Riksbankens uppgifter är att upprätthålla ett fast penningvärde, d.v.s. begränsa inflationen, och att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. En varaktigt låg och stabil inflation i kombination med hög tillväxt faller emellertid inte bara på penningpolitiken, utan ställer också krav på finanspolitiken. Utan en politik som främjar utbudssidan i ekonomin kommer ökad ekonomisk aktivitet alltid att leda till ökat inflationstryck, som i sin tur tvingar Riksbanken att strama åt penningpolitiken.
En tillväxtfrämjande finanspolitik är också nödvändig för att skapa förutsättningar för en gentemot omvärlden stabil kronkurs, vilket i sin tur är nödvändigt för att hindra uppkomsten av inflation via högre importpriser.
I framtiden bör det för att stärka Riksbankens integritet och trovärdighet övervägas att i riksbankslagen införa en paragraf som innebär att utdelningar till staten inte får göras om Riksbankens soliditet inte är tillfyllest.
En självständig riksbank förutsätter en effektiv demokratisk insyn och kontroll. För att säkerställa allmänhetens insyn anser vi att riksdagens rätt att genomföra offentliga utskottsutfrågningar av riksbankschefen skall skrivas in i riksbankslagen. Vidare anser vi att det i lag skall föreskrivas att Riksbankens direktionsmötesprotokoll skall offentliggöras.
Riksdagen godkänner vad i motionen anförs om att en långsiktigt framgångsrik inflationsbekämpning kräver en finanspolitik som främjar utbudssidan i ekonomin och som underlättar för både en stabil valutakurs och en hög tillväxt.
Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att utreda vad i motionen anförs om att i riksbankslagen reglera vilka principer som skall gälla för utdelning av Riksbankens överskott till staten.
Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en rätt till utskottsutfrågning.
Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs regler om offentliggörande av direktionens protokoll.
Riksbankens uppgifter är att upprätthålla ett fast penningvärde, d.v.s. begränsa inflationen, och att främja ett säkert och effektivt betalningssystem. Riksbankens inflationsmål är en inflation, mätt som ökningstakten i konsumentprisindex (KPI), på två procent, med ett toleransintervall på plus/minus en procentenhet. Bankens främsta verktyg för att påverka inflationen är reporäntan, med vilken Riksbanken styr likviditeten i banksektorn.
För att ekonomin skall kunna uppnå en långsiktigt hållbar och hög tillväxt utan inflation krävs emellertid också att finanspolitiken ger förutsättningar till detta. Genom reformer inom skatteområdet och inom arbetsmarknadsområdet kan utbudssidan i ekonomin stärkas. Det är när företagen i ett relativt tidigt skede i en uppåtgående konjunkturfas slår i kapacitetstaket som inflationstrycket ökar. Följden blir att Riksbanken tvingas att strama åt penningpolitiken – höja räntan – vilket leder till en lägre tillväxt.
Den långsiktiga tillväxten i Sverige är i ett internationellt perspektiv låg innan inflationen tar fart. Riksbanken bedömer att den långsiktigt hållbara tillväxten ligger på 2–2,5 procent. Detta tyder på att den svenska ekonomin är i stort behov av strukturreformer som kan stärka utbudssidan.
Skatter måste sänkas och arbetsmarknaden måste avregleras för att undvika tillväxthämmande skattekilar och för att stimulera till en ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Att öka den potentiella tillväxten – den långsiktigt hållbara tillväxten utan inflation – är en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter.
En viktig inflationsindikator för Riksbanken är växelkursen. En kraftig försvagning av växelkursen leder till inflationsimpulser genom att importerade varor blir dyrare. Riksbanken har inget växelkursmål, men under förra året såg sig banken tvungen att vid ett tillfälle stödköpa kronor för att motverka en alltför kraftig depreciering. Vid en långvarig kronförsvagning kan Riksbanken tvingas hålla ett högre ränteläge än vad som annars skulle vara fallet. Inte i första hand för att stärka växelkursen, utan för att motverka de inflationsimpulser som den svaga kronan kan ge upphov till.
På lång sikt är det bara en högre tillväxtkraft i ekonomin som kan stabilisera kronkursen, och förutsättningarna för en högre tillväxtkraft skapas av tillväxtfrämjande finanspolitik.
Riksbanken måste ha tillräckligt med kapital för att kunna fullfölja de uppgifter som har ålagts centralbanken. Den måste ha tillräckligt med finansiella medel för att kunna ge kortsiktiga krediter till problemtyngda banker. Riksbankens roll som s.k. lender of last resort måste således kunna säkerställas.
Under de två närmast föregående åren har en riksdagsmajoritet beslutat att överföra sammanlagt 40 miljarder kronor utöver ordinarie inleveranser till statskassan. Detta har inneburit att Riksbankens förmåga att klara svåra situationer har minskat.
Det bör mot bakgrund av ovanstående övervägas att i riksbankslagen införa en paragraf som reglerar Riksbankens soliditet och därmed utdelningen till staten. Denna bör då innebära att utdelningar inte får göras om det innebär att en eftersträvansvärd nivå på det egna kapitalet inte kan upprätthållas.
Som tidigare påpekats har Riksbankens mer självständiga ställning haft stor positiv betydelse för bankens inflationsbekämpning.
En politiskt oberoende centralbank är naturligtvis väl förenlig med – och förutsätter – en effektiv demokratisk insyn och kontroll. Vid den senaste riksbanksreformen öppnades flera möjligheter i detta syfte. Men från moderat håll framfördes än längre gående krav på öppenhet, bl.a. beträffande lagreglering av rätten till utskottsutfrågning och publicering av direktionens protokoll.
I praxis har det utvecklats en ordning där riksbankschefen infinner sig i riksdagen för utfrågning av finansutskottet. Dessa utfrågningar hölls till en början vid slutna utskottssammanträden, men under senare år har de också gjorts offentliga.
I syfte att säkerställa allmänhetens insyn finns det emellertid skäl att i riksbankslagen skriva in rätten att hålla offentliga utskottsutfrågningar av riksbankschefen. Som förebild kan tas artikel 13, mom. 3, andra stycket i Amsterdamfördraget, där det föreskrivs:
ECB:s ordförande och övriga direktionsledamöter kan på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.
I syfte att förbättra insynen i Riksbankens verksamhet krävde Moderata samlingspartiet i samband med riksbanksreformen att det i lag skulle föreskrivas att direktionens protokoll skulle offentliggöras. Denna ordning gäller flera andra länder med självständig centralbank. Riksdagens majoritet avvisade emellertid detta förslag med motiveringen att det borde ankomma på direktionen att bestämma i vilken form protokollen skulle göras tillgängliga, något som i och för sig ansågs som välkommet.
Riksbanken har sedermera frivilligt valt att – med allt kortare fördröjning – offentliggöra protokollen från direktionens sammanträden. De farhågor från sekretessynpunkt som anfördes mot att göra protokollen offentliga har visat sig ogrundade. För att ge stadga åt förfarandet bör enligt vår mening den nu i praxis tillämpade ordningen förankras i riksbankslagen.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 4 mars 2003 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Gunnar Axén (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Cecilia Widegren (m) |
Ulf Sjösten (m) |
|
Lennart Hedquist (m) |
Anne-Marie Pålsson (m) |