Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta utreda hur staten/skattebetalarna skall kunna dra större nytta av de nya idéer och produkter som tas fram genom den skattefinansierade forskningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta utreda möjligheten att via skattesystemet stimulera ett mer aktivt ägaransvar för löntagarna.1
Riksdagen begär att regeringen låter utreda nya riktlinjer för AP-fonderna enligt vad i motionen anförs.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
Vänsterpartiets tidigare ordförande CH Hermansson visade i Monopol och Storfinans 1962 att ett litet antal ägarfamiljer då dominerade i de svenska storföretagen. Den statliga koncentrationsutredningen bekräftade senare i stort den bild Hermansson gav. Ekonomhistorikern Jan Glete visade i Nätverk i Näringslivet 1994 att flera gamla ägarfamiljer höll sina ställningar. Och LO visade i Ansiktslöst – Ansvarslöst Om ägandet av de stora företagen i Sverige med statistik från juni 2001 att maktkoncentrationen till ett fåtal ägarfamiljer finns kvar än i dag. I den sistnämnda rapporten visas att i drygt hälften av de hundra största börsföretagen är familjer den störste enskilde ägaren. Av de 25 företag där den störste ägaren har stark kontroll över företaget (mer än 40 procent av rösterna och de två näst största ägarna mindre än 15 procent) kontrollerades hela 19 stycken av familjer. Av dessa var fyra kvar från CH Hermanssons femton familjer.
Men det har också skett stora förändringar i ägarstrukturen, särskilt om man mäter ägarförändringar i börsvärde och inte i makt eller röststyrka. Den stora förändringen under de senaste decennierna är den ökande ägarandelen för de ”lata kapitalisterna”. Med detta begrepp menar vi passiva svenska och utländska institutionella ägare, inriktade på kortsiktig avkastning och utan långsiktigt ägaransvar. Detta ägande manifesteras framför allt via värdepapperfonder som kontrolleras av de fyra storbankerna samt av större försäkringsbolag. Ännu 1970 ägde enskilda svenska hushåll nästan hälften av värdet av de börsnoterade aktierna på Stockholmsbörsen. 1983 hade andelen fallit till trettio procent, 1989 till tjugo procent för att i december 2001 vara nere på nivån femton procent.
Enligt SCB fördelades kapitalägandet så här vid senaste årsskiftet:
Ägandet per sektor i procent, december 2001
|
Icke finansiella företag |
8,2 |
|
Finansiella företag |
30,3 |
|
Offentlig sektor |
9,3 |
|
Hushåll |
13,7 |
|
Icke vinstdrivande organisationer |
3,9 |
|
Utlandet |
34,6 |
|
Summa |
100 |
Källa: SCB, FM 20 SM 0201
Som synes äger den offentliga sektorn nära tio procent av börsvärdet. Staten var i juni 2001 störste ägare i tre av de 100 största bolagen (Nordea, Telia och Assi Domän). Men till och med i dessa är staten numera en ganska passiv ägare. Det LO definierar som löntagarkapital, dvs pensionsfonder, stiftelser och partsgemensamma försäkringsfonder hade inte mindre än tretton procent av börsvärdet. Detta är också ett i huvudsak passivt ägande, bland annat på grund av de regler som begränsar AP-fondernas innehav i enskilda företag.
Genom passivitet från både privata finansföretag, staten och löntagarorganisationerna kan finansfamiljerna behålla makten i storföretagen via röststarkare aktier och ask-i-ask-ägande. Den så kallade ”Wallenbergsfären” är fortfarande störste makthavare genom sitt innehav av röststarka aktier och genom strategisk fördelning av sitt ägande. Mer än en halv miljon anställda var i juni 2001 beroende av besluten i detta maktimperium (LO s. 22). Börsfallet under första halvan av 2002 torde inte ha ändrat maktstrukturen på något grundläggande sätt.
Det ligger i sakens natur att det är omöjligt för några få i toppen på ett privat ägarimperium att ha några djupare kunskaper om produktionens och marknadens villkor för alla de företag som ingår i imperiet. Besluten på de högsta nivåerna blir finansiella snarare än industriella. Det industriella tvingas man överlämna till lägre nivåer i hierarkin som behärskar det industriella. Därmed löper finansfamiljerna naturligtvis också risken att de industriellt kunskapsrika blir uppköpta av andra och tar med sig sina kunskaper dit.
Det har blivit allt svårare att hitta genuina entreprenörer med eget kapital eller engagerade privatkapitalister som har egna kunskaper om produktionen och som är villiga att satsa sina pengar i nya projekt som innebär stor osäkerhet och risk. I dagens Sverige finns få större kapitalister som vågat satsa på elektronik, datorer, bioteknik eller annan modern högteknologi. Den nu avlidne Jan Stenbeck var ett undantag. De mest framgångsrika entreprenörsinriktade kapitalisterna har lanserat nya idéer i gamla och väletablerade branscher som förpackningar (Rausing), möbler (Kamprad) och kläder (Persson i Hennes & Mauritz).
De som själva byggt upp sina företag – typ Kamprad – har naturligtvis en djup kunskap om hur de egna företagen fungerar. Men när de blivit mycket rika tvingas också de – när deras totalägande passerat en viss storleksgräns – överlåta den mer dagliga ledningen till andra.
De moderna storkapitalisterna måste således utöva sin makt genom ett nätverk av lojaliteter och beroendeförhållanden. De löper ständigt risken att de kunskapsrika vill bryta sig ut och utöva egen makt. Därför utrustas dessa med optioner eller andra förmåner som knyter dem till kapitalmakten.
De stora börsbolagens styrelser domineras därför av ett ganska litet antal herrar med många uppdrag: styrelseproffs. Också alltfler av dem är finansiellt snarare än industriellt inriktade. De som har fler uppdrag än tre har knappast möjlighet att utföra sitt arbete på ett rimligt sätt, och de tilldelar ofta varandra orimligt höga arvoden, options- eller pensionsavtal som ligger långt högre än varje mått på deras produktiva insats. De flesta av dem träffar ständigt varandra, skaffar sig en gemensam världsbild genom att de saknar kontaktytor mot den stora samhällsmajoriteten.
Styrelseproffsen är nästan undantagsvis män. Enligt DN-journalisten Sven-Ivan Sundqvist kan en hypotes värd att testa vara att kvinnor är mindre ”lönsamhetsinriktade” än män. Det kan ligga en del i detta, särskilt om man tolkar begreppet lönsamhet företagsekonomiskt och kortsiktigt. En rimligare förklaring är dock att de manliga maktmönstren av historiska skäl är osedvanligt starka i just aktiebolagen. Det är en männens kultur där värderingar fortfarande råder som skulle betraktas som starkt reaktionära i de flesta folkrörelser och parlamentariska församlingar. Vi noterar med tillfredsställelse att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet enats om att vi skall tillsätta en utredning om bland annat hur lagar kan utformas för att öka den kvinnliga representationen i bolagsstyrelser.
Den smala rekryteringsbasen för styrelseproffsen måste vara ett långsiktigt problem för kapitalismen. Den folkliga förankringen av systemet bygger på framgångar, att man kan dela ut rejält till småspararna och samtidigt betala hyggliga löner. Den senaste tidens börsfall och redovisningsskandalerna i främst USA har skadat förtroendet för systemet. Den ärvda makten har också långt mindre legitimitet än makten och ägandet hos de kapitalister som åtminstone delvis byggt upp sin maktbas själva.
Det brukar sägas att Sverige saknar ”mellankapitalet” – d.v.s. finansieringen mellan det att en ny prototyp för en produkt tagits fram och att produkten är klar att marknadsföras. Vi tror att mellankapitalet saknas också i en annan mening: det saknas mellanstora ägare som kan vara en brygga mellan de stora och de små. Det är klart att det då och då dyker upp nya entreprenörer och uppfinnare som startat ett litet företag som växt hastigt och framgångsrikt och som slagit sig in på marknaden, särskilt fanns några sådana exempel inom IT. Men vanligen tvingas de nya entreprenörerna välja mellan att underordna sig de redan rika och etablerade storföretagen och ägarfamiljerna eller att gå under. Enda möjligheten att överleva och behålla sin självständighet är om det nya företaget kan bli så lönsamt att man inte behöver ägarkapital utifrån.
Bland moderna ekonomer har det blivit konventionell visdom att både värdet av och avkastningen från humankapitalet är långt större än värdet på respektive avkastningen från maskiner och byggnader i moderna företag. Enligt en beräkning är de ”intellektuella tillgångarna” (definierat som summan av det individuellt ägda humankapitalet och det av företaget ägda övriga kunskapskapitalet i form av databaser, processtyrningssystem m m) i ett modernt storföretag genomsnittligt värda tre till fyra gånger mer än det kapital som värderas i balansräkningen.
Kapitalistiskt ägande passar allt sämre när framgång för företag alltmer bygger på kunskaper, förtroende och respekt. Stora hierarkiska företag med ägare som bara ser till vinsten klarar inte att ta till vara de mest kreativa, som ofta är svåra att passa in i stela organisationsmönster. Detta gäller inte minst inom informationstekniken. Fria mjukvarusystem hör framtiden till. IT-bubblan på aktiemarknaden följer visserligen ett gammalt kapitalistiskt mönster, men dynamiken i denna bransch kommer att kräva nya ägandeformer.
Kunskapernas ökande roll betyder att gränserna mellan företagen eroderas. Företaget kan ju inte hävda äganderätten till de anställdas tankar, och det är svårt att kontrollera att anställda inte säljer sina kunskaper till konkurrenterna. Rädslan för att förlora anställda med specialkunskaper är idag större än rädslan för att någon av ägarna skall hoppa av på de flesta större företag. Nyckeln till framgång för det moderna företaget är att omvandla det individuellt ägda ”humankapitalet” till det kollektivt inom företaget ägda s k ”strukturkapitalet”: databaser, nätverk, kundkontakter etc.
Det är svårt att få lönsamhet för ägaren av ett företag att investera i en annan människas utbildning om inte garantier kan ges att kunskaperna kommer företaget till godo. Och eftersom det är mycket svårt att kontrollera hur en människa använder sina kunskaper är det svårt att få sådana garantier. Staten har därför i allmänhet stått för finansieringen av en stor del av den utbildning och forskning som skapar företagens intellektuella kapital. Men det är också ett samhälleligt slöseri – och en orättvisa gentemot skattebetalarna – att delar av detta kapital utan vidare kan monopoliseras av ett privat ägt företag och dess ägare, som sedan kan använda kunskaperna och forskningsresultaten i andra länder.
Kraven på att staten borde bli bättre på att själv söka patent och ta in royalties på de nya idéer och produkter som tas fram i den skattefinansierade forskningen växer. En internationell expert formulerar kravet på politiken så här: ”Governments need to set policies that provide sufficient incentives for companies to pursue new technologies while, at the same time, allowing other companies and individuals access to the ideas that flow from research.” (Bradley Keith & Estrin Saul & Taylor Simon ‘Employee ownership and company performance’ Industrial Relations vol 29 no 3 1990). Självklart måste här ske en avvägning mellan behovet att ge forskarna motivation att ta fram nya produkter och statens intresse av att själv dra nytta av den forskning man finansierar och av att sprida kunskaperna till andra. Denna problematik bör utredas och riksdagen bör ge regeringen till känna detta som sin mening.
Staten kan bara i en mycket begränsad omfattning styra den trafik som går på de elektroniska vägarna. Men man borde kunna omstrukturera, koncentrera och använda sitt ägande i olika IT-företag – Telia, Teracom etc – till att skapa ett slags motsvarighet till Banverket på IT-området. Det måste vara en politisk uppgift att se till att tillgängligheten till de olika näten inte förbehålls en liten informationsteknologisk elit utan att alla kan använda den nya tekniken till rimliga kostnader. Staten bör också koncentrera sitt ägande i den finansiella sfären till infrastrukturen. Börsen och betalningsväsendet kan bara skapa jämlika villkor för alla aktörer om staten garanteras lika tillgång till systemen. Principen bör vara: politiskt ansvar och samhällsägande för maximal tillgänglighet – stor frihet att använda denna samhälleliga teknologi.
Jämförande studier mellan ekonomisk tillväxt i olika länder visar att nivån på den grundläggande och obligatoriska utbildningen långsiktigt är den allra viktigaste förklaringsfaktorn. Och stora skillnader i inkomster och makt är negativt korrelerade med ekonomisk tillväxt.
Två slutsatser kan dras av resonemangen ovan:
En förstärkning av grundskolan och en spridning till lågutbildade vuxna av kunskaper i informationsteknik och andra nya kunskapsområden är det viktigaste för att klara de ekonomiska framstegen på lång sikt.
En omfördelande politik är också en förutsättning för ett blomstrande näringsliv.
Jan Glete drar i sin historiska analys slutsatsen att ”... vad som behövs är ... kapitalförvaltare som medvetet gynnar entreprenöriella individer med vilka de har så pass täta sociala relationer att de förmår bedöma vad entreprenörerna klarar av att åstadkomma”. Vi är eniga med Glete om detta. Och de som har de närmaste sociala relationerna med entreprenörerna – åtminstone när produktionen väl kommit igång i ett företag – är utan tvekan de som arbetar på företaget.
I den modernaste produktionen spelar – som redan sagts – individens kunskap en allt större roll, men det är ofta också svårt att urskilja de olika individuella bidragen till det kollektivt ägda ”strukturkapitalet”. I de modernaste företagen handlar forskning och utveckling främst om lagarbete. En logisk form för ägandet blir då personalägande eller olika former av kooperativt ägande.
I ekonomisk teori antas att det privatägda företaget har som mål att maximera vinsten medan det löntagarägda/kooperativa/arbetarstyrda företaget maximerar förädlingsvärdet per sysselsatt. Självklart kan man tänka sig olika mellanformer: privatägda företag med andel-i-vinst-system eller företag som ägs och leds av några kooperatörer medan övriga arbetande är anställda mot lön. Man kan i övrigt göra olika antaganden om hur ägare och anställda/kooperatörer beter sig, men vi tror man kan påstå att de olika för- och nackdelar som framhållits med de två formerna av ägande grovt kan sammanfattas med följande:
I det kapitalistiska företaget gör ägarnas engagemang i höga vinster att det blir en hög nivå på investeringar, tillväxt och teknologisk förnyelse. Dock bör man göra förbehållet att om ägandet är passivt och inriktad på hög kortsiktig avkastning kan detta minska incitamentet för investeringar och långsiktig förnyelse. I det kooperativa företaget finns en risk att de arbetande kooperatörerna beviljar sig själva alltför stor andel av förädlingsvärdet så att för lite återstår för investeringar. Det kan också finnas en benägenhet att undvika risktagande. Å andra sidan kan de arbetande kooperatörerna få ett långsiktigt engagemang i företagets tillväxt när deras ägda andelar nått en viss nivå och/eller om de har svårt att finna annat arbete.
En fördel med det kooperativa ägandet kan vara att kooperatörerna inte behöver lägga ner så mycket resurser på övervakning och kontroll som i det kapitalistiska företaget eftersom de arbetande har starkare motiv att befrämja värdet av sitt eget ägande i kooperativet. Å andra sidan kan det naturligtvis gå åt mycket tid när kooperatörerna skall resonera sig samman om en strategi för produktion, investeringar, vinster och löner. Det är vanligt förekommande att ju högre värde på det ekonomerna kallar ”humankapitalet” (de arbetandes kunskaper) i förhållande till det ”fysiska kapitalet” i företaget, desto större fördelar med det kooperativa ägandet.
I en rad empiriska studier från bland annat USA, Storbritannien och Frankrike har det visats att det finns ett positivt samband mellan andel löntagar/personalägande och långsiktig produktivitetstillväxt.
Vänsterpartiet har kommit överens med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att tillsätta en utredning som ska utarbeta förslag på hur stora företag ska ta ett större socialt och ekonomiskt ansvar i samband med strukturomvandling och nedläggningsbeslut och hur man ska underlätta för de anställda att överta hotad produktion. Vi ser denna utredning som ett tecken på att det nu åter är dags att på ett seriöst sätt diskutera ägarfrågan i Sverige.
Rudolf Meidners m.fl. förslag till löntagarfonder 1975 byggde bl.a. på tanken att om de anställda fick ett direkt medägande och därmed medinflytande i företagen så skulle de också kunna acceptera att en större andel av förädlingsvärdet gick till investeringar och en lägre andel till löner. De rådslag om fonder som genomfördes inom LO med mer än 17 000 deltagare visade att man ville ha löntagarfonder, men de skulle vara lokalt knutna till de enskilda företagen – inte toppstyrda.
Tyvärr lyckades inte arbetarrörelsen forma ett löntagarfondsförslag som var förankrat i rörelsens bas. Tvärtom backade man stegvis från de ursprungliga målen. Fonderna blev traditionella placeringsfonder som köpte aktier i de gamla vanliga slagskeppen på börsen. De hade inte någon påtagligt förnyande inverkan på Sveriges näringsliv. De leddes vanligen av väletablerade organisationsproffs – inte alldeles olika de styrelseproffs som beskrivits ovan. De blev en del av det anonyma ägande utan långsiktiga mål som Jan Glete beskriver.
Kanske är det av den orsaken som de fackliga organisationerna idag är så skeptiska till ett långsiktigt ägarengagemang. I andra länder är frågan om en mer aktiv ägarroll för löntagarägda pensionsfonder en stor diskussionsfråga. Bland annat har den kanadensiska fackföreningsrörelsen aktivt använt sina pensionsfonder för att begära styrelseposter och bedriva näringspolitik i de ägda företagen. I detta har de fått stöd via skattelagstiftningen. Möjligheten att via skattesystemet stimulera ett mer aktivt ägaransvar för löntagarna också i Sverige bör utredas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
LO:s slutsatser i förra årets rapport är att det behövs en diskussion om ägarrollen. En idé som redovisas är att utveckla stiftelseformen så att privatpersoner ska ha möjlighet till ägarkontroll ”utan möjlighet för stiftelsebildarna att konsumera kapitalet eller ge det som arv”.
I tredje AP-fonden har det redan tagits steg mot ett mer aktivt ägarskap, och förhoppningsvis kan också de andra AP-fonderna utveckla sådana riktlinjer. De skulle kunna utgöra en verklig motvikt till kortsiktig spekulation och påtryckningar från den så kallade marknaden mot folkvalda politiker, i syfte att pressa fram ”nödvändiga” beslut.
På senare tid har vi sett att man främst i den tredje AP-fonden börjat agera som mer aktiv ägare. Vi anser att det är viktigt att riksdag och regering entydigt bejakar sådana initiativ. AP-fonderna bör få riktlinjer så att de uppträder mer långsiktigt som motkraft till mer kortsiktigt spekulativt ägande i enlighet med de resonemang som förs ovan. Regeringen bör ge AP-fonderna riktlinjer enligt de resonemang som förs i motionen.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |
|
Johan Lönnroth (v) |