Källa: KonjunkturinstitutetInnehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 4
Inledning 6
Ett annat Sverige är möjligt! 6
Sverige kan stå inför större ekonomiska svårigheter 7
Ett Sverige som kan växa 8
Ett Sverige där alla behövs 8
Ett Sverige som går i spetsen för demokrati och solidaritet 10
Ett Sverige där kunskap värderas högt 10
Ett Sverige där människor bestämmer mer, systemen mindre 11
Ett Sverige där företagen trivs och växer 11
Är utländskt ägande ett problem? 12
Bättre villkor för företagande och företagsägande 13
Det internationella läget 14
USA 14
Japan 15
EU 16
Sveriges ekonomi 17
1. Skattereform för en ny tid 22
Det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker 22
Skattereformens inriktning 22
Det måste löna sig att arbeta... 23
Försäkringsavgifter 24
Sänkt skatt för barnfamiljer 24
Hushållstjänster till överkomligt pris 24
Neutralisering 24
... spara... 24
... och ta risker 25
2. En socialförsäkringsreform 28
3. Företagande – en fråga om frihet 29
4. Bryt segregation och utanförskap 30
Större möjligheter att arbetskraftsinvandra 31
5. Internationalism: frihandel och eurosamarbetet 31
Frihandel 31
Eurosamarbetet 33
6. Kamp mot ohälsan 34
7. Skola för tillväxt 35
Universitet för tillväxt 36
8. En liberal jämställdhetspolitik för tillväxt 36
9. En liberal miljöpolitik 38
10. Stärk konkurrens och rättstrygghet 39
Stärk rättssäkerheten 40
Budgetpolitikens inriktning 41
Saldomål och budgetsaldo 41
Sälj statliga bolag 45
Håller prognoserna? 45
Budgeteringsmarginalen 46
Folkpartiets budgetförslag 50
Statens inkomster 50
Inkomstskatter 50
Statens utgifter 51
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse 51
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och offentlig förvaltning 52
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd 52
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet 52
Utgiftsområde 5 Internationell samverkan 52
Utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet 52
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd 53
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar 53
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg 53
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp 54
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom 54
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer 54
Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad 54
Utgiftsområde 14 Arbetsliv 54
Utgiftsområde 15 Studiestöd 55
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning 55
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid 55
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande 55
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling 55
Utgiftsområde 20 Miljö 56
Utgiftsområde 21 Energi 56
Utgiftsområde 22 Kommunikationer 56
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar 56
Utgiftsområde 24 Näringsliv 57
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna 57
Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. 57
Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen 57
Anslagsbehållningar 57
Budgeteringsmarginalen 58
Utgiftstak för staten 58
Utgiftstak för den offentliga sektorn 58
Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad som i motionen anförs.
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 813 miljarder kronor för år 2003 och till 846 miljarder kronor för år 2004.
Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2003–2004,
Riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 2003 enligt vad som i motionen anförs (tabell 10).
Riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av anslagsbehållningar för budgetåret 2003.
Riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 2003 på utgiftsområdena enligt vad som i motionen anförs (tabell 8).
Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för budgetåret 2004 som riktlinje för regeringens budgetarbete enligt vad som i motionen anförs (tabell 8).
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 1 Rikets styrelse enligt uppställningen i tabell 9.1
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning och utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna enligt uppställningen i tabell 9.
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 3 Skatt, tull och exekution enligt uppställningen i tabell 9.2
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställningen tabell 9.3
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet enligt uppställningen i tabell 9.4
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställningen i tabell 9.5
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar, utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp, utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom samt utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställningen i tabell 9.6
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt uppställningen i tabell 9.7
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad samt utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt uppställningen i tabell 9.8
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 15 Studiestöd och utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning enligt uppställningen i tabell 9.9
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt uppställningen i tabell 9.10
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställningen i tabell 9. 11
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling, utgiftsområde 21 Energi och utgiftsområde 24 Näringsliv enligt uppställningen i tabell 9. 12
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård samt utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar enligt uppställningen i tabell 9. 13
Riksdagen anvisar för budgetåret 2003 anslagen under utgiftsområde 22 Kommunikationer enligt uppställningen i tabell 9. 14
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring så att sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över från sjukförsäkringen till trafikförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avveckling av det statliga bolagsinnehavet.
såvitt avser tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 2002.
Riksdagen beslutar att förslaget att bemyndiga regeringen att under år 2002 för det under utgiftsområde 14 Arbetsliv uppförda ramslaget 23:3 Särskilda utbildningsinsatser m.m., ingå ekonomiska förpliktelser som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför utgifter på högst 34 200 000 kronor under år 2003 avslås.
såvitt avser skattefrågor.
Riksdagen beslutar att regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:1380) om skattereduktion för utgifter för vissa anslutningar för tele- och datakommunikation avslås.
1 Yrkande 8 hänvisat till KU.
2 Yrkande 10 hänvisat till SkU.
3 Yrkande 11 hänvisat till JuU.
4 Yrkande 12 hänvisat till FöU.
5 Yrkande 13 hänvisat till UU.
6 Yrkande 14 hänvisat till SfU.
7 Yrkande 15 hänvisat till SoU.
8 Yrkande 16 hänvisat till AU.
9 Yrkande 17 hänvisat till UbU.
10 Yrkande 18 hänvisat till KrU.
11 Yrkande 19 hänvisat till BoU.
12 Yrkande 20 hänvisat till NU.
13 Yrkande 21 hänvisat till MJU.
14 Yrkande 22 hänvisat till TU.
Folkpartiet gick till val på förändring. Vårt budskap var: Ett annat Sverige är möjligt! Socialdemokratins och LO:s dominans i opinionsbildningen och det långa maktinnehavet tycks ha fått många att tvivla på att Sverige någonsin kan bli annat än socialdemokratiskt. Men så är det inte.
Vi stod för en vision om ett modernare, företagsammare och mer kunskapsinriktat Sverige. Den största fördelen med ett sådant Sverige är att många fler blir behövda och delaktiga. Vår valrörelse handlade om människor som stängs ute i dagens Sverige: invandrare som inte får jobb, sjukskrivna som inte får vård, elever som inte får stöd, entreprenörer som inte får chansen, kvinnor som inte får möjligheter.
Ett samhälle som blir utestängande, exkluderande, tappar växtkraft. Det är just det som drabbat Sverige. Vi har halkat ner i välståndsligan. Segregation är alltså inte bara en kränkning av de människor som drabbas utan också ett resursslöseri. Att Sverige stelnat beror framför allt på alliansen mellan en idélös, men oförändrat makthungrig, socialdemokrati och ett ogenerat intresseinriktat LO. Den alliansens dominans har lett till stagnation.
Folkpartiet fick kraftigt ökat stöd i valet 2002. Men valet ledde ändå inte till regimskifte. Besvikelsen över valutgången 2002 är stor bland de många som hoppades och trodde att Sverige nu var moget att pröva nya lösningar. Ställningen mellan de två politiska block som i praktiken existerat i riksdagen under förra mandatperioden blev nästan exakt densamma som i valet 1998. Socialdemokraternas många eftersägare bland kommentatorer och analytiker var raska att dra slutsatsen att den gamla svenska modellen fått godkänt, att allt skulle bli vid det gamla.
Men det får inte vara sant. Den gamla svenska modellen kännetecknas av världens högsta skatter, monopol i offentlig service, omfattande regleringar och för dåligt företagsklimat. Med den modellen har Sverige fått se nästan alla våra största företag flytta ledningen utomlands, halkat nedåt i internationella jämförelser av skolkvalitet, tappat vår tätposition som forskningsnation och misslyckats när det gäller integration av invandrare.
Folkpartiet liberalerna ser som sin uppgift att hålla hoppet om ett annat Sverige levande. Med folkpartiet som ett ledande icke-socialistiskt parti ökar också möjligheterna till ett regimskifte år 2006. Alternativet till den gamla modellen i svensk politik har genom vår framgång blivit liberalare och modernare. Socialdemokraternas maktinnehav kommer inte att vara för evigt!
Folkpartiets kraftigt ökade stöd i valet berodde med all sannolikhet på att vi talade klartext om några av vår tids stora frågor:
Integrationspolitiken måste fungera bättre.
Kampen mot sjukskrivningarna måste bli effektivare.
Svensk skola måste präglas av kunskaper och arbetsro.
Företagsflykten måste hejdas.
Kvinnors möjligheter måste bli likvärdiga med männens.
Global solidaritet måste bli en levande realitet.
Vi kommer, i denna motion och på andra sätt, att fullfölja den politik vi gick till val på i september. Det är en politik som ger människor möjligheter men också påminner om att människor har både rättigheter och skyldigheter. Ett gammalt uttryck, som förr användes inom arbetarrörelsen, säger: ”Gör din plikt, kräv din rätt!” Vi skäms inte för att vi står för den hållningen också idag. Det är en naturlig liberal inställning. Men vi mötte kraftiga attacker från motståndare när vi påminde om individers ansvar. Vi tror att kuraget, att våga stå för en hållning även om den för stunden inte är ”politiskt korrekt”, är det som gör Folkpartiet omistligt. När vi säger ”ställa krav är att bry sig” är poängen att med vår politik gör vi det möjligt för människor att motsvara kraven.
Folkpartiet är hela tiden redo att ta ansvar för Sverige. Så länge den socialdemokratiska regeringen sitter, gör vi det huvudsakligen genom att stå för ett tydligt socialliberalt alternativ. Vi är också beredda att i positiv anda pröva förslag som kan komma upp om att tillsammans med de andra borgerliga partierna och Miljöpartiet skapa majoritet i riksdagen för viktiga samhällsförändringar.
Även den som står för en långsiktig och visionär politik måste vara redo att hantera uppkommande kriser. Vi är kritiska mot att regeringen inte har tillräcklig handlingsberedskap för en sämre ekonomisk utveckling än den prognostiserade. Vi instämmer i karakteristiken att budgetpropositionen innehåller en ”vackert väderbudget”.
Den tillväxtorienterade ekonomiska politik vi förordar, med omfattande systemreformer, är att föredra oavsett konjunkturläge. Men börsnedgången, de hotande budgetproblemen och den bekymmersamma internationella situationen är några faktorer som gör politikomläggningar extra viktiga och som också kan tvinga fram åtgärder som förstärker budgeten. En sämre ekonomisk tillväxt än vad som ligger i regeringens huvudalternativ måste föranleda en omläggning av budgetpolitiken. Vi anser att budgetpropositionen inte innehåller rimliga marginaler för ett sådant scenario. Vi föreslår en större budgeteringsmarginal. Vi fullföljer det vi sade i valrörelsen, att skjuta på några av våra vallöften för att minska budgetbelastningen. Vi är därutöver beredda till ett antal budgetförstärkande åtgärder som måste kunna övervägas om regeringens grundkalkyl, som också vi har att utgå från, inte håller.
Aldrig har uttrycket ”ett Sverige där alla behövs” känts mer relevant och angeläget. Utanförskapet, som drabbar allt fler, är inte bara en ekonomisk katastrof, det är också en kränkning av de individer som drabbas. Varje dag är det i dagens Sverige över en miljon människor som inte går till jobbet, fast de – med en annan politik – skulle kunna göra någon insats på arbetsmarknaden. De människorna känner att de inte behövs. Det påverkar deras självbild och det påverkar ibland också omgivningens syn på dem.
Vi vill särskilt lyfta fram tre exempel på bristande integration:
Det svenska samhällets oförmåga att släppa in invandrare på arbetsmarknaden. 9,5
Bristen på åtgärder mot det snabbt växande antalet sjukskrivningar av psykosociala orsaker.
Avsaknaden av åtgärder för att i högre grad släppa in funktionshindrade i samhället och på arbetsmarknaden.
Segregationen av invandrarna är ett faktum. Vi gjorde vårt bästa att lyfta in den frågan i valrörelsen. Socialdemokraternas svar, förutom osakliga tillmälen, gick ut på att allt håller på att ordna sig. Men färsk statistik visar att problemet tvärtom växer. De senaste arbetskraftsundersökningarna från Statistiska Centralbyrån bekräftar bilden att svensk arbetsmarknad stagnerat sedan ungefär ett år tillbaka. Det är inte så att jobben blir fler och fler utan bilden är att efterfrågan på arbetskraft står och stampar utan att komma ur fläcken. Men för invandrarna är läget sämre än så. Så snart tillväxten av nya jobb upphörde började sysselsättningsgraden bland utomeuropeiska invandrare sjunka. Än en gång bekräftas det strukturfel som funnits på svensk arbetsmarknad sedan 1970-talet, att invandrare systematiskt missgynnas. Så här ser en jämförelse ut för det senaste året:
Tabell 1. Sysselsättningsgrad efter nationalitet 2001 och 2002
Procent av befolkningen 15–64 år
2001 2002
1:a halv- 1:a halv-
året året
Svenska medborgare 75,8 75,5
Medborgare i land
utanför EU 50,0 45,9
(Källa: SCB)
Alltså: när sysselsättningen planar ut bland svenskar börjar den omedelbart falla bland invandrare. Problemet håller inte på att lösa sig. Det måste angripas med kraftfulla åtgärder.
Integrationspolitikens misslyckande är en politisk förstarangsfråga. Dessa siffror bekräftar det vi påstod i valrörelsen – högkonjunkturen har passerat utan att någon grundläggande förändring skett vad gäller invandrarnas utanförskap på arbetsmarknaden. Efter valet har en omfattande forskningsrapport presenterats av Statistiska Centralbyrån som fullt ut stöder den verklighetsbild vi stod för i valrörelsen: flyktinginvandrarna hotar med dagens integrationspolitik, eller frånvaro av integrationspolitik, att bli en ny underklass.
Förslagen i Folkpartiets uppmärksammade integrationsprogram från valrörelsen ter sig mer angelägna än någonsin. Nya grepp krävs, både i arbetsmarknadspolitiken, där AMS dominans måste brytas, och i undervisningen i svenska, där fler aktörer behöver släppas in och invandrarna själva ges en starkare ställning. Det måste bli billigare att anställa genom att arbetsgivaravgiften sänks.
Grundproblemet är den bristande växtkraften på svensk arbetsmarknad. Påståendet som den socialdemokratiska, LO-finansierade propagandamaskinen basunerat ut under flera år, att massarbetslösheten är knäckt, är till stor del en statistisk villfarelse.
Massarbetslösheten är snarare långtidssjukskriven. Räknar man bort sjukfrånvaron är det antal jobb som tillkommit inte alls så imponerande. Antalet arbetade timmar har sjunkit i Sverige det senaste året. Ska en enda förklaring pekas ut, är det att företagsklimatet är för dåligt. Det är signifikativt att det program med långt över hundra punkter som regeringen och deras nygamla stödpartier kommit överens om knappast innehåller några förslag om bättre tillväxt och företagsklimat.
Resultatet är att hundratusentals och åter hundratusentals människor får fortsätta att känna sig obehövda.
Regeringen och ansvariga myndigheter konstaterar att målet med en sysselsättningsgrad på 80 procent år 2004 knappast kommer att nås. Det är ett tydligt underkännande av den gamla modellens politik. I definitionen av ”sysselsatta” räknas också sjukfrånvarande in. I realiteten, en vanlig dag, är det alltså en ytterligare ett par hundra tusen av svenska folket än vad denna statistik ger vid handen vad som inte går till jobbet.
Ökningen av långtidssjukskrivningarna och förtidspensioneringarna är djupt oroande. Regeringens mångåriga passivitet är upprörande. Om den nuvarande utvecklingen inte bryts kommer inte bara allt reformutrymme försvinna utan också existerande åtaganden på välfärdsområdet att hotas. Regeringens sätt att budgetera detta anslag i statsbudgeten illustrerar detta. Om det belopp som den ansvariga myndigheten, Riksförsäkringsverket, äskat och bedömt realistiskt förts upp, skulle utgiftstaket brutits igenom. Regeringen har valt att sätta upp ett mycket lägre belopp. Men bristen på åtgärder gör att den budgeteringen ter sig som rent önsketänkande, såvida inte avsikten är att bara övervältra kostnaderna på Sveriges företagare.
Folkpartiet har ett samlat program mot de skenande sjukförsäkringskostnaderna. Med vårt breda program skulle regeringens besparingsmål kunna nås och överträffas. Programmet påminner om behovet av förebyggande insatser. Nyckelordet är egenmakt. Otaliga undersökningar bekräftar att en viktig orsak till sjukskrivningar av psykosociala skäl är bristen på inflytande över den egna livssituationen. Därför behövs en rad åtgärder för att öka människors möjligheter att själva kunna forma sitt vardagsliv.
Bristen på vård och rehabilitering måste åtgärdas. En bättre samordning mellan i första hand vården och försäkringskassan kan frigöra de ekonomiska resurser som behövs. Regeringens nonchalans mot riksdagens upprepade beställningar om ett sådant system är en upprörande del i en upprörande helhet.
Situationen är så allvarlig att ett realistiskt program måste innehålla vissa regelskärpningar. Vi föreslår dels vissa förändringar i regelverket kring läkares sjukskrivningsrätt, dels att sjukskrivna som erbjudits rehabilitering men inte deltagit ska få lägre ersättning från kassan.
Folkpartiet presenterade i valrörelsen ett ”välfärdsmanifest”. Programmet hade utformats av en arbetsgrupp under ledning av förre fp-ledaren och socialministern Bengt Westerberg. Ett viktigt avsnitt i manifestet behandlade åtgärder för att bryta funktionshindrades utanförskap. Flera förslag i den riktningen förs också fram i denna och andra motioner från Folkpartiet.
Sverige ska gå i spetsen för demokrati och solidaritet med fattiga och förtryckta människor i världen. Genom att satsa på åtgärder för en fri världshandel – i första hand ett avskaffande av EU:s handelshinder för livsmedels-, textil- och stålimport, åtgärder för en ökad utbredning och bättre fungerande demokrati, ett ökat och effektivare bistånd, större skuldavskrivningar och en ökad fokusering på betydelsen av goda institutioner och välskött ekonomi – kan det bli realistiskt att nå FN:s millenniemål för svält- och fattigdomsbekämpning: att antalet som lever i absolut fattigdom och svältande halveras till år 2015. Sverige måste driva kampen för global solidaritet mer intensivt än idag.
Utvidgningen av EU österut bör prioriteras och drivas på. Tio kandidatländer bör nu utan vidare dröjsmål tas in i unionen eftersom de uppfyller de kriterier som satts upp för medlemskap. Ett deltagande i eurosamarbetet är ett självklart steg om Sverige ska kunna utnyttja sitt medlemskap i EU fullt ut. Eurosamarbetet ger bättre förutsättningar för ekonomisk stabilitet, ökad tillväxt och bättre välfärd. Sverige ska därför ansluta sig till euron så snart som möjligt. En folkomröstning bör genomföras under 2003 varefter – vid ett ja, naturligtvis – en ansökan om inträde bör lämnas in snarast.
Den svenska skolan har stora möjligheter. Sverige är ett av de länder i världen som satsar mest på kunskap och utbildning. Vi har en kompetent lärarkår.
Ändå är problemen uppenbara. Alltför många elever lämnar grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna. På många håll råder det brist på arbetsro. Gymnasiet har blivit en utslagningsmaskin. Allt fler lärare flyr yrket och allt färre ungdomar vill bli lärare.
Svensk skolpolitik lider av ett systemfel. Under alltför lång tid har skolan präglats av tanken att alla elever ska läsa samma sak, i samma takt, på samma plats. Men människor är olika och måste få vara olika. Och det måste vara tillåtet att ställa krav – på kunskaper och trygghet. I den liberala kunskapsskolan är det inte ogint, det är att bry sig.
Sverige behöver en högskola och forskning av världsklass. Det kräver ett uppbrott från utbildningsfabriken som sinnebild för högskolepolitiken. Istället måste den fria akademins ideal återupprättas – också i praktiken. Inom grundutbildningen fordras rejäla satsningar på i första hand kvalitet, inte kvantitet. Den fria grundforskningen måste stärkas. Den politiska styrningen av universitet och högskolor måste brytas.
Varje människa ska ha makten över sitt eget liv. Det kan låta självklart men vid närmare eftertanke finns det många som vill lägga människors liv till rätta – staten, politikerna, myndigheterna, facket. Det liberala budskapet är: Det är du som ska bestämma – ingen annan.
Det finns de som påstår att valfrihet och mångfald bara gynnar de rika och välbeställda. Inget kunde vara mer felaktigt. Människor med stora inkomster och goda kontakter klarar sig alltid oavsett vilken politik som förs. De kan köpa sig förbi långa sjukvårdsköer, se till att deras barn får gå i bra skolor eller finansiera sina söners eller döttrars högskoleutbildning. Den socialt engagerade liberalismen tar strid för den vanliga, enskilda människans egenmakt.
På få områden upplever så många människor idag så stor maktlöshet som inom jämställdhets- och familjepolitiken. Trots årtionden av agitation och reformer är Sverige fortfarande inte jämställt. Kvinnor tjänar sämre än män just därför att de är kvinnor; kvinnors möjligheter till företagande är begränsat; många småbarnsföräldrar, inte minst kvinnor, känner att de befinner sig i ett ekorrhjul med små möjligheter att själva bestämma. Alltid är det någon annan som bestämmer över lön, karriärmöjligheter eller vem som är bäst att ta hand om barnen, för att ta några exempel. Kvinnorna och familjerna själva måste få bestämma mer, systemen i form av politiker och myndigheter mindre.
Globalisering, frihandel samt gränsöverskridande investeringar och uppköp är bra för den totala tillväxten i världsekonomin. Den politik som förs i ett land avgör vilka möjligheter landet har att ta del av denna tillväxt. För Sverige, som är ett litet och utlandsberoende land, har denna utveckling varit en viktig draghjälp, inte minst under decennierna efter andra världskriget.
De senaste åren, från slutet av 1980-talet och framåt, har emellertid orosmolnen tornat upp sig. Fortfarande är export och import viktiga för landets ekonomi, samtidigt har emellertid allt fler svenska företag blivit uppköpta och alltfler huvudkontor flyttat utomlands.
Kalles kaviar, Pripps Blå och Volvo är inte längre svenska, men ändå svenska varumärken. Det utländska ägandet i Sverige har ökat kraftigt. Sedan slutet av 1980-talet har den utländska ägarandelen på den svenska börsen ökat från knappt 10 till drygt 40 procent. Flera av de företag som i allmänhet förknippas väldigt starkt med Sverige och som är starkt förknippade med Sveriges välståndsutveckling under efterkrigstiden ägs nu av utländska intressen. Volvo personvagnar är amerikanskt, Astra brittiskt, Alfa Laval och Nobel nederländskt och ABB schweiziskt för att bara nämna några. Utvecklingen av svenskt ägande av företag i USA, Storbritannien, Nederländerna, Schweiz och andra länder har inte på långt när kunnat uppväga denna utveckling.
De senaste decennierna har flera av Sveriges största företag antingen köpts upp eller flyttat huvudkontor och/eller produktion från Sverige. På kort sikt har detta inneburit minskad sysselsättning och minskade satsningar på spetsforskning. På längre sikt är det ett hot mot välståndet. Det är avgörande för jobben och kvaliteten i välfärden att denna trend vänds.
Det finns tre huvudsakliga förklaringar till att alltfler svenska företag köps upp alternativt helt eller delvis flyttats utomlands.
1. Sveriges relativa nedgång i välståndsligan har gjort Sverige till ett ”billigt” land. På 30 år har Sverige fallit från toppen på välståndsligan till runt en 17:e plats.
2. Den svenska valutan har trendmässigt tappat i värde jämfört med andra ledande valutor. Detta hänger självklart nära samman med tappet i välståndsligan, men beror också på den politik som förts med hög inflation och där devalveringar använts för att lösa inhemska problem. Även under senare år har kronan tappat i värde.
3. Den negativa syn på företagande och ägande som präglat politiken i Sverige är ytterligare en förklaring. Svensk politik har under efterkrigstiden dominerats av en socialdemokrati som ser företagare och företags ägare som en ideologisk utmaning. Socialdemokratiska regeringar har i decennier fört en politik som motarbetat ett starkt svenskt ägande. Socialdemokraterna har i denna mening varit djupt konservativa. Gamla storägare som familjen Wallenberg har fått rådrum att verka, men skattepolitiken och det ökande institutionaliserade ägandet har samtidigt försvårat för nya privata ägare att växa sig starka.
Ökningen av det gränsöverskridande ägandet är i sig inget problem. Tvärtom är globalisering och frihandel, som tidigare nämnts, en viktig drivkraft för internationell ekonomisk tillväxt.
Det är därför i grunden positivt att utländska investerare och utländskt kapital söker sig till den svenska marknaden. Det innebär ökad konkurrens mellan olika ägare och större tillgång till kapital för företag som vill växa och utvecklas.
Problem uppstår emellertid för ett land då utvecklingen alltför ensidigt innebär att utländskt kapital tar över ägandet.
Utländska uppköp eller sammanslagningar har för Sveriges del nästan uteslutande inneburit att huvudkontoret placerats i utlandet. Så blev det när Pharmacia UpJohn och ABB bildades, för att bara nämna två exempel. På samma sätt har exempelvis Fords köp av Volvo personvagnar och General Motors köp av Saab inneburit att det inte längre finns något personbilsföretag med huvudkontor i Sverige.
Det har varit viktigt för Sverige att flera av världens globala storföretag haft en utgångspunkt i landet. Ledande bolag inom till exempel bilindustrin och läkemedelsindustrin har gjort Sverige till ett intressant land för utländsk kompetens och utländskt kapital. I takt med att sammanslagningar och uppköp flyttar huvudkontoren bort från Sverige kommer denna fördel att gå förlorad.
Detta är ett problem som på lite längre sikt är mycket oroande. Var företags huvudkontor placeras påverkar också var de lägger forskning, utveckling och produktion. Ett Sverige som blir en dotterbolagsnation kommer framöver att få än svårare att hänga med i den internationella konkurrensen.
Placeringen av huvudkontor har självklart en viktig psykologisk betydelse, men viktigare är dess påverkan på den reala utvecklingen av ekonomin. Företagsledare vill till exempel ofta ha strategiska funktioner som spetsforskning i anslutning till huvudkontoret. Flyttning av huvudkontor innebär också en förskjutning i arbetsmarknaden där välutbildade civilekonomer, civilingenjörer och jurister får svårare att finna attraktiva toppjobb.
Det är en allvarlig utmaning mot Sveriges framtida välstånd att utvecklingen av ägandet av svensk industri utvecklas i en riktning som riskerar en omfattande kunskapsförlust, ”braindrain”, samtidigt som världsekonomin står på tröskeln till en ökad konkurrens grundad just på företagens och ländernas förmåga att locka till sig högt utbildad arbetskraft. Ökad kunskapsflytt är ingen bra utgångspunkt för ett land som vill stå starkt i kunskapsekonomins internationella konkurrens.
Sverige har förvisso en internationellt sett konkurrenskraftig bolagsskatt, men skatten på företagande och ägande är sammantaget mycket hög i internationell jämförelse. Det innebär att svenska hushåll och svenska investerare diskrimineras i konkurrensen med utländska ägare. När svenska företag skall säljas klarar därför inte svenska hushåll och kapitalister att konkurrera med utländska. Effekten blir ett stadigt ökande av det utländska ägandet i Sverige.
Sverige behöver bättre företagsklimat. Om detta verkar det finnas en retoriskt bred politisk samling. Men att ett bra företagsklimat också måste innehålla ett bra klimat för företagare och företagsägare tycks vara mycket svårt för socialdemokrater och deras stödpartier att inse. När statsrådet Mona Sahlin sa att företagarna är vår tids hjältar måste hon ha menat att ingen annan än en superhjälte klarar av att vara företagare i Socialdemokraternas Sverige.
Ett slående exempel på regeringens bristande förståelse för företagandets villkor är det latenta hotet om en tvingande arbetstidslagstiftning. Genom att regeringen vill tvinga på parterna en lösning istället för att låta arbetstidsfrågorna lösas av de inblandade själva riskerar man att ytterligare försämra företagsklimatet.
För ett år sedan var osäkerheten stor om den internationella ekonomiska utvecklingen. Världsläget präglades då starkt av terrordåden i USA den 11 september 2001. På många håll uttalades farhågor för stora negativa konsekvenser av den politiska oron.
I förra höstens ekonomiska motion pekade Folkpartiet på de risker som den nya situationen kunde medföra: möjligheten av en mera utdragen kris där terrordåden bara var en inledning till fortsatt oro och en allmänt mera försiktig hållning hos konsumenter och företag. Vi pekade samtidigt på möjligheten att de dämpande effekterna skulle bli relativt kortvariga.
Som argument för det senare fanns bl.a. att centralbanker och regeringar var snabba att vidta åtgärder för att hålla ekonomin i gång genom räntesänkningar och andra stimulansåtgärder.
Med facit i hand kan konstateras att följderna av terrordåden för den ekonomiska utvecklingen blev förhållandevis måttliga. Utvecklingen i Afghanistan och de måttliga återverkningarna i övrigt medverkade till att några stora konsekvenser för världsekonomin knappast uppstod. För vissa näringar som trafikflyget och turismen blev dock konsekvenserna kännbara.
De märkbara dämpande effekterna begränsade sig i stort sett till det fjärde kvartalet 2001. Den kraftiga uppgången i USA under det första kvartalet 2002 var en återhämtning från det svaga läget i slutet av 2001.
Däremot fanns det redan före terrordåden en tydlig konjunkturavmattning främst i USA. Det är två frågor som främst nu står i fokus för frågan om hur världskonjunkturen kommer att utveckla sig. Den första är risken för en Irakkonflikt och dess eventuella följder, den andra är frågan om hur stark den underliggande återhämtningen egentligen är.
Risken för mera betydande återverkningar av en eventuell Irakkonflikt har att göra med om den blir utdragen och kanske främst om andra oljeproducerande länder påverkas eller dras in i konflikten. Erfarenheterna av Kuwaitkrisen 1990 är att en begränsad konflikt under kort tid får tillfälliga men inte bestående dämpande effekter. Det skulle det också kunna bli fråga om idag. Skulle det komma att röra sig om en utdragen konflikt med risker för industrivärldens oljeförsörjning blir återverkningarna förstås allvarligare.
Det är naturligt att blickarna främst riktas mot USA, det är inget annat land eller region som för närvarande kan tjäna som lokomotiv för världsekonomin som USA.
Börsfallet med över 50 procent sedan 2000 – beroende på vilken börs som studeras – har en negativ inverkan på hushållens och företagens vilja att konsumera och investera. Eftersom aktier är en betydande del i de amerikanska hushållens förmögenhet betyder börsnedgången att hushållens nettoförmögenhet minskat kraftigt. Ett ökat sparande som kompenserar för detta är troligt.
Den allmänna turbulensen på de finansiella marknaderna med de redovisningsskandaler som förekommit har också en negativ återverkan. Vinstnedgången och den stora osäkerheten om framtida avkastningskrav och börsutveckling har skjutit förhoppningarna om en konjunkturuppgång framåt. De positiva faktorer som motverkar nedgångstendenserna är förbättrade fastighetsvärden, en expansiv finanspolitik och låga realräntor.
Den amerikanska ekonomin har visat stor styrka under 1990-talet. Inte minst har det varit möjligt att kraftfullt öka sysselsättningen, antalet nya jobb ökade med över 16 miljoner under 90-talet. Samtidigt finns balansproblem i form av ett växande budgetunderskott och stigande bytesbalansunderskott. Balansproblemen kan dämpa tillväxttakten under åren framöver. Till en del har detta redan synts, den starka dollarn har dämpat den amerikanska exporten.
Den sammanvägda bedömningen är att konjunkturuppgången förskjutits framåt i tiden. Skulle det bli fråga om en Irakkonflikt kommer USA att påverkas i särskilt hög grad. Då kan det handla om ett mera pessimistiskt scenario.
Världsekonomin präglas av att avmattningen varit samtidig i de stora regionerna. Japan brottas sedan mer än 10 år med problem inom fastighets- och bankområdet. En bristande politisk förmåga att bryta gamla strukturer har förlängt krisen. Ett antal försök att genom stimulanspolitik få fart på tillväxten har inte lyckats. Med en ränta nära noll har också penningpolitiken i Japan i den formen tömt ut sin påverkansmöjlighet. Förhoppningarna om att tillväxten äntligen skulle ta fart har visat sig ogrundade. Både 2001 och 2002 har BNP fallit. På nytt finns nu förväntningar om att tillväxten ska komma igång nästa år. Om tillväxten ska ta fart kräver det att politiken kan ta itu med de strukturella problemen.
De sydostasiatiska ekonomierna redovisar en ökande tillväxt under 2002 och 2003. Dessa ekonomier har en god tillväxt trots att den stora japanska ekonomin varit så svag under lång tid.
Tillväxten inom EU har också varit svag, drygt 1 procent både 2001 och 2002. Den försvagade internationella tillväxten har haft återverkningar på efterfrågan inom EU-området. Men även den inhemska efterfrågan är svag i området som helhet. Det är inte minst inom stora länder som Tyskland och Italien som tillväxten är låg. Oron på de finansiella marknaderna får återverkningar inom de flesta viktigare områden.
Den svaga tillväxten har aktualiserat frågan om tillämpningen av tillväxt- och stabilitetspakten, särskilt vad gäller de offentliga finanserna. Portugal, och med stor sannolikhet även Tyskland, kommer att ha större underskott i de offentliga finanserna än de 3 procent av BNP som pakten föreskriver. Andra länder som Frankrike och Italien riskerar att inte kunna leva upp till åtagandet att till 2004 ha uppnått balans i de offentliga finanserna. Detta har lett till en diskussion om tillämpningen av stabilitetspakten där man pekat på risken för att åtstramande åtgärder i syfte att undgå alltför stora underskott kan komma att förstärka nedgången. Samtidigt skulle det skada förtroendet om stabilitetspakten redan skulle omprövas. Det är möjligt att detta i praktiken leder till att den flexibilitet som pakten faktiskt erbjuder kan tillämpas på ett sådant sätt att nedgången inte förstärks ytterligare.
Detta visar också, till skillnad mot vad som ibland hävdas, att det monetära samarbetet inte bara gynnar de stora länderna. Skulle Europeiska centralbanken ha utformat penningpolitiken främst efter tyska behov hade räntan troligen sänkts mera för att ge Tyskland utrymme att skärpa finanspolitiken, dvs. minska underskottet. Penningpolitiken måste utformas efter läget i euroområdet som helhet.
En återhämtning inom EU kommer troligen inte att i särskilt hög grad kunna baseras på att den internationella konjunkturen tar fart på nytt. Möjligheten att den inhemska efterfrågan ökar blir beroende av att den ekonomiska politiken kan bli tillväxtstimulerande. Det gäller inte minst strukturpolitiken. EU har ännu långt kvar till målet att bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”.
Det som IMF för ett år sedan uttalade i sin kommentar om den troliga ekonomiska utvecklingen av världsekonomin efter den 11 september 2001 äger fortfarande giltighet:
”Givet osäkerheterna i USA, måste andra länder – särskilt Europa och Japan – lita mera till inhemskt genererad tillväxt. Detta gör det ännu mera nödvändigt att driva på arbetet med strukturella reformer.” (Vår översättning.)
Hur den nya tyska regeringen förmår leva upp till detta återstår att se.
Tabell 2. BNP-tillväxten i olika länderområden
Procentuell volymförändring
|
2001 |
2002 |
2003 |
|
|
USA |
0,3 |
2,2 |
2,6 |
|
Japan |
–0,3 |
–0,5 |
1,1 |
|
EU |
1,6 |
1,1 |
2,3 |
|
därav Tyskland |
0,6 |
0,5 |
2,0 |
|
Frankrike |
1,8 |
1,2 |
2,3 |
|
Italien |
1,8 |
1,2 |
2,3 |
|
S:a utvecklade ekonomier |
0,8 |
1,7 |
2,5 |
|
Utvecklingsländer |
3,9 |
4,2 |
5,2 |
|
Östeuropa och Ryssland |
5,0 |
3,9 |
4,5 |
|
Världsekonomin |
2,2 |
2,8 |
3,7 |
Den svenska ekonomin kommer förmodligen att utvecklas betydligt svagare än regeringen räknat med och därmed svagare än de förutsättningar som 2003 års budget är byggda på. Detta beror både av en sämre internationell konjunktur och av en sämre inhemsk utveckling. Flera konjunkturbedömare räknar med en lägre tillväxt än regeringen förutser, det gäller bl.a. Riksbanken som justerat ner sin bedömning av både den internationella och den svenska ekonomin.
Tabell 3. BNP-prognoser 2002 och 2003
Publicerade i oktober 2002
Procentuell volymförändring
|
2002 |
2003 |
|
|
Handelns utredningsinstitut |
1,8 |
2,2 |
|
Regeringen |
2,1 |
2,5 |
|
LO |
1,8 |
2,3 |
|
Riksbanken |
1,7 |
2,3 |
I fallande tidsordning, den senaste prognosen längst ner.
Av de prognoser som gjorts under den senaste tiden har regeringen den mest optimistiska bedömningen.
Den svagare internationella utveckling som är trolig medför att utrymmet för svensk export blir lägre. Dessutom kommer den svagare inhemska och internationella efterfrågan att medföra att företagen skjuter på investeringar och skrinlägger eventuella expansionsplaner.
Regeringen räknar med att årets investeringsminskning i näringslivet ska vändas i en ökning nästa år. Det är högst dock osäkert om det blir fallet.
Hushållen har hittills varit relativt konsumtionsbenägna och därmed hållit uppe efterfrågan. Redan före budgeten fanns dock indikationer på en ökad försiktighet bland hushållen, diagram 1.
Diagram 1. Hushållens förtroendeindikator januari 2000–september 2002
Källa: Konjunkturinstitutet
Det försämrade förtroendeklimatet beror inte bara av yttre faktorer utan också av att allt flera upplever att regeringens löften inte håller. De löften om ”business as usual” som framförallt stats- och finansministrarna avgav i valrörelsen och som ligger till grund för budgeten kommer inte att infrias.
Hushållens pessimism om både den svenska och den egna ekonomin har ökat. Detsamma gäller synen på arbetsmarknaden. Risken för arbetslöshet har stigit. Detta återspeglas också i de faktiska siffrorna, både den öppna och den totala arbetslösheten har stigit jämfört med för ett år sedan.
Tabell 4. Arbetslöshet, procent av arbetskraften
|
September 2002 |
September 2001 |
|
|
Öppen arbetslöshet |
4,2 |
4,0 |
|
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder |
2,6 |
2,3 |
|
Summa |
6,8 |
6,3 |
Källor: Statistiska centralbyrån och AMS
Över 300 000 är arbetslösa med detta mått mätt, en ökning med över 25 000 på ett år. Härtill kommer att sjukfrånvarande räknas som sysselsatta trots att långtidssjukskrivna i hög grad riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden.
Trots att sysselsättningen enligt den senaste arbetskraftsundersökningen (september 2002) hade ökat jämfört med samma månad för ett år sedan hade antalet personer som faktiskt var i arbete minskat. Antalet utförda arbetstimmar hade också minskat.
Regeringens budget bygger på en tillväxt som kräver att hushållen konsumerar i snabbare takt än i år. I år fick hushållen en kraftig ökning av de disponibla inkomsterna, bl.a. genom skattesänkningar. Samtidigt som regeringen i valrörelsen 2002 drev en kraftig kampanj mot alla skattesänkningar fick hushållen en inkomstökning genom sänkt skatt. Ungefär hälften av ökningen av de disponibla inkomsterna kom via skattesänkningar. Hade skatterna utgjort samma andel av inkomsterna som 2001 hade hushållen betalat närmare 40 miljarder kronor mera i skatt. Det som regeringen, bl.a. med stöd av opinionsundersökningar, uppfattade som ett ointresse för skattesänkningar var åtminstone delvis följden av att hushållen valåret 2002 fick skattesänkningar som förbättrade deras disponibla inkomster så att behovet av ytterligare skattesänkningar inte upplevdes som akut.
Det är rimligt att anta, som regeringen gör, att en del av inkomstökningen sparas. Men det är mindre rimligt att anta, som regeringen också gör, att konsumtionen nästa år ska öka snabbare än i år. Om konsumtionsökningen 2003 skulle bli av samma storlek som i år skulle det i sig innebära ett produktionsbortfall med ca 6,5 miljarder kronor jämfört med regeringens prognos, något som i sin tur leder till en försvagning av de offentliga finanserna med uppskattningsvis 4 miljarder kronor. Även om en betydande del därav leder till sämre ekonomi för kommuner och landsting skulle det i sig ändå innebära att det statliga utgiftstaket skulle brytas igenom, bland annat på grund av att regeringens budgetmarginal är så liten som 386 miljoner!
Om Riksbankens mer försiktiga bedömning av tillväxttakten för 2002 och 2003 skulle bli verklighet skulle produktionsnivån 2003 bli 13 miljarder lägre än regeringen räknat med. Ungefär 8 miljarder skulle falla ut i en försämring av det offentligas finanser. Att då upprätthålla det statliga utgiftstaket förefaller utsiktslöst om inte kraftfulla åtgärder vidtas, något som Riksbanken också tycks räkna med blir nödvändigt.
Med den lägre tillväxt som Riksbanken räknar med skulle det sannolikt dröja innan kapaciteten blir så ansträngd att en räntehöjning är nödvändig. Löne- och kostnadsutvecklingen kan dock bli sådan att en räntehöjning drivs fram även i ett läge med relativt lågt kapacitetsutnyttjande. De reaktioner som kommit i samband med att Kommunal den 22 oktober sade upp sina avtal för anställda i kommuner och landsting pekar på risken för att en lönespiral kan leda till högre räntor och försämrad sysselsättning.
Hushållens ekonomi kommer också att försämras på grund av de stora skattehöjningar som planeras i flera landsting och kommuner. Regeringen har räknat med en genomsnittlig skattehöjning på 25 öre. Troligen kommer höjningen att bli betydligt större än så, vilket förutom den direkta effekten i form av indragen köpkraft kommer att leda till att hushållen i högre grad måste vända på slantarna, sparandet blir högre och konsumtionsökningen lägre.
Hushållens finansiella förmögenhet i aktier och fondandelar har minskat starkt sedan 2000. Till en del har detta motverkats av att de reala tillgångarna, främst i bostäder, har ökat. Så länge hus- och bostadsrättspriser har hållits uppe har de negativa effekterna av börsnedgången inte varit så märkbara. Skulle bedömningen av prisutvecklingen på bostadsmarknaden bli mera försiktig är det sannolikt att detta drabbar konsumtionen i stort eftersom situationen på bostadsmarknaden tycks vara viktigare för konsumtionsbenägenheten än aktiemarknaden.
Den offentliga verksamheten kommer inte heller att kunna expandera. Enligt regeringens prognos kommer expansionen i stället att avta över 2003 och 2004. Det är i detta ljus som regeringens vallöften ska ses. De skattehöjningar som nu är på gång i olika delar av landet syftar snarast till att stoppas in i befintlig verksamhet, inte att leda till expansion.
Folkpartiets samlade bedömning är att tillväxten nästa år troligen kommer att bli svagare än den regeringen baserat budgeten på. Någon möjlighet att i detaljberäkningar föra ut vad detta kommer att innebära för 2003 års budget föreligger inte. Två viktiga slutsatser kan dock dras:
Säkerhetsmarginalerna måste vara betydligt större än de magra budgeteringsmarginaler regeringen anser sig ha råd med.
En politik som stimulerar en långsiktig och stabil tillväxt är nödvändig.
Den svagare utvecklingen kommer att gå ut över sysselsättningen. Detta gör det än mindre troligt att sysselsättningsmålet för 2004, 80 procent av befolkningen i ålder 20–64 år i reguljär sysselsättning, kan uppnås utan statistikmanipulationer.
Diagram 2. Sysselsättningsmålet 2004
Reguljärt sysselsatta i procent av befolkningen 20–64 år
Källa: Konjunkturinstitutet
Finansdepartementet redovisar i en bilaga till budgeten att sysselsättningsmålet inte kommer att uppnås med den ekonomiska utveckling som utgör huvudalternativet och som legat till grund för budgeten. Det står klart att regeringens politik inte är tillräcklig för att få den tillväxt och vidgning av arbetsmarknaden som är nödvändig om ett antal problem ska kunna lösas.
Regeringen har under den internationella konjunkturuppgången inte utnyttjat möjligheterna att dels lägga förutsättningarna för en långsiktig högre tillväxt, dels inte i grunden hanterat problemet med de konjunkturkänsliga offentliga finanserna. För att angripa det första problemet krävs en politik som verkligen gynnar tillväxt av nya och befintliga företag, för att angripa det andra krävs en omfattande reformering av de offentliga utgifts- och förmånssystemen. Strukturreformer, innebärande att fler kan komma in på arbetsmarknaden, fler företag kan starta och växa och att människors kunskap, kompetens och idéer verkligen kan tas tillvara, är mer nödvändiga än på länge. Som vi ser det är alltför mycket av det politiska intresset fokuserat på kortsiktiga konjunkturbedömningar. Men konjunkturer kommer och går. Åt detta kan den ekonomiska politiken inte göra särskilt mycket. Däremot kan politiken skapa långsiktigt uthålliga villkor för ett Sverige som kan växa.
Vi anser att ett klart och tydligt mål för den ekonomiska politiken bör vara att öka den långsiktiga tillväxtpotentialen från dagens 2 procent till 3 procent av BNP per år. Utifrån detta mål formar vi sedan handfasta förslag till strukturreformer som ska öka människors vardagsmakt och skapa ett Sverige som kan växa. I det kommande avsnittet beskrivs tio viktiga systemreformer för mera tillväxt och vardagsmakt.
Tio systemreformer för mera tillväxt och
vardagsmakt
Nu är det än mer angeläget än tidigare att genomföra strukturellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande och risktagande för att tillväxten långsiktigt ska bli bättre. Genom att begränsa utgifternas ökning kan en mycket stor del av de skattepolitiska målen nås, vilket samtidigt leder till minskad konjunkturkänslighet. Folkpartiet prioriterar de skattesänkningar som vi är övertygade om har mest gynnsam effekt på arbete och företagande.
För 15 år sedan lade Folkpartiet liberalerna fram det förslag som kom att utgöra grunden för ”århundradets skattereform”. Trots massiv socialdemokratisk kritik i valrörelsen 1988 blev Folkpartiet och Socialdemokraterna efter valet partner i det omfattande arbetet med en skattereform. Sedan dess har mycket hänt, både i vår omvärld och i Sverige. Knappt hade bläcket på skatteöverenskommelsen torkat, förrän Socialdemokraterna drev igenom en differentiering av momsen, med en lägre skattesats på livsmedel.
Socialdemokraternas skattehöjarpolitik och vänstersamarbete har kraftigt urholkat den skattereform som därför inte kom att hålla århundradet ut. Ett lapptäcke av reduktioner, kompensationer, upp- och nedtrappningar och värnskatter har återigen trasslat till inkomstskatteskalorna. Internationaliseringen har lett till att ”skatt efter flyttkraft” blivit honnörsbegrepp i skattepolitiken. Regeringen har tidigare tagit tre av de fyra stegen i sin egen inkomstskatteförändring. Vi liberaler tycker det är bra att man sänker inkomstskatterna, men beklagar att Socialdemokraterna valt en form som inte tillräckligt tar itu med de strukturella problemen som marginalskatterna, utan istället ägnar sig åt att urholka enkelheten i skattesystemet.
Folkpartiet anser att det är dags att ta nya tag, och föreslår därför en ny skattereform för det nya århundradet. Ett sådant arbete måste ske över partigränser och ges en bred förankring i riksdagen för att bli stabilt och långsiktigt.
De grundläggande principerna för 1990–91 års skattereform, nämligen ”hälften kvar” och att de allra flesta bara ska betala kommunalskatt, återupprättas. I en större skatteomläggning bör huvudregeln vara att ha så breda skattebaser som möjligt och därmed skapa förutsättning för låga skattesatser. I stället för dagens modell med grundavdrag som trappas upp och ned vill vi pröva möjligheten av en generell och lägre skattesats för de lägre inkomstnivåerna.
Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna.
Genom avskaffad s.k. värnskatt, höjd brytpunkt för statlig skatt och successivt borttagande av den s.k. LO-puckeln vill vi uppnå den grundläggande principen – att de flesta ska bara betala 30 procent i skatt, och att de med höga inkomster ska betala 50 procent på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd och genom enhetliga taxor för barnomsorg.
En andra hörnsten i ett reformarbete måste vara att skapa internationellt konkurrenskraftiga skatter för företagande och risksparande. En avskaffad förmögenhetsskatt, borttagen dubbelskatt på aktiesparande och en rejäl reform av fåmansbolagens skatter är därvidlag viktiga beståndsdelar.
En tredje hörnsten är att söka nedbringa skattesystemets styrande och snedvridande effekter genom att så långt möjligt sträva efter generella skattesatser och likformighet i behandling av liknande företeelser.
Den fjärde hörnstenen är att använda grön skatteväxling och miljöavgifter i syfte att internalisera kostnaden för miljöskador. Detta arbete måste främst drivas i internationella sammanhang, exempelvis genom införande av en gemensam CO2-skatt.
I avvaktan på en större och mera genomgripande skattereform föreslår vi nu vissa förändringar för kommande år.
Brytpunkten för statlig skatt bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna (ca 313 000 kr/år) bl a för att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 procent. I ett första steg höjs brytpunkten till 26 000 kr i månadslön, vilket innebär att andelen som betalar statlig skatt sjunker istället för att som med regeringens politik öka.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.
Förvärvsavdrag mot kommunalskatten, vilket sänker skatten och gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster. Inledningsvis föreslås denna till 3 % av inkomsten. Detta förvärvsavdrag bidrar till att ge full kompensation för den ökade a-kasseavgiften.
En skattereduktion, lika för alla, ska införas för att garantera att alla får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör vara 300 kr per person år 2003 och 600 kr per person år 2004. Denna tillfaller givetvis då även pensionärer.
Avgifterna till a-kassan höjs men blir avdragsgilla, i ett senare steg ska avdragsrätten för pensionsavgiften också återställas till den nivå som gällde före försämringen i mitten av 90-talet. Detta enligt en enkel handlingsregel – skatt betalas inte på avgiften när den betalas in utan då förmånen betalas ut.
Skatten sänks motsvarande ökade kostnader för trafikförsäkringen samt de höjda egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Dessa avgiftshöjningar medför att det blir tydligt för oss alla vad vi betalar till försäkringen.
Hänsyn bör tas i beskattningen till den extra försörjningsbörda och lägre bärkraft som föräldrar har. Utökningen av det generella barnstödet bör därför ske i form av en skattereduktion. Denna föreslås införas med ungefär 80 kronor per månad och barn (drygt 900 kronor per år) för 2003 kombinerat med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned.
Genom denna förändring kommer bidragsmottagare ur fattigdomsfällan och slipper 20 procent extra marginaleffekt, detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte fått någon större betydelse.
Tillsammans med förbättrad föräldraförsäkring och införande av barnkonto utgör detta viktiga delar i en politik för ökad egenmakt, bättre jämställdhet och större ekonomiska marginaler för barnfamiljerna.
Inför rejäla skattelättnader för köp av hushållstjänster. Vi föreslår en reform som innebär att det vita priset på hushållsnära tjänster kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster, och svarta jobb, som tyvärr är vanligt förekommande, bli vita.
Våra inkomstskatteförslag neutraliseras i teknisk mening för de effekter som uppstår i fördelningen mellan den kommunala sektorn och staten så att kommunernas ekonomi inte påverkas. Detta sker genom en förändring av det generella statsbidraget enligt finansieringsprincipen, varvid vi i likhet med regeringen gör en teknisk justering av utgiftstaket för detta.
Förmögenhetsskatten ska sänkas för att på sikt helt slopas. I en internationaliserad värld ter sig denna skatt alltmer omöjlig. I dag är det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för ”de rika”, medan 16 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av skatten. Vi föreslår nu avskaffad sambeskattning och höjt fribelopp till 2,1 miljoner kronor. På det viset tas ett avgörande steg för att få bort den förlegade kvinnosyn som ligger bakom tanken att man inte beräknar skatt individuellt. De allra flesta innehavare av vanliga bostäder slipper genom vår politik betala förmögenhetsskatt.
För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och inledas omgående. Hela systemet för taxering måste reformeras, och likformighet mellan boendeformer upprättas. I avvaktan på en grundläggande reformering bör taxeringsvärdena därför åter ”frysas” till den nivå som gällde 1997, vid skattesatserna 1,0 procent för enfamiljshus och 0,5 procent för flerfamiljshus. Detta betyder att vi direkt avsätter över 5 miljarder kronor för fastighetsskattesänkning.
Samtidigt som fastighets- och förmögenhetsskatten kraftigt sänks föreslås realisationsvinstbeskattningen för bostäder höjas till den gängse skattesatsen, 30 %.
Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Regeringen har sedan flera år tillbaka en överenskommelse om s k grön skatteväxling, där höjd skatt på energi skulle växlas mot sänkt skatt för kompetenssparande. Nu finns efter lång segdragning enbart ett principförslag, vilket vi inte godkänner. För oss liberaler är valet enkelt. Den enskilde måste få makten över sin egen kompetensutveckling. Vi anser därför att avdragsrätten för kompetens/pensionssparande bör höjas från nuvarande ½ till 1 basbelopp.
Den dubbla beskattningen på aktieutdelningar måste slopas. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. Det gäller att långsiktigt säkra tillgången till riskkapital, och det även i mindre företag. Vi föreslår därför en successiv avveckling av dubbelskatten på aktieutdelningar. Under de närmsta två åren kan dubbelskatten för privatpersoner halveras. Det är ett första viktigt steg för att på sikt helt kunna avveckla denna straffskatt på risksparande.
De s k 3:12-reglerna måste förändras. Det är otillfredsställande att frågan efter att ha begravts i en utredning fortsätter att långdras. Med den hastighet som försämringar för fåmansbolagsägare genomförts finns heller inget stort hopp att sätta till att ett sådant förslag från den socialdemokratiska regeringen verkligen skulle innebära en radikal förbättring. Vi föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp motsvarande en normalinkomst beskattas som arbetsinkomst, resterande som inkomst av kapital.
Vårt långsiktiga mål är att helt ta bort arbetsgivaravgifternas skattedel. Vi prioriterar till att börja med att öka den lönesumma för vilken arbetsgivaravgifterna är lägre, 5 procentenheter, från nuvarande 850 000 kronor till över 1 miljon kronor. En motsvarande ökning sker för egenföretagare.
Folkpartiet liberalerna är förespråkare av grön skatteväxling. En första genomgripande grön skatteväxling skedde i samband med skattereformen 90/91. Denna tanke har dock förfuskats under 1990-talet genom att energi- och miljöskatterna, bl a på bensin och el, har höjts utan motsvarande sänkning av skatten på arbete.
Ett av paradnumren i regeringens samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under senare år sägs ofta vara den gröna skatteväxlingen. Vi har vid olika tillfällen sett oss nödsakade att påtala att det snarast är svartväxling, och det till dålig kurs. Trots främst de olika energiskattehöjningar som genomförts visar en sammanställning som Miljöräkenskaperna vid SCB gjort att ingen grön skatteväxling skett under senare delen av 90-talet. Skatt på arbete, som andel av BNP, har ökat medan skatt på miljö relativt sett minskat.
Folkpartiet stödjer förslaget om höjd el- och koldioxidskatt, växlad mot sänkt inkomstskatt, men anser att inkomstskattesänkningen bör läggas ut mer generellt.
Folkpartiet liberalerna anser att skatten på arbete, såväl inkomstskatter som arbetsgivaravgift, ska sänkas. Den viktigaste miljöförbättrande förändringen är att arbeta för gemensam CO2-skatt i EU. En skatt på sopförbränning föreslås.
|
Sänkt inkomstskatt: förvärvsavdrag, skattereduktion, avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt |
18,1 |
21,4 |
|
1,8 |
1,8 |
|
|
3,4 |
3,4 |
|
|
Gåvor, internationellt bistånd |
0,5 |
0,5 |
|
23,8 |
27,1 |
|
|
2,5 |
2,5 |
|
|
26,3 |
29,6 |
|
|
1,9 |
1,9 |
|
|
5,9 |
5,4 |
|
|
1,3 |
1,8 |
|
|
9,1 |
9,1 |
|
|
3,2 |
3,2 |
|
|
0,8 |
0,8 |
|
|
1,3 |
1,3 |
|
|
5,3 |
5,3 |
|
|
Övrigt |
0,1 |
0,1 |
|
Totalt |
40,8 |
44,1 |
|
Skattehöjningar m.m. |
7,9 |
8,8 |
|
32,9 |
35,3 |
En välfärdsstat med omfattande sociala ambitioner behöver mer skatter och obligatoriska avgifter än en stat med mindre ambitioner. Även om en klar majoritet av medborgarna ställer sig bakom de högre ambitionerna och accepterar det högre skattetrycket, så kommer det på individnivå mycket ofta att vara problem med skillnaderna mellan vad en arbetsgivare eller köpare av tjänster betalar och vad den som utför arbetet själv får. Skattekilarna blir stora.
För kollektiv konsumtion som domstolar och försvar och för det som visserligen är individuell konsumtion, men som vi av ideologiska skäl inte vill skall fördelas efter plånboken, som vård och skola, är problemet med skattekilarna ofrånkomligt.
Vad gäller obligatoriska försäkringar mot inkomstbortfall vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom, så är situationen helt annorlunda. Dessa går att utforma så att skatteinslaget – trots obligatoriet – blir litet och därmed skattekilen liten.
En förutsättning för detta är att nivån på försäkringen blir ungefär den som de flesta önskar sig och som de frivilligt skulle skaffa sig om obligatoriet inte fanns. En annan förutsättning är att det blir så raka rör som möjligt mellan premier och förmåner. Inga premier ska tas ut där förmåner inte finns. Om det finns ett förmånstak i försäkringen, så ska taket för avgifter vara detsamma. Eventuella fördelningspolitiska inslag i försäkringarna ska inte betalas med premierna utan med allmänna skattemedel.
En tredje förutsättning är att de raka rören är tydliga och väl kända för medborgarna.
Om dessa förutsättningar är uppfyllda, så blir skatteinslaget i försäkringarna litet eller t o m försumbart. Konkret innebär det exempelvis att den som funderar på att arbeta svart i stället för vitt vet att han eller hon därmed blir av med en del av sitt inkomstskydd vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Och omvänt att den som tar emot ersättning för vitt arbete vet att han eller hon förutom den kontanta ersättningen efter skatt får ett stärkt inkomstskydd vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom.
Detta är av stor betydelse för ekonomins funktionssätt. Kostnaderna för ålderspensionerna, sjukersättningarna inkl förtidspensionerna och arbetslöshetsersättningarna uppgår till mer än ¼ av de totala lönekostnaderna.
Det finns andra goda skäl för att göra en stor socialförsäkringsreform, något som vi arbetat för i flera år. Vi utvecklar våra synpunkter på hur en sådan reform ska kunna se ut i en separat motion till årets riksmöte.
En förebild för en socialförsäkringsreform som omfattar sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen är naturligtvis den stora pensionsreformen och även dess smittoeffekter på flera av systemen för avtalspensioner. Några av nyckelorden är renodling, tydlighet, raka rör och en självständigare ställning.
”Jag tror att småföretagen ska vara glada för att de där 53 punkterna inte genomförs.”
(Bosse Ringholm i riksdagen den 15 april 2002 om de fyra borgerliga partiernas förslag till åtgärder för att förbättra företagsklimatet.) Så kort kan regeringens företagarpolitik sammanfattas.
Att driva ett företag borde vara det naturligaste som finns. Man löser ett problem åt andra människor och får något i utbyte för det. Företagandet är också det som bär upp välfärden. Utan företag skulle vi inte ha råd med sjukvård, daghem och skolor. Framgångsrika företag kräver drivkraftiga, entreprenörsinriktade människor som står bakom företagen. Det kräver också att det finns tillgång på kapital att satsa och ta risker med.
Tyvärr upplever många idag att det inte är det allra naturligaste att driva företag. Många upplever företagandet i Sverige som för dyrt och krångligt. Därför startas det allt för få nya företag i Sverige idag och de som finns drar sig för att växa. Enligt Jobs and Society har nyföretagandet hittills i år fallit med 2,9 procent.
Folkpartiet vill ändra på detta och därför föreslår vi en offensiv för att få fart på företagsklimatet. Det handlar främst om sänkta skatter, färre och enklare regler samt ett värnande om den fria konkurrensen.
Reglerna som styr företagandet måste bli färre och enklare. I stort sett kostnadsfria regelförenklingar som en solnedgångsparagraf för regler som inte använts på 5 år och ett enkelt bokförings- och deklarationspaket för företagare borde införas omgående. Ett mätbart mål för förenklingsarbetet bör ställas upp. Målet bör vara att företagarnas kostnader för administration av regelverket ska krympas med ca en fjärdedel. Dessutom bör hela regelverket kring företagande löpande gås igenom under en fyraårsperiod.
Fri konkurrens på lika villkor är det bästa verktyget för att tillgodose konsumenternas efterfrågan och hushålla med begränsade resurser. Den fria konkurrensen är också en av grundförutsättningarna för företagande.
Folkpartiet vill förbättra och hävda den fria konkurrensen. För detta krävs flera åtgärder. Statliga bolag måste säljas helt, delvis eller avvecklas. De selektiva företagsstöden måste tas bort, då de skapar snedvridande konkurrens, och ersättas med generella stöd. Kommunal stöd till företag som snedvrider konkurrensen mellan företag måste upphöra.
Etableringshinder för småföretagare måste avvecklas. Alla som vill och inte är belagda med näringsförbud måste kunna få F-skattsedel. Monopol på en rad områden inte minst inom den offentliga sektorn måste brytas upp. Konkurrensverket måste ges ökade befogenheter och resurser för att bevaka konkurrensen på olika områden. De gryningsräder som verket gjort mot vissa branscher där man befarat bristande konkurrens har varit bra och ska utvecklas.
Privata monopol och kartellbildningar hör inte hemma i en marknadsekonomi. Tendenser till detta måste bekämpas med kraft. Folkpartiet anser att kartellsamarbete ska kriminaliseras och beläggas med höga böter.
Sverige behöver en ny integrationspolitik. Den gamla har havererat totalt. Segregationen har ökat och de som fastnat i bidragsberoende och utanförskap har blivit fler under de senaste åtta åren av socialdemokratiskt styre.
Det är dags att se till att alla de hundratusentals människor som har fått komma in i vårt land också ska få komma in i vårt samhälle, att dessa människor också ska få vara med och jobba och försörja sig själva och att deras barn också ska få den start i livet de har rätt till genom en bra skola. En integrationspolitik som verkligen satsar på jobb istället för bidrag skulle givetvis innebära positiva effekter för tillväxten och välståndet i vårt land. Med fler människor i arbete får vi fler skattebetalare som kan bidra till vår gemensamma välfärd.
Utanförskapet och segregationen handlar om maktlöshet. Svensk invandrar- och integrationspolitik har sin grund i en välvilja som i praktiken har nått motsatt effekt. Grundtanken med hela systemet har varit att ge nykomlingarna en god start i det nya landet. I verkligheten har ett enormt maskineri av byråkrater, projektledare, kuratorer och bidragsgivare lämnat sina klienter i maktlöshet. Maktlöshet som leder till vanmakt som leder till utanförskap.
Regeringen vill göra integrationspolitiken till en första rangens uppgift för Sverige. Det är väl att regeringen själv kommit till insikt om att något måste göras för att komma till rätta med det som den så fatalt misslyckats med. Men ser man sedan till de förslag som presenterats så visar det sig att ingenting är nytt. Regeringen vill göra det den alltid har gjort. Den socialdemokratiska regeringen är kvar i omhändertagandementalitet och klienttänkande. Regeringens lösning på integrationsmisslyckandet är att det ska satsas mer åtgärder på AMS, samtidigt som alla fakta visar att AMS inte har löst problemen de senaste decennierna.
Det som krävs är ett radikalt nytänkande. Om vi verkligen ska kunna bekämpa utanförskapet måste vi våga göra upp med våra egna politiska system. Då får inte systemen fortsätta att vara viktigare än människorna. Att häva utanförskapet, bryta vanmakten och bejaka integrationen är för oss liberaler en av dagens största utmaningar. Vi måste därför börja se möjligheterna. Sverige behöver en ny integrationspolitik – en politik som frigör den enskildes initiativkraft. Det är varken stat eller kommun som har ansvar för att lyfta den enskilde invandraren – det ansvaret har hon eller han själv.
Men ska den enskilde lyckas måste redskap ges och hinder undanröjas. Det handlar om att sänka skatter som hindrar arbete och företagande, om ta bort rigida arbetsmarknadslagar och krångliga regler för nyföretagande, om att förändra bidragssystem som hindrar egenförsörjning och att komma bort från en utbredd ”omhändertagandementalitet” i samhällssystemet. Det handlar om att ge invandrare bättre möjligheter att lära sig det svenska språket. Det handlar om att satsa på skolan, särskilt i utsatta områden, och det handlar om att bekämpa diskriminering.
Folkpartiet liberalerna vill att fler människor ska få möjlighet att komma till vårt land, vare sig de behöver skydd i form av asyl eller om de vill vara med och bygga en bättre framtid för sig själva och för oss andra här i landet. Därför ska vi bedriva en human asylpolitik och därför vill vi också öppna för arbetskraftsinvandring. Men den socialdemokratiska regeringen och LO håller envist fast vid att det inte finns något behov av invandrad arbetskraft därför att det finns svensk att tillgå. Verkligheten talar dock ett annat språk. Är inte de arbetsgivare, offentliga och privata, som i månader och år misslyckats med att besätta tjänster en trovärdigare bedömare av detta?
När kartan och terrängen inte stämmer gäller för oss terrängen. På kartan, i teorin, finns det gott om arbetskraft att tillgå i Sverige. Men i terrängen, i praktiken, brottas många verksamheter med svåra rekryteringsproblem. Det hämmar tillväxten och hotar välfärden.
Vi vet att det kommer att uppstå ett ännu akutare behov av arbetskraft inom den närmaste framtiden. Arbetskraftsinvandring kommer att bli nödvändigt för att upprätthålla nuvarande ekonomiska utveckling och klara standard, service och skattetryck. Stängda gränser underlättar inte den demografiska utvecklingen i vårt land. Försörjningsbördan för, och skattetrycket på, den arbetande delen av befolkningen skulle komma att öka kraftigt. I de fall då de som skulle invandra hit kommer från samma länder och regioner som arbetslösa personer med invandrarbakgrund skulle arbetskraftsinvandring dessutom kunna bidra till att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för de invandrare som i dag saknar arbete. Svenskt näringsliv menar i en undersökning att om friare regler funnits skulle minst 25 000 nya jobb ha skapats i Sverige förra året. Det finns alltså flera skäl att liberalisera reglerna för arbetskraftsinvandring.
Sverige ska gå i spetsen för ökad frihandel i världen, stödja handelsliberaliseringar och uppföranderegler inom WTO och driva på så att de många protektionistiska inslagen i EU:s handelspolitik elimineras.
Protektionism missgynnar på sikt alla. Sveriges ekonomi är helt beroende av att våra konsumenter och företag kan importera. Man kan se landets exportföretag som intjänare för att möjliggöra denna import. Därför måste de ha goda möjligheter att sälja sina varor och tjänster till utlandet. För år 2002 motsvarade exporten drygt 45 procent av BNP. Handelshinder försvårar för exportföretagen och ger deras anställda sämre löner, vilket i sin tur påverkar Sveriges tillväxt och välståndsutveckling negativt. Konsumenterna förlorar genom högre priser och sämre utbud och kvalitet.
Det är av dessa anledningar djupt beklagligt att USA på ett permanent sätt beslutat att successivt öka sina jordbrukssubventioner. Det kommer att stänga ute andra länders jordbrukare, som inte kommer att kunna konkurrera med amerikanska statsstödda jordbrukare. Dessutom stärker de nya amerikanska subventionerna de europeiska jordbruksprotektionisternas position genom att ge dem ett dåligt föredöme. Det är också djupt beklagligt att USA infört temporära handelshinder för stålimport, och att EU därefter beslutat att svara med att införa strafftullar på en rad amerikanska varor. Dessa åtgärder kan komma att försvåra förhandlingarna för ökad frihandel inom ramen för den nya frihandelsrundan inom WTO. I praktiken har Mercosursamarbetet i Latinamerika brutit samman under trycket av den ekonomiska krisen i Argentina. Glädjande tilldragelser ska dock också noteras. Doharundan startade trots allt efter stora födslovåndor hösten 2001. Kina har blivit medlem av WTO. Rysslands WTO-inträde förhandlas nu med USA, EU och andra med ett större allvar och en större målmedvetenhet än före 11 september 2001. Den anti-globalistiska rörelsens protektionistiska inflytande i opinionsbildningen förefaller ha mattats.
För oss liberaler är arbetet för att öka frihandeln en självklarhet när fattigdomen i världen bekämpas och välståndet ökar. För en del verkar dock detta inte lika självklart. De finns de som direkt är emot ökad världshandel eftersom man hävdar att denna får negativa effekter på exempelvis miljön. Men – generellt sett – är det inte sant att handel är skadlig för miljön. Tvärtom. Det är när länder växer, när människor får det bättre som man kan börja göra något åt miljöproblemen, t.ex. genom att avstå resurser för att införa bättre arbetsvillkor, minskade utsläpp i vatten och luft, renare metoder för uppvärmning och matlagning, bättre sanitära förhållanden, osv. Dålig miljö är ett fattigdomsproblem. Eliminerar vi fattigdomen eliminerar vi också roten till mycken miljöförstöring. Människor som är dömda till fattigdom, t ex genom att vi stoppar deras export till oss, har ingen ekonomisk möjlighet att vara starka miljökämpar utan föröder sina naturresurser i vatten, mark och luft.
Fattigdomen i världen kan mildras genom ekonomisk tillväxt, särskilt om den kombineras med åtgärder på den nationella nivån som förbättrar inkomst- och förmögenhetsfördelningen. En av de viktigaste åtgärderna för ökad tillväxt är att öppna för internationella priser och en fri utrikeshandel, och sedan behålla handeln fri. Detta är skälet till att frågan om frihandel blir central i alla diskussioner om globalisering och utveckling, även om den ingalunda är den enda frågan.
Frihandel är ett avgörande instrumentet för att nå liberala mål om välstånd och frihet. Slutsatsen har stärkts allteftersom åren och decennierna gått sedan kolonialismen avskaffades. Att införa en friare handel och ett starkare internationellt regelsystem i WTO är åtgärder för ökad tillväxt och minskad fattigdom. U-länderna skulle starkt diskrimineras och vara de största förlorarna om djungelns lag fick råda i världshandeln. Därför är WTO, dess regler och tvistlösningsmekanismer viktiga framför allt för länder med en svagare förhandlingsstyrka i världsekonomin.
Världsbanken har räknat ut att ökad frihandel skulle leda till att världens välstånd ökar med 3 000 miljarder kronor fram till 2015 (Det är ett och ett halvt Sverige – Sveriges BNP ligger på cirka 2 000 miljarder kronor). Det innebär enorma möjligheter att komma till rätta med fattigdomsproblem och skapa utveckling i u-länderna. Antalet fattiga i världen skulle under den tiden kunna minska med 300 miljoner människor till följd av ökad frihandel.
Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktigast för exportländerna. Även bortsett från den viktiga aspekten att förekomsten av många regionala frihandelsarrangemang tenderar att underminera det globala handelssystemet, är alla dessa preferensavtal som EU har ofta mycket krångliga och svåra att administrera i exportländerna, men också i EU. Till exempel har EU stränga handelshinder för teko-, stål- och jordbruksprodukter. EU-kommissionen har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland/företag klagar på konkurrensen utifrån (anti-dumpningsåtgärder). Den nya och snabbt växande användningen av anti-dumpningsåtgärder bör Sverige motarbeta såväl inom EU som i WTO och andra fora. Det är just i de fall när u-ländernas exportvaror verkligen är konkurrenskraftiga som deras tillträde till marknaden gynnar konsumenterna som mest. EU måste snarast möjligast avskaffa kvoterna inom bland annat stål-, kemikalier och tekoområdet och driva på så att världens tekohandel verkligen blir fri inom den i Uruguayrundan stipulerade tidsramen.
En avreglering av EU:s jordbrukspolitik måste snarast påbörjas. Handelshinder vid gränserna, subventioner och specialutformade regler som de facto skyddar EU-producenter måste slopas. Exportörer från fattiga länder måste ges fritt marknadstillträde, och dagens jordbrukssubventioner måste minskas med åtminstone 70 procent.
Den 1 januari 2002 introducerades euron i tolv EU-länder. I stort sett över en natt byttes de gamla valutorna ut och 300 miljoner människor fick samma valuta. Trots alla farhågor om prishöjningar, fusk och förfalskningar och stora logistikproblem är det idag ingen tvekan om att introduktionen har varit en succé. Överlag förefaller de flesta medborgare i euroländerna vara nöjda med bytet av den tidigare nationella valutan till den nya gemensamma valutan.
I stort och i smått verkar den gemensamma valutan upplevas som praktisk för medborgarna. Enligt en undersökning från Eurostat i april 2002 uppgav 87 procent av medborgarna i de 12 euroländerna att de var nöjda med euron.
För Sveriges del har det dock handlat om snart fyra förlorade år utanför euron. Utanförskapet har inneburit mindre frihet och rörlighet för svenskar, högre priser som drabbar svenska konsumenter, minskat inflytande över viktiga beslut som rör den gemensamma ekonomiska politiken, ECB, större svårigheter och osäkerhet för företagsamheten och därmed mer osäkra förutsättningar för framtidens välfärd.
Folkpartiet anser att det brådskar med att införa euron även i Sverige. Ett fortsatt utanförskap marginaliserar Sverige i delar av Europasamarbetet och försämrar möjligheterna till ekonomisk stabilitet, ökad tillväxt och bättre välfärd.
Vi liberaler kräver att det under hösten 2002 tas beslut om tidpunkten för folkomröstningen om Sveriges inträde i eurosamarbetet. Folkpartiet liberalerna förordar att Sverige har en folkomröstning år 2003.
Ekonomiska framsteg och välfärd i ett modernt samhälle är bara möjliga om befolkningen i yrkesaktiv ålder är i stort sett frisk, arbetsför och i arbete. Ännu viktigare blir detta när de äldres andel av befolkningen ökar i förhållande till de yrkesverksammas. Folkhälsan är – vid sidan av bland annat utbildning, teknik, näringslivsklimat och ett tillväxtfrämjande skatte- och socialförsäkringssystem – en av de avgörande faktorerna som bestämmer om vårt samhälle går mot sociala framsteg eller socialt förfall. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen under lång tid försummat sjukskrivningsfrågan och skjutit på den aviserade propositionen om folkhälsofrågor.
Om inte ökningen av sjukskrivningar och förtidspensioneringar kan stoppas och pressas tillbaka är det ett hot mot hela välfärdssystemet. Detta har blivit akut. Långa sjukskrivningar slår nu med tiotals miljarder mot välfärdens finanser och stabilitet. Okontrollerade kostnadsökningar hotar att äta sig in i välfärdsbudgeterna och tvinga fram nedskärningar på andra områden. Men regeringen har haft svårt att veta vad den ska ta sig till. Följder av dess handfallenhet syns i budgetförslaget för 2003. Regeringen är av allt att döma frestad att steg för steg överge socialförsäkringsmodellen och gömma undan stora ohälsokostnader genom att lägga över kostnaderna på arbetsgivarna i form av lagstadgade sjuklöner och annat som inte blir öppet redovisat och synligt i statsbudgeten.
Påfallande är också hur stressrelaterade sjukdomssymptom ökar, samtidigt som det är mycket bristfällig samverkan mellan sjukvård och försäkringskassor, som båda håller på att överväldigas av långvariga sjukskrivningsfall. Fler och fler människor i Sverige mår uppenbarligen dåligt. Mitt i välfärden växer oron och ångesten över att inte hinna, att inte kunna vara till lags och att inte leva upp till egna förväntningar. Ett handlingsprogram mot ohälsan som skall ge varaktiga resultat behöver därför omfatta en rad olika politikområden. Det beror inte minst på att de psykosociala diagnosernas ökning förklaras av förhållanden i både privatliv och arbetsliv. Grunden finns ofta i en känsla av vanmakt, som borde ersättas av egenmakt. En förbättring av jämställdheten mellan könen kan bidra till att förebygga ohälsa bland kvinnor.
Ett program för att bryta den utveckling som pågår behöver därför ha två huvuddelar, som vi har förslag om i olika motioner: dels förebyggande insatser – att ge fler möjlighet att ”räcka till”, dels snabbare vård – för dem som ändå blir sjuka.
Sjukförsäkringen skall innehålla en garanti för rehabiliteringsinsatser för dem som behöver sådana. Sjukförsäkringen skall inte vara rutschkana till förtidspension. Sjukförsäkringen skall också innehålla finansiell samordning med bland annat sjukvården. Det måste bli ett slut på att sjukvård och försäkringskassa utan att kunna samverka administrerar växande mängder av långa sjukskrivningar, ofta utan rehabiliteringsförsök.
De som behöver vård eller rehabilitering måste snabbt få det. En nationell vårdgaranti bör snarast återinföras. Finansiell samordning mellan försäkringskassor, landsting och andra organ måste tillåtas. Läkarnas kunskap i försäkringsmedicin måste snarast förbättras. På sikt bör inte rätten att sjukskriva kvarstå för den som inte deltar i sådan utbildning. Långtidssjukskrivning ska inte längre vara möjlig med läkarintyg från enbart en läkare och inte heller från läkare utanför vederbörande specialitet.
Sjukvårdspolitiken har förvärrat sjukförsäkringens kris. Socialdemokratiska regeringar har gjort ont värre för patienter och deras anhöriga. Medan början av 90-talet, trots ekonomiska svårigheter, var en period av nyskapande reformer och framåtsyftande initiativ i sjukvårdspolitiken, har socialdemokratiska regeringar efter 1994 stoppat eller bromsat sådant som kunde ha betytt mycket för snabbare behandling och kortare sjuktider.
Först tog de bort etableringsrätten för läkare och sjukgymnaster. Sedan tog de bort husläkarlagen, och på det följde många år av ständiga bekymmer med att få läkare till primärvården.
1996 avskaffade de den nationella vårdgarantin. 1997 stoppade regeringen de framgångsrika försöken med försäkringspengar till regional samverkan mellan försäkringskassa och sjukvård för att korta ned sjukskrivningstider och få bort flaskhalsar som försenade behandling.
Dessa allvarliga felgrepp måste nu rättas till, människor som blir sjukskrivna måste kunna få vård och behandling, i stället för att lämnas att vänta medan onödig tid går.
I en grundskola där 11 % av eleverna inte når målen i basämnena svenska, engelska och matematik och där en fjärdedel inte har godkända betyg i alla ämnen, måste något förändras. När bara 60 % av 20-åringarna har nått gymnasieskolans mål, måste något göras för att förändra gymnasieskolan.
Det som behövs är en flexibel skola som visar respekt för individens behov och önskningar. Betyg ska sättas i sexan och ett nationellt prov ska ges i trean för att kontrollera att alla elever som behöver stöd får det. Fler specialpedagoger och speciallärare ska anställas och en ny speciallärarutbildning införas. Samtidigt ska också de elever som behöver särskild stimulans få det. Elever ska ges den tid de behöver för att nå målen.
Gymnasieskolan ska vara öppen även för de elever som inte har som mål att gå direkt till högskolan. Det behövs en lärlingsutbildning och en yrkesutbildning som inte alltid är så teoretisk. En nationell skolpeng ska införas så att utbildningen blir likvärdig över landet.
Med Folkpartiets förslag kan ungdomarna gå ut skolan med de goda kunskaper och det starka självförtroende som de behöver för att forma sin – och Sveriges – framtid.
Endast hälften av dem som börjar högskolan avlägger examen. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att lärartätheten och kvaliteten i utbildningarna har minskat kraftigt. Det har dessutom nyligen bestämts att förkunskapskraven till ett stort antal högre utbildningar ska sänkas. Fysik- och matematikkunskaper anses inte längre behöva vara så höga om man ska bli läkare och civilingenjör – och matematikkravet slopas helt för blivande lärare.
Om man sänker kraven kan man nog få fler att börja läsa på universitet och högskolor. Men det viktiga är ju att studenter har med sig den kunskap som krävs när de lämnar högskolan. En civilingenjör ska kunna både utnyttja och utveckla ny teknik på en internationellt konkurrenskraftig nivå. Även på forskningssidan ser det dystert ut. Antalet antagna till forskarutbildningen är alldeles för lågt och hälften av högskolelärarna har inte disputerat. Kvaliteten i högskolan måste förstärkas och Folkpartiet vill därför öka resurserna till högskolornas undervisning mer än regeringen. Vi vill öka satsningen på forskning med 600 miljoner kr per år. För att värna den fria forskningen och öka antalet doktorandtjänster omfördelas dessutom 300 miljoner kr, och därmed höjs fakultetsanslagen med sammanlagt 900 miljoner per år.
Året är 2002. Kvinnorna utgör 50,5 % av Sveriges befolkning. Den kvinnliga rösträtten infördes för över åttio år sedan. Åtta av de svenska börsbolagens 335 VD:ar är kvinnor. 99 av börsbolagens 1 611 styrelseledamöter är kvinnor. Ju närmare maktens kärna man kommer, desto lägre blir antalet kvinnor. Trots att det under flera decennier har talats om hur vi kan bryta den ojämna könsfördelningen i styrelserummen har konkreta åtgärdsförslag lyst med sin frånvaro.
Det svenska samhället bygger på idén att alla människor oavsett kön, social eller etnisk bakgrund ska ha samma möjligheter att förverkliga sina drömmar. Men verkligheten på jämställdhetsområdet visar oss dock en annan bild. Dagens Sverige bjuder på osakliga löneskillnader, få kvinnliga chefer, begränsad makt över det egna arbetslivet och skenande sjukskrivningstal, delvis som ett resultat av att alltfler inte upplever sig hinna med livstempot. Från politiskt håll är det dags att våga se verkligheten och ta itu med de stora utmaningar vi står inför.
Livet kan sägas bestå av två delar: jobb och övrig tid, det vi kallar fri tid. För att vi ska känna oss någorlunda tillfreds med tillvaron bör dessa två delar vara i någorlunda balans. Trots att vi lever i en tid där vi har nästintill obegränsade möjligheter att göra vad vi vill, upplever sig alltfler inte vara i balans. Våra valmöjligheter blir en begränsning snarare än en möjlighet. Alltfler människor upplever sig vara fångna av en stresspiral som snurrar all fortare. Stressen slår hårdast mot kvinnor. Under de senaste tio åren har andelen kvinnor som varit sjukskrivna mer än månad ökat med 77 procent. Motsvarande siffra för männen är 41 procent.
Den liberala lösningen för att få livspusslet att gå ihop är att låta människor få mesta möjliga makt över sina liv. Konkret handlar det om att kvinnor måste ges ökad makt över sin arbetssituation och sitt vardagsliv. För att detta ska bli verklighet krävs det en liberal jämställdhetsreform som inbegriper förbättrade arbetsvillkor med möjlighet till privata alternativ inom vård och skola, fler kvinnor som startar egna företag, ett mer jämställt skattesystem samt ökad vardagsmakt.
Vi har presenterat ett liberalt tiopunktsprogram som syftar till att minska stressen i vardagslivet. Det handlar bland annat om att införa en skattereduktion på hushållsnära tjänster, en riktad skattesänkning till barnfamiljer, och en reformerad arbetstidslagstiftning som gör det möjligt att bestämma mer över sin egen arbetstid.
För att få bukt med de ökade sjukskrivningstalen måste ansvaret för hem och familj delas mer lika mellan föräldrarna. För att göra detta möjligt vill vi införa en jämställdhetsbonus. Det innebär att varje månad som tas ut i föräldraledighet, som motsvaras av en månad som den andra föräldern också tar ut, ger 90 procent i ersättning i stället för 80 procent.
För liberaler är valfrihet utomordentligt viktigt. Att välja själv är inte bara positivt för den enskilda individen – det är också positivt för samhället i stort. Får människor ökad valfrihet i sina liv leder det också till positiva samhällsekonomiska effekter och vi liberaler vill därför reformera den offentliga sektorn och bryta upp dess monopolställning som arbetsgivare för kvinnor. Får anställda möjlighet att välja mellan fler arbetsgivare leder det till högre löner, förbättrade arbetsvillkor och därmed en generell statushöjning för de idag så kvinnodominerade yrkena.
Efter åtta år med ”världens mest jämställda regering” tjänar kvinnor som jobbar inom privat sektor i genomsnitt 84 procent av vad männen tjänar, i den offentliga sektorn är motsvarande siffra 82 procent. Räknat i kronor innebär det att för varje tiokrona män tjänar, tjänar kvinnor åtta kronor. Detta är inte enbart ett problem för de tusentals kvinnor som under ett yrkesverksamt liv inte haft en positiv löneutveckling och därmed en lägre pension. Det är också ett problem som skapar negativa effekter ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Idag anses det ”fult” att ägna sig åt privat företagsamhet som kan ge vinst om företagen sysslar med tjänster inom välfärdssektorn. Vi har svårt att förstå varför. Entreprenörer tillåts driva vinstgivande företag och tjäna pengar på att människor konsumerar skadliga produkter, förstör miljön eller dricker alkohol. Man får tjäna pengar på människors grundläggande behov av mat. Samtidigt ska det tydligen vara förbjudet att tjäna pengar på att göra människor friska, ge äldre en värdig ålderdom och lära elever läsa och skriva i skolan. Vari ligger det hemska att en kvinnlig företagare som exempelvis vårdar gamla människor med pengar som hon har mottagit från kommunen genom solidarisk skattefinansiering kan få en slant över för allt det slit hon lägger ner?
Sverige som en nation med tillväxtambitioner är beroende av ett bra företagarklimat. Idag startas dubbelt så många företag av män som av kvinnor. Sverige tillhör de länder som har minst andel kvinnliga företagare. Det låga kvinnliga företagandet utgör en viktig förklaringsfaktor till den bristande jämställdheten på den svenska arbetsmarknaden. Vi är övertygade om att fler kvinnor kan och vill starta eget, men det krävs att företagarklimatet radikalt förbättras och att regelverket förenklas. Reglerna för utfärdande av t.ex. F-skattsedel är för krångliga och det måste bli lättare för kvinnor att beviljas lån.
Människan är beroende av jordens resurser och vi har ett ansvar att förvalta dem för framtida generationer. Vi måste därför alla ta vårt ansvar för miljön och vår egen livsstil. En ekologiskt hållbar utveckling går att förena med ekonomisk tillväxt som bygger på ökad effektivitet och mindre slöseri. Om politiken är den rätta.
Den liberala miljöpolitiken tar sin utgångspunkt i det personliga engagemanget. Upplysta och medvetna konsumenter kan, genom att efterfråga miljövänliga produkter, styra producenterna i miljövänlig riktning. Konsumentmakt är därför en viktig del i miljöarbetet.
Miljöpolitik handlar både om den enskilda människans ansvar och om global samverkan. Den enskildes ansvar måste därför tydliggöras genom information och utbildning. Det behövs också lagstiftning med tydliga ansvarsförhållanden, sanktionsmöjligheter och effektiva styrmedel.
Naturhänsyn, utvecklingsoptimism och internationalism är grundläggande för Folkpartiets miljöpolitik. Miljöpolitiken ska bygga på bevarad biologisk mångfald, kretsloppstänkande, försiktighet och principen om att förorenaren betalar.
Vi liberaler har en i grunden optimistisk syn på framtiden. Vi har också en positiv och teknikvänlig syn på verkligheten. Kopplingen mellan ekonomiskt tänkande och miljötänkande är för oss en nödvändig utgångspunkt för miljöarbetet.
Människan har i årtusenden påverkat den miljö hon lever i. Dagens samhälle påverkar dock miljön i långt större utsträckning än tidigare. Exempel på dagsaktuella problem är den akuta miljösituationen i Östersjön och Västerhavet där torsken är hotad och där bristfällig övervakning, otillräckliga sanktionssystem och otydlig rättspraxis fortfarande gör oljeutsläppen till ett reellt hot som får stora samhällsekonomiska konsekvenser.
Därför kräver vi liberaler sedan lång tid tillbaka ett system med miljölotsar för övervakning och kontroll av lastfartyg som trafikerar Östersjön, skärpta straff och ansvarsregler oberoende av uppsåt och att Östersjön ska klassas som ett särskilt känsligt område. Vi vill också inrätta marina reservat och skapa ett mer effektivt Östersjösamarbete med ökat fokus på reglernas efterlevnad.
En av våra största miljöutmaningar handlar om hur vi ska få bukt med klimatproblemen. Effekterna av klimatproblemen, såsom ett kraftigt förändrat väder med ohanterliga stormar, orkaner och översvämningar, kan komma att utgöra ett verkligt hot mot oss alla. Klimatproblem kräver därför samarbete över nationsgränser. I Europa utgör EU ett unikt verktyg för att skapa gemensamma miljöregler. Vi förespråkar gemensamma europeiska minimiregler för koldioxidskatt som ett första steg. Vi vill också införa handel med utsläppsrätter samt stödja forskningen.
Vi står införa stora utmaningar i arbetet med att nå en hållbar utveckling. Sverige och en rad andra länder har i många avseenden misslyckats med att stimulera och vidmakthålla en hållbar utveckling med gamla koncept och organisatoriska modeller. Vi liberaler föreslår därför att en hållbarhetskommission tillsätts med uppgift att se över vilka effektiviseringar och moderniseringar av samhällets regelverk, styrmedel och upplysningsverksamhet som behöver göras.
För att marknadsekonomi och fri konkurrens skall kunna hävdas måste konkurrensen bli bättre.
Fri konkurrens leder till effektiv produktion, lägre priser, högre välstånd, mångfald och utveckling. De stora konkurrensproblemen i Sverige idag återfinns i offentlig sektor. De problem som finns på den privata marknaden har ofta sin grund i politiskt beslutade pålagor och regler, t.ex. etableringsregler, subventioner, stödsystem, standarder och skatteregler.
En marknadsekonomi kräver lagregler och ramar för företagens verksamhet. Samtidigt är det viktigt att inte skada marknaden genom långtgående ingrepp som begränsar konkurrensen och fördyrar varu- och tjänsteproduktionen. Det betalas alltid i slutskedet av konsumenten i form av högre priser.
Konkurrensverket måste ges ökade resurser för att kunna bekämpa bristande konkurrens och kartellbildningar. Vi anser att kartellsamarbete bör kriminaliseras och bestraffas med höga böter. Statliga och kommunala bolag bör säljas eller avvecklas. Staten bör stärka sin roll som övervakare av konkurrensen och dra sig tillbaka från att vara aktör på marknaden.
De etableringshinder som finns för småföretagare måste tas bort. Det gäller t.ex. de regler i plan- och bygglagen som gör det möjligt för kommuner att stoppa köpcentra.
Förr i tiden var många anhängare av så kallade ”naturliga monopol”. De tenderade att bli alltfler och diskuterades sällan. Men monopol ger alltid högre priser och sämre service i form av tillgänglighet och dåliga öppettider. Och under senare år har dessa ”naturliga” monopol ifrågasatts och det är idag tveksamt om det finns skäl att behålla några monopol, att bedriva verksamheter i offentlig regi över huvud taget. Så bör t.ex. sotningsmonopolet avskaffas.
Statliga myndigheter bedriver affärsverksamheter. Luftfartsverket t.ex. har ensamrätt på att driva flygplatsverksamhet och säljer tillstånd av olika slag samtidigt som det bestämmer sina egna priser. Lantmäteriverket säljer basfakta som samlats in med skattemedel.
All statlig affärsverksamhet måste ses över och avvecklas på ett sätt som gynnar utvecklingen i Sverige.
Inte minst frågan om att bryta upp de offentliga monopolen skulle gynna en ökad konkurrens. Det skulle betyda mycket för att bredda kvinnors arbetsmarknad och höja lönerna inom t ex vårdyrkena.
För liberaler är det naturligt att allt som inte är myndighetsutövning kan konkurrensutsättas och drivas av privata entreprenörer. Om det finns särskilda skäl att reglera hanteringen av vissa varor och tjänster bör detta regleras t ex genom lag eller särskilda regler som utfärdas vid eventuell tillståndsgivning. Inom de skattefinansierade men enskilt förbrukade tjänsterna, såsom vård, utbildning, förskola, hemtjänst m.m., ger det förstås störst valfrihet för de enskilda människorna att införa ”kundval” genom att finansieringen följer med till den doktor, förskola eller hemservice man själv väljer.
Regeringens försök att hindra andra än de offentliga monopolen från att utföra skattefinansierade tjänster som vård och utbildning är ett av de stora hindren för en fungerande konkurrens i Sverige. Resultatet av detta är sämre kvalitet för konsumenten, högre kostnader för skattebetalarna och fortsatt dåliga arbetsvillkor för de anställda.
Den statliga myndighet som ska bevaka konkurrensfrågor i Sverige inriktar hela verksamheten mot privata företag och har inga befogenheter att skärskåda verksamheterna i offentlig sektor. Uppgiften för Konkurrensverket bör ändras och i stället vara att bevaka all verksamhet samt att studera och påpeka vilka orsaker och lagstiftning som utgör grund för de konkurrensproblem som finns och kan uppstå. Konkurrenslagen bör också ändras så att reglerna gäller all verksamhet, inte endast privat.
Många viktiga konkurrensfrågor avgörs numera inom EU. Fusionsfrågorna borde avgöras i en fristående myndighet eller rättsprocess. Det ökar rättssäkerheten för de företag vars samgåenden ska prövas enligt EG-rätten. Avsaknaden av en sådan klar opartisk process har upplevts som ett av problemen i de uppmärksammade fall där svenska företag varit inblandade.
En effektiv marknad bygger på förtroende och trygghet. Två parter, vare sig det handlar om företag som sluter avtal med varandra eller om avtalet mellan arbetsgivare och arbetstagare, måste känna tillit till varandra och till att grundläggande rättsfunktioner finns och fungerar. Om polisen inte förmår utreda brott och domstolarna är överlastade av ärenden, måste parterna lägga ned tid och pengar på att skapa egna lösningar för sådant som det allmänna bär ansvaret för.
Kostnaderna för försäkringar stiger, och inbrottslarm och andra skyddsanordningar installeras för mångmiljonbelopp. Vissa branscher med många småföretag är så hårt drabbade att försäkringsbolagen säger nej till att försäkra dem, med resultat att verksamheten ofta får läggas ned.
Människor som utsätts för allvarliga brott kan drabbas av såväl fysiska som psykiska följder, med långa sjukskrivningar. Stöd till brottsoffer och bättre insyn i rättsprocessen handlar inte bara om att upprätta deras värdighet, utan också om att återskapa förtroendet för våra rättsliga institutioner och minska brottslighetens kostnader.
Sverige har fortfarande industrivärldens mest konjunkturkänsliga offentliga finanser. Detta visade sig under slutet av 90-talet då konjunkturuppgången bidrog till att förbättra både statens och hela den offentliga sektorns saldo. Underskotten kunde vändas till balans och överskott.
Det som nu tycks vara på väg är den negativa sidan av detta konjunkturberoende. Sedan i fjol har det offentliga sparandet försämrats med 67 miljarder kronor enligt regeringens bedömning. Av diagram 3 framgår att effekten på de offentliga finanserna av en högre eller lägre tillväxttakt i ekonomin kommer med viss eftersläpning.
Diagram 3. De offentliga finansernas konjunkturkänslighet
Förändring av BNP och offentligt sparande som procent av föregående års BNP
Källor: SCB, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet
Observera att både BNP-prognosen och prognosen för det offentliga sparandet 2002 är enligt budgetpropositionen, prognoser som båda kan visa sig vara för optimistiska.
Ett viktigt drag i de offentliga finansernas struktur under senare år är fördelningen på stat, kommun och ålderspensionssystem. Både den restriktion som vårt EU-medlemskap lägger på underskottets storlek, högst 3 % av BNP, och den självpåtagna restriktionen, ett överskott på 2 % av BNP per år i genomsnitt över en konjunkturcykel, avser de totala offentliga finanserna. Med de offentliga finanserna avses summan av stat, kommun och pensionssystem, där transaktionerna dem emellan räknats bort.
Under de närmaste åren kommer pensionssystemet att redovisa överskott. Det härrör både från premiepensionssystemet, PPM, och från fördelningssystemet, AP-fonderna. Tillsammans kommer dessa båda att ha ett överskott på 2–2,5 procent av BNP. På kommunsektorn har lagts restriktionen att hålla balans i de kommunala finanserna. Som kravet är formulerat innebär det ett överskott på knappt 0,5 procent av BNP för hela kommunsektorn. Det är därmed staten som kommer att stå för variationerna i det offentliga saldot. Statens finansiella sparande har också varierat kraftigt under åren, från ett underskott på ca 3,5 procent av BNP vid 90-talets mitt till ett överskott på drygt 3,5 procent 1999.
I fjol uppstod ett kraftigt överskott hos staten som följd av en engångsöverföring från pensionssystemet för att kompensera staten för övertagandet av vissa uppgifter som tidigare legat inom pensionssystemet. Denna överföring var ett led i genomförandet av pensionsreformen.
Enligt budgeten kommer statens finansiella sparande att uppvisa underskott redan i år, ett underskott som enligt regeringens sannolikt optimistiska bedömning kommer att öka till 1 procent av BNP både 2003 och 2004.
Statens budgetsaldo skiljer sig från det finansiella sparandet genom att budgetsaldot anger lånebehovet medan det finansiella sparandet tar hänsyn till förändringar av finansiella tillgångar och skulder. Försäljning av det statliga aktieinnehavet påverkar budgetsaldot och lånebehovet, men inte det finansiella sparandet eftersom en finansiell tillgång – aktier – byts mot en annan, likvida medel.
Som framgår av diagram 4 går budgetsaldot även enligt regeringens bedömning över i underskott. Ekonomistyrningsverkets beräkningar av det underliggande saldot visar på större svängningar och därmed större risk för att saldot kommer att försämras snabbare än regeringen räknar med, förutsatt att inte motåtgärder vidtas.
Diagram 4. Faktiskt och underliggande budgetsaldo
Miljoner kronor
Källor: Budgetpropositionen och Ekonomistyrningsverket
Den långsiktiga frågan gäller hur kravet på det offentliga sparandet och på skatter och utgifter ska formuleras i ett längre perspektiv. Vi anser att kravet på det offentliga sparandet bör tas upp till förnyad analys och debatt. Den nya EMU-utredningen (SOU 2002:16) har givit ett bidrag genom att föreslå att kravet på offentligt sparande ska höjas till 3 procent av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln.
Mot detta har t.ex. en av remissinstanserna, Riksbanken, invänt att kommittén inte på ett övertygande sätt visat att saldomålet måste höjas och att målet måste formuleras utifrån kravet på statsskuldens storlek. Riksbanken säger vidare: ”När det gäller behovet av ett överskott i de offentliga finanserna för att möta effekterna av den demografiska utvecklingen, vill Riksbanken påpeka att reformer som ökar arbetskraftsutbudet och den ekonomiska tillväxten (t.ex. skatte- och utgiftsreformer, höjd pensionsålder och arbetskraftsinvandring) kan vara att föredra framför ett högt saldomål.”
Vi kan konstatera att pensionssystemet ensamt kommer att ha ett överskott om mer än 2 % av BNP under i varje fall de närmaste åren.
Samtidigt är detta överskott inte användbart från konjunkturstabiliserande utgångspunkt. Överskottet kan inte användas för andra slag av offentliga utgifter.
Pensionssystemets sparande är stabilt och långsiktigt och kan inte konjunkturvarieras. Det finns vidare goda skäl för att den kommunala verksamheten ska vara stabil. Kravet på balans för kommunerna kan därför tyckas rimligt även på längre sikt. Det blir därmed staten som själv skulle stå för konjunkturvariationerna.
I de rekommendationer som EU-ländernas råd av finansministrar, ECOFIN, givit till medlemsländerna under senare år handlar det främst om att låta de automatiska stabilisatorerna verka. Med automatiska stabilisatorer avses främst de variationer i de offentliga finanserna som konjunkturen i sig medför. I en lågkonjunktur sjunker sysselsättningen och arbetslösheten stiger. Det leder direkt till en försämring av de offentliga finanserna genom att lägre sysselsättning ger ett sämre skatteunderlag och därmed lägre skatteinkomster samtidigt som ökad arbetslöshet medför högre offentliga utgifter. Även utan direkta politiska beslut kommer således underskotten att stiga i lågkonjunktur och slå om till överskott i högkonjunktur.
Härtill kommer att politikerna sedan kan fatta direkta beslut om att t.ex. stimulera ekonomin i en lågkonjunktur genom ökade offentliga utgifter. Då stiger underskottet mer än vad som enbart är följden av att de automatiska stabilisatorerna verkar.
Om förstahandsstrategin i en konjunkturnedgång är att låta de automatiska stabilisatorerna verka leder det till försämrade finanser i kommuner och landsting genom att skatteunderlaget för kommunsektorn försämras i en lågkonjunktur. Staten kan inte träda in och kompensera kommunerna för detta inkomstbortfall, statens bidrag till kommunsektorn utgör bara ungefär en femtedel av kommunernas egna skatteinkomster.
I praktiken blir det därmed svårt att ålägga kommunerna att hålla balans i ekonomin genom alla konjunkturvariationer. Samtidigt kan vi inte tänka oss att kommunerna ska svara för någon aktiv konjunkturpolitik. Frågan om hur kravet på kommunernas finansiella sparande ska formuleras bör därför analyseras och övervägas ytterligare.
Det förefaller dock rimligt att utgå från att huvuddelen av variationerna i det offentliga sparandet kommer att ligga på staten.
Den restriktion som EU-medlemskapet via Maastrichttraktaten lägger på underskottet i den offentliga sektorn och på den offentliga bruttoskulden ligger fast och måste vara en utgångspunkt för vidare diskussion.
Med tanke på den roll och den stabilitet som pensionssystemet har bör ett nytt krav sannolikt formuleras så att det gäller staten och kommunsektorn. Det är inte givet att denna restriktion nödvändigtvis bör formuleras i termer av överskott eller underskott. Det kan lika gärna formuleras som ett balansräkningskrav, dvs. i praktiken ett krav på skuldens storlek.
Att ett sådant krav kan behöva formuleras i termer av brutto- i stället för nettoskuld beror bl.a. på vår politiska strävan att aktivt arbeta med statens tillgångssida. Vi anser att det finns starka principiella krav på att staten inte ska agera som företagare. Statens uppgift är att sätta de legala ramarna för företagens verksamhet, inte att själv driva företag. Vi har därför som mål att kraftigt reducera det statliga bolagsinnehavet. Detta kommer att innebära att en tillgång omvandlas till en annan. Bl.a. av detta skäl kan det vara svårt att formulera ett stabilt krav på nettoskulden. Kravet bör avse bruttoskulden. Med tanke på att konjunkturvariationerna kommer att leda till en växling mellan över- och underskott kommer också bruttoskulden att variera i absoluta tal, men ett rimligt krav skulle kunna vara att bruttoskulden inte ska stiga som andel av BNP. Det medger variationer i skulden i absoluta tal, dvs. en växling mellan över- och underskott, men anger samtidigt en långsiktig politisk ambition mot ett mindre offentligt ingripande i enskilda individers och företags verksamhet.
Denna fråga behöver dock analyseras mera, inte minst i ljuset av de förändrade villkor som ett deltagande i eurosamarbetet kommer att innebära. Remissomgången på EMU-utredningen bör därför avvaktas.
Folkpartiet anser att huvuddelen av statens företag bör säljas. Staten ska inte driva företag, utan ska vara den aktör som sätter upp spelreglerna för marknaden och ser till att dessa följs. Staten ska inte själv vara aktör på marknaden genom olika typer av företagande som konkurrerar med privat verksamhet. Statens aktieinnehav i helt eller delvis ägna bolag bör därför successivt avvecklas. Detta måste givetvis ske i den takt som marknaden medger. Vissa bolag behöver omstruktureras, i andra fall behöver marknaden först få nya spelregler. För de närmsta åren anser vi att en rimlig bedömning är att företagsaktier till ett värde av 45 resp 60 miljarder (jämfört med regeringens 15 resp 15 miljarder) bör försäljas. De större företag som enligt vår uppfattning ligger närmast till hands är AB Vin och Sprit, Nordea, Vasakronan och Vattenfall.
Sett ur ett mera konjunkturellt perspektiv verkar det inte troligt att regeringens prognoser och politiska strategi är hållbara. Det finns två skäl för detta. Vi har konstaterat att det är troligt att både den internationella och den svenska ekonomiska tillväxten blir svagare än vad regeringen tror. Det kommer också att medföra sämre offentliga finanser. Under de tre åren 2002–2004 kommer det totala offentliga sparandet att vara lägre än 2 % av BNP.
Dessutom är de offentliga finanserna sannolikt betydligt konjunkturkänsligare än vad regeringen tror. Det betyder att även om BNP-tillväxten skulle bli den som regeringen antar kan det mycket väl innebära att de offentliga finanserna ändå blir sämre.
Även om en del av denna försvagning faller på kommunerna kommer huvuddelen ändå att synas i statens räkenskaper. Redan med regeringens prognos kommer som vi konstaterat både budgetsaldo och finansiellt sparande att visa underskott. Det finansiella sparandet går med underskott redan i år.
De kraftiga skattehöjningar som genomförs i vissa kommuner och landsting kommer att begränsa regeringens möjligheter att lösa det finansiella problemet med statliga skattehöjningar. Om det finns ett tryck i någon riktning på skattesidan är det mot ett sänkt skattetryck. Vi har här tidigare konstaterat att kommunsektorns skattehöjningar kommer att leda till lägre efterfrågan från hushållen och därmed lägre tillväxt.
Ytterligare skattehöjningar är inte en rimlig politik.
Till detta kommer att de problem som regeringen främst står inför i sin budgetpolitik inte kan lösas med skattehöjningar, de kräver åtgärder på utgiftssidan. Taket för de statliga utgifterna, utgiftstaket, har varit ett viktigt medel för att skapa, en låt vara villkorlig, tilltro till att statens finanser är på väg att långsiktigt förbättras. Den trovärdigheten är nu i allvarlig fara.
Regeringen har, genom sina vidlyftiga vallöften och andra löften, inte utrymme för de nödvändiga reserver som den statliga verksamheten måste ha. Regeringen har bara en budgetmarginal för åren 2003 och 2004 på 396 och 593 miljoner kronor, dvs. 0,1 % av den utgiftsnivå på 817 respektive 850 miljarder det handlar om.
Detta är alldeles för klena marginaler. Det första kravet på en alternativ budgetpolitik är därför större marginaler för att inte utgiftstaket ska brytas igenom och trovärdigheten i Sveriges budgetpolitik allvarligt rubbas.
Att i en budget skapa tillräckliga marginaler, dvs. en tillräcklig budgetmarginal, gör det möjligt att undvika att senare tvingas ingripa med framhastade improvisationer som skadar den verksamhet det gäller. Ett negativt exempel är regeringens ingrepp genom s.k. begränsningsbelopp för det pågående budgetåret våren 1999. Detta skedde under löpande budgetår när det kom signaler från Ekonomistyrningsverket och andra att utgiftstaket var på väg att brytas. Det unika är nu att i den liggande budgeten föreslår regeringen anslag på traditionellt sätt, men säger i samma andetag att den kan komma att ingripa med utgiftsbegränsningar. Regeringen beviljat myndigheter och olika verksamheter anslag på vissa belopp men säger samtidigt att den kan komma att hindra myndigheter och verksamheter att använda medlen.
Detta skapar en osäkerhet och ryckighet som i sig verkar utgiftsdrivande. Myndigheter som vet att de kan komma att berövas sina anslag har självfallet en stor benägenhet att snabbt använda anslagen eller inteckna dem så att de inte drabbas av regeringens indragningar.
En liberal budgetpolitik som syftar till en bra ekonomisk politik måste arbeta med tillräckliga marginaler i det läge som väntar. Detta är både nödvändigt för att upprätthålla trovärdigheten i Sveriges politik för de offentliga finanserna och viktigt för att inte olika verksamheter ska drabbas av en kraftig ryckighet. I slutänden drabbas annars de som är beroende av den offentliga verksamheten.
Vi har därför genom en noggrann utgiftsgranskning åstadkommit en budgetmarginal på ca 11 miljarder kronor. Detta motsvarar över 1 % av de takbegränsade utgifterna. Därigenom skapas en marginal som utgör en kraftigare buffert än den praktiskt taget obefintliga som regeringen har i sitt budgetförslag.
Tabell 6. Utgiftstak för staten, miljarder kronor
|
2003 |
2004 |
|||
Folkpartiet |
||||
|
Takbegränsade utgifter |
801,7 |
(790,7) |
834,9 |
(823,9) |
|
Budgeteringsmarginal |
11,3 |
11,1 |
||
|
Utgiftstak |
813 |
(802) |
846 |
(835) |
Regeringen |
||||
|
Takbegränsade utgifter |
817,6 |
851,4 |
||
|
Budgeteringsmarginal |
0,4 |
0,6 |
||
|
Utgiftstak |
818 |
852 |
||
Anm.: Folkpartiets siffror inom parentes anger med regeringens utgiftstak jämförbara siffror där korrigering gjorts för att effekten av våra skatteförslag på kommuner och landsting regleras genom ökade anslag till kommunsektorn.
Det begränsade utrymme som den sämre konjunkturen medför påverkar möjligheten till skattesänkningar. Alltför drastiska skattesänkningar som riskerar tilltron till de offentliga finansernas stabilitet kan inte komma ifråga. De skattesänkningar som i det korta perspektivet är möjliga måste koncentreras till sådant som är centralt för att åstadkomma företagande, tillväxt och nya jobb.
Genom Folkpartiets politik åstadkoms en tydligare sänkning av skattetrycket. Medan detta med regeringens politik ligger kvar på ca 50 procent av BNP kommer det med folkpartiets förslag att klart understiga 50 procent och kommer 2004 att ligga på ca 48,5 procent. Detta innebär att vi är på väg mot ett skattetryck på samma nivå som jämförbara OECD-länder.
De begränsade satsningar som vi gör i form av ökade utgifter gäller främst bistånd, förbättrade villkor för funktionshindrade, rättssäkerhet samt utbildning och forskning.
Genom en sådan politik kan det fall i tillväxttakt som landet riskerar genom den socialdemokratiska politiken undvikas. En politik för tillväxt är nödvändig för att kunna höja levnadsstandarden och kunna åstadkomma de välfärdstjänster som människorna har behov av.
Skulle de åtgärder Folkpartiet föreslår inte visa sig tillräckliga för att undvika ett hotande genombrott av utgiftstaket kommer vi inte att tveka att föreslå ytterligare åtgärder inom flera utgiftsområden.
Tabell 7. Folkpartiets politik jämfört med regeringens
Miljarder kronor
|
2003 |
2004 |
|
|
Skattesänkningar |
–40,8 |
–44,1 |
|
Satsningar |
||
|
Bistånd |
0,9 |
0,8 |
|
Barnkonto |
0 |
2,9 |
|
Föräldraförsäkringen |
0 |
0,3 |
|
Handikappåtgärder |
1,0 |
1,5 |
|
Vårdgaranti och rehabilitering |
1,3 |
0,8 |
|
Vägar |
1,0 |
1,0 |
|
Forskning och kvalitetshöjande åtgärder |
1,3 |
1,3 |
|
Rättsväsende |
0,5 |
0,4 |
|
Jobbgaranti |
0,3 |
0,3 |
|
Stimulansbidrag äldrepolitik |
0,3 |
0,3 |
|
Alkohol- och narkotikapolitik och folkhälsa |
0,2 |
0,2 |
|
Ökade resurser till skattemyndigheter och tullen |
0,1 |
0,1 |
|
Ökade resurser för bättre flyktingmottagande |
0,1 |
0,1 |
|
Förbättrade omställningspensioner och närståendepenning |
0,2 |
0,2 |
|
Miljöåtgärder |
0,2 |
0,2 |
|
Övrigt |
0,1 |
0,1 |
|
Summa satsningar |
7,5 |
10,5 |
|
Summa skattesänkningar och satsningar |
48,3 |
54,6 |
|
Finansiering |
||
|
Reformerad a-kassa |
8,6 |
8,3 |
|
Reformerad arbetsmarknadspolitik |
5,6 |
5,6 |
|
Minskade sjukpenning- och förtidspensionskostnader |
2,8 |
3,3 |
|
Höjd reavinstskatt bostäder |
3,0 |
3,0 |
|
Reformerad trafikförsäkring |
2,0 |
4,0 |
|
Reformerad arbetsskadeförsäkring |
0 |
0,7 |
|
Nej till regeringens fackavgift |
2,0 |
2,0 |
|
Minskad volym på kunskapslyftet |
2,7 |
2,8 |
|
Minskat byggstöd m.m. |
2,0 |
1,5 |
|
Nej till regeringens bredband m.m. |
1,0 |
1,0 |
|
Minskad byråkrati |
1,4 |
1,6 |
|
Senarelagda försvarskostnader |
1,0 |
1,0 |
|
Reformerade studiemedel |
0,4 |
0,4 |
|
Energipolitik |
0,7 |
0,5 |
|
Bostadspolitik |
0,2 |
0,3 |
|
Presstöd, partistöd |
0,5 |
0,5 |
|
Effektivare migrationspolitik |
0,3 |
0,7 |
|
Underhållsstöd, garantidagar |
0,2 |
0,5 |
|
Nej till reg:s utbildningsåtg. o. återhållsam utbyggnad |
1,0 |
1,0 |
|
Läkemedelsåtgärder |
0,3 |
0,3 |
|
Lägre investeringstakt, Banverket |
1,8 |
1,5 |
|
Företagsstöd m.m. |
2,5 |
2,3 |
|
Licensinkomster m.m. |
1,1 |
1,1 |
|
Nej till Barsebäcksavveckling |
1,1 |
1,1 |
|
Ökade skatteinkomster |
1,2 |
2,0 |
|
Lägre räntekostnad och minskad anslagsförbrukning |
2,2 |
4,9 |
|
Åtgärder mot kommunal skatteplanering m.m. |
2,4 |
2,6 |
|
Övrigt |
0,3 |
0,3 |
|
Summa finansiering |
48,3 |
54,6 |
Inkomsttitel 1111 Fysiska personers inkomstskatter
Det är viktigt att statsfinanserna inte varaktigt försämras när konjunkturen nu försämras och regeringen inte förberett för en sådan situation. Skattesänkningarna måste därför koncentreras till de områden som är viktigast för att på nytt få fart på tillväxten.
Det är en strävan från Folkpartiets sida att återställa skattereformens huvudprinciper i det skattesystem som i så hög grad på nytt håller på att brytas sönder. De första stegen i den riktningen är att avskaffa den s.k. värnskatten samt höja brytpunkten, dvs. höja den inkomst över vars gräns statlig skatt tas ut. Härigenom kommer inte den andel av de skattskyldiga som betalar att öka som den gör med regeringens skattepolitik. Med Folkpartiets politik tas ett steg mot att uppnå ett av skattereformens mål, att bara 15 procent av skattebetalarna skulle betala statlig skatt.
Genom skattesänkningar kommer utrymme att skapas för de omvandlingar av trafik- och arbetslöshetsförsäkringarna mot större försäkringsmässighet. Den högre avgiften till a-kassan blir avdragsgill. Netto kommer inkomsttagarna inte att få höjda kostnader men systemen kan fungera bättre.
Skatten på arbete sänks också genom ett förvärvsavdrag mot kommunalskatt på 3 procent av inkomsten.
Barnfamiljerna får en skattereduktion som motsvarar en barnbidragshöjning med mellan 900 och 1 000 kronor per barn och år.
Avvecklingen av dubbelskatten på aktier börjar. Kompetensutvecklingen stimuleras genom att avdragsrätten för avsättning till pensions- och kompetenssparande ökar. En skattereduktion för hushållstjänster genomförs i enlighet med det gemensamma fyrpartiförslaget.
En skattereduktion ges inom en viss ram för gåvor till internationell biståndsverksamhet.
I samband med att fastighetsskatten sänks höjs reavinstskatten på bostäder.
Inkomsttitel 1121 Juridiska personers inkomstskatt
Skatten på fåmansbolagen sänks genom att över en viss inkomstnivå beskattas fåmansföretagare med kapitalinkomstskatt.
Inkomsttitel 1200 Socialavgifter och löneskatter
Arbetsgivaravgifterna sänks för att stimulera sysselsättningen och sänka kostnaderna för företagen. Härigenom kan avgiftssatsen sänkas eller den nuvarande inkomstgränsen för den lättnad som idag finns kan höjas från nuvarande 852 000 kronor till drygt 1 miljon kronor, och motsvarande för egenföretagare blir en höjning av den inkomstgräns under vilken en sänkning får ske från nuvarande 180 000 kronor till över 300 000 kronor.
Inkomsttitel 1310 Fastighetsskatt
Fastighetsskatten sänks kraftigt genom en återgång till de tidigare frysta taxeringsvärdena. Detta är första steget i en avveckling av fastighetsskatten. Därmed kan begränsningsregeln tas bort.
Inkomsttitel 1320 Förmögenhetsskatt
Sambeskattningen avvecklas som det första steget mot en fullständig avveckling av förmögenhetsskatten.
Inkomsttitel 1400 Skatt på varor och tjänster
Företagen ska kunna betala in skatter på förfallodagen. Detta innebär en skattelättnad jämfört med idag.
Folkpartiet vill införa en särskild skatt på sopförbränning som likställer förbränning och deponi.
Inkomsttitel 1700 Nedsättningar av skatter
Folkpartiet vill avskaffa regeringens s.k. bredbandsavdrag och motsätter sig den form av kringgående av utgiftstaket som anställningsstödet innebär. Vårt system för kompetensutveckling ersätter regeringens skattenedsättning.
Inkomsttitel 2000 Inkomster av statens verksamhet
Att auktionera ut lokalradiofrekvenser, riks-TV, riksradio samt ersätta det nuvarande prövningssystemet med auktionering ger löpande inkomster.
Inkomsttitel 3000 Inkomster av försåld egendom
Folkpartiet räknar med att av principiella skäl börja sälja statliga företag. Detta får ske i en takt som är anpassad till vad som är lämpligt med hänsyn till marknadsläget.
Under det socialdemokratiska regeringsinnehavet har Regeringskansliet vuxit kraftigt. Det gäller särskilt antalet politiska tjänstemän. Efter det att ordförandeskapet i EU avslutats, redan under fjolåret, och samordningsvinster av sammanslagningen med utrikesförvaltningen bör kunna realiseras kan en minskning av Regeringskansliet vara befogad.
De politiska partiernas beroende av staten bör minska. En viss minskning av statsstödet till partierna bör därför kunna ske.
Presstödet snedvrider konkurrensen samtidigt som mediesituationen nu är annorlunda än när presstödet infördes. En betydande minskning kan därför ske.
Den planerade folk- och bostadsräkningen bör av integritetsskäl ej genomföras. En allmän översyn av möjligheten till samordning och effektivisering av myndigheterna inom området bör ske. Genom viss omfördelning tillförs Finansinspektionen ytterligare medel.
Vi föreslår ökade resurser till skattemyndigheterna. Tullen bör få ökade resurser för insatser mot den illegala införseln av alkohol och narkotika.
Folkpartiet föreslår sammanlagt en halv miljard mer än regeringen till förstärkningar av rättstrygghet och rättssäkerhet. Antalet poliser måste öka, både genom ökad utbildningsvolym och genom en renodling av polisens uppgifter. Polisen ska vara synlig och närvarande. Risken att åka fast är den enskilt viktigaste brottsavhållande faktorn.
Det är viktigt att inte bara polisens kapacitet att utreda brott ökas, utan också att påföljande myndigheter, åklagare, domstolsväsendet och kriminalvården får förstärkningar av sin kapacitet i motsvarande grad. Hela rättskedjan måste fungera, och samordningen mellan myndigheterna bör öka.
Åklagare och polismyndigheter bör samarbeta mer, t.ex. genom samlokalisering och sammanfallande geografiska ansvarsområden. Den särskilda myndigheten Ekobrottsmyndigheten bör avskaffas och inordnas i den ordinarie åklagarverksamheten.
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Försvarsanslaget används något förenklat till två ändamål, personal och vapen. Folkpartiet har länge påpekat att det till grundutbildningen inkallats fler värnpliktiga än vad som varit motiverat. Vi har förespråkat att något färre soldater genomgår grundutbildning För att upprätthålla balansen mellan behov, kvalitet och effektivitet föreslås att viss utbildning av nya värnpliktiga ställs in, för år 2003 motsvarande en minskning av anslaget 6:1 Förbandsverksamhet m.m. om 500 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. Vid en fortsatt positiv hotbildsutveckling kommer vi att återkomma till frågan om utbildningens dimensionering i samband med nästa försvarsbeslut.
De närmaste åren påverkas anslagens fördelning kraftigt av betalningar för JAS-systemet. Vi har stött JAS-anskaffningen och anser fortfarande att det i rådande läge är mest kostnadseffektivt att fullfölja programmet, även om det i efterhand kan sägas att kostnaden blivit oproportionerlig i förhållande till det totala, relativt sett sänkta, försvarsanslaget. I likhet med vad vi tidigare föreslagit bör allt göras för att den ”puckel” materielanslaget utgör, främst på grund av JAS-anskaffningen, jämnas ut. JAS-leveranser och -betalningar bör alltså sträckas ut i tiden. En lösning är att nytillverkade flygplan säljs eller leasas till andra länder. Även vissa andra materielanskaffningar bör på motsvarande sätt förskjutas i tiden. Utöver redan uppbundna materiel- och anläggningskostnader bör det finnas utrymme att minska anslaget avseende materielleveranser om 500 miljoner kronor för år 2003.
Anslaget till kustbevakningen ökas på med 70 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag i syfte att skärpa kontrollen av efterlevnaden av fiskekvoter och fångstmetoder vid fiske. Anslaget har också som syfte att påbörja systemet med uppbyggnaden av miljölotsar.
Sverige ska vara ett föredöme i EU och gå i spetsen för en generös biståndspolitik. Folkpartiet liberalerna vill därför se en kraftfull satsning på bistånd de kommande åren. Vår föreslagna ökningstakt innebär att enprocentsmålet kommer att vara återställt senast år 2006. Till skillnad från regeringen och dess samarbetspartier, (v) och (mp), har vi en konkret tidsplan för när enprocentsmålet ska vara uppnått.
Vi föreslår därför att biståndet höjs totalt med mer än 1 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag åren 2003–2004. Det innebär en satsning om 936 miljoner kronor ytterligare för år 2003.
Arbete och egenförsörjning ska vara regel redan från starten i Sverige. Bristerna i mottagningssystemet för asylsökande ska åtgärdas genom förbättrade jobb- och utvecklingsmöjligheter och bättre svenskundervisning. Genom ökade satsningar på snabbare behandling av asylärenden kan handläggningstiderna förkortas och kostnaderna minska. Asylpolitiken blir därmed också humanare när långa väntetider kan undvikas.
En dominerande del av de projekt som finansieras under anslaget Utvecklingsinsatser i storstadsregionerna har inte en tillfredsställande effektivitet och förankring bland de berörda. Anslaget kan därför upphöra snabbare än regeringen föreslagit. Integrationsverket kan minska i omfattning.
Folkpartiet föreslår omfattande satsningar på att underlätta för handikappade att delta i samhällslivet. En tillgänglighetsreform påbörjas nästa år i syfte att göra allmänna miljöer mera tillgängliga för handikappade. Systemet med personlig assistent förs över från kommunerna till staten och samtidigt återställs de tidigare erhållna rättigheterna vad gäller tillgång till assistans. Netto blir det en ökning av utgiften på anslaget om 300 miljoner kronor.
Vidare överförs medel avsedda för kommuner med höga kostnader för stöd och service till funktionshindrade samt medel avsatta för särskilt kostnadskrävande insatser från utgiftsområde 25 till utgiftsområde 9.
Över de båda åren 2003 och 2004 avsätts sammanlagt 1 miljard kronor för att uppfylla vårdgarantin. Satsningar på åtgärder inom äldreomsorgen görs. Vidare avsätts ökade medel för alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder. Åtgärder sätts in för att minska läkemedelskostnaderna.
Genom att bl.a. sätta in en halv miljard i ökade rehabiliteringsinsatser bör utgifterna för sjukfrånvaron kunna minska i förhållande till vad som kan vara möjligt med regeringens politik. I syfte att hålla tillbaka kostnaderna skjuts också höjningen av taket i sjukförsäkringen till den 1 januari 2004.
En viktig strukturell förändring är att trafikförsäkringen tar över de sjukpenningkostnader som trafiken förorsakar efter ungefär de riktlinjer som råder i Finland. Individerna kompenseras för de ökade trafikförsäkringskostnaderna genom en skattereduktion.
Omställningspensionen utsträcks i tiden till att gälla i 12 månader. Innehav av fritidshus ska ej påverka bostadstillägg för pensionärer.
Folkpartiet föreslår en jämställdhetsbonus som innebär att när båda föräldrarna utnyttjar föräldraförsäkringen utgår en högre ersättning, 90 procent. Folkpartiet föreslår ett barnkonto som kan utnyttjas friare än föräldraförsäkringen från 2004. En besparing kan då göras genom att garantidagarna avskaffas.
Inom underhållsstödet kan utgifterna hållas tillbaka, bl.a. genom att det gemensamma föräldraansvaret markeras.
Folkpartiet föreslår en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken. Dagens AMS bör läggas ner och ersättas med en flora av platsförmedlingar som drivs av olika huvudmän. Det som blir kvar är en statlig myndighet som hanterar a-kassan. Folkpartiet vill införa en jobb- och utvecklingsgaranti för alla långtidsarbetslösa och vi avsätter pengar till detta ändamål. Folkpartiet vill satsa på de arbetshandikappade och därför anslår vi mer pengar än regeringen till insatser för de arbetshandikappade. Vi minskar volymen på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och sparar in pengar där liksom på att vi föreslår en helt annan modell för finansiering av a-kassan. En högre egenavgift motsvaras av en skattelättnad för den enskilde.
Vi lägger sparbeting på vissa myndigheter och på anslaget till särskilda utbildningsinsatser. I övrigt avviker vi inte från regeringens förslag.
Vuxenstudiestödet ersätts med att de studerande kan utnyttja studiemedelssystemet med de gynnsammare regler för vuxenstuderande över en viss ålder som vi föreslår. Utgifterna för studiestödet påverkas av att vi antar en något lägre nivå på antalet vuxenstuderande än regeringen.
Folkpartiet vill satsa särskilt på de universitet och högskolor som har högt studerandetryck. Kvaliteten i grundutbildningen ska öka samtidigt som ökade resurser avsätts för forskning. Utrymme för detta uppnås inom utgiftsområdets ram genom att vissa mindre angelägna utgifter får mindre omfattning.
En ökad satsning på kulturen föreslås. Det gäller bl.a. ökat stöd till både centrala och regionala museer, regional musikverksamhet samt stöd till trossamfund och stöd till idrottens anti-dopningsverksamhet. Folkpartiet föreslår också ett ökat stöd till inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, framför allt i glesbygd. Ett nytt anslag föreslås för möten mellan olika kulturer.
Den subventionsbaserade bostadspolitiken behöver växlas över till andra insatser för att uppnå långsiktigt hållbara spelregler inom bostadsbyggandet, vilket bidrar till ett byggande utifrån konsumenternas behov. En rad åtgärder är nödvändiga, såsom till exempel sänkta produktionskostnader, skattelättnader samt bättre incitamentsstrukturer för ökat byggande.
Besparingar görs inom Boverket och Lantmäteriverket. De s.k. lokala investeringsprogrammen bidrar till negativa effekter på bostadsmarknaden och bör avskaffas. Detta gäller även investeringsbidragen för byggande av hyresbostäder.
Det marginaleffektskapande bostadsbidraget kan minskas eftersom barnfamiljerna får särskilda skattelättnader.
En snabbare avtrappning av den garanterade räntan håller tillbaka utgifterna för räntebidragen.
Folkpartiet anser att regionalpolitiken måste läggas om i en riktning mot mer generella åtgärder. Ett underifrånperspektiv där den enskilde sätts i centrum måste råda. Folkpartiet vill därför dra ner på de selektiva regionalpolitiska stöden. Vi säger nej till regeringens bredbandssatsning och vi anser att Glesbygdsverket ska avvecklas.
Folkpartiets grundsyn är att man även inom miljöområdet skall undvika riktade stödåtgärder som ofta leder till byråkratiska regler och i grunden felaktiga beslut. Istället skall man arbeta med utgångspunkten att den som förorenar betalar. Folkpartiet vill ta initiativ till en djupgående analys av vilka organisatoriska, legala och ekonomiska förändringar som behövs för att samhället bättre ska kunna hantera en hållbar utveckling och vi vill därför att det tillsätts en hållbarhetskommission.
Vi motsätter oss därför riktade stöd till klimatinvesteringar. Istället vill vi satsa på:
Mer resurser inom området biologisk mångfald, framför allt för att ge fler områden kvalificerat skydd som naturreservat.
Mer resurser till det internationella samarbetet. Folkpartiet anser att det är av yttersta vikt att Sverige aktivt stöder internationell miljösamverkan och att detta också avspeglar sig i aktiv handling.
Ökade resurser till miljöforskning. Dessa pengar ska bland annat kunna användas av den föreslagna hållbarhetskommissionen för angelägna utredningar och kortare forskningsuppdrag.
Folkpartiet vill ha en fri produktion av energi och vi är emot en förtida avveckling av kärnkraften då detta bara leder till ökade koldioxidutsläpp eftersom några alternativ inte finns. Vidare vill genom en rad reformer öka konkurrensen på elmarknaden. Elnätbolag som fördröjer kundens byte av elleverantör skall drabbas av någon sanktion för detta. Vi säger nej till det energiprogram som regeringen föreslår, men anslår i stället medel för att öka kärnsäkerheten i Östeuropa.
Fungerande kommunikationer är en förutsättning för att tillväxt skall skapas. Folkpartiet vill förbättra konkurrensen inom hela infrastrukturområdet. Vi vill satsa mer pengar på investeringar i vägnätet än vad regeringen gör. Å andra sidan anser vi att järnvägsinvesteringarna kan genomföras i en något långsammare takt. Vi går emot nedskärningar i stödet till de regionala flygplatserna.
Folkpartiet satsar mera än regeringen på åtgärder inom djurskydd och djurhälsovård samt avsätter medel för konsumentpolitiska åtgärder vad gäller livsmedelshanteringen. Ökade resurser beräknas för Sveriges lantbruksuniversitet och forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbygge. Besparingar görs på Statens jordbruksverk och Fiskeriverket.
Folkpartiet föreslår en radikal reform av företagsklimatet i Sverige i syfte att få fler nya och växande företag. Vägen dit går över sänkta skatter på företagande, färre och enklare regler som styr företagandet samt ett värnande av den fria konkurrensen. Vi föreslår bl.a. att ett mätbart mål för förenklingsarbetet måste sättas upp. Kartellsamarbete skall kriminaliseras och beläggas med höga böter. Vi satsar mer pengar än regeringen på Konkurrensverket och på konkurrensforskning. Vi motsätter oss regeringens s.k. Östersjösatsning och vi drar ner på anslagen till rymdverksamhet och Verket för innovationssystem.
Folkpartiet stödjer förslaget till generellt statsbidrag till kommunerna och tillstyrker det ramanslag som blir följden av de regleringar som sker enligt finansieringsprincipen och till följd av förändringar av skatteunderlaget. För att – i enlighet med ovan nämnda principer – reglera de förändringar som uppstår till följd av Folkpartiets förslag på andra områden sker ytterligare en justering av beloppet. Vidare föreslås att enligt finansieringsprincipen skall det belopp som kompenserar staten för det skatteundandragande som kommunala koncernbolagsbildningar leder till minska anslaget, liksom vi via detta anslag reglerar det stöd som avses utgå för omstrukturering av kommunala bostadsbolag.
Från anslaget, inklusive anslagssparande, för särskilda insatser i vissa kommuner och landsting förs de belopp som ska avse statsbidrag till vissa kommuner som har särskilt höga kostnader för LSS till utgiftsområde 9. I övrigt dras detta anslag in, utom den del som avser det öronmärkta bidraget för förebyggande hiv/aidsåtgärder.
Som vi tidigare redovisat räknar Folkpartiet med mera omfattande företagsförsäljningar än regeringen. Intäkterna används till att minska statsskulden. Nettot mellan utebliven direktavkastning från företagen och lägre skuldräntor minskar statens utgifter inom detta utgiftsområde.
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Minskningen av anslagsbehållningarna kan begränsas mera än regeringen räknar med, bl.a. genom att vissa verksamheter med anslagsbehållning föreslås utgå helt.
Med Folkpartiets budgetförslag uppnås en avsevärt mera betryggande budgeteringsmarginal på ca 11 miljarder kronor, vilket gör de offentliga finanserna bättre rustade för att möta den försvagning av ekonomin som är fullt trolig för 2003. Dåligt planerade ingrepp i den offentliga verksamheten kan därmed undvikas.
Folkpartiets förslag till utgiftstak utgår från det utgiftstak vi föreslog i vårmotionen med de tekniska justeringar som görs i budgetpropositionen och med hänsyn till de justeringar av anslagsnivån under utgiftsområde 25 som regleringen av effekterna av våra förslag på kommunsektorn leder till. För staten föreslår vi ett utgiftstak på 813 miljarder kronor ( 802 miljarder om regleringen av kommunsektorn räknas bort) för 2003 samt 846 miljarder kronor för 2004 (835 miljarder kronor netto efter kommunkorrigeringar).
Utgiftstaket för den offentliga sektorn kan därmed beräknas till 1 204 miljarder kronor för 2003 och 1 250 miljarder kronor för 2004.
Tabell 8. Folkpartiets förslag till utgiftsramar
Miljoner kronor
Tabell 9. Ändringsförslag till statsbudgeten för 2002 och 2003
|
Statsbudgetens utgifter |
|||
|
Folkpartiets ändringsförslag |
|||
|
Miljoner kronor |
|||
|
2003 |
2004 |
||
|
UO01 |
Rikets styrelse |
–1 064 |
–1 269 |
|
90:6 |
Regeringskansliet m.m. |
–600 |
–800 |
|
90:7 |
Stöd till politiska partier |
–30 |
–30 |
|
27:2 |
Presstöd |
–420 |
–425 |
|
27:4 |
Radio- och TV-verket |
–5 |
–5 |
|
90:8 |
Expertgruppen för EU-frågor |
–9 |
–9 |
|
UO02 |
Samhällsekonomi och finansförvaltning |
–12 |
0 |
|
1:5 |
Statistiska centralbyrån |
–2 |
–2 |
|
1:6 |
Folk- och bostadsstatistik |
–12 |
|
|
1:7 |
Kammarkollegiet |
–3 |
–3 |
|
2:1 |
Finansinspektionen |
5 |
5 |
|
UO03 |
Skatteförvaltning och uppbörd |
75 |
75 |
|
3:2 |
Skattemyndigheterna |
50 |
50 |
|
3:3 |
Tullverket |
25 |
25 |
|
UO04 |
Rättsväsendet |
498 |
440 |
|
4:1 |
Polisorganisationen |
250 |
290 |
|
4:2 |
Säkerhetspolisen |
–20 |
–20 |
|
4:3 |
Åklagarorganisationen |
100 |
200 |
|
4:4 |
Ekobrottsmyndigheten |
–120 |
–328 |
|
4:5 |
Domstolsväsendet m.m. |
100 |
100 |
|
4:6 |
Kriminalvården |
100 |
110 |
|
4:7 |
Brottsförebyggande rådet |
–5 |
–5 |
|
4:8 |
Rättsmedicinalverket |
10 |
10 |
|
4:10 |
Brottsoffermyndigheten |
20 |
20 |
|
4:12 |
Rättshjälpskostnader m.m. |
60 |
60 |
|
4:15 |
Bidrag till brottsförebyggande arbete |
3 |
3 |
|
UO05 |
Internationell samverkan |
0 |
0 |
|
UO06 |
Försvar samt beredskap mot sårbarhet |
–930 |
–930 |
|
6:1 |
Förbandsverksamhet, beredskap o fredsfrämjande truppinsatser |
–500 |
–500 |
|
6:2 |
Materiel, anläggningar |
–500 |
–500 |
|
7:1 |
Kustbevakningen |
70 |
70 |
|
UO07 |
Internationellt bistånd |
936 |
784 |
|
8:1 |
Biståndsverksamhet |
936 |
784 |
|
UO08 |
Invandrare och flyktingar |
–484 |
–662 |
|
10:1 |
Integrationsverket |
–42 |
–50 |
|
11:1 |
Utvecklingsinsatser i storstadsreg. |
–230 |
|
|
12:1 |
Migrationsverket |
70 |
70 |
|
12:2 |
Mottagande av asylsökande |
–300 |
–700 |
|
12:5 |
Offentligt biträde |
18 |
18 |
|
UO09 |
Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
4 545 |
4 372 |
|
13:2 |
Bidrag för läkemedelsförmånen |
–300 |
–300 |
|
13:3 |
Bidrag till hälso- och sjukvård |
750 |
250 |
|
14:7 |
Folkhälsopolitiska åtgärder |
100 |
200 |
|
14:8 |
Alkohol- o narkotikapolitiska åtgärder |
100 |
100 |
|
16:7 |
Bilstöd till handikappade |
50 |
50 |
|
16:8 |
Kostnader för statlig assistansersättning |
3 039 |
2 766 |
|
17:1 |
Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken |
296 |
296 |
|
18:1 |
Bidrag till utveckling av socialt arbete m.m. |
10 |
10 |
|
Nytt |
Tillgänglighetsreform |
500 |
1 000 |
|
UO10 |
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp |
–4 625 |
–7 395 |
|
19:1 |
Sjukpenning och rehabilitering m.m. |
–5 135 |
–6 705 |
|
19:2 |
Aktivitets- och sjukersättningar |
–40 |
–540 |
|
19:4 |
Arbetsskadeersättningar |
–700 |
|
|
19:8 |
Allmänna försäkringskassor |
550 |
550 |
|
UO11 |
Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
125 |
170 |
|
20:2 |
Efterlevandepensioner till vuxna |
35 |
70 |
|
20:3 |
Bostadstillägg till pensionärer |
90 |
100 |
|
UO12 |
Ekonomisk trygghet för familjer och barn |
–110 |
2 730 |
|
21:2 |
Föräldraförsäkring |
60 |
50 |
|
21:3 |
Underhållsstöd |
–170 |
–220 |
|
Nytt |
Barnkonto |
2 900 |
|
|
UO13 |
Arbetsmarknad |
–12 900 |
–13 900 |
|
22:1 |
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader |
–1 200 |
–1 200 |
|
22:2 |
Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd |
–10 750 |
–11 750 |
|
22:3 |
Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader |
–1 300 |
–1 300 |
|
22:4 |
Särskilda insatser för arbetshandikappade |
150 |
150 |
|
22:9 |
Bidrag till Samhall |
–100 |
–100 |
|
Nytt |
Jobbgaranti |
300 |
300 |
|
UO14 |
Arbetsliv |
–211 |
–211 |
|
23:1 |
Arbetsmiljöverket |
–100 |
–100 |
|
23:2 |
Arbetslivsinstitutet |
–75 |
–75 |
|
23:3 |
Särskilda utbildningsinsatser |
–36 |
–36 |
|
UO15 |
Studiestöd |
–2 428 |
–2 465 |
|
25:2 |
Studiemedel m.m. |
–385 |
–385 |
|
25:4 |
Rekryteringsbidrag |
–2 028 |
–2 065 |
|
25:8 |
Bidrag till vissa organisationer m.m. |
–15 |
–15 |
|
UO16 |
Utbildning och universitetsforskning |
–480 |
–480 |
|
25:1 |
Statens skolverk |
–200 |
–200 |
|
25:2 |
Skolutvecklingsmyndighet |
–76 |
–76 |
|
25:3 |
Utveckling av skolväsende och barnomsorg |
–160 |
–160 |
|
Nytt |
Nationell skolinspektion |
226 |
226 |
|
25:13 |
Nationellt centrum för flexibelt lärande |
–30 |
–30 |
|
25:15 |
Bidrag till vissa organisationer |
–40 |
–40 |
|
25:16 |
Statligt stöd för utbildning av vuxna |
–700 |
–700 |
|
25:72 |
Särskilda utgifter inom universitet och högskolor m.m. |
–300 |
–300 |
|
26:1 |
Vetenskapsrådet |
–300 |
–300 |
|
Nytt |
Lägre utbyggnadstakt |
–200 |
–200 |
|
Nytt |
Ytterligare kvalitetsförstärkning |
200 |
200 |
|
Nytt |
Höjda fakultetsanslag |
900 |
900 |
|
Nytt |
Lärosätenas grundutbildning |
200 |
200 |
|
UO17 |
Kultur, medier, trossamfund och fritid |
50 |
50 |
|
27:1 |
Statens biografbyrå |
–3 |
–3 |
|
28:1 |
Statens kulturråd |
–7 |
–7 |
|
28:5 |
Bidrag till Riksteatern, Operan, Dramaten, Svenska rikskonserter och Dansens Hus |
–29,5 |
–29,5 |
|
28:6 |
Bidrag till regional musikverksamhet m.m. |
30 |
30 |
|
28:7 |
Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål |
10 |
10 |
|
28:9 |
Litteraturstöd |
10 |
10 |
|
28:15 |
Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön |
–10 |
–10 |
|
28:28 |
Centrala museer |
14 |
14 |
|
28:30 |
Bidrag till regionala museer |
16,5 |
16,5 |
|
28:33 |
Riksutställningar |
–5 |
–5 |
|
28:39 |
Stöd till trossamfund |
10 |
10 |
|
30:1 |
Stöd till idrotten |
10 |
10 |
|
Nytt |
Möte mellan kulturer |
4 |
4 |
|
UO18 |
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande |
–2 042 |
–1 531 |
|
21:1 |
Bostadsbidrag m.m. |
–240 |
–260 |
|
31:1 |
Boverket |
–50 |
–50 |
|
31:2 |
Räntebidrag m.m. |
–500 |
–500 |
|
31:7 |
Investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter |
–125 |
|
|
31:11 |
Bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet |
–70 |
–25 |
|
31:12 |
Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder |
–600 |
–600 |
|
31:9 |
Lantmäteriverket |
–50 |
–50 |
|
32:1 |
Länsstyrelserna m.m. |
–46 |
–46 |
|
34:1 |
Stöd till lokala investeringsprogram |
–361 |
|
|
UO19 |
Regional utveckling och utjämning |
–963 |
–977 |
|
33:1 |
Allmänna regionalpolitiska åtgärder |
–500 |
–500 |
|
33:4 |
Glesbygdsverket |
–13 |
–27 |
|
37:1 |
IT-infrastruktur: Regionala transportnät |
–450 |
–450 |
|
UO20 |
Allmän miljö- och naturvård |
–270 |
–370 |
|
34:3 |
Åtgärder för biologisk mångfald |
50 |
50 |
|
34:5 |
Miljöforskning |
20 |
20 |
|
34:7 |
Internationellt miljösamarbete |
10 |
10 |
|
34:12 |
Bidrag till SMHI m.m. |
–50 |
–50 |
|
34:14 |
Stöd till klimatinvesteringar |
–300 |
–400 |
|
UO21 |
Energi |
–1 058 |
–777 |
|
35:1 |
Statens energimyndighet |
–50 |
–50 |
|
35:2 |
Insatser för effektivare energianvändning |
–136 |
|
|
35:3 |
Teknikupphandling och marknadsintroduktion |
–65 |
|
|
35:4 |
Stöd för marknadsintroduktion av vindkraft |
–50 |
|
|
35:5 |
Energiforskning |
–100 |
–100 |
|
35:6 |
Energiteknikstöd |
–131 |
–131 |
|
35:7 |
Introduktion av ny energiteknik |
–230 |
–230 |
|
35:10 |
Ersättning för vissa kostnader vid avveckling av en reaktor i Barsebäck |
–346 |
–316 |
|
Nytt |
Kärnsäkerhet i Östeuropa |
50 |
50 |
|
UO22 |
Kommunikationer |
–913 |
–658 |
|
36:1 |
Vägverket: Administration |
–80 |
–80 |
|
36:2 |
Väghållning och statsbidrag |
1 000 |
1 000 |
|
36:3 |
Banverket: Sektorsuppgifter |
–75 |
–75 |
|
36:4 |
Banverket: Banhållning |
–1 763 |
–1 508 |
|
36:11 |
Driftbidrag till kommunala flygplatser |
5 |
5 |
|
UO23 |
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar |
–455 |
–471 |
|
42:3 |
Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder |
5 |
5 |
|
43:1 |
Statens jordbruksverk |
–60 |
–63 |
|
43:8 |
Fiskeriverket |
–10 |
–8 |
|
43:12 |
Livsmedelsverket |
10 |
10 |
|
44:6 |
Återföring av skatt |
–420 |
–430 |
|
25:1 |
Sveriges lantbruksuniversitet |
12 |
5 |
|
26:1 |
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande |
8 |
10 |
|
UO24 |
Näringsliv |
–404 |
–204 |
|
38:14 |
Rymdverksamhet |
–100 |
–100 |
|
38:16 |
Konkurrensverket |
10 |
10 |
|
38:17 |
Konkurrensforskning |
6 |
6 |
|
38:20 |
Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag |
–25 |
–25 |
|
39:6 |
Näringslivsutveckling i Östersjöregionen |
–200 |
|
|
40:5 |
Åtgärder på konsumentområdet |
5 |
5 |
|
26:2 |
Verket för innovationssystem: FOU |
–100 |
–100 |
|
UO25 |
Allmänna bidrag till kommuner |
8 234 |
8 704 |
|
91:1 |
Generellt statsbidrag till kommuner och landsting |
8 491 |
8 734 |
|
91:2 |
Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner |
–257 |
–30 |
|
UO26 |
Statsskuldräntor m.m. |
–1 200 |
–3 400 |
|
92:1 |
Räntor på statskulden |
–1 200 |
–3 400 |
Tabell 10. Statsbudgetens inkomster
|
Miljoner kronor |
2003 |
2004 |
|
|
1111 |
Fysiska personers inkomstskatt |
–11 486 |
–13 922 |
|
1121 |
Juridiska personers inkomstskatt |
–800 |
–707 |
|
1200 |
Sociala avgifter o allm egenavgifter |
–1 300 |
–1 250 |
|
1312 |
Fastighetsskatt |
–20 |
–5 880 |
|
1320 |
Förmögenhetsskatt |
–1 100 |
–1 700 |
|
1411 |
Mervärdesskatt |
–260 |
–290 |
|
Övrigt |
2 013 |
2 013 |
|
|
Summa skatter |
–12 953 |
–21 736 |
|
|
Inkomster av statens verksamhet |
16 705 |
46 759 |
|
|
samt inkomster av försåld egendom |
|||
|
Summa |
3 752 |
25 023 |
|
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Christer Nylander (fp) |
|
Gunnar Nordmark (fp) |
Anna Grönlund (fp) |
|
Gunnar Andrén (fp) |
Anne-Marie Ekström (fp) |