4 miljarder kronor per år. I kommuner där offentlig upphandling tillämpats mer konsekvent har besparingar uppnåtts på mellan 10 och 30 procent. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny tillsynsordning med sanktionsbefogenheter genom sammanläggning av Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om talerätt för branschorganisationer och föreningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på dokumentation och skriftliga riktlinjer för direktupphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enhetlig definition av lågt värde till 5 prisbasbelopp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en marknadsskadeavgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla och underlätta för små företag att delta i upphandling.
Den offentliga upphandlingen är en mycket viktig, och i den allmänna debatten underskattad, komponent för den offentliga sektorns förnyelse. Det handlar i hög grad om huruvida skattebetalarnas medel används på ett effektivt sätt. En ökad priskonkurrens möjliggör stora förtjänster för den offentliga sektorn. Ett bättre samspel mellan det offentliga och näringslivet inom detta område skulle främja utbudet av varor och tjänster, gynna staten och kommunernas kassor och därmed ge medborgarna bättre valuta för skattepengarna. Regelverket måste skärpas och småföretagarnas möjligheter att delta förbättras. Huvudprincipen för all offentlig upphandling är att den ska leva upp till portalparagrafen i LOU angående affärsmässighet och med utnyttjande av tillgänglig konkurrens. Folkpartiet anser att begreppet affärsmässighet skall bibehållas i den svenska lagstiftningen. Marknaden för den offentliga upphandlingen i Sverige har av Upphandlingskommittén värderats till 400 miljarder kronor per år eller ca 23 procent av BNP. Inom EU är motsvarande siffra drygt 7 000 miljarder kronor. Den stora volymen upphandling sker inom kommuner och landsting. Det är där de stora besparingarna finns att hämta. Tillämpningen av lagen om offentlig upphandling har inneburit en sammanlagd besparing på cirka en procent av värdet på den totala offentliga upphandlingen eller 34 miljarder kronor per år. I kommuner där offentlig upphandling tillämpats mer konsekvent har besparingar uppnåtts på mellan 10 och 30 procent.
Våren 2001 kom Upphandlingskommittén med sitt slutbetänkande. Ordet ”konkurrens” missbrukas enligt vår mening vad gäller kommittémajoritetens förslag att utestänga företag som arbetar med vinstintresse. Ett utestängande motverkar mångfalden i sjukvården och därmed kvaliteten och valfriheten. Läkare, tandläkare, sjukgymnaster och andra privata vårdgivare är en stor tillgång för svensk hälso- och sjukvård. Mycket av utvecklingen och förnyelsen i vårdsektorn sker i dessa företag. Förslaget att de ska hindras från att delta i upphandlingar för att de är ”vinstdrivande” visar att Socialdemokraterna fortfarande är negativa till de privata alternativen i offentlig sektor och opåverkade av människors önskemål om valfrihet. Syftet med kommitténs förslag att offentlig upphandling ska kunna användas som instrument för att främja andra samhälleliga mål är vällovligt, men metoden fel. Svårigheterna att upprätthålla kraven på likabehandling och affärsmässighet i upphandlingen skulle vara betydande.
Det viktiga arbetet med att t.ex. förbättra miljön och öka jämställdheten måste fortsätta, men främjas mer effektivt av de särskilda lagar som finns inom respektive område än av upphandlingslagen. Det vore skandalöst om kommuner och landsting skulle kunna köpa av sina helägda företag utan upphandling. Det skulle leda till att betydande kvantiteter undandrogs konkurrens och därmed till ökade kostnader för skattebetalarna. I kommitténs delbetänkande från december 1999 presenterades en rad förslag som skulle göra den offentliga upphandlingen effektivare, bl.a. en ny tillsynsmyndighet med kraftfulla sanktionsbefogenheter.
Upphandlingskommittén konstaterade att ett inte obetydligt antal av de omkring 10 000 upphandlande enheterna saknar tillräckliga resurser och kompetens att följa reglerna om offentlig upphandling. Enligt tidigare gjorda undersökningar följer endast hälften av upphandlarna regelverket. En upphandlande enhet får inte göra prövningar utifrån andra kriterier än dem som funnits med i annonsen eller i förfrågningsunderlaget. Enligt leverantörerna är det en vanlig företeelse vid anbudsutvärderingar att de egna utvärderingskriterierna faktiskt inte efterföljs. De offentliga bolagen är sämst på att följa reglerna om annonsering, och då särskilt de kommunala bolagen.
Ett privat företag som missgynnats genom detta kommunala agerande har i praktiken ytterst små möjligheter att få rättelse. Det måste driva en civilprocess mot kommunen eller det kommunala bolaget och avstår ofta på grund av oro för att detta ska ge negativa konsekvenser för eventuella kommande affärsmöjligheter. Kommittén föreslog att en ny myndighet skapas på basis av Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling (NOU). Utredningen visade att det är betydande belopp som skulle kunna sparas till de offentliga kassorna om upphandlingen sköttes mera strikt. Vi anser att NOU kan slås samman med Konkurrensverket för en skapa en ökad möjlighet att agera i frågor rörande offentlig upphandling. Resursutnyttjandet kan bli bättre i en ny myndighet.
Idag regleras uppföljning såsom tillgången till statistik i avtal med leverantör i de fall man själv i egenskap av upphandlande enhet saknar verktyg att följa upp vad man har köpt. Säljaren levererar därmed statistik till köparen över vad köparen handlat. Detta anses av förklarliga skäl otillfredsställande av många köpare. Statistiken är helt nödvändig för att kunna förbättra innehållet i kommande ramavtal. Här om något borde den offentliga sektorn prioritera metoder och medel som syftar till att förbättra den egna kontrollen av vad man handlar.
Enligt en undersökning bland ett stort antal kommunala och landstingskommunala bolag utförd av den övervakande myndigheten, Nämnden för offentlig upphandling, saknar inte mindre än 42 procent en dokumenterad policy för hur upphandling ska genomföras. Skriftliga riktlinjer är viktiga för att styra upp arbetet kring vilka som har rätt att genomföra upphandlingar samt till vilka belopp och hur man ska förhålla sig till inte minst direktupphandlingar, som i sig saknar riktlinjer i LOU.
Direktupphandling är en av flera upphandlingsformer som omfattas av LOU. Portalparagrafen om affärsmässighet, att upphandla i konkurrens och utan ovidkommande hänsyn gäller således även för direktupphandling. Idag saknas krav på dokumentation kring direktupphandling och enligt LOU omfattas inte denna upphandlingsform av kravet på anbud utan enheten skall vid behov fastställa riktlinjer. Vi anser att direktupphandlingen som form är ett viktigt komplement till övriga upphandlingsformer för att möjliggöra att arbetet kring upphandling inte blir mer kostsamt än nödvändigt, men vi anser också att formen behöver regleras i respektive upphandlande enhets upphandlingspolicy. Direktupphandlingen som form används av betydligt fler yrkesgrupper i den offentliga förvaltningen, till skillnad från övriga upphandlingsformer där ansvaret begränsas till vissa personer. Upphandlingskommitténs förslag om definition av lågt värde till 7 prisbasbelopp blev inte verklighet – riksdagen beslutade att bibehålla begreppet lågt värde samt överlämna till upphandlande enheter att själva definiera begreppet. En ny utredning skall belysa detta enligt beslutet i riksdagen. Vi kan inte se vad en ny utredning skall leda till. En definition av lågt värde till 5 prisbasbelopp är rimlig. Vi anser dock att detta skall innefatta ett krav på dokumentation i syfte att möjliggöra för revisionen att granska upphandlingarna. Uppföljning kring hur upphandlande enheter har levt upp till portalparagrafen om affärsmässighet och konkurrens är mycket viktig. Prisuppgifter behöver inhämtas från flera leverantörer, vilket ska framgå i dokumentationen, i syfte att uppnå konkurrens.
En marknadsskadeavgift bör införas i lagen om offentlig upphandling (LOU). Förslaget motiveras genom att syftet är att förebygga den skada som otillåten direktupphandling eller annat otillbörligt beteende kan föra med sig. Genom slutandet av ramavtal har köparen i egenskap av till exempel kommun eller landsting reglerat vad avtalet skall innefatta, och detta har säljaren beaktat i prissättningen av produkter. Köptroheten mot ramavtal är generellt sett låg, vilket leder till att ramavtalens värde gröps ur. Trots ramavtal förekommer ”direktupphandlingar” vid sidan av dessa, vilket medför att denna typ av direktupphandlingar kan anses vara otillåtna. Syftet med marknadsskadeavgiften är att få en striktare efterlevnad av gällande regler. Vi vill dock poängtera att ramavatalen i sig innefattar en rad problem. Ramavtalens konstruktion gör det ofta svårt att över tid upprätthålla en god konkurrens. Att möjliggöra ett aktionsförfarande inom ramen för ramavtal är viktigt att utreda för att utveckla möjligheten att beakta konkurrensen även i långa avtal inom främst standardiserade produkter inom vissa branscher såsom livsmedel och kontor.
En brist i sanktionssystemet är att en stor del av leverantörerna avstår från att klaga på en upphandling i rädsla för att framtida affärsmöjligheter ska påverkas i negativ riktning av de upphandlande enheterna. En framkomlig väg att råda bot på detta vore att ge branschorganisationerna talerätt. Vissa kommunala företrädare menar att det ligger i kommunens intresse att gynna företag i den egna kommunen. Detta sätter konkurrensen ur spel och riskerar skattebetalarnas pengar. Det ligger knappast i människors intresse att gynna mindre konkurrenskraftiga företag inom den egna kommungränsen på andra företags bekostnad. Välfärdsförlusterna av detta är uppenbara. Reglerna bör bli tydligare i detta avseende.
Det finns en vanföreställning om att upphandlingsreglerna skulle kräva att man i varje läge väljer det billigaste anbudet, kvaliteten oaktad. Detta är fel. Det viktiga är att den upphandlande enheten gör en noggrann kravspecifikation där just olika typer av kvalitetskrav ställs – att köparen är på det klara med vad köparen vill köpa. Sålunda utgör till exempel de ”vårdskandaler” som rapporterats från privata entreprenader i många fall skolexempel på att kommunerna inte tillräckligt tydligt specificerat att man inte bara kräver låga entreprenadpriser, utan också en viss kvalitetsnivå på omvårdnaden. Likaså skall det vara naturligt att kunna sätta upp olika typer av miljökrav på de varor och tjänster som köps.
Reglerna för företagens deltagande i den offentliga upphandlingen får inte vara krångliga eller på annat sätt resurskrävande så att de i praktiken utestänger små och medelstora företag. För att underlätta för småföretagen bör upphandlingen under bl.a. EG:s tröskelvärde ses över. Småföretagen har rent allmänt svårare än storföretagen att hantera administrativa krav och regleringar. En god upphandlingskultur i stat och kommun är av stor betydelse för de små och medelstora företagen. Om kommunen utformar sina anbud så att småföretagare i praktiken ges möjlighet att deltaga i upphandlingsförfarandet samt även aktivt verkar för att söka privata alternativ till offentligt producerade tjänster, skulle framväxten av små företag starkt gynnas. Stora upphandlingar leder till att endast de riktigt stora aktörerna kan lägga anbud. Prisbilden skulle kunna te sig annorlunda genom ett mer genomtänkt förhållningssätt till hur LOU kan användas för att öka konkurrensen. Lagen om offentlig upphandling beskylls ofta för att sätta hinder i vägen, men kritik kan ofta istället vändas till att gälla tillämpningen av lagstiftningen, inte minst vad gäller offentlig upphandling inom byggsektorn. Det går att förhandla även inom ramen för offentlig upphandling.
Inom EU finns höga ambitioner kring den gränsöverskridande handel som man anser måste öka, och målsättningen är att aktivt verka för utvecklandet av metoder för att effektivisera offentlig handel och därigenom spara pengar åt offentlig sektor. Regelverket som styr den gränsöverskridande offentliga upphandlingen innefattar en kategorisering av upphandlingsobjektet, en så kallad Common Procurement Vocabulary (CPV). Istället för att skriva i till exempel annonser att man vill köpa kikärter anges en sifferkod.
CPV har genomgått flera nödvändiga revideringar under åren. Nya produkter tillkommer och andra produkter försvinner från marknaden, vilket gör att listan behöver kompletteras och revideras med vissa intervaller. Kritik har riktats från marknadens aktörer mot hur man genomför revideringarna. Dessa revideringar har ansetts skapa hinder och ökade kostnader för den gränsöverskridande offentliga handeln.
Kommande revideringar av regelverk såsom CPV bör kunna ske utifrån principer där marknadens aktörer kan få långsiktiga spelregler. Aktörerna behöver kunna förutse hur kommande revideringar är konstruerade.
En ytterligare faktor som behöver vägas in är revideringarnas konsekvenser för den standard som syftar till att underlätta handel mellan EU och länder utanför, så kallad UNSPSC-standard. Viktigt inte minst för leverantörer verksamma i olika världsdelar.
Genom att arbeta långsiktigt och utveckla tydliga spelregler kan nödvändiga förändringar genomföras på ett kostnadseffektivt, arbetsbesparande sätt som gynnar den offentliga handeln. Det behövs mer av konkurrens och goda spelregler och mindre av onödigt krångel.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |