Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av kommunala bolag.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om lagändring som sätter stopp för kommunal skatteplanering genom koncernbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det fortsatta behovet av regler för kommunernas förmögenhet prövas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att granska skälen till det ökade antalet minoritetsägda företag.
Folkpartiet är i princip motståndare till kommunala bolag. Vi vill verka för att den kommunala bolagssektorn på sikt i huvudsak avvecklas. Endast då särskilda och klart avgränsade skäl föreligger anser Folkpartiet att kommunal verksamhet övergångsvis ska drivas i bolagsform.
Det finns flera goda skäl för detta. Kommuner skall styras med full insyn och öppenhet.Vill en kommun undvika öppenhet på något område är detta möjligt genom att kommunen väljer att driva verksamheten i fråga i bolagsform. Anställdas möjlighet att fritt meddela sig med allmänhet och medier är mer begränsad om man är anställld i ett bolag än vid en kommunalförvaltning.
Kommuner skall ägna sig åt sina huvuduppgifter. I dag bedriver många kommuner verksamhet som de egentligen inte borde ägna sig åt i bolagsform.
Bolagen binder kommuners kapital och hindrar att det används för investeringar inom skola, vård och omsorg.
Bolagen tar i anspråk resurser som borde användas inom kärnverksamheter som vård och skola.
Bolagen konkurrerar ofta ut små privata företag på redan fungerande marknader.
Alltför dominerande kommunala bostadsbolag kan bidra till att andra bostadsföretag ej är intresserade av att verka inom en kommun.
Skattebetalarnas pengar riskeras genom alltför vidlyftiga affärer.
Folkpartiet vill att den kommunala bolagssektorn i huvudsak skall avvecklas. Detta skall ske genom att bolagen säljs till privata ägare, återgår i förvaltningsform eller helt enkelt läggs ned. En del av det kommunala bostadsbeståndet måste finnas kvar för att säkra en god socialbostadspolitik.
I samband med kommunsammanslagningarna på 1970-talet minskade antalet kommunala bolag kraftigt för att sedan öka igen under senare delen 1980-talet och 1990-talets början. Sedan 1995 har det skett en viss minskning av antalet kommunala bolag. En förklaring till detta är att kommunala bolag av olika skäl slagits samman.
Genom koncernbildningar har kommunala bolag kunnat ägna sig åt att skattemässigt kvitta vinster och förluster mellan olika bolag i koncernen, vilket får ses som en avancerad form av kommunal skatteplanering. Folkpartiet anser det vara helt oacceptabelt att vissa kommuner genom att i bolagsform driva vinstgivande verksamheter på detta sätt skapar sig en egen dragningsrätt i statskassan. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att lägga fram förslag om lagändringar som omöjliggör kommunal skatteplanering genom koncernbildning.
I vilken utsträckning minskningen av kommunala bolag beror på en medveten politisk vilja eller enbart är uttryck för ekonomiska överväganden är svårt att avgöra. Glädjande är dock att antalet övriga företag har minskat. Det är bland dessa företag man oftast funnit dem som konkurrerat med och i vissa fall konkurrerat ut små privata företag.
Däremot är det oroande att det under senare år tillkommit alltfler bolag där kommuner är minoritetsägare. Dels är det principiellt fel att kommunala intressen växer samman med privata. Det är viktigt att hålla en klar och tydlig rågång mellan kommunal verksamhet och renodlade marknadsintressen. Det gynnar vare sig kommunens innevånare eller privata företag med utvidgade experiment med ”kommunal blandekonomi” eller att kommunens ekonomiska intressen på ett organiserat sätt växer samman med privata företags. Dels kan utvecklingen med ett ökat antal bolag med kommuner som minoritetsägare tyda på ett försök från vissa kommuner att undvika kritik för sin bolagsverksamhet. Den kritik som kan riktas mot helägda kommunala bolag gäller givetvis även de bolag där kommunen är minoritetsägare både vad det gäller insyn och de påtagliga konkurrensfördelar som ett företag har om man har en kommun bakom sig. Utvecklingen mot alltfler bolag med kommuner som minoritetsägare är dåligt belyst. Det saknas sammanställningar om hur många dessa bolag är. Det är dåligt kartlagt vilka de externa ägarna är och vilka syften bolagsbildningarna har. Utvecklingen av bolag där kommuner är minoritetsägare bör därför särskilt granskas.
Det finns ett stort antal goda skäl till att kommunal verksamhet bör undvika bolagsform.
Kommunal verksamhet skall styras i demokratiska former och med full öppenhet och insyn från medborgarna. Anställdas möjlighet att fritt meddela sig med medborgare och medier samt att delta i samhällsdebatten leder till förbättringar av kommunal verksamhet och gör att det blir lättare att upptäcka eller undvika misstag och fel. Detta motverkas om en kommun bedriver delar av sin verksamhet i bolagsform.
Det är ingen slump att skandaler som varit aktuella i olika kommunala sammanhang ofta haft kopplingar till kommunala bolag.
Folkpartiets uppfattning är att kommuner skall koncentrera sig på sina kärnuppgifter och inte bedriva affärsverksamhet, särskilt inte när den stöttas och drivs med skattebetalares pengar.
Kommunala bolag konkurrerar inte på lika villkor då de agerar på en marknad. De behöver inte ha samma höga avkastningskrav som privata företag. De kan ofta samnyttja kommunens övriga resurser. De har tillgång till billiga krediter vid kommunal borgen. De kopplingar som finns mellan kommunala bolag och den politiska ledningen i en kommun gör att det finns risk för fördelaktiga avtal av olika slag, jäv vid upphandlingar och sammanblandningar av bolag och politik. Privata företag som konkurrerar med kommunala befinner sig i underläge, och det finns exempel på företag som konkurrerats ut eller inte startat på grund av förekomsten av kommunala bolag.
Omsorgen om medborgarnas pengar gör också att man bör vara kritisk mot kommunala bolag. All affärsverksamhet innebär risker där satsade pengar kan gå förlorade. Den som betalar skatt till en kommun förväntar sig att pengarna fövaltas med omsorg och inte att de riskeras i olika affärer.
Kommunal näringsverksamhet skall enligt kommunallagen begränsas till sådant som tillgodoser samhällsintressena och den skall också ske inom kommunens geografiska områden eftersom det strider mot kommuninnevånarnas intresse att den egna kommunen bedriver affärsverksamhet någon annanstans. Många kommunala bolag handlar i dag i strid mot dessa båda principer.
Den samlade kritik som ovan anförts gör att Folkpartiet vill avveckla den kommunala bolagssektorn. Riksdagen bör av regeringen begära att den återkommer till riksdagen med en handlingsplan för avveckling av den kommunala bolagssektorn.
En kommun är inte tillåten att låta sin förmögenhet minska. Detta innebär till exempel för vissa kommuner att de tvingas göra avsättningar även när befintliga tillgångar svarar mot pensionsåtaganden. Det borde finnas regler som motverkar att kommuner på ett ansvarslöst sätt använder engångsintäkter för att finansiera permanenta åtaganden. Det finns ingen anledning för kommuner att ha stora förmögenhetsmassor. Denna fråga bör bli föremål för utredning.
Den så kallade stopplagen är ett allvarligt ingrepp i det kommunala självstyret och är dessutom ett tydligt exempel på socialdemokratins och Vänsterpartiets bristande respekt för den lokala demokratin. Stopplagen hindrar kommuner från att sälja ut förlustbringande kommunala bostadsbolag. Pengar som borde gå till vård, skola och omsorg tvingas kommunen på så sätt att använda för att täcka ett bostadsbolags förluster.
Privatiseringar av bostäder, antingen i fortsatt hyresrätt eller där de boende själva ges möjlighet att äga sina bostäder, leder till försäljningsinkomster för kommunerna, inkomster som till exempel kan användas till de omfattande investeringar i skola och vård som är nödvändiga. Både boende och medborgare i allmänhet vinner på att det kommunala bostadsägandet minskar samtidigt som kommunens verksamhet renodlas.
Ett visst kommunalt ägande av bostäder är av sociala skäl nödvändigt, men måste då också innebära att det kommunala bostadsbolaget tar sitt sociala ansvar på allvar.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |