1 Innehållsförteckning 13
2 Förslag till riksdagsbeslut 14
3 Sammanfattning 14
4 Liberalt ja till eurosamarbetet 15
5 Därför ja till eurosamarbetet 16
5.1 Ökat inflytande 16
5.2 Lägre priser 17
5.3 Inga växlingskostnader 17
5.4 Bättre investeringsklimat 17
5.5 Stabilare växelkurs 18
5.6 Europa i världen 18
6 Eurosamarbetets reformbehov 18
7 Stabiliseringspolitik 19
8 Fem steg till euron 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en snar anslutning av Sverige till eurosamarbetets tredje etapp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om eurofrågans oskiljaktiga politiska och ekonomiska aspekter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell övergångsplan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omgående förhandlingar mellan riksdagspartierna om en folkomröstning år 2003.
Folkpartiet liberalerna förordar en folkomröstning om svensk anslutning till eurosamarbetet 2003.
Folkpartiet anser att medlemskap i eurosamarbetet är en fråga med både politiska och ekonomiska dimensioner. De två dimensionerna är som två sidor av samma (euro-) mynt.
Tendensen i akademisk diskussion och politisk debatt att behandla de två aspekterna var för sig är det dags att avsluta när vi som nation nu går in i folkomröstningsfasen. På valdagen kommer de svenska väljarna inte att ha fyra valsedlar att välja mellan: ja/nej till eurons ekonomiska dimension och ja/nej till eurons politiska dimension. Väljarna kommer bara att ha två valsedlar att välja mellan: ”ja” eller” nej” till Sveriges deltagande i EU-ländernas eurosamarbete.
Förhandlingar mellan riksdagens partier om datum för folkomröstning, frågornas exakta utformning, storleken på kampanjbidragen, m.m. bör inledas snarast. För att det skall vara möjligt måste regeringspartiet förmå formulera sin position och bilägga sina närmast oändligt utdragna, paralyserande, interna motsättningar i frågan.
Det finns idag inte några tungt vägande argument för att ”vänta och se” med eurobeslutet. Euron har redan funnits i närmare tre år. Sedlar och mynt har introducerats med framgång och är nu ett väletablerat faktum. Det finns inget sätt att bestämma hur och när man kan göra den slutliga utvärderingen av eurosamarbetet. Att fortsätta vänta innebär med visshet kostnader och signalerar dessutom en allmän osäkerhet till omvärlden om inriktningen av Sveriges europapolitik och ekonomiska politik.
Folkpartiet är dock inte okritiskt i viktiga frågor om eurosamarbetet. Vi menar att det finns behov av reformer av Europeiska centralbanken (ECB) och dess arbetssätt, dels att ECB bör vara mera öppen och ha ett något reviderat (symmetriskt) inflationsmål, dels att de nya medlemsländernas inträde kräver reformer av ECB:s arbetssätt. Likaså behövs sannolikt, och på sikt, en översyn av erfarenheterna av, och teorin för, tillväxt- och stabilitetspakten. För Sveriges del är det endast genom fullt euromedlemskap som vårt land kan ge ett bra bidrag till att rätta till dessa brister.
Vi avvisar den senaste EMU-utredningens förslag om höjt överskottsmål, produktionsgapsmål, m.m. Vi instämmer i utredningens synpunkter på buffertfonder.
Det är viktigt att Sveriges riksdag fastställer en handlingsplan och tidtabell för resan till fullvärdigt svenskt eurosamarbete. En sådan tidtabell och handlingsplan kan delas in i fem steg:
Regeringen bör avge en skriftlig avsiktsförklaring till riksdagen där dess europolitik, tidtabell och handlingsplan redovisas.
En folkomröstning om svenskt deltagande i eurosamarbetet bör genomföras 2003.
En nationell övergångsplan, som skall omfatta såväl den offentliga förvaltningen som företag och banker, bör göras upp och vara klar att sätta i sjön direkt efter ett ja i folkomröstningen.
Efter ett ja i folkomröstningen tas en förhandling upp med euroländerna om svenskt inträde i den europeiska växelkursmekanismen (ERM). Sverige och Storbritannien har ett gemensamt intresse av att ERM-perioden blir kort.
Sverige bör därefter gå med i eurosamarbetets sista fas så snart det är praktiskt och juridiskt möjligt.
Liberalers vision för Sverige är ett land som ger möjligheter till alla. Den enskilda människans livschanser bygger på personliga valmöjligheter och på förankring i olika gemenskaper. Politikens uppgift är att skapa goda villkor och spelregler för samverkan människor och gemenskaper emellan och ge individen frihet att växa. Folkpartiet liberalerna vill ge alla människor nya möjligheter. Därför säger vi ja till eurosamarbetet.
Den tilltagande internationaliseringen har i grunden förändrat förutsättningarna för nationell ekonomisk politik. Nationsgränserna betyder allt mindre för företag, produkter, pengar, människor etc. De rör sig alla lättare än förr över nationsgränser.
Detta är en del av internationaliseringens paradox: samtidigt som den genom sin välståndsskapande konsekvens ökar medborgares och regeringars valmöjligheter, begränsar internationaliseringen och samtidigt regeringarnas handlingsutrymme.
Djungelns lag gäller inte i den allt mera internationaliserade världen. Tvärtom kommer länder överens om allt fler politiska och ekonomiska regler för att hantera såväl form som innehåll, t ex eurosamarbetet, EU:s rättsligt reglerade inre marknad, OECD:s olika uppförandekoder och WTO:s omfattande, bindande regler och sanktionsmöjligheter.
Eurosamarbetet har blivit en av de starkaste länkarna i det europeiska samarbetet. Genom att år efter år stå utanför eurosamarbetet glider Sverige iväg från viktiga delar av det bredare politiska samarbetet i Europeiska unionen.
Några av de främsta argumenten för ett svenskt medlemskap i eurosamarbetet är (i) att det skulle innebära en ökad möjlighet för svenska företrädare att ta tillvara och skydda svenska intressen i viktiga politiska och ekonomiska beslutsforum, (ii) pressade konsumentpriser, (iii) slopade växlingskostnader, (iv) väsentligt ökade handelvolymer, specialisering och högre inkomster, (v) stabilare investeringsklimat och växelkursregim. (vi) Euron är särskilt viktig för Norrland. Sist men inte minst, (vii) euron innebär ett fullvärdigt medlemskap i en politisk gemenskap med en stor potential och ett stort ansvar.
Svenskt medlemskap i eurosamarbetet innebär att företrädare från vårt land får ökat inflytande över Europas ekonomiska politik och ekonomiska utveckling, inklusive eventuella reformer av ECB och Stabilitets- och tillväxtpakten.
En tilltagande internationalisering minskar den nationella politikens handlingsutrymme – om man inte samtidigt flyttar mer fokus och engagemang till forum för internationellt samarbete som växer i betydelse. Svenska representanters roll i den ekonomiska utvecklingen har alltså inte, såsom det ofta hävdas, blivit mindre. Men, nationellt politiskt inflytande förutsätter idag ett internationellt engagemang.
Inom eurosamarbetet diskuterar och beslutar européer tillsammans viktiga ekonomisk-politiska frågor, inklusive finans- och penningpolitik. Det sker bland annat genom att en representant från varje lands centralbank finns i ledningen för den europeiska centralbanken (ECB) och att finansministrarna träffas i det så kallade Eurorådet. Vid dessa möten behandlas viktiga ärenden om Europas ekonomi och ekonomiska politik. Många gånger fattas också de facto beslut. Sverige är idag inte med vid dessa tillfällen. Svenskt medlemskap i eurosamarbetets tredje etapp skulle innebära att svenska företrädare sitter med vid dessa möten och diskussioner, får insyn och möjlighet att påverka. Som det är idag får Sverige snällt rätta sig efter det som andra beslutar.
EU:s östutvidgning, öppenhet och ökade möjlighet till ansvarsutkrävande i EU:s institutioner är tre frågor som vi lägger stor politisk vikt vid. Med EU:s utvidgning till de östra delarna av Europa bör ECB:s arbetsformer delvis förändras. Med 25–28 nationella centralbankschefer plus medlemmarna av ECB:s direktion blir antalet beslutsfattare runt bordet i Frankfurt för stort. Beslutsfattandet blir ohanterligt och ineffektivt. Vid Europeiska rådets möte i Nice beslutades också om ändringar i stadgan om det europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, så att reglerna för ECB och Europeiska centralbankssystemet (ECBS) framöver enklare ska kunna ändras. Utanför eurosamarbetet har Sverige sämre insyn och inflytande i ECB.
Medlemskap i eurosamarbetets tredje etapp innebär lägre priser för svenska konsumenter. Utgångspunkten för marknadsekonomin är konsumenternas önskemål och behov. De tillgodoses bäst om många producenter och distributörer fritt konkurrerar om köparnas gunst. Genom att marknader inom euroområdet integreras över gränserna ökar möjligheterna till jämförelse av olika produkter och företag. Detta, i sin tur, betyder ökad konkurrens. Det tjänar svenska konsumenter på – mer resurser blir tillgängliga för såväl privat konsumtion som för vård, skola och omsorg.
Medlemskap i euroområdet betyder att växlingskostnaderna försvinner. Företag behöver inte försäkra sig mot förändringar i valutornas värde vid handel över gränserna inom euroområdet. För såväl enskilda som företag blir det enklare att färdas i Europa när vi inte längre behöver lägga tid och avgifter på att växla pengar. Eurosamarbetets tredje etapp innebär en större förutsägbarhet och stabilitet för medborgare och företag.
Medlemskap i eurosamarbetet skulle medföra ett mer förutsägbart och därmed bättre investeringsklimat i Sverige. Utanför eurosamarbetet är det svårare för Sverige att vara ett attraktivt lokaliseringsalternativ.
Företag i Sverige tvingas idag ta ut högre priser på grund av högre kostnader i form av växlingskostnader och osäkerhet beträffande valutakurser etc. Den tilltagande utflyttningen av nyckelpersoner och hela, eller strategiska delar av, företag från svensk mark är talande. Medlemskap i eurosamarbetet skulle göra det mer attraktivt för internationella företag att etablera sig i Sverige, men det skulle också innebära större incitament för företag som är lokaliserade på svensk mark att stanna kvar här med sin verksamhet.
Vi ser allt tydligare tendenser till att både svenska och andra företag agerar på europeisk nivå. Ett antal fusioner och andra omstruktureringar kan ses som tecken på att företagen anpassar sig för att bli mindre nationella och i högre grad internationella. De tänker alltmera europeiskt, allt mindre nationellt. I den processen missgynnas Sverige så länge vi står utanför eurosamarbetet.
Medlemskap i eurosamarbetet skulle medföra en stabilare växelkurs mot världen utanför euroland. Forskning har visat att länder anslutna till eurosamarbetet har stabilare växelkurs än andra stater, och vad dessa länder hade innan de gick med i eurosamarbetet. Med tanke på att globala finansiella kriser är ett återkommande fenomen är en stabilare växelkurs av stort värde för såväl hushåll som företag. Eurosamarbetet reducerar denna svårbedömda risk väsentligt och på ett långsiktigt sätt.
EU agerar allt oftare som gemensam aktör för medlemsländerna. Detta har blivit tydligt inte minst i den snabbt tilltagande samverkan inom utrikes- och säkerhetspolitiken, men också inom den ekonomiska politiken. EU:s röst väger därmed allt tyngre i internationella sammanhang.
Sveriges plats bör vara att i EU-arbetet driva på liberaliseringar av euroområdets ekonomier och därmed bidra till ökad tillväxt och välfärd i hela Europa. För att nå samma ekonomiska framgång som USA måste euroländerna i första hand avreglera sina ekonomier och skapa större flexibilitet. Det innebär bland annat behov av lägre och färre skadliga skatter, mindre regleringar och borttagande av hinder som blockerar nyföretagsamhet.
Att vi är för att Sverige bör ansluta sig till eurosamarbetet innebär inte att vi inte skulle ha synpunkter på ett antal aspekter av samarbetet.
För det första måste det bli tydligare att öppenhet är en grundprincip även för eurosamarbetet. Öppenhet och begriplighet är en förutsättning för effektiv granskning och demokratisk kontroll av bl a ECB. Detta innebär till exempel att ECB-rådet med viss kortare eftersläpning bör offentliggöra sina protokoll. ECB bör också publicera inflationsrapporter av den öppna typ – inkluderande prognoser – som bland andra Sveriges riksbank gör.
Det bör också införas en klarare och, med avseende på inflationen, symmetrisk definition av inflationsmålet, så att inflationen tillåts inte bara understiga det långsiktiga inflationsmålet utan också i perioder överstiga.
Det kan komma att bli förhandlingar om reformer av tillväxt- och stabilitetspakten. Då bör Sverige deltaga för att på sikt förbättra dess regler. Finanspolitiken bör inte exkluderas från att vara ett stabiliseringspolitiskt instrument.
I den senaste EMU-utredningen, Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16), diskuteras vilka finanspolitiska medel som är att föredra för Sveriges del för att möta situationer där Sveriges ekonomi utvecklas i otakt med övriga euroländers.
Utredningen föreslår att begreppet ”produktionsgap”, det vill säga skillnaden mellan den aktuella och långsiktigt hållbara tillväxttakten i ekonomin, skall användas som mål för politiken. Dock, det är få medborgare som vet vad detta begrepp innebär. Att lära befolkningen detta skulle kräva en enorm pedagogisk insats. Det förefaller oss inte vara den mest angelägna användningen av knappa resurser. Dessutom är begreppet produktionsgap i praktiken svårt att mäta och dess precisa innebörd omstridd.
Redan idag finns svårigheter att i praktiken tillämpa målet om två procents överskott över en konjunkturcykel. Vi vet inte riktigt hur möjligheten att uppnå det nuvarande målet påverkas av konjunktur och budgetregler. Det är bättre att nå längre med detta mål än att introducera nya.
Vi avvisar i likhet med utredningen de förslag till bufferfonder som funnits i debatten. Det är mera seriöst att istället fördjupa analysen av finanspolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument utan att tumma på dagens budgetregler.
Vi välkomnar idén att närmare fundera över en stabilisering av kommunernas inkomster över konjunkturcykeln. Frågan bör analyseras vidare.
Vi avvisar utredningens förslag om ett höjt mål för överskottet över en konjunkturcykel till att ligga i intervallet 2,5 till 3 procent. Trots att slutsatsen är kvantitativ förefaller den inte fotad i någon formell kvantitativ analysmodell eller kommen ur något specificerat räknestycke utan är en allmän bedömning gjord av utredningens ledamöter.
Utredningen har även kritiserats för att ha ett alltför ensidigt makroekonomiskt synsätt, och att den borde ha haft fler inslag med mikroekonomiska synsätt, t ex tagit upp frågan om nyetablering och tillväxt av företag, och inte minst lönebildningens flexibilitet på bransch- och företagsnivå. Vi instämmer till fullo i denna synpunkt.
Utredningen duckar i frågan om ett långsiktigt mål, eller önskvärd nivå, på den offentliga skulden. Det är en brist, naturligtvis.
Socialdemokraterna angav till att börja med sex villkor för inträde i eurosamarbetets tredje etapp. Idag är det mera oklart på vilken grund som regeringen fotar sin obeslutsamhet. Möjligen kan den skarpögde i den politiska vaskpannan urskilja två villkor för svensk anslutning: dels belägg för att det råder en fungerande lönebildning, dels att Sveriges konjunktur är i samklang med euroländernas. Båda villkoren är dock vagt formulerade. I slutändan är det statsministerns politiska konjunkturbedömning som avgör hans partis agerande och om han anser att villkoren är uppfyllda eller ej.
Denna obeslutsamhet och vaghet bör ersättas av klarhet och handling.
Det är viktigt att Sveriges riksdag fastställer en handlingsplan och tidtabell för resan till fullvärdigt svenskt eurosamarbete. En sådan tidtabell och handlingsplan kan delas in i fem steg:
Regeringen bör avge en skriftlig avsiktsförklaring till riksdagen där dess europolitik, tidtabell och handlingsplan redovisas.
En folkomröstning om svenskt deltagande i eurosamarbetet bör genomföras 2003.
En nationell övergångsplan, som skall omfatta såväl den offentliga förvaltningen som företag och banker, bör göras upp och vara klar att sätta i sjön direkt efter ett ja i folkomröstningen.
Efter ett ja i folkomröstningen tas en förhandling upp med euroländerna om svenskt inträde i den europeiska växelkursmekanismen (ERM). Sverige och Storbritannien har ett gemensamt intresse av att ERM-perioden blir kort.
Sverige bör sedan gå med i eurosamarbetets sista fas så snart det är praktiskt och juridiskt möjligt.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Carl B Hamilton (fp) |