Försvaret

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 29

2 Förslag till riksdagsbeslut 30

3 En försvarspolitik för svunna tider 30

4 Demokratiernas gemensamma säkerhet efter 11/9 31

5 Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken 32

6 Europeisk krishantering 33

7 Natoutvidgningen 33

8 Internationella insatser 34

8.1 Internationell förmåga 34

9 En modern personalförsörjning inom totalförsvaret 35

10 Mångfald och diskriminering inom försvaret 36

11 Försvarsanslaget 37

11.1 Ökat anslag till Kustbevakningen 37

2 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges säkerhet bäst främjas i samverkan med andra demokratier i EU och Nato.¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den säkerhetspolitiska utvecklingen.¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges förmåga till internationella insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dimensioneringen av det militära försvarets internationella insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskilja anslagen till Förbandsverksamhet och till Internationella insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en könsneutral personalförsörjning inom totalförsvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångfald och diskriminering inom försvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka anslagen till kustbevakningen.
Riksdagen beslutar om ändring i förhållande till regeringens förslag gällande anslagen under utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet enligt uppställning (miljoner kronor):

Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändringar
6:1 Förbandsverksamhet m.m.	21 282	–500
6:2 Materiel, anläggningar m.m.	19 164	–500
7:1 Kustbevakningen	548	+ 70
Summa för utgiftsområdet	44 704	–930

¹Yrkandena 1 och 2 hänvisade till UU.

3 En försvarspolitik för svunna tider

Redan när riksdagen våren 2000 fattade beslut om försvarspolitikens inriktning för perioden 2002–2004 kunde Folkpartiet liberalerna konstatera att det handlade om en försvarspolitik som blundade för den nya säkerhetspolitiska verklighet som Sverige lever i. Trots att den svenska regeringen med en dåres envishet upprepar mantrat om den svenska militära alliansfriheten, utgör Sveriges allt intensivare deltagande i gemensamma internationella insatser för en aktiv militär krishantering tillsammans med Natos nuvarande och blivande medlemsstater och inom ramen för olika Natostrukturer en allt större del av svensk försvarspolitik. Lika otänkbar som en svensk militär närvaro i Afghanistan efter attentaten i New York och Washington den 11 september 2001 skulle ansetts för bara ett par år sedan, lika naturlig är den idag. Sveriges säkerhet främjar vi i allt högre utsträckning genom ett gemensamt agerande för fred och säkerhet i solidaritet tillsammans med demokratierna bland EU:s och Natos nuvarande och blivande medlemmar. Inför försvarsbeslutet våren 2000 konstaterade Folkpartiet att beslutet förutom att det ”står och stampar i en förlegad syn på Sveriges roll i europeisk säkerhetspolitik saknas dels förutsättningar för den modernisering av det svenska försvaret som behövs för att det skall kunna hantera olika väpnade aktioner som är tänkbara mot vårt land, dels möjligheter för ett väsentligt utökat svenskt deltagande i internationella fredsinsatser med militära resurser”. Den bedömningen är än mer giltig bara två år senare. Nästa försvarsbeslut omfattar perioden 2005–2007 och kan förväntas behandlas av riksdagen under hösten 2003 och under år 2004. Folkpartiet avser att inför riksdagsbehandlingen hösten 2003 återkomma med ett samlat alternativ till en försvars- och säkerhetspolitik för den tid som ligger framför oss i motsats till en politik som förs utifrån den tid som ligger bakom oss. I denna motion begränsar vi oss till att redovisa de förändringar vi vill se under budgetåret 2003. Riksdagens beslut i samband med tilläggsbudgeten för 2002 om att överföra 300 milj. kr från anslaget för Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling till anslaget för Förbandsverksamhet och beredskap m.m. berodde på att Försvarsmakten ännu en gång misslyckats i budgetering och uppföljning, så att ett stort underskott uppstått i förbandsverksamheten. Detta är inte acceptabelt. En viktig orsak till att denna utveckling fortsätter är att regeringen fortsatt verkar för att inkalla fler värnpliktiga till pliktutbildning än vad behoven kräver för att fylla krigsorganisationen. Det gör att försvarsbudgeten i alltför hög grad inriktas på organisationens volym och i alltför liten grad på materiell förnyelse.

4 Demokratiernas gemensamma säkerhet efter 11/9

Terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001 lyfte på ett ofattbart tragiskt och skoningslöst sätt fram de nya förutsättningarna för internationell fred och säkerhet som råder sedan det kalla krigets slut. Då utgjorde konfrontationen mellan supermakterna tillika kärnvapenmakterna det ojämförligt största hotet mot vår säkerhet. Idag utgör hot som talibanregimen i Afghanistan och Usama bin Ladins al Qaidaterrorister ett allvarligt och gemensamt hot inte bara mot USA, Ryssland och Kina utan också mot t.ex. Indien, Iran och Saudiarabien. I kampen mot den internationella terrorismen kunde alla globala och regionala stormakter enas inom ramen för gemensamma ansträngningar i FN.

Attentaten visar att ”de nya hoten” kan slå till såväl med massförstörelsevapen, som till helt nyligen ansågs vara stormakternas monopol, som med lågintensiva vapen som vanliga knivar. Hoten ligger inte i teknologinivån utan i effekterna av de hänsynslösa attentat som utan förvarning utförs mot civila människor och mål. De civila trafikflygplan, som kallblodigt flögs rakt in i skyskraporna på Manhattan och det amerikanska försvarshögkvarteret, visade inte, att diskussionen om hur man försvarar sig mot missiler och massförstörelsevapen skulle vara fel. De visade däremot att hotbilden är vida mer mångfacetterad och kräver ett bredare angreppssätt. Men kanske också att det moderna samhället och dess fundament av öppenhet, fri rörlighet och allt större beroende av högteknologisk kommunikation blivit allt mer sårbart. Framför allt visar terrorattacken mot USA att ingen säkerhet kan uppnås annat än i gemenskap. Kampen mot terrorismen formas i en allians främst mellan världens folkstyrda stater. Ansträngningarna att få Irak att uppfylla de krav som ställts av FN:s säkerhetsråd vid upprepade tillfällen pekar på behovet av ett FN som måste bli starkare, mer handlingskraftigt och därigenom mer legitimt och trovärdigt som världssamfundets samlade företrädare för fred och säkerhet, frihet och mänskliga rättigheter. I Europa söker sig alla demokratiska stater in i ett allt tätare och mer integrerat samarbete såväl på det ekonomiska området som när det gäller säkerhet mot inre och yttre hot. EU och Nato är för praktiskt taget alla demokratiska stater i Europa det naturliga målet för gemensam säkerhet. EU och Nato utgör i allt högre grad bålverk i kampen för fred, frihet och demokrati och måste därför stå öppna för varje europeisk demokrati som önskar vara med och delta på samma villkor.

5 Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken

De europeiska demokratiernas säkerhet har under årtionden garanterats av samarbetet mellan USA och Europa inom ramen för den transatlantiska försvarsalliansen. Det är lika viktigt också i framtiden. En ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt ska bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Sverige ska därför, i likhet med de tre baltiska staterna, omgående söka medlemskap i Nato. I vårt eget närområde skulle det vara av stor betydelse om även Sverige och Finland – förutsatt att det finska folket så önskar – blev medlemmar av Nato när de tre baltiska staterna blir inbjudna i den förestående utvidgningen. Den nya s.k. säkerhetspolitiska doktrin som offentliggjordes av regeringen och tre borgerliga partier vårvintern 2002 ger ingen vägledning alls för de viktiga avgöranden som Sverige måste träffa för vårt internationella deltagande för fred och säkerhet i vår omvärld. Å andra sidan kan den inte heller sägas lägga några hinder i vägen för de steg som verklighetens utveckling ändå kommer att tvinga vårt land att ta. En doktrin som saknar relevans för den verklighet vi lever i saknar också relevans för vår omvärld.

6 Europeisk krishantering

Kosovokampanjen våren 1999 visade med all tydlighet på frånvaron av verkningsfulla instrument för att hantera kriser med militära inslag i Europa. Det blev startskottet för utvecklingen av en europeisk krishanteringsförmåga inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Europa måste i högre grad kunna samla sig till åtgärder av såväl civil som militär karaktär för att hantera kriser och konflikter i vårt närområde utan att alltid behöva förlita sig på aktiv närvaro från USA:s sida. Däremot är det viktigt att se denna utveckling av en europeisk krishanteringsförmåga i nära samarbete med USA inom det transatlantiska samarbetet. Varje försök att se dessa ansträngningar som ett sätt att hävda Europa mot USA måste däremot kraftfullt motverkas. EU och Nato har en fortsatt viktig roll för att upprätthålla fred och därmed skapa förutsättningar för en hållbar fredlig samlevnad och utveckling på Balkan. Närvaron i Bosnien, Kosovo och Makedonien kommer att behöva fortgå under betydande tid. Ännu är det långt kvar innan de institutioner skapats och blivit verkningsfulla, som ska möjliggöra fredlig samlevnad mellan olika folkgrupper.

7 Natoutvidgningen

EU och Natos successiva utvidgningar till att omfatta allt fler av Europas demokratier är viktiga bidrag till att stärka de institutionaliserade strukturer som främst främjar fred och säkerhet i Europa. Det bidrar kraftfullt till att förebygga, möta och hantera konflikter såväl inom som mellan stater i Europa. Institutionaliserade säkerhetsstrukturer av denna art bidrar till att öka transparens och förutsägbarhet. Den fortsatta utvidgningen bygger på att nya medlemmar uppfyller de kriterier som de båda organisationerna förutsätter. Däremot bör ingen bortre gräns vare sig geografiskt eller tidsmässigt ställas upp för denna utvidgning. Det innebär t.ex. att också Ryssland, som naturligen hör hemma i och alltmer närmar sig det nya Europa som nu växer fram, kan kvalificera sig för medlemskap om och när det så önskar. Att Estland, Lettland och Litauen inom kort förväntas beviljas medlemskap i både EU och Nato kommer att ytterligare befästa det utomordentligt gynnsamma säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet. Det stärker stabiliteten och förutsägbarheten också i denna del av Europa. Det hade därför varit naturligt att Sverige tydligare uttryckt sitt stöd för ansträngningarna från Estland, Lettland och Litauen om att få medlemskap inte bara i EU utan också i Nato. Det gagnar den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt eget närområde och därmed också Sverige. Vid sitt toppmöte i Prag i november 2002 kommer Nato att fatta beslut om inbjudningar till en fortsatt utvidgning omfattande uppemot tio stater – denna gång också Sveriges grannar i Baltikum. Finland beskriver numera sitt säkerhetspolitiska vägval som alliansfrihet ”under rådande förhållanden”. Efter Natos toppmöte i Prag kan diskrepansen mellan svensk säkerhetspolitik i inhemska doktrinsamtal och praktisk politik därför mycket snabbt bli avgrundslik. Genom att Ryssland under 2002 än tydligare institutionaliserat sitt samarbete med Nato, står Sverige snart utanför tillsammans med bara de mest aparta europeiska staterna. I Europa är det nu bara Göran Perssons Sverige och Lukasjenkos Vitryssland som för egen del uttryckligen utesluter medlemskap i Nato.

8 Internationella insatser

8.1 Internationell förmåga

I takt med att alla Sveriges grannländer integreras allt djupare i de gemensamma europeiska institutionerna för fred och säkerhet tonar den traditionella militära hotbilden mot Sverige bort. Vår säkerhet främjar vi alltmer genom gemensamma insatser främst för krishantering utanför Sveriges gränser. Det är således av stor betydelse för svensk säkerhetspolitik att Sverige har en hög beredskap att kunna ställa förband till förfogande för internationella insatser. Hittills har flaskhalsarna för att kunna ställa större truppinsats till förfogande varit dels regeringens budgetproblem, dels förmågan att få fram tillräckligt många som vill ställa upp frivilligt. Det senare har bl.a. att göra med rekryterings- och avlöningsförhållanden. Man bör t.ex. pröva att redan vid mönstring ställa frågan till de värnpliktiga om de kan ställa sig till förfogande för internationella insatser efter fullgjord utbildning – ev. i kombination med kontraktsskrivande. Folkpartiet liberalerna menar att Sverige bör ha en ständig och uthållig beredskap att kunna ställa 1 500 man till förfogande för internationella insatser. Det är en omfattning som regeringen i budgetpropositionen bara förutser under korta perioder. Anslaget för internationella insatser ska, vilket länge förespråkats av Folkpartiet liberalerna, vara i den storleksordning som krävs för en ständig beredskap omfattande 1 500 man. Folkpartiet liberalerna avvisade vid budgetbehandlingen i december 2001 förslaget om ett samlat anslag för både fredsfrämjande truppinsatser samt förbandsverksamhet och beredskap. Det riskerar att i för hög utsträckning sudda ut gränserna mellan dessa båda verksamheter inom totalförsvarsområdet. Inför försvarsbeslutet 2004 kan det däremot vara rimligt att på allvar överväga i vilken utsträckning Sveriges förmåga till internationella insatser ska vara dimensionerande för det militära försvarets krigsorganisation, vilket hittills aldrig varit aktuellt. Redogörelsen i årets budgetproposition ger inte heller någon klarhet i förutsättningarna för tillräckligt omfattande internationella svenska insatser. Regeringen bör därför tills vidare återgå till att under ett särskilt anslag anvisa tillräckliga medel för att i normalfallet möjliggöra internationella insatser av storleksordningen 1 500 man.

9 En modern personalförsörjning inom totalförsvaret

Regeringens motstånd mot att uttagning och antagning till grundutbildning inom totalförsvaret ska vara könsneutral och omfatta även kvinnor, är en kapitulation inför unkna attityder från svunna tider till det militära försvaret, vilka inte har någon plats på 2000-talet. Det är också att avstå från det mest verkningsfulla instrumentet att ändra de attityder och förhållningssätt inom det militära försvaret, som gör att så många känner sig utsatta för nedlåtande och diskriminerande behandling och därmed inte välkomna. Varje uttagning till tjänstgöring/utbildning med hjälp av totalförsvarspliktlagen är ett extraordinärt ingrepp i den enskilde individens integritet. Det måste därför kunna motiveras av ett i varje enskilt fall tydligt behov av att kunna bemanna en funktion i totalförsvarets krigsorganisation. Varje tjänstgöringstid/utbildningstid måste kunna på samma sätt motiveras med att placeringen i krigsorganisationen kräver den tid som vederbörande tas i anspråk för. Varje utbildning ska därför vara varken kortare eller längre än vad uppgiften i det enskilda fallet kräver. Likaså skall varken fler eller färre utbildas än vad som erfordras för uppgiften. Lagen om totalförsvarsplikt bör således gälla för kvinnor på samma villkor som för män. Därför bör kvinnor på samma sätt som män kallas till mönstring. Uttagning till utbildning och tjänstgöring skall, för både män och kvinnor, i största möjliga mån styras av frivillighet och individuella val. Om frivillighet och egna val får större utrymme kommer de som tas ut till utbildning och tjänstgöring att vara mer motiverade och därmed engagerade och duktiga i utförandet av sina uppgifter. I den mån det är möjligt att utforma ett system som garanterar rekryteringen av tillräckligt många väl lämpade individer bör detta i högre grad vara grundat på frivillig rekrytering. I grunden kvarstår dock pliktlagarna. Bakom ambitionerna att ta ut fler till militär grundutbildning än vad som erfordras ligger den alltjämt diffusa ”folkförankringstanken” att det militära försvaret skulle vara bättre ”folkligt förankrat” för att fler gör värnplikt. Det är vår absoluta övertygelse att försvarets förankring bäst åstadkoms när försvaret är rätt rustat och varje värnpliktig har rätt uppgift, rätt utbildning, rätt skydd och rätt utrustning för sin uppgift.

Eftersom varken regeringen eller försvarsmakten på allvar prövat frågan om hur många värnpliktiga som behöver utbildas för att fylla krigsorganisationen, är det svårt att ange ett exakt antal. Det torde i alla händelser ligga en bra bit under det antal som idag kallas in. Detta är inte acceptabelt. Hänvisningen till rekryteringsbasen för internationell verksamhet är inte relevant, då den varken tar hänsyn till motsvarande förhållanden i andra jämförbara länder eller till hur denna bas skulle påverkas av ett rimligare sätt att organisera, rekrytera, avlöna och meritera dem som ställer upp till internationell verksamhet.

10 Mångfald och diskriminering inom försvaret

Det militära försvaret är en del av det svenska samhället. I allt högre utsträckning avspeglas det övriga samhället och dess utveckling inom försvaret, vilket är både naturligt och önskvärt. Trots detta är det militära försvaret på centrala områden inte alls representativt för det samhälle det verkar i och för. Attityder och förhållningssätt gentemot det som är annorlunda eller ovanligt i försvaret måste förändras, så att alla är lika välkomna på likvärdiga villkor att tjänstgöra på varje befattning inom försvaret. Övergrepp och diskriminering är aldrig godtagbart och måste varje gång motverkas kraftfullt. Försvaret är i hög utsträckning fortfarande enkönat. De få kvinnor som söker sig till försvaret möts alldeles för ofta av attityder och förhållningssätt som inte är godtagbara. Regeringen redovisar i budgetpropositionen att åtgärderna för att rekrytera fler kvinnliga officerare fortfarande är alldeles otillräckliga. För få kvinnor rekryteras till officersyrket, för många kvinnor lämnar officersyrket för tidigt och för få kvinnor når högre officersbefattningar inom försvaret. Detta kräver ytterligare ansträngningar för att komma till rätta med problemet inom Försvarsmakten. Det stora antalet människor som verkar i försvaret är dock värnpliktiga. Trots en öppning för kvinnor som frivilligt ansöker om att få göra värnplikt, är antalet som gör detta mycket litet. Detta är den utan jämförelse viktigaste orsaken till att antalet kvinnliga officerare fortsätter att vara så litet. Detsamma torde vara fallet vad gäller de attityder och förhållningssätt till kvinnor, som i alldeles för hög utsträckning fortfarande förekommer. Rätt man/kvinna på rätt plats i krigsorganisationen skulle starkt bidra till ett annat klimat och till ett godtagbart förhållningssätt till olika kategorier människor i försvaret. Lika viktigt som det är att vidta åtgärder för att få fler kvinnor – både värnpliktiga och officerare – i försvaret, är det att vidta åtgärder för att främja en bättre etnisk och kulturell mångfald inom försvaret. Dagens svenska samhälle består av en stor grupp medborgare med utländsk bakgrund i föräldra- och/eller farföräldragenerationen. Detta återspeglas inte heller tillfredsställande i det svenska försvaret. Som både Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) framhöll i sina remissvar till Personförsörjningsutredningen krävs kraftfulla åtgärder också för att det militära försvaret på alla nivåer och i alla funktioner ska vara lika öppet, välkomnande och tillgängligt på likvärdiga villkor för homo- och bisexuella som för heterosexuella.

11 Försvarsanslaget

Som framgår ovan har Folkpartiet länge påpekat att det till grundutbildningen inkallats fler värnpliktiga än vad som varit motiverat för att upprätthålla kvaliteten och effektiviteten i försvarets organisation. Vi har av den anledningen ansett det vara nödvändigt att successivt minska antalet värnpliktiga som genomgår grundutbildning. En sådan minskning har dock ej skett. För att upprätthålla balansen mellan behov, kvalitet och effektivitet föreslås en inhibering av utbildning av nya värnpliktiga för år 2003 motsvarande en minskning av anslaget 6:1 Förbandsverksamhet m.m. om 500 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag.

Därutöver menar vi att det utöver redan uppbundna materiel- och anläggningskostnader finns utrymme att minska anslaget särskilt avseende materielleveranser om 500 miljoner kronor år 2003.

11.1 Ökat anslag till Kustbevakningen

Folkpartiet liberalerna vill öka anslaget till Kustbevakningen med 70 miljoner kronor. Resurserna ska användas till skärpt kontroll av efterlevnaden av fiskekvoter och fångstmetoder vid fiske. Anslaget har också som syfte att påbörja systemet med uppbyggnaden av miljölotsar. Systemet med miljölotsar är ett krav som Folkparitet länge drivit och innebär att lastfartyg övervakar och kontrollerar Östersjön.

Stockholm den 21 oktober 2002
Allan Widman (fp)
Heli Berg (fp)	Eva Flyborg (fp)
Runar Patriksson (fp)