Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge den parlamentariska översynen av inkomst- och skatteutjämningen tilläggsdirektiv syftande till att förutsättningslöst granska, pröva och forma ett system som ger människor likvärdiga möjligheter i hela landet, stärker och fördjupar det kommunala självstyret och främjar tillväxt över hela landet.
Människor måste oavsett var i landet man bor ha rätt till likvärdig grundservice i form av bl a omsorg och vård med hög kvalitet, skolor som ger barnen den kunskap alla har rätt att få samt fungerande trygghetssystem med t ex poliser. Förutsättningarna i olika delar av landet ser väldigt olika ut och därmed även lösningarna för likvärdiga möjligheter. Självklart krävs det en utjämning mellan människor för att göra detta möjligt. Utjämningen ska självklart ta fasta på att bördorna ska bäras solidariskt utifrån principen om skatt efter bärkraft. I detta sammanhang är det samtidigt viktigt att staten säkrar förutsättningarna för kommuner och landsting att fullfölja de uppgifter som de ålagts av statsmakterna utifrån principen att den som beslutar också ska stå för finansieringen. Här har vi genom året kunnat se hur förutsättningarna urholkats genom de nu gällande formerna för statsbidrag och nya uppdrag till kommunerna. Detta påverkar även diskussionen om utjämning av inkomster och kostnader i kommunerna.
Den nuvarande modellen för utjämning av inkomster och kostnader i kommunsektorn vilar på komplicerade beräkningar. Systemet blir till följd av detta endast gripbart för ett litet antal experter. Det torde vara svårt att finna ett brett folkligt stöd för dagens tekniska utformning av utjämningen. Däremot torde det finnas ett starkt stöd för att människor ska ha likvärdiga möjligheter oavsett var i landet man bor. Ett utjämningssystem måste uppfattas som skäligt för att accepteras av medborgarna. Det måste vara förenligt med lokalt självstyre och upplevas rättvist mellan människor och inte bara mellan kommuner. Dagens system har här uppenbara brister på flera av dessa punkter.
Under senare år har tendensen varit tydlig, fler och fler specialdestinerade statsbidrag, projektpengar och liknande har sett dagens ljus. Utöver det generella statsbidraget har därför alltfler mindre potter kommit in i kommunernas och landstingens/regionernas budgetar i akt och mening att där påverka resursanvändningen. Det är uppenbart att vi bakvägen ser en återgång till en starkare statlig styrning av kommunsektorn. Mycket talar för att rundgången i ekonomin ökar och därmed även risken för att kommunsektorn blir systemens fångar. Det är även i detta sammanhang viktigt att förnya den nuvarande kostnads- och inkomstutjämningen som idag verkar i en helt ny miljö.
Centerpartiet och Folkpartiet har i annat sammanhang föreslagit att vissa av de faktorer som ingår i dagens utjämningsmodell ska lyftas ut, i syfte att renodla systemet. Detta är en värdefull förändring. Här förutsätts dock att hela den nuvarande modellen prövas för att klarlägga om dagens system ger likvärdiga förutsättningar för människor. Det är ju idag uppenbart att människor som flyttar, märker att servicen inte möter deras behov. Inflyttningskommunen får trots de ökade skatteintäkter som människorna för med sig, inte resurser att bygga ut grundservicen därför att de förlorar mera i avgift till utjämningssystemet än vad de vinner på de ökade skatteintäkterna. Denna s k Pomperipossa-effekt är helt orimlig och måste avskaffas. Här har trots återkommande uttalanden inget förslag lagts på riksdagens bord. Detta sammanhänger med svårigheter att göra förändringar inom ramen för dagens modell, vilket bara ytterligare förstärker vikten av att pröva systemet såväl vad avser utformning, ansvarsfördelning som finansiering.
Ett nytt förslag till utjämning måste sikta på att staten ska skapa likvärdiga förutsättningar för människor i hela landet när det gäller grundläggande rättigheter, att minska den sociala och regionala klyvningen. Tekniken måste vara underordnad målet att öka självbestämmandet och stärka livskraften i hela vårt land. Det lokala självstyret ska i ett nytt system vara tydligt.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts måste den nu sittande parlamentariska översynen av inkomst- och skatteutjämningen ges nya direktiv, så att ett nytt förslag kan genomföras under mandatperioden.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Kerstin Lundgren (c) |