Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statsbidragen skall ges som generella medel och inte specialdestineras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att föreslå åtgärder för hur kommunernas skattebas kan stärkas och beroendet av statsbidrag minskas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för översyn av det kommunala utjämningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finansieringsprincipen skall följas strikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera den lokala och regionala nivåns utveckling till ett aktivt folkstyre på regional nivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av LSS-verksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten inte skall reglera verksamheten så att möjligheten till alternativa driftsformer inom kommuner och landsting hämmas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regionernas självbestämmande, inflytande och delaktighet bör öka såväl i Sverige som inom EU.
Alla människor ska ha rätt att påverka sitt liv och sin egen vardag. Centerpartiet vill att alla ska ges möjlighet till eget ansvar och självbestämmande. Kommunerna utgör den närmaste politiska nivån och ska därför också vara den nivå där människors välfärd i stor utsträckning beslutas och produceras. De politiska besluten ska präglas av underifrånperspektiv samt verka för ett samhälle som både erbjuder frihet, trygghet och individuella val.
Vården, skolan och omsorgen är välfärdens kärna. Dessa tre områden omfattar tre fjärdedelar av kommunens samlade kostnader. Samhällets förväntningar på en god kvalitet och ett utbud som täcker allas önskemål är stora. Dessa sektorer bör styras utifrån behovet, inte utifrån privatekonomin eller var i landet man bor. Samtidigt sviktar ekonomin kraftigt inom såväl kommuner som landsting. Tillväxten beräknas till väsentligt lägre än 1 procent per år de närmaste åren. Det innebär att det beräknade underskottet ökar från 7 miljarder kronor i år till 18 miljarder kronor år 2006.
Den sammantagna bilden för den kommunala sektorn är ytterst oroande. Om inte de ekonomiska förutsättningarna ändras radikalt måste kommunerna spara närmare tre miljarder kronor per år för att nå nollresultat år 2006. För att bibehålla nuvarande ambitionsnivå kan effekten även bli ytterligare kommunala skattehöjningar. Alternativa kommunala finansieringskällor fordras om inte staten agerar så att skattebasen förstärks för kommunerna samtidigt som de garanteras att få behålla tillväxten på regional och lokal nivå.
Kommuner och landsting skulle kunna använda sina resurser effektivare och bättre om de öronmärkta statsbidragen ersätts med generella bidrag. Detta har även framförts av Kommun- och Landstingsförbunden. Effekten av de specialdestinerade statsbidragen, som maxtaxareformerna inom barn- och äldreomsorgen och de s k Wärnerssonpengarna, blir att organisationerna i skola, barn- och äldreomsorg blir låsta och undantas från de effektiviseringar som kan behövas för att få kommunernas ekonomi i balans. Om kommunerna själva vidtar åtgärder riskerar de att bli återbetalningsskyldiga till staten samt tvingas säga nej till fortsatta statsbidrag. Att förena dessa statliga pekpinnar med en ekonomi som inte är i balans ställer orimliga krav på de lokala och regionala aktörerna.
De generella statsbidragen uppgick år 2002 till 50,8 miljarder kronor. Sektorns utgifter motsvarade 23,1 procent av BNP 2001, varav 19,4 procentenheter utgjorde kommunal konsumtion. De specialdestinerade statsbidragen var 127 stycken år 2001. Av dessa var 60 procent på mindre belopp än 50 miljoner kronor. Administrationen av dessa bidrag är resurskrävande och står inte i rimlig proportion till den summa de omsätter. De riktade statsbidragen bidrar till kommunsektorns svårighet till en långsiktig planering. Statsbidragen bör därför utgå som generella bidrag. Detta bör ges regeringen till känna.
Den främsta anledningen till varför staten idag står för så stora delar av den kommunala ekonomin är att den kommunala skattebasen sedan lång tid fått kompensera för dåligt finansierade statliga reformer. Liksom Kommunförbundet förordar Centerpartiet en modell där kommunernas skattebas kraftigt förstärks.
Centerpartiets inkomstskattereform skulle innebära en kraftigt ökad disponibel inkomst för framförallt låg- och medelinkomsttagare. Fullt genomförd innebär reformen att dagens grundavdrag ersätts med en skatterabatt på 10 000 kronor lika för alla samt att en extra skatterabatt om maximalt 10 800 kronor införs för förvärvsinkomster. Denna inkomstskattereform skulle framförallt gynna människor med låga löner och i huvudsak komma lågavlönade kvinnoyrken till del. För den genomsnittlige medlemmen i Kommunal, med lite drygt 16 000 kronor i månadslön, skulle förslaget innebära en ökad disponibel inkomst på ungefär 700 kronor i månaden. Centerpartiets inkomstskatteförslag skulle därmed vara ett välkommet stöd för att komma till rätta med den besvärliga lönebildningsfrågan bland de kommunalanställda grupperna.
En annan viktig effekt av Centerpartiets inkomstskattereform är att kommunsektorn får en kraftig förstärkning av sin skattebas. När ekonomin växer och människors löner ökar får därför kommuner och landsting större intäktsökningar än vad som är fallet idag, med mindre skattebas och större beroende av statsbidrag. Då Centerpartiets inkomstskatteförslag innebär att skattebasen i kommuner och landsting med låg skattekraft ökar mer än genomsnittet, minskar reformen också omslutningen i inkomstutjämningen. Regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att föreslå åtgärder för hur kommunernas skattebas kan stärkas och hur beroendet av statsbidrag kan minskas.
En väl fungerande kommunal skatteutjämning bidrar till att en grundläggande service och förutsättningar för tillväxt kan komma hela landet till del. Alla medborgare har rätt till likvärdig tillgång till skola, vård och omsorg. Systemet ska således utjämna såväl skillnader i skattekraft som strukturella skillnader. Dagens utformning av utjämningssystemet fungerar generellt sett bra. Dock behöver delar ses över för att ta bort vissa ”skönhetsfläckar”.
Det nuvarande systemets tekniska konstruktion kan ibland leda till effekter som kan anses tillväxthämmande. Kommunernas och landstingens ambitioner att höja tillväxten av skattebasen missgynnas i rådande system, då tillväxten regleras via de generella statsbidragen.
Problematiken finns också i nyanställningsstödet då de statligt tillförda medlen ökar kostnaden för kommunerna. Nyanställningar innebär en permanent höjning av kostnadsnivån samtidigt som stödet är tillfälligt. Effekten av ett tillfälligt stöd i en kontinuerlig verksamhet blir att kommunernas ekonomiska planering kraftigt försvåras, något som knappast är positivt.
En utredning bör se över den tekniska konstruktionen för att komma till rätta med negativa marginaleffekter för de kommuner som t ex via statsbidrag vänder en minskad befolkningsutveckling eller nyrekryterar personal. För att minska kommunernas beroende av transfereringar bör även vissa faktorer i skatteutjämningssystemet föras över till den statliga regionalpolitiken. Vad som ovan anförts om en utredning av utjämningssystemets tekniska konstruktion bör ges regeringen till känna.
Sammantaget kan man konstatera att utrymmet för ofinansierade skattesänkningar eller utgiftshöjningar i landets kommuner är minimerat. Förändringar inom sektorn måste därför ske via utomstående finansiering. Utifrån det synsättet är finansieringsprincipens grundvärdering väsentlig att värna såväl utifrån kommunernas förmåga att tillhandahålla en bra service som utifrån kravet att värna det kommunala självstyret. Detta synsätt ger sektorn den stabilitet som erfordras för att kunna klara en god ekonomisk hushållning. Ständiga åtstramningar ger inte kommunerna den energi som erfordras för att kunna erbjuda bästa möjliga serviceutbud.
Maxtaxan inom barnomsorgen är införd i 287 av landets 290 kommuner. Precis som Centerpartiet hela tiden hävdat bekräftas nu av Kommunförbundet att maxtaxareformen är kraftigt underfinansierad. 1,5 miljarder kronor! Förslaget att höja avgifterna från den 1 januari 2004 med 120 kronor ger ingen förstärkning i kommunkassan då statsbidraget samtidigt sänks med 240 miljoner kronor. Dessutom framstår systemets administration som ogenomtänkt då kommunerna varje år ska rekvirera bidraget i stället för att få schablonersättning.
Statsbidragens utformning som nominella bidrag medför att underskott på sikt uppstår. För barnomsorgen är maxtaxan inte indexerad, vilket innebär att alltfler hushåll kommer att nå inkomsttaket, och avgifterna kommer därigenom att få en allt mindre ekonomisk betydelse. En sådan utveckling kan inte vara förenlig med finansieringsprincipens grundvärderingar. Centerpartiet anser att det är viktigt att balanskraven på kommunerna vidhålls. De är nödvändiga för att klara välfärden och en god ekonomisk hushållning. Staten måste emellertid göra detta möjligt, och finansieringsprincipen bör därför följas strikt. Detta bör ges regeringen till känna.
Landstingen och de lokala regionala självstyrelseorganen måste stärkas. Att låta landsting och regionala organ anta en ledande roll för tillväxten i regionen och som huvudman för vården är naturliga inslag i den utvecklingen. Den regionala nivån har, i likhet med primärkommunerna, drabbats av en negativ kostnadsutveckling de senaste åren. Kostnadsökningen är framträdande inom sektorer som primärvård och läkemedel. För primärvården har ökningen varit 9 procent per år medan totalkostnaden för läkemedel ökat med 26,7 miljarder kronor. Samtidigt ökar belastningen på landstingens organisation p g a av den rådande personalbristen, ökade krav på tillgänglighet och stärkt primärvård. Regeringen har inte på ett aktivt sätt tillvaratagit de positiva effekter som olika samarbetsformer inom vårdsektorn, som t ex Finsam/Socam-projektet visat på. Man har heller inte tagit lärdom av de erfarenheter som gjorts på läkemedelsområdet.
Landstingens krav på stabilitet i den ekonomiska planeringen stämmer väl överens med kommunernas behov. Stabilitet i bidragsutvecklingen, skatteutjämningssystemet samt de statliga direktiven som redovisas på övriga punkter i denna motion är därför tillämpliga även på den landstingskommunala sektorn.
Landstingen och de regionala självstyrelseorganen är den naturliga utvecklingsbasen för den regionala utvecklingen. Det är därför viktigt att stimulera den lokala och regionala nivåns utveckling till ett aktivt folkstyre på regional nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet vill skapa ett samhälle som är tillgängligt för alla, där alla människor kan delta i samhällslivet på lika villkor. Även människor med funktionshinder skall ha rätt till självbestämmande och ges verkliga förutsättningar att aktivt kunna delta i utformningen av sin egen vardag. Enligt lagen om stöd och service för funktionshindrade (LSS) har kommunerna en skyldighet att tillhandahålla de tjänster som den funktionshindrade har laglig rätt till. Detta är en uppgift som kommunerna ska utföra på ett för befolkningen acceptabelt sätt. Detta kräver dock att huvudmännen ges rimliga förutsättningar att klara detta. Vi kan dock konstatera att ambitionsnivån har höjts genom kontinuerlig förändring i lagstiftningen. Detta har lett till att LSS-verksamheten expanderat kraftigt under de senaste åren. Nettokostnadsökningen har varit ca 10 procent per år. Följden har blivit att svåra prioriteringar tvingats göras, där risken finns att olika grupper med behov av vård och omsorgsinsatser ställs mot varandra.
LSS-reformen är en mycket uppskattad reform bland de funktionshindrade. Trots detta finns det problem; kostnaderna stiger och det är svårt för kommunerna att klara rekryteringen av personliga assistenter. Regelverket och assistenternas arbetsförhållanden gör yrket till ett genomgångsyrke. Kommunerna har idag stora svårigheter med att rekrytera och bibehålla dessa personalgrupper. Centerpartiet har upprepade gånger efterlyst åtgärder för att komma till rätta med problemen. Regeringens konkreta åtgärdsförslag har dock lyst med sin frånvaro.
En utredning om ett reformerat utjämningssystem mellan kommunerna har nyligen presenterat sitt förslag. Centerpartiet föreslog att utredningen även skulle få i uppdrag att se över vilken huvudman som ska ha finansieringsansvaret för LSS-verksamheten och redovisa konsekvenserna av ett statligt finansieringsansvar. Regeringen förvägrade dock LSS-utredningen att diskutera och lägga förslag i denna del. Centerpartiet har i andra sammanhang återkommit med förslaget att regeringen ska utreda en övergång av finansieringsansvaret från kommun till stat, vilket regeringen sagt nej till. Centerpartiet föreslår en samlad översyn av LSS-verksamheten för att värna en fortsatt utveckling av en viktig reform. Med utgångspunkt i kommunernas självklara ansvar för alla kommuninvånares välfärd bör en fördjupad översyn av LSS-verksamheten se över regelverket, huvudmannaskapet, hur en uppvärdering av berörda personalgrupper kan ske och hur det långsiktiga finansieringsansvaret kan lösas. Vad som ovan anförts om en översyn av LSS-verksamheten bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet vill slå vakt om det kommunala självstyret och den lokala nivåns självbestämmande. Kommunen är Sveriges lägsta demokratiska nivån, och där bör även människors välfärd beslutas och produceras. Målsättningen i kommunernas och landstingens arbete ska vara att uppnå bästa kvalitet till bästa pris för att få resurserna att räcka till allt fler. I det arbetet måste det även åvila huvudmännen att avgöra vilken driftsform som lämpar sig bäst för respektive sektor.
Barn- och ungdomsvården är ett exempel på en sektor som har kraftig kostnadsutveckling. Omhändertagandet av barn och placering på vårdhem blir därmed en allt tyngre utgift i den kommunala ekonomin. En av orsakerna är bristen på alternativ och konkurrens på vårdområdet. Orsaksbakgrund och översyn av vårdformer bör göras för att minimera såväl lidande som för att öka kvaliteten i vården.
Centerpartiet anser att statliga restriktioner och regelverk avseende den kommunala sektorn håller tillbaka nyföretagandet, tillväxten och kvinnornas roll på arbetsmarknaden. Konkurrens och mångfald av driftsformer i det kommunala utförandet ska inte undervärderas som utvecklings- och tillväxtfaktor på många områden. Staten ska inom det kommunala området inte reglera verksamheten så att möjligheten till alternativa driftsformer inom kommuner och landsting hämmas. Detta bör ges regeringen till känna.
EU:s kommande utvidgning innebär att sammanhållningspolitiken står inför stora utmaningar. Inför nästa programperiod är det viktigt att granska hur strukturfonderna har fungerat hittills. Det finns såväl goda som mindre goda erfarenheter av sammanhållningspolitiken hittills.
Olika kommunala och regionala samverkansorgan i Sverige rapporterar att samverkanspolitiken har ökat de internationella kontaktytorna, stärkt intresset för regional tillväxt och innovation, samtidigt som nya arbetsmetoder medverkat till att utveckla regional delaktighet och ett stärkt underifrånperspektiv.
Totalt sett har emellertid sammanhållningspolitiken inte förhindrat att de regionala klyftorna i Sverige har fortsatt att öka. Detta beror i hög grad på en brist på en nationell politik för regional utveckling. En stor del av resurserna har fördelats till offentliga organ, medan småföretag och den ideella sektorn har fått stå tillbaka.
Utifrån den infekterade debatten om strukturfonderna hösten 2002 vill vi från Centerpartiets sida understryka att dessa EU-fonder aldrig kan ersätta en medveten och offensiv nationell politik för regional utveckling. Regionerna behöver stöd av en tydlig, nationell tillväxtstrategi för att på bästa sätt kunna ta till vara på sina utvecklingsmöjligheter.
För framtiden krävs en kritisk och konstruktiv översyn av EU:s strukturfonder och hur de egentligen fungerar. På sikt är det viktigt att komma ur dagens byråkratiska, ineffektiva och centralistiska system. Rundgång av resurser för regional utveckling via Bryssel är sällan effektivt och har inget egenvärde.
Sammanhållningspolitiken bör i första hand inriktas på att stärka de mest utsatta regionerna i Europa. Det gäller att stötta de mest fattiga och eftersatta regionerna, vilka främst finns i de nya medlemsländerna, men även regioner i Skandinavien med långa avstånd, kärvt klimat och gleshet bör ingå i sammanhållningspolitiken även framöver.
Centerpartiet vill uppmuntra town-twinning och regional-twinning som en naturlig del av kommuners och regioners möjlighet att på ett folknära sätt öka förståelsen mellan olika folkgrupper. I detta arbete är folkrörelserna en viktig resurs att nyttja. Erfarenheter från internationellt arbete på såväl den lokala som den regionala nivån har visat att detta vidgat vyerna för många grupper. Vi ser också positivt på de strukturfondsmedel som används för gränsöverskridande samarbete (Interreg), vilka har givit en hel del positiva resultat.
Från Centerpartiets sida vill vi reformera sammanhållningspolitiken inom EU, öka medlemsländernas ansvar för den regionala utvecklingen, minska byråkratin och öka effektiviteten inom strukturfondssystemet. Regeringen har hittills visat ett tydligt ointresse av att hämta hem t ex miljö- och jordbruksmedel från EU. För att göra rent hus med tidigare missförstånd och misstolkningar vill vi understryka att Sverige inte ska avstå från en enda krona som vi har rätt till från strukturfonderna.
Centerpartiet bygger sin politik på ett underifrånperspektiv. De lokala och regionala nivåerna bör ges förutsättningar att bättre än idag ta till vara på sina utvecklingsmöjligheter. Riksdagen bör ge regeringen till känna att regionernas självbestämmande, inflytande och delaktighet bör öka såväl i Sverige som inom EU.
|
Stockholm den 5 maj 2003 |
|
|
Lena Ek (c) |
|
|
Jörgen Johansson (c) |
Sven Bergström (c) |
|
Roger Karlsson (c) |
Håkan Larsson (c) |
|
Rigmor Stenmark (c) |
Åsa Torstensson (c) |