Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
1 Inledning 2
2 Det moderna samhällets sårbarhet 2
3 Samhällsviktig infrastruktur 3
4 Ansvarsprincipen 3
5 Kommunerna 4
6 Länsstyrelserna 4
7 En ny säkerhetspolitisk agenda 4
8 Funktionen Ordning och säkerhet 5
9 Samverkan 5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samhällets grundförmåga i fred vad gäller säkerheten i el- och telesystemen måste upprustas och förstärkas samt att olika förekommande system samordnas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en kontinuerlig utvärdering och analys av sårbarheten i de samhällsviktiga tekniska infrastruktursystemen utifrån en helhetssyn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtliga kommuners krishanteringsförmåga skall kartläggas och utvärderas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett omfattande kvalitetsredovisningssystem av kommunernas krishanteringsförmåga behöver upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att länsstyrelserna har resurser att identifiera, förebygga och möta nya hot och sårbarheter genom ett samordnat planerings- och ledningssystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge den nya Krisberedskapsmyndigheten i uppgift att upprätta en grundläggande analys av de nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen och hur civilbefolkningen kan skyddas och engageras för att samhället skall fungera vid krissituationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge beredskapspolisen i uppdrag att kartlägga behovet av det framtida skyddet och bevakningen av samhällsviktig verksamhet.
Det civila försvarets förmåga grundas främst på samhällets inneboende stabilitet och flexibilitet inför olika slags störningar. Det civila försvarets grundförmåga kompletteras genom planeringen av särskilda beredskapsåtgärder. I första hand planeras dessa åtgärder mot bakgrund av ett väpnat angrepp mot landet. Totalförsvarsresurserna ska också utformas så att de kan användas för att bidra till fred och säkerhet i omvärlden och för att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.
En invasion av svenskt territorium är inte längre det största hotet mot Sverige. Därför har den så kallade anpassningsperioden, den tid det ska ta för försvaret att i ett förändrat omvärldsläge ställa om organisationen, kunnat förlängas. Till följd av det moderna samhällets sårbarhet betonas istället civila hot och risker. Samhällets ökade användning och beroende av elförsörjning, telekommunikationer och informationsförsörjning, innebär att svåra störningar på detta område snabbt kan medföra allvarliga konsekvenser för samhällets funktionsförmåga. Teknisk infrastruktur kan därför i ökad utsträckning bedömas vara gränssättande för det civila försvarets och därmed också totalförsvarets förmåga.
Ju bättre förmåga samhället har att klara fredstida påfrestningar desto större är möjligheterna att kunna tillgodose de åtgärder som kan behövas vid höjd beredskap. Samhällets grundförmåga i fred måste därför upprustas och stärkas då sårbarheten inom el- och telesystemen är hög. De olika förekommande systemen måste också samordnas.
El, tele och data tillhör kategorin samhällsviktig infrastruktur. Gränsdragningarna dem emellan kan vara svåra att göra. Det blir därför allt nödvändigare att betrakta den samhällsviktiga tekniska infrastrukturen från ett helhetsperspektiv vad gäller såväl ansvarsfördelning som kontroll av systemen.
Det behövs en kontinuerlig utvärdering och analys av sårbarheten i de samhällsviktiga tekniska infrastruktursystemen utifrån en helhetssyn, vilket bör ges regeringen till känna.
En viktig grund för planeringen inom det civila försvaret är den så kallade ansvarsprincipen som innebär att den som har ansvar för en verksamhet i fred även ska ha det vid en svår kris. För att förbättra samordningen av planeringen för beredskap vid svåra påfrestningar på samhället har ett nytt politikområde inrättats: Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar. Inom politikområdet finns två verksamhetsområden: Skydd mot olyckor och Svåra påfrestningar. För att förbättra samhällets resursanvändning ska åtgärder inom beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred och höjd beredskap samordnas. Därför indelas också i sammanhanget viktig verksamhet i olika samverkansområden: Teknisk infrastruktur, Transporter, Spridning av allvarliga smittämnen, giftiga kemikalier och radioaktiva ämnen, Ekonomisk säkerhet, Områdesvis samordning, samverkan och information samt Skydd, undsättning och vård. I dessa områden ingår myndigheter som bedriver verksamhet med starkt inbördes samband.
I fredstid samordnar kommunerna beredskapsförberedelserna som olika civila organ utför inför kriser och krig. Vid höjd beredskap är det kommunstyrelserna som är högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal nivå. Vårt moderna samhälles motståndskraft mot nya typer av hot kräver en god krishanteringsförmåga utmed hela skalan fred–kris–krig. I budgetpropositionen framhålls att det finns regionala och lokala skillnader vad gäller kommunernas förmåga att hantera kriser i fred och under höjd beredskap. Kristdemokraterna anser därför att resurser måste avsättas i syfte att skapa god förmåga till krishantering i samtliga kommuner. Samtliga kommuners krishanteringsförmåga ska kartläggas och utvärderas. Dessutom måste ett omfattande kvalitetsredovisningssystem av kommunernas krishanteringsförmåga upprättas.
I fredstid planlägger länsstyrelserna den egna kris- och krigsverksamheten. Vid höjd beredskap är det länsstyrelserna som är högsta civila totalförsvarsmyndighet inom länet. Det innebär att länsstyrelsen leder och samordnar det civila försvaret. Det är viktigt att länsstyrelserna har resurser att identifiera, förebygga och möta nya hot och sårbarheter genom ett samordnat planerings- och ledningssystem.
Den säkerhetspolitiska dagordningen har ändrats. Den traditionella hotbild vi tidigare kunde se är idag näst intill obefintlig. Efter de avskyvärda terrorangreppen som skedde i New York och Washington den 11 september 2001 är inte världen sig lik. Nu står det civila försvaret inför omfattande utmaningar när det gäller att möta den nya hotbild som präglar omvärlden. Det handlar bland annat om skydd för civilbefolkningen mot terrorangrepp och skydd mot olika typer av IT-angrepp.
Kristdemokraterna kräver att den nya krisberedskapsmyndigheten får i uppgift att analysera de nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen, hur civilbefolkningen kan skyddas och engageras för att samhället skall fungera vid krissituationer. Den offentliga sektorns funktioner måste belysas i det arbetet, dvs. sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg liksom samhällets försörjningsberedskap.
Terrordåden i USA visar på ett skrämmande sätt den osäkerhet som de nya hoten medför. De terrorangrepp mot det civila samhället vi ser idag kan inte förutses på samma sätt som traditionella militära angrepp. De förvarningssystem som finns idag är inte fullt utvecklade för att kunna hantera de nya hot som vi står inför. Samhällets beredskap måste nu ta sin utgångspunkt i de allt suddigare gränserna mellan civila och militära hot och kunna möta terrorattacker där okonventionella metoder och vapen används.
Rikspolisstyrelsen är funktionsansvarig myndighet. Målet för funktionen är att under höjd beredskap snabbt kunna ge skydd åt totalförsvarsviktiga anläggningar, kunna upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället samt att kunna lämna allmänheten skydd och hjälp.
Mot bakgrund av att det finns behov av bevakning och skydd av vitala anläggningar och civila objekt samt att beredskapspolisorganisationens förmåga att fullgöra sina uppgifter är beroende av ledningsförmåga från skyddat utrymme bör en funktionsgenomgång göras. Hotbildsförändringar och den ökande sårbarheten i det fredstida samhället vad gäller elförsörjning, telekommunikationer och datasystem visar på nödvändigheten av att kartlägga behovet av det framtida skyddet och bevakningen av samhällsviktig verksamhet.
I en krissituation är det viktigt att det finns en samverkan i hela krishanteringskedjan kommunstyrelse, länsstyrelse och regering. Samverkan med andra aktörer, bland annat frivilligorganisationerna och samfunden, är också av stor betydelse för de enskilda människorna i de områden där kriser inträffar. Vi är beroende av den tekniska infrastrukturen, men även av andra påverkande faktorer. Människan kan inte leva av bröd allena. Upprättandet av krisgrupper för människor är ett arbete som sker och bör ske lokalt. Detta är ett arbete som har stor betydelse för den enskilda individen. Människors behov av värdegemenskap är något som ofta förstärks i en krissituation. På många håll i vårt land fungerar detta på ett mycket tillfredsställande sätt men på andra håll behövs förstärkningar på detta område.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |