Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett nationalförmögenhetsperspektiv.
Ett uthålligt tillfredsställande av mänskliga behov är det övergripande (ekonomisk-politiska) målet för samhället. Tillsammans har vi byggt en ekonomi, ett försörjningssystem, som ska hjälpa oss att nå det målet. Ekonomisk framgång och människans livskvalitet står och faller med naturens förmåga att försörja oss och ta emot alla våra restprodukter, och för närvarande hotas denna naturens förmåga. Ekonomisk framgång och människans livskvalitet står och faller också med hur vi människor själva passar in i det av oss uppbyggda och organiserade systemet, och där behöver mycket göras för att alla ska komma till sin fulla rätt på dagis, i skolan, i arbetslivet och på många andra av livets arenor. Hur samhället och dess försörjning är inrättat är åtminstone delvis en ekonomisk-politisk fråga.
De traditionella mått som används för att utvärdera den ekonomiska utvecklingen, både av näringslivsbedömare och politiker, är BNP-måttet, bruttonationalprodukten, värdet av alla varor och tjänster som går till slutlig användning i ett land under ett år. Detta mått, framräknat ur den ekonomiska statistiken, det s.k. nationalräkenskapssystemet, har en rad meriter och kan användas för att analysera köpkraft, skatteunderlag, m.m. Läser man konjunkturrapporter eller politiska rapporter, som t ex budgetpropositioner, lyfts just BNP-måttet oftast fram. Studerar man utvecklingen för svensk ekonomi de senaste åren ser det resultatmässigt ganska bra ut, om man använder sig av BNP-måttets tillväxttakt.
Studerar man istället hur den svenska BNP-nivån, i förhållande till andra länders BNP-nivå, mätt i gemensam valuta, har utvecklats över en längre tid framträder delvis en annan bild. Sveriges position i denna s.k. välfärdsliga, där BNP-nivå per person jämförs, har försämrats under de senaste decennierna. Framför allt var det lågkonjunkturen under början av nittiotalet som orsakade fallet i den s.k. välfärdsligan. Dåliga resultat, dvs negativa BNP-tillväxttal, bär man i dessa jämförelser av BNP-nivån med sig över tiden. Därigenom kan välfärdsligaanalysen nästan liknas vid en balansräkning, där negativa resultat gröper ur det egna kapitalet.
I allt fler sammanhang börjar beslutsfattare ta till sig att det inte räcker att titta enbart på enstaka ekonomiska tillväxtsiffror för att få en bild av hur deras verksamheter, kommuner, nationer och regioner utvecklas. I privatekonomiska sammanhang vet alla att man så länge det finns kapital att tära av kan upprätthålla en hög konsumtionsnivå. När kapitalet börjar tryta är man dock utlämnad till sin årliga intjäningsförmåga – det gäller alltså att vårda sina inkomster och se över sina kostnader.
För företagen gäller att intäkterna ska överstiga kostnaderna. Till en början kan man tära på insatt kapital och enstaka år kan man leva på gamla vinstmedel, eller ägartillskott, men till slut brukar upprepade förlustår leda till konkurs. Produktiva investeringar för att underhålla och utveckla kapitalet behövs för att säkerställa en framtida intjäningsförmåga och för att försäkra sig om att framtida kostnader inte ska bli en övermäktiga. Företagsekonomiska analytiker stirrar sig inte blinda på resultaträkningen, utan granskar noga också balansräkningens utveckling, inte minst efter de redovisningsskandaler som upptäckts på sistone.
På nationell nivå har det länge diskuterats kring hur man på ett lämpligt sätt ska kunna bredda det sedvanliga produktionsmåttet, BNP, till att rymma mer av verklighetens utveckling. Behovet av att få fram nya mått för att ha bättre ledstjärnor och utvärderingskriterier för ekonomisk politik och tillväxtpolitik håller alla med om. I debatten återfaller dock nästan alla till BNP-jämförelser, delvis av gammal vana, delvis p g a avsaknaden av goda alternativ. I det förslag till ny myndighet, en sorts ESO (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi) inriktad mot forskning kring hållbar tillväxt, som lagts fram, finns möjligheter att använda sig av de senare årens forskning på välfärdsmätningsområdet, inte minst forskningen gällande nationalförmögenhetsansatsen, som nyligen belönades med Volvos miljöpris.
Även om det är svårt att fastställa en någorlunda heltäckande balansräkning för ett land och försöka avgöra hur nationalförmögenheten utvecklas över tiden måste sådana analyser börja göras. Annars riskerar beslutsfattare att fokusera på hur resultaträkningen utvecklas utan att bry sig om ifall vissa framgångar eventuellt kan ske på balansräkningens bekostnad. Både Världsbanken och akademiska forskare har visat att det finns tecken på att många länders BNP-tillväxt skett på bekostnad av deras egna framtida produktionsmöjligheter de senaste decennierna. Resultaträkningen, BNP-tillväxten, kan i många länder se bra ut, men balansräkningen, nationalförmögenheten, visar att de goda redovisade resultaten (delvis) sker genom att de tär på kapitalet. Vad dessa länder skulle behöva är istället en högre långsiktig intjäningsförmåga, grundad i en produktivitetsutveckling och en balanserad utveckling av sina kapitalstockar.
Den gångna mandatperioden, 1998–2002, kännetecknades svensk ekonomi av en ökad sysselsättningsgrad, dvs minskad arbetslöshet. Detta gjorde att BNP kunde växa med mer än de 2 % per år som den normalt förväntas utvecklas med till följd av höjd produktivitet i framför allt näringslivet. Att tidigare arbetslösa fått jobb har ökat det privata konsumtionsutrymmet och samtidigt höjt skatteintäkterna och minskat vissa samhällsutgifter. Det är i huvudsak den utvecklingen som betalat de utgiftsreformer och skattesänkningar som kännetecknade den gångna valperioden. Utifrån en resultaträkningsanalys står vi alltså relativt väl rustade för framtiden. Men en balansräkningsanalys visar på att vi måste vara uppmärksamma på utvecklingen på en rad områden, vilka om de inte bemöts på ett riktigt sätt, riskerar att hota framtida ekonomiska resultat.
Som framgår av den nyss framlagda budgetpropositionen 2002/03 är de närmaste åren svårbedömda. Många bedömare räknar med en kommande uppgång i konjunkturen, även om åsikterna går isär både om när den kommer och hur kraftig den kommer att bli. Den öppna arbetslösheten är relativt låg och kan vara svår att få ned ytterligare utan risk för att inflationen tar fart. Den framtida ekonomiska utvecklingen försvåras dessutom av att kronan förväntas stärkas, vilket gör det svårare att konkurrera för svenska företag internationellt. Räntan tros också gå upp snarare än ned, vilket brukar leda till färre investeringar. Det saknas därutöver draghjälp utifrån i och med att Japan befinner sig i ekonomiskt trångmål och EU har långt kvar till att bli den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen som utlovats. I USA är sparandet historiskt lågt och skuldsättningen hög, vilket gör att det finns risk för bakslag i den uppgång som trots allt verkar skymta där nu.
Att vi i Sverige begagnat utgiftstak och saldomål för statens finanser under några år kan vara en förklaring till att vi idag har bättre statsfinanser än många andra EU-medlemsländer. För att kunna hålla utgiftstak och saldomål framöver är det dock nödvändigt med reformer som framför allt kommer till rätta med orsakerna bakom de ökande sjuktalen. I budgeten presenteras en rad tidigare fattade beslut som bland annat syftar till att stärka kampen mot ohälsan. Dessa redan fattade beslut måste dock i utskottsarbetet och i kommande budgetar under mandatperioden kompletteras med förebyggande hälsofrämjande åtgärder och ytterligare rehabiliteringssatsningar för att så många som möjligt ska kunna delta i arbetslivet framöver. Genom att fler deltar i arbetslivet främjas de offentliga finanserna från två håll, dels ökar skatteintäkterna, dels minskar kostnaderna för arbetslöshet och sjukskrivningar.
På ännu längre sikt än bara den kommande mandatperioden tornar en rad andra stora framtidsfrågor upp sig. Det gäller den demografiska utvecklingen med stora pensionsavgångar och därigenom stora luckor som ska fyllas på arbetsmarknaden, inte minst inom äldrevården. På miljö- och energiområdet återfinns klimatfrågan och farhågan att oljeefterfrågan snart kan komma att överstiga oljeutbudet med prishöjningar som följd. På det globala planet kan även andra naturresursrestriktioner påverka den globala ekonomin framöver. Framför allt oroar kombinationen av bristande tillgång på odlingsbar jord och färskvatten på de klimatkartor framtidsforskarna arbetar med. Därtill finns det ett behov av att få ned utsläppsmängderna och att minska markanvändningens konsekvenser för att trygga ekosystemens produktionsförmåga och biodiversiteten. I en allt mer globaliserad värld måste vi alltså inte bara lösa våra egna problem utan också vara med och försöka lösa andras, inte bara av humanitära/etiska skäl, utan också för att de ekonomiska konsekvenserna annars så småningom också drabbar oss genom den allt mer globaliserade ekonomin.
För att möta dessa framtidsfrågor måste man våga föra en proaktiv politik för att lyckas få bukt med alla de utmaningar vi står inför. Ett hållbart energisystem och en hållbar naturresursförsörjning, ett arbetsliv format så alla kan och vill delta, och en solidarisk globaliseringspolitik kan tyckas vara en dyr väg att slå in på här och nu, men den proaktiva politiken är definitivt både billigare och trevligare än att reaktivt behöva åtgärda alla de problem som annars uppstår.
Läser man litteraturen kring nationalförmögenhetsbegreppet, speciellt den som förhåller sig till hållbar utveckling, framträder en bredare bild av ekonomi, än den som vanligtvis brukar debatteras i ekonomisk-politiska sammanhang och som ryms inom BNP-begreppet. Istället för att bara diskutera arbetskraft (humankapital) och realkapital framträder en rad olika samverkande kapitalslag i nationalförmögenhetslitteraturen. I nationalförmögenheten ingår också naturkapital och socialt kapital, av vilka båda har underkomponenter. Alla dessa olika slags kapital har inneboende egenskaper som skiljer dem åt. Å andra sidan förutsätter de varandra; det ena är knappt något värt utan det andra.
Naturkapital inbegriper de levande ekosystemen, dvs naturens förmåga att ta emot restprodukter och omforma den till förnybara naturresurser. Till de förnybara resurserna räknas också flödande energi och de naturliga kretsloppen, som recirkulerar all materia och samtidigt fungerar som livsunderstöd, dvs vattencykeln, kvävecykeln, kolcykeln etc. Därutöver inbegriper också naturkapitalet ändliga naturresurser, död materia från främst gruvnäringen och fossil energiutvinning.
Till det förnybara naturkapitalet räknas den energi som flödar främst från solen och den årliga biomassaproduktion som fotosyntesen möjliggör. Att bättre tillvarata den flödande energin – sol, vind och vatten – är grunden i ett hållbart energisystem. Naturens produktion, i fotosyntesen och näringsvävarna, utgör den materiella grunden i en hållbar försörjning. Tyvärr minskar på många håll naturens långsiktiga produktionsförmåga p g a misshushållning, exploaterande markanvändning och annan miljöpåverkan, inte minst genom utsläpp till luft och vatten.
Genom investeringar i hållbara brukningsformer av ekosystemen kan denna, nu pågående, trend vändas. Det gäller för människan att på bästa sätt se till att en så stor del av jordens yta som möjligt kan medverka i fotosyntesen på ett för oss, och andra arter, användbart sätt. Utveckling innebär att man bättre tillvaratar det som naturen förser oss med och lär sig använda det mer ändamålsenligt. Naturens egen skaparkraft kan givetvis påverkas av människan, som genom markanvändningsval, bevattning, val av grödor etc åtminstone delvis kan styra över ekosystemens utbredning och deras produktivitet. En produktivitetshöjning, mätt med människans mått, dvs vad som ökar är det som just människan önskar få ut ur en hektar mark, innebär dock ofta att man manipulerar odlingssystemet kraftigt, t ex genom att bara odla en gröda på stora arealer med hjälp av stora givor konstgödsel, bekämpningsmedel etc. Detta kan vara riskabelt ur ett längre produktivitetsperspektiv med tanke på att odlingssystemet blir mycket sårbart. Ur hållbarhetssynpunkt är det således viktigt att denna människans styrning av ekosystemens produktion sker förnuftigt i och med att alla mänskliga ingrepp i naturens kretslopp har konsekvenser. Det finns redan ett otal exempel på där människan slagit ut de naturliga underhållssystem som ekosystemen tillhandahåller och tvingats avsätta stora resurser för att på teknisk väg lösa det arbete naturen utförde ”gratis”, t ex vattenrening.
Det ändliga naturkapitalet, lagerresurserna, kan aldrig öka i fysisk mening. Det kan enligt samma resonemang heller aldrig minska i fysisk mening, det kan bara spridas ut. Utspridningen innebär dock en kvalitativ försämring. Lagerresursernas brukbarhet ligger i deras fysisk-kemiska egenskaper (energiinnehåll, exergivärde/entropi, materiella struktur).
Hur användbara lagerresurser eller andra resurser är avgörs dock även av människans uppfinningsrikedom och det tekniska kunnande som manifesteras t ex i nya maskiner. I den utsträckning som arbetskraftens kunskap, maskinparkens kapacitet, ekonomins relativa prissättning av lagerresurserna eller prospekteringens lyckosamhet ökar kan således de brytbara, icke-förnybara resurserna också sägas öka. I den samhällsekonomiska värderingen av dessa resurser måste dock deras potentiellt negativa miljöpåverkan också tas med i bilden.
Arbetskraften finns likaså fortfarande med som en slags kapital. Den brukar dock benämnas humankapital, vilket innefattar inte bara antalet personer i arbetskraften, utan också personernas utbildningsnivå, yrkesskicklighet och hälsa. Humankapitalet ökar när nya individer ställer sig till arbetsmarknadens förfogande, när yrkesskickligheten stiger i takt med att folk förkovrar sig på jobbet, och framför allt med en stigande utbildningsnivå. Arbetslöshet, ohälsa och pensionsavgångar gröper däremot ur humankapitalet.
Humankapital, människan och hennes kunskap, som används för att hållbart förbättra ekosystemens produktionsförmåga, bruka dem hållbart och ta tillvara det de ger ifrån sig och göra mesta möjliga av detta är nyckeln till en hållbar försörjning. Detsamma gäller kunskap om hur man bättre kan tillvarata mer av den (sol)energi som på olika sätt flödar förbi oss. Kunnandet måste också inriktas på att sluta de industriella kretslopp i vilket lagerresurserna ingår. Att åstadkomma samma funktion med hjälp av mindre resurser är en viktig del av detta. Det gäller att lära sig att utnyttja icke-förnybara naturresurser utan att äventyra ekosystemens livsvillkor.
Människans kunnande, inom hushållens privatliv såväl som i yrkeslivet, är vad som i allt väsentligt avgör utvecklingen. Ju mer man lär sig, desto mer lär sig människorna i ens omgivning, och tillsammans kan vi människor föra vår samlade kunskap framåt. Om kunskap inte kommer till användning förtvinar den å andra sidan. Därför är det viktigt att allas talanger tillvaratas, annars kan kunskapsspridningens goda cirklar vändas i onda cirklar där människor tappar självförtroende, (yrkes)stolthet och till sist också sina förvärvade kunskaper.
Viktigt är också att den framtida kunskapstillväxten inriktas mot sådant som främjar en hållbar utveckling, dvs huvudsakligen mobilisering, förädling och förnuftig användning av förnybara resurser. Under nittonhundratalet gick tyvärr kunskap om just sådant förlorad på många håll i världen, då människan ett tag verkade tro att man kunde göra sig oberoende av ekosystemen. Idag förstår dock allt fler (åter) att vi alla lever på ekosystemens livsunderstödjande funktioners villkor.
Realkapital, dvs mänskligt skapat kapital, som vägar, bilar, fabriker och maskiner, har man sedan länge god statistik över. Traditionella investeringar, framför allt inom näringslivet, men också i offentlig sektor, ökar realkapitalstocken medan förslitning och teknikskiften med skrotning som följd minskar realkapitalstocken.
Realkapitalets (maskinparkens och infrastrukturens) verkningsgrad och funktionalitet kan öka över tiden som ett resultat och en manifestation av människans ökande kunnande. Genom kontinuerliga förbättringar måste realkapitalets resursanvändningsbehov, och därigenom dess negativa biverkningar, minskas i snabbare takt än produktionsvolymerna ökar. Detta är en förutsättning för att ekosystemens livsvillkor inte ska riskeras att kränkas. Om jordens växande befolknings krav på ökat konsumtionsutrymme ska kunna mötas, vilket för de fattigaste verkligen är av yttersta vikt, krävs att vår uppfinningsrikedom används till att effektivisera realkapitalet. Därutöver krävs också att nästa generation realkapital huvudsakligen drivs av förnybar energi och huvudsakligen förädlar förnybara material.
Socialt kapital är det sammanhållande kittet i ett samhälle. Dels består det av hur samhället på papperet är inrättat, s.k. institutionellt kapital. I det ingår formella regler, ofta med stöd i lagstiftningen, om statsförvaltning, ägarstruktur, rättsväsende, etc. Dels består det av hur i praktiken samhället fungerar, s.k. kulturellt kapital. I det ingår informella regler, dvs normer, sedvänjor etc, vilket påverkar effektiviteten i förvaltningen, tilltron till rättsväsende, osv. Det sociala kapitalet, både formella regler och informella förhållningssätt, har mycket stor betydelse för ekonomins funktionssätt. Korruption, kartellbildning, ekonomiska rättstvister, redovisningsskandaler, etc har sin grund i både det formella, lagstiftning och rättsuppföljning, och i det informella, vad som anses acceptabelt eller framför allt oacceptabelt, vad man tror att alla andra gör osv.
För att allmän samvaro och samhällets försörjning ska fungera väl krävs lämpliga regelverk. Konkurrens där så krävs och samarbete där så krävs kännetecknar ett samhälle med väl utvecklat socialt kapital. För mycket konkurrens på områden där det inte riktigt passar kan slå sönder fungerande nätverk, medan för mycket samarbete och samsyn över tiden i värsta fall riskerar att leda till stagnation. I balansen mellan samarbete och konkurrens främjas ökad kunskap. Samhällsklimatet i stort kan ses som en värdemätare på det sociala kapitalet.
Döda ting är ofta utbytbara mot varandra, men livet och allt levande är inte utbytbart. Det förnybara naturkapitalet intar därigenom en särställning. Humankapitalet och det sociala kapitalet likaså, då de egentligen utgör en del av det förnybara naturkapitalet. Humankapitalet innefattar hur vi tillvaratar varandras – arten människans – alla talanger, och det sociala kapitalet innefattar det sätt vi tillsammans formerat samhället på för att underlätta detta gemensamma talangtillvaratagande. Realkapitalet är skapat av humankapitalet, och beroende av tillförsel av naturkapital för att ha något att arbeta med. Realkapital kan ses som en option på naturkapital; ingen maskin är värd något om den inte har energi att drivas av och material att arbeta med. När resurstillförseln av energi och material är tryggad är en maskin värd mycket, givet att det den tillverkar är efterfrågat. Realkapitaloptionen måste dock av hållbarhetsskäl snart söka sin täckning alltmer i det förnybara naturkapitalet istället för i det ändliga. Ju längre denna process dröjer, desto mer trängs det framtida försörjningsunderlaget, det förnybara naturkapitalet, undan av de miljökonsekvenser speciellt fossilbränsleanvändningen leder till.
De flesta saker är kanske någotsånär utbytbara i det lilla. En effektivare maskin använder mindre material och energi för att tillverka en enskild vara, men utan energi och material stannar maskinen. På systemnivå hänger alla kapitalslag ihop och för att alla olika kapitalformer ska komma till sin fulla rätt är de beroende av förekomsten av alla de andra. Värdet av dem stiger när alla utvecklas positivt och tvärtom – de behöver vara i balans för att tillsammans kunna garantera en hållbar samhällsutveckling. Det enda undantaget till denna regel är det ändliga naturkapitalet. Till synes är det kanske det kapitalslag idag som vi verkar vara mest beroende av, men i ett hållbart samhälle är det det enda kapitalslag som man inte bara kan utan, i stor utsträckning, måste undvara.
På systemnivå är de olika kapitalslagen, lagerresurserna undantagna, alltså inte ersättningsbara. Allra viktigast är att livsvillkoren för det förnybara naturkapitalet, inklusive människan, respekteras. Det största hotet mot det är att just det förnybara naturkapitalet länge ansetts utbytbart mot just det ändliga naturkapitalet, lagerresurserna. Men en storskalig användning av lagerresurser utarmar det förnybara naturkapitalet på flera olika sätt:
Fysiskt utarmas det förnybara naturkapitalet genom att mark tidigare tillgänglig för fotosyntes exploateras.
Kemiskt utarmas det förnybara naturkapitalet i och med att bundet till de lagerresurser som används finns stora delar av det periodiska systemet, varav många ämnen på fel plats, i fel koncentration vid fel tillfälle kan förgifta, försura, övergöda eller på annat sätt störa ekosystemens produktivitet.
Biologiskt utarmas det förnybara naturkapitalet för att markanvändningen (till stor del styrd av den fossilberoende ekonomins behov eller storskaliga energiintensiva arbetssätt) fragmenterar och på annat sätt stör förutsättningarna för en bibehållen biologisk mångfald.
Ekonomiskt utarmas det förnybara naturkapitalet för att det på den för alla aktörer och branscher gemensamma kapital- och kreditmarknaden sätts avkastningskrav (räntor) som kapitaltärande branscher kan bära, men som förnybara branscher ofta bara kan bära genom att överavverka skogar, överfiska och bruka sina jordar med ohållbara metoder. I gruv- och fossilbränslesektorn kan man alltid öka uttagstakten för att höja intjäningsförmågan och kunna betala räntor. Detta är möjligt så länge det finns något kvar av de ändliga lagren. Men i jordbruk, skogsbruk och fiske avgör årstidsrytmen och den naturgivna avkastningen från ekosystemen förräntnings- och intjäningsförmågan. Om den lagerbaserade ekonomins avkastningsnivåer översätts till vinstkrav även på primärnäringarna riskerar man att deras årsresultat delvis åstadkoms via förbrukning av naturkapital som matjord, grundvattenförråd, rena vattensystem, biodiversitet, etc.
På flera plan hotas alltså naturens förmåga att ge avkastning och omhänderta miljö- och hälsostörande restprodukter. Denna förmåga utgör, om man drar det till sin spets, vår planets enda egentliga inkomst. Förnybara resurser är det enda som nyskapas och som måste utgöra grunden i en i ordets verkliga bemärkelse bärkraftig utveckling. De andra kapitalslagen är verktyg med vilka vi kan få ut mesta möjliga av denna planeten jordens årliga inkomst. På alla andra hushållningsnivåer är man mycket mån om att säkra och i möjligaste mån öka sina inkomster. På det globala planet, på vår planet, bör vi således fundera mer över vad hushållning egentligen handlar om – nämligen att vårda sina inkomster och se över sin förbrukning. En hållbar omställning av hela samhället således är logisk, nödvändig och välståndsbefrämjande, och inte, vilket framhålls från vissa håll, tillväxtfientlig. Detta är också i överensstämmelse med de slutsatser som under senare år förts fram i policydokument från organisationer som EU1,2, OECD3, UNEP4, Världsbanken5, WBCSD (World Business Council for Sustainable Development)6 och Sverige7.
Människan har alltid levt under olika former av resursknapphet, under vad man kan kalla olika budgetrestriktioner. För personer organiserade i hushåll, företag, bygder, kommuner, landsting, nationer eller som världsmedborgare på planeten jorden har det gällt att försörja sig och göra det bästa möjliga av sin livssituation. Huvudfrågorna har varit, är fortfarande, och kommer alltid att vara, hur resurser kan skaffas fram, hur de sedan kan förädlas och slutligen komma till användning på bästa sätt. Hushållning – varifrån resurserna ska (kunna) hämtas, vad man ska göra med dem och vem som till slut ska (få) använda de färdiga varorna och tjänsterna för konsumtion eller investeringar – är vad ekonomi och ekonomisk politik handlar om. Människans försörjningssystem – ekonomin – har således tre delar: Den första där människan i naturen, ovan eller under jord, hämtar energi och material. Den andra där dessa resurser, genom varutillverkning och tjänstetillhandahållande, förädlas. Den tredje där färdiga varor och tjänster slutligen kommer till användning för konsumtion och investeringar.
I den första resursmobiliserande delen av försörjningssystemet är det naturens eget arbete som utgör grunden – den genererar förnybara resurser, och erbjuder lager av ändliga resurser. Vissa ”eviga” flöden sköter sig själva, medan andra, t ex jordbruk, fordrar mänsklig omvårdnad för att fungera. Naturens ”självläkande förmåga” ger ett visst utrymme för miljöutsläpp och ”naturförändring”. Tillsammans ger det här mänskligheten ett stort men dock begränsat miljöutrymme att leva inom.
I den andra resursförädlande delen av försörjningssystemet omvandlas resurserna till varor och tjänster med hjälp av dels maskiner av olika slag, dels all den muskelkraft, kunskap och de kreativa tankar vi människor bidrar med. Viktigast är vi själva, dvs humankapitalet, och värdet på det stiger med erfarenhet, utbildning, välbefinnande och vår förmåga att lösa problem och tillvarata varandras talanger. Vid ökad ohälsa, arbetslöshet, segregation och utslagning minskar å andra sidan givetvis humankapitalet.
Ekonomisk hållbarhet beror på hur väl priserna alla aktörer handlar utifrån förmår att gynna underhåll, etablering och utveckling av humankapitalet. Priserna på marknaderna måste också gynna underhåll, etablering och utveckling av realkapitalet, framför allt en industriell infrastruktur. Denna kunskap och denna samhälleliga infrastruktur ska på bästa sätt få fram och förädla de naturresurser man årligen kan tillvarata från naturen inom ramen för den ekologiska hållbarheten. Den förra meningens avslutande del, ”inom ramen för den ekologiska hållbarheten”, tål att upprepas eftersom det är just där dagens relativpriser brister, vilket betyder att det just där behövs en väl avvägd politik för att rätta till det.
I den tredje resursanvändande delen av försörjningssystemet skapas livskvalitet genom att de varor och tjänster som naturen direkt förser oss med, eller som förädlats på olika sätt i ekonomin, konsumeras (eller investeras för att trygga framtida konsumtion). Marknadsvärdet av dessa varor och tjänster kan endast delvis utgöra ett beskrivande mått på mängden tillfredsställda behov hos oss människor. Människornas sätt att fördela resurser, konsumtion och investeringar inbördes och också mellan olika användningsområden (vilka sorts varor och tjänster vi konsumerar och investerar i – hur mycket vård, skola, kultur, prylar, försvar etc) påverkar i sin tur den sociala hållbarheten i samhället.
Att efter behov underhålla och laga det som är illa åtgånget, t ex naturvård till miljöns fromma eller vård vid ökad ohälsa, är givetvis viktigt. Ännu viktigare är dock att inrätta samhället så att behovet av att laga och lappa det som farit illa minimeras och att en så stor del av samhällets resurser istället kan användas för att utveckla försörjning och en god livskvalitet för alla. Det görs genom att i en hållbar demokratisk marknadsekonomi priserna på varor och tjänster återspeglar både kostnaden för human- och realkapital och för det miljöutrymme som tagits i anspråk under produktionen och varans/tjänstens livslängd. När så sker kan vi välja den konsumtion som är mest förenlig med våra egna syften, utan att riskera att vara ohållbara och leva på framtidens bekostnad.
Priser, BNP-mått och ekonomiska utvärderingar gjorda i penningtermer fungerar utmärkt i den resursförädlande delen av försörjningssystemet, men sämre i de resursmobiliserande och resursanvändande delarna. I dessa behöver traditionella ekonomiska utvärderingar kompletteras med annan (fysisk, biologisk och social) information för att det ska finnas ett rättvisande underlag att fatta beslut utifrån. Marknaden måste vid behov då också kompletteras med olika styrmedel (t ex skatter och handlingsbara utsläppsrätter) för att det samhällsekonomiskt lönsamma också ska bli privat/företagsekonomiskt lönsamt. Den pågående gröna skatteväxlingen och försöken med utsläppshandel som sker är exempel på steg på vägen att få ekonomiska beslut att främja en god miljö och en hållbar utveckling.
I industrialiseringens början kunde man kanske betrakta miljöutrymmet som gratis, men med dagens utsläppsmängder och miljöpåverkan måste ersättning för utnyttjande av ett allt trängre miljöutrymme utgå på samma sätt som lön till arbetskraft och ränta på kapital. Att förankra ekonomin i ekosystemens bärkraft och att miljöaspekter och människan ska synliggöras i ekonomiska bokslut är miljöpartistiska huvudfrågor. Alla konsekvensanalyser och utvärderingar borde alltså innehålla ekonomiska, ekologiska och sociala slutsatser, s.k. tripple bottom line accounting.
En grön ekonomisk politik ska leda till en hållbar utveckling i vilket ingår solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, kommande generationer, människor i andra länder och med människor i vårt eget land.
Under den senaste mandatperioden har solidariteten med naturen manifesterats i exempelvis tredubblade anslag till miljöområdet, vilket innebär ökat skydd för biologisk mångfald, att förorenad mark kan saneras från gifter, ökat stöd för åtgärder för att motverka klimatförändringar och att miljöövervakningen kan skärpas.
Solidariteten med kommande generationer sammanfaller med solidariteten med naturen i många stycken, speciellt gällande klimatpolitiken, men manifesteras också i att den gemensamma skuld – den offentliga sektorns skuld – vi lämnar över till kommande generationer har minskat, inte bara relativt BNP, utan också i absoluta tal.
Solidariteten med världens folk sammanfaller också med natursolidariteten och framför allt med den klimatpolitik vi förordar, men manifesteras också genom att biståndet höjts med 50 % under förra mandatperioden, och snabbt närmar sig den uppsatta enprocentsnivån. Det internationella samarbetet världen över, där vi gemensamt driver på utvecklingen i forum som t ex i Johannesburg nu i höstas, är dock ännu viktigare – biståndspengar förslår inte långt om inte de grundläggande strukturerna gällande tredje världens skuldsituation och position i dagens världshandelsmönster reformeras.
Solidariteten med människor i vårt eget land – där vårt uppdrag är hur vi bättre ska kunna tillvarata varandras olika talanger – är den solidaritet som diskuterades mest i valrörelsen, och som tar stor plats i både statens, landstingens och kommunernas budgetar. Sverige, som alla andra länder, har en befolkning att tillgå och vi ska efter bästa förmåga tillsammans försörja oss. Då måste samhällets alla delar, från skola, över arbetslivet till äldrevården, inrättas efter våra behov och tillse att var och en kan komma till sin rätt på bästa sätt. Utbildningssatsningar, teknikutveckling, ökad arbetskraftsinvandring m.m. kan sedan hjälpa till att förbättra våra försörjningsmöjligheter. Ska vi få alla nuvarande och kommande svenskar att kunna, vilja och få delta överallt på ett sätt som passar just oss alla – dem, oss, dig och mig – så måste dock samhällsklimatet bli mer välkomnande än det är idag.
Besluten från förra mandatperioden, som i budgetpropositionen lever kvar som utgiftsreformer under 2003–2004, behöver kompletteras för att vi på bästa sätt ska möta framtiden. I det 121-punkts program som förhandlats fram av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och som i utskottsarbetet kommer att arbetas ihop med budgetpropositionens skrivningar, insorteras punkterna under rubriker som: kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, barnen – vår framtid, trygghet, bättre vård, krafttag mot ohälsan, arbetslivet, rättvisa i boendet, de äldre, och hela Sverige ska leva. Politiken inriktas alltså framför allt mot de arenor där människor verkar, och där vi måste se till att alla kan komma till sin rätt och delta, och efter bästa förmåga bidra till samhället. Under rubrikerna gömmer sig också givetvis flera konkreta förslag som t ex friår, förebyggande hälsovård med ökat inslag av alternativa vårdformer, pilotprojekt om arbetstidsförkortning.
På en rad övergripande politikområden krävs alltså stora fortsatta insatser för att trygga en hållbar utveckling. Det gäller sysselsättningens betydelse för sunda offentliga finanser, men också som motor i byggandet av det hållbara samhället. Det gäller ett fortsatt arbete med eko-effektiviseringar för att komma tillrätta med miljöproblemen, att synliggöra miljön i ekonomiska bokslut och att få miljölagstiftningen att bita. Det gäller att möta demografiutvecklingen genom att stärka de äldres samhällsdeltagande och förbättra barnens och barnfamiljernas villkor, att göra arbetslivet humanare, att få bukt med segregationen och att få hela landet (världen) att delta i samhällsförsörjningen. Det gäller att förankra ekonomin i ekosystemens bärkraft, att bygga en hållbar infrastruktur för energiförsörjning, kommunikationer, boende (planfrågor) och att säkra en internationell samordning där så krävs.
Hållbarhetspolitiken bör huvudsakligen inriktas på att sätta upp de hållbarhetsramar som marknadsdynamiken får verka inom. För det första måste det bli lönsamt att investera i nödvändiga projekt som ska leda till ökad eko-effektivisering och en övergång från användande av ändliga till förnybara resurser. En ökad kunskap, framför allt kring mobilisering, förädling och nyttiggörande av förnybara resurser, som sedan kan leda till lämpliga infrastrukturella och industriella investeringar, är vad som kan ge framtida generationer samma möjligheter att försörja sig och leva väl som vår generation har haft. Praktiskt kan drivkrafter för detta åstadkommas genom att hållbarhetsanpassa regelverket för marknadsekonomin så att alla transaktioner i ekonomin tvingas att hålla sig inom ekologiska hållbarhetsgränser. Då används marknadens dynamik för att driva den ekonomiska utvecklingen inom ekologiska hållbarhetsgränser.
För det andra måste alla kunna bli delaktiga i samhällsbygget. Det innebär att insatser bör göras för att trygga folkhälsa och bekämpa segregation i alla dess former genom att försöka skapa förutsättningar för att alla ska kunna få goda uppväxtvillkor, givande skolgång, meningsfullt arbete, hälsosamma arbetsförhållanden och goda levnadsvanor. För att det ska bli möjligt behöver det offentliga, det civila och marknaden tillsammans hitta skol-, arbets- och boendeformer som minskar segregationen och passar alla sorts människor.
Alla ska kunna bidra efter bästa förmåga till att samhället utvecklas och frodas. Dessutom behöver förutsättningarna bli sådana att folk inte bara kan utan också vill bidra. I ett sådant samhälle ska alla människor, oavsett varifrån de kommer eller vilken ålder de har, ges plats och utrymme. Speciell hänsyn måste tas till behoven hos dem som inte har samma möjligheter att tillvarata sina egna intressen som alla andra: unga, gamla och de som av olika skäl behöver olika stödåtgärder i vardagen.
Sett ur ett nationalförmögenhetsperspektiv fördelar sig politikområdena, och kraven på förändring inom dem, på alla slags kapital. Regelförändringar, som miljölagstiftning, miljöskatter, handel med utsläppsrätter, certifikatshandel m.m. har stor direkt betydelse för realkapitalet, och indirekt på naturkapitalet i och med att det är därifrån realkapitalet hämtar sina insatsvaror. Även för humankapitalet kan regler t ex gällande arbetslivets villkor vara betydelsefulla. Gällande kampen mot ohälsan, segregationen och för en skola där alla kommer till sin rätt och en värdig äldrevård krävs dock också resurstillskott. Allra viktigast för att komma tillrätta med ohälsa, segregation i alla former, barnens villkor i förskola och skola och de äldres villkor är dock att det kulturella kapitalet utvecklas. Genom lagstiftning, resurstillskott, ekonomiska incitament m.m. kan man ge förutsättningar för att komma tillrätta med många problem, men det hjälper föga om normer och sedvänjor lägger hinder i vägen. Det krävs ett långsiktigt arbete, på alla plan, inom alla politikområden, för att bygga upp, underhålla och vidareutveckla ett välfungerande kulturellt kapital. En nyckelroll har offentlig sektor som måste föregå med gott exempel för att visa vägen. Överallt i samhället, varje dag, bedrar snålheten visheten. Ett beslut som sparar lite pengar på ett utgiftskonto fattas, utan att man tillräckligt mycket bekymrar sig för effekterna på andra utgiftskonton på andra håll. Resultaträkningen för den ena enheten förbättras på bekostnad av andra enheters resultat och/eller på balansräkningens bekostnad. BNP-tillväxten premieras på bekostnad av nationalförmögenhetens utveckling.
Gällande globalförmögenheten så utvecklas den inte heller alltid bäst om varje land snävt försöker maximera sin egen nationalförmögenhet. När priser blir höga för att det uppstår en bristsituation kan enstaka länders förmögenheter te sig växa, men den globala försörjningssituationen har inte förbättrats, snarare tvärtom. Höga priser är inte alltid ett rikedomsbevis. Om priser rakar i höjden p g a uppkommande brist är det istället ett fattigdomstecken. Detta faktum framgår tydligare om man studerar världen (och dess ekonomi) som ett försörjningssystem, eller en mångfasetterad globalförmögenhet, och inte som en summering av enskilda monetära resultaträkningar fristående från all förankring i en fysisk verklighet.
Ekonomiska analysverktyg är användbara för att utvärdera små projekt, men har inte samma förklaringsvärde om man försöker analysera samhällsnyttan av mer långtgående förändringar. Ekonomisk teori och analys kan utgöra ett utmärkt beslutsstöd på många sätt. Men i frågor där även andra aspekter av verkligheten än de rent ekonomiska marknadsaspekterna kommer in i bilden, och de flesta frågor är åtminstone i någon mån sådana, måste man vara uppmärksam på vilka följder för slutsatserna valet av (ekonomisk) analysmetod har. Ekonomer har många poänger att tillföra debatten i vitt skilda frågor, men det har sannerligen andra vetenskapers utövare och erfarna praktiker också. Det är mottagarens ansvar att syna den ensidigt ekonomiska argumentation som ofta genomsyrar de flesta beslutsunderlag och att inte motståndslöst låta sig svepas med bara av ekonomernas analys.
Idag, när stora delar av samhället redan fallit för marknadens locktoner och skuldsatt sig för att uppnå allehanda (i och för sig ofta vällovliga) syften, blir följden att man får acceptera att budgetrestriktionen hela tiden gör sig påmind. Ekonomismen frodas för att den som är satt i skuld faktiskt inte är helt fri, för att andra vetenskaper och samhällsintressen delvis har lämnat walk-over i samhällsdebatten och för att dagens ganska materialistiskt inriktade samhällsmedborgare oftast godtar den av ekonomiska intressen och politiker föreslagna dagordningen. Men om vi vill kan vi, t ex med hjälp av ett nationalförmögenhetsperspektiv, bredda många besluts- och diskussionsunderlag så att de inbegriper naturvetenskapliga, ekologiska, sociala med flera andra perspektiv, utöver det kortsiktigt ekonomi(sti)ska, som av någon anledning nästan alltid finns företrätt på bordet.
Statsbudgetens 27 utgiftsområden täcker in alla politik- och samhällsområden som diskuterats ovan. Varje utgiftsområde har också ofta bäring på mer än ett kapitalslag i nationalförmögenheten. Budgeten kommer nedan kort att diskuteras utgiftsområde för utgiftsområde ur ett nationalförmögenhetsperspektiv.
Häri ingår den för det sociala kapitalet mycket viktiga medie- och demokratipolitiken, och dessutom riksdagens och Regeringskansliets utgifter. En effektiv förvaltning behövs för att ta fram underlag för bra beslut och inte minst för att administrera besluten. Den svenska statsförvaltningen säljs som exportvara i så mån att många utvecklingsländer använder den som modell. Konsekvenser av besparingskrav som berör det sociala kapitalet, både vad gäller det mer formella institutionella kapitalet och det mer informella kulturella kapitalet, tar sig sällan snabba uttryck, men på lång sikt kan det vara mycket svårt att ersätta det som eventuellt raserats.
Även detta utgiftsområde rör effektiv statsförvaltning och finansiella system och tillsynen av dem. Samma resonemang som ovan gäller, även om det här är fråga huvudsakligen om det institutionella kapitalet. Vikten av att upprätthålla en effektiv statsförvaltning och väl fungerande finansiella system kan inte nog betonas. Från alla världens hörn kan vi dagligen på nyheterna, speciellt på ekonomiområdet, höra om konsekvenserna av de avarter som uppstår i avsaknaden av en effektiv förvaltning och bristande tillsyn.
Om utgiftsområdena 1 och 2 utgör försäkringar mot dåliga beslut som kan kosta skattebetalarna stora pengar, ger detta utgiftsområde möjligheter att stärka statens budget även från intäktssidan. En effektiv tull- och skatteförvaltning drar nämligen också in pengar till statskassan. Av konkurrensneutralitetsskäl är det mycket viktigt att denna verksamhet fungerar. I många länder är det brister på detta område som försvårar finansieringen av offentlig verksamhet.
Rättsväsendet, inom vilket polisen, åklagarna, domstolarna, kriminalvården, brottsförebyggande verksamhet m.m. ryms, utgör tillsammans med de tre utgiftsområdena ovan grunden för det svenska institutionella kapitalet. I ekonomisk historia lyfts allt mer fungerande institutioner fram som den enskilt viktigaste orsaken bakom ekonomiskt välstånd. Fungerande institutioner utgör ofta grunden också för det kulturella kapitalet, för där folk hyser förtroende för de offentliga institutionerna brukar också laglydigheten vara god. Förtroendeskapande åtgärder, t ex brottsförebyggande åtgärder, är på så sätt en investering. Kriminalvård utan rehabilitering utgör däremot bara en kostsam förvaring, medan en verklig kriminalvård, som en del i ett brottsförebyggande program, är vad som långsiktigt bygger upp både samhällets sociala/kulturella kapital och humankapitalet. I 121-punktsprogrammet finns 9 punkter om trygghet och internationell solidaritet, av vilka vissa också kan hänföras hit och till utgiftsområdena 5, 7 och 8.
Se utgiftsområde 7.
Även försvaret kan ses som institutionellt/socialt kapital, och närmast då som en försäkring. Som gällande alla försäkringar måste man dock se över dem ibland för att säkerställa att man försäkrat sig mot det som verkligen riskerar att drabba en. Ett visst flexibelt militärt försvar, som är möjligt att snabbt bygga upp igen vid behov, är nödvändigt, men den dimensionering och inriktning dagens försvar har svarar inte mot den hotbild som möter Sverige för närvarande. Fr.o.m. nästa försvarsbeslut behöver alltså försvarets dimensionering och inriktning förändras. Framför allt gäller det för att den försäkring försvaret utgör verkligen ska skydda vad som verkligen hotas. Hoten som föreligger idag är snarare än militära hot nämligen miljöhot (t ex översvämningskatastrofer till följd av ett förändrat klimat), hot mot driftsstörningar av central infrastruktur som elnät, vattenrening, etc, och hot mot det sociala kapitalet i form av organiserad brottslighet och terrorism.
I en globaliserad värld där vi lever i/under samma atmosfär, längs havsstränder varifrån man kan ta sig till alla andra havsstränder, längs floder vars vatten strömmar genom flera länder, vars ekosystem och naturliga kretslopp inte erkänner gränser, måste vi bry oss om varandra, eftersom vi hela tiden beslutar saker som har inverkan på andra än oss själva. I dagens allt mer komplexa värld har allt fler företeelser inverkan långt bort i tid och rum. Miljöproblem, försörjningsproblem, fattigdom, katastrofer i både när och fjärran påverkar också oss, även om de effekter vi slutligen märker av inte alltid entydigt går att härleda bakåt. Även bistånd och internationell samverkan går att betrakta som en försäkring, men inte minst för det kulturella kapitalet kan den rent etiska dimensionen vara nog så viktig. Medmänniskor, oavsett var de befinner sig, hjälper man när de är i nöd. Solidaritet med djur och natur (som inte känner av några nationsgränser) med kommande generationer (som vi inte vet var de kommer att bo), och med människor i andra länder har bäring på handelsfrågor, fredsfrågor, biståndsfrågor med flera andra frågor med internationell anknytning.
Inom detta utgiftsområde ryms framför allt integrationspolitiken och migrationspolitiken (flyktingmottagandet). Förutom de aspekter som diskuteras ovan gällande global solidaritet med medmänniskor i nöd, dvs etiska aspekter med stor betydelse för det sociala/kulturella kapitalet, handlar detta om humankapital. Hit kommer människor som kan och vill saker, och om de inte i alla fall kan och vill detsamma som du och jag, så ska det snarast ses som samhälleligt berikande. Att inte använda sig av det som dessa människor kan och vill är ett slöseri med resurser, som utarmar både humankapitalet och det kulturella/sociala kapitalet. Med tanke på den demografiska framtid Sverige går till mötes, med stora pensionsavgångar och kommande arbetskraftsbrist, bör invandringspolitiken, och inte minst integrationspolitiken, vara långsiktig, och vad gäller asylhanteringen dessutom djupt human.
Inom detta utgiftsområde ryms både för humankapitalet och det sociala kapitalet centrala områden som t ex folkhälsa och handikappolitik. Genom ett förebyggande folkhälsoarbete kan man förhoppningsvis på sikt också få ned medicineringsbehoven bakom den växande kostnaden för läkemedelsförmånen. Biverkningar av övermedicineringen orsakar både stora direkta och indirekta kostnader, och inte minst mänskligt lidande. Den förebyggande folkhälsovården måste stå främst i kampen mot ohälsan för att man verkligen ska komma tillrätta med orsakerna och inte bara symptomen. Alternativmedicinens roll måste också lyftas fram. Om individen och dennes behov hamnar mer i fokus ökar sannolikheten för en positiv utveckling av folkhälsan, och vi kan också få ett öppnare samhälle, där också barnen, de äldre och de med funktionshinder kan komma mer till sin rätt. På så sätt stärks humankapitalet och det sociala/kulturella kapitalet. I 121-punktsprogrammet finns 9 punkter om bättre vård, och lika många punkter mot ohälsan i arbetslivet. Några av dessa punkter kan dock också hänföras till utgiftsområdena 10, 13, 14 och 25.
För att komma till rätta med ohälsan lyfter budgetpropositionen fram en massa förslag, bl.a. elvapunktsprogrammet och att försäkringskassan ska ges mer resurser. Syftet är att få ned ohälsan i arbetslivet, vilket är av yttersta vikt för framför allt humankapitalet, men också för det sociala/kulturella kapitalet. För att på sikt stärka humankapitalet och det sociala/kulturella kapitalet är det viktigt att verkligen försöka åtgärda orsakerna bakom ohälsan i arbetslivet, och i alla de resterande delarna av livet. Här krävs förutom de resurser som tillförs också att både de nya och befintliga resurserna används på ett sådant sätt att individerna långsiktigt kan återvända till arbetslivet. Arbetstidsförkortning, inriktning av försäkringskassans arbete, behovet av att individen sätts i fokus, friår m.m. är delar av den helhetslösning som krävs för att verkligen komma till rätta med ohälsan i (arbets)livet.
För det sociala/kulturella kapitalet kommer de äldres situation att bli allt mer central de kommande decennierna p g a demografin. Förstärkningen av de lägsta pensionerna är ett steg i rätt riktning. Om arbetslivet kan utformas så att allt fler orkar, vill och kan delta längre i arbetslivet på villkor som passar dem vore det också bra. Att äldre har råd, vill och kan/får delta på samhällets alla arenor stärker hela samhället. 3 punkter i 121-punktsprogrammet handlar om de äldres situation.
Både för humankapitalet och det sociala/kulturella kapitalet är barnfamiljernas situation mycket viktig. Dels rör det sig om avvägningen här och nu av föräldrarnas möjligheter att delta i arbetslivet, respektive att kunna ge sig själva och sina barn en god omvårdande familjesituation, dels om att trygga nästa generations samhällsförsörjare. Hur barnen har det avgör hur de vuxnas ålderdom blir. 9 punkter i 121-punktsöverenskommelsen handlar om barnens och barnfamiljernas villkor.
Arbetsmarknadspolitiken syftar till att minimera förlusten av humankapitalet vid arbetslöshet. En viss omställningsarbetslöshet är ofrånkomlig, speciellt vid större strukturomvandlingar, och då ska arbetsmarknadspolitiken med hjälp av individuellt inriktad utbildning och specialarrangemang, utveckla humankapitalet så att det bättre kan möta framtidens arbetsmarknad. För det sociala/kulturella kapitalet är också en väl utformad och framgångsrik arbetsmarknadspolitik väsentlig. Särskilt viktigt för både humankapitalet och inte minst det sociala/kulturella kapitalet är att på bästa sätt tillvarata alla människors motivation, erfarenhet och kunnande. För att så ska ske behöver individen komma mer till tals i arbetsmarknadspolitiken; detta gäller inte minst inom den s.k. aktivitetsgarantin.
Jämställdhetspolitiken påverkar främst det sociala/kulturella kapitalet, men även humankapitalet kan bli lidande vid alla former av diskriminering. Om inte rätt person får rätt jobb, eller dennes talanger inte fullt ut tas till vara, missbrukas humankapitalet. 15 punkter i 121-punktsprogrammet rör kvinnors rättigheter såväl som mänskliga rättigheter. 11 punkter rör arbetslivet. Det införda undantaget från turordningsreglerna för småföretagare ska behållas. Det måste också säkerställas att all form av diskriminering beivras överallt i arbetslivet och i samhället i övrigt. Att alla ska få delta i samhället fullt ut och kunna komma till sin fulla rätt är en grundförutsättning för att utveckla det sociala/kulturella kapitalet och humankapitalet.
Utbildning är centralt, inte bara för humankapitalet, utan också för det sociala/kulturella kapitalet. Att underlätta för alla samhällsgrupper att i livets olika stadier vidareutbilda sig är en viktig investering i framtiden.
Utbildningens innehåll påverkar framtiden. För att kunna bygga ett hållbart samhälle, ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt krävs att utbildningen och forskningen ligger lite före samhället i övrigt. De som utbildas nu ska vara verksamma i hållbarhetsbyggandet de kommande decennierna. Hur nationalförmögenhetens alla olika kapitalslag utvecklas beror således på dagens utbildning (från förskolan och uppåt), inte minst på universitetsnivå, där forskningsfronten hela tiden bidrar med nya rön om hur morgondagens hållbara försörjningssystem kan vara utformat och fungera.
Det sociala/kulturella kapitalet influeras i hög grad av kulturpolitiken. Här nöts och blöts dåtid, nutid och framtid och här skapas i stor utsträckning framtidens normer.
Samhällsplanering har stor inverkan på framtiden. Realkapitalets utveckling präglar på många sätt också det sociala/kulturella kapitalet. 6 punkter i 121-punktsprogrammet rör boendet. Ett hållbart försörjningssystem grundar sig på en hållbar samhällsplanering.
Grunden för människans försörjning är yta, dvs vad som finns under, i, på eller just över mark eller vatten. I ett hållbart samhälle kommer vi att behöva nyttja de ytor som finns, eftersom en förnybar försörjning bygger på de energi- och materialflöden som återskapas i, på och över marken och vattnet, och inte de stockar som fornhistoriskt skapats under markytan eller havsbotten. Dagens ekonomi och dess prissignaler verkar tyvärr fortfarande i en riktning bort från en hållbar försörjning, vilket kräver skarpare, men också nya, regelverk. Dessa ska göra det hållbart samhällsekonomiskt lönsamma också privat- och företagsekonomiskt lönsamt. Samhället tjänar på om det är billigare att verka för hållbarhet än att verka mot den, för då undviker man utbetalandet av subventioner av det hållbara, och bygger upp, inte föröder, nationalförmögenheten. Som ett första steg bör man ta bort subventioner av allt det som är uppenbart icke-hållbart. Till dess att man infört nödvändiga regelförändringar finns det ett behov av regionalt stöd. Den framtida energi- och materialförsörjningen återfinns där ytorna finns, i regionerna, i periferin. Att upprätthålla de fungerande nätverk av alla slag som fortfarande lever där minskar behovet av att återuppbygga allt senare. All slags kapital blir lidande om inte hela landet lever. I 121-punktsprogrammet återfinns 7 punkter som rör att hela Sverige ska leva, av vilka några punkter också kan hänföras till kommunikationsområdet, utgiftsområde 22.
Miljöpolitiken utgör grunden för att skydda ett för närvarande hotat förnybart naturkapital, men ska också underlätta för samhället i stort att slå in på en hållbar bana. Med tanke på att det förnybara naturkapitalet är det kapitalslag som äger en särställning i nationalförmögenheten, speciellt när man anlägger ett hållbarhetsperspektiv, har en fortsatt radikal miljöpolitik högsta prioritet. Det närmaste året är det mycket en fråga om hur nuvarande anslag används. På längre sikt finns 24 punkter i 121-punktsprogrammet som ska trygga basen i nationalförmögenheten – det förnybara naturkapitalet.
Energi driver samhället. Sverige drivs i mindre utsträckning än de flesta andra länder på ändlig energi, men även så är andelen en bra bit över 50 % mätt som energitillförsel. Det är dock uteslutande andra länders ändliga naturkapital vi tillför. Det förnybara naturkapitalet hotas för närvarande inte i Sverige av ett överuttag av förnybara resurser, som på andra håll i världen, utan främst av bieffekterna av den ändliga energitillförseln. För att trygga nationalförmögenheten krävs således en hållbar energipolitik. Alla omvärldsfaktorer pekar mot dyrare energi framöver världen över, men framför allt i Sverige som har haft internationellt sett mycket låga energipriser historiskt. Därför är energieffektivisering och energibesparande åtgärder centrala. För att säkerställa att vi energimässigt alltmer lever av flödande inkomster och allt mindre på fossilt kapital, eller radioaktivt material som kan hota den totala nationalförmögenheten i tiotusentals år, är det centralt att både huvuddragen och detaljerna i energibeskattning, certifikat- och andra energirelaterade regelsystem premierar hållbarhet. Införande av marknadsregler som internaliserar olika energisystems externa kostnader som miljö- och riskkostnader är därvid centrala.
Kommunikationspolitiken utgör grunden för att underhålla och utveckla centrala delar av infrastrukturen, vilket långsiktigt också präglar mycket av all annan realkapitalsutveckling och energianvändning. I den lagda infrastrukturpropositionen finns en stor samsyn på de flesta områden. En hållbar realkapitalsutveckling påverkas av medelsfördelningen mellan väg- och banverket över tiden och därutöver av utformningen av enskilda projekt. Med tanke på att realkapitalet, inte minst infrastrukturinvesteringar, har en stor och långvarig inverkan också på det förnybara naturkapitalet får kommunikationspolitiken stora återverkningar på flera komponenter i nationalförmögenheten.
Det förnybara naturkapitalet präglas huvudsakligen av politiken för primärnäringarna, miljöpolitiken och även regionalpolitiken. Ett hållbart fiske och ett ekologiskt jordbruk är centrala i det sammanhanget. Även humankapitalet påverkas indirekt av jordbrukspolitiken med tanke på matens stora betydelse för hälsan. Djurrätts- och livsmedelsfrågor har också betydelse för det sociala kulturella kapitalet.
För realkapitalsutvecklingen och humankapitalsutvecklingen, men även för det sociala/institutionella kapitalet, spelar näringspolitiken en viktig roll. Utvecklingsprojekt av olika slag måste t ex komma alla till del för att inte bli konkurrenssnedvridande. För det sociala/kulturella kapitalet och för samhället i stort spelar konsumentpolitiken också en central roll.
Mer resurser till vård, skola och omsorg är helt centrala både för humankapitalet och det sociala/kulturella kapitalet, samtidigt är detta kommunala angelägenheter under det kommunala självstyret. Behovet av att styra pengar måste således alltid vägas mot effekterna på det sociala/institutionella kapitalet.
Nationalförmögenheten är inte bara uppbyggd med hjälp av svenskt kapital. Bl.a. har staten genom åren ibland lånat utomlands. Statens skuld har minskat i både absoluta och relativa tal under den förra mandatperioden, men riskerar nu att öka åtminstone i absoluta tal. Att överlämna skulder till kommande generationer är inte ett arv man vill ge kommande generationer, å andra sidan måste man beakta hela nationalförmögenhetens utveckling när man efterhand betalar tillbaka statsskulden. Att prioritera skuldåterbetalningen för högt, på andra utgiftsområdens bekostnad, kan bli dyrare för samhället på längre sikt, om man i den processen missköter underhållet och utvecklingen av de andra kapitalslagen.
Internationellt samarbete är av godo, och i många frågor, men långt ifrån i alla, bör man samarbeta med hela EU, men i andra frågor bör man söka samarbete bara med några av EU:s medlemsländer, eller på helt andra håll, vilket ofta EU förhindrar. De regelverk som EU binder upp oss i hotar framför allt det förnybara naturkapitalet och det sociala kapitalet. Det förnybara naturkapitalet blir lidande av att EU, åtminstone än så länge, bromsar förslag i hållbar riktning. Det sociala kapitalet, både det institutionella och det kulturella, hotas av centralstyrningen.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Maria Wetterstrand (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Gustav Fridolin (mp) |
Leif Björnlod (mp) |
|
Åsa Domeij (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Ulf Holm (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Mona Jönsson (mp) |
|
Lotta N Hedström (mp) |
Claes Roxbergh (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Mikaela Valtersson (mp) |
Lars Ångström (mp) |
| [1] | http://europa.eu.int/comm/environment/eussd/index.htm. |
| [2] | Resolutionen om integrering av miljö och hållbarhet i transportpolitiken, som utarbetades inom ramen för den s k Cardiffprocessen och antogs av EU:s transportministrar i april 2001. |
| [3] | Policies to Enhance Sustainable Development: Meeting of the OECD Council at Ministrial Level, 2001; OECD 2001. |
| [4] | http://www.uneptie.org/pc/cp/declaration/home.htm, se också Global Environment Outlook (http://www.unep.org/Geo2000/index.htm). |
| [5] | http://lnweb18.worldbank.org/ESSD/essdext.nsf/41ByDocName/Environment |
| [6] | http://www.wbcsd.org/projects/pr_ecoefficiency.htm. |
| [7] | Nationell strategi för hållbar utveckling (regeringens skrivelse 2001/02: 172), propositionen 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet samt propositionen 2002/02:20 Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart transportsystem. |