Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda villkoren för tillträde till infrastrukturen i banksektorn.
Under de senaste årtiondena har vi fått både fler och färre banker. Sparbankerna gick samman i en enda stor koncern, som i sin tur slogs ihop med Föreningsbanken. Nordbanken har blivit Nordea med verksamhet i flera nordiska länder. Utländska banker har kommit in i Sverige, men de har inte rubbat bankmarknadens oligopolistiska karaktär. De fyra storbankerna har fortfarande en gemensam marknadsandel på ca 80 procent.
Storbankernas dominans präglar inte minst betalningssystemets infrastruktur – framförallt system för kort- och girobetalningar samt kontantuttag. Dessa system ägs och kontrolleras i stor utsträckning av de stora bankkoncernerna. Villkoren för tillträde till infrastrukturen i betalningssystemet är av central vikt för de mindre bankernas förmåga att konkurrera om privatpersoners transaktionskonton. Bankernas stockar av privatpersoners transaktionskonton är i sin tur avgörande för konkurrenssituationen inom affärsområdet ”retail banking”, d.v.s. bankverksamhet riktad mot privatpersoner och mindre och medelstora företag. Retail banking är ett strategiskt viktigt och synnerligen lönsamt affärsområde – i slutet av 90-talet uppskattades vinsten inom detta affärsområde till cirka 18 miljarder kronor per år, vilket utgjorde cirka 70 procent av bankernas sammanlagda vinster.
De mindre bankerna har vid olika tillfällen gjort gällande att de fått betala ett för högt pris för att få tillgång till infrastruktursystemen inom betalningssystemet. Prissystemen med tillhörande rabattskalor är ofta volymberoende. Detta medför att banker med låg faktureringsvolym får betala högre pris per transaktion i jämförelse med de fyra storbankerna. Vidare är s.k. brytpunkter i flera fall placerade så att endast storbankerna uppnår dessa punkter vilket medför att det i princip inte blir någon prisskillnad per transaktion för storbankerna trots att deras volymer kan skilja sig åt markant.
Till skillnad från vad som gäller i många andra länder samt vad som är fallet på många andra nyligen avreglerade marknader saknas särskilda regler om tillträde till infrastrukturen på bankmarknaden. Det instrument som då återstår för att säkerställa att alla banker får tillträde till betalningssystemet på objektiva och icke diskriminerande villkor är konkurrenslagen (1993:20). Det finns emellertid skäl att ifrågasätta konkurrenslagens (KL) verkningskraft i detta hänseende.
Konkurrensverket har prövat flera infrastruktursamarbeten i banksektorn. Ett viktigt ärende i det här sammanhanget var CEK AB-ärendet (dnr 1567:93). CEK AB är ett gemensamt ägt bolag som bl.a. erbjuder olika tjänster för insamling och auktorisation av korttransaktioner. Prövningen gällde bl.a. CEK AB:s prissättning. Konkurrensverket fann att CEK AB:s prissättning (som var konstruerad enligt ovan nämnda mönster) diskriminerade de mindre bankerna och var konkurrensbegränsande och i strid med 6 § KL. Verkets beslut överklagades emellertid hos Marknadsdomstolen. I avgörandet (MD 1999:12) slog MD fast att CEK AB:s rabattkonstruktion inte kunde anses vara konkurrensbegränsande i KL:s mening.
MD:s avgörande hade en avgörande betydelse vid Konkurrensverkets prövning av ett annat mycket viktigt infrastruktursamarbete på bankmarknaden, nämligen Bankgirocentralens (BGC) verksamhet (dnr 1128:97). Ärendet gällde bl.a. BGC:s prissättning, som uppvisade stora likheter med prissättning i CEK AB. Konkurrensverket godkände prissättningen, bl.a. med hänvisning till MD:s bedömning i CEK AB-ärendet och meddelade ett s.k. icke-ingripande besked.
De mindre bankernas konkurrensproblem till följd av villkoren för tillträde till de centrala infrastruktursamarbetena i betalningssystemet har påtalats under en längre tid och av ett antal olika institutioner, bl.a. finansinspektionen. Bara i år har två rapporter pekat på behovet av en översyn på området. I en nyligen utkommen ESO-rapport, Ds 2002:21, konstateras bland annat att:
Sannolikt har svårigheterna för de nya aktörerna att få tillgång till infrastruktur av flaskhalskaraktär (d.v.s. de gemensamma betalningssystemen för bl.a. kort- och girobetalningar och för kontantuttag) på likvärdiga villkor bidragit till att de positiva effekterna av avregleringen blivit så pass måttliga.
I rapporten sägs vidare att:
Det saknas ett regelverk för tillträde till bankbranschens infrastruktur av flaskhalskaraktär, d.v.s. till de centrala betalningssystemen. Införandet av sådana regler bör därför övervägas.
Konkurrensverket är inne på liknande tankegångar. I Konkurrensverkets rapportserie 2002:4, ”Konkurrensen i Sverige 2002”, sägs bl.a. följande:
Det är viktigt från konkurrenssynpunkt att nyetablerade banker får tillträde till betalningssystemet till objektiva och icke diskriminerande villkor. Det vore motiverat att undersöka om prissättningen i de olika systemen och den samlade effekten härav resulterar i en diskriminering av de mindre bankerna som försvårar deras förutsättningar att konkurrera på bl.a. inlåningsmarknaden. Syftet med en sådan utredning skulle närmast vara att se om förutsättningar finns att agera med stöd av konkurrenslagen mot bakgrund av Marknadsdomstolens avgörande i CEK AB-ärendet. För det fall eventuella kvarstående konkurrensproblem inte helt skulle gå att undanröja genom tillämpning av konkurrenslagen, kan i sista hand någon form av tillträdesreglering till betalningssystemen övervägas.
Med denna samlade bakgrund föreslår vi att regeringen låter utreda villkoren för tillträde till infrastrukturen i banksektorn, i enlighet med konkurrensverkets förslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Lennart Beijer (v) |
|
|
Marie Engström (v) |
Siv Holma (v) |
|
Johan Lönnroth (v) |
Per Rosengren (v) |
|
Gunilla Wahlén (v) |