, våra vitala intressen eller vår självständighet. Där ligger också möjligheter att vi kan få politiskt stöd eller militär hjälp utifrån och att öka vår förmåga att nyttiggöra sådan hjälp som bjuds.
Sverige har mycket starka intressen i närområdet såväl ekonomiskt, politiskt och kulturellt som mänskligt men också strategiskt och militärt. En blick på kartan borde exempelvis säga oss att det är en geopolitisk vinst av historiska dimensioner för vårt land att de baltiska staternas självständighet från Ryssland nu uppfattas som lika självklar som Finlands numera är och att deras återkomst till Europa måste varaktigt säkras. Likaså har vi starka intressen av att de stora västmakterna alltfort är engagerade i vår regions framtida säkerhet.
Om vi tillämpar en bred definition av vad som utgör internationella insatser så vore det mycket märkligt om vi uteslöt svensk medverkan i just den region där våra egna intressen kanske är som starkast.
Ett gott exempel på en typ av internationell militär insats av stor betydelse för regionens och Sveriges säkerhet, som samtidigt har oantastlig internationell legitimitet, är det pågående och planerade stödet för uppbyggnad av nationella försvarsmakter i de baltiska länderna. De svenska officerare som är engagerade i utbildning och rådgivning där borta och den övertaliga svenska materiel som kommer att överlämnas eller säljas till balterna gör betydligt större nytta för Sveriges säkerhet där än hemma i Sverige. Ett annat exempel är den sjöminröjning som genomförts av svenska utbildningsförband längs den baltiska kusten.
De internationella insatserna ger en breddning och fördjupning av militärt kunnande. Värdet av interoperabilitet för att kunna nyttiggöra hjälp och det faktum att vi har erfarenhet av samarbete med Nato bör bidra till vår förmåga att utveckla säkerhetspolitiken och ge Sverige förutsättningar för starkast möjliga försvar.
Det går inte att i förväg avgöra om en händelse som påverkar samhällets vitala funktioner kommer att leda till en allvarlig samhällskris. Därför bör ledningen av samhället i fred och kris också utgöra grund för ledningen under höjd (försvars)- beredskap. Därmed har också grunden att förändra ledningssystemen i takt med förändrad beredskapsnivå blivit förlegad.
Utgångspunkten för ett förändrat ledningssystem bör således vara ett system med en grundstruktur som är oberoende av händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att påverka människors säkerhet och samhällets vitala funktioner. Grundstrukturen har sin bas i kommunerna och deras indelning i län. Ytterst är ledningen ett ansvar för regeringen vad gäller fördelning av de trots allt begränsade resurser som finns tillgängliga i samhället.
Det handlar i grunden således inte om att Försvarsmakten skall kunna lämna stöd till samhället vid allvarliga kriser eller att civila resurser skall kunna stödja Försvarsmakten utan att tillgängliga resurser utnyttjas så effektivt som möjligt.
En nationell krishanteringsfunktion bör därför inrättas i Regeringskansliet. Även den regionala nivån bör utvecklas på motsvarande sätt. Krishanteringsfunktionerna bör vara grundbemannade och ha ansvar för samordning av planering rörande ledning och nyttjande av samhällsresurser vid händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att påverka människors säkerhet och samhällets vitala funktioner. Beroende på händelseutvecklingen skall krishanteringsfunktionerna kunna kompletteras med ledningskompetens från skilda samhällsfunktioner.
Vi vill bevara vår frihet och okränkbarhet. Vi vill skapa säkerhet i vår omgivning för att värna om samfärdsel och handel. Detta är av vikt för vår nationella säkerhet och vår förmåga att bidra till europeisk stabilitet. Då kan Europa fortsätta att utvecklas i den frihet som är nödvändig för välstånd och därmed fred. Det är därför som Sverige skall ha ett starkt försvar. Försvaret skall utgöra en påtaglig tröskel för en framtida angripare av Sverige samtidigt som förmågan att delta i internationella insatser måste öka.
Sverige behöver således både ett starkt nationellt försvar och en betydande militär förmåga att kunna hantera kriser tillsammans med andra nationer. Mot denna bakgrund anser vi det inte vara tillräckligt att försvarets och de enskilda förbandens förmåga att lösa sina uppgifter – så som framgår av budgetpropositionen – bara är på gränsen till det godtagbara. Ambitionen måste vara väsentligt högre. Utbildningen av de enskilda soldaterna, sjömännen och befälen skall leda till en god förmåga att lösa uppgifter under så säkra och trygga former som möjligt. Vi kan inte godta de risker en alltför låg förmåga att klara de ställda uppgifterna innebär för soldater, sjömän och officerare när förbanden sätts in för försvar av Sverige eller i internationella operationer.
Vi anser därför att det är nödvändigt att så snart som möjligt åstadkomma det fullvärdiga stöd som är berättigat i de svåra situationer som våra förband måste kunna behärska. Det handlar om bättre och mer omfattande utbildning i sammansatta förband. Det handlar om personlig skyddsutrustning och sambandsresurser. Det handlar också om att ge förbanden modern materiel som är interoperabel i samverkan med andra nationer inom ramen för av FN, Nato och EU ledda insatser.
Grunden skall vara att Försvarsmakten kan försvara landet mot invasion och ockupation samt att beredskapen för detta kan anpassas till situationen i omvärlden. Förmågan att uppfylla de krav detta ställer ger också de kunskaper och färdigheter som behövs för att landets militära enheter skall bli lämpade för att hävda svenskt territorium och svenska intressen i närområdet samt för att i samverkan med andra nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.
Uttagning och utbildning av anställd personal till Försvarsmakten skall även innefatta krav på deltagande vid internationella insatser.
Den nödvändiga omställningen av försvaret är svår att genomföra redan utan den reducering av försvarsanslagen som skedde vid försvarsbeslutet 2000. Vi anser att försvarets möjligheter att verka i olika situationer skall vara reell. Därför måste dels den omfattande avvecklingen av kompetens och materiel hejdas, dels utveckling av delvis ny förmåga forceras.
Mot denna bakgrund förordar vi att försvaret får utvecklas på samma ekonomiska nivå som under de senaste försvarsbeslutsperioderna. Detta innebär bland annat att en del moderna förband som nu successivt avvecklas i stället bör vidmakthållas. Över tiden bör de omstruktureras för nya uppgifter och förses med ny materiel.
Höjda ambitioner kräver höjda anslag. De moderata förslagen innebär:
mer omfattande förbandsverksamhet – d.v.s. fler och större övningar för att utveckla förband och befäl,
fler aktiva förband med förmåga att genomföra väpnad strid för att försvara Sverige och förmåga att kunna delta i internationella insatser,
större andel anställda (kontraktsanställda soldater och sjömän) för att därmed förbättra kvalitet och beredskap i de aktiva förbanden,
möjlighet att skapa fler förband totalt sett för att på längre sikt kunna möta en angripare samt
anskaffning av lednings-, informations- och sambandssystem för att snabbare knyta ihop existerande förband i ett enhetligt operativt system med ökad interoperabilitet.
I de senaste försvarsbesluten har Moderata samlingspartiet efterlyst en samlad strategi för försvarets framtida utveckling och därmed även materielförsörjningen. Detta förutsätter att vi såväl klargör vilka förband som behövs i dag som de beslut om anskaffning som måste tas för de förband som skall vara operativa om tio år. Det är detta perspektiv som är dimensionerande för vad vi gör i dag. Avvägningen mellan befintliga och olika investeringar för framtida förband är ett politiskt ansvar. Därmed blir också det ansvar som är förknippat med alla investeringsbeslut såväl på kort som på lång sikt tydliggjort.
Efterfrågan från världssamfundet på svenskt deltagande i internationella insatser kommer sannolikt att öka. Det ligger i svenskt intresse att erbjuda såväl militära som civila resurser för att därmed med kraft och fullt ut bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Den nationella försvarsförmågan och den internationella förmågan bör utvecklas hand i hand. Dessa är varandras förutsättningar och i verkligheten två sidor av samma mynt. Endast ett starkt svenskt försvar utgör den bas och grund som erfordras för större satsningar på internationellt fredsarbete med militära medel.
Försvarsmakten lider av akuta ekonomiska problem som också leder till att förändringsprocessen tappar fart och på område efter område riskerar att självdö.
När försvarets verksamhet omprövats som helhet och nya uppgifter formuleras måste organisation och struktur också i övrigt gå hand i hand. För att försvarsreformen skall kunna genomföras framgångsrikt krävs bl.a. följande insatser.
Såväl värnpliktiga som anställda utbildas och verkar i system som formats under det kalla kriget. Inga av de förändringar som genomförts under senare år verkar i riktning mot ett mer insatsberett försvar med högre kvalitet. Förbandsverksamheten bör i ökad omfattning integreras. Därmed kan en effektivare utbildning och ett förbättrat underhåll uppnås. Detta ökar också möjligheten för officerare, soldater och sjömän att öva i sammansatta förband. Utbildningen av högre chefer blir effektivare. Detta kräver dock ökad bredd men samtidigt uppdelning i olika kompetensutvecklingar inom befälskåren. Det är dags att säga adjö till mantra som ”enbefälssystem”, ”livstidsyrke” och ”rekrytering på gemensam grund”. Om vi respekterar människor så blir det naturligt att också möjliggöra olika utvecklingar grundade på olika bakgrund, intresse och förmåga. Försvaret får inte avvisa dem som inte vill börja som generals-/amiralsaspiranter utan fastmer under en fas i livet vill ägna sig åt det militära yrket med utmaningar i ledarskap, laganda och teknik. Den grundläggande, försvarsmaktsgemensamma officersutbildningen bör därför omprövas till förmån för en utbildning som förenar militär skicklighet med bred humanitär och teknisk vidsynthet.
En förbättrad flexibilitet i stridskrafternas utnyttjande innebär – snarare än totalförsvar mot totalt krig – en möjlighet till avvägningar mellan verkliga alternativ och större utrymme för politiska ställningstaganden. Det nya säkerhetspolitiska läget med dagligt nyttjande av våra stridskrafter kräver både mer politisk ledning och mer av den politiska ledningen. ”Rakare rör” och smidigare strukturer måste skapas för beslut om kontinuerligt nyttjande av tillgängliga maktmedel inklusive svenska militära förband. Ansvaret för försvarets långsiktiga utveckling bör dessutom skiljas från genomförandeverksamheten.
Försvaret bör ledas i ett gemensamt spår. Ökad centralisering i denna del måste motsvaras av decentralisering av ansvar för genomförandet. Verksamhetsledningssystemet bör omprövas. Verksamhetsansvariga chefer på olika nivåer måste ges ett helhetsansvar också i ekonomiska frågor. Först då kan ansvar utkrävas.
Utvecklingen från en dipolär värld till en värld med många agerande nationer och en supermakt har visserligen undanröjt det otänkbara storkriget mellan två världar. Däremot har den framtida utvecklingen blivit mindre förutsägbar. Man kan till och med tala om en ny fredligare men samtidigt osäkrare värld. Händelserna i New York och på Bali är två exempel på detta. Andra aktörer träder fram på scenen vid sidan av nationalstaterna. Dessa får förändrade möjligheter att verka vid sidan av och över nationalstatsgränserna. Inte minst sker detta genom att de nygamla nationalstaterna ännu inte stabiliserats utan påverkas hårt av motsättning mellan befolkningsgrupper och olika etniska grupperingar.
Förändringen och omställningen av totalförsvaret har i mångt och mycket grundats på tre saker. Den ena har varit den synbara, men i grunden inte reella, fredliga utvecklingen i omvärlden. Den andra har sin grund i tron på ett nytt och ökat hot mot fredssamhället. Denna tro grundas på förändrade relationer mellan möjligheter till militära angrepp från statsstater och de hot som kommer från andra aktörer. Det har uppstått en vinklad bild där den relativa nedgången i militär kapacitet därmed skulle leda till en ökning av hotet mot fredssamhället. Den tredje har sin verkliga grund i ökade behov av resurser inom andra samhällssektorer.
Utvecklingen av resurser som avses för försvar samt beredskap mot sårbarhet bygger på förmåga att utveckla nya förmågor som skall tas i bruk om tio till femton år och tidiga beslut om förstärkningar i närtid. Skall det trots allt finnas en liten chans till att förverkliga denna teoretiska modell är all form av information och underättelser av allra största vikt. Det handlar då om flera organisationer som var och en på sitt sätt och med sin specifika kompetens kan bidra med egen inhämtad information och oberoende analyser kan ge sin bild av utvecklingen. Inte minst är de tidiga tecknen på förändringar av stor vikt.
Det är därför av vikt att alla samhällsaktörer såväl universitet, högskolor och industri som de mer traditionella underrättelseorganisationerna inom Försvarsmakten, Försvarets forskningsinstitut, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt och UD, från sina utgångspunkter fångar upp information och lämnar oberoende analyser.
I stället för ett till sin helhet mobiliserande försvar bör en större andel av förbanden i Försvarsmakten – mekaniserade brigader, fartygsflottiljer, amfibiebataljoner, stridsflygdivisioner – utvecklas mot förband som tidigt är insatsberedda för försvar av Sverige och för internationella fredsbevarande eller fredsframtvingande operationer. Det får i detta hänseende inte finnas någon skillnad mellan förbanden i insatsorganisationen. Utbildningen för nationella respektive internationella insatser skall därför integreras i största möjliga utsträckning. Efterhand överförs förbanden till den mobiliserande delen av försvaret.
För att skapa en lärande kompetensorganisation vars förmåga i väpnad strid och andra uppgifter ständigt förfinas måste organisationen finnas och verka. Rullande utbildning och omsättning av värnpliktiga bör prövas. Officerare placerade vid förband som genomför utlandsmission bör följa sitt förband. Förmåner, försäkringar och familjestöd bör utvecklas för att kunna ålägga den anställda personalen denna utökning av tjänstgöringsskyldigheten.
Organisationen bör renodlas. De förband som skall ha sådan beredskap att förbanden är insatsberedda bör extraheras ur dagens insatsorganisation bestående av mekaniserade brigader, fartygsflottiljer, amfibiebataljoner och stridsflygdivisioner. Övriga delar av organisationen som kräver mobilisering/återtagning kan ges en femårig förberedelsetid för anpassning till framtida hotbilder.
Utveckling och anskaffning av lednings- och informationssystem bör forceras. Om försvaret som helhet skall nå nödvändig förmåga krävs att den dagliga verksamheten i allt – i fred, kris och krig – utnyttjar modern teknik. Informations- och sensorteknologins utveckling stjälper inte alla gamla sanningar helt över ända men skapar nya möjligheter till överblick och beslutsfattande. Utveckling av modulära förband som kan ingå i mer ”behovs-sammansatta” styrkor är exempel på mål som verksamheten bör inriktas mot.
Distriktsförsvaret utgörs av territoriellt (luft, sjö och mark) bundna förband (bl.a. de s.k. nationella skyddsstyrkorna) och skall finnas tillgängliga över hela landet. Distriktsförsvaret skall bestå av ledningsstaber, Norrlandsjägarbataljoner, markstridsbataljoner, marina basskyddsbataljoner och hemvärnet. Samtliga förband eller enheter är mobiliserande. Nationella skyddsstyrkor bör utvecklas snarast, vilket ger hemvärn och frivilligorganisationer ett sammanhang att verka i, samtidigt som viktiga bevaknings- och territorialförsvarsuppgifter löses; det senare inte minst viktigt sett i ljuset av den 11 september.
Tillsammans med de operativa insatsförbanden skall distriktsförsvaret ha förmågor vid försvar mot väpnat angrepp, hävdande av territoriell integritet och stöd till det civila samhället vid svåra påfrestningar. De skall vid väpnat angrepp mot Sverige skydda viktig infrastruktur och stödja de operativa insatsförbanden.
En huvudman bör förordnas med odelat ansvar för verksamhetsledning och territoriell ledning för distriktsförsvaret. Därmed säkerställs en samlad men för varje uppgift väl anpassad utveckling av förbandens organisation, verksamhet och förmågor.
Syftet med frivillig försvarsverksamhet bör vara att denna bidrar till totalförsvarets folkliga förankring. Den skall därvid förankra demokratins utveckling inom totalförsvaret. De frivilliga insatserna på ideell grund inom totalförsvaret måste samhället slå vakt om. Den frivilliga verksamheten inom totalförsvaret tar ett stort ansvar för bemanning av organisationer som skall kunna verka vid påfrestningar på samhället i fred, under kris och inte minst i krig. Förbanden inom Försvarsmakten bemannas helt eller delvis på frivillig grund varvid det allmänna hemvärnet, som ingår i Försvarsmakten, för närvarande helt bemannas på frivillighetens grund.
Den utveckling som nu sker har förändrat hela inriktningen av totalförsvaret. Försvarsmakten förändras från ett mobiliserande försvar till ett försvar som skall vara insatsberett året runt. De internationella insatserna har blivit en del av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Denna naturliga förändring för den frivilliga försvarsverksamheten tar sin utgångspunkt i bemanningsansvar respektive organisatorisk tillhörighet.
Frivilligrörelsen skall utgöra en rekryteringsgrund och bas för distriktsförsvaret. Därmed säkerställs totalförsvarets folkförankring och demokratiska utveckling i framtiden samtidigt som detta ger en mer effektiv och flexibel organisation. Denna rekrytering kompletteras med personal som av olika skäl har lämnat insatsförsvaret. Beroende på tyngdpunkt i uppgifter och lokala förhållanden skall förbanden anpassas till storlek och utrustning. Frivilligverksamheten skall även bidra till rekrytering, kompetensutveckling och totalförsvarets anpassningsförmåga. Den skall kunna åta sig bemanningsuppdrag av militära förband samt främja långsiktigheten och stabiliteten i det frivilliga arbetet för utvecklingen av delar av de nationella skyddsstyrkorna.
Hemvärnsförbanden utgör som tidigare en del av Försvarsmakten. De ingår i de nationella skyddsstyrkorna. Hemvärnsförbandens organisation, utrustning och utbildning skall därmed ses som en del av avvägningen mellan olika förband ingående i Försvarsmakten, helt eller delvis bemannade av frivilligrörelsen. Därmed bör också benämningen, ”hemvärnet”, på förbanden förändras. De kan därvid lämpligen ges benämningar som knyter an till bygden, t.ex. Dalregementet och Roslagens båtsmän.
Det organisatoriska stödet till de frivilliga försvarsorganisationerna bör som tidigare utgå från de grunder som regeringen redovisade i förra årets försvarsproposition. Däremot bör det delas upp i två delar. En del som utgör ett direkt organisatoriskt stöd för den administrativa verksamhet som är nödvändig för drift och utveckling av verksamheten. Detta stöd bör tilldelas organisationerna genom beslut i riksdagen. Det bör dessutom vara av långsiktig karaktär. Den andra delen bör vara verksamhetsbunden och utgöra ersättning för de kostnader som uppkommer på grund av de uppdrag som de olika totalförsvarsmyndigheterna ger till de frivilliga försvarsorganisationerna.
De förändringar som sker på underhållstjänstens område präglas av centralisering och förväntad fredsrationalitet snarare än underhåll för en aktiv organisation i verksamhet i vårt närområde såväl som längre bort i världen. Forgus och andra åtgärder riskerar att motverka den nödvändiga omställningen och minska i stället för att öka beredskap och kvalitet. Under den fortsatta utvecklingen måste kraven på ökad beredskap och kvalitet i underhållstjänsten särskilt beaktas.
Genom ett förvaltningsinriktat beställar- och utförarsystem har regeringen abdikerat från viktiga styrmedel i försvarspolitiken. Materielanskaffningens internationalisering och FoU-satsningarnas långsiktiga och strategiska betydelse talar för att deras uppgifter bör knytas närmare Försvarsdepartementets centrala avvägningsfunktion. FMV:s roll som självständig myndighet bör omprövas i samband med en större översyn av ledning och styrning av och inom Försvarsmakten.
Det gäller att i grunden återgå till det övergripande syftet med decentraliseringen inom Försvarsmakten. Målet är att få till stånd en ökad effektivitet i verksamheten och därmed en bättre hushållning med försvarets resurser. I detta sammanhang är det värt att understryka att det är den lokala nivån som har kunskap om förutsättningarna för den verksamhet som skall genomföras. Samtidigt kan den lokala nivån endast ansvara för den del av verksamheten som kan påverkas. Överordnade, centrala beslut, som urholkar detta, bör således begränsas till det nödvändigaste. Beslutade men ej påbörjade investeringar i fastigheter bör granskas och begränsas till ett minimum. I den mån detta ej går utan förändrade beslut om lokalisering bör även detta övervägas.
Grundläggande för det civila försvarets planering skall vara försvarsförmågan vid väpnat militärt angrepp. Därutöver skall planeringen inriktas mot att kunna motverka händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att påverka människors säkerhet och samhällets vitala funktioner. Beroendet av samverkan över tidigare gränser och mellan funktioner blir allt större. Planeringen skall därför ha sin bas i kommunerna och deras indelning i län.
Den ömsesidiga förmågan – Försvarsmaktens stöd till det civila samhället och det civila samhällets stöd till Försvarsmakten – har sedan länge varit en naturlig del av krigsplanläggningen. Alla samhällsresurser skall därför kunna utnyttjas över myndighetsgränserna när samhället utsätts för kriser, katastrofer och svåra påfrestningar.
Särskilda förband och staber bör kunna sättas upp för ledning av återuppbyggnad av det civila samhället efter kriser och krig. Särskilt avdelad personal bör utbildas och hållas i beredskap för att snabbt kunna komma på plats för att leda civila operationer och samordna återuppbyggnads- och hjälparbete.
Den ökande internationaliseringen har medfört ett allt större beroende av andra länders möjligheter att producera och leverera tjänster och produkter. Vår egen grad av självförsörjning blir lägre och svårare att upprätthålla. Vår förmåga att kunna säkerställa den egna förmågan att försörja samhället påverkas också av globalisering och EU-medlemskap. Att klara allt själv i händelse av en konflikt är en utopi. Det ömsesidiga beroendet inom ramen för EU innebär fördelar för försörjningsberedskapen och ger oss fler möjligheter än tidigare.
Beredskapspoliser bör vara en resurs för förstärkning av den ordinarie polisen. Därmed kan den ordinarie polisen till del avlastas insatser som bevakning och skydd av väsentliga knutpunkter för elförsörjning och telekommunikation liksom vägar och järnvägar. Utbildning av beredskapspoliser för att kunna nyttjas i t.ex. situationer lik den i Göteborg i juni bör utredas. Polisens möjligheter att lösa sin uppgift ligger inte bara i förbättrat taktiskt uppträdande. Det krävs också fler poliser för att upprätthålla lag och ordning i extrema situationer. I detta perspektiv skall våra förslag att utöka beredskapspolisen och dess uppgifter ses.
Det är vidare särskilt väsentligt att den nationella funktionaliteten inom telekommunikationsområdet säkerställs. Det får inte vara så att de svenska kommunikationssystemens funktionalitet är helt beroende av motsvarande system i andra länder. Vi skall ha en stabil tidsreferens till våra datorer då detta är en förutsättning för många av de nya tjänsterna bl.a. inom IT- och telefonsystem. Telekommunikationerna skall skyddas. De kan utgöra en gränssättande faktor för samhällets samlade förmåga.
Vi delar inte regeringens syn på att det går snabbt att återupprätta en stark svensk försvarsförmåga. Alltför många osäkerheter är förenade med anpassningsdoktrinen för att kunna inteckna denna och på så sätt motivera uteblivna militära satsningar i dag.
Det är svårt, i grund omöjligt, att vid någon viss tidpunkt avgöra om en inträffad händelse är inledningen till en allvarlig kris, en svår påfrestning på samhälle, ett krig eller bara en vardaglig händelse som kan hanteras på normalt sätt. Det är bara historikerna som efteråt kan sätta etiketter på det inträffade. I den historiska belysningen analyseras om rätt eller fel åtgärd vidtagits. Många exempel ur historien visar att beslutsfattare hade tillgång till adekvat information men att man inte ville tro på de konsekvenser som informationen pekade mot. Önsketänkande har sålunda alltför ofta dominerat beslutsfattandet. Varje reellt beslut fattas utgående från bristande information och mot en okänd framtid.
Analyserna av förhållandena under andra världskriget visar att den svenska beredskapen inte nådde full effekt förrän efter krigets slut. Detta berodde inte på att det saknades medel utan främst på att politikerna inte i tid beslutade om att rusta upp det svenska försvaret. Våra säkerhetspolitiska erfarenheter under det senaste kvartsseklet visar detta mycket tydligt. På 1970-talet talade vår säkerhetspolitik om en fortsatt avspänning i Europa. Ingen anade då att 1980-talet skulle domineras av undervattensoperationer och kapprustning. 1980-talets försvarsutredningar försökte att se lite längre. Ingen förutsåg då murens fall eller att 1990-talet skulle domineras av krig på Balkan och att svenska förband skulle ställas under Natobefäl.
Varje första beslut om en anpassningsåtgärd är till sin natur reagerande. Sverige kommer inte att vara ensamt om, eller ens först med, att förstärka den egna försvarsförmågan. Nationella hänsyn kommer att få företräde före omsorgen om andra stater. Därmed kommer en ökad konkurrens att uppstå om för detta ändamål strategiska resurser. Denna begränsning blir än större med en minskande inhemsk vapenindustri som i allt större utsträckning dessutom internationaliseras.
Sannolikt fattas beslut om en upprustning inom en mindre tidsrymd än fem år. Under denna tidsperiod är det svårt att organisera nya typer av förband, utveckla nya förmågor eller utveckla och anskaffa nya materielsystem. Därför skall varje beslut om avveckling av förband och materiel föregås av en femårig behovsanalys. Analysen, som skall föreläggas riksdagen, skall tydligt visa att det under denna period inte föreligger något behov av aktuellt förband eller aktuell materiel, även inom ramen för förändrade uppgifter, för att avveckling skall få ske.
Internationella förändringstendenser av försvarsdoktriner samt förändringar i operativt och taktiskt utnyttjande av förband skall analyseras och konsekvensbeskrivas. Riskerna för stora påfrestningar av samhället inom fem år och efter tio år skall kartläggas och ligga till grund för försvarets utveckling. Detta skall vara en naturlig del av den svenska anpassningsdoktrinen. Uppföljningen skall också kunna ge underlag inför svenskt deltagande i t.ex. internationella rustningsbegränsningsavtal.
Totalförsvarets beredskap och möjlighet till anpassning skall kontinuerligt utvecklas i samklang med förändringarna i omvärlden. Denna utveckling utgör ett viktigt ingångsvärde för riksdagens beslut om utvecklingen av totalförsvaret. Riksdagen skall årligen få en skrivelse som redogör för riskerna för stora påfrestningar av samhället inom fem år och efter tio år och därpå baserat behov av förändringar av planerad utveckling. Åtgärder måste vidtas så att det civila försvaret inom samtliga områden kan uppnå minst godtagbar och för det militära försvaret god förmåga inom en anpassningsperiod om fem år.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Gunnar Hökmark (m) |
|
|
Rolf Gunnarsson (m) |
Karin Enström (m) |
|
Carl-Axel Roslund (m) |
Patrik Norinder (m) |
|
Lars Lindblad (m) |
Anders Björck (m) |