1 Innehållsförteckning 13
2 Förslag till riksdagsbeslut 14
3 Inledning 14
4 Demokratiska och politiska aspekter 15
4.1 Ett steg på väg mot en EU-stat 15
4.2 Maastrichtfördraget 16
4.3 Europeiska centralbankssystemet ECBS 17
4.4 En självständig penningpolitik 19
4.5 EMU – ett miljöfientligt projekt 20
4.6 EMU och den fria rörligheten 20
4.7 EMU och växlingsproblematiken 21
4.8 Sveriges inflytande i EU 21
4.9 EMU och ekonomiska sanktioner 22
5 Ekonomiska aspekter 23
5.1 EMU är inget optimalt valutaområde 23
5.2 EMU missgynnar periferin 24
5.3 Fördelningspolitiska effekter 26
5.4 Valutastabilitet 26
5.5 Flexibel arbetsmarknad 27
6 Folkomröstning 2006! 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inte skall gå med i EMU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en folkomröstning om ett eventuellt svenskt medlemskap i EMU skall genomföras i samband med kommande riksdagsval år 2006.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europeiska centralbanken (ECB) underställs Europaparlamentet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Maastrichtfördraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Europeiska centralbankssystemet ECBS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en självständig penningpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EMU och transportpolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EMU och växlingsproblematiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges inflytande i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EMU och ekonomiska sanktioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EMU och de ekonomiska konsekvenserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EMU missgynnar periferin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de fördelningspolitiska effekterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valutastabilitet.
Ett svenskt deltagande i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) innebär att den svenska kronan ersätts av valutan euro. Men ett EMU-medlemskap innebär mycket mer än att kronan försvinner. Ett EMU-medlemskap innebär att Sverige också får en överstatlig penningpolitik. Konsekvenserna av detta har inte ännu debatterats. Därför är det extra viktigt att inte regeringen beslutar om EMU-medlemskap, utan att detta först har föregåtts av både debatt och folkomröstning.
Tidpunkten för en folkomröstning om svenskt deltagande i EMU är inte fastställd, men aviserat för år 2003. Det danska folkets nej till EMU, hösten 2000, liksom den stora opinionen i Sverige mot ett EMU-medlemskap, torde vara avgörande faktorer för att Socialdemokraterna har valt att avvakta att sätta ner foten om datum för en folkomröstning.
Miljöpartiet anser att EMU i första hand är ett politiskt projekt, med syfte att knyta medlemsländerna närmare varandra i en centralstyrd ekonomisk politik. De långsiktiga konsekvenserna av ett överstatligt EU, även på finanspolitikens område, har i väldigt liten omfattning klargjorts eller debatterats ute i samhället.
Av EU:s 15 medlemsländer är det tre som har valt att stå fria från EMU – Sverige, Danmark och Storbritannien. För övriga länder gäller enbart euro som betalningsmedel sedan 1 juli år 2002. Berlinmurens fall och möjligheten att ena Tyskland var den händelse som mer en någon annan kom att påskynda processen mot EMU. Frankrikes president, François Mitterrand, ville få till stånd en valutaunion med Tyskland.
Tysklands förre förbundskansler, Helmut Kohl, gick med på detta under förutsättning att Frankrike accepterade en tysk återförening och att ett steg samtidigt skulle tas mot en ökad europeisk integration med sikte på en politisk union.
Tanken på en valutaunion var förvisso inte ny, utan har funnits sedan 1957 och Romfördraget. Romfördraget innehöll dock inga konkreta riktlinjer för hur valutaunionen skulle förverkligas. Växelkurssamarbete har prövats i många olika former sedan 1870-talet.
En viktig lärdom från en lång rad av olika växelkurssamarbeten är att de inte har kunnat motstå stora politiska och ekonomiska omvälvningar. Exempelvis blev första världskriget slutet på den så kallade guldmyntfoten, och Vietnamkriget medförde så stora spänningar inom det så kallade BrettonWoods-systemet att samarbetet bröt samman i mars 1973.
En valutaunion är i sig ingen försäkring vare sig mot ekonomiska kriser eller krig. Mellan åren 1989 och 1998 ägde det rum 108 väpnade konflikter i världen, 101 av dessa konflikter pågick inom stater med en valuta, och sju mellan stater med olika valutor.
Mitterrands och Frankrikes skäl till att vilja få till stånd en valutaunion förklaras i EMU-utredningen så att Frankrike såg asymmetrin i EU:s växelkursmekanism, ERM, som ett huvudproblem. Inom ERM spelade Tyskland den ledande rollen, och andra länder var tvungna att anpassa sin penningpolitik efter Tysklands för att hålla växelkurserna fasta. Mitterrand ville ändra denna maktstruktur genom att skapa en valutaunion där Frankrike, och andra länder, gavs större inflytande, samtidigt som EMU skulle bli en internationell politisk-ekonomisk kraft i förhållande till USA.
Genom EMU har Frankrike möjligtvis fått ökad makt över penningpolitiken i förhållande till den tidigare situationen där man i stor utsträckning tvingats följa Bundesbank. Samma resonemang är emellertid inte tillämpbart på mindre länder inom EU.
Tyskland accepterade valutaunionen endast under förutsättning att den politiska integrationen samtidigt fördjupades, med bland annat ökad makt till Europaparlamentet. I november 1989 markerade Kohl detta tydligt: ”För Tyskland är EMU endast en hållplats på vägen mot en politisk union.”
Denna linje är i högsta grad aktuell även idag. Förbundskansler Gerhard Schröder, socialdemokrat, har exempelvis under våren 2002 klart uttalat att Tyskland eftersträvar en europeisk federation. Men utvecklingen mot en EU-stat är inte bara något som sker på grund av en uttalad politisk vilja, utan också något som följer av EMU:s konstruktion.
EMU kommer på sikt att tvinga fram en EU-styrning av skattepolitiken för att man ska kunna motverka störningar som uppstår i de olika länderna när konjunkturssvängningar inte längre kan mötas med växelkursförändringar och nationella förändringar av styrräntan. EU:s budget utgör cirka 1,2 procent av EU-ländernas totala BNP i medlemsländerna. Detta kan jämföras med situationen i USA, där den federala skattekvoten är 25 procent.
Det finns alltså små möjligheter att inom EU/EMU:s nuvarande system parera regionala konjunktursvängningar i form av ökade transfereringar mellan olika regioner. Detta har lett till förslag om att i stället bygga upp ett transfereringssystem där en ökning av arbetslösheten i ett medlemsland automatiskt leder till ökade bidrag från andra medlemsländer, de s k buffertfonderna.
De ekonomiska åtgärder som kan komma att krävas inom EMU medför därför att ett skattesystem för hela EU införs. Miljöpartiet är emot en sådan utveckling.
På samma sätt som ekonomisk-politiska skäl innebär att EMU successivt kommer att öka det överstatliga inslaget i EU, kan det demokratiska underskottet inom EMU (se nedan) innebära att utvecklingen mot en EU-stat påskyndas. Resonemanget går ut på att det demokratiska underskott som EMU lider av måste motverkas, exempelvis genom att den Europeiska centralbanken (ECB) underställs Europaparlamentet (EU:s enda demokratiskt direkt valda organ). Frågan om ett svenskt medlemskap i EMU gäller alltså inte bara om vi vill ha en överstatlig valuta eller inte, utan om vi vill fortsätta utvecklingen mot en EU-stat eller inte.
Med Maastrichtfördraget infördes en konkret plan för hur en ekonomisk och monetär union skulle skapas. I Maastrichtfördraget anges att den gemensamma penning- och valutapolitiken ska ”... ha som huvudmål att upprätthålla prisstabilitet samt att, utan att detta mål åsidosätts, understödja den allmänna ekonomiska politik som bedrivs inom gemenskapen i överensstämmelse med principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens”.
Endast om detta mål är uppfyllt får penningpolitiken syfta till att uppnå andra mål, som exempelvis en hög sysselsättningsnivå eller en ekologiskt hållbar utveckling. Vilken ekonomisk politik som ska genomsyra valutaunionen är alltså fastställd i fördragen, EU:s grundlag.
Maastrichtfördraget förbjuder också att EMU används i politiskt syfte för att inskränka kapitalrörelser: ”Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel skall alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.” I fördraget anges dessutom att processen är irreversibel, det vill säga att den delegerade makten inte är möjlig att återta. Formuleringen är tillkommen för att stärka centralbanken i EMU.
EMU-förespråkarna menar att med EMU får vi en stabilitet i penningpolitiken i och med att riktlinjerna för den ekonomiska politiken är fördragsfäst på ett sätt som omöjliggör för politiker och folkopinion att påverka penningpolitiken. Mot detta kan anföras två saker.
För det första är det svårt att se på vilket sätt marknaden som sådan verkligen är stabilare än demokratiskt fattade beslut, inte minst med tanke på hur placerare av riskkapital tenderar att reagera hastigt, kortsiktigt och med en flockmentalitet. För det andra är det i sig märkligt att låg inflation och hög tillväxt ska slås fast som ekonomiska regler som står över alla demokratiskt fattade beslut.
De ekonomiska teorierna förändras med tiden, och inget säger att samma ekonomiska koncept är rätt i alla sammanhang. I själva verket riskerar den stabilitet som EMU-förespråkarna talar om att vara liktydig med en modell som inte kan anpassas efter den ekonomiska verkligheten, samtidigt som ett tjänstemannavälde har ersatt demokratin. Utöver kritiken mot själva principen att fördragsfästa vilken ekonomisk politik som ska föras går det också att kritisera riktlinjerna för den ekonomiska politiken som sådana.
För det första gör EMU:s regelverk det omöjligt för EMU-länderna att låna till stora investeringar. Att inte kunna göra sådana investeringar är en uppenbar begränsande faktor för samhällsekonomin. Vi behöver bara tänka på de gigantiska investeringar som gjordes när Sverige byggde upp järnvägsnätet – investeringar som naturligtvis betalats tillbaka flera gånger om. Det kan inte uteslutas att det även i framtiden vore önskvärt att låna till stora investeringar, till exempelvis för att åtgärda miljöproblem. För det andra kan anföras att det inte går att utesluta att det finns starka intressen som gärna ser en viss arbetslöshet, eftersom det håller lönerna nere. Med Maastrichtfördraget som utgångspunkt kan EMU vara ett instrument för att föra en sådan ”arbetslöshetspolitik”.
Miljöpartiets ståndpunkt är att EMU:s konstruktion som sådan, med riktlinjerna för den ekonomiska politiken fastslagen i fördragen, är ohållbar. De ekonomiska teorierna förändras, och inget säger att samma politik är rätt i alla sammanhang.
Den representativa demokratins grundbult är att medborgarna utser sina representanter i fria val och, om man är missnöjd, kan välja att inte förnya deras mandat vid nästa val. Penningpolitiken är underställd politiskt fattade beslut i demokratier. Någon sådan demokratisk koppling finns inte inom EMU.
Europeiska centralbankssystemet, ECBS, har ansvaret för penningpolitiken i EMU. ECBS består av Europeiska centralbanken, ECB, och de nationella centralbankerna. ECBS grundläggande uppgifter är att:
Utforma och genomföra penningpolitiken i EMU.
Genomföra operationer på valutamarknaden.
Inneha och förvalta medlemsstaternas valutareserver.
Främja ett väl fungerande betalningssystem.
De nationella centralbankerna finns alltså kvar inom EMU, men är reducerade till filialer med uppdrag att verkställa penningpolitiska operationer som beslutats av ECB.
ECB styrs av två beslutande organ, ECB-rådet (Governing Council) respektive direktionen (Executive Board). Direktionen består av ordförande, vice ordförande och fyra ledamöter. Direktionen utses av medlemsstaternas regeringar. Mandatperioden är åtta år och kan inte förnyas. Direktionen ansvarar för ECB:s löpande verksamhet och förbereder ECB-rådets sammanträden. ECB-rådet består av direktionen och de nationella centralbankscheferna i de länder som ingår i EMU.
ECB-rådet beslutar om penningmängden, styrräntor och tillgången på reserver i banksystemet. Personerna i dessa organ får inte ta instruktioner från EU-institutioner eller medlemsländernas regeringar.
Ordföranden i Ekofin-rådet och en medlem av EG-kommissionen har visserligen närvarorätt vid ECB-rådets sammanträden. Men detta innebär inte att det finns någon demokratisk kontroll av ECB, eftersom ECB inte är demokratiskt direktvald. Inte heller innebär den skyldighet som åvilar ECB att avlägga rapporter till Europaparlamentet någon egentlig demokratisk kontroll.
EMU-utredningen påpekade att det finns ett demokratiskt underskott inom EMU, och i utredningen presenterades olika förslag för att öka den demokratiska kontrollen av ECB:
ECB görs skyldig att avrapportera och medverka vid utfrågningar vid de nationella parlamenten.
En klausul införs som ger Ekofin-rådet rätt att under extrema omständigheter ingripa i ECB:s verksamhet.
Möjlighet införs att kunna avsätta centralbankschefen, om inte vissa fastslagna mål uppnås.
EU utvecklas till ett federalt system, där Europaparlamentet ges rätt att utse centralbankens ledning och att fatta beslut om reglerna för centralbanken.
Ett argument för medlemskap i EMU går ut på att EMU kan vara en demokratisk motvikt till kapitalets globalisering och den makt som de stora multinationella bolagen besitter. Detta argument håller inte. EMU minskar ju i själva verket det politiska inflytandet på valutapolitiken, och enligt Maastrichtfördraget är en politik för att motverka kapitalets globalisering förbjuden inom EMU (se ovan).
Att vissa ekonomer anser att finanspolitiken är för viktig och för komplicerad för att överlåtas åt folket eller folkets valda politiker är inte konstigt i sig. Liknande resonemang förs från olika typer av ämnesexperter. Man kan hitta sakkunniga på exempelvis vägtrafik, livsmedelshantering och skogsvård, som menar att de är bättre skickade att besluta inom sina ämnesområden än medborgaren i allmänhet.
Men i den politiska avvägningen ställs olika målsättningar mot varandra, och dessa prioriteringar måste kunna göras av medborgarna – inte av enskilda experter – om inte det demokratiska fundamentet ska urholkas. Alla människor ska känna sig delaktiga i de beslut som fattas av de offentliga institutionerna. Människorna måste känna att de har något att säga till om, annars förtvinar folkstyret. Även den ekonomiska politiken måste därför vara underställd demokratin. Ett EMU-medlemskap medför dessutom inte bara att penningpolitiken avdemokratiseras.
Eftersom EMU medför att ytterligare politiska områden, exempelvis skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken, successivt förs upp från nationell nivå till EU-nivå, innebär ett EMU-medlemskap även en försämrad demokratisk förankring inom andra politiska områden. Miljöpartiets grundinställning är att beslut ska fattas så nära dem som berörs av besluten som möjligt. Vi vill att väljarna i Sverige ska kunna bestämma vilken ekonomisk politik som ska föras, exempelvis vad gäller skattenivåer och den offentliga sektorns storlek. Tjänstemännen i EU och EMU är inte folkvalda och lever långt från den svenska vardagen. Att då överlämna makten över penningpolitiken helt i ECB:s händer är ett stort steg i fel riktning.
Ett medlemskap i EMU innebär att det inte längre är möjligt att bedriva en självständig penningpolitik, och därmed inte heller en penningpolitik som är anpassad till landets ekonomiska situation och egna politiska prioriteringar. Vad detta innebär politiskt är entydigt: ökad överstatlighet. Vad det får för ekonomiska konsekvenser att inte kunna bedriva en självständig penningpolitik ger olika ekonomer olika svar på.
Vissa hävdar att resultatet blir att målet om låg inflation får större trovärdighet, och att stabiliteten därför tilltar. Andra hävdar att den minskade stabiliseringspolitiska handlingsfriheten innebär en ökad risk för stora svängningar i produktion och sysselsättning. Det första resonemanget går ut på att ett land som har en stor offentlig sektor betraktas med misstänksamhet av ”marknaden”, och därför drabbas av högre räntor i en lågkonjunktur. Det i sin tur skulle minska möjligheten att driva en självständig finanspolitik om vi står utanför EMU.
Det senare resonemanget bygger på den penningpolitiska principen att om Riksbanken sänker sin styrränta och ökar penningmängden, faller kronkursen och de korta realräntorna, vilket stimulerar investeringar och gör att svensk export gynnas i förhållande till andra länders. Lågkonjunkturer kan alltså bekämpas via penningpolitiken. Marknadens blotta kännedom om Sveriges möjlighet att bedriva en självständig penningpolitik kan därför verka stabiliserande. Med EMU är en sådan politik däremot omöjlig, och ett värde att stå utanför unionen skulle därför ligga i den försäkring mot extrema lågkonjunkturer som självständigheten erbjuder.
Miljöpartiets ståndpunkt är att det finns ett stort värde i att kunna föra en självständig penningpolitik. Om Sverige går med i EMU kommer sådana störningar som annars kunnat hanteras genom förändringar av valutakurserna i stället att ge andra effekter, exempelvis ökad arbetslöshet eller sänkta lönenivåer.
Ett huvudargument för EMU-förespråkarna är att ett EMU-medlemskap säkrar den ekonomiska tillväxten. Det är sant att EMU befäster den kvantitativa ekonomiska tillväxten som en norm för den ekonomiska politiken. Detta faller naturligtvis tillväxtförespråkare, som förordar att ekonomiska värderingar blir ramar som politiker och demokratin ska hålla sig inom, i smaken. Men tillväxt är inte i sig något positivt eller nödvändigt. Det är tillväxtens innehåll som är intressant – inte tillväxten definierad som enbart en siffra.
Vad får det för konsekvenser att enbart inrikta politiken på ökad tillväxt? Fortsatt överkonsumtion av naturresurser och energi? Tvärt om måste vårt konsumtions- och produktionsmönster förändras om vi ska kunna skapa ett ekologiskt hållbart samhälle.
Miljöpartiets ståndpunkt är att en grundförutsättning för att vi ska kunna nå ett ekologiskt hållbart samhälle är att den ekonomiska politiken anpassas till de ekologiska förutsättningarna. Med ett EMU-medlemskap befäster vi tvärtom en kvantitativ ekonomisk tillväxt som norm för den ekonomiska politiken.
Många EMU-förespråkare anger att euron gör att EU på allvar kan ta upp konkurrensen mot Japan och USA. Resonemanget bygger på att medlemsländernas olika valutor har varit ett hinder för EU-marknaden och att en stor inre marknad är nödvändig för att företag i EU ska kunna växa och ekonomiskt kunna klara den globala konkurrensen. Stora företag kan mycket riktigt vinna på att handelshinder försvinner och att man därmed kan ta marknadsandelar inom ett större geografiskt område. Men detta måste samtidigt ske på lokala och regionala företags bekostnad, om det inte samtidigt sker en konsumtionsökning.
EMU medger inte att penningpolitiken anpassas efter att olika EMU-länder har olika näringslivsstruktur, olika stor offentlig sektor, olika kulturella och geografiska förutsättningar etc. Det finns alltså inget självändamål i att länders ekonomiska struktur ska likformas.
Globalt pågår en trend, som snabbt accelererat sedan 1990-talet, där stora företag köper upp mindre, eller går samman till gigantiska koncerner. Utvecklingen innebär att de lokala kopplingarna till företagsledningarna blir mindre och att arbetstagarnas och konsumenternas inflytande därmed försämras. Ett EMU-medlemskap kan påskynda denna process i och med att konkurrensen från euroområdet blir tydligare. Flera exempel härpå finns redan. Det har gått en våg av fusioner och köp bland företag och banker i euro- länderna.
Men en geografiskt större marknad förutsätter inte bara ökade varutransporter. Även arbetskraften måste bli mer rörlig. En sådan rörlighet är allt annat än problemfri. Människor tvingas att väja mellan att vara arbetslösa eller att flytta till ett nytt land. EMU:s struktur minskar människors möjlighet att göra detta val själva, eftersom ett syfte är att göra arbetskraften mer lättrörlig.
Det kanske mest konkreta argumentet för ett EMU-medlemskap är att vi slipper att växla pengar när vi åker på semester till ett annat euroland. Men denna lilla fördel måste ställas mot de negativa effekter som EMU medför. Själva ”växlingsproblematiken” ska inte heller överdrivas. Växlingskostnaderna i sig är små i jämförelse med övriga utgifter vid exempelvis en semesterresa, och med VISA-kort, eller motsvarande, frångås problemet att behöva ha utländsk valuta i plånboken. Få torde ha valt att inte åka utomlands på grund av kostnader och besvär att växla svenska kronor till en annan valuta!
Ett annat vanligt argument för EMU är att euron underlättar prisjämförelse mellan olika länder, vilket ger konsumenterna större makt och att priserna på olika varor därför pressas ned. EMU-utredningen avfärdar detta argumentet fullständigt: ”Detta visas t ex av att priserna på identiskt lika kapitalvaror, med identisk service och identiska garantier, kan skilja sig avsevärt mellan butikerna i samma stad, eller av att en given varukorg kan skilja sig i pris med ungefär 20 procent mellan två livsmedelshallar som ligger vägg i vägg.” EMU-utredningen påpekar att det huvudsakliga hindret mot att kunna göra prisjämförelser inte ligger i omräkningen mellan olika valutor, utan i införskaffandet av information om priserna i sig.
Därtill kommer det faktum att det är enklare att handla sin liter mjölk i affären på hörnet, än att få hem en liter mjölk från Madrid, även om priset är lite lägre där. Miljöpartiet menar att de fördelar som kommer av att slippa växla pengar inom euroländerna är starkt överdrivna och inte står i proportion till de negativa effekter som kommer av ett EMU-medlemskap. Svenska folket har näppeligen kravet att ”komma till rätta med växlingseländet” högst på listan av önskade politiska reformer.
Ett vanligt argument för ett svenskt medlemskap i EMU är att vårt inflytande i EU urholkas om vi inte också deltar i EMU. Argumentet bygger på att politiskt inflytande följer av trovärdighet, och att trovärdighet endast kan nås om man deltar fullt ut. Argumentet är uppenbart konstruerat. Inom EU har Sverige hög trovärdighet inom exempelvis miljöfrågor och öppenhetsfrågor.
Under det svenska ordförandeskapet våren 2001 kunde denna trovärdighet användas till att få igenom kompromisser som möjligtvis skulle ha synats hårdare i detalj, om de presenterats av något land med mindre trovärdighet inom det aktuella området. Ett exempel härpå är kompromissen om öppenhetsregler.
För att nå hög trovärdighet inom ett politiskt område är det rimligtvis mer vunnet att engagera sig kraftfullt inom detta område än att glatt följa med strömmen i allt. Vill Sverige upprätthålla ett fortsatt förtroende inom miljöområdet är det följaktligen viktigare att exempelvis sluta att agera bromskloss i fråga om miniminivåer på EU-nivå för koldioxidskatter. Miljöpartiet menar att svenskt inflytande i EU inte förutsätter att vi också går med i EMU.
Tillfälliga budgetunderskott är inget negativt i sig. Det finns lägen där det finns goda skäl för ett land att tillfälligt ta på sig ett stort underskott, exempelvis för att klara nödvändiga investeringar. I Maastrichtfördraget slås dock fast att ”medlemsstaterna skall undvika alltför stora underskott i den offentliga sektorns finanser”. För att ett medlemsland inte ska anses ha för stort underskott måste det uppfylla två kriterier:
att den offentliga sektorns nettoupplåning inte får överstiga 3 procent av BNP, såvida inte detta procenttal har minskat väsentligt eller endast undantagsvis och övergående överskrids och fortfarande ligger nära referensvärdet,
att den sammanlagda skuldsättningen inte får överstiga 60 procent, såvida inte detta procenttal minskar i tillfredsställande takt.
Om ett medlemsland inte uppfyller dessa finanspolitiska kriterier kan en rad åtgärder vidtagas:
Efter yttrande från EG-kommissionen kan ministerrådet (Ekofin) besluta att ge rekommendationer till det aktuella medlemslandet. Beslut om rekommendationer fattas i rådet med två tredjedelars majoritet och utan medverkan av det berörda landet.
Om medlemslandet inte följer rekommendationerna kan Ekofin besluta att förelägga medlemslandet att inom en viss tid vidta vissa åtgärder.
Om medlemslandet inte följer ett föreläggande kan Ekofin besluta om sanktioner. Sanktionerna kan vara i form av direkta böter, att medlemslandet inte tillåts utge obligationer, att landets bidrag från sammanhållningsfonden avbryts och/eller att Europeiska investeringsbanken anmodas att ompröva sin utlåningspolitik gentemot landet.
Ekonomiska sanktioner mot ett medlemsland som dras med ekonomiska problem riskerar att ge en negativ spiral där landet får ännu svårare att leva upp till de krav som ställs. EMU-utredningen ställde sig av den anledningen direkt negativ till böter som uppgår till annat än symboliska belopp. Att EMU-länderna inte dragit sig för att utnyttja Maastrichtfördragets möjlighet gjordes tydligt våren 2001, då Ekofin beslutade att ge rekommendationer till Irland, trots att Irlands ekonomi går bra, med budgetöverskott, en minskande statsskuld och en arbetslöshetsnivå under 4 procent.
Bakgrunden var att den ekonomiska uppgången i Irland gjorde att landets parlament lade budget med ökade offentliga utgifter, bland annat i form av en stärkt offentlig sektor.
Att Irland, som länge haft en skral statskassa jämfört med länder som Sverige, Tyskland och Frankrike, nu ville satsa på den offentliga sektorn borde inte har varit så uppseendeväckande. Ekofin menade dock att inflationen i Irland var för hög och att politiken nu måste inriktas på att i första hand bekämpa inflationen. Enligt rekommendationen för Irland en alltför expansiv politik, som leder till en överhettning av ekonomin. Detta strider mot de allmänna riktlinjer som rådet antagit i syfte att säkerställa stabilitet och tillväxt inom EMU. Det paradoxala är att om Irland hade stått utanför EMU, hade man kunnat föra en självständig penningpolitik, och på så sätt bekämpat inflationen. Men Irland är med i EMU, och då är det ECB som bestämmer räntepolitiken.
Och från ECB:s horisont är Irlands ”lilla” verklighet inte särskilt viktig. Nu tvingas irländarna att ta till andra politiska grepp, vilka står i direkt motsättning till det majoriteten i Irlands parlament skulle önska – en stärkt offentlig sektor. Miljöpartiet menar att det som hände Irland våren 2001 är ett uppenbart argument för att Sverige inte ska gå med i EMU. Ekofins rekommendation till Irland visar att EMU:s regelverk inte bara är en pappersprodukt, utan att man verkligen vidtar åtgärder mot länder som bryter mot den ekonomiska politik som är fördragsfäst. Om Sverige går med i EMU kan vi alltså tvingas att betala böter för att riksdagen för den ekonomiska politiken som majoriteten av riksdagsledamöterna vill ha! EMU-medlemskapet undergräver den svenska demokratin.
Teorin om så kallade optimala valutaområden formulerades av den kanadensiske ekonomen Robert Mundell och behandlar frågan om vilka villkor som avgör vilka länder som bör ha en gemensam valuta. Slutsatserna från teorin är att minst något av fyra villkor ska vara uppfyllda:
Länderna drabbas av gemensamma (symmetriska) störningar. Om störningarna inte leder till att relativpriset mellan de varor som länderna producerar behöver ändras bortfaller behovet av förändringar i valutakursen som stabilisator.
Den politiska integrationen är stor. Regioner som har samma stabiliseringspolitiska mål har minskat behov av att kunna genomföra förändringar av relativpriserna.
Den nominella löne- och prisrörligheten är hög. Även om störningar leder till behov av relativprisförändringar är valutakursförändringar överflödiga om den nominella anpassningsförmågan i landet är stor.
Handeln och rörligheten mellan länderna är stor. Om arbetslösheten i ett land kan mötas med arbetskraftsutvandring till ett annat land, liksom brist på arbetskraft kan motverkas genom invandring, minskar behovet av att kunna göra valutakursförändringar.
Vissa av EMU-medlemsländerna uppfyller något eller flera av dessa fyra kriterier. Sverige gör det inte:
Den symmetriska störningen av ekonomin är för Sveriges del klart underordnad den asymmetriska störningen.
Den politiska integrationen är ännu liten. Även om graden av finanspolitisk samordning hela tiden ökar saknas en offentlig politisk debatt över landsgränserna. Inkomstfördelningar mellan olika regioner finns i och för sig genom EU:s strukturfonder, men dessa är oerhört små i jämförelse med exempelvis förhållandet mellan svenska kommuner, eller mellan amerikanska delstater.
Den nominella löne- och prisrörligheten är låg. EMU-utredningens huvudinriktning var just att förändringar måste genomföras på den svenska arbetsmarknaden före ett eventuellt EMU-medlemskap för att inte riskera att EMU-medlemskapet leder till ökad arbetslöshet.
Rörligheten mellan Sverige och EMU-länderna är mycket låg. Möjligheten att svensk arbetskraft flyttar till exempelvis Portugal eller Grekland är obefintlig i jämförelse med exempelvis att amerikansk arbetskraft flyttar från västkusten till östkusten.
Utifrån teorin om optimalt valutaområde är slutsatsen att Sverige bör stå utanför EMU. För vissa av EU:s medlemsländer talar teorin för en EMU-valuta, men långt ifrån alla av EU:s medlemsländer uppfyller kriterierna.
Euroländerna utgör därför inget optimalt valutaområde, och det finns inte någon anledning att tro att samma penningpolitik plötsligt skulle vara bäst i alla länder. Olika länder kräver helt enkelt olika lösningar, och EMU riskerar därför att leda till stora regionala slitningar.
EMU kan med stor sannolikhet hamna i lägen där den ekonomiska situationen skiljer sig starkt mellan länderna. Problemet är att om en förmodad sund ränte- och inflationsnivå skiljer sig stort mellan exempelvis Tyskland och Irland, talar allt för att ECB kommer att föra en ekonomisk politik som syftar till att gynna de centralt belägna EMU-länderna. Det är alltså konjunkturläget i EMU:s centrum som kommer att avgöra centralbankens penningpolitik, vilket kan innebära att länderna i EU:s utkanter direkt missgynnas av den förda politiken. Fallet Irland, se ovan, visar att detta resonemang att EMU missgynnar länderna i ytterområdet i högsta grad redan har besannats. ECB tar inte hänsyn till att olika EU-länder har olika ekonomier, olika mängder av privat- och företagslån och olika långt behov för att reagera på ränteförändringar. Irlands ”lilla” verklighet har uppenbarligen inte påverkat ECB.
Vad sådana slitningar leder till i sin tur är omöjligt att veta, när vissa områden i EU blir missgynnade eller direkt motarbetade av centralbanken i Frankfurt. Mycket talar därför för att röster kommer att höjas för att EMU-länderna snabbt måste få en mer likartad ekonomisk struktur för att EMU-projektet ska kunna fungera. Hur ska denna ekonomiska struktur skapas och till vilket pris? Det finns inget självändamål med att ländernas ekonomiska struktur ska likformas. Det är inte heller önskvärt.
Att olika delar av världen har olika ekonomisk struktur är en nyttig mångfald som bidrar till utvecklingen och gör världen mindre sårbar. Mot detta anför EMU-förespråkare att en liten valuta inte kan klara sig i närheten av en stor. Argumentet är missvisande. Ungefär 50 procent av Sveriges export går till EMU-länderna. Om Storbritannien och Danmark går med i EMU kommer nivån att vara uppemot 60 procent. Detta kan jämföras med Kanadas situation, där cirka 80 procent av exporten går till USA, men där det inte finns någon seriös debatt om att överge sin valuta för USA-dollarn.
I själva verket har Sverige ett stort dollarberoende som gör att det skulle vara förenat med stora risker att överge makten över penningpolitiken, och därmed möjligheten att göra korrigeringar gentemot dollarn. Framför allt på grund av skogsindustrins exportmöjligheter, men även företag som Ericsson och Volvo har ett starkt beroende av dollarns värde gentemot kronan.
Eftersom Sverige har delvis annorlunda handelsförbindelser än EMU:s kärnländer, och ekonomiska beroende av regioner utanför EU, kan den penningpolitik som ECB för komma att slå väsentligt annorlunda på Sverige än mot EMU:s dominerande länder, till nackdel för Sverige.
Resonemanget om att EMU riskerar att missgynna länderna i ytterområdet kan dessutom föras ytterligare ett steg. Som nämnts är ett huvudsyfte med EMU att euroländerna ska kunna konkurrera framgångsrikt med USA och Japan. En huvudsaklig pusselbit i den globala konkurrensen är att företag inom EU/EMU, tack vare en större marknad, ska kunna bli större och därmed kunna producera effektivare, när resurser koncentreras och stordriftsfördelar utnyttjas i högre grad.
I klartext betyder detta att varje land, eller region, ska tillverka det de är bra på och låta bli att tillverka det de är sämre på. Mindre företag köps upp av större och läggs sedan ner om det stora företaget gynnas av det. EMU hjälper således till att rationalisera industrin till ett fåtal giganter inom varje industrigren. Förlorarna är de mindre samhällena samt småföretagen. Valet står mellan arbetslöshet eller flytt.
Detta innebär alltså att länder i periferin, som Sverige, riskerar att dräneras på kapital, naturresurser och kompetens. Mot detta anför EMU-förespråkarna att med ett medlemskap i EMU kan Sverige dra till sig mer investeringar när inga valutahinder står i vägen. Argumentet är märkligt, då Sverige inte har ett sämre investeringsklimat än vad EMU-länderna har i genomsnitt. Det EU-land som drar till sig mest utländska investeringar är dessutom Storbritannien, som liksom Sverige valt att stå utanför EMU.
Den motsatta slutsatsen, d v s att ett EMU-medlemskap riskerar att innebära att kapital flyr landet till EMU:s kärnområde, stöds av den amerikanska investmentbanken Morgan Stanley Dean Witter. Deras prognos slår fast att om Sverige går med i EMU riskerar så mycket som 340 miljarder kronor att flyttas från den svenska aktiemarknaden till kontinenten. Anledningen till kapitalflykten är att svenskarna sparar mer i aktier än vad genomsnittspersonen gör i EU. En stor del av dessa investeringar kommer att flyttas utomlands om EMU blir svenskarnas nya ”hemma”-marknad. Det är främst försäkringsbolag, pensionsfonder och andra fonder som väntas vikta om sina aktieportföljer genom att sälja svenska aktier och köpa utländska.
EMU kan också leda till en negativ global resursfördelning. Resonemanget förs fram i EMU-utredningen och går ut på att euron rimligen får större betydelse i världsekonomin som reservvaluta, än vad de enskilda valutorna haft sammantaget. Innehav av euro utanför EMU-området kan därför komma att öka och ge ECB större seignorageinkomster, på bekostnad av andra staters inkomster, det vill säga inte en effektivitetsvinst utan en omfördelning från andra länder till EMU.
Men detta innebär inte ett välstånd för alla. Klyftorna mellan olika länder och mellan medborgarna inom ett land fortsätter att öka, samtidigt som handeln ökar. EMU tar ingen hänsyn till en rättvis fördelning.
Ett vanligt argument för att Sverige ska gå med i EMU är att vi på så sätt bättre kan stå emot valutaspekulationer och slippa stora kursförändringar. Argumentet är vilseledande. Inga historiska fakta talar heller för att det är svårare att spekulera mot större valutor än mot mindre, eller att valutastabiliteten är större för valutor som används inom en större region.
Det finns inte någon täckning för påståendet att stora valutor är mer stabila än små. I ett längre perspektiv är tendensen att större valutor har fluktuerat mer än små. Eurons första tid var inte heller någon succé. Under det första året sjönk euron med 14 procent mot kronan och med 25 procent mot dollarn.
Vissa EMU-förespråkare vill dra resonemanget så långt som att hävda att EMU ska motverka internationella valutaspekulationer. Att ingen spekulation längre kan ske mellan EMU-medlemmarnas tidigare valutor är förvisso sant, men sådan spekulation har enbart flyttats till att ske mellan andra valutor. I själva verket minskar EMU det politiska handlingsutrymmet att motverka valutaspekulation, bygga upp stabila regionala ekonomier och möjligheterna att motverka de negativa konsekvenserna med ekonomins globalisering. I praktiken förbjuder Maastrichtfördraget till och med att EMU används i politiskt syfte för att inskränka kapitalrörelser.
Miljöpartiet anser att det är nödvändigt att motverka de negativa effekter som följer av kortsiktig spekulation och globaliseringen av ekonomin. Det som behövs är internationella regler som motverkar den alltmer oreglerade och fiktiva spekulationsekonomin. Vi vill därför införa en så kallad Tobinskatt, dvs skatt på valutatransaktioner. Med en sådan skatt blir det inte lönsamt att spekulera kortsiktigt, vilket lägger grunden för mer långsiktiga ställningstaganden inför investeringar. Dessutom ger Tobinskatten en inkomst som kan användas för att utjämna globala klyftor.
EMU-utredningen slår fast att ett EMU-medlemskap kan leda till hög arbetslöshet. Utredningen påpekade därför att Sverige bör stå utanför EMU till dess att den svenska arbetsmarknaden blir mer flexibel.
Orsaken härtill är att ett deltagande i EMU innebär att penningpolitiken inte längre kan användas för att stabilisera störningar som drabbar det egna landet (så kallade asymmetriska störningar). Ett motargument som framförs är att ett medlemskap i EMU i sig innebär flexiblare nominallöner. EMU-utredningen avfärdar detta argument och hävdar i stället motsatsen: ”Med en penningpolitik inriktad på prisstabilitet kan flexibiliteten rentav komma att minska i förhållande till nuläget.” Den ökade flexibilitet som EMU-utredningen föreslår som en motvikt till de negativa konsekvenser ett medlemskap i EMU innebär inkluderar:
En minskning av de statliga subventionerna av arbetslöshetsförsäkringar, dvs arbetslöshetsförsäkringar ska i högre grad betalas via avgifter och inte via skatten.
Sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen.
Åtgärder som gör det svårare för de anställda att ta till ”olovliga konflikter”, i form av exempelvis vilda strejker eller massjukskrivningar.
Uppmjukning av anställningsskyddet.
Regelsystem som avväger löntagarnas krav på en rimlig inkomstutveckling mot samhällets intresse av en lönekostnadsnivå som medger hög sysselsättning.
Frågan kvarstår då om sådana åtgärder är önskvärda. Vore de det kan de naturligtvis genomföras oavsett om Sverige deltar i EMU eller inte. Om de inte är önskvärda måste de vägas mot eventuella fördelar med EMU, men för arbetslösa såväl som för arbetare torde EMU inte kunna ge andra positiva förändringar som kompenserar för de försämringar EMU-anpassningspolitiken medför.
Miljöpartiets slutsats, efter att fördelar och nackdelar med ett EMU-medlemskap har vägts samman, är att Sverige inte ska gå med i EMU. Vi anser också att frågan har en så avgörande roll på den framtida samhällutvecklingen, framför allt gällande de demokratiska inslagen, att frågan om ett svenskt deltagande i EMU måste underställas en folkomröstning.
Miljöpartiet anser att den bästa tidpunkten för en folkomröstning om ett eventuellt svenskt medlemskap i EMU är i samband med nästa riksdagsval år 2006.
Fördelen med detta är att folkomröstningen kan bli beslutande om det sker på ordinarie valdag. En beslutande folkomröstning är viktig eftersom riksdagen och regeringen inte då kan kringgå folkomröstningsresultatet.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Maria Wetterstrand (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Lotta N Hedström (mp) |
|
Ulf Holm (mp) |
Leif Björnlod (mp) |
|
Åsa Domeij (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Gustav Fridolin (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Mona Jönsson (mp) |
|
Claes Roxbergh (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
Mikaela Valtersson (mp) |
Lars Ångström (mp) |