Kristdemokraternas principiella kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste vara begripliga och rättvisa. Alla skatter måste kunna prövas utifrån grundläggande värden. Skatter kan vara oetiska i den meningen att lagstiftningen i sig innebär att grundläggande etiska värden och mänskliga fri- och rättigheter och härur härledda skatterättsliga principer överträds. Vår uppfattning är att fastighetsskatten genom sin konstruktion kommer i konflikt med såväl äganderätten som den social- och skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Den statliga fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare. Den nuvarande konstruktionen är också svårmotiverad även om man accepterar kapitalinkomstperspektivet, och någon utvecklad logik med att beskatta boende både som kapital och konsumtion finns inte.

Kristdemokraterna föreslår därför att den statliga fastighetsskatten slopas helt för småhus (egna hem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler och industrienheter. Kommunerna ges rätt att ta ut en fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiella lokaler och industrienheter. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst samt fysisk planering. Avgiften per småhusenhet får maximalt uppgå till 2.600 kronor per år, avgiften per bostadslägenhet får maximalt uppgå till 800 kronor per år, avgiften för kommersiella lokaler får maximalt uppgå till 62 kronor per kvadratmeter per år och avgiften för industrienheter får maximalt uppgå till 17 kronor per kvadratmeter per år. Reavinstskatten vid försäljning av privatbostadsfastighet och bostadsrätt höjs till den generella nivån på 30 procent. Nuvarande uppskovsregel vid anskaffande av ersättningsbostad föreslås vara oförändrad.

2 Innehåll

3 Förslag till riksdagsbeslut

4 Bakgrund

I samband med skattereformen 1991 ersattes schablonbeskattningen av villor och fritidshus med fastighetsskatt. Detta innebar en kraftig ökning av boendekostnaderna, främst genom minskad effekt på ränteavdragen. Till detta har sedan lagts effekterna av sjunkande bostadssubventioner, ökad moms på uppvärmning samt ökande kommunala taxor och avgifter.

Fastighetsbeskattningen är statlig och motiveras idag enbart som en intäktskälla för staten. I samband med Sveriges inträde i Europeiska gemenskapen motiverades t.o.m. en höjning av fastighetsskatten med inträdets finansiering. Relationen mellan skatt och legitim orsak till skatten är borta. Fastighetsskatten är ologisk och orättvis. Skattens konstruktion är feltänkt.

Fastighetsskatten har sin grund i att fastighetsägarna skulle garanteras samhällsnyttiga tjänster, såsom tillfartsvägar, vatten och avlopp, gatuunderhåll, sophämtning m.m. Flera av dessa kommunala tjänster är numera avgiftsbelagda.

Underlaget för fastighetsskatt utgörs av ett taxeringsvärde som i princip ska uppgå till 75 procent av marknadsvärdet. Marknadsvärdet bestäms av byggnadens och markens storlek samt deras kvalitet och läge.

Enligt SCB bodde 59,5 procent av Sveriges vuxna befolkning i småhus 1998. Över 75 procent av alla barnfamiljer bodde i småhus samma år. Då en så stor del av barnfamiljerna bor i småhus kan man utgå ifrån att alla inkomstgrupper finns representerade bland dem. För framför allt låg- och medelinkomsttagare med barn är därför fastighetsskattens utformning av avgörande betydelse. Under tre år har den så kallade rullande fastighetsskatten som infördes 1995 i själva verket inte gällt. Under inkomståren 1998–2000 har 1997 års taxeringsvärden använts. Från år 2000 har dock nya fastighetstaxeringar gjorts som kraftigt höjt fastighetstaxeringen i många områden från och med 2001. Omräkningstalen som anger hur mycket taxeringsvärdet förändras slår olika hårt beroende på bostadsområde.

Den totala fastighetsskatten för småhus, hyreshusenheter, kommersiella lokaler och industrifastigheter beräknas uppgå till 23,7 miljarder 2003. Till detta skall läggas att många drabbas av förmögenhetsskatt på sin bostad. Därmed uppgår den fastighetsrelaterade skatten till betydligt högre belopp.

5 Löpande statlig fastighetsbeskattning principiellt felaktig

Konstruktionen med nuvarande löpande fastighetsbeskattning är principiellt felaktig. Motiven för och utformningen av skatten är verklighetsfrämmande för den stora majoriteten av småhusägare. Skatten är oerhört hög, särskilt i vissa områden, och tar inte hänsyn till skattebetalningsförmågan, utan bryter mot principen om skatt efter bärkraft. Därmed blir den också ett hot mot äganderätten, och ibland i praktiken ett direkt brott mot äganderätten för dem som enbart av skatteskäl tvingas flytta. Fastighetsbeskattningen är inte skatteteoretiskt konsistent inom den norm för likformig kapitalinkomstbeskattning som råder sedan skattereformen 1990/91. Skatten saknar därmed legitimitet.

5.1 Verklighetsfrämmande

Motiven för den löpande fastighetsbeskattningen är verklighetsfrämmande för den stora majoriteten av småhusägare och bostadsrättsinnehavare. Det verklighetsfrämmande består i att småhusägare och bostadsrättsinnehavare i regel huvudsakligen köpt sina hus eller bostadsrätter för att bo i dem och inte för att placera ett stort överskott av kapital. Att ordna bostad för sig själv och sina närmaste är ur allmänmänsklig synvinkel snarast att betrakta som ett grundläggande behov, en plikt och i slutändan en rättighet, än som en av flera möjligheter till kapitalplacering.

Även för det fåtal personer som kan köpa en fastighet utan att ta lån, torde det vara mycket svårt att hävda att frånvaro av löpande beskattning av fastigheter skulle snedvrida dessa individers val i sådan grad att en samhällsekonomiskt ineffektiv resursfördelning uppstår.

5.2 Hot mot äganderätten

Hotet mot ägandet blir akut, när den enskilde husägaren på grund av fastighetsskatten drabbas av likviditetsproblem, som regeringen brukar välja att kalla det. Med likviditetsproblem avses att fastighetsskatten inte tar hänsyn till den uråldriga skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Att låta taxeringsvärdet utgöra underlag för beskattningen är nämligen detsamma som att bestämma fastighetsskatten för en viss person genom andra personers husaffärer. Stiger marknadspriserna på fastigheter så stiger även den allmänna fastighetsskattenivån i värdeområdet, oavsett hur mycket ett enskilt hushåll har i inkomst eller oavsett hur mycket det förmår betala i skatt.

Denna orimliga effekt av taxeringsvärdets koppling till det föränderliga marknadsvärdet, ofta i kombination med förmögenhetsbeskattningen, får till följd att permanentboende i kustnära områden eller i expansiva storstadsområden får allt högre fastighetsskatt på grund av nya köpstarka grannar, inte på grund av egna ökade faktiska inkomster. Husägare med låga inkomster, exempelvis en pensionär som betalat av sina skulder på huset, drabbas extremt hårt av nuvarande system. Ägare till privatbostadsfastigheter med låga inkomster och kanske avbetalda lån får därför likviditetsproblem och därmed svårigheter att betala skatten. Till slut tvingas de flytta från sina hem. Detta är då inte längre bara fråga om ett hot mot äganderätten, utan den blir ett statligt sanktionerat brott mot äganderätten.

5.3 Teorin bakom fastighetsskatten är inte konsistent

Ägande av bostäder betraktas i nuvarande skattesystem för det första som en form av sparande eller kapitalplacering. Enligt likformighetsnormen för kapitalbeskattningen får, till att börja med, inget obeskattat sparande förekomma. Vidare gäller enligt detta synsätt att ”den implicita avkastning i form av boendetjänster som egnahemsägaren eller bostadsrättsinnehavaren erhåller skall utgöra skattepliktig inkomst”¹. Därför ska såväl den löpande beskattningen som reavinstbeskattningen utformas så att detta sparande beskattas likformigt med annat sparande. En kapitalplacering i till exempel en villa skall således beskattas som en kapitalplacering i en aktieportfölj eller sparande på bank. Nivån på beskattningen bör vara densamma oavsett vilken typ av kapital det rör sig om, det vill säga pengarna ska beskattas lika hårt om man sätter in dem på banken eller om man betalar delar av ett hus med dem. Så långt låter resonemanget – om man medvetet bortser från likviditetsproblemet – ganska rimligt.

Men resonemanget stämmer dåligt överens med verkligheten när det gäller beskattningen av småhus. Den skattesats på 1,2 procent av taxeringsvärdet som gällde före regeringens senaste reträtt förutsatte en real avkastning på 4 procent för att vara jämförbar med 30 procents kapitalinkomstskatt på en alternativ placering (till exempel sparande i bank). Lägger man sedan förmögenhetsskatten till detta, så blir det reala avkastningskravet på en alternativ placering hela 6,2 procent om pengar bundna i fastigheten inte ska vara hårdare beskattade än pengar placerade på annat sätt.²

En så hög avkastning kan man normalt inte väntas uppnå på placeringar med lika låg risk som fastighetsinnehav. Fastighetsskatten, som beräknas utifrån marknadsvärdet, innebär också att värdestegringen beskattas innan den realiserats. Men så är inte fallet om man placerar pengar i aktier. Då beskattas värdestegringen först vid försäljningen. Redan dessa förhållanden gör det svårt att motivera dagens löpande beskattning av egnahemsboende med likformighetsskäl.

Kännetecknande för en kapitaltillgång är att den ger någon form av avkastning. Tillgångar i kapital ger i regel löpande avkastning i reda pengar, men så är inte fallet med egnahem. Den konstgjorda parallellen med andra kapitalplaceringar upprätthålls dock genom att regeringen och andra förespråkare talar om en ”icke-monetär” avkastning, det vill säga en avkastning eller ”inkomst” som inte faller ut i reda pengar. Denna ”avkastning” sägs alltså motsvara den inkomst kapitalet skulle ha genererat om det placerats i någon alternativ sparform. Ett annat begrepp som används för att beteckna denna ”avkastning” är nettohyresvärde. Detta värde ska enligt logiken fångas upp till beskattning genom fastighetsskatten.

6 Regeringens fastighetsskattepolitik förstör hela bostadspolitiken

6.1 Orimligt hög beskattning av boendet

Sedan skattereformen 1990/91 gäller att fastighetsägande även betraktas som konsumtion i skattehänseende. Således är alla byggnations-, förvaltnings- och underhållskostnader belagda med 25 procents moms. För den som investerat kapital i en aktieportfölj eller i bank är dock varken inköpet eller förvaltningen av detta kapital inte belagd med moms. Vidare gäller att kapital till exempel kan placeras i en 10-årig obligation utan att skatt behöver betalas förrän efter 10 år, när den löper ut. Pengar kan även placeras i reinvesterande fonder, där utdelningen reinvesteras och beskattning sker först vid försäljning. Dessa fakta gör att logiken kring att både momsbelägga boende och att samtidigt hävda kapitalinkomstperspektivet för egna bostadsfastigheter haltar betänkligt. Det är för övrigt enbart fastigheter som i skattehänseende beskattas både som konsumtion och kapital.

6.2 Begränsningsregel och sänkt skattesats löser inte problemen

Begränsningsregeln i fastighetsskatten samt ändrade grundavdrag i förmögenhetsbeskattningen som regeringen genomdrivit 2001 är bara de senaste exemplen på de sedan flera år återkommande och ad hoc-mässiga regeländringar, som bekräftar kritiken som presenteras i denna motion. Problemens orsak kvarstår i grunden, eftersom skattesatsen är fortsatt på en hög nivå och kopplingen till marknadsvärdet finns kvar. Nya och oönskade marginaleffekter skapas dessutom genom begränsningsregeln, och den sambeskattning som redan i dag missgynnar gifta framför ogifta utan barn förstärks.

Enligt begränsningsregeln ska förvärvsinkomster före skatt, inkomst av kapital samt 15 procent av den skattepliktiga förmögenheten över fribeloppet räknas som inkomst enligt denna regel. Fastighetens taxeringsvärde skall dock inte räknas in i förmögenheten.

Begränsningsregeln gäller taxeringsvärden mellan 280 000 kronor och 3 miljoner kronor. För fastigheter med taxeringsvärde över 3 miljoner kronor betalas full fastighetsskatt på värdet över denna gräns. Fastighetsskatten kan därmed aldrig understiga 2 800 kronor om året. Hushåll med en sammanlagd inkomst över 600 000 kronor om året kan inte utnyttja begränsningsregeln alls.

Kristdemokraterna anser att även om begränsningsregeln kan motverka de värsta effekterna av fastighetsskatten så är den snarare en bekräftelse av hur felkonstruerad fastighetsskatten är i grunden. Det kan inte vara rimligt att någon ska behöva betala 5 procent av sin inkomst i skatt på sitt boende utöver den höga inkomstskatt som svenska inkomsttagare redan betalar.

6.3 Sverige har världens högsta boendeskatter

Trots kritiken från oppositionen har Sverige fortfarande vid sidan av Danmark världens högsta skatter och Sverige har den i särklass hårdaste beskattningen på boendet i hela världen. I övriga europeiska länder är momsen lägre, försäljningsskatten (reavinstskatt) förekommer sällan och fastighetsskatten är mycket begränsad. Vissa länder har ingen fastighetsskatt.

Källor: SOU 2001:11 Skatternas betydelse för den finansiella sektorns framtid, SOU 1996:156 Bostadspolitiska utredningen, World Taxpayers Association.

6.4 Svenska hushållens boendekostnader högst i EU

Hushållen i Sverige har sammantaget de högsta boendekostnaderna i hela EU (förutom Luxemburg). Nästan 30 procent av hushållets disponibla inkomst går till att sörja för boendet i Sverige.

6.5 Byggandet har avstannat

På grund av de höga kostnaderna för boende investeras mindre pengar i nya bostäder. Sverige hade 1999 minst antal nybyggda bostäder i hela EU. Även hyresregleringarna skapar denna återhållsamhet i byggandet. Sammantaget är slutsatsen att bostadsbristen i de svenska storstäderna är långt ifrån löst.

6.6 Statens nettoinkomster för boendesektorn överstiger utgifterna

Regeringspolitiken innebär för närvarande att varje förändring av den höga skatten på boende måste finansieras inom samma sektor. När regeringen till följd av den kraftiga opinionen mot den orimliga konstruktionen av fastighetsbeskattningen föreslår en – om än blygsam – lättnad av fastighetsskatten, så skall den finansieras av höjda taxeringsvärden.

Statens intäkter och kostnader för boendet genomgår dramatiska förändringar. Statens nettokostnader för boendesektorn har tidigare varit stora. Ökade intäkter, från bland annat fastighetsskatt och moms på byggande, ställt mot sjunkande kostnader för räntebidrag, gör att statens netto redan 1997 blev positivt. Intäkterna uppgick till i storleksordningen 53,7 miljarder kronor och kostnaderna till 53,2 miljarder kronor, det vill säga ett netto på en halv miljard 1997. Prognosen för nettot mellan fastighetsskatt och räntebidrag pekar på ett överskott på ca 17,9 miljarder år 2001. Motsvarande siffra för 2002 är enligt prognoserna 20,4 miljarder.

Den post på kostnadssidan som minskar mest är räntebidragen. Det kan ifrågasättas om det är rimligt att staten tar in ökade skatter på boendet när statens kostnader för räntebidrag minskar.

6.7 Ökad boendesegregering

Många barnfamiljer och pensionärer med låga inkomster som köpte hus när priserna stod som högst 1989–91 har nu stora svårigheter att bo kvar. Detta gäller särskilt boende i skärgårdar och storstadsområden.

Uppgifter från Statistiska centralbyrån, SCB visar att 52 procent av LO-medlemmarna bor i småhus (villa eller radhus) som de själva äger. Ytterligare 8 procent bor i småhus med annan upplåtelseform. Det är således fel att påstå att människor som bor i småhus generellt sett är ”rika”. Det bör vidare uppmärksammas att 75 procent av alla barn bor i villa.

Regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bäddar för en ny bostadssegregering genom att överbeskatta småhus och övrigt markboende. Vissa områden kommer att rensas från normalinkomsttagare och endast mycket välbeställda kommer att befolka dessa.

I skärgårdar, längs kusterna, i fjällvärlden och andra områden som berörs av mycket kraftiga höjningar av taxeringsvärdena utgör fortfarande fastighetsskatten ett stort problem. Våra kuster blir ett reservat för rika samtidigt som skatten tvingar bort bönder, hantverkare, butiksägare och fiskare. Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna vill skapa en sådan segregering. Fastighetsskatten innebär att skillnaden mellan lågprisorter och högprisorter ökar. Det är inte acceptabelt att det för ett likvärdigt hus kan skilja flera tiotusentals kronor i årlig fastighetsskatt beroende på var i landet huset är beläget.

6.8 Hur ser medborgarna på fastighetsskatten?

Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, har gjort studier som bl.a. visar att det endast är 5 procent av LO-anslutna som är negativa till en sänkt fastighetsskatt. Inom TCO och SACO är det ungefär samma förhållande. Av hela svenska folket är det endast 5 procent som vill behålla fastighetsskatten på samma nivå som den är idag. Detta innebär att det finns ett starkt stöd för att fastighetsskatten måste minskas och slutligen avskaffas helt. I FSI:s senaste undersökning konstaterades följande:

7 Kristdemokraternas fastighetsskattepolitik

Kristdemokraterna föreslår att den statliga fastighetsskatten slopas helt för småhus (egnahem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler och industrienheter. Kommunerna ges rätt att ta ut en fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiella lokaler och industrienheter. Reavinstskatten vid försäljning av privatbostadsfastighet och bostadsrätt höjs till den generella nivån på 30 procent. Nuvarande uppskovsregel vid anskaffande av ersättningsbostad föreslås vara oförändrad.

7.1 Slopa den statliga fastighetsskatten för småhus

Den totala fastighetsskatten beräknas för år 2003 uppgå till ca 23,7 miljarder kronor. Av detta belopp svarar småhusen (villor och fritidshus) för 14,3 miljarder kronor.

Vårt förslag innebär att den statliga fastighetsskatten slopas helt för småhusen. Bortfallet av denna skatteintäkt föreslår Kristdemokraterna ska finansieras fullt ut för statens del, huvudsakligen genom en kommunal avgift och genom höjd reavinstskatt vid försäljning av privatbostadshus. För småhusens del innebär det att det totala årliga löpande skatte-/avgiftsuttaget minskar från ca 13 miljarder kronor till ca 5,9 miljarder kronor. Småhusägarna (de som säljer med vinst) kommer att bära större delen av den höjda reavinstskatten, som dock beräknas på en faktisk tillgång av likvida medel.

7.1.1 Inför kommunal avgift

Statsbidragen till kommunsektorn motsvarar knappt 20 procent av kommunernas totala inkomster. Med olika metoder har kommunsektorn använts i den statliga saneringspolitiken, vilket naturligtvis påverkat den kommunala servicen negativt. Samtidigt har kommunerna fått ta över en allt större del av den offentliga sektorns åtaganden. Kommunerna kan alltså inte finansiera all sin verksamhet med ”egna” skattemedel, utan är beroende av kompletterande statsbidrag.

Ett starkt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det incitament kommunerna får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. När även företagssektorns lokaler och industrier utgör en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, blir effekten långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och för nya arbetstillfällen. En ytterligare aspekt är att kommunerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i vissa kommuner är omfattande, men som inte genererar några kommunala intäkter i dagens system.

Subsidiaritetsprincipens makt- och uppgiftsfördelning mellan olika nivåer i samhället motiverar dessutom, enligt vår uppfattning, en ekonomiskt stabilare grund för kommunernas uppgifter och för den kommunala självstyrelsen. Utan ekonomiskt självstyre, ingen kommunal självstyrelse. Bättre långsiktiga tillväxtförutsättningar och en högre grad av självfinansiering genom en bredare avgiftsbas är ett led i att ge en ekonomiskt stabil bas för den kommunala självstyrelsen. Denna slutsats delas till exempel också av Kommunförbundets så kallade skattebasberedning. I regel är dessutom fastighetsbeskattningen utomlands en kommunal angelägenhet, vilket på kontinenten inte minst har motiverats av subsidiaritetsprincipen.

I ambitionen att stärka kommunernas ekonomiska bas och öka incitamenten att utveckla kommunen spelar alltså en delvis växling av fastighetsskatten till en kommunal avgift en viktig roll. När systemet med statlig fastighetsskatt avvecklas bör kommunerna ges möjlighet att ta ut en avgift för täckande av kostnader för gator och vägar samt räddningstjänst (brandförsvar) och fysisk planering/bostadsförbättring. Statens intäktsbortfall för den slopade fastighetsskatten kan då delvis kompenseras genom en nivåjustering i statsbidraget till primärkommunerna i enlighet med finansieringsprincipen.

En kommunal fastighetsavgift för vägar, räddningstjänst och fysisk planering har både legitimitet, transparens och förutsägbarhet. Den som betalar avgiften vet att pengarna går till det som han/hon som fastighetsägare har nytta av. Eftersom avgiften inte baseras på marknadsvärdet försvinner hoten om framtida chockhöjningar. Förutsebarheten inte bara ökar utan blir en realitet. Husägaren får en trygghet och kontroll över sin ekonomi. Någon kan invända att kommunernas invånare redan via kommunalskatten betalar för gator, vägar och räddningstjänst och därmed får betala ”dubbelt” med den nya avgiften. Kommunerna klarar dock inte, som nämnts ovan, att finansiera alla sina utgifter med sina egna skatteinkomster, utan är beroende av statsbidrag. Det är därför rimligt att betrakta växlingen fastighetsavgift mot sänkta statsbidrag som att kommunen själv får möjlighet att finansiera det man inte tidigare kunde finansiera på egen hand. Därför blir det också felaktigt att se det som att fastighetsägaren med vår föreslagna reform kommer att betala dubbelt för vägar, räddningstjänst och fysisk planering. Enbart om kommunalskatten redan täckte alla kommunens utgifter och en avgift för redan befintlig verksamhet lades uppe på detta, skulle det vara fråga om att betala dubbelt.

För så kallade vägsamfälligheter som på privat sätt ordnar med väghållningen i sitt område måste undantag göras för den kommunala avgiften. Vår fastighetsskattereform gällande den kommunala avgiften måste utformas så att kommuner tvingas ge fastighetsägare som är medlemmar i en vägsamfällighet en rimlig nedsättning av fastighetsavgiften.

7.2 Slopad statlig fastighetsskatt på hyresbostadshus

Kristdemokraterna föreslår att den statliga fastighetsskatten slopas helt för bostadshyreshusen (hyres- och bostadsrätter). De minskade skatteintäkterna finansieras genom en kommunal avgift per bostadslägenhet och genom höjd reavinstskatt vid försäljning av bostadsrätt.

7.2.1 Kommunal avgift

Den genomsnittliga statliga fastighetsskatten per bostadslägenhet har de senaste åren uppgått till drygt 2.000 kronor per år. Fastighetsskatten har varit tämligen jämnt fördelad mellan bostadsrätt och hyresrätt räknad som genomsnitt per lägenhet. Kristdemokraternas förslag är att kommunerna ges rätt att ta ut en avgift per lägenhet och år på maximalt 800 kronor. Avgifterna i en kommun får inte heller sammantaget överstiga kommunens självkostnad för de verksamheter den finansierar. Kommunerna kommer då att få en inkomst på ca 1,9 miljarder kronor per år i fastighetsavgifter för bostadslägenheterna. De principiella motiven för den kommunala avgiften är desamma som redovisats ovan vad gäller småhusen. Den kommunala avgiften ska bidra till att täcka kostnader för samma kommunala ändamål som för småhusen: 1) Gator, vägar och parkering, 2) räddningstjänst samt 3) fysisk och teknisk planering och bostadsförbättring.

I vårt förslag tas den kommunala avgiften ut per lägenhet. Minst två andra alternativ är möjliga; antingen att avgiften tas ut per taxeringsenhet (hyreshusenhet) eller att den tas ut per kvadratmeter bostadsyta. Vad som är mest rimligt eller rättvist beror på vad avgiften ska täcka. En fast avgift per taxeringsenhet skulle förvisso vara enkel, men inte så rättvis i förhållande till de faktiska skillnaderna i vägslitage, risk för brand och kostnad för kommunens fysiska planering, som finns mellan hyreshusenheter med väldigt få lägenheter och hyreshusenheter med väldigt många lägenheter. Å andra sidan är det svårt att hävda att vägslitaget och kommunens kostnader för fysisk planering ökar med varje extra kvadratmeter bostadsyta. Risken för brand torde inte heller ha en direkt koppling till antalet kvadratmeter bostadsyta, utan snarare är det antalet lägenheter (personer per hushåll) som är avgörande. Därför anser vi det mest lämpligt att den kommunala avgiften baseras på antalet lägenheter. Den kommunala avgiften bör av förenklingsskäl, på samma sätt som den nuvarande statliga fastighetsskatten, debiteras hyresfastighetsägaren respektive bostadsrättsföreningen.

7.3 Slopad fastighetsskatt för kommersiella lokaler och industrifastigheter

Sedan 1996 beskattas även kommersiella lokaler och industrifastigheter med fastighetsskatt. Skattesatsen uppgår till 1,0 procent för lokalerna och 0,5 procent för industrienheterna. Lokalerna omfattas på samma sätt som hyresbostäderna av ett omräkningsförfarande. För industrierna sker ingen omräkning. Kristdemokraterna föreslår att även dessa befrias från statlig fastighetsskatt.

7.3.1 Kommunal avgift

Även de kommersiella lokalerna och industrifastigheterna ska enligt Kristdemokraternas förslag ingå i kommunernas avgiftsunderlag för den nya fastighetsavgiften.

Dessa har ju, på samma sätt som för småhusen och hyreshusenheterna, en direkt nytta av de tre kommunala tjänsterna räddningstjänst, vägar och fysisk planering.

Dessa statliga fastighetsskatteintäkter ska växlas rakt av mot en kommunal avgift. Det totala avgiftsuttaget blir därmed inte lägre än det totala uttaget av fastighetsskatt. Vinsten från företagens synpunkt blir ändå att avgiften sannolikt får en legitimitet som den statliga fastighetsskatten helt saknar. Avgiften blir dessutom för lokalernas del mer stabil och förutsägbar än den statliga fastighetsskatten. För kommunernas del ökar också incitamentet att bidra till att fler företag etablerar sig i kommunen, eftersom de då får ökade avgiftsinkomster.

Någon befintlig statistik över antalet kommersiella lokaler finns inte. Däremot finns uppgifter om det totala antalet kvadratmeter lokalyta. Den totala lokalytan i hyreshusenheter uppgick år 2000 till ca 77 miljoner kvadratmeter. Den totala lokalarean i industrienheterna uppgick till ca 117 miljoner kvadratmeter. En finansiellt neutral växling från fastighetsskatt till kommunal avgift kan därför göras genom att kommunerna ges rätt att ta ut maximalt 62 kronor per kvadratmeter och år för de kommersiella lokalerna och maximalt 17 kronor per kvadratmeter och år för industrienheterna.

8 Reformens finansiering m.m.

8.1 Kommunal avgift – minskat statsbidrag

Kommunernas årliga nettokostnader för gator, vägar och parkering har varierat ganska mycket de senaste åren och uppgick till knappt 6 miljarder kronor år 2000. Kommunernas nettokostnader för räddningstjänst har varit stabila de senaste åren och uppgick till ca 4 miljarder kronor år 2000. Nettokostnaderna för fysisk och teknisk planering samt bostadsförbättring har minskat något de senaste åren och uppgick till ca 2,3 miljarder kronor år 2000. I tabell 2 redovisas kostnadsutvecklingen fram till år 2000 och en prognos för perioden 2001 till 2004.

Tabell 2. Kommunernas nettokostnader för gator och vägar, räddningstjänst samt fysisk planering

Källor: SCB och Kommunförbundet. Kommuneras finanser, Kommunernas hushållning med resurser, OE 25 SM 0201.

Av tabell 3 framgår också att den (maximala) totala avgiftsintäkten uppgår till ungefär samma belopp som kommunernas beräknade nettokostnader väntas uppgå till för de fastighetsanknutna tjänsterna enligt tabell 2. Statsbidraget till kommunerna föreslås minska med ett belopp som motsvarar de faktiskt beräknade nettokostnaderna.

8.2 Regionala skillnader

De strukturella kostnadsvariationer för olika kommuner som beror på geografiskt läge med mera förutsätts utjämnas via det kommunala utjämningssystemet. Något motiv för kommunerna att till exempel ha olika höga maxbelopp för den avgift som får tas ut finns därför inte.

Införandet av den kommunala fastighetsavgiften finansieras genom en minskning av statsbidragen, enligt finansieringsprincipen. För att uppnå en neutral växling bör statsbidragen minska med samma belopp som de nya avgiftsinkomsterna ger kommunen.

Med ett system som ovan beskrivits ges kommunerna ett tydligt incitament att främja bostadsbebyggelse och näringslivsutveckling. Detta är det nuvarande kommunalskatte- och kostnadsutjämningssystemet i fullständig avsaknad av. Av det skälet, och många andra, har Kristdemokraterna länge krävt en genomgripande översyn av nuvarande skatteutjämningssystem. I det sammanhanget får också de långsiktiga konsekvenserna av införandet av en kommunal fastighetsavgift beaktas.

Fastighetstaxeringen är indelad i 355 värdeområden. Enligt villaägarnas förening som beräknat det genomsnittliga taxeringsvärdet i dessa områden understiger de genomsnittliga taxeringsvärdena 260 000 kronor i endast 37 värdeområden. Det rör sig om platser med få invånare och genomsnitten ligger oftast över 200 000 kronor. Man kan därav dra slutsatsen att en eventuell skattehöjning med Kristdemokraternas förslag endast skulle ske för ett fåtal fastighetsägare. Skulle dessa kommuner inte välja att ta ut den maximalt tillåtna fastighetsavgiften enligt vår modell så blir de fastighetsägare som förlorar på vårt system än färre.

8.3 Likformig reavinstskatt

Reavinstskatten vid privatbostadsförsäljning uppgår med dagens regler till 20 procent (30 procent på två tredjedelar av vinsten). Ett argument för en höjd reavinstskatt på privatbostäder till 30 procent är att skatteuttaget genom vår föreslagna reform därmed förskjuts från beskattning av så kallad icke-monetär inkomst (själva boendet) till ett tillfälle när husägaren verkligen har tillgång till likvida medel. Denna typ av beskattning är också förutsägbar när en försäljning väl närmar sig.

När fastighetsskatten avskaffas kommer detta med största sannolikhet att kapitaliseras ganska snabbt i priset på småhus och bostadsrätter. Genom en högre reavinstskatt vid försäljning av privatbostäder kommer de som på detta sätt drar störst nytta av fastighetsskattens avskaffande att bära en större del av reformens finansiering. Dessutom blir beskattningen likformig med övrig kapitalbeskattning där skattesatsen är 30 procent. Genom att likheten i beskattning på detta sätt ökar mellan privatbostadsfastigheter och till exempel obligationer (ingen löpande beskattning, samma reavinstskatt), kommer privatbostadsfastigheter inte heller efter reformen att vara skattemässigt gynnade för det fåtal personer som kan tänkas betrakta boendet i första hand som en av många möjligheter till kapitalplacering. Den uppskovsregel för reavinstskatten vid försäljning av privatbostad som finns i dag ska givetvis vara kvar. Därmed utgår ingen reavinstskatt för den som köper en ersättningsbostad för minst samma belopp som man sålde sin tidigare bostad för. Köper man en billigare ersättningsbostad beräknas reavinstskatten enkelt uttryckt på skillnaden i köpeskilling. Den som inte köper en ersättningsbostad betalar skatt på hela reavinsten.

8.4 Lägre administrationskostnader

Dagens administration av fastighets- och förmögenhetsbeskattning uppgår sammanlagt till minst 200 miljoner kronor för Riksskatteverket (RSV), Skattemyndigheterna ³ och Statistiska centralbyrån. Administrationen av sambeskattning av förmögenhet, de med jämna mellanrum återkommande fastighetstaxeringarna och administrationen av begränsningsregeln för fastighetsskatt är mycket resurskrävande. Ett naturligt bidrag till finansieringen av vår föreslagna reform är därför att anslagen till denna del av beskattningsverksamheten minskas med 200 miljoner kronor. Resurser förutsätts därmed finnas kvar för att hantera all den bostads- och fastighetsstatistik som fortfarande är motiverad ur ett allmänintresse.

8.5 Ekonomiska effekter för hushållen, företagen och offentlig sektor

De samlade effekterna av vår föreslagna reform redovisas i tabell 4 för hushållen, företagen och offentlig sektor (primärkommunerna och staten). Av tabellen framgår att reformen är tänkt att minska hushållens totala boendebeskattning med ytterligare drygt 9,9 miljarder kronor per år. Därutöver omfördelas 2,9 miljarder kronor av det löpande fastighetsskatteuttaget på hushållen till en något högre reavinstskatt på 30 procent. För företagen och primärkommunerna är syftet att reformen totalt sett ska vara ekonomiskt neutral. För statens del förutsätts ett belopp som motsvarar en återgång till 2000 års fastighetstaxeringsvärden redan vara finansierad.

TABELL 4. FINANSIELLA EFFEKTER FÖR HUSHÅLLEN, FÖRETAGEN OCH STATEN VID AVVECKLAD FASTIGHETSSKATT, LIKFORMIG KAPITALVINSTSKATT OCH KOMMUNAL AVGIFT FÖR FASTIGHETSANKNUTNA TJÄNSTER

[1]

2001 års ekonomiska vårproposition, bilaga 3.

[2]

Professor Sven-Olof Lodin, skrivelse till riksdagens skatteutskott 2001-02-25.

[3]

Enligt RSV:s årsredovisning kostade enbart fastighetstaxeringsverksamheten 169 miljoner kronor år 2000. Tidigare år har kostnaden överstigit 200 miljoner kronor och 1996 uppgick den till 344 miljoner kronor.

Land	Fastighetsskatt	Reavinstskatt	Förmögenhetsskatt
Sverige	Ja	Ja	Ja
Danmark	Enbart kommunal	Nej	Nej
Norge	Ja	Nej	Ja
Finland	Enbart hyressektorn	Nej	Ja
Tyskland	Begränsad	Nej	Nej
Österrike	Nej	Nej	Nej
Frankrike	Nej, men markskatt	Nej	Nej
Nederländerna	Schablonskatt	Nej	Ja
Nya Zeeland	Nej	Nej	Nej
Australien	Nej	Ja	Nej
Belgien	Nej	Nej	Nej
Schweiz	Nej	Nej	Enbart kommunal

	Utfall					Prognos
Miljarder kronor	1997	1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004
Gator, vägar och parkering	6,0	7,3	6,6	5,9	6,8	7,0	7,3	7,5
Räddningstjänst	4,0	4,1	4,1	4,0	4,5	4,7	4,8	4,9
Fysisk & teknisk planering, bostadsförbättr.	2,2	2,6	2,5	2,3	2,0	2,1	2,1	2,2
Summa	12,3	14,0	13,2	12,3	13,4	13,8	14,2	14,6

Primärkommuner
Kommunal avgift, 2 600 kr per småhusenhet (egnahem)	+5,9	+5,9
Kommunal avgift, 800 kr per lägenhet	+1,9	+1,9
Kommunal avgift för kommersiella lokaler och industrier	+6,9	+7,0
Minskat statsbidrag	-14,6	-14,7
Summa	0,0	0,0

Hushållen (småhus, bostads- och hyresrätter)		2003	2004
Ingen fastighetsskatt		+17,7	+18,1
Kommunal avgift, 2 600 kr per småhusenhet (egnahem)		-5,9	-5,9
Kommunal avgift 800 kr per lägenhet		-1,9	-1,9
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %		-2,9	-2,9
Summa		+7,1	+7,5

Företagen (kommersiella lokaler och industrier)
Ingen fastighetsskatt		+6,9	+7,0
Kommunal avgift (63 kr resp 17 kr per kvm)		-6,9	-7,0
Summa		0,0	0,0

Stat
Utebliven fastighetsskatt		-24,6	-25,1
Minskat statsbidrag till primärkommuner		+14,6	+14,7
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %		+2,9	+2,9
Minskad administration t f a avvecklad fastighets- & förmögenhetsskatt, egnahem		+0,1	+0,2
Övrig finansiering inom budget (motsv återgång till 2000 års tax.värden)		+7,0	+7,2
Summa		0,0	0,0
Stockholm den 23 oktober 2002
Per Landgren (kd)
Mats Odell (kd)	Lars Gustafsson (kd)
Stefan Attefall (kd)	Annelie Enochson (kd)
Maria Larsson (kd)	Lars Lindén (kd)
Olle Sandahl (kd)

Fastighetsskatten

1 Sammanfattning