Moderat politik utgår från att människor både vill och kan ta större ansvar för sin situation. Det förutsätter politiska beslut som möjliggör för dem att välja genom att valfriheten förstärks och alternativ erbjuds, men också att de har både råd och kunskaper att göra sina val. En annan konsekvens är att myndigheter skall ha mindre att säga till om. En utveckling som ger invånarna i kommunerna mer att säga till om är önskvärd och bra för samhället.
Samtidigt är det viktigt att betona att många saker bör vi sköta tillsammans. Kommunen svarar för många av dessa gemensamma angelägenheter och har ett särskilt ansvar enligt bland annat socialtjänstlagen för människors trygghet i de fall de inte klarar sig själva.
För oss moderater är den kommunala självstyrelsen central. Kommunal självstyrelse skall gälla inom områden som bäst sköts både demokratiskt och effektivare av kommunen och där anpassningar skall kunna ske beroende på lokala förutsättningar. Den kommunala självstyrelsen kan naturligtvis inte vara total.
Till följd av regeringens politik ser vi nu en utveckling där allt fler människor upplever att de inte har tillräcklig möjlighet att påverka det politiska beslutsfattandet. Regeringens detaljstyrning av kommunernas verksamhet tar sig många uttryck. Till exempel så har regeringen genomfört åtgärder i syfte att förhindra den lokala majoritetens rätt att genomföra sina förslag, så kallade stopplagar.
Vi anser att det är nödvändigt med förändringar i synen på vad staten respektive kommunerna skall utföra och finansiera. Genom våra förslag om nationell skolpeng, äldrepeng och en allmän obligatorisk hälsoförsäkring tar staten ett direkt och tydligt finansieringsansvar för verksamheter som är gemensamma och betydelsefulla och som idag åvilar kommunerna.
Samtidigt lägger vi förslag som innebär att det inomkommunala skatteutjämningssystemet på sikt upphör och att staten fortsättningsvis skall vara den som svarar för utjämningen mellan kommuner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunalt självstyre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella pengsystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsoförsäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det inomkommunala utjämningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet och alternativ.
Det framgår av 1 kap. 1 § regeringsformen ”... att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse”. Det är framför allt via den kommunala demokratin som medborgarna utövar sina demokratiska möjligheter. Kommunen är den nivå som ligger invånarna närmast och som de har störst möjlighet att direkt påverka.
Självstyrelse för kommunerna är mycket en fråga om uppgifts- och ansvarsfördelning mellan invånare, kommun och stat. För Moderaterna är den kommunala självstyrelsen viktig och måste både värnas och utvecklas samtidigt som medborgarna ges större möjligheter till valfrihet och ökade möjligheter att bestämma själva. Vi anser att det inte finns någon konflikt mellan ökat personligt ansvar, öka valfrihet och kommunalt självstyre. Ändå sätts dessa principer ofta i motsatsställning till varandra. Vi har bland annat föreslagit att staten skall överta finansieringen av skolan via en nationell skolpeng som följer eleven till den skola han/hon har valt. Kommunerna skall därefter vara en utbildningsanordnare bland andra. Det är riktigt att staten tar över finansieringsansvaret. Men att låta pengarna följa individerna innebär samtidigt en radikal decentralisering.
Tyvärr driver regeringen en politik i vilken man medvetet struntar i den kommunala självstyrelsen och i stället betonar ”enhetsstaten”. Det tar sig uttryck som att en majoritet av riksdagen mer eller mindre fritt inskränker den kommunala självstyrelsen genom förslag som syftar till att förhindra att borgerliga politiska majoriteter i kommuner och landsting skall kunna genomföra sin politik och via lagstiftning detaljstyra kommunernas verksamhet.
Regeringen tycks eftersträva att kommunerna blir rena verkställighetsorgan åt staten. Det är ett förhållningssätt som successivt urholkar den kommunala demokratin och det meningsfulla i att ta ansvar för det gemensamma på kommunal nivå.
Vi ser nu en utveckling där allt fler människor i samhället upplever att de inte har tillräcklig möjlighet att påverka det politiska beslutsfattandet. Målet måste vara att individen och familjen har mer makt och genom ökad valfrihet kan bestämma mer över sin vardag. På de områden som vi gemensamt skall samordna bör det ske så nära medborgarna som möjligt. För att besluten skall få största möjliga legitimitet bör medborgarna uppleva att de kan delta i de politiska skeendena och processerna som leder fram till beslut. En utveckling där allt färre känner engagemang i det demokratiska arbetet kan brytas om den kommunala självstyrelsen stärks. Mot bakgrund av regeringens agerande framstår det som angeläget att den kommunala självstyrelsen förstärks i grundlagen.
Kommunerna ansvarar dels för så kallade kollektiva nyttigheter, vägar, vatten, avlopp och annan infrastruktur, dels för produktionen av individuella välfärdstjänster som kommunmedborgarna behöver. Skola, sjukvård och äldreomsorg är exempel på det senare. När det gäller de välfärdstjänsterna bör kommunerna i största möjliga mån delegera ansvaret vidare till kommunmedborgarna för att skapa flexibilitet och valfrihet.
Utgifterna för skola, förskola och äldreomsorg svarar för drygt 60 procent av primärkommunernas kostnader, jämför nedanstående diagram. Det handlar om uppgifter som vi genom olika pengsystem via en statlig finansiering och ansvarstagande vill delegera till de enskilda kommunmedborgarna.
15 procent av kostnaderna kan hänföras till handikappomsorg och socialhjälp. Det är uppgifter som kan skötas i kommunens egen regi eller läggas ut på entreprenad. Återstår gör bland annat lokala kollektiva nyttigheter, vilket också är uppgifter som kommunerna bör producera i egen regi eller lägga ut på entreprenad. Det är viktigt att beslut som berör de lokala invånarna fattas lokalt, antingen av medborgarna själva eller av deras valda representanter i kommunen.
Dagens sjukvård tillhandahålls av landstingen och ska på sikt ersättas av en modell där en allmän, obligatorisk hälsoförsäkring som finansierar en mångfald av vårdgivare. Sjukvårdsförsäkringen är gemensamt finansierad. Signaler från regeringen, bl.a. tillsättandet av Ansvarsutredningen, antyder att även Socialdemokraterna vill se över samhällsorganisationen på detta område. En renodling och systematisk konkurrensutsättning ger medborgarna större valfrihet mellan offentliga och privata producenter av sjukvård.
Moderaterna har föreslagit olika former av pengsystem; skolpeng, äldrepeng och införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Reformerna gör det möjligt för kommunmedborgarna att själva välja. De kan välja kommunen eller ett kooperativ eller en privat leverantör. Kommunen har då möjlighet att agera som en producent av välfärdstjänster bland andra, medan medborgarna får rätt att vända sig till en alternativ producent.
Många av de uppgifter som ingår i verksamheten som kommunen själv måste ansvara för är viktiga och nödvändiga. Vi har tidigare nämnt social omsorg och lokal infrastruktur. Men det är samtidigt viktigt att kommunerna koncentrerar sig på sina kärnuppgifter. Vi tror att en mer fokuserad kommunal verksamhet, som t.ex. exkluderar skidanläggningar i Branäs, leder till bättre samhällsservice. Om kommunernas budget krymper och landstingen avvecklas kommer behovet av prioriteringar att bli mer tydligt och avvägningarna mellan nödvändiga utgifter och mindre nödvändiga blir lättare att göra.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att kommunerna, och då framför allt inom den primärkommunala verksamheten, kan göra mycket för att få fart på nyföretagande till exempel genom att i betydligt större utsträckning lägga ut mer av verksamheten på entreprenad och därmed förbättra förutsättningarna för nyföretagandet i kommunerna och skapa förutsättningar för tillväxt. I dag finns det kommuner som driver omkring 90 procent av sin verksamhet i egen regi samtidigt som de bedriver verksamhet som direkt konkurrerar med det lokala näringslivet.
Ett annat mål med att avlasta kommunerna via pengsystem är att göra det kommunala utjämningssystemet överflödigt. Det kommer fortfarande att krävas statsbidrag för att kompensera kommunerna för olika sociala behov. Men när utjämningssystemets stora börda, utjämningen av kostnader för vård, skola och omsorg, försvinner mildras de stora marginaleffekterna. Det kommer åter att bli lönsamt för kommuner att förbättra näringslivsklimatet och locka till sig nya invånare. I dag har kommunerna föga anledning att göra sig attraktiva. Nya företag och nya invånare innebär nämligen i många fall bara högre kostnader. Den kommunala skatteutjämningen, pomperipossaskatten, tar hela överskottet från kommunen.
Den moderata visionen för kommunerna är motsatsen till den centralisering av makten som har pågått under senare år. Trots att det ekonomiska ansvaret oftast ligger kvar på kommunal nivå, bestämmer kommunerna allt mindre över sin egen verksamhet. Sju tunga socialdemokratiska kommunstyrelseordförande angrep i en DN debatt-artikel (7/11 2002) statsminister Göran Perssons toppstyrning:
Statsmakterna lagstiftar om medborgerliga rättigheter som ofta är kostnadsdrivande, och betalningsansvaret övervältras på de lokala och regionala självstyrelseorganen. Kraven som ställs i lagstiftningen och det statliga regelverket är starkt styrande för prioriteringarna i kommunernas budgetarbete. Staten har därmed beslutat om nya utgifter i den kommunala budgeten, vilket gör att de folkvalda i kommunerna ålagts att finansiera verksamheter som andra har bestämt. Övervältringen av kostnader tvingar fram omprioriteringar och skattehöjningar.
Vi vill gå motsatt väg. Men i stället för att övervältra kostnaderna för exempelvis LSS vill vi att staten tar över ansvaret för finansieringen. Vi har avsatt medel för detta i vår budget för 2004–2006. Vår skolpeng gör att kommunerna kan överlåta ansvaret för driften av skolor och kommunerna avvältras därmed även denna kostnad. Vår äldreomsorgsförsäkring innebär att kommunen bara blir ett alternativ bland många tänkbara för de äldre, medan kommunerna samtidigt får ersättning för de tjänster som efterfrågas. Hälsoförsäkringen gör det möjligt för patienterna att själva välja vårdgivare och landstingen avlastas om patienterna väljer andra alternativ.
I stället för att ålägga kommunerna nya uppgifter låter vi pengarna följa brukarna av välfärdstjänster. Om kommunen väljer att tillhandahålla en viss tjänst finns pengarna där, men om medborgarna väljer en privat entreprenör att utföra verksamheten går det lika bra. Vi vill ha oberoende tillsynsmyndigheter över t.ex. omsorgsverksamhet och skola, och i situationer där enskilda av olika skäl inte kan etablera sig har kommunerna det yttersta ansvaret för att grundläggande välfärdstjänster finns att tillgå.
När vi inför en nationell skolpeng blir kommunernas uppgift att svara för att kommunala skolor har den ledning som gör att de lever upp till de krav som elever och föräldrar ställer. Finansieringen blir däremot ett åtagande för staten och följer genom den nationella skolpengen eleven. Därmed skapas inte bara en ökad valfrihet och mångfald. Vi får också en process där skolor som inte lever upp till kvalitetskraven kommer att få ett minskande antal elever och till slut måste lämna plats för andra skolor, oavsett om dessa är kommunala eller fristående. Den nationella skolpengen innebär att pengarna går direkt till varje skola som då kan höja kvaliteten i undervisningen.
En nationell gemensamt finansierad hälsoförsäkring bör i framtiden ersätta den nuvarande landstingsskattefinansieringen av sjukvård. Därmed blir finansieringen öronmärkt för sjukvården, och den kommer inte längre att trängas ut av andra landstingskommunala åtaganden.
Det finns gott om exempel på äldre som inte är välkomna att flytta till andra kommuner, eftersom de utgör en kostnad för den mottagande kommunen. I väntan på en nationell äldreomsorgsförsäkring vill vi införa en kommunal äldrepeng som ger de äldre valfrihet och avskaffar deras ”kommunarrest”. Med en äldrepeng följer resurserna brukarna när de flyttar från en kommun till en annan. Det blir därmed attraktivt för kommuner att erbjuda en väl fungerande omsorg eftersom det kan vara ett sätt att attrahera omsorgstagare från andra kommuner. Kommunerna får behålla alla sina egna skatteintäkter. Det kommunala utjämningssystemet kan helt avskaffas. Dessa förändringar kommer att skapa en dynamik som gör det möjligt att långsiktigt höja tillväxten i svensk ekonomi och samtidigt förbättra den sociala välfärden. De resurser som frigörs av den förbättrade ekonomiska tillväxten kan användas för ytterligare skattesänkningar eller satsningar på vård, skola och omsorg. Förutsättningarna för att möta de demografiska utmaningar som Sverige står inför förbättras likaså.
Trots statliga ekonomiska tillskott har kommunernas reala resurstillgång inte förbättrats speciellt mycket sedan den förra borgerliga regeringen tvingades lämna över makten till Socialdemokraterna. De extratillskott som har tillförts äts successivt upp av indragningar. De senare omfattar nivåsänkningen av de generella statsbidragen 1993, egenavgifter i taxeringen 1993–1998, införandet av det kommunala momssystemet 1996, indragningar av landstingens Dagmarmedel 2002 och 2003, samt höjningarna av Apotekets handelsmarginal 2002 och 2003. Tillkommer gör urholkningen till följd av att statsbidragen inte uppräknas med inflationen.
De senaste årens dribblande med statsbidragen till kommunerna följer samma mönster som budgettrixandet med statens finanser. Gemensamt för båda dessa fenomen är att de på kort sikt förskönar det ekonomiska läget. De tillfälliga sysselsättningsstöden till kommunerna har ytterligare en negativ effekt som inte har uppmärksammats tillräckligt. Stödets konstruktion gör att ineffektiva produktionsmetoder och löneökningar subventioneras. Kommunerna har tvingats att köpa sig en alltför stor kostym. När ekonomin försämras kommer kommunerna att tvingas till större verksamhetsförändringar än vad som egentligen hade varit nödvändigt. Utan stödet hade kommunerna redan tidigare varit satta under ett större tryck att rationalisera sin verksamhet, exempelvis genom att utnyttja privata entreprenader.
Statsbidragens betydelse bör dock inte överskattas. Kommunernas ekonomiska utrymme bestäms till helt övervägande del av tillväxten av den kommunala skattebasen, dvs. främst sysselsättningsgraden. Därför är det bekymmersamt att regeringen för en politik som gör att sysselsättningen successivt minskar. Även utvecklingen för kommunkoncernerna har stor betydelse för kommunernas ekonomi. Förbättringen av kommunernas resultat från 1998 fram till 2001 kan till största delen förklaras av ökade intäkter från kommunala bolag. Mycket talar för att överskottet från dessa kommer att minska under kommande år.
Kommunsektorn har sin avgörande finansiering i form av skatteinkomster och egna intäkter. Dessa motsvarar mer än 80 procent av inkomsterna. Det är också denna finansiering som skapar trygghet åt den långsiktiga verksamheten. Under de följande åren utvecklas de kommunala inkomsterna enligt följande (Tabell 1).
Tabell 1 Kommunsektorns inkomster ökar med 53 mdr kronor
|
|
2003 |
2004 |
2005 |
2006 |
|
Skatteinkomster |
405 |
422 |
442 |
460 |
|
Statsbidrag |
49 |
46 |
46 |
47 |
|
Summa |
454 |
468 |
488 |
507 |
Källa: Kommunförbundet
Förändringen av de kommunala inkomsterna påverkar självfallet kommunernas behov av statsbidrag. Det gör också en politik som syftar till att öka flexibiliteten i kommunerna. Regeringens politik skapar ökat beroende av de statliga bidragen och förhindrar att kommunerna genom eget ansvarstagande klarar av sina uppgifter. Det är därför viktigt att återskapa möjligheten för kommuner att inom ramen för sitt självstyre disponera de ekonomiska resurserna på bästa sätt.
Kommunerna måste förhålla sig till förändringar i den ekonomiska verkligheten. Skattehöjningar är ingen långsiktigt hållbar lösning för att möta ekonomiska svårigheter. I många kommuner och landsting, inte minst i Stockholmsregionen, har politikerna försökt lösa de ekonomiska problemen med skattehöjningar. I många fall är höjningarna en direkt följd av att staten, genom det kommunala utjämningssystemet, straffbeskattar kommunerna. Men oavsett orsaken leder ökade skatter till minskad tillväxt och lägre sysselsättning. Det finns ett samband mellan ett stigande kommunalt skattetryck och den ekonomiska stagnation som har drabbat landet.
Vi ställer oss också negativa till att kommunerna via införandet av progressiva, inkomstrelaterade, avgifter höjer egenavgifterna för kommunal service. Eventuell inkomstomfördelning bör ske via skatte- och bidragssystemen, inte via differentierade kommunala avgifter. Om enhetstaxor inte kan bäras av kommunmedborgarna bör avgifterna antingen sänkas eller socialbidragen höjas. Det förra alternativet är i regel att föredra.
Och vikten av att lönebildningen sker under stort ansvarstagande bör även understrykas. Erfarenheterna visar hur för höga lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka förutsättningarna för den goda samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn är beroende av. Det bör i sammanhanget även framhållas att den demografiska utvecklingen de närmaste decennierna ställer större krav på den gemensamma finansieringen av äldrevården.
Kommunalskatten är, särskilt för låg- och medelinkomsttagare, den tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst pensionärerna.
Såväl en sänkning av kommunalskatterna som en höjning av grundavdragen leder till en rejäl skattesänkning för främst låg- och medelinkomsttagare, med minskat bidragsberoende och positiva effekter för ekonomin som följd. I vår inkomstskattereform väljer vi att höja grundavdragen rejält. Kommunerna kompenseras fullt ut för detta inom ramen för statsbidragssystemet.
Skattesänkningarna påverkar också den kommunala ekonomin genom att socialbidragskostnaderna kan minska. Detta minskar behovet av statsbidrag och gör det möjligt att begränsa dessa. Staten bör i möjlig mån stimulera till kommunala skattesänkningar. Att skattesänkningar inte kommit till stånd i högskattekommuner med höga utjämningsbidrag måste ses som ett åskådligt misslyckande för det tillväxtfientliga utjämningssystemet.
Det finns ett tydligt samband mellan skattenivå och sociala kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs, förloras omedelbart en betydande del av skatteintäktsökningen i ökade kostnader, främst socialbidrag. Enligt beräkningar av Hans Jensevik, Svensk Kommunrating, förloras 15–30 procent av en skattehöjning på detta vis, beroende på kommunens struktur. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när skatten sänks. Med de skattesänkningar som vi föreslagit, bland annat i form av höjt grundavdrag och avdrag för barn, kommer behoven av socialbidrag att minska väsentligt.
Kommunala skattesänkningar kräver att de avregleringar vi föreslår genomförs med önskat resultat. Det har funnits en tendens att underskatta den positiva effekten av avregleringar, vilket erfarenheter från andra sektorer visar. I kombination med en utökad upphandlingsverksamhet och konkurrensutsättning är potentialen för lägre utgifter och god kvalitet på tjänsteutbudet god. Därutöver måste den av oss efterlysta koncentrationen till kärnuppgifterna äga rum.
Omfattande effektiviseringar möjliggörs när kommunernas verksamhet, via våra föreslagna pengsystem, systematiskt konkurrensutsätts. Internationella erfarenheter visar att konkurrensutsättning i genomsnitt förbättrar effektiviteten i offentlig verksamhet med mellan fem och tjugo procent. Det innebär att konkurrensutsättningen, genom förbättrad effektivitet, sparar mellan 25 och 50 miljarder årligen inom vård, skola och omsorg.
Basen för kommunal ekonomi är som vi tidigare konstaterat kommunalskatter och egna intäkter. Dessa utgör mer än 80 procent av kommunernas intäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen utgör får utformas utifrån lokala förutsättningar. Det är inte rimligt att riksnormer skall förhindra att kommunerna får bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet. I dag hindras många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller grunda sig på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva upp till sitt sociala ansvar utan statliga rikslikare.
Tabell 2 Besparingar inom kommunsektorn (ackumulerat, miljarder kronor)
|
2004 |
2005 |
2006 |
|||||
|
Sänkta socialbidrag (kompenseras av sänkta skatter) |
0,5 |
1,0 |
1,0 |
||||
|
Besparingar inom perifera verksamheter (vård, skola, barnomsorg och social omsorg undantagna) |
1,0 |
2,5 |
2,5 |
||||
|
Utökad upphandling och konkurrensutsättning |
10,0 |
||||||
|
Skillnad jämfört med regeringen |
1,5 |
3,5 |
14,5 |
||||
Vår politik leder till en lägre kostnadsnivå i kommunerna. Det blir då möjligt att under de kommande åren minska de generella statsbidragen. Det förutsätter att den politik som vi i övrigt förordar också genomförs.
När den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras, samtidigt som ekonomin uthålligt utvecklas starkare, skapas successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen, samtidigt som kvaliteten på kommunal service säkras.
Utjämningssystemet tar bort alla incitament för kommunerna att själva påverka sin inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. De hårdast drabbade är tillväxtkommuner och aktiva glesbygdskommuner.
De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är ”passiva stagnationskommuner”, som regel befolkningsmässigt stillastående eller med en svag minskning. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort samma ökning som alla andra, dvs. rikssnittet. Samtidigt kan deras kostnadssida påverkas positivt av att så lite händer.
Det utjämningssystem som finns i dag har direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens bestraffas. Kommuner där nya jobb skapas bestraffas. Kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen anstränger sig och för att vända denna utveckling.
Våren 2001 dömde Riksdagens revisorer i en rapport ut den s.k. Kommunakuten och föreslog andra sätt att arbeta gentemot kommuner med problem. Den genomgång som görs i revisorernas rapport är ytterligare en exemplifiering av hur det inomkommunala utjämningssystemet i kombination med ett osunt bidragsgivande till vissa utvalda kommuner undergräver kommunledningars eget ansvarstagande för sin kommuns situation. Fortgår denna process blir det på sikt förödande för den kommunala ekonomin och självstyrelsen.
Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet, som också är oförenligt med grundlagens lydelse, avskaffas. Skillnader mellan kommuner när det gäller exempelvis sociala behov bör kompenseras via statsbidrag.
I avvaktan på denna övergång föreslår vi att följande förändringar görs i utjämningssystemet fr.o.m. 2004:
Kommuner och landsting som har haft en relativ skattekraftstillväxt mellan taxeringen 2002 och 2003 och framåt får behålla denna, (inkomstutjämningssystemet är för närvarande så uppbyggt att en sådan tillväxt till mellan 95–100 procent konfiskeras var den än förekommer). Kommuner som tappar skattekraft berörs inte utan får som nu kompensation för detta.
Ett landsting skall 2004 i inkomstutjämningsavgift betala maximalt tio procent av sin relativa skattekraft.
Från och med 2005 skall landsting betala högst sju procent av sin relativa skattekraft.
Effekten av dessa förslag blir att finansieringssituationen för vissa kommuner och landsting mildras, samtidigt som kommuner och landsting som får stöd inom utjämningssystemet behåller dessa.
I övrigt hänvisas till vår motion med anledning av den ekonomiska vårpropositionen.
|
Stockholm den 5 maj 2003 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Gunnar Axén (m) |
Tomas Högström (m) |
|
Cecilia Widegren (m) |
Ulf Sjösten (m) |
|
Lennart Hedquist (m) |
Anne-Marie Pålsson (m) |