1 Innehållsförteckning 38
2 Förslag till riksdagsbeslut 39
3 Inledning 40
4 Fordonsminor med röjningsskydd 41
5 Minor som behålls i enlighet med Ottawakonventionens artikel 3 42
6 Att verka för en global anslutning till Ottawakonventionen 43
7 Statistik över minröjningsbistånd 43
8 Stöd till minoffer 44
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör fatta beslut om att genomföra en inventering av Sveriges förråd av fordonsminor försedda med röjningsskydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Försvarsmakten bör sammanställa en årlig redovisning av hur många minor som använts i utbildning och tester av maskinell minröjningsutrustning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt bör engagera sig i att få till stånd en global anslutning till Ottawakonventionen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att följa upp givna löften om redovisning av svenska myndigheters stöd till minröjningsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ge direkt stöd till vård, rehabilitering och social och ekonomisk återanpassning av minoffer.1
1Yrkandena 3 och 5 hänvisas till UU.
Trots de framsteg som gjorts för att komma till rätta med det globala minproblemet, framför allt genom Ottawakonventionen som förbjuder personminor, är fortfarande ett stort antal länder i världen utsatta för effekterna av minor och oexploderad ammunition. De hårdast drabbade länderna är ofta fattiga och krigshärjade.
Miljontals minor ligger utspridda i 90 länder. Minorna ligger kvar i marken, som dödsfällor, långt efter det att krigen tagit slut och gör det bl a omöjligt för flyktingar att återvända hem. Under krigen i Somalia, Kurdistan, Afghanistan, Angola, Jugoslavien, Moçambique och Kambodja har miljontals minor spridits ut, helt utan kontroll, utan minkartor och utan hänsyn till civilbefolkningen. Minorna kan vara aktiva i upp till femtio år och ligger därmed kvar långt efter att vapenstillestånd inletts.
Den internationella kampanjen mot landminor (ICBL), som 1997 fick Nobels fredspris för sitt omfattande arbete för ett globalt totalförbud av personminor, uppskattar att 15 000 till 20 000 människor dödas eller skadas av minor varje år. Till det ska läggas de drabbades familjer som ofta förlorar en försörjare.
ICBL ger varje år ut en rapport om minsituationen i världen och hur den förändrats under det gångna året. I ”Landmine Monitor Report 2002: Toward a Mine-Free World” framgår att år 2001 visat på betydande framgångar i arbetet för en minfri värld. Som exempel kan nämnas att mer än 34 miljoner personminor har förstörts, att antalet stater som tillverkar personminor har minskat från 55 till 14 och att handeln med desamma nästan helt har upphört.
Rapporten vittnar dock också om de omfattande utmaningar som återstår i kampen för en minfri värld. Fortfarande är 90 stater i världen mer eller mindre drabbade av minor och/eller oexploderad ammunition och i minst 69 stater skedde det minolyckor under år 2001 eller i början av 2002. I minst 23 väpnade konflikter lades det ut nya minor av regeringsstyrkor eller gerillaorganisationer. Extra allvarligt är att Indien och Pakistan har lagt ut oerhört stora mängder minor längs den konfliktladdade gränsen mellan länderna.
Ett stort problem i arbetet för en minfri värld är att ett antal betydelsefulla stater inte har anslutit sig till Ottawakonventionen, däribland USA, Finland, Israel, Indien, Pakistan, Kina och Ryssland. Det bör tilläggas att Finland är det enda EU-land som inte skrivit under avtalet.
Sverige är sedan länge engagerat i minfrågorna. De omfattar bland annat humanitär och militär minröjning, stöd till minoffer genom vård och rehabilitering, informationskampanjer för att öka medvetenheten om faran samt att hjälpa stater att få sina lager av minor förstörda.
Med tanke på komplexiteten och omfattningen av minrelaterade frågor har regeringen tagit fram en samlad syn på minröjningen som dåvarande försvarsminister Björn von Sydow presenterade för riksdagen den 23 maj 2002. Syftet var att beskriva och förklara inriktningen och målet med den svenska verksamheten inom området och att säkerställa att de statliga aktörer som hanterar frågorna arbetar mot samma mål.
Trots att regeringen utarbetat en samlad syn angående minröjningen är det fortfarande flera aspekter av det svenska agerandet på minområdet som lämnar övrigt att önska. Sverige skulle kunna göra betydligt mycket mer för att öka och förbättra engagemanget för en minfri värld och detta gäller i synnerhet hur Sverige uppfyller sina åtaganden under Ottawakonventionen, som undertecknats av 143 stater och förbjuder personminor.
Den internationella kampanjen mot landminor (ICBL) fokuserar på personminor. Finns det andra typer av minor som i praktiken också fungerar som personminor? Ja, ICBL anser att fordonsminor med s.k. röjningsskydd, som kan utlösas av en oavsiktlig handling, kan fungera som personminor och att de därmed utgör stor fara för både civilbefolkningen och minröjare. ICBL anser därför att vissa sådana minor omfattas av minförbudet i konventionen. Även vissa länder som undertecknat Ottawakonventionen, t.ex. Norge och Kanada, har uttryckt samma uppfattning.
Frågan om huruvida röjningsskyddade fordons- och stridsvagnsminor är jämförbara med personminor var en känslig fråga i förhandlingarna som ledde fram till Ottawakonventionen. Resultatet i konventionen blev en kompromiss där röjningsskydd definierades som en anordning avsedd att skydda en mina och som får den att aktiveras ”när försök görs att röja minan eller på annat sätt avsiktligt påverka den”. Formuleringen ”avsiktligt” lades till definitionen då flera länder ansåg att minor som är försedda med röjningsskydd som detonerar av en persons oavsiktliga handling, är personminor och därför förbjudna under konventionen.
ICBL har uttryckt oro över att parter till Ottawakonventionen inte i tillräcklig utsträckning har uppmärksammat att fordonsminor med röjningsskydd som utlöses av en oavsiktlig handling är förbjudna enligt konventionen. Parterna har därför uppmanats av den intersessionella kommittén, som består av regeringsdelegationer som möts två gånger årligen för att diskutera konventionens genomförande, att göra en inventering av sina förråd av fordonsminor med röjningsskydd. Parterna ska sedan rapportera tillbaka till de andra länderna som undertecknat konventionen.
Utrikesminister Anna Lindh har tidigare sagt att regeringen anser att de stridsvagnsminor med röjningsskydd som innehas av Sverige är förenliga med Ottawakonventionen, och att regeringen därför inte avser att göra en inventering av fordonsminor med röjningsskydd.
Det är dock viktigt att konventionens parter gör inventeringar av sina förråd av fordonsminor med röjningsskydd. Dessa inventeringar kommer, oavsett vad resultatet av den svenska inventeringen skulle bli, att bidra till att fastställa en norm bland konventionens övriga parter kring vilka fordonsminor med röjningsskydd som är tillåtna respektive förbjudna under konventionen. Regeringen bör därför fatta beslut om att genomföra en inventering av Sveriges förråd av fordonsminor med röjningsskydd, i syfte att rapportera vilka av dessa minor som Sverige anser vara tillåtna respektive förbjudna enligt konventionen.
Enligt Ottawakonventionen skall parterna förstöra samtliga förråd av personminor senast fyra år efter att konventionen vunnit laga kraft i landet. Konventionen infördes i Sverige den 1 mars 1999 och förstörelsen av personminor avslutades i december 2001, vilket var tidigare än konventionen krävde.
Ottawakonventionens artikel 3 anger dock att det är tillåtet att behålla personminor för utbildning, forskning och utveckling av minröjningsarbete. Antalet minor som bibehålls ska dock inte vara högre än vad som är absolut nödvändigt för detta ändamål.
Sverige har beslutat att behålla 13 948 minor. Jämfört med andra väst- och EU-länder som också är fördragsparter till Ottawakonventionen är detta antal högt. Av konventionens parter är det bara två länder som behåller fler minor än Sverige och ett av dessa två länder har påpekat att man ska omvärdera behovet av detta antal. Det finns en allmän uppfattning om att antalet minor som behålls ska kunna räknas i hundratal eller tusental, ej i tiotusental, vilket är fallet i Sverige. Inflytelserika frivilligorganisationer engagerade i minfrågorna har hävdat att ett antal över några tusen inte är acceptabelt.
Av de minor som Sverige valt att spara innehas 9 948 av Försvarsmakten och 4 000 av Bofors Defence. Dessa minor kommer att användas till utbildning och utveckling av minröjningsarbetet.
Försvarsmakten anser att de 9 948 minorna kommer att räcka för tio års verksamhet. De räknar vidare med att 733 minor behövs för utbildning varje år, vilket innebär 7 330 minor till utbildning under en tioårsperiod. Ytterligare 2 200 minor beräknas användas i tester och utveckling av minröjningsmaskiner under de kommande tio åren. Försvarsmaktens 418 utländska personminor kommer under perioden att användas för forskning, teknikutveckling, förevisning och demonstration i utbildningar.
För att kunna utvärdera om det verkligen är nödvändigt för Sverige att behålla så många minor som man nu gör, bör regeringen uppdra åt Försvarsmakten att sammanställa en årlig redovisning av hur många minor som använts. Om beräkningarna visar att förbrukningen blir mindre än vad Försvarsmakten uppskattat, bör en ny beräkning göras av hur många minor Sverige behöver behålla. Detta bör vidare rapporteras till Ottawakonventionens övriga parter. Den första rapporten bör göras vid årsskiftet 2002/03, och täcka år 2002.
Ottawakonventionen innebär att de undertecknande länderna förbinder sig att verka för att fler länder ansluter sig till konventionen. Sverige har dock inte varit nämnvärt engagerat i att få till stånd en global anslutning till konventionen. Det som varit positivt är Sveriges hållning att vid bilaterala möten sätta upp frågan på dagordningen i de fall samtal planerats med ett land som ännu inte skrivit på avtalet. Detta är bra, men inte ett tillräckligt aktivt agerande för att sprida konventionen.
Idag har 143 länder skrivit under Ottawakonventionen, men tyvärr har några inflytelserika länder som t.ex. USA ännu inte undertecknat den. Inom EU är Finland det enda land som inte har skrivit under konventionen. Det medför att EU hindras att med kraft förmå andra länder att ansluta sig till konventionen. Sverige måste därför aktivt arbeta för att påverka sitt östra grannland att skriva under avtalet.
I syfte att mer aktivt engagera sig för att få till stånd en global anslutning till konventionen bör Sverige kunna göra demarcher bland länder som ännu inte är parter till densamma. Sverige bör också, i likhet med vissa andra stater som vill främja en global anslutning till konventionen, engagera sig i den s.k. Universalisation Contact Group, i vilken parter till Ottawakonventionen samlas för att diskutera initiativ för att få till stånd en global anslutning till konventionen.
Sida hade fram till april 2001 en heltidstjänst för en s.k. minkoordinator. Tack vare denna tjänst kunde Sida tillhandahålla en årlig sammanställning av stödet till minröjning och samordna stödet till minröjning som annars endast handläggs av de olika landsamordnarna. Sida kunde också utarbeta utkast till en policy för stöd till minröjning och uppdra åt fredsforskningsinstitutet PRIO att utvärdera Sidas stöd till minröjning.
I april 2001 upphörde Sida med tjänsten som minkoordinator. Den ersattes delvis genom att en handläggare i tillägg till sin redan befintliga heltidstjänst också uppdrogs att ansvara för minfrågan. Denna lösning har dock inte gett Sida möjlighet att på ett tillfredställande sätt följa upp arbetet med ny minpolicy.
Som påpekats ovan har det visat sig vara svårt att få fram relevanta uppgifter gällande Sveriges stöd till minröjningsprojekt. Utrikesdepartementets rapportering om svenskt minbistånd, som byggde på underlag från Sida, var för år 2001 mycket bristfälligt och innehöll inkorrekta uppgifter.
Biståndsminister Jan O Karlsson uttalade sig våren 2002 för att redovisningen av Sveriges insatser på minområdet skall förtydligas. Han avsåg att med Sida ta upp frågan om hur statistiken över Sidafinansierade insatser på minområdet kan redovisas tydligare. Regeringen bör snarast redovisa om en sådan förbättring av statistiken över svenskt minröjningsbistånd har genomförts.
Utöver Sidas bistånd till minröjningsinsatser hanterar även Utrikesdepartementet stöd till ett mindre antal insatser av multilateral karaktär på området. Exempelvis bidrar Sverige till FN:s trustfond för insatser på minområdet och till det institutionella stödet till Geneva International Center for Humanitarian Demining. Någon sammanställning av dessa insatser har tidigare inte redovisats.
Biståndsminister Jan O Karlsson har sagt att han också avser att se till att en tydligare sammanställning av Sveriges insatser på minområdet lämnas i Regeringskansliets årsbok om Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Det är nu viktigt att regeringen ser till att en sådan redovisning kommer till stånd.
Ottawakonventionen statuerar att ”varje part som har möjlighet till det ska tillhandahålla hjälp för vård, rehabilitering samt social och ekonomisk återanpassning av minoffer”. Sverige deklarerar också följande i sin rapport till OSSE från december 2001: ”Supporting international humanitarian mine clearance efforts and making them more efficient and assisting the mine victims and the countries concerned, are matters of high priority for the Swedish Government.”
Trots Sveriges skyldighet under Ottawakonventionen och trots ovan nämnda utfästelse ger Sverige inte något direkt stöd till program för minoffer. Enligt Sida kanaliseras Sveriges stöd till minoffren genom det generella stödet till Internationella Röda Korset (ICRC). Sida må också ge öronmärkt stöd till ICRC:s ”Special Fund for Mine Action, Victim Assistance, and Mine Awareness”. Sida borde även ge pengar till enskilda organisationer som har program för stöd för minoffer, t.ex. Rädda Barnens program för minoffer i Jemen. Också Utrikesdepartementet bör inom ramen för det multilaterala stödet till minröjningsinsatser kunna ge stöd till exempelvis ICRC:s fond för minröjning och stöd till minoffer. Regeringen bör därför verka för att Sverige ger direkt stöd till minoffren.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
|
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |
Carl B Hamilton (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |
Allan Widman (fp) |
|
Heli Berg (fp) |