Motion till riksdagen
2002/03:Fö250
av Jarl Lander och Berit Högman (s)

Insatser vid kriser och katastrofer


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell grupp för insatser vid kriser och katastrofer.

Motivering

Sverige har under senare år direkt och indirekt drabbats av flera katastrofer och masskadehändelser. Flera av de katastrofer som drabbat Sverige har komplicerats av att de har involverat resande; de drabbade har alltså haft sin hemort på annan plats än där traumat ägde rum och har därigenom inte haft tillgång till sitt vanliga nätverk, vilket har medfört ökad utsatthet.

Det är viktigt att komma ihåg att de omedelbara reaktionerna på en traumatisk händelse är normala reaktioner hos normala människor som resultat av onormala händelser – människors hanteringsförmåga (coping) blir kraftigt överbelastad och ger upphov till traumatisk stress. Reaktionerna följer ett mönster, men är naturligtvis individuella beroende inte bara på om man är överlevande, anhörig eller räddningspersonal utan även på personernas tidigare hanteringsstrategier och -förmåga. Om man i efterförloppet utvecklar posttraumatiskt stressyndrom eller psykiska problem beror i hög grad på omhändertagandet den första tiden efter händelsen. De olika grupperna kan också ha olika behov av omhändertagande, och behovet kan vara olika vid olika tidpunkter. En ytterligare komplikation förefaller vara att krisreaktionerna förstärks och fördjupas just genom att de är masskadehändelser som drabbar många och väcker stor massmedial uppmärksamhet.

Det är en väsentlig skillnad mellan traumatiska kriser vid katastrofer, som det här gäller, och det man vanligen kallar livskriser (t ex att någon närstående dör, att få ett handikappat barn, att en närstående eller man själv drabbas av allvarlig sjukdom). Av detta följer att det inte är tillräckligt att ha kunskap om hantering av livskriser (vilket psykologer, många kuratorer, präster och andra har). Har man inte tillräcklig kunskap om katastrofreaktioner och erfarenhet och träning i att behandla dem kan ogenomtänkta insatser göra mer skada än nytta.

I flera länder i Europa och i alla de nordiska länderna, utom Sverige, finns därför nationella, högspecialiserade grupper som ansvarar för de psykologiska insatserna vid katastrofer. I Finland sker detta i samarbete med Röda Korset, i Danmark och Norge organiseras motsvarande funktion av Falck räddningstjänst. I Sverige saknas fortfarande ett nationellt program och en nationell expertgrupp för psykologiskt omhändertagande i samband med katastrofer. Detta trots att undersökningar visat att drygt hälften av dem som drabbas av katastrofer utvecklar psykiska symtom. Samhällets normala hjälpapparat saknar i princip resurser till kvalificerat omhändertagande i dessa lägen. Det borde inte heller vara ett primärt åtagande för den redan belastade psykiatrin.

En nationell grupp

Vi har i Sverige många lokala krisgrupper hos myndigheter och verksamheter. Få av dem har lyckligtvis behövt träda i funktion. Deras kompetens bygger därför i huvudsak på andras erfarenheter.

Men det finns också i Sverige psykologer som besitter den speciella kompetens baserad på erfarenhet som efterfrågas. De har ett nära samarbete med sina kollegor i de övriga nordiska länderna och internationellt, trots att de arbetar under så olika villkor. De har också efterhand skaffat sig stor erfarenhet av praktiskt katastrofarbete såväl i Sverige som utomlands. Flera av dem arbetar för SOS International, vilket i vissa sammanhang medfört att svenska medborgare som drabbats av katastrof utomlands fått ett bättre omhändertagande där, än om motsvarande olycka skulle inträffat i Sverige.

En nationell grupp skulle kunna utnyttja dessa personers kompetens och stärka samarbetet med övriga länders katastrofexpertis till nytta för oss alla. En tänkbar organisatorisk hemvist skulle kunna vara Räddningsverket.

Stockholm den 21 oktober 2002

Jarl Lander (s)