Den socialdemokratiska regeringen har under den senare delen av 1990-talet använt kommunsektorn som en budgetregulator alltefter den statliga saneringspolitikens behov. Statsbidragen urholkades och skatteintäkterna försvagades under samma period som statliga reformer krävde ett ökat kommunalt ansvarstagande, som inte finansierades enligt finansieringsprincipen. Samtidigt ökade behoven inom de obligatoriska verksamheterna.
Vi menar att detta vittnar om regeringens instrumentella syn på kommunsektorn och dess service i form av sjukvård, skola och omsorger. Vi vill så långt möjligt värdesäkra den kommunala välfärden genom stabila skattebaser. Med utgångspunkt i behoven som behandlas i denna motion, och som tidigare dokumenterats genom statliga, kommunala och privata utredningar, anser vi det vara sakligt underbyggt och väl motiverat med ett resurstillskott under planperioden. Vi menar dock att det tilltagande vårdbehovet och bristen på vårdplatser och tillgänglighet fordrar ett större tillskott. På längre sikt behövs såväl en bättre dimensionerad skattebas, som en bättre näringspolitik med ökade skatteintäkter som följd. Vi föreslår i vår motion med anledning av propositionen ett resurstillskott till kommunsektorn på sammanlagt 3,5 miljarder kronor utöver regeringens budgetförslag under planperioden 2003 till 2004 för att möta de växande behoven inom äldrevården och för att kvalitetssäkra verksamheten i kommuner och landsting utefter lokala behov. Dessutom satsar vi totalt 1 miljard kronor mer än regeringen på den nationella vårdgaranti som vi föreslår införs nästa år.
1 Sammanfattning 6
2 Innehållsförteckning 7
3 Förslag till riksdagsbeslut 8
4 Inledning 8
5 Budgetpropositionen för år 2003 9
5.1 Regeringen misstror fortfarande landstingen 9
5.2 Kommunkontosystemet 9
5.3 Ett kristdemokratiskt alternativ 10
6 Principiella utgångspunkter 12
7 Kommunerna och välfärden 13
7.1 Kommunsektorns skatteintäkter 13
7.2 Saneringspolitiken drabbade kommunerna 13
7.3 Behoven ökar snabbare än resurserna 14
8 Den kommunala självstyrelsen 15
9 Kommunal ekonomi 15
9.1 Staten ger och staten tar 17
9.2 Underfinansierade förslag 19
9.3 Finansieringsprincipen 20
9.4 Det kommunala utjämningssystemet 20
9.5 Kommunal upphandling och eget val 21
9.6 Hälso- och sjukvård 22
9.7 Minska kommunsektorns bidragsberoende 23
9.8 Det krävs mer än statsbidrag för att trygga framtida behov 24
9.9 Potential för samordning och effektivisering 24
9.10 Avskaffa utförsäljningsstoppet 25
9.11 Kommuner ska inte konkurrera ut företag 25
10 Nytänkande inom vård och omsorg med solidarisk finansiering 25
10.1 Bättre företagsklimat säkrar vården 26
10.2 Skillnad mellan kort och lång sikt 26
11 Läkemedel och högkostnadsskydd 27
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en höjning av de generella statsbidragen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den kommunala självstyrelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om subsidiaritetsprincipen som maktfördelningsprincip.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring beträffande avveckling av den statliga fastighetsskatten och förslag om att möjliggöra för kommunerna att ta ut en fastighetsanknuten avgift.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunala utförsäljningar av bostadsbolag inte skall motverkas från statligt håll.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finansieringsprincipen behöver preciseras, lagfästas och institutionaliseras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunal upphandling och eget val.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om riktade bidrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en anpassning av lagen om offentlig upphandling.
Riksdagen beslutar att för budgetåret 2003 anvisa anslagen under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner med följande förändringar i förhållande till regeringens förslag enligt uppställning:
|
Anslag, tusental kronor |
Regeringens förslag |
Anslags |
|
48:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting |
42 673 000 |
+ 6 467 000 |
|
48:5 Bidrag för ökad tillgänglighet i |
1 250 000 |
- 1 250 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområdet |
68 030 664 |
+ 5 217 000 |
1Yrkande 4 hänvisat till SkU.
Med denna motion vill vi visa hur förutsättningarna för en kristdemokratisk politik för kommunsektorn ser ut. Vi kommer att koncentrera oss på den ideologiska grunden, på statens relation till kommunsektorn och den kommunala självstyrelsen samt på den kommunala ekonomin ur olika aspekter. Denna motion är framtagen tillsammans med ledande företrädare för Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiker. Vi är överens om att respektera de olika politiska nivåernas självstyre och kompetensområden.
Regeringen anger i propositionen att bidrag ska vara generella och inte specialdestinerade. Detta måste tolkas som stöd för det kommunala självstyret. Likväl för regeringen en politik, med flera riktade bidrag, som befäster och ökar statens kontroll av Sveriges kommuner och landsting. Vi kristdemokrater är kritiska till detta. Vi har under lång tid drivit frågan om stärkt kommunalt självstyre och har upprepat pekat på bristerna i den socialdemokratiska politiken. Intrycket av Socialdemokraterna som ett centralistiskt parti förstärks av detta budgetförslag.
Regeringen aviserade i 2001 års vårproposition en satsning ”för att förbättra tillgängligheten i landstingen” genom en höjning av det generella statsbidraget. Sedan har regeringen frångått detta, och utbetalar istället dessa medel som ett särskilt statsbidrag. En förutsättning för bidraget är att detta regleras i ett avtal mellan staten och Landstingsförbundet. Socialdemokraterna ger på detta sätt uttryck för en fortsatt misstro av de folkvalda politikerna i landstingen och indikerar ett centralistiskt synsätt. Vi kristdemokrater vill istället att landstingen ska erhålla anslag i form av ett generellt statsbidrag, med adress till hälso- och sjukvård.
Systemet med återbetalningen av ingående moms till kommuner och landsting avseende icke skattepliktig verksamhet, det så kallade kommunkontosystemet, har skarpt kritiserats från kristdemokratiskt håll. Problemen med kommunkontosystemets konkurrenssnedvridande effekter uppmärksammades redan 1999 i en statlig utredning (SOU 1999:133), och regeringen aviserade för två år sedan (prop. 1999/2000:115) att man avsåg att analysera frågan ytterligare. I proposition 2001/02:112 Förändringar i kommunkontosystemet la inte regeringen förvånande nog något förslag till lösning på de konkurrenssnedvridande effekterna, bl.a. inlåsningseffekter för huvudentreprenörer, som inte kan dra av mervärdesskatt som underentreprenörer debiterar, och att de schablonersättningar som tillämpas i systemet inte alltid motsvarar den verkliga mervärdesskatten. Vi anser att regeringen utan dröjsmål bör utreda frågan om kommunkontosystemets effekter på konkurrensneutraliteten mellan verksamhet i egen regi och på entreprenad, i syfte att så snart som möjligt återkomma till riksdagen med förslag som fullt ut skapar konkurrensneutralitet.
In i det sista var dessutom regeringen oklar i finansieringsfrågan, men med finansutskottets viktiga precisering att huvudprincipen är statlig finansiering kommer vi fortsättningsvis bevaka att regeringen och riksdagens majoritet behandlar kommunsektorn rättvist och med tillbörlig respekt. Övergången anges vara kostnadsneutral för staten och kommunsektorn, i enlighet med finansieringsprincipen. Samtidigt som vi välkomnar detta nya system, menar vi till sist att staten och inte kommuner och landsting skall stå för de ökade kostnader den nya administrationen och kontrollen kommer att medföra.
Kristdemokraternas budgetalternativ innebär att kommuner och landsting kommer att få 3,5 miljarder kronor i ytterligare resurser under tvåårsperioden 2003–2004 jämfört med regeringens förslag. Statsbidraget föreslås höjas med 2 miljarder kronor år 2003 och 1,5 miljarder kronor 2004. Propositionens planperiod sträcker sig två år fram i tiden. Vad som därefter planeras ske, anger inte propositionen.
Kommunsektorn påverkas dessutom indirekt av en rad förändringar som Kristdemokraterna vill genomföra på olika områden. Samtliga dessa effekter framgår av tabell 1 och de regleras i enlighet med finansieringsprincipen. De två faktorer som i störst utsträckning påverkar anslaget är den återställda avdragsrätten för hela den pensionsavgift alla förvärvsinkomsttagare betalar, samt rätten för primärkommunerna att ta ut fastighetsavgifter för viss fastighetsanknuten service. Det förra är en del i den inkomstskattereform som Kristdemokraterna vill genomföra, det senare är en del i den finansierade reform för helt slopad fastighetsskatt som Kristdemokraterna föreslår. Såväl inkomst- som fastighetsskattereformen finns väl beskrivna i separata motioner.
Tabell 1. Beräkning av anslaget 48:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting för 2003 och 2004
|
Miljoner kronor |
2003 |
2004 |
|
Regeringens beräkning av anslag 48:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting |
42 673 |
44 553 |
|
Tillskott: |
||
|
Höjt generellt statsbidrag till kommunsektorn |
2000 |
1 500 |
|
Öronmärkta skolpengar (uo 16) blir generella statsbidrag till primärkommuner |
2 500 |
3 500 |
|
Summa tillskott i generellt statsbidrag |
4 500 |
5 000 |
|
Effekter som ska regleras enligt finansieringsprincipen |
||
|
Höjd ersättningsnivå till 90 % i föräldraförsäkringen 1/7 2003 |
360 |
720 |
|
Höjt tak till 11 prisbasbelopp i föräldraförsäkringen 1/7 2003 |
150 |
270 |
|
Avgår: regeringens takhöjning i föräldraförsäkringen |
-115 |
-230 |
|
Ny beräkning av SGI (sjuk- och föräldraförsäkringen) |
-1 000 |
-1 130 |
|
Bibehållet tak i sjukförsäkringen |
-230 |
-460 |
|
Ny beräkningsgrund i arbetslöshetsförsäkringen |
-500 |
|
|
Nettoeffekt till följd av andra karensdag i sjukförsäkringen |
-100 |
-100 |
|
Höjd avdragsrätt för pensionssparande |
||
|
Höjd övergångsvis garantipension |
105 |
|
|
Skatteeffekt pga förlängd omställningspension |
10 |
30 |
|
Lägre socialbidrag till följd av höjda lägstaersättningar och sänkt skatt. På sikt något |
200 |
900 |
|
Sänkt gräns (5 000 kr) för reseavdrag |
-600 |
-600 |
|
Garanterade deltidstaxor och ökad kvalitet |
-330 |
-330 |
|
Höjt garantibelopp till 180/200 kr/dag i föräldraförsäkringen |
40 |
20 |
|
Slopade garantidagar i föräldraförsäkringen till följd av barnomsorgskonto |
-100 |
-100 |
|
Alternativ till ny månad i föräldraförsäkringen (skatteeffekt) |
100 |
|
|
Ej obligatoriskt med gratis allmän förskola & dagis för föräldraledigas och arbetslösas barn |
1 700 |
1 700 |
|
Ej avdragsrätt för vissas fackföreningsavgifter (skatteeffekt) |
-80 |
-80 |
|
Sänkt skatt på diesel |
28 |
23 |
|
Rätt för primärkommuner att ta ut avgifter för viss fastighetsanknuten service (ny inkomst) |
14 600 |
14 700 |
|
Slopad pensionsavgiftskompensation och full avdragsrätt (skattebortfall) |
-16 500 |
-17 100 |
|
Summa effekter som ska regleras |
-1 967 |
-2 062 |
|
Reglering enligt finansieringsprincipen |
1 967 |
2 062 |
|
Summa anslagsförändring (tillskott och reglering enligt finansieringsprincipen) |
6 467 |
7 062 |
|
Kristdemokraternas anslag 48:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting |
49 140 |
51 615 |
Av tabellen framgår att vårt sammanlagda nettotillskott i form av generella statsbidrag till kommunsektorn är 9,5 miljarder kronor under tvåårsperioden 2003–2004. Den centralstyrda skolsatsning som regeringen föreslår, anser vi bör utformas som en höjning av de generella statsbidragen så att kommunerna själva kan bestämma över deras användning. Nettotillskottet blir 3,5 miljarder kronor under tvåårsperioden.
Det höjda grundavdrag som Kristdemokraterna föreslår ska beräknas mot den kommunalt beskattningsbara inkomsten, bör lagtekniskt sett utformas som en statlig skattereduktion, varför kostnaden för denna skattesänkning kommer att helt belasta staten genom en mindre behållning på inkomsttitel 1111, precis som effekten av det nuvarande grundavdraget gör. Motivet för detta är att kommunerna på sikt blir underkompenserade om man i stället skulle göra en nivåjustering i det generella statsbidraget. Samma motiv gäller naturligtvis det statliga förvärvsavdraget. Exempelvis reglerar regeringen effekten av sitt höjda grundavdrag genom en nominell nivåjustering (höjning) av statsbidragen. Denna ”reglering” kommer redan efter ett år att ha ätits upp till följd av högre basbelopp som höjer grundavdraget ytterligare.
Ett samhälle byggs underifrån och uppåt i olika nivåer av gemenskaper. Det börjar med familjer och det civila samhällets övriga gemenskaper och fortsätter med lokala och regionala politiska gemenskaper till den statliga nivån. Därefter kommer internationella politiska organisationer och sammanhang mellan länder, t.ex. EU och FN. Varje nivå är ägnad att lösa uppgifter som inte på ett tillfredsställande sätt kan lösas på en lägre nivå. Varje gemenskapsnivå är således i första hand kompletterande till de lägre och inte avsedda att ersätta eller beröva dem vare sig deras uppgifter eller frihet. Det ingår även i den subsidiära rollen att vid behov värna medborgares rättigheter gentemot mellanliggande nivåer.
De naturliga gemenskaperna motiverar en maktfördelning sinsemellan. En familj har sina uppgifter och mål, som inte kommunen ska ta över. Familjen har också rättigheter, som kommunen ska respektera. På samma sätt har kommunsektorn uppgifter och mål, som staten inte ska ta över. Kommunala rättigheter ska respekteras av staten, såsom de har erkänts av staten genom den kommunala självstyrelsen. I en kristdemokratisk vision av Sverige följer samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Kommunernas roll är att vara subsidiär (stödjande) i förhållande till gemenskaperna som bygger upp kommunen; landstingen/regioner i förhållande till gemenskaperna som bygger upp dem. Staten ska i sin tur vara subsidiär i sin relation till kommunerna och landstingen/regionerna. Den logiska konsekvensen av detta resonemang är en maktfördelning och uppgiftsfördelning enligt subsidiaritetsprincipen. Bevisbördan ligger på t.ex. staten i förhållande till kommunerna att motivera varför staten ska bestämma i uppgifter som ligger eller borde ligga på kommunerna. Ytterligare en logisk konsekvens är att regering och riksdag medverkar till att skapa en ekonomiskt stabil grund för den kommunala respektive regionala självstyrelsen med legitima och stabila skattebaser, så att den kommunala sektorn med viktiga uppgifter som undervisning, äldreomsorg, sjukvård etc. blir mindre sårbar för konjunktursvängningar.
Varje kommun, landsting och region är unik med starka och svaga sidor. Den grundlagsfästa självstyrelsen gör det möjligt att med god kännedom om lokala förutsättningar och behov utforma vård, omsorg och service för invånarna på bästa sätt. Självstyrelsen tenderar dock att urholkas i takt med att en övervältring av ansvar för såväl finansiering som verksamhet från stat till kommun ökar. Kommunal självstyrelse som sätter människan i centrum är en grundbult för att forma ett tryggt samhälle för alla. Därför måste kommunsektorn ges möjlighet att verka i enlighet med den kommunala självstyrelsen.
Kommunsektorns skatteintäkter påverkas i hög grad av sysselsättningsutvecklingen i den privata sektorn. Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar hade med all säkerhet varit mycket bättre, om regeringen lagt kraft på att åtgärda de välkända strukturella problemen som i decennier urholkat den svenska tillväxtkraften. Detta har inte gjorts, vilket har begränsat tillväxten av inte minst skatteintäkter. De blygsamt växande resurserna har använts för att klara de ökande barnkullarna och de alltfler äldre. Kvalitetsförbättring, exempelvis i form av ökad personaltäthet, har det inte funnits utrymme för. En fortsatt hög total arbetslöshet och historiskt unika sjukskrivningstal avspeglar sig i sämre utvecklingsmöjligheter och höga kostnader för många kommuner.
Den ekonomiska saneringspolitiken har under 90-talet varit särskilt tung för kommunsektorn. Denna slutsats gör regeringen också i det finans- och penningpolitiska bokslut som utgör bilaga 5 till 2001 års vårproposition. Vi kan således konstatera att den socialdemokratiska regeringen under den senare delen av 1990-talet använde kommunsektorn som budgetregulator, när saneringspolitiken bedrevs. Successivt ökade allmänna egenavgifter ledde till att kommunsektorns skatteintäkter minskade med drygt 18 miljarder, eftersom egenavgifterna är avdragsgilla. Samtidigt som statsbidragen var nominellt oförändrade under åren 1993–1996 användes ökade kommunala skatteintäkter till att täcka underskott, löneökningar och prisökningar. Till detta kom statliga reformer om ökat kommunalt ansvarstagande, som inte finansierats av staten enligt den tidigare beslutade finansieringsprincipen. Kommuner och landsting har således mött långt större besparingskrav än vad som skulle ha blivit följden av den svaga utvecklingen av de egna skatteintäkterna.
En annan faktor som påverkar kommunsektorn är befolkningens starkt förändrade ålderssammansättning. Denna faktor har inneburit väsentligt förändrade förutsättningar och behov. De höga födelsetalen i början av 1990-talet tillsammans med en ökad livslängd, och därmed fler äldre människor, kräver ökade resurser för främst vård och utbildning. Det stora skattebortfallet på grund av egenavgifterna och de etappvisa återföringarna i form av ökade statliga bidrag har därför framtvingat ett stort förändrings- och omstruktureringsarbete inom kommunsektorn.
Förändringskravet har fått tydliga konsekvenser. Befolkningens förtroende för äldreomsorgen har rasat. I en studie av SKOP, från september 2002, anger en majoritet att man anser att äldreomsorgen har blivit sämre under de senast åren. Endast fem procent anser att den blivit bättre. En stor personalbrist har ackumulerats. Svenska Kommunförbundet (Aktuellt om äldreomsorgen, 2001) anger att kommunernas rekryteringsbehov inom vård och omsorg är omkring 220 000 medarbetare fram till år 2010.
Verksamheterna har ofta en hög effektivitet och god kvalitet, men samtidigt utnyttjas personalen ofta alltför hårt. Offentliga arbetsgivare har många gånger svårt att erbjuda en miljö som ger stimulans och möjligheter till utveckling och medinflytande. Riksförsäkringsverket har visat att en ökande andel av kommun- och landstingsanställda är sjukskrivna för psykiska besvär. Ökningen av antalet långtidssjukskrivna, inom den offentliga sektorns arbetsplatser, är exempellöst hög. Denna explosiva ökning är synnerligen oroväckande. Den är ett uttryck för många enskildas lidande och utgör samtidigt ett hot mot samhällets utveckling och välstånd. Arbetsmotivation och arbetsglädje måste återställas för att klara kompetensförsörjningen. De anställdas arbetsmiljö påverkar verksamhetens kvalitet och framtida rekryteringsmöjligheter.
Befolkningsprognoser och utvärderingar av de kommande resursbehoven indikerar att behoven av utbildning, vård och omsorg på den kommunala sidan ökar med 0,7–0,8 procent årligen till följd av den demografiska utvecklingen. Detta kan jämföras med att hela befolkningen växer med 0,1–0,2 procent per år. Enligt Kommunförbundets bedömning växer behoven snabbare än resurserna de kommande åren. För närvarande har vi de stora barnkullarna från början av 1990-talet i grundskolan. I mitten av årtiondet kommer de att flyttas till gymnasieskolan. Äldreomsorgens anspråk växer under de närmaste årtiondena. Medicinens utveckling med nya behandlingsmöjligheter och förekomsten av alltfler kroniskt sjuka kommer att ställa större krav på resurser för vård.
Läkemedel kommer med all sannolikhet att fortsätta att snabbt öka sin andel av vårdens resurser. En viktig del av välfärden är patientens rätt till subvention av kostnader för läkemedel i ett gemensamt finansierat system.
Kristdemokraterna förespråkar att tandvården ska införlivas i hälso- och sjukvårdens avgiftssystem. Detta medför ytterligare behov av finansiering
Mot bakgrund av dessa erfarenheter är det riktigt att stärka den kommunala självstyrelsen och förbättra planeringsförutsättningarna genom att på kort sikt öka de generella statsbidragen och på lång sikt öka den kommunala sektorns möjlighet till självfinansiering genom ökat skatteunderlag. Att omvandla den statliga fastighetsbeskattningen till en kommunal fastighetsanknuten avgift är en del i denna strävan.
Regeringsformens portalparagraf pekar ut den kommunala självstyrelsen som ett medel att förverkliga demokratin. I praktiken har dock den kommunala styrelsen fungerat som en del av den statliga förvaltningsorganisationen även om det inom vissa ramar finns en betydande frihet för kommunerna. I författningspolitisk mening är det dock inte fråga om en självstyrelse.
Idag kan kommuner fatta beslut, men finner regeringen och riksdagsmajoriteten dem dåliga står det dem fritt – i rättslig mening – att intervenera i den kommunala beslutskompetensen och inskränka beslutanderätten i olika avseenden. Därmed urholkas regeringsformen, som ger den kommunala självstyrelsen en ställning i det svenska samhället. Lagrådet har funnit anledning att påpeka att: ”någon innebörd måste dock den kommunala självstyrelsen ha”.
De nuvarande förhållandena är inte acceptabla. Om man vill ha en reell kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull rättslig kompetens för kommunerna att utöva den. Kristdemokraterna har i andra sammanhang påpekat att subsidiaritetsprincipen bör bli vägledande även för nationella förhållanden, på samma sätt som i den europeiska unionens rättskapacitet.
Regeringsformen behöver alltså tydliga och avgränsade bestämmelser om den kommunala beslutskompetensen. Om sådana skrivningar ska ha rättsliga verkningar för förhållandet mellan stat och kommun krävs en tydlig lagprövningsrätt, som medger att kommunerna kan hävda sitt av grundlagen fastlagda kompetensområde gentemot regering och riksdag.
Den kommunala ekonomin utgör en stor och betydelsefull del av den svenska ekonomin. Kommunernas skatter och statsbidrag utgör enligt propositionens bilaga 2 tillsammans 20,8 procent av BNP. I statsbudgeten utgör kommunsektorn ett av de större utgiftsområdena på ca 70 miljarder kronor. Staten (riksdag och regering) har ett övergripande ansvar för att hela den offentliga verksamheten drivs och utvecklas i samhällsekonomisk balans. Vi menar att detta är förenligt med en långtgående självstyrelse. Detta kräver dock etablerade institutioner för samarbete och samförstånd mellan staten och kommunsektorn.
Många brister i kommunsektorns verksamheter har sin viktigaste orsak i otillräckliga ekonomiska resurser. Den kommunala självstyrelsen måste bekräftas av en stabil och tillräcklig skattebas. För närvarande finansieras enligt regeringens skrivelse 2001/02 Utvecklingen inom den kommunala sektorn i tabell 2:8 kommunernas verksamhet till 17 procent av statsbidrag. För landstingen är motsvarande siffra 20 procent. Det är emellertid viktigt att lägga märke till skatteintäkternas nedåtgående andel. För kommunerna har det gått från 60 procent till 58 procent mellan 1996 och 1999; för landstingen från 73 procent till 66 procent. Detta ökar beroendet av staten och minskar i samma utsträckning den kommunala självstyrelsen. Statsbidragen är dessutom statiska. De saknar automatisk uppräkning och därmed kontakt med den allmänna ekonomiska utvecklingen. Statsbidragens värde urholkas med tiden.
Enligt vår mening ska självstyrelsen så långt möjligt kopplas till ett ekonomiskt oberoende. Detta kan ske genom att staten vid skattelindring i större utsträckning tillämpar skattereduktion och inte avdrag från den beskattningsbara inkomsten. Därmed reduceras statens skatteintäkter och inte kommunsektorns. En större andel av kommunsektorns finansiering är genom detta förfarande också kopplad till den ekonomiska utvecklingen. Ett annat sätt att stärka kommunsektorns självförsörjning vore att avskaffa den statliga fastighetsbeskattningen och istället införa en kommunal fastighetsavgift. Detta skulle ge kommunerna en stabil avgiftsbas, som garanterar fastighetsägarna samhällstjänster i form av gatuunderhåll, brandförsvar och annan service. Detta skulle ansvarsfullt omvandla en illegitim statlig löpande fastighetsbeskattning på en fiktiv inkomst till en kommunal avgift på långt lägre nivå för fastighetsrelaterad service.
En faktor som i stor utsträckning kan påverka de kommunala finanserna är kommunernas eget bostadsbestånd. Kommunala utförsäljningar av bostadsbolag bör inte motarbetas från statligt håll, som med den nuvarande socialdemokratiska politiken. Det utförsäljningsstopp som regeringen infört bör snarast avskaffas.
Tyvärr använder inte alla kommuner ännu samma resultatbegrepp, varför ekonomiska jämförelser försvåras. När det gäller löneskatt på pensioner och skatteintäkter har Redovisningsrådet lämnat rekommendationer under år 2000. De här båda rekommendationerna behövde dock inte tillämpas redan under år 2000. Periodiseringen av skatteintäkter behöver inte ske förrän innevarande år och löneskatten först år 2002. Valet av redovisningsprincip kan alltså bestämma, om man klarar balanskravet eller ej. Enligt de bedömningar Svenska Kommunförbundet gör i sin rapport över Kommunernas ekonomiska läge i mars 2001 kommer ca 60 procent av kommunerna att klara balanskravet med minst ett nollresultat år 2000. Regeringen gör emellertid en annan bedömning i budgetpropositionen för 2002, bilaga 2. Kommunsektorn som helhet bedöms uppfylla balanskravet från år 2000 till 2004. Regeringen tillägger emellertid att enskilda kommuner och landsting fortfarande har problem att balansera sin ekonomi och ett antal av dessa kommer sannolikt att redovisa negativa resultat även innevarande år.
Den positiva bedömningen bygger på att sysselsättningen, samt inkomsterna, förväntas öka, något som i dagsläget känns som ett vanskligt antagande. Regeringen uppskattar att skatteintäkterna i kommunsektorn kommer att öka med 75 miljarder kronor (från 338 till 413 miljarder) fram till 2004. Om inte dessa optimistiska prognoser håller, finns det risk för att många kommuner får svårt att klara balanskravet.
De tillskott till kommunsektorn som Socialdemokraterna berömt sig av sedan 1997 visar sig, vid en närmare analys, inte ha inneburit någon större förstärkning när man tar hänsyn till andra beslut som också påverkat den kommunala ekonomin. I tabell 2–4 nedan visas en sammanställning som Landstingsförbundet gjort över nettoeffekten av de statliga besluten på landstingens ekonomi. Av ett tillskott på 10,7 miljarder kronor jämfört med 1996 års statsbidragsnivå har så mycket som 10,2 miljarder kronor ätits upp av indragningar och inkomstbortfall som inte reglerats enligt finansieringsprincipen. Det statliga nettotillskottet sedan 1996 är alltså enbart 0,5 miljarder kronor.
Tabell 2. Statens indragningar och tillskott till landstingen
Källa: Landstingsförbundet
Tabell 3. Att ge med den ena handen och ta med den andra
Nettoeffekten för landstingen av tillskott och indragningar 1997–2004 jämförd med 1996 års statsbidragsnivå.
Källa: Landstingsförbundet
Tabell 4. Specifikation av de statliga tillskotten 1997–2004
Miljarder kronor i löpande priser.
Källa: Landstingsförbundet.
Anm.: Posten övrigt består av:
– det tillskott till skatteintäkterna kommuner och landsting får åren 1999–2001, genom att den statliga grundskatt på 200 kronor som alla skattskyldiga betalar överförs till kommunsektorn, en kompensation för den svaga utvecklingen av skatteunderlaget 1997, som utbetalades 1999 (återbetalningsskydd),
– bidrag till landsting med kraftig befolkningsminskning åren 2001–02 samt
– medel från kommundelegationen åren 2002–03.
Tabell 5. Specifikation av de statliga indragningarna 1996–2004
Miljarder kronor i löpande priser.
Källa: Landstingsförbundet.
Anm.: Den största delen av indragningarna under 1990-talet gjordes i samband med införandet av de allmänna egenavgifterna. Inkomsterna till staten av dessa egenavgifter uppgick år 1999 till ca 60 miljarder kronor. Avdragsrätten för egenavgifterna fick däremot göras i den kommunala beskattningen. Av höjningen till 6,95 procent fick kommuner och landsting kompensation för motsvarande 2,95 procent, d.v.s. ca 40 procent. Den återstående indragningseffekten uppgick år 1999 till ca 3,5 miljarder kronor för landstingen. År 1996 infördes en ny ordning för finansiering av det kommunala momssystemet som innebär successivt ökande belastningar för landstingen.
Även kommunerna har fått det kärvare de senaste åren. Enligt Svenska Kommunförbundet har kommunerna från 1996 fått ett statsbidrag på sammanlagt 12,4 miljarder kronor. Under samma tid har kommunernas kostnader ökad med ca 39 miljarder kronor. Denna matematik går inte ihop, något som man ute i kommunerna fått känna av.
Ökade statsbidrag för nya reformer kan verka positivt men ställer till med många problem för kommunsektorn. Medborgarnas förväntningar höjs i takt med utfästelser på riksnivå samtidigt som de lokala politikerna bakbinds av detaljreglerade och underfinansierade reformer. Riktade bidrag sätter självstyrelsen ur spel och missar därmed kommunernas skiftande behov och förutsättningar. De riskerar också att leda till ökad administration och en underminering av övriga kommunala behov. Vi kristdemokrater föredrar därför generella bidrag, före riktade.
Den senaste häpnadsväckande reformen från regeringen avser den s.k. maxtaxan med vidhängande förändringar av förskolan. Här lyckas man styra såväl barnfamiljernas val av barnomsorgsform som kommunernas ekonomi. Enligt beräkningar som gjorts av Svenska Kommunförbundet innebär reformen merkostnader på omkring 1,5–2 miljarder kronor för kommunerna utöver regeringens belopp. Det innebär att många kommuner just nu ställs inför att kanske tvingas öka barngrupperna för att klara de åtaganden som regeringen utlovat men inte finansierat.
Den av riksdag och regering antagna finansieringsprincipen innebär att statliga beslut som medför nya kostnader för kommuner och landsting också ska finansieras av staten. Den som beslutar om reformer ska stå för hela finansieringen. Det innebär att ett statligt reformbeslut regleras genom att nivån på det generella statsbidraget förändras.
Principen började tillämpas 1993 i samband med omläggningen av statsbidragssystemet från specialdestinerade bidrag till i huvudsak ett generellt statsbidrag. Med statens övergripande ansvar över samhällsekonomin har emellertid följt alltför många avsteg från finansieringsprincipen. Nuvarande regering och majoriteten i riksdagen har föreslagit nya reformer för kommuner och landsting utan att anvisa finansiering eller genom otillräcklig finansiering. Kommuner och landsting har inte fått motsvarande kompensation via statsbidrag, för att täcka kostnader för de nya uppgifterna. Vi menar att finansieringsprincipen behöver lagfästas och ges ett mer preciserat innehåll.
Det goda målet bakom det kommunala utjämningssystemet är att alla kommuner och landsting/regioner ska ha likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet och service oberoende av skattekraft och opåverkbara strukturella kostnader. En invånare i Sverige ska kunna få lika god sjukvård och kommunal service oavsett var hon eller han bor. Däremot hör rimliga skillnader i servicenivå, effektivitet och skattesats till den kommunala självstyrelsen och ska således inte kompenseras. Medborgarna ska själva avgöra detta genom demokratiska val av partier som förordar olika lösningar eller genom den enskildes val av bostadsort. Systemet ska förena en utjämning med incitament för tillväxt och förnyelse. Det ska stödja och driva på en stark och solidarisk ekonomisk utveckling i hela landet. Utjämningssystemet måste dessutom vara tillgängligt, begripligt och demokratiskt förankrat hos alla kommuner och landsting. Det ska vara möjligt för kommuner och landsting att kunna parera t.ex. befolkningsförändringar genom att styra och förändra verksamhet och ekonomi utan att behöva överraskas av det ekonomiska utfallet i utjämningssystemet. Vi ställer oss negativa till att inkomstutjämningen är inomkommunal och att den för med sig tillväxthämmande konsekvenser. Vidare är vi kritiska mot kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet. Enligt vår uppfattning är nuvarande interkommunala utjämningssystem inte i enlighet med grundlagens intentioner om den kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och den kommunala beskattningsrätten. Mot denna bakgrund anser vi att systemet bör ändras till ett statligt utjämningssystem.
Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster är en omfattande och samhällsekonomiskt betydelsefull verksamhet. För Sveriges del handlar det om drygt 400 miljarder kronor årligen och för hela kommunsektorn 170 miljarder varav primärkommunerna står för 100 miljarder. Ur ett offentligfinansiellt perspektiv är det alltså angeläget att upphandlingen är så effektiv och konkurrensfrämjande som möjligt för att dels främja fungerande marknader inom olika sektorer, dels ge så bra valuta som möjligt för de skattepengar som finansierar verksamheterna.
Upphandling, eller tillämpning av s.k. kundvalsmodeller, handlar för oss i första hand om individperspektivet – att möjliggöra valfrihet och mångfald med hög kvalitet för den enskilde. Ordet ”kundval” är emellertid missvisande, och vi kristdemokrater anser att det är långt ifrån ett idealiskt begrepp. Naturligtvis är inte invånaren i en kommun eller i ett landsting/region en kund i vanlig bemärkelse. Inte desto mindre är det ett begrepp och ord som används flitigt för att beskriva den valmöjlighet och ekonomiska maktförskjutning som ligger i de s.k. kundvalsmodellerna. Vi vill istället använda begreppet eget val om t.ex. invånarnas eller föräldrarnas rätt att så långt möjligt fatta egna beslut om gemensamt finansierad kommunal service.
Näringslivet måste vitaliseras så att använda skattepengar på ett effektivt sätt och snabbare kan ta till vara nya sätt att bedriva en viss verksamhet. Upphandling av varor och tjänster, eller modeller för eget val, är – om de används rätt – väl fungerande medel för att nå målet om kommuninvånarnas och medborgarnas gemensamma bästa.
Dessvärre verkar regeringen och den statliga upphandlingskommittén med sitt slutbetänkande SOU 2001:31 Mera värde för pengarna vara inne på en direkt kontraproduktiv väg i några av dessa frågor. Vi anser det exempelvis vara helt felaktigt att vid upphandling sortera bort verksamheter som, liksom samtliga dagens entreprenader, drivs med någon form av vinstsyfte.
Det viktigaste perspektivet är hur medborgaren, tillsammans med sina närmaste eller som enskild, i så hög grad som möjligt ska kunna påverka sin situation och välja det alternativ av gemensamt finansierad service som passar honom eller henne bäst, samtidigt som tryggheten och kvaliteten är god. Kommuner och landsting bör därför anpassa sin verksamhet så att detta kan uppnås. Därför anser vi bl.a. att kommunal verksamhet som inte är myndighetsutövning eller strategiska ledningsfunktioner bör konkurrensutsättas genom upphandling i de fall det är fråga om gemensamma servicetjänster och det bedöms att valfrihet, effektivitet, kvalitet och ekonomi skulle gynnas. I de fall det är fråga om individuella servicetjänster är modeller med eget val det verktyg vi anser bäst klara av att skapa valfrihet, mångfald och hög kvalitet.
All konkurrensutsättning eller införandet av system för eget val kan förstås inte ske på en gång. Varje enskild verksamhetsförändring måste planeras noga. Kommuninvånarna bör ges möjlighet att fritt välja utförare av individuella servicetjänster genom olika typer av modeller för eget val. Detta gäller t.ex. barnomsorg, skola, hemtjänst och äldreboende. Inom hälso- och sjukvården bör försök med patientpeng i första hand provas när det gäller tjänster inom öppen vård som t.ex. barnhälsovård, primärvård, mödravård och sjukgymnastik.
Kommunens organisation bör vara sådan att myndighetsutövning skiljs från övrig verksamhet. Dessutom bör det ”sorteras ut” vad som är gemensam service och vad som är individuell service. Kvalitetsaspekterna vid förfrågningsunderlagens utformning när verksamheter ska upphandlas måste värnas och ackrediteringssystem för olika typer av entreprenadföretag (vård- och omsorgsgivare m.m.) bör användas som ett alternativ till detaljreglerade förfrågningsunderlag vid upphandlingar och för att auktorisera företag som vill ingå i ett system för eget val. En fortlöpande kvalitetsuppföljning och granskning av verksamheterna är betydelsefull, inte minst ur ett trygghetsperspektiv för den enskilde.
Upphandling av varor och tjänster bör ta hänsyn till mindre företags möjlighet att lägga anbud. Utbetalningsvillkoren vid upphandling eller i ett system för eget val bör göras så gynnsamma som möjligt i syfte att möjliggöra även för mindre företag att kunna lägga anbud eller att nyetableras. Kommunalt och statligt ägande av företag bör avvecklas på marknader där privata företag redan konkurrerar, eller skulle kunna konkurrera, och där inte sociala, hälsomässiga eller ekonomiska restriktioner motiverar ett offentligt ägande.
Vår grundläggande uppfattning är att sjukvården ska finansieras solidariskt. Hälso- och sjukvården ska vara behovsstyrd, och patienterna måste ges större inflytande i bedömningen av vårdbehoven. En hälso- och sjukvård byggd på människovärdes- och behovsprincipen kräver prioriteringar. Med detta följer en avgränsning mot de åtaganden som inte bör omfattas av en solidarisk finansiering. Sådana insatser kan lösas genom olika privata försäkringslösningar.
Hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar. Livslängden i Sverige ökar och de tekniska och medicinska landvinningarna skapar alltfler möjligheter, samtidigt som befolkningens förväntningar och krav på hälso- och sjukvården ökar. Detta leder till ökade resursbehov inom hälso- och sjukvården. Till detta kommer den nu etablerade kunskapen om tandhälsans stora betydelse för kroppslig hälsa i övrigt och för det psykiska och sociala välbefinnandet. Det riktiga i vårt krav att successivt integrera tandvårdens avgiftssystem med sjukvårdens blir alltmer uppenbart.
Antalet vårdplatser på sjukhusen har reducerats så kraftigt under 90-talet att oacceptabla vårdköer uppstått samtidigt som det blivit störningar i patientflödet mellan flera olika kliniker. Minskningen av antalet vårdplatser har inte heller kompenserats genom en motsvarande utbyggnad av hemtjänsten eller särskilda boenden. Vi vill stärka patientens ställning och skapa trygghet i vården genom att införa en trygghetsgaranti som ska säkra den medicinska kvaliteten och omvårdnadskvaliteten. Trygghetsgaranti ska innebära en nationell vårdgaranti som garanterar tillgänglighet, en värdighetsgaranti som garanterar ett värdigt bemötande samt en boende- och hjälpmedelsgaranti där rätten till stöd och service ingår. Kristdemokraterna har sedan länge agerat för tydliga utfästelser till medborgarna om vad de har rätt att förvänta sig.
På kort sikt tillför vi 2 miljarder kronor mer år 2003 och ytterligare 1,5 miljarder kronor mer än regeringen 2004. För att fullt ut finansiera de nya vårdplatserna krävs dock långsiktigt bättre tillväxtförutsättningar genom strukturella reformer för en bättre näringspolitik och ett friare företagsklimat i Sverige. Vården måste i första hand finansieras av att skatteunderlaget i kommuner och landsting växer genom en långt mer målinriktad tillväxtpolitik, som skapar fler arbetstillfällen och därmed ger större skatteintäkter. Den socialdemokratiska modellen har prövats många år, men har visat sig ha stora brister med sin ensidiga fördelningsprofil. Den gemensamma kakan måste också växa så att den räcker till vårdens ökande behov.
De resurser som finns till kommunsektorns förfogande de närmaste åren kommer inte att räcka till för att kapa de långa vårdköerna, tillgodose behoven av äldreläkare med geriatrisk och psykiatrisk kompetens, hålla utbyggnadstakten för äldreboenden och gruppboenden av olika slag, ge tillräckligt stöd till människor med psykisk ohälsa, tillgodose läkemedelsbehovet och skapa goda, väl personalförsörjda vårdarbetsplatser.
Kommunala äldreomsorgsavgifter och det s.k. förbehållsbeloppet ska vara så konstruerade att man kan bo kvar och ha en hygglig levnadsstandard även när makan/maken flyttat till ett äldreboende.
Andra slags insatser som inte biståndsbedöms av kommunens socialtjänst utan kan efterfrågas fritt bör också vara på en rimlig nivå. Ett införande av Kristdemokraternas förslag med skattereduktion för hushållstjänster skulle i detta sammanhang vara av stor betydelse för människor som behöver viss hjälp. För att klara vårdens direkta behov och uppnå en värdig vård krävs ett tillskott av resurser till kommunsektorn. De medel som står till förfogande de närmaste åren räcker inte. Kristdemokraterna anser att vårdens ekonomiska resurser måste förstärkas med både en kortsiktig och en på längre sikt stabilare finansiering, genom i första hand en bredare skattebas för kommunsektorn.
Ett fortsatt arbete i syfte att öka den kommunala skattebasen är angeläget för att minska behovet av statliga bidrag. Den kommunala självstyrelsen gagnas inte av specialdestinerade statsbidrag. Undanträngningseffekter finns redan inom flera av kommunernas verksamheter. Socialbidraget som är det yttersta skyddsnätet för människor som inte klarar sin försörjning är idag en fortsatt tung post i den kommunala budgeten, trots det förbättrade läget.
Den statliga övervältringen är särskilt tydlig när det gäller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Detta område är för närvarande under utredning (Fi 2002:38). Reformen har inneburit väsentligt förbättrade livsvillkor för människor med funktionshinder, men sedan reformen beslutades har förändringar skett som inte följt finansieringsprincipen. Därmed tvingas kommunerna, för att leva upp till lagen, göra besparingar på andra områden.
Ett ytterligare område som tenderar att öka inom kommunerna är insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Det ökade samarbetet mellan kommunerna och Arbetsmarknadsverket genom arbetsmarknadsnämnderna har medverkat till bättre träffsäkerhet när det gäller lokala insatser och samverkansprojekt.
Den kommunala sektorns möjligheter att finansiera angelägen och nödvändig service av god kvalitet är långt ifrån enbart avhängig av statliga bidrag. Statsbidragen till kommunsektorn motsvarar knappt 20 procent av de totala inkomsterna. Den viktigaste enskilda faktorn som påverkar kommunsektorns finanser är sysselsättningsutvecklingen i övriga sektorer. Fler sysselsatta betyder fler skattebetalare och därmed ökade skatteinkomster för kommunerna. Men fler sysselsatta betyder också färre personer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kommunerna administrerar och finansierar. Med ökad sysselsättning följer därför minskade kostnader för kommunernas arbetsmarknadsåtaganden.
Kommunsektorn är inte en gång för alla ”färdig” till sina strukturer. På många håll finns det potential att effektivisera och samordna verksamheter så att resurser frigörs till verksamheter där de bäst behövs. Den offentliga upphandlingen har i vissa kommuner förbättrats, men kan utvecklas väsentligt. Genom entreprenadupphandling visar det sig ofta att det går att få likvärdig kvalitet till ett något lägre pris. En intressant modell är när kommuner anger ett pris på en viss tjänst som är lägre än vad den egna verksamheten kostar och sedan låter olika entreprenörer konkurrera med kvalitet i stället för med pris. Samtidigt är det viktigt att privata entreprenörer tillåts utveckla egna, långsiktiga verksamheter, och inte bara hänvisas till att tillfälligt överta kommunala verksamheter. En annan modell än entreprenader är att låta medborgarna själva, inom ramen för beviljat bistånd/tjänst, bestämma vem som ska utföra insatsen. Olika former av s.k. eget val ökar valfriheten för medborgarna och förbättrar för alla genom en hälsosam konkurrens på lika villkor, vilket i sin tur leder till en utveckling och kvalitetsförbättring av såväl service som produkter.
Med hjälp av informationsteknik och elektronisk handel kommer kommuner och landsting att inom en snar framtid kunna minska på mycket av den administration som egentligen inte hör till de kommunala kärnuppgifterna. Med en friare användning och lokal samordning av exempelvis arbetsmarknadsmedel kommer sannolikt också vissa vinster att göras i resurshänseende. Till detta kommer att det på många håll handlar om att hushålla bättre med de resurser som redan finns.
Ytterligare en faktor som i stor utsträckning kan påverka de kommunala finanserna är kommunernas eget bostadsbestånd. På detta område finns det också anledning att verka för en strukturförändring som gör att kommunerna påtagligt minskar sina, och därmed skattebetalarnas, risker som följer av för stora åtaganden på bostadsområdet. Kommunala utförsäljningar av bostadsbolag bör inte motverkas från statligt håll, som med den nuvarande socialdemokratiska politiken. Det utförsäljningsstopp som regeringen infört bör snarast avskaffas.
Verksamheten i kommuner och landsting ska vara gemensamt finansierad. Att kommunen ansvarar för och finansierar en verksamhet behöver dock inte innebära att kommunen står som utförare av den. Entreprenader och konkurrensutsättning är inte mål i sig men ska ses som medel, bland andra, för en bättre verksamhet. En ökad konkurrensutsättning med tydliga och mätbara kvalitetskrav inom det kommunaltekniska området kan ge minskade kostnader och därmed frigöra resurser för kärnverksamhet. Med tydliga kvalitetsmål, uppföljning och utvärdering kan alternativa driftsformer öka valfriheten även inom skolan och vården och tillföra ekonomisk och/eller ideell nytta.
Kommunala bolag bör i princip avvecklas på marknader där privata företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera på ett funktionellt sätt. Förutsättningen för detta är emellertid att det gemensamma bästa för alla kommuninvånare inte talar för ett kommunalt ägande. Ett sätt att stödja företagandet är att vid kommunala upphandlingar dela ordern i flera poster så att även de mindre företagen kan vara med i budgivningen. Ett annat sätt att uppmuntra företagande är att minimera begränsningarna avseende etablering av exempelvis livsmedelsbutiker.
Sammantaget påverkas alltså förutsättningarna för att förbättra och bibehålla den offentliga servicen på längre sikt både av en bättre arbetsmarknad och av egna strukturförändringar.
Sveriges sätt att organisera hälso- och sjukvården är bland de mest enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare med offentlig finansiering har blivit vanligare, men når på de flesta områden inte högre andel än några procent. Trots många s.k. systemdiskussioner har inga större förändringar skett på flera decennier. Det är mot den bakgrunden man bör se reaktionerna på den bolagisering och försäljning av akutsjukhus som påbörjats i några av de stora landstingen oavsett om verksamheten har en enskild eller offentlig utförare. För oss är patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus.
Privata företag har på andra områden sedan länge aktivt medverkat till att ge svensk hälso- och sjukvård en framskjuten plats i fråga om metoder, teknik, forskningsinriktning och kostnadsnivå totalt sett. Främst har det skett i de forskningsintensiva läkemedelsföretagen, vilka har ett nära samarbete med de forskartäta universitetssjukhusen. Vi har på senare tid också kunnat se flera mycket framgångsrika företag i andra branscher, till exempel medicinsk teknik samt tekniska hjälpmedel.
För att stödja en utveckling av mångfald måste förändringar av regelverk och lagstiftning genomföras. Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är t.ex. dåligt anpassad för upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster. Direktupphandling kan endast ske i utomordentligt begränsad omfattning, vilket kan försvåra för kommun och landsting/region att inledningsvis stödja avknoppade verksamheter. Trots att lagen inte säger något om avtalstider, rekommenderar tillsynsmyndigheten (Nämnden för offentlig upphandling) ofta alltför korta avtal med privata vårdgivare, vilket försvårar för patienter att få en långvarig relation till sin vårdgivare eller att ge vårdgivaren rimliga avskrivningstider för de stora investeringar som behövs för en vårdinrättning.
Det finns anledning att peka på de speciella förutsättningar som gäller för vissa sektorer i svensk hälso- och sjukvård. Den högspecialiserade vården med mycket stora upptagningsområden, liksom delar av utbildningen, måste ha ett särskilt långsiktigt perspektiv för sin verksamhet. Det gäller att både finansiera deras utveckling och att garantera kompetensutveckling under stabila villkor. Idag finns överenskommelser mellan staten, landstingen och universitet och högskolor som ger sådana villkor, som vi vill värna om.
Kristdemokraternas politik tar sikte på att skapa långsiktiga tillväxtförutsättningar genom ett bättre företagarklimat och lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare. Om sysselsättningen ska ta fart måste arbete och utbildning löna sig, också för den enskilde. Skattepolitiken inriktas också på att skapa förutsättningar för att behålla företag och kompetens i landet och på att förbättra möjligheterna till nya företagsetableringar. Sambandet mellan Sveriges företagar-, sysselsättnings- och utbildningsklimat och kommunsektorns framtida resursbehov kan inte nog betonas.
På kort sikt är det svårt att hävda att strukturomvandling eller bättre ledning av verksamheter skulle göra att människor med vård- och omsorgsbehov i dag får den hjälp de behöver och har rätt till. Den kris som finns på alltför många håll inom skolan rättas inte heller till för dem som är elever i dag, genom en strukturomvandling som kanske tar flera år att genomföra. Därför är det motiverat med ökade resurser från staten för den närmaste perioden så att de människor som nu behöver och har rätt till en fungerande service kan få det. På längre sikt är det emellertid endast en stark sysselsättningsutveckling som i kombination med fortsatta strukturreformer kan trygga verksamheterna inom kommunsektorn.
Av vårdens resursfördelning har en omfördelning skett till en starkt ökande andel läkemedel. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta. Utvecklingen har inneburit att kostnaderna för läkemedel i viss mån kommit att tränga undan andra delar av vård och omsorg. En viktig del av välfärden är rätten för patienten till subvention av kostnader för läkemedel i ett gemensamt finansierat system. Frågan om vilka läkemedel som ska omfattas av läkemedelsförmånen ska avgöras av en nationell läkemedelsnämnd, där patienternas synpunkter och behov beaktas. Det är inte givet att sådana läkemedel som under förra året togs bort från subventionslistan kommer att förbli osubventionerade. Den långsiktiga finansieringen av läkemedel behöver belysas och debatteras vidare. I ett folkhälsoperspektiv är tillgången på läkemedel av största betydelse.
Vi har tidigare ställt oss kritiska till utformningen av det avtal som slöts i april 2001 mellan staten och Landstingsförbundet. Vi befarade då att fortsatta kostnadsökningar under avtalsperioden skulle kunna leda till en okontrollerad omfördelning från verksamheter till läkemedel för landstingen. Denna farhåga tycks nu ha besannats. Landstingen har inte i tid fått tillgång till instrument för att kunna kontrollera kostnaderna för läkemedel.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Olle Sandahl (kd) |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Per Landgren (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Lars Lindén (kd) |
|
Mats Odell (kd) |