Motion till riksdagen
2002/03:Fi246
av Owe Hellberg (v)

Statliga och inomkommunala stöd till kommuner och landsting


1 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunallagen och budgetbalanskravet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det generella statsbidraget och det inomkommunala inkomstutjämningssystemet.

2 Motivering

Kommuner och landsting är av stor betydelse för att hela Sverige ska leva. En god kommunal service och kvalificerad sjukvård, kollektivtrafik, m.m. är av största vikt inte bara för de medborgare som berörs, utan även en förutsättning för det lokala och regionala näringslivets möjligheter att finnas i hela vårt land. Det är viktigt att kommunernas och landstingens ekonomi fortsätter att stärkas dels med egna skattemedel, dels i form av ökade statsbidrag. I överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet slås det fast att de kommunala utjämningssystemen ska utvecklas – inte avvecklas – och att kommunernas och landstingens ekonomi förstärks ytterligare.

Enligt finansplanen för 2003, så kommer kommunsektorn som helhet de närmaste åren att ge ett överskott. Bedömningen har gjorts utifrån att balanskravet uppfylls, ett krav som föreskrivs i kommunallagen och som säger att kommuner och landsting ska ha sina budgetar i balans senast 2002. Det kommer inte alla kommuner och landsting att klara. Vad som händer i ett sådant läge är osäkert, det har talats om tvångsförvaltning eller staten kommer att kräva andra åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Denna otydlighet bör ändras och i lagstiftningen bör tydligare framgå vilket åtagande den enskilda kommunen eller landstinget har för att komma tillrätta med den uppkomna situationen. Även statens skyldigheter att agera och ta sitt ansvar bör förtydligas. Detta bör utredas.

Detta vill jag att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

Utgifterna för kommunerna består i huvudsak av utgifter för barnomsorg, skola och äldreomsorg, ca 70–80 % av de totala utgifterna, utgifter som är svåra att påverka och i hög grad är relaterade till den enskilda kommunens befolkningsstruktur. Åldersstrukturen i våra kommuner kommer att kraftigt förändras beroende på vilken typ av kommun man bor i.

I utflyttningskommuner kommer antalet äldre att stiga snabbt, vilket medför relativt sett högre kostnader i äldreomsorgen. I tillväxtkommuner kommer antalet barn i barnomsorg och skola att öka, vilket medför extra kostnader. Det ger även en stor tillväxt av åldersgruppen 20–30-åringar, vilket inte innebär några större merkostnader – deras behov av kommunal service och omsorg är liten. Är de dessutom skattebetalare, så innebär en sådan befolkningstillväxt kraftigt ökade kommunala skatteintäkter.

För att utjämna skillnaderna och ge likvärdiga förutsättningar för att bedriva barnomsorg, skola och vård, så finns dels de generella statsbidragen, dels två utjämningssystem, där kommunerna själva står för såväl avgifterna som intäkterna till systemet, ett för inkomstutjämning och ett för strukturkostnadsutjämning.

Det generella statsbidraget fördelas per invånare utan hänsyn till vilka åldersgrupper en kommun har och vilka behov av service och omsorg som finns. Ett avsteg från detta har gjorts under senare år, från och med 1997, då en viss del av det generella statsbidraget har åldersrelaterats – år 2001 var det 6 740 miljoner kr. Detta föreslår regeringen ska fortsätta t.o.m. 2004. På grund av en rad förändringar som berör kommunernas förhållande till staten, t.ex. kommunkontosystemet, nya pensionssystemet m.m., minskar det generella statsbidraget samtidigt som kommunernas egna inkomster ökar. Anslaget minskar från ca 72 miljarder kr 2002 till ca 42 miljarder kr 2003.

De inomkommunala utjämningssystemen kommer att omfatta ca 24 miljarder kr 2003 och motsvarar mer än hälften av det generella statsbidraget. I systemet finns särskilda införanderegler, vilket dämpar de omfördelningsregler som införandet av systemet medför, som upphör 2004 och kommer att leda till problem för kommuner som drabbas negativt.

Dessa stöd är utomordentligt värdefulla för att skapa likvärdiga förhållanden mellan landets kommuner när det gäller den kommunala välfärden, men är tyvärr inte tillräckliga. För att kompensera ytterligare finns en rad andra åtgärder, dock av tillfällig karaktär.

För kommuner och landsting med stor befolkningsminskning finns särskilda insatser som kompensation för att de ska klara sina åtaganden, som omfattar åren 2002–2004. En kommitté har uppdraget att titta på hur landsting och kommuner med kraftig befolkningsminskning kan ges samma förutsättningar som andra och ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 oktober 2003. En annan utredning ska lämna förslag på hur en nationell utjämning kan ske av kostnaderna för LSS.

För att ytterligare utveckla utjämningssystemen och de generella statsbidragen som instrument för att hela Sverige ska leva, så bör förändringar ske i båda systemen. Befolkningsstrukturen och löneinkomstförhållandena i den enskilda kommunen eller landstinget har en helt avgörande betydelse för hur intäkter och kostnader ser ut och skillnaderna kommer att öka.

Följande principiella förändringar av systemen bör därför utredas. Det generella statsbidraget bör i sin helhet fördelas utifrån antalet invånare och åldersstruktur. Detta bör ges regeringen till känna.

Det kommunala inkomstutjämningssystemet bör garantera alla kommuner och landsting 100 % av den genomsnittliga skattekraften. En utredning och ett beslut i frågan är nödvändigt för att bland annat ta bort de särskilda insatser som idag är nödvändiga, för att systemet inte fungerar fullt ut. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 23 oktober 2002

Owe Hellberg (v)