Kommunal ekonomi

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar om ändring i förhållande till regeringens förslag gällande anslagen under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner enligt uppställning,
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvecklingen av kommunernas kostnad vad gäller maxtaxa inom barnomsorg och omsorg följs i syfte att kompensera kommunerna för deras utgifter på rätt nivå samt om och i så fall på vilket sätt maxtaxor inom barnomsorg och omsorg innebär kvalitetsförändringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör utredas hur stor del av socialbidragskostnaderna som är direkt beroende av arbetslöshet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunkontosystemet och konkurrensneutralitet som alternativ inom vård och skola.

Motivering

För de många människorna finansieras och organiseras de viktigaste delarna av välfärden av kommuner och landsting. Barnomsorg, skola, äldreomsorg, sjukvård, men också gator och vägar, kollektivtrafik och individuellt stöd för människor i särskilda omständigheter är ansvar för kommuner och landsting. För den enskilda medborgaren och mycket av hennes välfärd är det av avgörande betydelse hur kommunerna sköter sin verksamhet både så att hon får ut så mycket som möjligt för sina skattepengar, och för hennes val av verksamheter finansierade med kommunala medel.

Folkpartiet har under de senaste åren inte haft någon avvikande bedömning från regeringen vad gäller den totala volymen av statsbidragen till kommuner och landsting. Vi har förordat ökande statsbidrag på grund av den situation som uppstått i välfärdssektorn framför allt beroende på den socialdemokratiska regeringens oförmåga att ge kommuner och landsting de bästa förutsättningarna att lösa sina uppgifter.

Enligt budgetpropositionen stiger kommunernas egna skatteinkomster med 37 miljarder mellan 2002 och 2004. De kommunala konsumtionsutgifterna stiger med 1,7 % 2002 och 1,3 % respektive 0,4 % även om detta inte alltid märks ute i den egentliga verksamheten.

Det viktiga är alltså att driva en politik för god och stabil tillväxt och hög sysselsättning för att ge kommunerna förutsättning att klara sina uppgifter och sin ekonomi.

Perssonpengar har ersatts med riktade pengar i form av Wärnerssonpengar, maxtaxepengar, allmän förskolepeng och tillgänglighetspengar, för att nämna några exempel. Här visar regeringen bristande tilltro för kommunalpolitiker att med hjälp av kommunens skatteinkomster och generella statsbidrag satsa på det som riksdag och regering vill att man skall prioritera. Allt för många har märkt att Perssonpengarna till ”vård–skola–omsorg” antingen försvann eller dök upp i någon verksamhet de ej var avsedda för. I detta sammanhang förtjänar det också att påpekas att inflation, förändrade momsregler och förlorade skatteintäkter i stor utsträckning ätit upp det extra tillskott kommunerna fått mellan1999 och 2002.

Möjligheterna för kommuner och landsting att lösa sina uppgifter är inte enbart en fråga om hur stora summor pengar den kommunala sektorn förfogar över. Det är minst lika viktigt att kommuner ges möjlighet att arbeta med rätt saker och på rätt sätt. Förutsättningarna skiljer sig från kommun till kommun. Väljarna röstar fram kommunala majoriteter med olika ambition och skicklighet att sköta verksamheten. Kommuner väljer olika skattesatser, avgiftsnivåer, servicegrad och omfattning av den kommunala verksamheten. Skattesatser, vårdköer och budgetunderskott varierar på ett så kraftigt sätt att man inte kan skylla det på brister i det kommunala utjämningssystemet.

En koncentration till kommuners och landstings kärnverksamhet, effektivare upphandling, valfrihet och mångfald inom den kommunalt finansierade verksamheten gör att den enskilda medborgaren bäst får ut vad hon förväntar sig av kommunal service och får bäst valuta för sina skattepengar.

Folkpartiet vill avveckla de kommunala bolagen. Endast i vissa mycket bestämda undantagsfall skall kommuner verksamhet i bolagsform. Bolagen gör att kommuner styrs mindre demokratiskt beroende på minskad insyn och färre möjligheter att påverka för den enskilda medborgaren. Bolagens anställda har sämre yttrandefrihet vad det gäller den egna verksamheten än vad anställda vid kommunala förvaltningar har. Många av senare års kommunala skandaler har varit kopplade till kommunala bolag med dålig insyn för medborgare och medier.

Kommunala bolag snedvrider marknaden. De konkurrerar ofta på områden där privata entreprenörer väl kan svara för de behov det handlar om. Små privata företag konkurreras lätt ut av kommunala bolagsjättar. Kommunala bolag med skattebetalarnas pengar och den kommunala förvaltningen i ryggen möter aldrig ett enskilt företag på jämbördig nivå.

Folkpartiet anser att kommuner skall koncentrera sig på sina kärnverksamheter och att dessa skall bedrivas i förvaltningsform. Endast i undantagsfall kan kommunala bolag accepteras. Av sociala skäl och för att bibehålla rörlighet på arbetsmarknaden anser Folkpartiet att ett visst kommunalt bostadsägande behövs även i framtiden.

Kommunala bolag används i skatteplaneringssyfte. Inom en koncern kan koncernbidrag mellan vinstgivande bolag och förlustbringande verksamheter kvittas. Därmed minskas den skatt bolagen skulle betala in till statskassan. Det är inte en kommuns uppgift att skatteplanera. Det visar på orimligheten med kommunala bolag när de agerar på en privat marknad med ett uppförande som allmänheten inte förväntar sig hos vare sig enskilda eller offentliga verksamheter.

Kommuner som på detta sätt skatteplanerar och tillskansar sig skattepengar bör enligt Folkpartiet få sina ordinarie statsbidrag minskade. Folkpartiet föreslår därför att anslag 91:1 minskas med 2 400 miljoner.

Efter införandet av maxtaxa inom barnomsorg och äldreomsorg är det viktigt att följa utvecklingen så att kommuner kompenseras på rätt nivå. Det är även viktigt att följa utvecklingen så att de båda maxtaxesystemen inte leder till kvalitetsförsämringar.

Folkpartiet vill arbeta för att arbetslösa och socialbidragstagare skall komma bort från bidragsberoende. Regeringen har för sin del satt upp målet att socialbidragmottagandet ska halveras, vilket är bra. Men det räcker inte att förändra ersättningssystem så att människor flyttas mellan kolumnerna i statistiken.

Det är ett gemensamt ansvar för stat och kommun att få dem som är långvarigt socialbidragsberoende ur fattigdomsfällan. Det är staten som ansvarar för arbetsmarknadspolitiken. Genom ”språkkravet” för att tillåtas stå till arbetsmarknadens förfogande hos arbetsförmedling stänger staten invandrare ute. Det är också staten som har huvudansvaret för att förbättra vilkoren för att starta och driva företag. Det är idag svårt att starta företag i Sverige och det är minst lika svårt att få dem att växa. Många människor som kommer till vårt land har en vilja och ett kunnande som skulle göra dem till goda företagare, men de saknar kunskaper om de krångliga regler som omger företagande i Sverige. Detta leder till att företag som skulle kunnat starta aldrig blir till och att företag som kunnat växa inte gör det. Ofta är det invandrare som drabbas särskilt hårt av ett krångligt svenskt småföretagarklimat.

Kommunerna har å sin sida ansvar för att sfi, skola och vuxenutbildning har den kvalitet som krävs för att människor skall ha en reell möjlighet på arbetsmarknaden.

Att människor ska kunna häva sig ut ur bidragsberoende till egen försörjning är ett gemensamt ansvar för stat och kommun.

Det bör därför vara ett delat kostnadsansvar mellan stat och kommuner. På så sätt har varken lokala eller centrala myndigheter något intresse av att bara flytta människor mellan olika stödsystem utan ett gemensamt intresse av att skapa förutsättningar för den enskilda människans egenförsörjning. Ett underlag för hur stor del av socialbidragskostnaderna som är direkt beroende av arbetslöshet bör tas fram för att kunna arbeta vidare med förändringar som innebär drivkrafter att i praktiken byta bidrag mot egenförsörjning, inte bara statiska reformer av bidragssystemen.

Kommunkontosystemet för mervärdesskatt syftar till konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat driven verksamhet. Genom införandet blev privata entreprenader likställda med verksamhet i egen regi. Genom den senaste reformeringen av kommunkontosystemet har konkurrensneutralitet mellan olika kommuners villkor uppnåtts. Däremot kvarstår problemet att privata alternativ som har offentlig finansiering genom skolpeng, barnomsorgspeng och liknande inte behandlas likvärdigt med motsvarande verksamheter i egen regi. Kommunen kan dra av momsen för kostnader i sina skolor och dagis, föräldrakooperativ och friskolor har ingen motsvarande avdragsrätt och får därför ett högre kostnadsläge för alla ingående varor och tjänster som är momsbelagda. Det blir alltså, allt annat lika, dyrare med enskild drift. I den statliga regleringen av skolpengen ingår att detta ska kompenseras, men någon motsvarighet finns ej för barnomsorg, äldreomsorg och liknande. Folkpartiet anser att valfrihet och alternativ inom dessa viktiga välfärdstjänster är en viktig del av människors vardagsmakt. Därför bör konkurrensneutralitet uppnås, exempelvis genom ytterligare reformering av kommunkontosystemet. Detta bör ges regeringen till känna.

Anslagsfrågor

Folkpartiet har föreslagit att kostnaderna för personlig assistent överförs från kommunerna i och med att assistentsystemet förbättras. Enligt finansieringsprincipen skall därför motsvarande belopp dras från det generella statsbidraget till kommunerna 91:2 samt de särskilda anslagen för 2003 på 350 och 100 miljoner som flyttas från 91:2.

Enligt finansieringsprincipen skall det belopp skatteundandragande som kommunala koncernbolagsbildningar leder till ge en minskning av anslaget 91:1 med 2 400 miljoner.

För att förebygga hiv/aids i storstadsregionerna avser regeringen att under 2003 betala ut högst 90 miljoner kronor. I förra årets budgetproposition föreslogs att detta anslag skulle försvinna, vilket ogillades av riksdagen som beslöt att behålla anslaget. Folkpartiet anser att satsningarna på att förebygga hiv/aids i storstadsregionerna permanentas och att 90 miljoner flyttas från anslag 48:2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Stockholm den 23 oktober 2002
Karin Pilsäter (fp)
Christer Nylander (fp)	Gunnar Nordmark (fp)
Marita Aronson (fp)	Bo Könberg (fp)
Lars Leijonborg (fp)