Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överföring av ytterligare medel från AP-fonden.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ny automatisk balansering av pensionssystemet i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närings- och sysselsättningspolitisk hänsyn vid placering av AP-fondsmedel.1
1 Yrkandena 1 och 3 hänvisade till SfU.
Det nya pensionssystemet innehåller en automatisk balansering eller den så kallade bromsen. Varje år fastställs om pensionssystemet har ett överskott eller är i finansiell obalans. Vid denna beräkning utgör Första till Sjätte AP-fondens tillgångar den så kallade buffertfonden. Bromsen innebär att pensionssystemet reagerar automatiskt på hur många barn som föds, in- och utvandring, när och hur mycket invånarna arbetar och ersättningen för detta arbete, när individerna pensioneras samt hur länge de lever efter denna tidpunkt. Om systemet är i finansiell obalans räknas pensionsbehållningarna inte upp med tillväxten i de genomsnittliga inkomsterna och utgående pensioner sänks.
Vänsterpartiet tror inte att det nya ålderspensionssystemet är hållbart i framtiden. Speciellt inte utifrån det osäkra konjunkturläge vi kan se i dag, det faktum att AP‑fonderna ökat investeringarna i aktier och den framtida demografiska utvecklingen. AP‑fondernas resultat för första halvåret 2002 visar att buffertfonderna fallit 125 miljarder kronor i värde på 18 månader, jämfört med en riskfri lång placeringsränta. Utvecklingen under tredje kvartalet i år tycks inte ändra det hela till det bättre, utan snarare tvärtom. Vänsterpartiet vill värna om en stark buffertfond och anser att riskerna i aktiemarknaden är underskattade. Dessutom anser vi att systemet med automatisk balansering i alltför hög utsträckning luckrar upp solidariteten mellan olika generationer. Detta är en viktig princip som har en historisk förankring i våra socialförsäkringssystem.
Tidigare har sammanlagt 245 miljarder kronor överförts från AP-fonderna till statsbudgeten (45 mdkr år 1999, 45 mdkr år 2000 och 155 mdkr år 2001). Det är förståeligt eftersom statsbudgeten t.ex. övertagit kostnaderna för förtidspension. Enligt pensionsöverenskommelsen är en kontrollstation satt till år 2004. Ytterligare medel kommer då att föras över till statskassan om analysen det året visar att det är möjligt utan att bromsen aktiveras före år 2050.
Eftersom vi ifrågasätter pensionssystemets hållbarhet på lång sikt är vi givetvis skeptiska till möjligheten att ta mer pengar från AP‑fonderna. Skulle det ändå finnas ett betydande överskott så anser vi att pengarna skall tillbaka till pensionärerna i form av ett återställande av pensionerna (se Vänsterpartiets motion 2002/03:Sf314 ”Återställa pensioner”). Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vår ståndpunkt borde få gehör i riksdagen med tanke på att riksdagen redan tidigare slagit fast att ett indexeringssystem skall skapas så att överskott i pensionssystemet fördelas till de försäkrade. Samtidigt har partierna bakom pensionssystemet föreslagit att detta system skall presenteras först under år 2004. Man kan därför misstänka att frågan förhalas till efter kontrollstationen samma år.
Vänsterpartiet vill uppnå en balansering av pensionssystemet som stärker solidariteten mellan generationer. Det finns redan, förutom den automatiska balanseringen, flera regler i pensionssystemet som innebär att nivån på utbetalade pensioner varierar i takt med de ekonomiska och demografiska förändringarna. Pensionärerna får i det nya pensionssystemet själva bära ett alltför stort ansvar för systemets finansiella balans.
Vi anser därför att den pensionsavgift som arbetstagare betalar bör höjas tillfälligt om det fastställs att pensionssystemet är underfinansierat. Denna tillfälliga avgiftshöjning skall avskiljas från den fastlagda avgiftsnivån och därmed inte ge pensionsrätt i framtiden. Samtidigt vill vi att det skall finnas en fastlagd gräns för vilket underskott som kan hanteras med avgiftsökningar. Passeras denna gräns får då ansvariga politiker ta ställning till hur balans skall uppnås i systemet. Att det finns en gräns är speciellt viktigt med tanke på konjunkturaspekten på en tillfällig avgiftshöjning. En alltför hög tillfällig avgiftshöjning i samband med en konjunkturnedgång kan innebära att samhällsekonomin försämras ytterligare. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med ett förslag till automatisk balansering i enlighet med vad som ovan angivits.
Idag får AP‑fondens placeringar inte tillgodose näringspolitiska eller sysselsättningspolitiska mål. Därtill motverkas statligt ägande av företag genom att det finns begränsningar vad gäller AP‑fondens ägarandel i enskilda företag. Samtidigt finns det i dag ett utbrett missnöje med de utpräglat kortsiktiga placeringshorisonter som styr mycket av verksamheterna på investeringsmarknaderna. Under senare år har vi kunnat se en rad exempel på hur snäva avkastningsmotiv bidrar till oro på finansiella marknader med negativa återverkningar på sysselsättning och produktion.
Vänsterpartiet delar inte alls den ideologiska och principiella uppfattning som ligger bakom placeringsreglernas utformning. AP‑fondsmedlen bör i större utsträckning utnyttjas för att möjliggöra en högre och uthållig tillväxt i svensk ekonomi. Den avgörande förutsättningen för att vi ska kunna klara de pensionskostnader som följer i framtiden är att vi kan upprätthålla en hög sysselsättningsfrekvens och en låg arbetslöshet. Det förutsätter framgångsrika små och stora svenska företag, en fortsatt utveckling i kunskapsintensiv och högförädlande riktning samt en välfungerande offentlig sektor. Ett starkt svenskt näringsliv förutsätter en aktiv och målmedveten näringspolitik, inte en snäv fokusering på avkastningsmålen och ideologiska blockeringar i synen på statligt ägande i näringslivet. AP‑fondsmedlen skulle i större utsträckning än i dag kunna utnyttjas för att möjliggöra en sådan näringspolitik. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |