Motion till riksdagen
2002/03:Fö204
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Ansvaret för vrak


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att åstadkomma en samlad lagstiftning som bl.a. skall reglera ansvarsfrågan för vrak yngre än hundra år.

Motivering

Frågan om vem som i dag bär ansvaret för omhändertagande av strandade vrak eller fartyg yngre än hundra år gamla utmed våra stränder och kuster är oerhört komplicerad och förvirrad. Erfarenheten visar att dessa svårlösta frågor antingen inte får några lösningar alls – dvs. vraket blir liggande kvar på platsen – eller att någon rådig person eller myndighet som kanske inte alls har det formella ansvaret självsvåldigt nödgas lösa frågan. Detta är otillfredsställande. Lagstiftningen är mycket gammal och bör ses över.

Det är många myndigheter och andra som idag kan vara ansvariga – helt eller delvis. Nedan följer en lista på några av dessa.:

• Polisen – i praktiken oftast Sjöpolisen där sådan finns

• Kustbevakningen (miljöskydd)

• Tingsrätten, hovrätten (domslut – brottmål etc.)

• Kronofogdemyndigheten (handräckning för flyttning)

• Länsstyrelsen (inom naturskyddade områden)

• Kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd (nedskräpning)

• Sjöfartsverket (farledsansvar, säkerhet)

• Markägare/markförvaltare (t.ex. naturvårdsstiftelser, kommuner, företag, privatpersoner)

Genom att ansvarsfrågan är så spridd kan undanskaffandet av vraket ta mycket lång tid, ofta med betydande risker för sjöfart och miljö som följd. En lösning på problemet med så många olika instanser inblandade skulle kunna vara att ansvaret för vrak yngre än hundra år under vattenytan bör åvila Kustbevakningen. För vrak yngre än hundra år på land kan ansvaret åvila kommunens räddningstjänst. Man bör kunna dra paralleller till hanteringen av inträffade oljeutsläpp. När det gäller oljebekämpning har Kustbevakningen sedan ett antal år tillbaka fått hela ansvaret för omhändertagandet i sjön samt kommunernas räddningstjänst ansvaret för bekämpningen på land. Denna ansvarsfördelning fungerar oftast utmärkt bra. Vad jag erfarit arbetar man snabbt, effektivt och obyråkratiskt. Denna arbetsfördelning skulle också kunna fungera som riktmärke i fråga om omhändertagande av vrak. Kustbevakningen och Räddningstjänsten är dessutom de enda av ovan uppräknade myndigheter som har fartyg och materiel i tillräcklig omfattning för att kunna klara dylika uppdrag.

Ansvaret för bortforsling av förlista fartyg och vrak är som synes inte samlat i en lag eller hos en myndighet. Delat ansvar leder tyvärr ofta till ingens ansvar. En samlad lagstiftning som bland annat skall reglera ansvarsfrågan för vrak yngre än hundra år är nödvändig.

Stockholm den 10 oktober 2002

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)