Säkerhets- och försvarspolitiken är i omvandling. Den nya säkerhetspolitiska doktrinen som Sveriges riksdag antog i början av år 2002 manifesterar en bred samsyn i säkerhetspolitiska frågor. Det svenska försvaret ska bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i vårt samhälle samt solidariskt bidra till fredlig utveckling i vår omvärld. Såväl civila som militära medel måste finnas till förfogande för detta.
En av de viktigaste försvarspolitiska frågorna framöver är hur vi skapar balans mellan uppgifter och resurser för att ett svenskt, folkförankrat försvar ska utgöra ett effektivt och flexibelt säkerhetspolitiskt instrument.
Sveriges medverkan i det internationella säkerhetssamarbetet medför ökade krav på underrättelsetjänst och behovet av internationellt informationsutbyte. Därför måste den svenska underrättelseverksamheten med andra länder att analyseras och utvecklas för att möta olika hot, bland annat terrorism.
Totalförsvarets resurser skall utformas med hänsyn till en större bredd av hot och även kunna användas vid olika internationella fredsfrämjande insatser. Resurserna skall präglas av hög kompetens, flexibilitet och kvalitet. De besparingar som gjorts under senare år riskerar att allvarligt försämra Försvarsmaktens förmåga att upprätthålla ett nationellt försvar och att medverka i internationella fredsfrämjande operationer. En kontinuerlig förbandsverksamhet vidmakthåller och utvecklar den grundläggande försvarsförmågan, grundberedskapen och anpassningsförmågan.
Genom det alltmer fördjupade PFF-samarbetet och vårt bidrag till EU:s gemensamma krishanteringsstyrka ökar de svenska förbandens samverkansförmåga med andra länders förband, vilket är säkerhetsskapande.
Sammanfattning 6
Innehållsförteckning 7
Förslag till riksdagsbeslut 8
1 Inledning 10
2 Hot 10
3 Närområdet 11
4 Internationellt samarbete 11
5 Framtida konflikter 12
6 Beredskap mot terrorism 12
7 Försvarsmaktens ominriktning 13
8 Totalförsvarets förmåga och kapaciteter 13
9 Samverkansförmåga 14
10 Grundkrav på Försvarsmakten 14
11 Väpnat försvar 15
12 Insatsorganisationen 15
13 Anpassningsförmåga 15
14 Internationella insatser 16
15 Nordiskt samarbete 16
16 Ett försvar i fyra väderstreck 17
17 Beredskap 17
18 Markstridsförbanden 18
19 Marinstridskrafter 18
20 Flygstridskrafter 18
21 Helikopterförbanden 19
22 Försvarsmaktens underhållstjänst och stödverksamhet 19
23 Finansiering av fredsfrämjande truppinsatser 20
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om totalförsvarets beredskap mot terrorism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att analysera hur den svenska underrättelseverksamhetens samverkan med andra länder kan utvecklas för att bl.a. möta olika hot från terrorism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kraven på grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap skall ligga fast.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inriktningen att alla operativa insatsförband på sikt skall kunna användas för internationell verksamhet skall fastläggas i en konkret målsättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det fordras en, med hänsyn till eventuella hot, följsam och flexibel försvarsstyrka baserad på en kontinuerlig och effektiv underrättelsetjänst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samordna övningsverksamheten så att förbandsverksamheten alltmer kan inriktas mot övningar av operativt sammansatta insatsstyrkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av en grundläggande och kontinuerlig förbandsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser för internationella operationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det praktiska regionala PFF-samarbetet med övningar med allsidigt sammansatta förband i vårt närområde bör fördjupas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beredskapssystemet måste utvecklas i syfte att öka förmågan att möta krav på flexibilitet inför olika typer av hot.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åtgärder måste vidtas för att verksamheten inom marinstridskrafterna snarast återgår till en högre nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att säkerställa flygstridskrafternas kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fortsatta åtgärder måste vidtas som säkerställer helikopterförbandens fältduglighet och tillgänglighet på helikoptrar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tydliga krav på bl.a. redovisningssystem och faktureringsrutiner bör fastställas för Försvarsmaktens underhållstjänst och stödverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i propositioner tydligt redovisar fördelningen inom det nya anslaget 6:1 Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. så att det klart framgår hur stor del av anslaget som är beräknat för fredsfrämjande truppinsatser.
Säkerhets- och försvarspolitiken är i omvandling. Efter det kalla krigets slut har en till stor del ny säkerhetspolitisk världsbild uppstått. Världens stater måste kunna möta nya typer av hot och konflikter. Vi lever i en tid av ökade gråzoner. Skillnaden mellan krig och fred, nationell och internationell säkerhet, väpnat och icke väpnat angrepp, det civila och det militära blir allt svårare att särskilja. I takt med säkerhetspolitiska förändringar krävs också förändringar av vårt sätt att se på säkerhets- och försvarsfrågor. Enligt vår mening är det tillfredsställande att den nya säkerhetspolitiska doktrinen kunde antas med en stor majoritet i Sveriges riksdag. Målet är att svenskt försvar ska bidra till fred, frihet och säkerhet för alla människor i vårt samhälle samt att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i vår omvärld. Det handlar om att både främja och försvara människors liv, frihet och rättigheter. Såväl civila som militära medel måste finnas till förfogande för detta.
Det vidgade säkerhetsbegreppet ger nya förutsättningar för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Kravet på handlingsfrihet kommer i fokus. Vårt moderna men sårbara samhälles motståndskraft mot nya typer av hot kräver god krishanteringsförmåga utmed hela skalan fred–kris–krig. De nya säkerhetspolitiska hoten måste tas på allvar, vilket bland annat terrordåden i New York och Washington den 11 september 2001 och på Bali den 12 oktober 2002 har visat.
Sverige håller på att ta nödvändiga steg från storskalig invasionsplanering till en bredare utgångspunkt för försvars- och krisplanläggning. Av geografiska skäl är den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet viktigast men genom terrordåd och den snabba IT-utvecklingen har närområdet utvidgats och blivit alltmer globalt till sin karaktär.
En av de viktigaste försvarspolitiska frågorna framöver är därför hur vi skapar balans mellan uppgifter och resurser för att ett svenskt, folkförankrat försvar ska utgöra ett effektivt och flexibelt säkerhetspolitiskt instrument.
Med det kalla krigets slut har tills vidare hotet om en storskalig militär operation riktad mot vårt land upphört. Risken för framtida konflikter föreligger dock i varierande grad på flera olika håll i dagens Europa och i omvärlden. Även om öppna krig mellan länder har blivit mindre vanliga kan de ej uteslutas vare sig regionalt i Europa eller i andra delar av världen.
Den tekniska utvecklingen gör vårt öppna samhälle mer sårbart och möjliggör även för relativt resurssvaga aktörer att få tillgång till kunskap eller att skaffa vapen som kan utgöra allvarliga hot och åstadkomma stor skada. I USA har det t.ex. varnats för ett ”elektroniskt Pearl Harbour”. Terroristattacker och fjärrstridsmedel kan komma att användas i allt större utsträckning. Bristande kontrollsystem kan leda till ökad spridning av massförstörelsevapen, där biologiska och kemiska stridsmedel är förhållandevis billiga. I samband med ett svenskt deltagande i internationella krishanteringsoperationer finns risk att vårt land blir utsatt för olika former av påtryckningar och hot.
Samtidigt innebär globaliseringen, de nya säkerhetspolitiska hoten och politisk instabilitet att oroligheter och kriser i omvärlden kan få direkta konsekvenser för Sveriges och medborgarnas säkerhet. Allvarliga terrordåd kan drabba vem som helst, var som helst och när som helst. För att kunna möta framtida hot och risker i tider av både fred och krig måste vår beredskap utformas med en bredare utgångspunkt. Samhällets beredskap måste ta sin utgångspunkt i de allt suddigare gränserna mellan civila och militära hot och kunna möta exempelvis terrorattacker där okonventionella metoder och vapen används.
Av geografiska skäl är det naturligt att Östersjöregionen och övriga närområdet är de områden där Sverige kan bidra mest och ta ett större ansvar för en fortsatt fredlig utveckling. Stärkandet av det regionala samarbetet och att inlemma Östersjöområdet i en alleuropeisk och transatlantisk säkerhetsordning, bör därför vara en hörnsten i Sveriges säkerhetspolitik. Här spelar EU och östutvidgningen en viktig roll, liksom det säkerhetsskapande PFF-samarbetet, där bland annat Natos och USA:s engagemang bidrar till att stärka den fredliga utvecklingen och säkerheten.
Trots vissa positiva tendenser utgör Ryssland alltjämt en osäkerhetsfaktor i det svenska närområdet, inte minst avseende NBC-stridsmedel, där Rysslands innehav utgör de enda permanent stationerade i närområdet. Osäkerheten om Rysslands säkerhetspolitiska strategi och framtida utveckling måste räknas in i den svenska säkerhetspolitiska bedömningen.
Sverige bör också i fortsättningen auktorisera FN:s roll inom den globala säkerhetspolitiken och främja FN:s förmåga att hantera regionala kriser. Enligt Kristdemokraternas mening bör alla fredsbevarande och fredsframtvingande militära insatser sanktioneras av FN. Den svenska säkerhetspolitiken skall präglas av internationellt samarbete för människors säkerhet och fred i vår omvärld.
Ett öppet och nära samarbete med Nato är och bör vara en naturlig del av svensk säkerhets- och försvarspolitik. Då Nato förändras och utvidgas kan det framöver komma att omfatta hela Öst- och Centraleuropa, och Sverige måste därför ständigt vara berett att framöver pröva sin relation med Nato. Sveriges framtida säkerhet måste tryggas tillsammans med andra fria och demokratiska nationer i Europa. Vi måste därför ha handlingsfrihet att i takt med förändringar i omvärlden ta konsekvenserna av den djupa samverkan som vi har med de fredsbevarande krafterna i Europa så att Sverige inte hamnar i ett sämre läge om den säkerhetspolitiska utvecklingen förändras.Sverige bör i nuläget inte söka Natomedlemskap, men fortsatt handlingsfrihet i relation till förändringar i vår omvärld är en självklarhet.
Det europeiska samarbetet är i grund och botten ett fredsprojekt. Säkerheten i Europa bör främst lösas med en gemensam säkerhets- och försvarspolitik (GUSP) inom ett utvidgat EU. Sverige bör ta aktiv del i EU:s arbete med krishantering samt förstärka OSSE:s och Europarådets viktiga konfliktförebyggande arbete. Med den pågående östutvidgningen finns möjligheter att upprätta ett enat och fredligt Europa. Sveriges medlemskap i EU utgör i sig en säkerhetspolitisk fördel för vårt land. Strävan från olika länder i Öst- och Centraleuropa att bli medlemmar i EU har en generell stabiliserande och säkerhetsfrämjande effekt.
Teknikutvecklingen har möjliggjort att vapeninsatser kan göras med långa skjutavstånd och med hög precision. Det kommer därmed att bli svårare att urskilja ett militärt slagfält. Dagens plattformar inom mark-, sjö- och luftstridskrafterna kommer att kunna ledas allt snabbare genom den utveckling som sker i lednings- och informationssystemen. Samtidigt har det moderna samhällets beroende av informationsteknik skapat möjligheter för en angripare att åstadkomma stora skador utan att använda konventionell krigföring. Utvecklingen av traditionella vapen liksom IT-vapen innebär att det blir svårare att skydda samhällets infrastruktur mot angrepp.
Framtida konflikter kan bli svårare att urskilja från början. Olika händelser kan utvecklas i en glidande skala, där gråzonen mellan fred och krig blir betydelsefull. För samhället blir det en osäkerhet om när ett eventuellt angrepp kommer, hur det ser ut, vem som angriper och varifrån det kommer.
Den vidgade säkerhetssynen och svensk säkerhetspolitik täcker ett helt spektrum av hot både i krig och fred. Denna hot- och riskbild innehåller naturligtvis stora osäkerhetsmoment för det fredstida samhället. Därmed får samhällets förmåga att möta och hantera olika kriser och konflikter ökad betydelse.
Terroristattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 och på Bali den 12 oktober 2002 visar på ett tydligt sätt behovet av en bred utgångspunkt för samhällets försvars- och krisplanering. Genom att undvika en motståndares starka sidor kan en angripare istället utnyttja egna möjliga starka sidor eller okonventionella och helt oväntade metoder för att söka nå framgång. De nya säkerhetspolitiska hoten i form av bland annat terrorism måste tas på allvar av alla öppna och därmed sårbara demokratiska stater. Nya terrordåd kan drabba vilket land som helst i vår värld.
Hur kan Sverige försvara sig och förhindra ett angrepp från en aktör som väljer ett annat slagfält än det militära? Även om vi inte kan ha beredskap mot rena självmordsattacker bör totalförsvarets beredskap mot olika former av terrorattacker med okonventionella metoder och vapen stärkas.
Sveriges medverkan i det internationella säkerhetssamarbetet medför ökade krav på underrättelsetjänst. Eftersom den svenska underrättelsetjänsten inte kan bedriva en heltäckande omvärldsbevakning blir samverkan med andra länder viktig för att vi skall kunna dela med oss och få del av den information som kan behövas utifrån en bredare hotbild. Det är därför nödvändigt att analysera hur den svenska underrättelseverksamhetens samverkan med andra länder kan utvecklas för att bland annat möta olika hot från terrorism.
Utvecklingen från ett stort invasionsförsvar till ett modernt, högteknologiskt och flexibelt insatsförsvar med hög personell och materiell kvalitet och god anpassningsförmåga mot nya hot och risker innebär en genomgripande förändring i Försvarsmakten. Samordnade insatser kräver hög lednings-, informations- och underrättelseförmåga på alla nivåer.
Bristen på praktisk övning, förbandsverksamhet, är ett av de allvarligare problemen inom totalförsvaret. Det nya insatsförsvaret kräver ökade möjligheter till utbildning och praktisk övning. Den, enligt vår mening, åsidosatta övningsverksamheten har lett till att kunskaper hos både anställd och värnpliktig personal blivit lidande. Bristen på övning innebär också konsekvenser för Försvarsmaktens anpassningsförmåga. Övningsverksamheten är särskilt viktig, när resurserna krymper, för att behålla och motivera kvalificerad personal. En kontinuerlig förbandsverksamhet krävs för att vidmakthålla och utveckla den grundläggande försvarsförmågan, grundberedskapen och anpassningsförmågan. Kristdemokraterna satsar därför nästa år 100 miljoner kronor mer än regeringen till förbandsverksamhet.
Totalförsvaret ska vara en samlad nationell angelägenhet för alla slags situationer där våra försvarsmedel kan användas. Det ska innehålla ett sammanhängande beredskapssystem och ha en enhetlig ledning. Ytterst är syftet att hela Sverige och dess invånare ska skyddas.
De säkerhetspolitiska övervägandena och hot och risker mot Sverige ligger till grund för försvarets huvuduppgifter. Totalförsvarets resurser ska utformas med hänsyn till en större bredd av hot, och även kunna användas vid olika internationella fredsfrämjande insatser. Hög kompetens, kvalitet och flexibilitet ska prägla totalförsvaret. Sverige måste ha en fortsatt betryggande försvarsförmåga för att kunna möta närtida hot vid omvärldsförändringar. Kristdemokraterna anser att de krav på grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap som beslöts av riksdagen i mars år 2000 (bet. 1999/2000:FöU2) skall ligga fast och får inte ytterligare urholkas.
Genomgående för försvaret skall vara dess flexibilitet och förmåga att kunna verka i olika situationer och med olika grad av insatser. Särskilt viktig är därvid förmågan till samverkan med andra länders försvarsresurser och förmåga till snabba och resoluta insatser både vid direkt försvar eller vid andra internationella insatser. Detsamma skall gälla för att stärka samhällets förmåga att bemästra dess sårbarhet och att kunna hantera katastrofer och svåra kriser och påfrestningar.
I en svårförutsägbar omvärldsutveckling är det därför nödvändigt att ha beredskap också för att dagens gynnsamma säkerhetspolitiska läge kan komma att försämras. Vi måste därför fortsatt ha en betryggande försvarsförmåga för att kunna möta både närtida hot mot vårt land och framtida hot vid omvärldsförändringar.
Enligt artikel 51 i FN-stadgan har Sverige rätt att begära hjälp utifrån i händelse av ett väpnat angrepp. Detta bör beaktas när det nya insatsförsvaret utvecklas. Kraven på samverkansförmåga (interoperabilitet) nationellt och internationellt ökar alltmer. Genom det alltmer fördjupade PFF-samarbetet och vårt bidrag till EU:s gemensamma krishanteringsförmåga ökar de svenska förbandens samverkansförmåga med andra länders förband, vilket är säkerhetsskapande.
Medlemskapet i det västeuropeiska försvarsmaterielsamarbetet (WEAG) innebär möjligheter att påverka inriktningen av en framväxande europeisk försvarsindustripolitik. Ett nära materielsamarbete möjliggör på sikt full samverkansförmåga vid internationella insatser. Härav följer att den av Nato med partnerländerna utvecklade standarden för samverkan utgör en viktig grund för Sveriges förmåga. Riksdagens beslut år 2000 innebar att alla operativa insatsförband på sikt skall kunna användas för internationell verksamhet. Kristdemokraterna anser därför att denna inriktning för ökad interoperabilitet skall fastläggas i en konkret målsättning.
Den fredstida strukturen, verksamheten och grupperingen ska ge goda förutsättningar att hantera olika förekommande hot. Vid skyddet av landets integritet ska IKFN-förordningen fortsatt vara normgivande för uppbyggnad, beredskap och åtgärder. En insatsorganisation ska alltid vara tillgänglig samtidigt som förmågan att motstå ett väpnat angrepp mot Sverige måste ha hög prioritet.
Även under nuvarande säkerhetspolitiska läge då tänkbara hot leder till att det endast finns små anspråk på omedelbar militär förmåga, måste det militära försvarets verksamhet och utveckling präglas av att uppgiften att försvara landet mot väpnade angrepp är det yttersta motivet för det militära försvarets existens.
Vår säkerhet ställer krav på att det alltid ska vara möjligt att genomföra väpnat försvar. Försvarsmakten ska ha en sådan styrka, sammansättning, beredskap och gruppering att den kan verka förtroendeskapande och krigsavhållande vid säkerhetspolitiska kriser, särskilt i vårt närområde. Det fordras därför en, med hänsyn till eventuella hot, följsam och flexibel försvarsstyrka baserad på en kontinuerlig och effektiv underrättelsetjänst.
Kristdemokraterna anser att det väpnade försvaret ska bygga på en insatsorganisation, en mobiliseringsbar beredskapsorganisation och en planerad tillväxtorganisation. På så sätt kan en successiv styrketillväxt åstadkommas utan låsning till särskilda tidsmått. Insatsorganisationen ska samtidigt utgöra bas för vår förmåga att genomföra internationella insatser.
Förmågan till väpnad strid och utnyttjande av förband i behovssammansatta operativa insatsstyrkor är den verksamhet som Försvarsmaktens resurser ska kraftsamlas till. Detta kräver mycket god samverkansförmåga. Det är därför viktigt att samordna övningsverksamheten så att förbandsverksamheten alltmer kan inriktas mot övningar av operativt sammansatta insatsstyrkor för att på så sätt utveckla personalens kompetens.
Den grundläggande försvarsförmåga som, enligt Försvarsberedningens bedömning, motverkar ett invasionshot under överskådlig tid, har de senaste åren urholkats genom den ekonomiska situationen. Eftersom de flesta av oss vill kunna försvara vår demokrati även efter 15–20 år gäller det att planeringen är långsiktig. Försvarsmaktens viktigaste uppgift är samordnad väpnad strid på alla konfliktnivåer. I modern krigföring är det alltmer väsentligt att kunna uppträda integrerat och samordnat med utnyttjande av alla stridskrafter. Denna förmåga krävs för att vi skall ha beredskap att kunna möta angrepp i samband med kriser som kan utvecklas ur nuvarande omvärldsläge och för att vi skall kunna vidta rimliga anpassningsåtgärder.
Regeringen bedömer i budgetpropositionen för 2003 att Försvarsmaktens operativa förmåga utifrån de fyra huvuduppgifterna är godtagbar.
Samtidigt anges bland annat att övningar på bataljonsnivån och högre nivåer i alltför ringa omfattning har kunnat bidra till att höja yrkesofficerarnas kompetens att föra och leda högre förband. Detta är oroande.
Försvarsmaktens anpassningsförmåga ligger bland annat i övningsverksamheten som är helt nödvändig för att behålla och inspirera kvalificerad personal. Kristdemokraterna vill därför betona betydelsen av en grundläggande och kontinuerlig förbandsverksamhet som vidmakthåller och utvecklar den grundläggande försvarsförmågan, grundberedskapen och anpassningsförmågan.
Totalförsvarets förmåga till internationella insatser har hög prioritet. Den utveckling som sker inom EU ska vara normgivande, samtidigt som optionen att samverka med Nato fördjupas. Förmågan att samverka med andra länder ska utvecklas. Särskilt viktigt är fredsfrämjande operationer, katastrof- och flyktinghjälp, flexibilitet och möjligheter till snabba insatser.
Multifunktionella fredsfrämjande och humanitära insatser ställer stora krav på ett nära samspel mellan civila och militära resurser. Förmågan att delta i fredsframtvingande insatser är grunden i utvecklingen och utbildningen av olika krigsförband. Sverige måste på sikt kunna delta i den fredsfrämjande och humanitära verksamheten på stor bredd med de resurser som står till förfogande. Kristdemokraterna anser att resurser måste avsättas som leder till att Sverige kan avdela förband från alla försvarsgrenar till internationella operationer. Det är också viktigt att skapa en balans mellan Försvarsmaktens internationella åtaganden och dess nationella uppgifter. Ett ökat anslag av internationella insatser får inte försämra vår grundläggande försvarsförmåga. Samtidigt ger det internationella samarbetet och de internationella insatserna en fördjupad militärstrategisk kunskap som inte kan förringas. Kristdemokraterna anser därför att det tydligt borde framgå hur stor del av anslaget som är beräknat för fredsfrämjande internationella insatser.
Om det säkerhetspolitiska läget försämras skall vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i omvärlden och särskilt i vårt närområde begränsas. Vi skall kunna försvara vårt territorium mot kränkningar och angrepp och kunna agera för att tillvarata svenska intressen.
Härvid är fortsatt nordiskt samarbete viktigt för att tillvarata de nordeuropeiska intressena på bästa sätt. Genom att de nordiska länderna samövar sina fredsfrämjande förband blir dessa mer effektiva och intressanta vid större insatser. I propositionen Förändrad omvärld – omdanat försvar (prop. 1998/99:74) angavs bland annat att gemensamma insatser i Östersjöområdet och Arktis- och Barentsområdet är mycket betydelsefulla, vilket bl.a. kräver uthålliga marina resurser.
I samband med internationella kriser är de uppgifter som åligger markstridsförband synnerligen påtagliga och Sverige måste därför satsa på sådana förband som flexibelt kan anpassas till aktuell uppgift. För att vi ska kunna få en modern försvarsmakt som är interoperabel med andra länders måste samtidigt utvecklingen av sjö- och luftstridskrafternas förmåga att delta i fredsframtvingande operationer i vårt närområde fortsätta. De aktiviteter vi väljer att delta i bör därför bidra till att stärka vår förmåga att samverka med Nato- och andra partnerländer.
Detta är ett sätt att bibehålla och utveckla kompetens och operativ förmåga i hela skalan från fred till krig. Kristdemokraterna anser att det praktiska regionala PFF-samarbetet med övningar med allsidigt sammansatta förband i vårt närområde bör fördjupas. Ju bättre och bredare interoperabilitet vi får både nationellt och internationellt desto färre förberedelser inför övningar och internationella operationer behöver göras.
Eftersom hela landet ska kunna försvaras och insatser kunna göras överallt och snabbt, inte minst vid fredskatastrofer, vill Kristdemokraterna se en uppbyggnad av det väpnade försvaret i fyra väderstreck där grundorganisationen och operativa värderingar är sammanvägda. I botten bör alltid ligga överväganden om hur ett nationellt existensförsvar ska kunna byggas upp om förhållandena skulle kräva ett förnyat strategiskt bedömande.
Nästan all verksamhet som är kopplad till de fyra huvuduppgifterna måste ses i ett beredskaps- och tidssammanhang. Totalförsvarets beredskap ska vara flexibel och följaktligen differentierad både vad gäller civilt samhällsförsvar och väpnat försvar. En del av uppgifterna måste kunna lösas omedelbart, som t.ex. försvar av territoriell integritet och hävdandet av den nationella suveräniteten samt insatser vid katastrofer och andra svåra påfrestningar. För att möta plötsliga, mindre och väpnade angrepp, delta i fredsfrämjande insatser i närområdet och i humanitära hjälpinsatser globalt rör det sig om dagar och veckor. För en tredje beredskapskategori, någon eller några månader, omfattas övriga fredsfrämjande operationer utanför Europa. Slutligen berör den långsiktiga beredskapen (ett till flera år) förebyggande katastrofberedskap och invasionsförsvar. Kristdemokraterna anser att beredskapssystemet måste utvecklas i syfte att öka förmågan att möta krav på flexibilitet inför olika typer av hot.
Utgångspunkten för utbildning och planering av markstridsförbanden är förmågan till väpnad strid. Insatsorganisationens förmåga att genomföra operativt samordnade insatser och att samverka med civila delar av totalförsvaret behöver utvecklas.
För att klara internationella åtagande krävs en väl fungerande planering, samordning, och utbildning för all personal i insatsstyrkan.
Regeringen anför i budgetpropositionen 2003 att det fortfarande finns brister vad avser samträning av förband på bataljonsnivå och uppåt. Det innebär också att det finns brister i officerarnas kompetens att leda förband. Regeringen framhåller att det krävs en successiv ambitionsökning inom övningsverksamheten för att öka denna kompetens.
Kristdemokraterna delar regeringens uppfattning och anser att övningsverksamheten måste fortsätta och säkerställas för att utveckla både officerarnas förmåga att leda förband på en högre nivå och att utbilda och utveckla all personals förmåga att verka i såväl nationella som internationella åtaganden på ett godtagbart sätt.
Gjorda besparingar har medfört brister i marinstridskrafterna. Grundutbildning och övningsverksamheten har reducerats under de senaste åren, vilket har medfört att förbandens förmåga och kompetens har försämrats. Samtidigt har även det planerade underhållet av materielen reducerats.
Kristdemokraterna anser att åtgärder måste vidtas för att verksamheten snarast kan återgå till en högre nivå.
Av besparingsskäl har övningsverksamheten för flygstridskrafterna kraftigt reducerats under senare år. Antalet flygtidstimmar per pilot har minskat. Låg flygtidsproduktion har inneburit att bristen på piloter ökat. Detta har fått till följd att även brist på andra nyckelbefattningar uppstått. Den negativa utvecklingen har inneburit att flygförbandens förmåga har försämrats – en utveckling som allvarligt försämrat flygstridskrafternas förmåga att verka både nationellt och internationellt.
Kristdemokraterna anser att snabba åtgärder behöver vidtas för att säkerställa flygstridskrafternas kompetens genom en ökad övningsverksamhet och tryggad personaltillgång.
I flera år har det nu redovisats problem inom helikopterförbanden. Krigsförbandens förmåga har inte ökat jämfört med föregående år. Låg flygtidsproduktion, brister i materieltillgänglighet och ett besvärande vakansläge har bidragit till allt färre övningar. Följden har blivit att förbandens förmåga har minskat ytterligare. Alla helikopterbesättningar uppfyller inte de krav som ställs och detta har lett till att alla flyguppdrag inte kan lösas.
Helikopterförbanden är en viktig del i insatsorganisationen eftersom deras styrka är god operativ rörlighet och förmåga att samverka med mark-, sjö- och flygstridskrafter samtidigt som de utgör en värdefull samhällsresurs.
Kristdemokraterna anser att åtgärder som säkerställer helikopterförbandens fältduglighet och tillgänglighet på helikoptrar fortsatt måste vidtas.
Riksdagen beslöt våren 2001 (bet. 2000/01:FöU9) att godkänna inrättandet av den nya organisationsenheten Försvarsmaktens underhållstjänst och stödverksamhet från den 1 januari 2002. Denna organisationsenhet skall tillgodose kundernas totala behov av underhåll och stöd så att de kan fokusera på sin kärnverksamhet. Vid behandlingen av förslaget betonade försvarsutskottet vikten av att de mycket stora förändringar som nu sker inom underhållsorganisationen verkligen leder till avsedda effektivitetsvinster och kostnadsreduceringar. Kristdemokraterna anser att tydliga krav på bland annat redovisningssystem och faktureringsrutiner bör fastställas för Försvarsmaktens underhållstjänst och stödverksamhet för att möjliggöra god uppföljning av ekonomi och verksamhet i förhållande till budget.
Kristdemokraterna vidhåller att möjligheterna att kompetensförsörja denna organisation är avgörande för en effektiv underhållstjänst och stödverksamhet åt insats- och grundorganisationen. Det är därför viktigt att så långt möjligt söka undvika åtgärder som kan leda till kompetensflykt i ett skede när den nya organisationen ska byggas upp.
I budgetpropositionen för år 2002 beräknade regeringen ca 1,2 miljarder kronor för fredsfrämjande truppinsatser. I årets budgetproposition anger regeringen att den har för avsikt att bibehålla samma ambitionsnivå även under år 2003.
För att kunna vidmakthålla de krav på grundläggande försvarsförmåga som beslutats krävs en stabilitet i förbandsverksamheten. Deltagandet i internationella fredsfrämjande insatser får inte urholka det nationella totalförsvaret. Kostnaden för den svenska ambitionsnivån att uthålligt personalförsörja förband vid internationella insatser på cirka 1 000 personer och under kortare perioder cirka 1 500 personer kan uppskattas till mellan 1 och 1,5 miljarder kronor. Den summan för fredsfrämjande insatser bör därför på sikt finnas tillgänglig.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att regeringen tydligt i budgetpropositionerna under utgiftsområde 6 Totalförsvar redovisar fördelningen inom anslaget 6:1 Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. så att det klart framgår hur stor del av anslaget som är beräknat för fredsfrämjande truppinsatser.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Erling Wälivaara (kd) |
|
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |