Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändra ansökningsförfarandet vid ansökan om vapenfrihet.
Det finns sedan länge en möjlighet för en som är uttagen till att göra sin totalförsvarsplikt att välja en tjänst där han eller hon inte behöver hantera vapen.
En ansökan om vapenfrihet skall, om den inkommer senare än sex månader efter mönstring, kompletteras med en redogörelse (3 kap. 19 § lagen om totalförsvarsplikt, 1994:1809). Den totalförsvarspliktige skall där redogöra för de förhållanden som han eller hon vill åberopa som stöd för sin inställning till ansökan om vapenfrihet. Syftet med redogörelsen är att bekräfta den totalförsvarspliktiges övertygelse angående bruk av vapen (Pliktverkets PM ”Handläggning av vapenfriärenden”, Karlstad, mars 1996, s. 10), dvs. att den totalförsvarspliktige ges en möjlighet att förklara att han eller hon uppfyller lagens krav. Denna redogörelse skall inte vara föremål för utredning av den totalförsvarspliktiges ställningstagande. Om den totalförsvarspliktige i redogörelsen skriver att han eller hon har en allvarlig personlig övertygelse mot bruk av vapen som avses i lagen, innebär detta att han eller hon uppfyller lagens krav, eftersom det därför är ”antagligt” att den totalförsvarspliktige har en sådan övertygelse. I regeringens proposition 1990/91:169 står följande att läsa på sidan 13: ”Av det låga beviskrav som gäller och som bör gälla fortsättningsvis följer att det är tillräckligt att sökanden nöjaktigt för fram sina skäl och att dessa kan antas stämma med lagens krav.”
Redogörelsen består i dag av tre frågor, som den totalförsvarspliktige skall besvara skriftligt. Dessa frågor är följande:
När och hur har du kommit fram till din inställning rörande bruk av vapen mot annan?
Kan du tänka dig att använda väpnat våld i någon situation eller för något särskilt ändamål eller finns det något slags våld du anser dig kunna använda?
Hur tror du att din inställning till att själv använda vapen i en krigssituation kommer att påverkas om andra i din omgivning försvarar landet med vapen?
Relevansen av dessa frågor är tveksam. Så länge de är ämnade att vara ett hjälpmedel för den totalförsvarspliktige att uppfylla beviskravet fyller de, såvitt Vänsterpartiet kan se, ingen funktion. Lagen ställer kravet att det skall vara antagligt att den totalförsvarspliktige har en allvarlig personlig övertygelse rörande bruk av vapen mot annan, inte hur övertygelsen uppkommit, om man kan tänka sig att använda våld i någon situation eller hur den kan påverkas av andras bruk av vapen.
Lagens krav på redogörelse kan och bör uppfyllas genom att man enkelt får redogöra för varför man ansöker om vapenfrihet. Uppmaningen skulle istället kunna lyda: ”Redogör för varför du ansöker om vapenfrihet.” Med en sådan redogörelse som instrument torde det gå att bedöma om det är antagligt att den totalförsvarspliktige har en sådan allvarlig övertygelse rörande bruk av vapen mot annan att han eller hon uppfyller lagens krav.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
|
|
Lars Ohly (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Alice Åström (v) |
Sermin Özürküt (v) |