1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 En politik för ökat välstånd och hållbar välfärd 4
4 Osäkert konjunkturläge 6
4.1 Valbudget 2002 … 6
4.2 … som betalas med skattehöjningar 2003 6
4.3 Osäkerheter i omvärlden dämpar investeringarna 7
4.4 Fallande tillgångspriser borde få effekt på hushållen 7
4.5 … och företagen 7
4.6 Livbolagen särskilt hårt drabbade 8
4.7 Ekonomins funktionssätt inte bättre än tidigare 9
4.8 Stockholm inte samma tillväxtmotor längre 9
4.9 Lägre tillväxt försämrar de offentliga finanserna 10
5 Strukturella problem 10
5.1 Långsiktig ekonomisk eftersläpning 10
5.2 Expansionen av den offentliga sektorn ... 12
5.3 ... har lett till högt skattetryck ... 12
5.4 ... och lägre privata investeringar 13
5.5 ... och svag sysselsättningsutveckling 14
5.6 Ökad sjukfrånvaro försvårar problemet 14
5.7 Försämrad konkurrens och produktivitet 15
5.8 Höga skatter driver ut företagande och arbetskraft 15
5.9 Fallande krona tecken på svag tillväxtkraft 16
6 Kritik av budgetpropositionen 18
6.1 Parlamentariska underlaget oklart 18
6.2 Upprörande att ESO läggs ned 18
6.3 Målformuleringar ersätter tillväxtpolitiken 19
6.4 Total avsaknad av åtgärder för företagen 19
6.5 Regeringens trixande med utgiftstaken 20
6.6 Regeringen överskattar åtgärderna mot ohälsan 21
6.7 Sjukfrånvaron hämmar arbetskraftsutbudet och tillväxten 22
6.8 Även den inomkommunala skatteutjämningen verkar tillväxthämmande 22
7 Vårt budgetförslag 23
7.1 Inriktning 23
7.1.1 Bryt utgiftsökningarna 23
7.1.2 Dra ner utgiftskvoten 23
7.1.3 Håll utgiftstaken 24
7.1.4 Utgiftsökningar som understödjer tillväxtpolitiken 24
7.1.5 Sänkta skatter för ökad tillväxt 24
7.1.6 En tillväxtfinansierad politik för lägre skatter 25
7.2 Ja till svenskt euromedlemskap 25
7.3 Balans i de offentliga finanserna och lägre bruttoskuld 25
7.4 Skattepolitiken 26
7.4.1 Inriktning 26
7.4.2 En inkomstskattereform 27
7.4.3 Underlätta köp av tjänster 28
7.4.4 Avskaffade boendeskatter 28
7.4.5 Sänkta skatter för ökad sysselsättning och tillväxt 29
7.4.6 Jordbrukets beskattning 30
7.4.7 Energibeskattningen 31
7.4.8 Övriga skatter 31
7.4.9 Våra skatteförslag 2003 och 2004 32
7.5 Utgiftspolitiken 33
7.5.1 Prioriterade kärnuppgifter och mindre bidrag 33
7.5.2 Utgiftstak 34
7.5.3 Förslagen per utgiftsområde 34
7.6 Kommunal ekonomi 59
7.6.1 Kommunal självstyrelse och personlig frihet 59
7.6.2 Skattebasen är grunden för kommunsektorns verksamhet 60
7.6.3 Nu kommer regeringens framdrivna kommunalskattehöjningar! 61
7.6.4 Skattesänkningar för kommuninvånarna med moderat politik 61
7.6.5 Effekter för kommunsektorn av våra förslag 62
7.6.6 Ersätt dagens utjämningssystem snarast 64
8 Tillväxtens betydelse 65
8.1 Eftersläpning eller återhämtning 65
8.2 Moderat politik höjer potentiell tillväxt 66
8.3 Hög produktivitet föder hög sysselsättning 67
8.4 Ökat utbud växelverkar med ökad efterfrågan 68
8.5 Högre tillväxt – större skattesänkningsutrymme 69
8.6 Färre sjuka – ännu större skattesänkningsutrymme 69
Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7.1).
Riksdagen godkänner beräkningen av utgifterna för den offentliga sektorn till 1 197 miljarder kronor 2003 och 1 159 miljarder kronor 2004 i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7.5.3).
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 863 miljarder kronor 2003 och 883 miljarder kronor 2004 i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7.3.2).
Riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för 2003 (avsnitt 7.4.9).
Riksdagen beslutar om fördelning av utgifter för 2003 på utgiftsområden i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7.5.3).
Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifter på utgiftsområden för 2004 i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7.5.3).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deltagandet i det europeiska valutasamarbetet (avsnitt 7.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om balans i den offentliga sektorns finanser och en lägre bruttoskuld (avsnitt 7.3).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av skattepolitiken (avsnitt 7.4.1).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att företagandeklimatet måste förbättras genom minskat krångel, skärpt konkurrens och borttagande av överbeskattningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbete stimuleras genom lägre inkomstskatt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prioritering av de offentliga kärnuppgifterna och mindre bidrag (avsnitt 7.5.1).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om verksamma åtgärder mot sjukfrånvaron.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att reformera den grundläggande skolutbildningen och högskolan samt stärkta förutsättningar för forskning.3
Riksdagen beslutar att genomföra förändringar i det inomkommunala utjämningssystemet i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 7.6.6).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ersätta det inomkommunala utjämningssystemet med ett statligt utjämningssystem (avsnitt 7.6.6).
1 Yrkande 10 hänvisat till NU.
2 Yrkande 13 hänvisat till SfU.
3 Yrkande 14 hänvisat till UbU.
I ett frihetligt klimat präglat av utbildning av hög kvalitet, bra förutsättningar för företagande, låga skatter och väl fungerande trygghetssystem läggs grunden för enskildas möjligheter att växa som människor. Det är den typen av frihetsklimat vi vill skapa i Sverige. Vi vill bryta med en utveckling som gör att alltfler blir bidragsförsörjda, skatterna stiger och företagandet går ner.
Sverige har goda grundförutsättningar. Vårt land är rymligt och rikt på naturtillgångar. Befolkningen besitter överlag stora kunskaper, vi har stolta företagartraditioner och en djupt sittande arbetsmoral hos de flesta att förlita oss på.
Många betydande företag har startats och vuxit fram i Sverige, men det blir allt längre sedan och i många fall har de numera övergått i utländsk ägo. Det växer fram alltför få nya företag. Utbildningen omfattar alla men alltfler har svårt att uppnå kunskapsmålen. En skola uppbyggd för att passa alla verkar ha svårt att fånga upp var och en.
Politikens räckvidd är stor och skatterna högst i världen, men ändå är poliserna för få, sjukvården har fortsatt problem och de som har allra svårast att få tillvaron att fungera får otillräckligt stöd. Det beror dels på att de resurser som finns inte utnyttjas tillräckligt effektivt, dels på att våra samlade resurser sedan flera decennier växer långsammare än i andra länder och än vad som skulle vara möjligt.
I Sverige lär vi oss tidigt att vända oss till det offentliga för att förvänta oss förbättringar. Möjligheterna att få lite större ekonomiskt utrymme beskrivs som avhängigt ändringar i transfereringssystem. Mycket sällan betonas värdet av eget arbete.
Sveriges problem är att vi inte orkat förändra vårt land i takt med den utveckling som sker i de delar av världen där förutsättningarna för tillväxt och ökat välstånd är allra bäst. Vi lever kvar i alltför hög utsträckning i ett tänkande och i system som bygger på nationell isolering och egna avvikande lösningar. När världen mer präglas av ökad mänsklig frihet och rörlighet snarare än särpräglad nationell särart förkvävs mycket i Sverige som i andra mer frihetliga samhällen lägger grund för framväxt av nya idéer, företag och livsprojekt. Trots vår rikedom och trots de goda förutsättningar vi har lever många i Sverige i ofrihet. Marknadsekonomi och frihandel lägger grunden för fria samhällen och fria individer. Det är i samhällen som bejakat detta som välståndet växer och pluralismen ges utrymme. Sverige har i den delen en lång väg att vandra.
Socialdemokraterna har trots att valresultaten inte längre ligger på de mycket höga nivåer som gällde för några decennier sedan lyckats hålla sig kvar vid makten. De har nu styrt Sverige under 61 av de senaste 70 åren. Den som vill förändra Sverige kan inte bortse från detta faktum. Det socialdemokratiska maktinnehavet lämnar djupa spår i det svenska samhällslivet. Där en gång arbetsmoral hölls högt har en mer tillåtande inställning till att leva på bidrag smugit sig in. Där förr företagande som livsstil sågs som något naturligt uppfostras dagens unga mer till att tänka in sig själva i rollen som anställda. I ett samhälle med höga skatter blir det mer vanligt att söka sig vägar runt beskattning. Svartarbete accepteras och vägen att tjäna mycket pengar betraktas allmänt som liktydigt med att man måste flytta utomlands.
En politik för ett bättre och ekonomiskt starkare Sverige måste ta sin utgångspunkt i att uppmuntra människors vilja att göra sitt bästa och dessutom få utrymme att bry sig om andra. Vi vill forma en politik som uppmuntrar alla dem som sliter i vardagen och som vill göra rätt för sig. Det måste för alla arbetsamma finnas en känsla av arbetstillfredsställelse och möjlighet att via sin arbetsinsats kunna stå på egna ben. Våra skatte- och transfereringssystem får inte förhindra detta. Det måste alltid löna sig att arbeta utan att vi för den skull vill ta bort möjligheten till berättigat stöd för den som blir sjuk under kortare eller längre tid. För många svenskar är det inte situationen i dag. Att gå från bidrag till arbete får via marginaleffekter ofta till följd att det inte leder till någon ekonomisk förbättring, ibland blir resultatet till och med det omvända. Vårt samhälle sänder fel signaler.
Målet för den moderata ekonomiska politiken är att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt i den svenska ekonomin på minst 3 procent. Tillväxt är en kombination av att fler arbetar och att arbetet utförs effektivare, med mer kunskap. Det innebär att politiken måste inriktas på att skapa förutsättningar för att alla som kan arbeta också har ett arbete, att klimatet för att starta och driva företag och för att investera blir väsentligt bättre och att en rejäl satsning på utbildning och forskning genomförs.
Våra förutsättningar att varaktigt höja tillväxtnivån i Sverige avgör vår förmåga att skapa förutsättningar för ökat välstånd och en långsiktigt hållbar välfärd. Det är bara till följd av högre tillväxt som vi kan garantera grundläggande trygghets- och välfärdsanspråk som dessutom kan antas växa med vår åldrande befolkning. Det är också en högre tillväxttakt som möjliggör mer betydande skattesänkningar som kan föra ner Sverige till de skatteuttagsnivåer som gäller i vår omvärld. Att lägga grunden för ett skifte uppåt för tillväxtkraften står därför i fokus för den moderata ekonomiska politiken.
Den moderata politiken har därför tre omedelbara prioriteringar:
Företagandeklimatet förbättras genom minskat krångel, skärpt konkurrens och eliminerad överbeskattning.
Arbetet stimuleras genom lägre inkomstskatt, snabba och verksamma åtgärder mot sjukfrånvaron och för att bryta det utanförskap som drabbat främst invandrare.
Den grundläggande skolutbildningen och högskolan reformeras för att framtidens kunskapsmål skall kunna nås. Förutsättningarna för forskning stärks genom ökade anslag och större frihet.
Regeringen har reviderat upp tillväxten för i år från 1,4 procent i vårpropositionen till 2,1 procent i budgetpropositionen. Den valbudget regeringen presenterade för 2002 för precis ett år sedan – med maxtaxa på dagis och kompensationer för egenavgifterna – fick större effekt på hushållens konsumtion än regeringen väntade sig, eller snarare ville tillstå inför valet. I år ökar hushållens reala disponibla inkomster med närmare 5 procent. Tre fjärdedelar av ökningen beror på höjda bidrag och sänkta skatter. Den privata konsumtionen ökar inte lika snabbt som inkomsterna eftersom hushållen har ökat sitt sparande. Sannolikt därför att de inser att regeringens valbudget förr eller senare måste betalas av hushållen själva. Upprevideringen av tillväxten i år beror även på att nettoexporten utvecklats bättre än väntat. Här spelar den svaga kronkursen en roll.
2003 räknar regeringen med att tillväxten skall öka till 2,5 procent Även nästa år är det den privata konsumtionen som skall hålla tillväxten uppe trots att den finanspolitiska expansionen byts ut mot en viss åtstramning. Ökade transfereringar i form av höjda tak i sjuk- och föräldraförsäkringen, höjda ersättningar i a-kassan och höjda pensioner äts upp av skattehöjningar i kommuner och landsting. Prognoserna bygger därför på att hushållen skall minska sitt sparande. Det som talar för det är årets ovanligt höga sparkvot. Enligt en undersökning av Demoskop som genomfördes efter valet räknar dock varannan svensk med en inkomstskattehöjning nästa år och av dessa säger mer än hälften att de tänker dra ned på sin konsumtion av den anledningen. Enligt LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin kommer alla reformer som LO och Socialdemokraterna gått till val på att kräva skattehöjningar med i genomsnitt 2 kr i kommuner och landsting. Regeringen räknar dock bara med en genomsnittlig skattehöjning på 25 öre i sin prognos. Det är en underskattning. Våra beräkningar visar att enbart landstingsskatten kommer att höjas med 43 öre i genomsnitt. Den finanspolitiska åtstramningen blir då större än regeringens ekonomer räknat med. Både hushållens planer enligt Demoskopundersökningen och våra egna beräkningar av hur stora skattehöjningarna blir nästa år pekar mot att den privata konsumtionen som utgör ungefär hälften av bruttonationalprodukten, kommer att växa långsammare än i regeringens prognos. Att skattehöjningarna kan få en sådan effekt var också någonting som den socialdemokratiske ordföranden i finansutskottet, Sven-Erik Österberg, varnade för i samband med finansutskottets utfrågning av riksbankschefen den 17 oktober.
Regeringens prognos bygger även på att investeringarna skall ta fart nästa år och att företagen åter skall våga fylla lagerhyllorna. Det förutsätter att framtidstron ökar hos företagen, vilket förefaller något osäkert mot bakgrund av oron i omvärlden.
Regeringen medger att osäkerheten är stor avseende hur ekonomin skall utvecklas framöver. Ett krig mot Irak skulle förutom att få ohyggliga konsekvenser för enskilda människor sannolikt bidra till ökad oro och dämpad ekonomisk aktivitet i världen. Kongressens beslut att stödja president Bush har ökat sannolikheten för ett krig.
Även utan ett krig kommer osäkerheterna att vara stora. För Sveriges del har USA blivit en allt viktigare mottagare av varuexporten. Det är USA som fått vara motor när tillväxten i Europa mer eller mindre stagnerat. Tyskland har nolltillväxt, hög arbetslöshet och stora budgetunderskott. Även länder som Frankrike och Italien brottas med stora budgetproblem. Regeringen räknar dock med att en återhämtning skall ske i Europa, och även i Japan som har ännu större problem, redan nästa år. Samtidigt skall tillväxten fortsätta att öka i USA. En mindre gynnsam internationell konjunkturutveckling får naturligtvis negativa återverkningar för Sverige eftersom efterfrågan på svenska varor dämpas.
Regeringen räknar dock med att exporten skall fortsätta att öka snabbt nästa år och dessutom att näringslivet efter att ha minskat sina investeringar i år skall våga öka dem igen nästa år. Även årets minskning av lagren skall bytas mot en lageruppbyggnad nästa år i regeringens prognos. Det är inte ett omöjligt scenario men förutsätter att framtidstron snabbt förbättras i näringslivet. Just nu finns inte många indikatorer på att en omsvängning är på väg.
Den svenska börsen har nu fallit med två tredjedelar sedan toppnoteringarna våren 2000. Många ekonomiska bedömare menar att börsutvecklingen inte har så stor betydelse för hushållens agerande – de flesta hushåll äger visserligen aktier men inte i någon större omfattning. Betydligt viktigare är hur huspriserna utvecklas och nu kommer signaler om att bostadspriserna i storstäder kan ha börjat falla. En ökad osäkerhet bland hushållen över hur bostadspriserna skall utvecklas borde resultera i ökat sparande och minskad konsumtion och inte minskat sparande och ökad konsumtion som i regeringens prognos.
En fortsatt svag börsutveckling får inte bara effekt för aktieägarna utan även för företagen och deras anställda. Finansdepartementets ekonomer beskriver själva hur finansiellt pressade företag lätt kan hamna i en ond cirkel:
Med låga aktiekurser minskar möjligheterna att få in pengar via aktiemarknaden. Sämre kreditvärdighet leder till att det blir dyrare och i vissa fall svårare att låna pengar på kreditmarknaden. Många företag är idag mer utsatta än tidigare vilket sammanhänger med att de har bytt finansieringsform från banklån till att i högre grad låna pengar via företagsobligationsmarknaden. På företagsobligationsmarknaden har räntan på obligationer utgivna av företag med låg kreditvärdighet ökat samtidigt som det har blivit svårare att emittera nya lån. För att undvika akuta likviditetsproblem, bl.a. när obligationslån förfaller och skall betalas tillbaka har somliga företag främst amerikanska men även i viss utsträckning europeiska tvingats vända sig till bankerna. Det är ofta förknippat med höga kostnader och stränga villkor. (Bilaga 2 Svensk ekonomi till budgetpropositionen.)
Livbolagen har drabbats hårt av börsnedgången eftersom de under 1990-talet successivt har ökat andelen aktier i sina portföljer för att kunna ge sina kunder en bättre avkastning. Många bolag har haft över hälften av sina placeringar i svenska och utländska aktier som nu är betydligt mindre värda. Det innebär att bolagens tillgångar nu börjar närma sig gränsen för de åtaganden de själva har tagit på sig i form av återbäring till kunderna, vilket har lett till diskussioner om hur man skall öka konsolideringen. Det kan exempelvis ske genom att man sänker den garanterade återbäringen från framtida inbetalningar.
Försäkringsbolagen påverkas dessutom negativt av en räntenedgång på så sätt att de riskerar att inte klara de lagstadgade solvensreglerna utan att vidta åtgärder för att förstärka sin finansiella ställning. Reglerna är likadana i EU-länderna och innebär att kapitalbasen som består av överskottsmedel och eget kapital skall vara minst 4 procent av nuvärdet av de garanterade åtagandena till försäkringskunderna. Nuvärdet beräknas enligt en diskonteringsränta som fastställs av finansinspektionen och som enligt ett EU-direktiv skall vara 60 procent av marknadsräntan. Räntan är för närvarande 3, 5 procent men skall eventuellt sänkas till 3 procent för 2003, vilket kan innebära att livbolagen hamnar under stipulerade solvenskvot och därför måste vidta åtgärder för att förbättra kapitalbasen, exempelvis genom nyemission eller aktieägartillskott.
En sänkning av diskonteringsräntan, med åtföljande uppskrivning av skulden till försäkringstagarna, innebär även att skulden måste matchas med tillgångar med lägre risk. Det kan leda till att livbolagen blir tvingade till ytterligare utförsäljningar av aktier med en fortsatt press nedåt på börskurserna.
Försäkringsbolagens problem har lett till att de fått säga upp personal. Länsförsäkringars livbolag skall exempelvis göra sig av med var femte anställd till följd av börsraset. Skandia har tvingat fram uppsägning av hundratals anställda i helägda dotterbolaget Skandiabanken och enligt tidningen Försäkring & Finans måste övriga Skandiabolag nu också avskeda enligt nya sparbeting.
År 2004 gör regeringen inte en prognos utan resonerar kring tre scenarier: lågtillväxt, bastillväxt och högtillväxt. Det är bastillväxt som är huvudscenario och som är utgångspunkt för finansplanen och utrymmet för utgiftsreformer. Lågtillväxtalternativet antas infalla ifall den internationella konjunkturen utvecklas sämre än väntat och högtillväxtalternativet om arbetsutbudet och lönebildningen utvecklas bättre än väntat. I detta alternativ ökar arbetsutbudet snabbare och en högre efterfrågan i ekonomin kan realiseras utan att inflationen tar fart.
Även bastillväxtalternativet bygger på en tämligen god utveckling på arbetsmarknaden bl.a. därför att regeringens åtgärder för att minska sjukskrivningarna antas resultera i att fler sjukskrivna återgår till arbetsmarknaden. Flertalet av regeringens åtgärder för att minska sjukskrivningarna är positiva då de är hämtade från den moderata handlingsplanen mot ohälsan som presenterades under valrörelsen. De är dock inte tillräckliga utan måste kombineras med åtgärder som förbättrar de ekonomiska incitamenten att arbeta i stället för att vara sjukskriven. Flera moderata krav om bl.a. en nationell vårdgaranti och ytterligare satsningar på rehabiliteringsinsatser har dock inte hörsammats.
Utgångspunkten i de olika scenarierna är att det i nuläget finns ledig kapacitet i ekonomin, varför efterfrågan under några år kan växa snabbare än utbudet utan att inflationen tar fart och Riksbanken höjer räntan för att kyla ned ekonomin. Regeringen har reviderat upp den potentiella tillväxten under senare år helt enkelt därför att det har visat sig att svensk ekonomi har kunnat växa relativt snabbt utan att det uppstått ett inhemskt inflationstryck. Det beror dock knappast på att svensk ekonomi fungerar bättre än för några år sedan. Under de åtta senaste år Socialdemokraterna har suttit vid regeringsmakten har man inte vidtagit några som helst åtgärder för att förbättra för företagen eller för att öka konkurrensen, och årets budgetproposition utgör inget undantag. Snarare beror det på att den potentiella tillväxten har drivits upp av utvecklingen i två speciella branscher – telekommunikation och bioteknik – som har en snabb produktivitetsutveckling och inriktning på export. En tillväxt som har privat konsumtion som motor kan mycket väl stöta på flaskhalsar mycket tidigare och därmed blir inflationsdrivande vid lägre tillväxttal.
Att telekommunikation, bioteknik och även de finansiella marknaderna är branscher som inte växer för närvarande innebär även att Stockholm kan väntas få en lägre tillväxt än övriga landet framöver, eftersom Stockholmsområdet har stått för en större andel av produktionen i dessa branscher än resten av landet i förhållande till sitt invånarantal. Stockholm tvingas dessutom till stora kommunala skattehöjningar för att klara av att leverera de skatteutjämningsbidrag till övriga landet som det nuvarande systemet bygger på. Den nya vänstermajoriteten i Stockholms läns landsting har beslutat höja skatten för 2003 med 1,30 kr. Samma majoritetskonstellation har också beslutat om ytterligare en höjning av kommunalskatten för boende i Stockholms stad med 50 öre. I en lång rad andra länskommuner följer liknande skattehöjningar. En veritabel skattechock rullas ut över huvudstadsregionen. Det är en oundviklig och avsedd effekt av det inomkommunala skatteutjämningssystem som infördes 1996.
Den typ av skattechock som nu läggs ut för Stockholms län kommer i ett mycket känsligt konjunkturläge där redan betydande problem avtecknar sig för Stockholmsregionen. Skattehöjningarna är mycket tillväxtskadliga och det kan ifrågasättas om regeringens uppräkning av tillväxten och kalkyler för kommande skatteinkomster är förenliga med den verklighet som regeringen nu lägger grund för. Den skada detta leder till betyder finansiellt mer än vad det budgetmässigt medför att undandröja systemets tillväxtfientliga inslag.
När tillväxten avtar i Stockholms län kan övriga landet inte räkna med lika stora utjämningsbidrag eller den betydande del av det totala skatteuttaget som intaxeras från Stockholms län. Stockholms roll som tillväxtmotor och som mjölkkossa har allvarligt skadats.
En lägre tillväxt får naturligtvis effekt även för de offentliga finanserna. För innevarande år har regeringen reviderat ned statens skatteintäkter från realisationsvinster. Dessa har krympt kraftigt i takt med att tillgångspriserna har sjunkit. Statens utgifter har också reviderats upp, framför allt därför att utgifterna för sjukförsäkringen har stigit mer än regeringen tidigare velat räkna med.
Om de osäkerhetsfaktorer som beskrivits tidigare blir verklighet kommer de offentliga finanserna att utvecklas sämre än i regeringens bedömning. Framför allt betyder lägre privat konsumtion lägre momsintäkter för staten. En sämre sysselsättningsutveckling medför även lägre inkomstskatter för kommunerna. Om regeringen inte lyckas hejda ökningen av sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna så kommer dessutom utgifterna för sjukförsäkringen att överskrida regeringens prognos.
Sverige har de senaste 30 åren trendmässigt halkat efter omvärlden i fråga om ekonomisk tillväxt och välståndsskapande. Från att 1970 legat i toppskiktet i den internationella välståndsligan, räknat i BNP per capita, återfinns vi numera på den lägre halvan. I realiteten innebär det att vi blivit fattigare, jämfört med flertalet andra länder.
Tabell: Fallande plats i välfärdsligan.
BNP per capita, köpkraftsjusterat
|
1970 |
1990 |
2000 |
|
|
1 |
Schweiz |
Luxemburg |
Luxemburg |
|
2 |
USA |
USA |
USA |
|
3 |
Luxemburg |
Schweiz |
Norge |
|
4 |
Sverige |
Kanada |
Schweiz |
|
5 |
Kanada |
Japan |
Island |
|
6 |
Danmark |
Norge |
Irland |
|
7 |
Frankrike |
Frankrike |
Danmark |
|
8 |
Australien |
Island |
Kanada |
|
9 |
Nederländerna |
Sverige |
Nederländerna |
|
10 |
Nya Zeeland |
Österrike |
Österrike |
|
11 |
Storbritannien |
Danmark |
Australien |
|
12 |
Belgien |
Belgien |
Belgien |
|
13 |
Tyskland |
Italien |
Japan |
|
14 |
Österrike |
Finland |
Tyskland |
|
15 |
Italien |
Nederländerna |
Finland |
|
16 |
Norge |
Tyskland |
Italien |
|
17 |
Finland |
Australien |
Sverige |
|
18 |
Japan |
Storbritannien |
Storbritannien |
|
19 |
Island |
Nya Zeeland |
Frankrike |
|
20 |
Spanien |
Spanien |
Nya Zeeland |
|
21 |
Irland |
Irland |
Spanien |
|
22 |
Grekland |
Portugal |
Portugal |
|
23 |
Portugal |
Grekland |
Grekland |
|
24 |
Mexiko |
Mexiko |
Sydkorea |
|
25 |
Turkiet |
Turkiet |
Tjeckien |
Källa: OECD
De senaste dryga 30 årens eftersläpning jämfört med flertalet övriga OECD-länder innebär en förlorad svensk välfärd motsvarande närmare 20 000 kronor per hushåll och månad, jämfört med OECD-genomsnittet.
På valutamarknaden illustreras Sveriges eftersläpning av en kontinuerligt försvagad växelkurs. Sedan mitten av 1970-talet har den svenska kronan tappat över 60 procent av sitt värde gentemot många valutor. Det innebär att vår köpkraft har urholkats, och att värdet av svenska tillgångar blivit mindre värda.
Uppenbart är att den svenska ekonomin har strukturella brister som leder till lägre tillväxtkraft. Att trenden dessutom är intakt tyder på att dessa strukturella brister är lika stora i dag som någonsin tidigare.
Det som främst kännetecknat den svenska utvecklingen sedan början av 1970-talet är den successiva utbyggnaden av den offentliga sektorn. Om offentlig verksamhet likställs med offentliga utgifter så kan vi konstatera att redan under 1970-talet steg de offentliga utgifternas andel av BNP till 50 procent. Utvecklingen har varit unik för Sverige, och sedan 1970 har vi legat 15–20 procentenheter över genomsnittet för OECD-länderna vad gäller de offentliga utgifternas andel av ekonomin. Det är en skillnad som står sig än i dag. Den svenska regeringen fortsätter att presentera nya offentliga utgifter som ”reformer”.
Expansionen av den offentliga sektorn har lett till ett undanträngande av privat verksamhet. I längden blir detta förödande för välfärden då det är inom privat verksamhet som förutsättningarna för offentlig produktion skapas. Vi ser redan hur den offentliga sektorn får allt större problem att klara sina kärnuppgifter.
Den växande offentliga sektorn kräver ett mycket högt skatteuttag. Att det i dag är fler människor i Sverige som är försörjda av offentlig sektor än det är som är försörjda av privat sektor är en tydlig indikation på det underliggande skattetryck som den privata sektorn är utsatt för.
Diagram: Antalet personer i privat respektive offentlig försörjning.
Det totala skattetrycket i Sverige uppgår till 53,5 procent av BNP (år 2001), vilket är högre än i något annat land.
Tabell 5:2 Skatter i procent av BNP* år 2000.
|
Över 50 % |
Sverige 53,3 % |
|
47,5 – 50 % |
Finland 48,5 %, Danmark 48,4 % |
|
45,0 – 47,5 % |
Belgien 46,0 %, Frankrike 45,5 % |
|
42,5 – 45,0 % |
Italien 42,8 % |
|
40,0 – 42,5 % |
Nederländerna 41,6 %, Norge 40,2 % |
|
40,0 – 37,5 % |
Tyskland 37,8 %, Storbritannien 37,7 % |
|
35,0 – 37,5 % |
Schweiz 35,9 % |
|
Under 35,0 % |
Japan 27,1%, USA 20,4 % |
Källa: OECD Economic Outlook
Expansionen av den offentliga sektorn sker på den privata sektorns bekostnad. Höga skatter och ett stort offentligt förmögenhetsuppbyggande tränger undan det privata sparandet, ett sparande som är en förutsättning för privata investeringar. Bruttoinvesteringarna inom det privata näringslivet i Sverige ligger märkbart under det som gäller för övriga länder i Europa. Det senaste året (år 2000) var investeringarnas andel av BNP lägre än i något annat EU-land.
Diagram: Privata investeringar (år 2000).
Det är denna utveckling som är en av de främsta förklaringarna till den svaga sysselsättningsutvecklingen i Sverige. Ökningstakten av sysselsättningen ligger i Sverige klart lägre än i nästan alla andra jämförbara länder.
Den strukturella bristen illustrerar det faktum att Sverige vid utgången av den senaste högkonjunkturen hade den högsta öppna arbetslösheten någonsin i slutet av en konjunkturtopp. Hösten 2002 uppgår den totala arbetslösheten till närmare 16 procent av arbetskraften, vilket kan jämföras med den officiella statistiken som visar omkring fyra procent öppet arbetslösa. Totalt är det i dag omkring 700 000 personer som saknar riktiga jobb, eller som jobbar mindre än vad de skulle vilja.
En mycket viktig aspekt i sammanhanget är den i Sverige snabbt växande sjukfrånvaron, som ”ätit upp” en stor del av den faktiska sysselsättningsökningen under senare år. Den ökade sjukfrånvaron innebär att ökningen av den verkliga sysselsättningen är betydligt lägre än den officiella. Ökningen i sjukfrånvaron motsvarar tre fjärdedelar av sysselsättningsökningen från 1997 till 2001.
Förutom de rent mänskliga problemen innebär den höga sjukfrånvaron också ett framtida resursproblem. Lägger man till de långtidssjukskrivna och förtidspensionerade till dem som saknar jobb eller är undersysselsatta är det sammantaget uppemot 1,5 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. Det innebär att var fjärde vuxen människa i arbetsför ålder inte går till jobbet. Detta försämrar förutsättningarna för en framtida tillväxt.
Diagram: Kraftig ökning av sjukskrivna.
Då hög närvaro av offentliga producenter oftast varit detsamma som monopol har utvecklingen inneburit sämre valfrihet för den enskilde liksom till en lägre effektivitet vad gäller produktion och leverans av efterfrågade varor och tjänster.
Totalt är den svenska offentliga konsumtionen omkring tio procentenheter större än genomsnittet för EU. Enligt en undersökning gjord av SNS Ekonomiråd sker endast 32 procent av de svenska hushållens konsumtion på konkurrensutsatta marknader. Motsvarande siffra för hela EU är 45 procent.
Offentliga monopol leder nästan undantagslöst till effektivitetsförluster. Den offentliga sektorns expansion är därmed också den främsta förklaringen till att Sverige under en lång tid uppvisat en lägre produktion och produktivitet än flertalet andra länder.
De höga skatterna har en rad negativa effekter på ekonomin. Den internationellt sett mycket höga svenska beskattning av företagare och ägande (bolagsskatten, utdelningsskatten, reavinstskatten och förmögenhetsskatten sammantaget) driver ut företagande ur landet då utländska aktörer med lägre skatt kan äga och driva företag utifrån lägre avkastningskrav. Skillnaderna mellan skattenivån i Sverige och den konkurrensmiljö vi möter blir alarmerande om man tar hänsyn till ekonomiernas storlek.
Diagram: Högre svensk skatt på ägande.
Alltfler svenska bolag säljs således till utlandet. Under 1990-talet uppgick nettoförsäljningen av svenska företag till utlandet till totalt 400 miljarder kronor. Detta samtidigt som svenska företag i allt större utsträckning lägger sysselsättningsökande realinvesteringar utanför Sverige. Under 1990-talet uppgick det totala nettoutflödet av egentliga investeringar till drygt 350 miljarder kronor, vilket är mer än det svenska näringslivets bruttoinvesteringar under ett helt år. Detta får också effekt på den inhemska sysselsättningen.
Ägande och investeringar över nationsgränser är inte negativt i sig, men när utvecklingen till stor del drivs av att ett land, i detta fall Sverige, skattemässigt missgynnar inhemskt ägande är det negativt.
Med alltfler ursprungligen svenska företag i utländsk ägo blir följden ofta att huvudkontor, och med dem andra viktiga funktioner inom företagen, placeras utomlands. Sverige riskerar därmed att halka efter vad gäller exempelvis forskning och utveckling, och detta i en ekonomi som blir alltmer kunskapsbaserad. Närmare 30 procent av de 250 största företagens huvudkontor var år 2000 placerade utomlands mot 10 procent år 1997.
Parallellt med den ekonomiska eftersläpningen de senaste årtiondena så har kursen på kronan försvagats. Mot vissa valutor uppgår försvagningen de senaste 20–25 åren till 60 procent.
Kronförsvagningen är resultatet av den förda ekonomiska politiken. Den visar på en sämre tillväxtkraft än omvärlden och urholkar vårt välstånd.
En högre svensk inflation än i omvärlden ledde tidigare till höga lönekostnader för svenska företag, och därmed försämrat konkurrensläge. Lösningen blev flera återkommande devalveringar. Det förändringstryck inom industrin som annars hade kommit till stånd uteblev. Detsamma gällde för arbetsmarknaden, då devalveringarna fick skyla över det faktum att den svenska lönebildningen inte fungerade tillfredsställande.
Denna utveckling har fortsatt. Sedan 1996 har den svenska kronan kontinuerligt försvagats. På det viset har den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen hållits uppe genom sjunkande priser samtidigt som beroendet av stora och etablerade exportföretag blivit allt större. Sveriges grundläggande strukturproblem i ekonomin har dolts genom att konsekvenserna tagits ut i form av vikande värde på den svenska valutan.
I budgetpropositionen gör regeringen bedömningen att kronan är mindre undervärderad i ett medelfristigt perspektiv än tidigare antagits. Man har med andra ord accepterat att den egna politiken lett till en varaktig försvagning av kronan.
Diagram: Real växelkurs (rensad för svensk inflation relativt utlandet) och nominell växelkurs.
Källa: Riksbanken
Det successivt lägre värdet på den svenska kronan gör att värdet på svenska tillgångar – företag och finansiella tillgångar – urholkas. Svenska företag blir därmed billiga uppköpsobjekt för utländska aktörer. Vår köpkraft, relativt utlandet, blir lägre. Jämfört med omvärlden blir vi således helt enkelt fattigare med en lägre växelkurs.
Årets budgetproposition följde på en märklig runda av förhandlingar mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om såväl vem som skulle sitta i regeringen som vad som skulle presenteras i budgeten. Fortfarande är det oklart hur långsiktigt samarbetet om den ekonomiska politiken är. Regeringen har inte som brukligt är presenterat utgiftsramar för de kommande tre åren utan enbart för två år. I budgetdebatten i samband med propositionens avlämnande till riksdagen avslutade finansminister Bosse Ringholm sitt anförande med att ”tacka Vänsterpartiet för ett bra samarbete om denna budget och både Vänsterpartiet och Miljöpartiet för en bra uppgörelse för hela den kommande mandatperioden”.
Vari skillnaden i samarbetet med Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet ligger, är dock oklart. Samarbetet för hela mandatperioden återfinns i ”hundratjugoen punkter för ett tryggare, rättvisare och grönare Sverige” och samarbetet avseende 2003 och 2004 i en särskild bilaga med kostnadsberäknade reformer. Dessa överensstämmer i stort sett med ”reformförslagen” i budgetpropositionen. Såväl de hundratjugoen punkterna som reformerna skall bara genomföras ”under förutsättning att de ekonomiska ramarna så medger”. Med dessa reservationer är det svårt även för den insatte läsaren att förstå vilka av förslagen som kommer att genomföras och vilka som inte kommer att göra det.
En av de få men desto mer upprörande nyheterna i Göran Perssons regeringsförklaring var att Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi (ESO) läggs ned.
Expertgruppen har under många år gjort sig känd för att presentera rapporter som stått fria från partipolitiska hänsyn. Inte sällan har ESO pekat på obehagliga sanningar. På ESO:s hemsida hittar man bland mycket annat studier som visar att Sverige har den högsta sjukfrånvaron i Europa, om att förekomsten av friskolor ökar kvaliteten även i kommunala skolor och om att en nationell finansiering av skolan och sjukvården skulle innebära att dagens kommunala utjämningssystem skulle kunna minskas rejält.
Men nu är det alltså slut. Ur det enpartistatsperspektiv som Socialdemokraterna alltmer ser Sverige finns inte plats för kritiskt tänkande som ifrågasätter partiets maktutövning.
Att ESO läggs ned är inte bara tragiskt därför att en kritisk röst tystnar, utan också för att många fler röster också riskerar att försvinna. Nedläggningen sänder en signal ut i hela den svenska forskarvärlden att den som för fram regeringskritiska rön riskerar att få se sin verksamhet nedlagd.
Antalet målformuleringar växer i budgetpropositionen. Någon tillväxtpolitik har regeringen däremot inte. Målformuleringarna verkar användas för att kamouflera detta faktum. Flertalet av målen är bra men eftersom de sällan följs av medel att åstadkomma målen och nästan alltid är möjliga att manipulera med statistik eller budgettrixande är de mer eller mindre meningslösa.
Ett exempel på sådan manipulation var t.ex. målet att ta ned den öppna arbetslösheten till 4 procent år 2000 som regeringen uppnådde genom att öka den dolda arbetslösheten i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och kunskapslyft.
Sedan kom sysselsättningsmålet om att öka antalet reguljärt sysselsatta i åldern 20–64 år till 80 procent 2004. Regeringen räknar inte med att nå ända dit, utan med att uppnå en sysselsättningsgrad på 78 procent 2004. Utan den enorma ökningen av antalet sjukskrivna hade dock sysselsättningsgraden varit lägre, eftersom såväl de sjukskrivna som deras vikarier räknas som sysselsatta.
Därefter lanserades målet om att halvera socialbidragsberoendet mellan 1999 och 2004. Målet är visserligen vällovligt men knappast någonting som regeringen kan styra eller yvas över om det uppnås. Den borgerliga majoriteten i Stockholm lyckades att halvera socialbidragsberoendet i Stockholm under den förra mandatperioden, men det var inte tack vare socialdemokratisk politik.
I budgetpropositionen presenteras ett mål för ohälsoarbetet som innebär att antalet sjukdagar skall halveras till 2008 samtidigt som antalet nya aktivitets- och sjukersättningar (tidigare förtidspensioner) skall minska. Det hade varit bättre om regeringen under sin tid vid makten sett till att förhindra att antalet sjukdagar fördubblats, vilket skett sedan 1997.
Inte oväntat gör regeringen ingenting för att förbättra för företagandet. En förändring av skattereglerna för småföretagare, de s.k. 3:12-reglerna, aviseras i budgetpropositionen men finns inte med i förteckningen över de propositioner regeringen planerar att presentera under riksmötet. Ett förslag i enlighet med utredningens betänkande, som endast innehöll detaljförändringar i systemet, är dock inte tillräckligt. Det krävs en rejäl förändring så att en större del av de vinster som skapas i företaget kan beskattas som just vinster och inte som lön.
De olika skatter som gör att företag inte skapas, att de som skapas inte växer sig större och att de som trots allt lyckas växa flyttar utomlands tänker regeringen dock inte göra någonting åt. Hit hör de omtalade skattereglerna för småföretagare, dubbelbeskattningen av aktier och förmögenhetsskatten.
Budgeten kommer inte att förbättra det svenska företagsklimatet. Den verklighet som beskrivs av professor Zoltan Acs, University of Baltimore, professor Magnus Henrekson, Handelshögskolan i Stockholm och chefekonomen Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv i en debattartikel består:
Det anmärkningsvärda för svensk del, enligt studierna, är att det bara finns hälften så många företagare som i flera andra länder på en jämförbar utvecklingsnivå. Relativt få människor startar företag och antalet företagare fortsätter rent av att minska. på tio år har antalet företagare minskat med 20.000. (DN Debatt 7 oktober 2002.)
Det har för de omvärldsbevakare som följer finanspolitikens fästs ett oproportioneligt stort intresse vid att de årligen fastslagna utgiftstaken inte överskrids. Att alltför ensidigt betrakta om utgiftstaken håller förbiser det faktum att det är den rådande politiska majoriteten som varje år har en möjlighet att höja taknivån. För de kommande två åren har till exempel föreslagits att utgiftstaken i två steg skall höjas med 70 miljarder kronor. En betydande utgiftsexpansion kan alltså rymmas under de tak som majoriteten äger makten att själv bestämma var de skall ligga.
Att regeringen nu bara fastlägger utgiftstak för två år framåt och inte för tre år som brukligt är innebär en försvagning av instrumentets återhållande effekt på utgifterna.
Utgiftstaken är ett instrument för finansministern att inför egna utgiftsexpansiva partivänner tillgripa som ursäkt för att dämpa krav på nya utgifter. De fungerar också som en kontrollfunktion över de kassamässiga flödena under innevarande budgetår. Det lämnar en möjlighet till indragningar från andra utgiftsområden när till exempel kostnaderna för sjukskrivningar har kommit att stiga närmast okontrollerat. Här har utgiftstaken haft och har fortsatt betydelse. Däremot fungerar de inte som tanken var som en spärr mot att tillfälliga skattesänkningar används för att finansiera varaktiga utgiftsökningar.
Konjunkturinstitutet gjorde i augusti bedömningen att om inga besparingsåtgärder vidtogs skulle statens utgiftstak överskridas med 5 miljarder kronor i år och med 20 respektive 13 miljarder kronor 2003 och 2004. I budgetpropositionen förklarar regeringen att utgiftstaken kommer att hållas men att marginalen krympt till omkring en halv miljard kronor åren 2002–2004. Ändå har regeringen inte vidtagit några större besparingsåtgärder.
De enda konkreta besparingsåtgärder som föreslås gäller sjukskrivningarna och här gör regeringen en mångmiljardöverskattning av förslagens effekt (se nedan).
Därutöver föreslår regeringen en ”osthyvel” på 0,7 procent på alla myndighetsanslag. Det är ett gammalt beprövat och föga verkningsfullt knep. Politikers uppgifter är att prioritera mellan utgifter och inte att skjuta över det ansvaret på tjänstemännen.
Ett flagrant exempel på rent trixande för att komma under utgiftstaket är att sysselsättningsstödet till kommunerna på 3 miljarder kronor nu förlängs ett år. I stället för att ge statsbidrag till kommunerna för att de skall kunna anställa mer personal krediterar man kommunerna mer av de skatteintäkter staten tar in för kommunernas räkning än vad de egentligen skall ha.
Riksbanken verkar inte imponerad av regeringens besparingsförslag. Vid finansutskottets utfrågning av riksbankschefen den 17 oktober framgick att Riksbanken fortfarande gör bedömningen att utgiftstaken kommer att överskridas med 10 miljarder kronor både 2003 och 2004.
Regeringen lägger i budgetpropositionen fram en rad förslag för att minska sjukfrånvaron. Flertalet är hämtade från den moderata handlingsplanen mot ohälsan som vi presenterade i valrörelsen. Det är naturligtvis välkommet att regeringen anammar delar av vår politik. De besparingsvinster man räknar hem är dock alldeles för stora, särskilt som man inte tillsätter lika mycket resurser som vi för att minska sjukfrånvaron. Sammanlagt tillskjuter vi drygt 3 miljarder kronor mer än regeringen 2004 för att genomföra vårdgarantin och till försäkringskassorna för att köpa vård och rehabilitering. Dessutom har man utelämnat det av våra förslag – en extra karensdag den åttonde sjukdagen – som skulle kunna leda till beteendeförändring och därför medföra lägre antal sjukdagar. Senare tids forskning visar nämligen att ersättningens storlek har betydelse för utvecklingen av sjukskrivningarna1. I stället föreslår regeringen att taket i sjukförsäkringen skall höjas från 7,5 till 10 basbelopp, vilket kommer att medföra att fler höginkomsttagare vill sjukskriva sig.
Den största effekten på sjukskrivningarna räknar regeringen skall uppkomma genom ett förslag som man ännu inte lagt fram och som ännu ingen vet hur det ska se ut eller hur riksdagen kommer att ställa sig till. Regeringen skriver i finansplanen:
Dålig arbetsmiljö måste kosta. Arbetsgivarna har ett stort ansvar för hälsan i arbetslivet. Därför föreslår regeringen starkare ekonomiska drivkrafter för de enskilda arbetsgivarna att ta ett större ansvar för arbetsvillkoren och för att integrera det förebyggande och rehabiliterande arbetet i verksamheten.
Det kan innebära allt möjligt, exempelvis en förlängning av arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen, vilket företagarorganisationerna motsätter sig. För den offentliga sektorn skall i stället de ekonomiska drivkrafterna minskas. Dålig arbetsmiljö skall premieras genom ökade resurser så att sjukskriven personal kan ersättas med ny sådan.
Regeringen anger själv besparingen till 5 miljarder kronor 2003 och ungefär 7,5 miljarder kronor 2004 jämfört med nivån 2002. Jämfört med de prognoser som Riksförsäkringsverket gjort för anslagen sjukpenning och rehabilitering respektive aktivitets- och sjukersättning (tidigare förtidspension) ligger regeringens bedömning av anslagens utveckling närmare 11 miljarder kronor lägre 2003 och drygt 12 miljarder kronor lägre 2004. Det är inte sannolikt att regeringens begränsade förslag skall få en så stor effekt och i synnerhet inte så tidigt.
Förutom att sjukfrånvaron medför stora statliga kostnader och ett fortsatt högt skatteuttag kommer det att verka hämmande på arbetskraftsutbudet och tillväxten för lång tid framöver. Statistik från Riksförsäkringsverket visar exempelvis att redan efter tre månaders sjukskrivning är det endast 13 procent som någonsin kommer tillbaka helt till jobbet. En hög tillväxt framöver kommer med andra ord att förutsätta en hög produktivitet eftersom ökningen av antalet verkligt arbetade timmar begränsas av att över en halv miljon svenskar är antingen långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Att regeringen bara suttit passiv och sett på när sjukskrivningarna har dubblerats sedan 1997 är förfärande även ur perspektivet att det hade varit så mycket lättare att kväva problemet i sin linda. Nu behövs mycket mer drastiska åtgärder som regeringen inte verkar beredd att vidta.
Vi moderater var emot införandet av det inomkommunala skatteutjämningssystemet och har även fortsatt yrkat på dess snara avskaffande. Utjämningssystemet är tillväxtfientligt, i strid med grundlagens syfte och orättvist. Vi föreslog inför valet ett tillskott av statsbidrag till utjämningssystemet i syfte att undanröja de mest orimliga effekterna av systemet inför ett avskaffande. Med en borgerlig regering hade ändringar kunnat göras som hade undanröjt de mycket kraftiga skattehöjningar som nu föreslås i bland annat Stockholms län. Vi är även fortsatt av uppfattningen att utjämningssystemet skall avskaffas och att särskilda insatser behövs för att dämpa de mycket negativa effekter som utjämningssystemet får för bland annat Stockholmsregionen.
Den nya vänstermajoriteten har efter åratal av fördömanden av Moderaternas kritik av systemet, omedelbart vänt sig till biträdande finansministern Lars-Erik Lövdén efter majoritetsskiftet och begärt statligt stöd för att dämpa utjämningssystemets effekt. Det har den lika hårt fördömande i synen på den typen av begäran om assistans biträdande finansministern nu sagt sig möjligen kunna efterkomma. En mycket tydlig demonstration av hur maktfullkomligt socialdemokratin uppträder. Vi avvaktar därför nu vad regeringen avser att återkomma med för att dämpa effekten. Vi avsätter i vår budget 0,5 miljarder för år 2003 och 0,5 miljarder för 2004 för att ha beredskap för att finansiera en dämpad brandbeskattning av Stockholmsregionen. Den avsättningen kan komma att behöva förändras i förhållande till eventuella justeringar från regeringen i utjämningssystemet.
Den moderata budgetpolitiken syftar till att lägga grund för en uthållig tillväxt på 3 procent årligen utan att prisstabiliteten hotas. Riksbanken bedömer med nuvarande ekonomiska förutsättningar den långsiktigt hållbara tillväxtnivån i Sverige till 2–2,5 procent. För att möjliggöra en varaktig nivåhöjning krävs att arbetskraftsutbudet ökar, att konkurrensen i hela ekonomin förstärks och att produktiviteten höjs. Vi presenterar i sex steg en budgetpolitisk inriktning som syftar till att sänka utgifts- och skattetrycket i Sverige.
Förhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i hög utsträckning tagit sin utgångspunkt i att förena de tre partiernas olika förslag till utgiftsökningar. Det leder i budgeten till en rad nya små utgiftsökningar men också till nya kostsamma reformer, reformer som i sin tur kan förutsättas leda till beteendeförändringar som leder till en trolig kommande utgiftsexpansion. Exempel på detta är förslaget om att höja taken för ersättning i sjuk- och föräldraförsäkringen. En politik som gör fler bidragsberoende och som ökar förväntan på växande offentliga utgifter kommer med nödvändighet att leda till behov av höjda skatter eller växande budgetunderskott.
Vi har därför förslag som för in inslag av ökade självrisker i olika transfereringssystem. Vår politik tydliggör att det i varje läge skall löna sig att arbeta. Det leder till att arbetskraftsutbudet ökar och att kommande utgiftsökningar kan brytas.
Vi föreslår betydande utgiftsminskningar som motsvarar neddragningar av nära 10 procent av den statliga budgetens omfattning. Vi minskar transfereringar av olika slag, drar ned på byråkrati och säger nej till en lång rad oprecisa satsningar. Vi återför därefter en del av resurserna till andra för oss mer angelägna områden för att förbättra skola, sjukvård, stödet till handikappade, ett fungerande rättsväsende, ett starkare försvar, nya och bättre vägar och förstärkt valfrihet för barnfamiljer. Vi koncentrerar skattemedlen till statens och det offentligas kärnuppgifter, de uppgifter som ingen annan bör eller kan överta ansvaret för att finansiera. Det ger till effekt en politik där det lönar sig bättre att arbeta och där tryggheten och tilltron till de offentliga kärnuppgifterna växer. Samtidigt kan vi börja sänka den offentliga utgiftskvoten.
Den majoritet som inte för en politik som dämpar utgiftsanspråken långsiktigt eller som inte minskar utgiftskvoten landar lätt i återkommande problem med att hålla utgiftstaken, alternativt tvingas till ständiga upptaxeringar av taknivån. Den rådande majoriteten har i växande omfattning haft detta problem, och har, vilket många påpekat, i växande utsträckning parerat det med budgetmässiga operationer som på papperet kunnat framställa utgiftstaken som fredade men som i realiteten inte medfört några riktiga åtgärder. Den som en gång börjat manipulera kommer alltid att kunna framställa det som om att man klarat utgiftstaken, frågan blir dock hur omfattande de kringgående rörelserna blivit. Utgiftstaken skall hållas, men det måste föregås av en politik som bryter utgiftsökningarna (och börjar sänka utgiftskvoten).
Den moderata budgetpolitiken förstärker statens och det offentligas förmåga att klara kärnuppgifterna. Det är bra för alla de människor vars välbefinnande och utveckling är beroende av detta, men det är också bra som grund för en uthållig tillväxtökning. När kunskaperna växer följer i nästa led fler nya jobb med ökat kunskapsinnehåll. När rättstryggheten växer gynnar det företagande och ett öppet samhällsklimat. Ökade insatser som möjliggör för svensk sjukvård att erbjuda vård direkt utan att människor skall behöva lida och sjukskriva sig i väntan på vård är både bra för enskilda och för ekonomin i sin helhet.
Det utrymme som kvarstår efter att vi föreslagit utgiftsminskningar balanserat av vissa utgiftsökningar måste användas för strategiska tillväxtfrämjande skattesänkningar. Det är bara en högre tillväxt som långsiktigt kan möjliggöra växande resurser till grundläggande offentligfinansierade välfärdstjänster och samtidigt möjliggöra ett sänkt skattetryck.
En av de viktigaste faktorerna för att lägga grund för en högre uthållig tillväxt är att höja arbetskraftsutbudet. Det påverkas i skattehänseende främst av marginaleffekter för dem som tjänar minst i förhållande till olika transfereringssystem. Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete. Det påverkas också av marginalskattenivån.
Den moderata skattesänkningsstrategin inriktar sig nästan uteslutande på att i första hand sänka inkomstskatten för dem som tjänar allra minst. Det är de unikt höga skatterna på låga inkomster, ytterligare förvärrat av de mycket kraftiga kommunala och landstingskommunala skattehöjningar som nu föreslagits, som skapar beroendet av bidrag och som dämpar viljan att arbeta. Vi föreslår också ett avskaffande av värnskatten som fungerar som en straffskatt på kunskap och heltidsarbete som riskerar få vår mest välutbildade arbetskraft att söka sig utomlands eller minska sitt arbetskraftsdeltagande.
En politik som etablerar en lägre utgiftskvot och som sänker tillväxthindrande skatter lägger grund för en varaktig höjning av tillväxttakten. Det i sin tur lägger grund för en politik som grundad på högre tillväxt kan börja arbetet för en mer frihetsinriktad svensk skattepolitik som gör att alla får mer att leva på efter skatt, som uppmuntrar startande och ägande av företag och som möjliggör för fler att spara.
Sverige bör vara med i eurosamarbetet. Genom att regeringen valt att ställa Sverige utanför eurosamarbetet råder valutaoro med en svag krona. Det leder till högre priser och räntor som urholkar välståndet.
En gemensam valuta underlättar för både företag och konsumenter genom minskad valutaosäkerhet, långsiktigt lägre räntor, ökad handel och därmed lägre priser på den inre marknaden. Det blir lättare för privatpersoner och småföretag att agera över gränserna när man skall resa, handla, göra affärer, spara, låna, investera, köpa hus, studera eller pensionera sig.
Sverige måste så fort som möjligt få ta del av de fördelar som den gemensamma valutan innebär. Därför bör regeringen redan i höst presentera en tidtabell över processen för beslut om euron. Så snart ett beslut om en svensk euroanslutning är fattat bör Sverige ansluta sig till ERM2.
Vårt långsiktiga mål är att den konsoliderade offentliga sektorns finanser skall vara i balans över konjunkturcykeln. Regeringens mål om ett överskott på 2 procent över konjunkturcykeln innebär på lång sikt att sparandet byggs upp i den offentliga sektorn i stället för i den privata sektorn. Det hämmar såväl företagandet och tillväxten som den enskildes trygghet i form av ett eget sparande.
Vi har även en målsättning att den konsoliderade offentliga sektorns bruttoskuld skall tas ned under 40 procent av BNP. Vid utgången av 2001 var bruttoskulden 56,6 procent av BNP. För att snabbare få ned skuldkvoten till 40 procent budgeterar vi för ett överskott i den offentliga sektorns finanser som är ungefär lika stort som regeringens, trots vårt långsiktiga mål om balans i finanserna.
Tabell 7:1 Den offentliga sektorns finansiella sparande.
|
2003 |
2004 |
|
|
Finansiellt sparande i offentlig sektor med regeringen |
35 |
39 |
|
Procent av BNP |
1,5 |
1,6 |
|
Moderata nettobesparingar |
27 |
45 |
|
Positiv ränteeffekt till följd av moderata privatiseringar |
1 |
3 |
|
Moderata nettoskattesänkningar |
31 |
48 |
|
Finansiellt sparande i offentlig sektor med Moderaterna |
33 |
39 |
|
Procent av BNP |
1,4 |
1,6 |
|
Skillnad i finansiellt sparande |
– 3 |
0 |
|
Moderata privatiseringar utöver regeringens |
30 |
40 |
Vår politik innebär även en snabbare utförsäljning av statliga företag, vilket möjliggör en snabbare amortering av statsskulden. Våra privatiseringar överstiger regeringens med 30 miljarder kronor 2003 och 40 miljarder kronor 2004. Skuldkvoten kan även bringas ned genom ökad tillväxt. Vi tror att vår politik skulle leda till en snabbare tillväxt men vi räknar oss inte detta tillgodo.
I regeringens beräkningar kommer den offentliga sektorns bruttoskuld att minska till 49,3 procent av BNP 2004. Vårt budgetförslag innebär att skulden minskar till 46,7 procent av BNP.
Tabell 7:2 Skuldkvoten.
|
2002 |
2003 |
2004 |
|
|
Konsoliderad bruttoskuld enligt regeringen |
1 207 |
1 205 |
1 255 |
|
Procent av BNP |
53,6 |
50,9 |
49,3 |
|
Vårt finansiella sparande i förhållande till regeringens |
– 3 |
0 |
|
|
Våra privatiseringar utöver regeringens |
30 |
40 |
|
|
Ackumulerad minskning av skulden utöver regeringens |
27 |
67 |
|
|
Konsoliderad bruttoskuld enligt Moderaterna |
1 178 |
1 188 |
|
|
Procent av BNP |
49,8 |
46,7 |
|
|
BNP |
2 252 |
2 367 |
2 546 |
Den moderata skattepolitiken har två huvudsakliga syften:
Vi vill sänka skatter för att möjliggöra ökad tillväxt och entreprenörskap som ger alla en bättre välståndsutveckling.
Vi vill genomföra skattesänkningar som ökar medborgarnas inflytande över sina liv. Därför lägger vi tonvikten på sänkta inkomstskatter och på att avveckla fastighetsskatten.
I dagens värld, då både människor och kapital är lättrörliga, innebär höga skattesatser inte detsamma som goda skatteinkomster. Tvärtom riskerar man att allt högre skatter måste tas ut på allt färre skattebaser eftersom rörliga skattebaser med höga skattesatser riskerar att lämna landet. Till slut blir då låginkomsttagare, basal konsumtion och fastigheter det enda som är möjligt att beskatta – vilket i så fall kommer att ske med allt högre skattesatser. Det blir allt tydligare att höga skatter inte är en förutsättning för stabila skatteinkomster, snarare förhåller det sig tvärtom. Omvänt innebär sänkta skattesatser inte med någon automatik mindre skatteinkomster. Mot den bakgrunden är det viktigt att sänka skatterna för såväl lättrörliga skattebaser som för låg- och medelinkomsttagare.
Skillnaderna i skattepolitiken mellan olika partier och politiska inriktningar grundar sig på skillnader i människosyn. Antingen tror man att människor själva har förmågan att fatta egna beslut, att välja och att ta ansvar, eller så gör man det inte. Vi tror på människans behov av frihet och förmåga att ta ansvar, och vi vill därför ersätta dagens höga och orättvisa skatter med låga och rättvisa skatter. Att alla skall kunna leva på sin lön är ett av våra viktigaste skattepolitiska mål.
Därför vill vi höja grundavdraget för alla. Som vi ser det har varje människa rätt att bestämma över sitt eget liv och fatta de avgörande besluten själv. Vi vill avveckla förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen och stoppa skattediskrimineringen av fåmansföretag. På sikt bör den statliga inkomstskatten avskaffas. Den extra beskattningen av utbildning, kompetens och extra förvärvsinkomster upphör då.
Sverige behöver en genomgripande inkomstskattereform. Sänkta skatter ökar människornas trygghet och möjligheten att spara ihop till en ekonomisk buffert. Med förbättrad personlig ekonomi ökar också människors självkänsla.
En inkomstskattereform måste ge ökad social trygghet och motverka fattigdomsfällor. Fler jobb skall göras möjliga och den sociala rörligheten öka. Det måste alltid löna sig att arbeta och att utbilda sig. Därför måste en skattereform ha sin tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare.
Människor skall ges möjlighet att klara av sina egna grundläggande behov innan de börjar betala skatt. Därför bör grundavdraget höjas rejält. På sikt vill vi att de första 50 000 kronorna skall vara befriade från inkomstskatt.
Det är orimligt att skattesystemet inte tar hänsyn till försörjningsbörda. Framför allt är det barnfamiljer som har det svårt att få ekonomin att gå ihop. Utöver dagens barnbidrag vill vi därför införa ett extra grundavdrag på 15 000 kronor per år och barn upp till 16 år vid den kommunala beskattningen. För dem som inte kan tillgodogöra sig avdraget utgår ett motsvarande bidrag.
Beskattningen av arbete skall utformas så att fler motiveras att arbeta. Vi vill därför införa ett förvärvsavdrag för pensionsgrundande inkomster. Förvärvsavdrag såväl som grundavdrag görs mot den kommunalt beskattningsbara inkomsten.
Dessa tre skattesänkningar är så omfattande att de inte fullt ut kan genomföras omedelbart. Nästa år bör grundavdraget för alla höjas rejält och det extra barnavdraget för barn börja införas. Förvärvsavdraget växlas mot dagens skattereduktion.
Det måste också skapas förutsättningar för vanliga människor att kunna köpa tjänster. Det ökar välfärd och flexibilitet. Stressen minskar och ett större utbud av arbete skapas.
Det höga svenska skattetrycket drabbar särskilt de verksamheter där det finns ”gråa” eller ”svarta” alternativ. Tjänster riktade mot hushållen är ett exempel. Många sådana arbetsuppgifter utförs i dag i form av ”gör-det-själv” eller svart. Att köpa sådana tjänster med full skattebörda är förbehållet de rika, eller dem som kan få någon annan att betala.
För tjänster utförda i hemmet skall enligt vår mening en skattereduktion på 50 procent av arbetskostnaden på maximalt 50 000 kronor per hushåll införas. Det leder till att svarta jobb blir vita och gör att människor kan känna att både tiden och pengarna räcker till.
Fastighetsskatten är i dag en skatt på en fiktiv avkastning på husets taxeringsvärde utan någon koppling till en verklig inkomst. Skatten drabbar alla boendeformer i Sverige.
Bostadsrättsföreningar betalar skatt på värdet av fastigheten och för hyresrätter gäller i regel att en halv månadshyra per år utgörs av fastighetsskatt. Fastighetsskatten för småhus varierar starkt och skattens storlek beror i hög grad på var fastigheten är belägen. Förmögenhetsskatten har också kommit att bli en skatt på boendet som främst drabbar äldre människor med nedamorterade lån. Den tas ut på samma grunder som fastighetsskatten och är därmed lika orättfärdig. Bostadsrättsföreningar är därtill tvingade att ta upp en fiktiv schablonintäkt till beskattning. Även denna grundar sig på taxeringsvärdet.
Taxeringsvärdena som tidigare varit frysta under flera år höjdes kraftigt förra året. De höjs ytterligare i år och regeringen räknar med en årlig ökningstakt på fem procent. För att folk skall ha råd att bo kvar måste, som ett första steg, de tidigare lägre taxeringsvärdena återställas.
Vi vill avskaffa fastighetsskatten. Procentsatsen för fastighetsskatten bör därför sänkas successivt. Nästa år bör den sättas till 0,9 procent för småhus och 0,5 procent för flerbostadshus. Skattesatsen skall successivt sänkas tills fastighetsskatten är avskaffad. Schablonintäkten avskaffas omedelbart. För att minska de regionala skillnaderna skall endast halva markvärdet användas som grund för beskattning.
Det finns flera skatter som är speciellt hämmande för tillväxten, särskilt skatter som minskar tillgången på kapital i Sverige. Det rör sig om skatter som hämmar sparandet, men allvarligare är de skatter som driver kapital och företag ur landet.
Det rör sig också om skatter som hindrar uppkomsten av nya företag och försvårar för de redan existerande. Sverige skall ha ett så attraktivt skatteklimat att kapital och människor söker sig hit.
Skatten på förmögenheter har slopats i de flesta länder. I Sverige tas förmögenhetsskatt ut även vid förhållandevis låga förmögenheter. Skattesatsen är internationellt sett hög. Det gör att Sverige kommit i en särdeles ogynnsam position vad gäller konkurrens om kapital. Skatten ökar avkastningskravet på investeringar som görs här.
Förmögenhetsskatten bör slopas. I ett första steg föreslår vi att sambeskattningen slopas. Därmed blir fribeloppet två miljoner kronor per person.
Beskattningen av kapital och kapitalinkomster i Sverige försvårar kapitalbildningen och är därmed också en hämsko på nyföretagandet. Lågt räknat har under senare år cirka 500 miljarder kronor lämnat landet utan att svenska skattemyndigheter har någon insyn. Huvudorsaken till detta stora utflöde är givetvis de höga skatterna på kapital. De bör därför successivt sänkas till genomsnittlig EU-nivå, vilket skulle medföra en vitalisering av svenskt näringsliv. Dessutom skulle med stor säkerhet en stor del av det flyktade kapitalet komma åter.
Svenska aktieägare missgynnas i förhållande till utländska ägare, vilka i de flesta fall inte drabbas av någon beskattning av utdelningarna. Detta medför också att det utländska ägandet i svenska företag ökar, vilket i sin tur ökar benägenheten att flytta företagen eller delar av verksamheten ur Sverige. Vi vill successivt avskaffa dubbelbeskattningen under mandatperioden.
Dagens diskriminerande skatteregler för fåmansbolag bör avskaffas. De leder bl.a. till att ägare till små, snabbväxande och vinstrika företag betalar extra hög skatt. Det gäller till exempel beskattning av aktieutdelning, reavinster och inkomstfördelning. Roten till de diskriminerande reglerna är att inkomst av arbete och inkomst av kapital beskattas olika högt. Reglerna är också orsak till att människor som sålt företag och fått betalt i aktier nu tvingats betala betydligt över 100 procent i skatt.
Utdelning till aktiv ägare av fåmansbolag skall beskattas som inkomst av kapital om ägaren tagit ut en skälig lön.
Den nuvarande statliga inkomstskatten betalas av närmare 40 procent av alla heltidsarbetande. Det är således inte någon exklusiv elit som betalar denna skatt. Den statliga inkomstskatten fungerar därmed som straffbeskattning på heltidsarbete och som nämnts som en straffbeskattning av utbildning och kompetens. Därmed är den en av anledningarna till att färre tar akademisk examen i Sverige än i andra jämförbara länder.
Skattebelastningen skiljer sig radikalt mellan samma livsinkomst som fördelas jämnt under livet respektive den som varierar över åren. Det beror på den statliga inkomstskatten. Det gäller till exempel ungdomar som jobbar mycket periodvis för att sedan resa eller utbilda sig, elitidrottsmän med kort karriär, och konstnärer eller företagare med ojämna inkomster mellan åren. Att utländska experter har fått ett undantag som avsevärt sänker deras skatt visar att även regeringen kommit till insikt om inkomstskattens negativa inverkan på Sveriges konkurrenskraft. Vi anser att det är orättvist att en svensk medborgare skall betala upp till dryga 25 procentenheter mer i skatt än sin utländska kollega som utför samma jobb.
Den nuvarande statliga inkomstskatten är progressiv och har också skapat ett behov av särregler för egenföretagare och för beskattning av personaloptioner. Dessa leder till onödig byråkrati och till orättvisor. Vi vill att denna skatt successivt avskaffas.
Arvs- och gåvoskatten försvårar generationsskiften i familjeföretag. I Sverige har vi mycket låga skattefria belopp för arvsskatt jämfört med flertalet länder inom OECD och EU. Skattesatserna i Sverige är dessutom höga i jämförelse med snittet inom såväl EU som OECD. I kombination med övriga kapitalinkomstskatter är arvs- och gåvobeskattningen en viktig orsak till kapitalflykten från Sverige. Den bör i likhet med förmögenhetsskatten avskaffas.
Ett sätt för många nya företag att försäkra sig om kompetenta medarbetare är att skapa optionsprogram. Det innebär att medarbetarna visserligen inte får särskilt mycket betalt i lön under ett uppbyggnadsskede, men i gengäld får de en utfästelse att senare förvärva aktier i företaget. Det är nödvändigt att utreda vilka ytterligare åtgärder inom skatteområdet som erfordras för att svenska optionsprogram skall bli konkurrenskraftiga. Detta skulle sannolikt medverka till att utflyttningen av kompetenta unga personer minskade. I bästa fall skulle det också kunna utgöra en möjlighet att rekrytera kompetens från utlandet.
Inkomster från royalty på patent skall kunna beskattas som inkomst av kapital. Här framstår tydligt likheterna mellan humankapitalet och realkapitalet. I dag beskattas royaltyinkomsterna som inkomst av tjänst, vilket driver uppfinningsrika innovatörer ut ur landet i stället för att slå vakt om deras kompetens för att utveckla nya idéer i Sverige.
Brist på riskkapital är ett av de största hindren för nyföretagande. Riskkapitalbildningen bör stimuleras för att öka tillgången framför allt vid start av nya företag. Samma villkor bör gälla för små som för stora företag.
Det bör utredas hur reavinstskatten på värdepapper kan uppskjutas om man gör omplaceringar mellan olika fonder eller värdepapper. Inriktningen bör vara att skatten betalas först vid realisering av kapitalet.
Den svenska beskattningen av jordbrukets produktionsmedel är även den extremt hög. Eftersom livsmedelspolitiken är densamma i hela EU framstår den svenska skattebelastningen här i sin klaraste dager. Vi vill sänka beskattningen av diesel till samma nivå som våra främsta konkurrentländer och slopa beskattningen på växtnäring.
Energibeskattningen är krånglig och ogenomtänkt. Beskattningen av energi är även den hög i Sverige. Beskattningen av energi har alltmer kommit att delas upp i en miljörelaterad del och i en energirelaterad del. Miljöskatten har till syfte att minska användningen av så kallade miljöskadliga bränslen. Den består i dag huvudsakligen av koldioxidskatt och svavelavgift. Energiskatten är en punktskatt på energi.
Enligt vår mening skall miljöskatter tas ut i produktionsledet medan energiskatter skall tas ut i konsumentledet. Då erhålls en konkurrensneutral beskattning mellan olika energiproducenter och mellan olika bränslen.
I Sverige finns en skatt som bryter mot denna princip. Det är den extra energiskatt som tas ut på el producerad i kärnkraftverk. På sikt bör den tas bort. Redan nästa år bör den sänkas med motsvarande 1 000 kronor/MW och månad.
För många svenskar är bilen det enda möjliga transportmedlet. Det gäller för resor från och till arbetet, för att hinna hämta och lämna barn på dagis eller för socialt umgänge på fritiden. Oavsett var i Sverige man befinner sig underlättar bilen vardagen och är till glädje på fritiden.
Hög bränslebeskattning medför att arbetsresor försvåras och att utrymmet för umgänge med familj och vänner krymper.
Höga bränsleskatter motiveras ofta med miljöargument. De har emellertid endast marginell påverkan på konsumtionen av bränsle. Eftersom transporterna är nödvändiga äger de rum trots den höga kostnaden.
Skatten på såväl bensin som på diesel bör sänkas. Den skall inte vara avsevärt högre i Sverige än genomsnittligt i Europa.
För människor som bor i glesbygd är bilen helt avgörande för möjligheten att arbeta. Då de lokala arbetsmarknaderna blir allt större kommer arbetspendlingen att spela en allt större roll, vilket till exempel den regionalpolitiska utredningen påpekat.
Det avdrag som i dag medges täcker inte kostnaderna för bilresor. Allteftersom bränslepriset ökat har värdet av avdraget urholkats. Det ger heller inte en rimlig möjlighet att kompensera värdeminskningen på bilen. Avdraget bör därför nästa år höjas till 20 kronor per mil.
Bristerna i det offentliga pensionssystemet blir alltmer uppenbara. Det egna sparandet till en trygg ålderdom bör underlättas. Avdraget för avgift till pensionsförsäkring ökar vi därför till ett prisbasbelopp.
När de skattefria införselkvantiteterna från andra EU-länder stiger är det givetvis viktigt att anpassa de svenska alkoholskatterna till omvärldens nivåer. Den danska nivån kan tjäna som riktmärke. Regeringen räknar med minskade intäkter från alkoholskatterna på grund av de ändrade införselreglerna.
Sänks inte alkoholskatterna kommer allt större mängder av den i Sverige konsumerade alkoholen att antingen köpas utomlands eller smugglas in i Sverige. I Sverige har redan bryggerinäringen kommit i svårigheter på grund av de höga svenska punktskatterna. Regeringens passivitet missgynnar svensk industri och svenska konsumenter. Vi vill anpassa dessa skatter till den danska nivån på alkoholskatter. Sannolikt betyder det att inkomsterna från dessa skatter blir högre än vad regeringen räknar med.
Skatt på annonser och reklam infördes i början av 1970-talet för att finansiera ökningen av presstödet och för att få en enhetlig beskattning av annonser och reklam. Svårigheter i tillämpningen och kontrollen av skatten på annonser och reklam har lett till att den del av skatten som avser reklamtrycksaker redan har avskaffats.
Skatten är inte konkurrensneutral och de svårigheter i tillämpningen och kontrollen som var skälet till att reklamskatten på reklamtrycksaker avskaffats gäller precis i lika stor utsträckning för de delar av reklamskatten som finns kvar. En enig riksdag beslöt i våras att slopandet av reklamskatten skulle prioriteras i föreliggande budget. Detta har regeringen underlåtit. Endast svepskäl motiverar detta flagranta nonchalerande av riksdagen. Reklamskatten skall avskaffas från den 1 januari nästa år.
Sänkt inkomstskatt
Vi föreslår att grundavdraget höjs kraftigt för alla 2003 och därefter ytterligare 2004. Ett grundavdrag för barn införs med 12 000 kronor per barn och år från och med nästa år. Det ökas till 15 000 kronor 2004. Värnskatten tas bort 2003 och brytpunkten justeras upp till där pensionsavgifter inte längre tas ut 2004. Skattereduktionen för pensionsavgifter växlas mot ett förvärvsavdrag på pensionsgrundande inkomster. Växlingen är neutral från skattesynpunkt för medborgarna. Avdraget för fackföreningsavgifter slopas och avgiften till arbetslöshetsförsäkringen görs åter avdragsgill. Avdraget för resor till och från arbetet skall också omfatta hämtning och lämnandet av barn samt höjas till 20 kronor per mil.
Sänkt fastighetsskatt
Från 2003 återgår taxeringsvärdena till nivån 2000 i de fall de då var lägre. Skattesatsen bestäms 2003 för småhus till 0,9 procent av det sålunda framräknade värdet och 0,8 procent 2004. Begränsningsregel och dämpningsregler behövs då inte, varför dessa slopas. Schablonintäktsbeskattningen för bostadsrättsföreningar slopas omedelbart.
Sänkt skatt på företagande
Sambeskattningen i förmögenhetsbeskattningen tas bort 2003. Fribeloppet per person blir därmed 2 miljoner kronor. Förmögenhetsskatten slopas 2004. Om ekonomin tillåter slopas dubbelbeskattningen på aktieutdelningar från och med 2004 års vinster.
De diskriminerande reglerna för fåmansbolag, 3:12-reglerna, måste tas bort med början nästa år. Kretsen företag i stödområdet som omfattas av nedsättningen av socialavgifter ökas 2003.
Sänkta energiskatter m.m.
Energiskatten på bensin och diesel skall sänkas med 70 öre per liter inklusive momseffekten 2003. Den speciella skatten på kärnkraft sänks 2003. Förslagen till höjd elskatt och höjd koldioxidavgift avvisas liksom fördubblingen av skatten på naturgrus. Skatten på diesel till jord- och skogsbruket och entreprenadmaskiner sänks till 53 öre per liter. Skatten på handelsgödsel tas bort.
Övriga skatteförändringar
Reklamskatten tas bort, likaledes 2003. De speciella skattenedsättningar som gjorts i stället för ökade bidrag i syfte att undkomma utgiftstaken upphävs liksom det speciella skatteundantaget för utländska medborgare. Skattereduktion för hushållstjänster införs 2003. Staten börjar ta ansvar för den kommunala skatteutjämningen och beslut om avskaffande av arvsskatten från 2005 bör fattas nästa år. Vissa offentligrättsliga avgifter för vi till staten.
Tabell 7:3 Miljarder kronor kassamässig effekt konsoliderad offentlig sektor.
|
2003 |
2004 |
|
|
Sänkt inkomstskatt |
20,99 |
26,17 |
|
Sänkt fastighetsskatt |
0,54 |
7,59 |
|
Sänkt skatt på företagande |
3,00 |
6,00 |
|
Sänkt energiskatt |
8,54 |
8,18 |
|
Övriga skatteförändringar |
–2,58 |
–0,04 |
|
SUMMA skattesänkningar |
30,49 |
47,90 |
De minskningar av de offentliga utgifterna vi föreslår skapar både utrymme för sänkta skatter och för att förändra sammansättningen av de offentliga utgifterna till förmån för de offentliga kärnuppgifterna. Genom sänkta skatter och ökade insatser för att minska sjukfrånvaron minskar vi trycket på de offentliga transfereringssystemen. Bidraget till arbetslöshetsförsäkringen minskar liksom olika bidrag till företag.
I vårt alternativ har vi skapat utrymme för att lägga ökade resurser till rättsväsendet huvudsakligen till polisen. Försvaret ges förbättrade förutsättningar. De resurser som i dag fördelas till skolan ökas och går direkt in i de enskilda skolornas verksamhet. Högre utbildning och forskning ges större anslag och varje universitet och högskola ges ökad självständighet. Den nödvändiga satsningen på bättre vägar förstärks.
Funktionshindrade får ökat stöd. Försäkringskassorna får ökade resurser för att därmed kunna bidra till bättre rehabilitering och lägre sjukfrånvaro. En nationell vårdgaranti införs i hela landet.
Vi minskar de offentliga utgifterna genom effektivare användning av de offentliga resurserna och genom att vi minskar bidragsbehovet och därmed transfereringar som kommer vuxna förvärvsarbetande människor till del.
Vi godtar inte de förslag till ökade offentliga utgifter som regeringen föreslår. Därmed blir våra utgifter avsevärt lägre. Betydande belopp som här redovisas som besparingar är i själva verket uteblivna utgiftshöjningar.
Våra sänkta skatter ger en ökad hushållstrygghet för alla. Detta gäller självfallet även med hänsyn taget till de utgiftsminskningar vi föreslår.
De utgiftsförändringar och skattesänkningar vi föreslår leder till att den offentliga sektorns utgifter minskar. Våra skattesänkningar påverkar till stor del det kommunala skatteunderlaget. Vi kompenserar kommunerna fullt ut för detta i enlighet med finansieringsprincipen. I sin tur betyder det att de statliga utgiftstaken ökar. Ökningen är av teknisk natur.
De sammanlagda utgiftsminskningar vi föreslår leder till att det statliga utgiftstaket kan bestämmas till belopp som i motsvarande mån är lägre. Vi avvisar budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken för statens utgifter behöver överskridas får regeringen återkomma till riksdagen med redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått samt med förslag till åtgärder för att ej överskrida det ursprungligt fastställda utgiftstaket.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 863 miljarder kronor 2003 och 883 miljarder kronor 2004.
Det offentliga utgiftstaket föreslår vi bestäms till 1 197 miljarder år 2003 och till 1159 miljarder kronor år 2004.
Tabell 7:4 Utgiftstak för den offentliga sektorn 2003 och 2004 (miljarder kronor).
|
2003 |
2004 |
|
|
Staten |
863 |
883 |
|
Kommunerna |
563 |
581 |
|
Transaktioner mellan stat och kommun |
–229 |
–305 |
|
Tak |
1 197 |
1 159 |
|
Procent av BNP |
50,6 |
46,6 |
De offentliga utgifterna blir således år 2004 under 50 procent av BNP, vilket är avsevärt lägre än i regeringens förslag, eller mer än 100 miljarder kronor lägre.
I tabell 7:6 sammanfattas våra förslag till utgiftsramar för respektive utgiftsområde. Dessförinnan följer översiktligt de förändringar vi vill genomföra på varje utgiftsområde.
Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de skattesänkningar vi föreslår genomförs.
Tabell 7:5 Våra förslag till utgiftsramar (miljoner kronor).
|
2003 |
2004 |
||
|
UO1 |
Rikets styrelse |
6 507 |
6 467 |
|
UO2 |
Samhällsekonomi och finansförvaltning |
9 006 |
9 710 |
|
UO3 |
Skatt, tull och exekution |
8 177 |
8 382 |
|
UO4 |
Rättsväsendet |
25 531 |
26 587 |
|
UO5 |
Internationell samverkan |
1 298 |
1 300 |
|
UO6 |
Försvar, samt beredskap mot sårbarhet. |
45 802 |
47 173 |
|
UO7 |
Internationellt bistånd |
15 045 |
15 538 |
|
UO8 |
Invandrare och flyktingar |
6 801 |
6 904 |
|
UO9 |
Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
35 416 |
35 543 |
|
UO10 |
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp |
110 081 |
112 206 |
|
UO11 |
Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
51 977 |
51 192 |
|
UO12 |
Ekonomisk trygghet för familjer och barn |
50 412 |
54 500 |
|
UO13 |
Arbetsmarknad |
55 845 |
44 495 |
|
UO14 |
Arbetsliv |
1 065 |
836 |
|
UO15 |
Studiestöd |
21 515 |
22 342 |
|
UO16 |
Utbildning och universitetsforskning |
44 581 |
113 183 |
|
UO17 |
Kultur, medier, trossamfund och fritid |
6 657 |
6 860 |
|
UO18 |
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande |
8 588 |
7 778 |
|
UO19 |
Regional utjämning och utveckling |
3 158 |
2 912 |
|
UO20 |
Allmän miljö- och naturvård |
2 763 |
2 844 |
|
UO21 |
Energi |
1 369 |
1 197 |
|
UO22 |
Kommunikationer |
26 535 |
32 595 |
|
UO23 |
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar |
10 039 |
14 016 |
|
UO24 |
Näringsliv |
3 254 |
3 349 |
|
UO25 |
Allmänna bidrag till kommuner |
130 861 |
65 844 |
|
UO26 |
Statsskuldsräntor m.m. |
53 695 |
51 045 |
|
UO27 |
Avgiften till Europeiska gemenskapen |
23 695 |
23 170 |
|
Summa utgiftsområden |
759 673 |
767 968 |
|
|
Summa utgiftsområden exklusive statsskuldsräntor |
705 978 |
716 923 |
|
|
Minskning av anslagsbehållningar |
370 |
1 679 |
|
|
Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten |
155 953 |
163 549 |
|
|
Budgeteringsmarginal |
0 |
0 |
|
|
Utgiftstak för staten |
862 301 |
882 151 |
Våra förslag per utgiftsområde
Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO1 |
7 349 618 |
–842 590 |
7 699 000 |
–1 232 241 |
||
|
27:1 |
Presstödsnämnden och taltidningsnämnden |
5 900 |
0 |
6 032 |
–3 022 |
|
|
27:2 |
Presstöd |
509 029 |
–300 000 |
509 029 |
–509 029 |
|
|
27:4 |
Radio- och TV-verket |
11 676 |
–1 000 |
11 938 |
–1 000 |
|
|
27:5 |
Granskningsnämnden för radio o TV |
9 139 |
–1 590 |
9 342 |
–1 590 |
|
|
46:1 |
Allmänna val |
22 000 |
117 000 |
|||
|
90:6 |
Regeringenkansliet m.m. |
5 180 433 |
–540 000 |
5 403 502 |
–645 000 |
|
|
90:7 |
Stöd till politiska partier |
145 200 |
0 |
145 200 |
–72 600 |
Partistödet avvecklas i två steg. Från och med år 2004 minskas stödet till hälften av det nuvarande anslaget. År 2005 avvecklas stödet helt.
Presstödet fyller inte den funktion som förespeglades när det infördes. Tidningar i ekonomiska svårigheter har inte kunnat räddas som förväntat, samtidigt som strukturförändringar försenats och konkurrensvillkoren snedvridits. Mot bakgrund av detta föreslår vi att presstödet avvecklas i två steg. Det första bör tas år 2003. Resterande belopp bör därefter lyftas ur budgeten år 2004. I och med att presstödet avskaffas kommer Presstödsnämnden inte längre att fylla någon funktion. Den bör avvecklas från den 1 januari 2004. För att underlätta avvecklingen av presstödet föreslår vi att reklamskatten avskaffas.
Regeringskansliet har expanderat de senaste åren. Det gäller i synnerhet de politiskt relaterade befattningarna. Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har egna kanslier inom Regeringskansliet förstärker ytterligare denna tendens. Enligt vår mening finns det skäl att hålla tillbaka expansionen av Regeringskansliet.
En särskild upplysningskampanj om kommunismens brott mot mänskligheten bör genomföras.
Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och statsförvaltning
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO2 |
9 078 095 |
–71 936 |
9 785 000 |
–75 315 |
||
|
1:5 |
Statistiska centralbyrån |
414 139 |
–50 000 |
416 145 |
–55 000 |
|
|
1:6 |
Folk- och bostadsstatistik |
12 000 |
–12 000 |
0 |
0 |
|
|
1:8 |
Nämnden för offentlig upphandling |
7 588 |
–3 794 |
7 756 |
–7 756 |
|
|
1:9 |
Statens kvalitets och kompetensråd |
12 284 |
–6 142 |
12 559 |
–12 559 |
Vi anser att Statistiska centralbyråns (SCB:s) verksamhet bör begränsas och att en större del av verksamheten bör avgiftsfinansieras.
Nämnden för offentlig upphandling (NOU) vill vi slå ihop med Konkurrensverket, och bilda den nya myndigheten Konkurrens- och upphandlingsverket.
Vi avvisar genomförandet av en registerbaserad folk- och bostadsräkning.
Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO3 |
8 265 923 |
–89 000 |
8 471 000 |
–89 000 |
||
|
3:1 |
Riksskatteverket |
483 156 |
–75 000 |
493 865 |
–75 000 |
|
|
3:3 |
Tullverket |
1 267 607 |
26 000 |
1 319 747 |
26 000 |
|
|
3:4 |
Kronofogdemyndigheten |
1 427 948 |
–40 000 |
1 459 676 |
–40 000 |
Målet för skatteförvaltningen skall vara att på ett effektivt sätt driva in de skatter som beslutats. På grund av flera komplicerade skatteregler tvingas förvaltningen till onödig byråkrati för att systemet skall fungera. I det skatteförslag vi lägger avskaffas en del av de allra krångligaste och därmed dyraste skatterna att driva in. Detta får konsekvenser för skatteförvaltningens storlek.
Tullen fyller en viktig funktion, inte minst vad gäller att bekämpa narkotika. Det är viktigt att tullens kontrollorganisation är tillräckligt stor. Vi vill att den skall öka. Det är principiellt felaktigt att tullen disponerar vissa offentligrättsliga avgifter för att finansiera delar av sin verksamhet, vilken helt bör finansieras via statsbudgeten.
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO4 |
24 584 790 |
946 500 |
25 549 595 |
1 037 000 |
||
|
4:1 |
Polisorganisationen |
13 559 801 |
702 000 |
14 265 123 |
717 000 |
|
|
4:2 |
Säkerhetspolisen |
547 409 |
20 000 |
598 404 |
20 000 |
|
|
4:3 |
Åklagarorganisationen |
788 314 |
30 000 |
805 592 |
30 000 |
|
|
4:5 |
Domstolsväsendet |
3 667 435 |
81 500 |
3 748 811 |
82 000 |
|
|
4:6 |
Kriminalvården |
4 472 939 |
115 000 |
4 572 563 |
190 000 |
|
|
4:7 |
BRÅ |
60 993 |
–5 000 |
43 953 |
–5 000 |
|
|
4:10 |
Brottsoffermyndigheten |
19 093 |
3 000 |
19 515 |
3 000 |
Polisen är den yttersta garanten för människors trygghet och måste finnas där människor finns, på de tider brott begås. Brott som anmäls skall utredas och klaras upp i större omfattning än vad som sker i dag. Antagningen till polishögskolorna måste öka och en ny skola skall öppnas. Polisutbildningen behöver reformeras. Polisorganisationen måste ges tillräckliga resurser för att förbättra och utveckla det operativa arbetet, i form av nyinvesteringar i materiel och teknik. Vi motsätter oss regeringens besparing på anslaget till Säkerhetspolisen. Det internationella läget och de allvarliga anklagelser som riktats mot Sverige när det gäller extrema rörelser kan inte mötas med en nedprioritering av verksamheten.
Åklagarna har, tillsammans med polisen, ansvaret för samhällets brottsbekämpning. Åklagarorganisationen måste ges resurser att lagföra dem som kränker andra människors frihet och frid. I en tid av gränsöverskridande och tekniskt avancerad brottslighet krävs det också att åklagarnas kunskaper uppdateras och kompletteras kontinuerligt. Den av regeringen föreslagna budgeten kommer att leda till personalminskningar som förvärrar en redan ansträngd organisation. Vi ökar anslaget för att ge myndigheten bättre förutsättningar.
Domstolarna måste ges tillräckliga resurser för att klara av måltillströmningen. Arbetsdomstolen förs hit och inordnas i domstolarnas ordinarie verksamhet.
För att kriminalvården skall uppfylla sin rehabiliterande funktion måste verksamheten utvecklas. Tiden på anstalt måste ha ett meningsfullt innehåll för att vara effektiv. Det skall finnas individuella rehabiliteringsplaner, vilka skall följas upp och utvärderas. Möjligheten att upphandla rehabiliteringsverksamhet och vård från alternativa utförare bör öka. Det krävs också förändringar för att tillgodose personalens och de intagnas krav på säkerhet. Kraftfulla och målinriktade insatser mot narkotikan på anstalterna samt tillräckligt med anstaltsplatser för att tillåta motivationsavdelningar och en fungerande differentiering av de intagna är nödvändigt. Ansvaret för ungdomshemmen förs över till kriminalvården från Statens institutionsstyrelse.
Utgiftsområde 5 Internationell samverkan
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO5 |
1 284 511 |
13 000 |
1 282 200 |
18 000 |
||
|
5:6 |
Fredsfrämjande verksamhet |
133 958 |
20 000 |
131 926 |
25 000 |
|
|
5:10 |
Information och studier om |
9 000 |
–9 000 |
9 000 |
–9 000 |
|
|
5:1 |
Nordiskt samarbete |
1 594 |
1 000 |
1 594 |
1 000 |
|
|
5:4 |
Nordiska ministerrådet |
325 477 |
1 000 |
325 477 |
1 000 |
Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU fordrar en gedigen kompetens inom utrikesförvaltningen samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa och Medelhavsområdet. Den snabba globaliseringen fordrar också ökad svensk diplomatisk närvaro i de utomeuropeiska industriländerna. Framväxten av dynamiska ekonomier i Asien, Latinamerika och förhoppningsvis i södra Afrika ställer även större krav på kontaktytor och kompetens.
Vi förstärker därför anslaget till utrikesförvaltningen. I detta ingår även en ökning av de medel som ställs till ambassadernas förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands samt för att beakta situationen för utlandsmyndigheternas visumhantering. Detta ökar anslaget till Regeringskansliet under utgiftsområde 1. Vi avser att vid behandlingen av vårpropositionen återkomma med förslag om att föra över anslaget till utrikesförvaltningen till utgiftsområde 5.
Vi avvisar minskningen av medlen till de fredsbevarande styrkorna.
Utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet
|
UO6 |
Budget 2003 |
förändring |
Budget 2004 |
förändring |
||
|
UO6 |
Försvar samt beredskap mot |
44 704 155 |
1 097 881 |
44 825 000 |
2 347 860 |
|
|
6:1 |
Förbandsverksamhet och |
21 281 565 |
600 000 |
21 757 047 |
600 000 |
|
|
6:2 |
Materiel, anläggningar samt |
19 163 960 |
1 100 000 |
18 671 238 |
2 400 000 |
|
|
6:3 |
Krisberedskapsmyndigheten |
140 048 |
–40 000 |
143 143 |
–40 000 |
|
|
6:5 |
Civilt försvar |
1 908 562 |
–510 093 |
1 955 102 |
–510 114 |
|
|
7:1 |
Kustbevakningen |
548 053 |
–52 026 |
611 555 |
–102 026 |
Sverige behöver en framåtblickande säkerhets- och försvarspolitik som förmår ta tillvara grundläggande nationella intressen. Försvarspolitiken måste ge handlingsfrihet och utgå från en trovärdig försvarsförmåga. Huvudmålsättningen att trygga Sveriges säkerhet skall förenas med förmågan att delta i internationella krishanteringsinsatser. Sverige behöver således både ett starkt nationellt försvar och en betydande militär förmåga att kunna hantera kriser tillsammans med andra nationer.
Mot denna bakgrund anser vi det inte vara tillräckligt att försvarets och de enskilda förbandens förmåga att lösa sina uppgifter bara är på gränsen till det godtagbara. Ambitionen måste vara väsentligt högre. Vi kan inte godta de risker en alltför låg förmåga att klara de ställda uppgifterna innebär för militären när den försvar Sverige eller deltar i internationella operationer.
Vi anser därför att det är nödvändigt att så snart som möjligt åstadkomma det fullvärdiga stöd som är berättigat i de svåra situationer som våra förband måste kunna behärska. Det handlar om bättre och mer omfattande utbildning i sammansatta förband. Det handlar om personlig skyddsutrustning och sambandsresurser. Det handlar också om att ge förbanden modern materiel som är interoperabel i samverkan med andra nationer inom ramen för av FN, Nato och EU ledda insatser.
Den nödvändiga omställningen av försvaret är svår att genomföra redan utan den reducering av försvarsanslagen som skedde vid försvarsbeslutet 2000. Vi anser att försvarets möjligheter att verka i olika situationer skall vara reell. Därför måste dels den omfattande avvecklingen av kompetens och materiel hejdas, dels utveckling av delvis ny förmåga forceras.
Mot denna bakgrund förordar vi att försvaret långsiktigt får utvecklas på samma ekonomiska nivå som under de senaste försvarsbeslutsperioderna. Detta innebär bland annat att en del moderna förband som nu successivt avvecklas i stället bör vidmakthållas. Över tiden bör de omstruktureras för nya uppgifter och förses med ny materiel.
Dessa naturliga och ur risksynvinkel nödvändiga ambitioner kräver höjda anslag. De moderata förslagen innebär:
mer omfattande förbandsverksamhet – d.v.s. fler och större övningar för att utveckla förband och befäl,
fler aktiva förband med förmåga att genomföra väpnad strid för att försvara Sverige och kunna delta i internationella insatser,
större andel anställda (kontraktsanställda soldater och sjömän) för att därmed förbättra kvalitet och beredskap i de aktiva förbanden,
möjlighet att skapa fler förband totalt sett för att på längre sikt kunna möta en angripare samt
anskaffning av lednings-, informations-, och sambandssystem för att snabbare knyta ihop existerande förband i ett enhetligt operativt system med ökad interoperabilitet.
Vi anser att den ökning av resurser som i första hand krävs för att motstå framtida hot mot det öppna samhället bör gå till det militära försvaret. Vi avvisar således regeringens ökade satsningar inom den civila delen av totalförsvaret.
Sammanslagningen av anslagen 6:3–6:12 till ett enda anslag innebär en försämring av sårbarheten. Detta minskar riksdagens inflytande över utvecklingen av det civila försvaret. Vi föreslår därför att den funktionella indelningen redovisas som anslagsposter inom anslaget 6:5 Civilt försvar.
Resurser för förmågan att delta i internationella insatser får inte förväxlas med rena insatskostnader. Dessa är inte utbytbara. Vi föreslår därför att kostnaderna för ”Fredsfrämjande truppinsatser” bör utformas som ett beredskapsanslag. Anslaget skall omfatta alla kostnader som uppstår när insatsen väl påbörjas.
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO7 |
17 140 303 |
–2 095 000 |
19 547 000 |
–4 009 000 |
||
|
8:1 |
Biståndsverksamhet |
15 886 126 |
–2 145 000 |
18 231 213 |
–4 009 000 |
|
|
8:2 |
Sida |
492 740 |
0 |
503 714 |
0 |
|
|
9:1 |
Samarbete med Central- |
749 000 |
50 000 |
799 000 |
0 |
Sverige, EU och västvärlden har ett ansvar att bidra till fattigdomens utrotande i u-länderna. Erfarenheten visar att ett land, med god statsledning, kan utvecklas från absolut fattigdom till relativt välstånd på tjugo år.
Exportintäkter och utlandsinvesteringar svarar för långt över 90 procent av u-ländernas utlandsinkomster. Därför måste tullar, subventioner och andra handelshinder avskaffas så att u-ländernas egna resurser mobiliseras.
Statligt bistånd har marginell betydelse för u-världen som helhet, men spelar en stor roll för många låginkomstländer, d.v.s. utfattiga länder där inte handel och investeringar har tagit fart.
Sverige bör fokusera det statliga biståndet till de mest behövande – Afrikas låginkomstländer.
Stora biståndssummor ger inte automatiskt minskad fattigdom. Erfarenheten visar tyvärr att vanstyrda länder som fått omfattande bistånd under lång tid blivit fattigare. Målet för biståndet bör relateras till vad man vill åstadkomma. Att som nu ange biståndsmålet som andel av BNI lägger tyngdpunkten på hur mycket som spenderas, i stället för på resultatet.
Med vårt synsätt kommer biståndet det första året att minskas när bistånd som inte leder till minskad fattigdom avvecklas. I nästa skede sker en ökning p.g.a. skuldavskrivning och fokusering på snabb fattigdomsavveckling i Afrika. På längre sikt skall biståndet avvecklas i takt med att länderna får en kraftig egen tillväxt, vilket är det normala för fattiga u-länder. Katastrofbiståndet påverkas inte av våra förslag.
Sverige bör ta initiativ till att avskriva de högt skuldsatta låginkomstländernas (d.v.s. de fattigaste u-ländernas) skulder under tydliga villkor. Resultatet får inte bli ny oansvarig upplåning, ökad korruption eller vanstyre. Totalt bedöms detta röra sig om ca 200 miljarder dollar, varav Sveriges andel skulle bli ca 2 miljarder dollar.
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
||
|
UO8 |
7 128 370 |
–327 418 |
7 031 000 |
–126 527 |
|
|
10:1 |
Integrationsverket |
87 511 |
–43 500 |
89 491 |
–89 491 |
|
10:2 |
Integrationsåtgärder |
51 742 |
–51 742 |
36 742 |
–36 742 |
|
10:4 |
Hemutrustningslån |
18 631 |
-6 000 |
18 631 |
–6 000 |
|
10:5 |
Ombudsmannen mot etnisk |
16 176 |
–16 176 |
14 294 |
–14 294 |
|
11:1 |
Utvecklingsinsatser i |
230 000 |
–230 000 |
0 |
0 |
|
12:1 |
Migrationsverket |
617 500 |
20 000 |
608 300 |
20 000 |
Svensk flyktingmottagning måste svara mot högt ställda krav. Migrationsverket måste uppfylla kravet på maximalt sex månaders väntetid på beslut om uppehållstillstånd.
Från första början ifrågasatte vi syftet med inrättandet av ett integrationsverk. Vi har inte haft någon anledning att ompröva vår åsikt. Därför bör integrationsverket avvecklas. Vi vill fortsatt ge resurser till organisationer som arbetar för att hjälpa personer som hoppat av från nazistiska organisationer, som arbetar mot rasism samt för att hjälpa utsatta kvinnor med invandrarbakgrund. Dessa medel bör dock distribueras genom anslag till utgiftsområde 9.
Regeringens storstadssatsning har präglats av alltför mycket detaljreglering och dålig resultatuppföljning. Vi vill pröva andra möjligheter för att öka förutsättningarna för arbete, bättre utbildning och social rörlighet.
Den avreglering av den svenska arbetsmarknaden och bostadsmarknaden som vi förespråkar skulle öka den sociala och geografiska rörligheten i det svenska samhället och därmed bryta utanförskapet. Invandrare är en snabbt växande företagargrupp. Förenklade regler och bättre villkor för småföretagande är därför särskilt betydelsefullt.
Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och omsorg
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO9 |
33 170 735 |
2 245 737 |
35 236 000 |
307 045 |
||
|
13:1 |
Sjukvårdsförmåner |
2 608 000 |
100 000 |
2 655 000 |
100 000 |
|
|
13:2 |
Bidrag för läkemedelsförmånen |
18 550 000 |
–1 900 000 |
19 450 000 |
–3 300 000 |
|
|
13:3 |
Bidrag till hälso- och sjukvård |
101 095 |
–20 000 |
100 524 |
–20 000 |
|
|
Ny nationell vårdgaranti |
2 000 000 |
1 500 000 |
||||
|
13:4 |
Statens beredning för medicinsk metodik |
38 675 |
10 000 |
39 545 |
10 000 |
|
|
13:5 |
Hälso- och sjukvårdens |
25 473 |
0 |
26 034 |
0 |
|
|
13:6 |
Socialstyrelsen |
470 619 |
–108 000 |
482 512 |
–108 000 |
|
|
13:7 |
Läkemedelsförmånsnämnden |
39 720 |
–39 720 |
58 741 |
–58 741 |
|
|
13:8 |
Medicinalstyrelse |
0 |
108 000 |
0 |
108 000 |
|
|
13:9 |
Stimulansbidrag till psykiatrin |
|
200 000 |
|
200 000 |
|
|
14:1 |
Insatser mot aids |
58 122 |
75 000 |
58 122 |
75 000 |
|
|
14:4 |
Folkhälsoinstitutet |
124 894 |
–60 000 |
128 434 |
–95 000 |
|
|
14:7 |
Folkhälsopolitiska åtgärder |
86 554 |
–41 000 |
86 554 |
–42 000 |
|
|
14:8 |
Alkohol- och narkotika- |
193 250 |
0 |
178 250 |
20 000 |
|
|
14:9 |
Alkoholsortimentsnämnden |
118 |
–118 |
421 |
–421 |
|
|
14:11 |
Lokalt folkhälsoarbete |
0 |
60 000 |
0 |
60 000 |
|
|
16:4 |
Bidrag till viss verksamhet för |
80 394 |
1 000 |
80 394 |
1 000 |
|
|
16:5 |
Bidrag till handikapp- |
157 248 |
2 000 |
157 248 |
2 000 |
|
|
16:6 |
Bidrag till vis elektronisk |
20 126 |
–20 126 |
22 929 |
–22 929 |
|
|
16:7 |
Bilstöd |
164 000 |
–164 000 |
164 000 |
–164 000 |
|
|
16:8 |
Kostnader för statlig assistansersättning |
8 436 000 |
1 900 000 |
9 561 000 |
1 900 000 |
|
|
16:10 |
Handikappombudsmannen |
16 425 |
–16 425 |
16 793 |
–16 793 |
|
|
16:11 |
Bostadsstöd till funktionshindrade |
0 |
100 000 |
0 |
100 000 |
|
|
16:12 |
Hjälpmedelsgaranti |
0 |
184 126 |
0 |
186 929 |
|
|
18:2 |
Statens institutionsstyrelse |
735 346 |
–125 000 |
735 490 |
–128 000 |
Det har under de senaste åtta åren blivit alltmer uppenbart att den svenska sjukvården inte klarar av sin mest elementära uppgift – att ge vård i tid. Misslyckandet kostar både i lidande och i försämrad livskvalitet för dem som väntar på operation, såväl som samhällsekonomiskt. Långtidssjukskrivningar och sjukpensioneringar har ersatt vård och rehabilitering.
Vi vill behålla den gemensamma finansieringen av vård och omsorg. Det behövs betydande reformer för att sjukvården skall kunna uppfylla de krav människor har rätt att ställa. Sjukvården lider av att vara organiserad som gamla planekonomier. Mer pengar i dåliga system kommer inte att hjälpa.
Vi vill införa en nationell vårdgaranti och avsätter under de nästkommande två åren 3,5 miljarder kronor för att införa denna. Det ger ett ordentligt tillskott för att klara av att korta vårdköerna samtidigt som förslaget är den reform som behövs för att även på sikt hindra att vårdköer uppstår. Garantin är fullt införd efter två år. Den innebär att alla har en uttalad rätt att få vård inom senast tre månader efter det att behovet fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Därtill avsätter vi 6,6 miljarder kronor till Försäkringskassan de kommande tre åren för bättre och snabbare rehabilitering. Det bidrar till att bryta den onda spiralen med ökade långtidssjukskrivningar och sjukpensioner samt möjliggör de strukturförändringar som är nödvändiga för att vården skall kunna fungera väl. De landsting eller regioner som så vill skall få starta försöksverksamhet med kundvalsmodeller där pengarna följer patientens val av vårdgivare.
En avreglering av det statliga apoteksmonopolet är grundläggande för en fungerande läkemedelsmarknad. Fri etableringsrätt och försäljning av receptfria läkemedel i dagligvaruhandeln ger en avsevärt bättre tillgänglighet till läkemedel både i tätort och glesbygd. Konkurrens ger lägre priser, fler apotek och bättre service.
Svensk sjukvård står inför stora utmaningar men också inför de möjligheter som en större frihet ger och som måste tas tillvara.
Vi föreslår följande i ett tiopunktsprogram för bättre sjukvård:
Inför omedelbart en nationell vårdgaranti samt ge försäkringskassorna möjlighet att köpa vård.
Inför en obligatorisk och offentligt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla.
Minska lidande och frigör resurser genom bättre samordning.
Släpp fram mångfald och alternativ i vården.
Inför verklig valfrihet i primärvården och avveckla remisstvång till specialistläkare.
Bryt upp apoteksmonopolet och förbättra servicen.
Öppna gränserna för vård.
Stark och oberoende tillsynsverksamhet.
Förbättra IT-utbildning i vården.
Satsa på medicinsk forskning i världsklass.
Det finns ett stort behov av ett förbättrat högkostnadsskydd i tandvården. Vi vill omedelbart införa ett generöst högkostnadsskydd för samtliga åldersgrupper. Det omfattar alla. En självrisk för enkla och vanliga tandvårdsarbeten gör att de disponibla medlen kan användas effektivt till dem med stora behov.
Vi inför ett stöd till funktionshindrade som är mångsidigt och anpassat till den enskildes särskilda förutsättningar. Det är en självklarhet att funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter skall återinföras. Rätten till personlig assistans bör också omfatta funktionshindrade i gruppboende. För att funktionshindrades behov inte skall ställas mot andra behov i kommunen utan gå direkt till den som har rätt till stöd, återför vi den personliga assistansens första 20 timmar till staten. För att garantera detta tillför vi assistansen ytterligare nästan två miljarder kronor.
En grundläggande förutsättning för att funktionshindrade skall ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god tillgång till olika slag av hjälpmedel. Därför bör försörjningen av hjälpmedel ses över och en statlig hjälpmedelsgaranti prövas.
Vi vill tillföra ytterligare medel till anslaget för bidrag till handikapporganisationer. Dessa extra medel skall riktas särskilt till mindre handikapporganisationer som arbetar oberoende av de stora samarbetsorganen inom handikapprörelsen.
Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO10 |
119 398 964 |
–9 318 000 |
125 421 000 |
–13 215 000 |
||
|
19:1 |
Sjukpenning och rehabilitering, m.m. |
46 943 496 |
–8 380 000 |
47 070 893 |
–11 070 000 |
|
|
19:2 |
Aktivitets- och sjukersättningar |
58 024 970 |
–800 000 |
63 504 514 |
–1 500 000 |
|
|
19:4 |
Arbetsskadeersättningar |
6 406 977 |
–688 000 |
6 685 344 |
–1 195 000 |
|
|
19:7 |
RFV |
933 523 |
30 000 |
954 867 |
30 000 |
|
|
19:8 |
Försäkringskassorna |
5 822 027 |
520 000 |
5 912 837 |
520 000 |
Utgifterna för sjukpenning och rehabilitering har ökat dramatiskt sedan flera år tillbaka. Vi välkomnar att regeringen tagit till sig flera av våra idéer för ökad hälsa. Vi vill dock framhålla att sjukfrånvaron inte kan minskas enbart genom åtgärder på arbetsplatserna. Därför anser vi att de förslag som regeringen presenterar inte är tillräckliga för att komma tillrätta med problemen.
Ersättningsnivåer och karensdagar har historiskt sett visat sig påverka antalet ersatta sjukpenningdagar. Det behövs ett visst mått av självrisk i systemet för att det inte skall överutnyttjas.
Vi föreslår därför att en andra karensdag införs den åttonde frånvarodagen. Vi föreslår också att den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på ett genomsnitt av de två föregående årens inkomst. Vi avvisar även höjningen av det så kallade taket i sjukförsäkringen.
Utbildningen i försäkringsmedicin behöver förbättras för sjukskrivande personal. Vi anser att regeringens medelstilldelning till utbildning i försäkringsmedicin inte räcker. Vi vill därför tillföra ytterligare 30 miljoner kronor för utbildning av läkare i försäkringsmedicin.
Vi vill bryta ut sjukskrivningar som beror på trafikolyckor ur sjukpenningförsäkringen och i stället låta dessa ingå i den obligatoriska trafikskadeförsäkringen.
Försäkringskassan skall kunna upphandla rehabiliteringstjänster av annat landsting än det egna, av privata företag eller utomlands om det behövs. För detta ändamål anslår vi 520 miljoner kronor mer än regeringen till rehabiliteringsåtgärder.
Enligt regeringens antaganden kommer antalet som får förtidspension (aktivitets- och sjukersättning från och med årsskiftet) att vara 500 000 i slutet av 2003. Vi anser att detta är oacceptabelt av både mänskliga och samhällsekonomiska skäl. Vi tror att våra förslag kan leda till åtminstone 10 procent färre nya förtidspensionärer 2003 och 20 procent färre 2004 än i regeringens prognos.
Genom ökade kontrollinsatser kan felaktiga förtidspensioneringar minskas, och fler människor återvända till arbetslivet.
Vi motsätter de lägre beviskraven inom arbetsskadeförsäkringen. I stället bör ett arbetsskadeobligatorium införas för arbetsgivare. En arbetsgivare kan då teckna en privat arbetsskadeförsäkring som premiesätts efter de risker olika företag skapar. Arbetsgivare får då ökade incitament att förebygga arbetsskador.
Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO11 |
52 547 320 |
– 570 000 |
51 762 000 |
– 570 000 |
||
|
20:3 |
Bostadstillägg till pensionärer |
10 735 000 |
– 570 000 |
10 435 000 |
– 570 000 |
Nästa år ersätts folkpensionen och pensionstillskottet av en garantipension som är beskattad. Samtidigt ersätts det särskilda grundavdraget för pensionärer av det vanliga grundavdraget. Med nuvarande regering innebär förändringarna i princip ingen skillnad i pensionens storlek efter skatt för pensionärerna. Med vårt förslag om en höjning av grundavdraget får en vanlig garantipensionär behålla ungefär 130 kr mer i månaden efter skatt 2003 och 156 kr mer 2004. När grundavdragshöjningen är helt genomförd blir det ungefär 800 kr mer i månaden kvar av pensionen efter skatt.
Utformningen av bostadstillägget för pensionärer (BTP) har verkat kostnadsdrivande på framför allt kommunernas hyressättning. Mot den bakgrunden vill vi återinföra golvet på 100 kr och återställa ersättningsnivån till 90 procent från nuvarande 91 procent i bostadstillägget. För pensionärer med full BTP innebär det som mest en försämring med 144 kr i månaden. Det kompenseras av vår höjning av grundavdraget.
Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO12 |
52 889 100 |
–2 477 000 |
55 077 000 |
– 577 000 |
||
|
21:2 |
Föräldraförsäkringen |
22 340 000 |
–2 100 000 |
24 223 000 |
–2 600 000 |
|
|
21:3 |
Underhållsstöd |
2 487 000 |
–400 000 |
2 412 000 |
–500 000 |
|
|
21:4 |
Bidrag till internationella |
40 000 |
8 000 |
40 000 |
8 000 |
|
|
21:6 |
Vårdbidrag för funktions- |
2 250 000 |
15 000 |
2 474 500 |
15 000 |
|
|
21:8 |
Barnomsorgspeng |
0 |
0 |
0 |
2 500 000 |
Statens stöd till familjer och barn präglas av alltför mycket detaljreglering. Vi vill återge barnfamiljerna valfriheten. Det görs bäst genom att ge barnfamiljerna mer pengar som de själva kan bestämma hur de skall använda.
Därför inför vi ett grundavdrag per barn på 12 000 kronor 2003 och 15 000 kronor 2004 i den kommunala beskattningen. Detta motsvarar en höjning av barnbidraget med ungefär 300 kronor i månaden 2003 och 400 kronor i månaden 2004.
Av samma anledning motsätter vi oss regeringens förslag att införa en extra ”pappamånad” i föräldraförsäkringen samt vill att den nuvarande pappamånaden skall få användas av den förälder familjen själv bestämmer.
Från 2004 föreslår vi att en barnomsorgspeng införs för de familjer som inte utnyttjar kommunalt finansierad barnomsorg. Barnomsorgspengen skall utgå med 3 000 kronor skattefritt per månad för barn mellan ett och tre år. Eftersom föräldralediga kan utnyttja vår barnomsorgspeng när barnet blir ett år avskaffar vi de tre extra garantimånaderna i föräldraförsäkringen från och med 2004.
I likhet med våra förslag för sjukpenningen anser vi att den sjukpenninggrundande inkomsten i föräldraförsäkringen bör baseras på de två föregående årens inkomst.
Vi motsätter oss regeringens aviserade höjning av taket i föräldraförsäkringen. Vårt förslag om att successivt sänka inkomstskatten innebär att de höginkomsttagare regeringens förslag berör har större möjlighet att lägga undan pengar inför sin föräldraledighet med vår politik.
Vi vill höja bidraget till internationella adoptioner till 50 procent av kostnaden, enligt en schablon för varifrån barnet adopteras, dock högst 55 000 kronor.
Det är befogat att ha en månads retroaktivitet i samband med ansökan om vårdbidrag för funktionshindrade barn. Vi avsätter medel till detta.
Vi vill se över underhållsstödet och räknar med att kunna genomföra besparingar för staten genom detta.
Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
|
|
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|
|
UO13 |
|
|
60 306 689 |
–4 461 933 |
59 121 000 |
–14 625 988 |
|
22:1 |
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader |
4 621 614 |
–250 853 |
4 724 111 |
–963 094 |
|
|
22:2 |
Bidrag till arbetslöshetsersättning |
36 363 000 |
–1 075 000 |
35 562 000 |
–4 300 000 |
|
|
22:3 |
Köp av arbetsmarknadsutbildning etc. |
4 708 812 |
–1 000 000 |
4 235 557 |
–1 200 000 |
|
|
22:7 |
AMI |
20 903 |
4 097 |
21 367 |
3 633 |
|
|
22:8 |
Bidrag till grundbelopp för icke anslutna |
57 427 |
–57 427 |
58 777 |
–58 777 |
|
|
22:10 |
Bidrag till stiftelsen Utbildning Nordkalotten |
7 750 |
–7 750 |
7 750 |
–7 750 |
|
|
22:12 |
Ny arbetsmarknadsmyndighet |
0 |
25 000 |
0 |
500 000 |
|
|
Egenfinansiering |
–2 100 000 |
–8 600 000 |
Vi föreslår införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring. Den skall administreras av staten. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring. Den skall även ha ett bättre försäkringsmässigt samband än i dag. Detta genomförs genom att ersätta dagens fasta avgifter med en försäkringspremie vars storlek relateras till månadslönen. Premien skall utgå med 2 procent på sådana inkomster som är ersättningsberättigade. Premien skall vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen.
Vi vill införa en individuell och effektiv arbetsförmedling. Förmedling av arbeten skall ske i fri konkurrens. Lokala arbetsförmedlingar kan avknoppas från dagens AMS. Rekryteringsföretagen kan hjälpa nya grupper av arbetssökande. Specialistförmedlingar kan växa fram. Bemanningsföretagen kan vidga sina verksamhetsfält. Arbetsförmedling skall vara kostnadsfri för den som är arbetslös.
Flera av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – liksom den nyinrättade aktivitetsgarantin – bör slopas till förmån för mer individuellt inriktade insatser. Dessa individuella åtgärder kan och måste få variera beroende på individens bakgrund, behov och motivation. Utbildning av olika slag kommer troligen att utgöra den dominerande insatsen.
Vi vill inrätta en ny effektiv myndighet som skall ersätta AMS. Den skall ansvara för att godtagbara förmedlingstjänster erbjuds över hela landet, administrera schabloniserade arbetsmarknadspolitiska stöd som flytt- och starta-eget-bidrag samt bedriva den yttersta myndighetsutövning som fordras för att fördela de medel som anslås över statsbudgeten för övriga insatser.
Utgiftsområde 14 Arbetsliv
|
|
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|
|
UO14 |
|
|
1 147 627 |
–82 650 |
1 070 000 |
–233 786 |
|
23:1 |
Arbetsmiljöverket |
650 578 |
–28 330 |
586 462 |
–110 226 |
|
|
23:2 |
Arbetslivsinstitutet |
317 952 |
–15 504 |
302 899 |
–66 751 |
|
|
23:3 |
Särskilda utbildningsinsatser |
46 000 |
–23 000 |
46 000 |
–36 000 |
|
|
23:4 |
AD |
19 971 |
–19 971 |
20 409 |
–20 409 |
|
|
23:7 |
Homo |
4 493 |
–4 493 |
4 593 |
–4 593 |
|
|
23:8 |
Medlingsinstitut |
46 891 |
–23 446 |
47 974 |
–23 987 |
|
|
23:10 |
Ombudsman mot diskriminering |
0 |
53 388 |
0 |
49 946 |
|
|
24:1 |
Jämo |
21 294 |
–21 294 |
21 766 |
–21 766 |
Vi föreslår en delvis annan myndighetsstruktur än regeringen under utgiftsområde 14 vilket underlättar att föra en kraftfull och samlad politik mot all form av diskriminering i samhället.
Som ett första led i detta långsiktiga arbete föreslås att Jämställdhetsombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning läggs samman med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Handikappombudsmannen till en gemensam myndighet – Ombudsmannen mot diskriminering.
Medlingsinstitutets uppdrag begränsas och anslagna medel reduceras. I övrigt reduceras successivt arbetsmarknadsmyndigheternas förvaltningskostnader.
Utgiftsområde 15 Studiestöd
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO15 |
21 849 680 |
–335 000 |
23 077 000 |
–735 000 |
||
|
25:1 |
Studiehjälp |
3 010 960 |
0 |
3 114 600 |
0 |
|
|
25:2 |
Studiemedel |
11 034 219 |
1 733 951 |
11 599 931 |
1 370 272 |
|
|
25:4 |
Rekryteringsbidrag |
2 028 992 |
–2 028 992 |
2 065 313 |
–2 065 313 |
|
|
25:8 |
Bidrag till vissa organisationer m.m. |
39 959 |
–39 959 |
39 959 |
–39 959 |
De som i dag studerar inom ramen för Kunskapslyftet ges rimliga förutsättningar att fullfölja sin utbildning. Rekryteringsbidraget avvisas och medel för vuxenutbildningsstöd förs in i studiemedelsanslaget, liksom stödet vid korttidsstudier. Hela studiemedelssystemet behöver en genomgripande förändring för att bli hållbart och transparent.
Högre utbildning skall löna sig även ekonomiskt. Ett sätt att bidra till detta är att minska skuldsättningen. Vi vill ta bort fribeloppet helt och göra det möjligt att arbeta utan att studiemedlen minskar. CSN bör snarast konkurrensutsättas genom att man skapar möjligheter för de studenter som så vill att få sina studielån och rådgivning på bank. CSN bör heller inte få använda så stor del avgiftsmedel för att finansiera sin verksamhet. Vi höjer därför anslaget till CSN.
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO16 |
42 386 673 |
2 194 144 |
44 199 000 |
68 983 962 |
||
|
25 |
Utbildningspolitik |
39 245 501 |
2 038 755 |
40 985 548 |
68 839 339 |
|
|
26 |
Forskningspolitik |
3 141 172 |
155 389 |
3 213 488 |
144 623 |
Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan. Den skall innehålla ett fritt skolval baserat på en nationell skolpeng för grundskolan, gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat, nationella kunskapsprov i grundskolan och en modern gymnasieexamen, samt inrättandet av ett fristående, nationellt kvalitetsinstitut. Vi avsätter medel för en barnskola.
Ett fritt skolval utgör grunden för ett flexibelt och individanpassat skolsystem – en nödvändig förutsättning för att säkerställa mångfald och konkurrens, hög kvalitet och likvärdiga villkor i utbildningen. Införandet av en nationell skolpeng säkrar resurser till grundskolan och utgör en viktig faktor för god undervisningskvalitet. Det är respektive skolledning som skall göra de ekonomiska och pedagogiska prioriteringarna, istället för den styrning genom statliga projektpengar som sker i dag. Vårt budgetalternativ innebär ökade resurser till grundskolan.
Fördelningen av platser i högskolan skall baseras på utbildningens kvalitet och studenternas val av lärosäte. Det vi nu ser regeringen göra är att på klassiskt planekonomiskt sätt portionera ut platserna mellan lärosätena för att ge sken av en fungerande regionalpolitik.
Vi avsätter medel till två nya stiftelsehögskolor från och med år 2005. Anslaget för att ge stöd till fristående högskoleutbildningar ökas.
Vi skapar ett särskilt anslag för den kvalificerade yrkesutbildningen, all folkhögskoleutbildning samt utfasning av Kunskapslyftet. Vi föreslår en kraftig ökning av antalet platser inom KY-utbildningen.
För att bygga en långsiktigt hållbar tillväxt samt hålla sig väl framme i den internationella konkurrensen krävs ytterligare satsningar på grundforskning och forskningsutbildning. År 2005 kommer vi att avsätta mer än 1,5 miljarder mer än regeringen för detta ändamål.
Vi ökar resurserna till produktion av studielitteratur för elever med handikapp. Vi föreslår ett inrättande av ett nationellt kvalitetsinstitut, samtidigt som det integreras med Specialpedagogiska institutet i Skolverket. Detta sker parallellt med att uppgifter förs från Skolverket till det nyinrättade kvalitetsinstitutet.
Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO17 |
8 357 903 |
–1 698 500 |
8 652 000 |
–1 789 500 |
||
|
25:1 |
Bidrag till folkbildningen |
2 519 000 |
–1 250 000 |
2 578 842 |
–1 250 000 |
|
|
27 |
Mediepolitik |
31 900 |
0 |
32 600 |
0 |
|
|
28 |
Kulturpolitik |
5 032 200 |
–330 000 |
5 271 200 |
–421 000 |
|
|
29 |
Ungdomspolitik |
108 600 |
–90 000 |
109 000 |
–90 000 |
|
|
30 |
Folkrörelsepolitik |
500 200 |
–28 500 |
500 200 |
–28 500 |
Statens insatser bör koncentreras till områden som är av allmänt intresse och som är beroende av statliga medel för att verksamheter skall komma till stånd. Kulturpolitiken måste också stå väl rustad inför den nya tiden, med vad det innebär av ny teknik, nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att ta till sig kulturupplevelser. De fria teater- och dansgrupperna bör få ett extra stöd. Det är nödvändigt att reglerna kring kultursponsring tydliggörs. Kulturskaparnas arbetsvillkor bör ses över. Funktionshindrades tillgång till kultur måste förbättras. Vi ökar stödet till Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur, bl.a. som ett led i integrationen.
Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
|
|
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|
|
UO18 |
|
|
9 482 356 |
–894 475 |
9 183 000 |
–1 405 325 |
|
21:1 |
Bostadsbidrag |
3 829 000 |
–277 000 |
3 593 000 |
–273 000 |
|
|
31:1 |
Boverket: Förvaltningskostnader |
144 704 |
0 |
144 876 |
–45 000 |
|
|
31:2 |
Räntebidrag |
1 472 000 |
–72 000 |
1 766 000 |
–98 000 |
|
|
31:5 |
Bidrag till Fonden för fukt- |
40 000 |
-20 000 |
40 000 |
-30 000 |
|
|
31:6 |
Bidrag till åtgärder mot radon i bostäder |
33 000 |
-32 000 |
33 000 |
–32 000 |
|
|
31:7 |
Investering studentbostäder |
125 000 |
–125 000 |
0 |
||
|
31:9 |
Lantmäteriverket |
428 028 |
0 |
437 553 |
–10 000 |
|
|
31:11 |
Bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet |
70 000 |
–50 000 |
25 000 |
–25 000 |
|
|
31:12 |
Investeringsbidrag för nybyggnad av bostäder |
600 000 |
–100 000 |
600 000 |
–600 000 |
|
|
31:13 |
Statens bostadsnämnd |
9 930 |
–4 965 |
10 150 |
–10 150 |
|
|
31:14 |
Omstrukturering av kommunala |
30 000 |
–30 000 |
150 000 |
–150 000 |
|
|
32:1 |
Länsstyrelserna m.m. |
2 060 166 |
–50 000 |
2 102 625 |
–125 000 |
|
|
34:1 |
Stöd till lokala investeringsprogram |
361 153 |
–130 000 |
0 |
0 |
|
|
34:2 |
Statens institut för ekologisk hållbarhet |
7 019 |
–3 510 |
7 175 |
–7 175 |
Det är viktigt att möjliggöra byggande eftersom bostadsbristen i vissa regioner riskerar att bli ett hinder för hela landets tillväxt. Den socialdemokratiska bostadspolitiken har resulterat att byggandet i Sverige är bland Europas lägsta. Samtidigt står tusentals huvudsakligen skattefinansierade lägenheter tomma i glesbygdens centralorter.
För att skapa goda förutsättningar för byggande krävs många förändringar. Bland annat måste skatterna sänkas rejält. I dag består nära 60 procent av hyran för en nybyggd lägenhet av skatter och avgifter. Dessutom krävs en reformering av plan- och byggprocessen, ökad konkurrens inom byggsektorn, möjlighet att bygga ovanpå befintliga fastigheter och en lagstiftning som tillåter ägarlägenheter. Vidare krävs förändringar i dagens hyressättningssystem så att det skall bli intressant för byggherrar att bygga nya hyreslägenheter. En investering i hyreshus måste ge en långsiktig avkastning.
Stödet till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet och bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet har inte medfört vare sig mer eller bättre byggande. De skall avskaffas. Bostadsbidragen renodlas för att endast utgå till barnfamiljer. Vissa övergångsregler behövs för att säkerställa att inte ett nödvändigt studentboende försvåras.
Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO19 |
3 607 776 |
–450 000 |
3 612 000 |
–700 000 |
||
|
33:1 |
Regionalpolitiska åtgärder |
1 535 335 |
–450 000 |
1 538 835 |
–700 000 |
Såväl budgetpropositionen som den regionalpolitiska propositionen visar att regeringen håller fast vid en föråldrad och kontraproduktiv regionalpolitik. Den regionalpolitiska propositionens virrvarr av utredningar, delegationer, allmosor och förstärkt statlig styrning kommer inte att skapa ett konkurrenskraftigare Sverige. Snarare kommer den planlösa ökade statliga styrningen att hämma entreprenörskapet i både tätort och glesbygd.
Målet för regionalpolitiken bör vara att skapa förutsättningar för olika regioners och människors möjligheter till utveckling. Genom att bland annat förbättra och bygga ut vägnätet och IT-infrastrukturen, sänka socialavgifter och drivmedelsskatter samt i övrigt förbättra villkoren för företagande vill Moderata samlingspartiet lägga grunden för tillväxt i hela Sverige. Samtidigt sker transfereringar inom ramen för EU, vilka i största möjliga mån skall komma svenska regioner till godo.
Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO20 |
3 335 075 |
–571 908 |
4 147 000 |
–1 303 125 |
||
|
34:1 |
Statens naturvårdsverk |
313 890 |
–2 500 |
320 837 |
–2 500 |
|
|
34:3 |
Åtgärder för att bevara den |
987 908 |
–126 193 |
1 510 508 |
–637 856 |
|
|
34:4 |
Sanering och återställande av |
439 770 |
–193 215 |
567 394 |
–312 769 |
|
|
34:12 |
SMHI |
211 584 |
–20 000 |
216 362 |
–20 000 |
|
|
34:13 |
Information om klimatfrågor |
30 000 |
–30 000 |
30 000 |
–30 000 |
|
|
34:14 |
Stöd till klimatinvesteringar |
300 000 |
–200 000 |
400 000 |
–300 000 |
Det behövs nya mer effektiva metoder i arbetet för att bevara den biologiska mångfalden. En ökad andel av den skyddsvärda arealen mark bör skyddas genom inrättande av så kallade skötselkontrakt. Behovet att köpa in skyddsvärd mark minskar därmed samtidigt som bevarandearbetet blir mer effektivt. Vi vill därför införa en fond om en miljard kronor år 2005 för att finansiera arbetet med att bevara den biologiska mångfalden. Fonden skall också vara öppen för donationer.
I arbetet med att sanera förorenade markområden är det viktigt att prioritera saneringen av områden som är miljö- och hälsofarliga. För att kunna göra nödvändiga prioriteringar behövs vetenskapliga riskbedömningar av saneringsobjektens farlighet för människa och miljö. Vi vill också stödja forskning och utveckling av nya metoder och framtagande av effektivare saneringsteknik.
För att minska utsläppen av växthusgaser bör ökade resurser ges till stimulansåtgärder för utveckling av miljövänlig teknik. Det internationella samarbetet om klimatpolitiken skall öka. Sverige skall aktivt arbeta för införandet av ett effektivt EU-system för handel med utsläppsrätter vad gäller koldioxid. I förlängningen vill vi se ett globalt system för handel med utsläppsrätter för att på ett effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser.
Utgiftsområde 21 Energi
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO21 |
1 687 366 |
–318 008 |
1 310 000 |
–113 337 |
||
|
35:1 |
Energimyndigheten |
140 162 |
–7 008 |
133 038 |
–53 337 |
|
|
35:2 |
Insatser för effektivare elanvändning |
136 000 |
–136 000 |
0 |
0 |
|
|
35:3 |
Teknikupphandling och |
65 000 |
–65 000 |
0 |
0 |
|
|
35:4 |
Stöd för marknadsintroduktion av vindkraft |
50 000 |
–50 000 |
0 |
0 |
|
|
35:5 |
Energiforskning |
438 471 |
–30 000 |
448 449 |
–30 000 |
|
|
35:6 |
Energiteknikstöd |
131 196 |
–10 000 |
131 196 |
–10 000 |
|
|
35:7 |
Introduktion av ny energiteknik |
230 147 |
–20 000 |
230 147 |
–20 000 |
Energipolitikens mål skall vara att främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i hela Sverige. All energiproduktion skall klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav i enlighet med den generella miljöpolitiken.
Regeringen avser att stänga samtliga svenska kärnkraftverk, vilka i dag står för motsvarande halva Sveriges elproduktion. Det är en mycket dålig energipolitik att stänga miljövänlig och säker elproduktion i Sverige.
Följden av en fortsatt avveckling av kärnkraften blir med säkerhet höjda elpriser och ökat risk för akut elbrist. Det svenska näringsklimatet har redan i grunden allvarliga brister. Detta märks inte minst genom att alltfler industriföretag lägger ned verksamheten i Sverige och flyttar den till andra länder. I takt med att osäkerheten om elförsörjningen ökar och med stigande elpriser förvandlas den tidigare fördelen av relativt låga elpriser till ytterligare en kostnadsnackdel. Det är självklart att näringsklimatet då ytterligare försämras och att alltfler basindustrier väljer att flytta sin produktion utomlands.
Utgiftsområde 22 Kommunikationer
|
|
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|
|
UO22 |
|
|
25 858 344 |
676 953 |
28 918 000 |
3 676 886 |
|
36:1 |
Vägverket administration |
1 010 555 |
–60 000 |
1 021 950 |
–85 000 |
|
|
36:2 |
Vägverket: Väghållning och statsbidrag |
14 923 449 |
2 000 000 |
16 550 835 |
5 000 000 |
|
|
36:3 |
Banverket administration |
754 161 |
–40 000 |
771 129 |
–65 000 |
|
|
36:7 |
Bidrag till fritidsbåtsändamål |
71 000 |
–30 000 |
71 000 |
–30 000 |
|
|
36:10 |
Rederinämnden |
3 047 |
–3 047 |
3 114 |
–3 114 |
|
|
36:13 |
Rikstrafiken upphandling |
790 000 |
–100 000 |
790 000 |
–50 000 |
|
|
37:3 |
Ersättning till Posten AB för rikstäckande betalnings- och kassaservice |
400 000 |
–400 000 |
400 000 |
–400 000 |
|
|
Ökade banavgifter |
–690 000 |
–690 000 |
Transportpolitiken måste som övergripande strategi grundas på efterfrågan av effektiva, trafiksäkra och miljöanpassade transporter. Sveriges underdimensionerade infrastruktur utgör ett hinder för medborgarnas rörlighet och medför konkurrensnackdelar för företagen.
Underhållet av det svenska vägnätet har under lång tid varit eftersatt. Eftersläpningen beräknades av Vägverket vid utgången av 2001 vara 155 miljarder, en ökning med 2 miljarder bara från året dessförinnan.
Under denna mandatperiod vill vi öka anslagen till vägar och järnvägar med 22 miljarder kronor. Vi vill påbörja ett särskilt utbyggnadsprogram och förbättra det eftersatta underhållet. Den nyligen beslutade sänkningen av bidragsnivån till de enskilda vägarna är inte acceptabel. Vi vill höja bidragen till det enskilda vägnätet för att den eftersläpning av underhållet som uppstått skall kunna åtgärdas. Vi vill även för det enskilda vägnätet återinföra ett särskilt upprustningsbidrag, avsett att möjliggöra förbättringar och utföra akutåtgärder som ej kunnat förutses.
Den snabba tillväxten i våra storstadsregioner har gett stora förändringar i trafiksituationen. Särskilt tydligt märks detta i Stockholm. Avsaknandet av beslut om investeringar i vägar och järnvägar har lett till en ohållbar situation med långa köer, onödiga avgasutsläpp och sänkt livskvalitet. För att åtgärda dessa brister måste regeringen, i samråd med kommuner och landsting, snarast presentera åtgärdsplaner i syfte att lösa trafikproblemen och öka framkomligheten genom förbättrad infrastruktur. Fler avgifter och högre kostnader för medborgarna är däremot lösningar som vi avvisar.
Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO23 |
10 460 663 |
–421 631 |
14 451 000 |
–434 504 |
||
|
42:7 |
Djurskyddsmyndigheten |
20 397 |
–20 397 |
20 850 |
–20 850 |
|
|
43:1 |
Statens jordbruksverk |
299 745 |
5 000 |
308 680 |
5 000 |
|
|
43:12 |
SLV |
132 708 |
–2 000 |
133 689 |
0 |
|
|
43:13 |
Livsmedelsekonomiska institutet |
8 468 |
–4 234 |
8 654 |
–8 654 |
|
|
44:3 |
Miljöförbättrande åtgärder i jordbruket |
19 351 |
–10 000 |
21 651 |
–10 000 |
|
|
44:6 |
Återföring gödsel, bekämpning |
420 000 |
–390 000 |
430 000 |
–400 000 |
Den svenska livsmedelsproduktionen belastas med produktionsskatter som fortfarande ligger avsevärt högre än omvärldens. Konkurrensen mellan livsmedelsproducenterna hårdnar i takt med att jordbrukspolitiken reformeras. Svenska jord- och skogsbrukare betalar ca 2 kronor mer i dieselskatt än vad den genomsnittlige EU-bonden gör. Den svenska skatten på handelsgödsel är unik inom EU och bidrar också till att försämra näringens konkurrenskraft. Vi vill därför sänka skatten på den diesel som förbrukas av jord- och skogsbrukets arbetsmaskiner till nivån 53 öre per liter. Skatten på växtnäringen skall tas bort.
Vi anser att reglerna för djurskyddet i Sverige i grunden är bra. Vad som behöver förbättras är tillsyn och kontroll så att reglerna verkligen följs. Att införa en djurskyddsmyndighet löser inga problem. I stället bör resurserna öka för utbildning av de inspektörer som skall sköta tillsynen. Livsmedelstillsynen förstärks och förbättras.
Det är däremot inte statens uppgift att marknadsföra och stimulera konsumtion av en viss typ av livsmedel. Detta sköts bäst av marknadens aktörer utan statlig inblandning.
Utgiftsområde 24 Näringsliv
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO24 |
3 542 675 |
–289 000 |
3 448 000 |
–99 000 |
||
|
38:2 |
Näringslivsutveckling |
219 562 |
–44 000 |
229 562 |
–54 000 |
|
|
38:16 |
Konkurrensverket |
79 922 |
3 000 |
81 690 |
3 000 |
|
|
38:20 |
Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag m.m. |
25 000 |
–25 000 |
25 000 |
–25 000 |
|
|
39:6 |
Näringslivsutveckling i Östersjöområdet |
200 000 |
–200 000 |
0 |
0 |
|
|
40:2 |
Konsumentverket |
107 743 |
–20 000 |
99 963 |
–20 000 |
|
|
40:5 |
Åtgärder på konsumentområdet |
16 025 |
–3 000 |
16 025 |
–3 000 |
För att Sverige skall få ett bättre företagsklimat måste konkurrenssituationen bli hälsosammare, avregleringsarbetet måste prioriteras, arbetsmarknads- och företagslagarna måste ändras, skatterna måste sänkas och utbildningssituationen måste förbättras.
Många kvinnor arbetar inom offentlig sektor med verksamheter som stat, landsting och kommuner har monopol på, varför möjligheterna att starta eget är mycket små. Detta kan förändras genom att stat, kommuner och landsting inriktar sig på sin kärnverksamhet och i större utsträckning konkurrensutsätts och knoppar av verksamheter. I det fall någon form av riktat stöd skulle visa sig nödvändig, bör medel till detta tas från anslaget 38:2 Näringslivsutveckling, varför nya företagsstöd specifikt riktade till denna grupp inte kan anses vara till gagn för vare sig kvinnor, invandrare eller andra på lång sikt.
Konkurrensverket bedriver ett viktigt arbete, varför vi vill satsa ytterligare ekonomiska medel på detta. Med fördel kan en del av verkets resurser användas åt att påvisa alla de konkurrenssnedvridningar som är en följd av offentliga sektorns monopol samt kommunalt och statligt ägande av bolag som konkurrerar med privata företag.
Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner m.m.
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO25 |
68 030 664 |
62 830 000 |
70 134 000 |
–4 290 000 |
||
|
48:1 |
Generellt statsbidrag till kommuner och landsting |
42 673 000 |
–2 500 000 |
44 553 000 |
–9 000 000 |
|
|
Vissa riktade bidrag under 48:1 |
–1 970 000 |
–2 270 000 |
||||
|
48:2 |
Bidrag till särskilda åtgärder |
347 750 |
–330 000 |
570 750 |
–310 000 |
|
|
Förändring p g a skolpeng |
0 |
–65 500 000 |
||||
|
Övriga neutraliseringar |
68 880 000 |
|
72 890 000 |
|||
|
Särskilt anslag för sjukvård |
0 |
1 150 000 |
||||
|
91:5 |
Ökad tillgänglighet i vården |
1 250 000 |
–1 250 000 |
1 250 000 |
–1 250 000 |
Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste uppgifterna. Det finns behov av avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och kommun – inte minst för att stärka den kommunala demokratin. Avregleringar skapar förutsättningar för kommunerna att effektivisera sin verksamhet.
Kommunernas skatteintäkter ökar. Det går därför att minska de allmänna statsbidragen motsvarande en del av de ökade skatteintäkterna. Förändrad nivå på statsbidragen måste avvägas mot skatteintäkternas förändring. En del av de förändrade reglerna som vi föreslår gör att kostnaderna för den kommunala verksamheten kan sänkas. Detta möjliggör också minskade statsbidrag till kommunerna.
Våra politiska förslag påverkar i hög grad den kommunala sektorn. Det gäller bland annat införandet av den nationella skolpengen och delar av våra skatteförslag. I enlighet med finansieringsprincipen neutraliserar vi för dessa effekter. Det betyder att statsbidragen till kommunerna ökar så att deras ekonomiska förutsättningar blir oförändrade.
Utgiftsområde 26 Statsskuldräntor
|
2003 |
förändring |
2004 |
förändring |
|||
|
UO26 |
54 450 000 |
–755 000 |
53 550 000 |
–2 505 000 |
||
|
92:1 |
Räntor på statsskulden |
54 300 000 |
53 400 000 |
|||
|
92:2 |
Ränteeffekt av större amortering |
–750 000 |
–250 000 |
|||
|
92:3 |
Riksgäldens upplånings-kostnader |
140 000 |
–5 000 |
140 000 |
–5 000 |
Vi anser att det är angeläget att minska statsskulden från dagens höga nivå. Vårt alternativ innebär att överskott i de offentliga finanserna samt intäkterna från större privatiseringar än regeringen används till att minska statsskulden. Detta ger till effekt att statsskuldräntorna blir lägre än i regeringens förslag.
Sammanfattning av våra förslag till utgiftsförändringar
Tabell 7:6 Utgiftsförändringar jämfört med regeringen (miljarder kronor).
|
2003 |
2004 |
|
|
Utgiftsminskningar |
||
|
Minskat parti- och presstöd |
–0,3 |
–0,6 |
|
Minskad och effektivare byråkrati |
–1,2 |
–1,7 |
|
Avmonopolisering av läkemedelsförsäljning bättre distribution m.m. |
–1,9 |
–3,3 |
|
Förändrad biståndspolitik |
–2,1 |
–4,0 |
|
Minskade behov av transfereringar till hushållen genom lägre skatter |
–3,2 |
–3,9 |
|
Kortare sjukskrivning |
–1,0 |
–1,0 |
|
Resultat av ökade insatser för rehabilitering |
–1,6 |
–3,1 |
|
Ny arbetsskadeförsäkring |
–0,7 |
–1,2 |
|
Kostnad för trafikolyckor förs till trafikförsäkring |
–3,8 |
–4,1 |
|
Effektivare AMS-åtgärder |
–2,7 |
–6,9 |
|
Egenavgift obligatorisk A-kassa |
–2,1 |
–8,6 |
|
Minskat stöd till företag |
–1,9 |
–2,6 |
|
Nej till riktade kommunbidrag – Vi tillför pengar genom nationell skolpeng och vårdgaranti |
–3,3 |
–7,2 |
|
Nej till kommunakuten m.m. |
–0,3 |
–0,3 |
|
Minskat behov av generella bidrag till kommuner jämfört med regeringen |
–2,5 |
–9,0 |
|
Minskade kostnader för energiomställning |
–0,3 |
–0,1 |
|
Nej till missriktad miljöpolitik |
–0,7 |
–1,3 |
|
Inget behov av höjda tak i sjuk- och föräldrapeng |
–1,3 |
–2,6 |
|
Övriga besparingar |
–3,6 |
–3,2 |
|
Neutraliseringar enligt finansieringsprincipen |
–2,3 |
–2,0 |
|
Summa minskade utgifter |
–36,8 |
–66,7 |
|
Satsningar |
||
|
Fler poliser |
0,7 |
0,7 |
|
Bättre rättstrygghet/kriminalvård m.m. |
0,1 |
0,2 |
|
Ökat stöd till handikappade |
2,0 |
2,0 |
|
Införande av nationell vårdgaranti |
2,0 |
1,5 |
|
Övrig satsning på hälso- och sjukvård |
0,9 |
2,1 |
|
Större valfrihet multihandikappade barn |
0,0 |
0,3 |
|
Familjepolitisk reform |
–1,0 |
1,2 |
|
Ökade insatser i skola, universitet och forskning |
1,3 |
6,0 |
|
Investeringar i vägar och järnvägar |
2,0 |
5,0 |
|
Ökade försvarsanslag |
1,7 |
3,0 |
|
Övrigt |
0,3 |
0,2 |
|
Summa satsningar |
10,0 |
22,2 |
|
Nettoutrymme |
26,8 |
44,5 |
Kommunsektorn har ansvaret för angelägna gemensamma åtaganden. Det är viktigt att dessa kan skötas på ett så bra sätt att vi som medborgare upplever att de stora resurser som används i kommun och landsting ger önskat resultat. När kommuner och landsting däremot går utöver sina kärnuppgifter får detta en rad negativa verkningar för medborgarna.
Dels undertrycks privata initiativ och företagande på tjänstesektorn genom en osund konkurrens, dels försämras som regel servicen inom kärnuppgifterna som följd av splittringen av resurser. Många av dagens brister inom t.ex. skolan är en direkt följd av dessa förhållanden.
Den moderata grundsynen är att de uppgifter som skall åligga kommuner i det framtida välfärdssamhället skall skötas inom ramen för den kommunala självstyrelsen. Den kommunala kompetensen måste samtidigt vara tydligt avgränsad så att individers rätt skyddas och för att ge bra betingelser för utveckling av gemenskaper och det civila samhället.
När en nationell skolpeng införs enligt det moderata alternativet blir kommunernas uppgift att svara för att kommunala skolor har den ledning som gör att de lever upp till de krav som elever och föräldrar ställer. Finansieringen blir däremot ett åtagande av staten och följer genom den nationella skolpengen eleven. Därmed skapas inte bara en ökad valfrihet och mångfald utan också en process där skolor som inte lever upp till kvalitetskraven kommer få ett minskande antal elever och till slut måste lämna plats för andra skolor, oavsett om dessa är kommunala eller fristående. Den nationella skolpengen innebär genom vår reform att pengarna går direkt till varje skola som därmed kan höja kvaliteten i undervisningen.
En nationell gemensamt finansierad hälsoförsäkring bör i framtiden växla av den nuvarande landstingsskattens finansiering av sjukvård och landstingens nuvarande de facto-monopol ersättas av ett sjukvårdssystem som erbjuder valfrihet och mångfald. Även för äldreomsorgen finns goda skäl som talar för en nationell finansiering.
Kommunsektorns samlade utgifter beräknas år 2003 motsvara nära 25 procent av Sveriges BNP, vilket är en internationellt unikt hög siffra som borde stämma till eftertanke. Våra förslag om en allmän hälsoförsäkring, en förändrad finansiering av äldreomsorgen samt en nationell skolpeng skulle om de genomförs ge kommunerna en möjlighet att finansiellt koncentrera sin verksamhet på de kvarvarande och grundläggande kommunala uppgifterna.
Vi föreslår att en översyn snarast görs om uppgiftsfördelningen i vårt land mellan stat, kommun, det civila samhället och gemenskaperna. En mer distinkt rollfördelning ger också förutsättningar för den privata tjänstesektorn att växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre valfrihet för medborgarna.
År 2003 kommer kommunsektorns inkomster att uppgå till nära 550 miljarder kronor (exkl. kommunala bolag). Av dessa är ca 75 procent kommunalskatteinkomster, drygt 15 procent statsbidrag (statsskatt) och ca 10 procent övriga inkomster.
Grunden för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna och deras tillväxt. Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre skatter är därför att ha en god tillväxt som ger fler skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att arbetsinkomsterna stiger med 1 procent mer per år i tre år ökar kommunernas skatteintäkter med cirka 10 miljarder kronor.
Socialdemokrater för ofta resonemang som om justeringar av statsbidragsnivån vore av största betydelse för kommunernas framtid. Detta är i grunden fel. Kommunernas ekonomiska utrymme bestäms till helt övervägande del av tillväxten av den kommunala skattebasen, d.v.s. främst sysselsättningsgraden. När nu tecken finns på en tydlig avmattning i ekonomin och sysselsättningsgraden är det just denna faktor som har den största betydelsen för kommunerna. Detta visar på betydelsen av den tillväxtorienterade politik vi moderater förespråkar.
Det är nämligen en politik som skapar förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt som ger kommunsektorn framtida stabila inkomster. Därför är det även för kommuner och landsting viktigt med ett sänkt skattetryck, ett förbättrat företagsklimat och strukturella reformer som skapar uthållig tillväxt kommande år och som ger kommuner och kommunmedborgare gynnsamma förutsättningar och välstånd.
En viktig förutsättning måste också vara att den enskilda kommunen själv får bära frukten av en framgångsrik politik. Det ger ett incitament som borde vara självklart men det ger också en signal att tillväxt belönas var den är förekommer i vårt land. Ett sådant system låter sig väl förenas med ett i grunden väl fungerande statsbidragssystem till de kommuner och landsting som har en otillräcklig skattekraft för att fullgöra sina uppgifter.
Det är kommunalskatten som gör att svenska låginkomsttagare och barnfamiljer är högst beskattade i hela världen. En framåtsyftande planering för sänkta kommunalskatter är då viktig eftersom risken i annat fall är stor att utgiftsnivån ökar alltför mycket i kommunsektorn och att produktivitetsutvecklingen helt avstannar.
De närmaste åren ser vi i stället motsatsen till detta. Den politik som förs genom Socialdemokraterna i regeringsställning på riksplanet leder till mycket stora skattehöjningar i många kommuner och landsting 2003. Vi noterar att regeringen räknar med att kommunalskatterna kommer att höjas med i genomsnitt 0,25 kr 2003. Bakom detta döljer sig emellertid avsevärt större höjningar i bl.a. Stockholms län och Skåne. Till detta kommer nu att ytterligare ett antal landsting aviserat stora höjningar redan 2003. Enbart höjningen av landstingsskatterna runt om i Sverige motsvarar en genomsnittlig skattehöjning på 0,45 kr. Till detta kommer alla höjningarna av skatten i primärkommunerna. Den genomsnittliga skattesatsen för kommuner och landsting stiger därför oroande mycket 2003, vilket påverkar såväl hushållens ekonomi som samhällsekonomin negativt. Det föreligger en uppenbar risk att tillväxten i ekonomin 2003 kommer att skadas av dessa höjningar, som inte minst drabbar tillväxtområdena i landet.
Kommunalskatten är särskilt för låg- och medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst för flertalet pensionärer. Det är därför en angelägen statlig uppgift att medverka till att det skapas utrymme för sänkta kommunalskatter, även om de faktiska besluten tas i kommunerna.
Såväl en sänkning av kommunalskatterna som en höjning av grundavdragen leder till en rejäl skattesänkning för främst låg- och medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter för ekonomin som följd.
Genom vår inkomstskattereform väljer vi att rejält höja grundavdragen. Den inverkan detta har på kommunernas ekonomi kompenseras de fullt ut för inom ramen för statsbidragssystemet. Utöver grundavdrag gör vi bedömningen att det på några års sikt även kan skapas ett tydligt utrymme också för lägre skatt genom sänkt kommunal utdebitering.
Huvuddelen av våra förslag till skattesänkningar påverkar direkt den kommunala ekonomin liksom flera andra av våra förslag till förändringar i statsbudgeten. För detta kompenseras kommunerna fullt ut inom ramen för statsbidragssystemet. Enbart som kompensation för våra skatteförslag tillförs kommunsektorn 71,2 miljarder kronor 2003 och 74,9 miljarder kronor 2004. Skattesänkningarna påverkar också den kommunala ekonomin genom att socialbidragskostnaderna kan minska liksom kostnader till följd av arbetslöshet. Den ökade flexibiliteten gör att resurser utnyttjas bättre. Detta minskar behovet av statsbidrag och gör det möjligt att begränsa dem.
Staten bör även stimulera till kommunala skattesänkningar, inte minst för att undvika att kommunerna har en för hög utgiftsnivå när konjunkturen dämpas med de kända framtida problem som då följer.
Utrymme för uthålliga kommunala skattesänkningar, förutsätter dock att de avregleringar vi föreslår genomförs med önskat resultat. Det har regelmässigt funnits en tendens att underskatta den positiva effekten av avreglering, vilket erfarenheter från andra sektorer visar. I kombination med en utökad upphandlingsverksamhet och konkurrensutsättning är potentialen för lägre utgifter och god kvalitet på tjänsteutbudet mycket god. Därutöver måste den av oss efterlysta koncentrationen till kärnuppgifterna äga rum. Vi föreslår att staten aktivt stimulerar kommunerna till fortsatt konkurrensutsättning. En mindre del av effekten av detta tillgodogör vi oss i vårt budgetalternativ som en neutralisering enligt finansieringsprincipen.
Betydelsen av att lönebildningen sker under stort ansvarstagande förtjänar att understrykas. Erfarenheterna visar hur för höga lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka förutsättningarna för den goda samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn är så beroende av. Rätt väg att förbättra levnadsstandarden, för ofta lågavlönade kommunalt anställda, är de kraftiga sänkningar av inkomstskatten som vårt förslag till höjda grundavdrag innebär.
Basen för kommunal ekonomi är som vi tidigare konstaterat kommunalskatter och egna intäkter. Dessa utgör mer än 80 procent av kommunernas intäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal skatt.
När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga jobb, ökar kommunens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver höjas. När den ekonomiska tillväxten är god skapas successivt ett utrymme för skattesänkningar. Under de kommande åren skulle kommunerna med vår politik få både ökade ekonomiska resurser och ökad politisk handlingsfrihet.
Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs, förloras omedelbart en betydande del (ca 15–30 procent beroende på kommunstruktur) av skatteintäktsökningen i ökade kostnader, främst socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när skatten sänks. Med de skattesänkningar som vi föreslagit, bland annat i form av höjt grundavdrag och avdrag för barn, kommer behoven av socialbidrag att minska väsentligt.
Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att riksnormer skall förhindra att kommunerna får bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet.
I dag hindras många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller grunda sig på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva upp till sitt sociala ansvar utan statliga rikslikare.
Vi vill öka kommunernas förutsättningar att konkurrensutsätta sina verksamheter samt skärpa kraven på den offentliga upphandlingen.
I tabell 7:2 redovisas hur ökad offentlig upphandling och konkurrensutsättning och en bättre produktivitetsutveckling med 1 procent årligen från 2003 i kombination med minskade sociala kostnader till följd av skattesänkningar skulle förbättra den kommunala ekonomin.
Tabell 7:8 Minskade kostnader för kommunsektorn med moderat politik (miljarder kronor).
|
2003 |
2004 |
|
|
Minskade kostnader för socialbidrag av bl.a. lägre skatter |
1,0 |
2,5 |
|
Minskade kostnader för arbetsmarknadsåtgärder |
1,0 |
|
|
Utökad upphandling och konkurrensutsättning |
5,0 |
|
|
Lägre kostnader för kommunsektorn vid snabbare produktivitetstillväxt |
1,8 |
5,5 |
|
Förbättring jämfört med regeringen |
2,8 |
14,0 |
De minskade kostnaderna för kommunsektorn som vår politik innebär är betydande. Det är därigenom möjligt att ha lägre statsbidrag än vad regeringen föreslagit. Vi markerar detta med 2,5 miljarder kr år 2003 och 9,0 miljarder kr år 2004. Utrymmet i övrigt förutsätter vi används till skattesänkningar eller att i vart fall hålla tillbaka behovet av skattehöjningar som kan uppstå i vissa kommuner. De minskade kostnader för kommunsektorn som blir följden av vår politik ger sålunda kommunerna större rörelseutrymme.
Det är som synes avsevärda förbättringar och ett större utrymme för prioriteringar som skapas till följd av den moderata politiken. Till den förbättrade ekonomiska situationen för kommunerna genom vår politik tillkommer effekterna av en hög ekonomisk tillväxt med ökade skatteinkomster som följd.
Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras och att ekonomin uthålligt utvecklas starkare, skapas sålunda successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen samtidigt som kvaliteten på kommunal service säkras. I ett stort antal kommuner skulle, för medborgarna, viktiga kommunala skattesänkningar kunna genomföras på kort sikt med vår politik för kommunsektorn. Regeringen noterar däremot helt passivt att kommunalskatterna nu höjs som en följd av den egna politiken.
Vi har alltsedan det inomkommunala utjämningssystemet infördes i olika motioner pekat på dess starkt tillväxtfientliga inslag. Utjämningssystemet tar bort alla incitament för kommunerna att själva påverka sin inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. De hårdast drabbade är tillväxtkommuner och aktiva glesbygdskommuner.
De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är ”passiva stagnationskommuner”, som regel befolkningsmässigt stillastående eller med en svag minskning. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort samma ökning som alla andra, d.v.s. rikssnittet. Samtidigt kan deras kostnadssida påverkas positivt av att så lite händer.
På landstingssidan har Stockholms läns landsting som enda landsting drabbats mycket hårt av en mycket långtgående utjämning som leder till att inkomstutjämningsavgiften skenat. Samtidigt leder den ökade tillväxten i regionen i förening med att landstinget under borgerlig ledning satsat starkt på att erbjuda sina invånare en god sjukvård med vårdgaranti till stora påfrestningar för ekonomin. Stockholms läns landsting har inte fått behålla inkomsterna av sin tillväxt men däremot med råge ta kostnaderna för den. I våras föreslog vi en modell hur man temporärt skulle kunna komma tillrätta med denna effekt. Riksdagen avslog vårt förslag.
Det utjämningssystem som finns i dag har direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas. Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen anstränger sig för att vända denna utveckling.
I en rapport våren 2001 dömde Riksdagens revisorer ut den s.k. Kommunakuten och föreslog andra sätt att arbeta gentemot kommuner med problem. Den genomgång som görs i revisorernas rapport är ytterligare en exemplifiering av hur det inomkommunala utjämningssystemet i kombination med ett osunt bidragsgivande till vissa utvalda kommuner undergräver kommunledningars eget ansvarstagande för sin kommuns situation. Fortgår denna process blir det på sikt förödande för den kommunala ekonomin och självstyrelsen.
Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet, som också är oförenligt med grundlagens lydelse, snarast ersätts med ett statligt utjämningssystem som tydligt belönar tillväxt och kostnadseffektivitet samtidigt som det ger goda förutsättningar för alla kommuner med otillräcklig skattekraft att fullgöra sina uppgifter.
I avvaktan på denna övergång till ett nytt statligt utjämningssystem föreslår vi att följande förändring görs i utjämningssystemet fr.o.m. 2003.
Kommuner och landsting som har en relativ skattekraftstillväxt får behålla denna, (inkomstutjämningssystemet är f n så uppbyggt att en sådan tillväxt till mellan 95 och 100 procent konfiskeras var den än förekommer). Kommuner som tappar skattekraft berörs inte utan får som nu kompensation för detta. Därutöver förutsätter vi att regeringen lägger fram ett förslag om en spärr för utjämningsavgiften för landsting i enlighet med vad vi föreslog våren 2002.
Effekten av dessa förslag blir att en allt orimligare finansieringssituation för vissa kommuner och landsting mildras, samtidigt får de kommuner och landsting som erhåller stöd inom utjämningssystemet behålla dessa.
Det fortsatta socialdemokratiska maktinnehavet i riksdagen och maktskiftet i flera kommuner och landsting till Socialdemokraternas fördel innebär med all sannolikhet att Sveriges BNP‑utveckling kommer att fortsätta att halka efter den genomsnittliga i EU och OECD.
På riksplanet innebär valutgången oförändrat höga skatter medan flera landsting och kommuner i höst fattar beslut om skattehöjningar för nästa år. De offentliga monopolen består och stelheterna i ekonomin likaså. Med en socialdemokratisk regering kan vi därmed inte till fullo utnyttja dragkraften från en konjunkturuppgång i omvärlden. Vi blir dessutom mycket sårbara inför nästa internationella konjunkturnedgång vad gäller såväl samhällsekonomin i stort som statens finanser.
Sysselsättningsökningen blir lägre än vad den skulle kunna vara och – mot bakgrund av att andelen äldre i befolkningen ökar – inte tillräckligt snabb för att bryta trenden att allt färre försörjer allt fler. Den utvecklingen blir dramatiskt värre om ungefär fem år då den stora fyrtiotalistgenerationen börjar gå i pension. Svenska hushåll kommer att få uppleva en långsammare välståndsutveckling än hushållen i övriga Europa.
Denna utveckling är dock inte ödesbestämd. Det hade gått att byta ut den socialdemokratiska politiken och i stället välja en tillväxtinriktad moderat politik redan i höstens val. I stället för en fortsatt eftersläpning av välståndsutvecklingen skulle svenska hushåll då fått uppleva en successiv inhämtning av utvecklingen i övriga Europa och OECD.
Moderat politik skulle medföra en högre potentiell tillväxt i svensk ekonomi.
Tabell 8.1
Potentiell tillväxt med moderat politik
|
Utbildningsnivå |
ì |
|
Arbetsutbud |
ì |
|
Flexibilitet |
ì |
|
Produktivitet |
ì |
|
Realränta |
î |
|
Investeringskvot |
ì |
|
Potentiell tillväxt |
ì |
Lägre marginalskatter förbättrar incitamenten att utbilda sig. Det skulle öka arbetsutbudet av kvalificerad arbetskraft på sikt och genom att arbetskraftens kompetens höjs även öka produktivitetstillväxten. Vetskapen om att man kan få en bättre ekonomisk standard om man utbildar sig, och i synnerhet till någonting som är kommersiellt attraktivt, är sannolikt den viktigaste faktorn för att förbättra tillväxten på lång sikt.
Lägre skatter på arbete i kombination med strängare kvalifikationskrav och lägre ersättningsnivåer vid arbetslöshet ökar incitamenten att arbeta, vilket skulle leda till en större ökning av arbetsutbudet.
En reformering av lönebildningen skulle medföra att lönerna kunde öka mer i expansiva branscher och framgångsrika företag, vilket skulle skapa incitament för människor att arbeta just i dessa branscher och företag. En reformering av arbetsrätten skulle underlätta för företagen att anställa människor med den kompetens som behövs. Produktivitetstillväxten skulle därmed bli snabbare.
Avregleringar och privatiseringar av offentliga monopol skulle också medföra en snabbare produktivitetstillväxt. Dels har det visat sig billigare att utföra uppgifter i privat regi än i offentlig utan att kvaliteten blir lidande, dels skulle en del av de uppgifter som den offentliga sektorn utför kunna slopas helt.
En reformagenda enligt de moderata förslagen skulle ge Riksbanken signal om att det går att förena en högre tillväxt med fortsatt låg inflation. Därmed skulle Riksbanken kunna sänka den korta räntan med bibehållen låg inflation. Även den långa räntan skulle sannolikt sjunka när de finansiella aktörernas förtroende ökar av samma anledning. Tillsammans med ett beslut om ett svenskt deltagande i EMU skulle det medföra lägre realräntor. Lägre realräntor och skattesänkningar på företagande – i form av slopad dubbelbeskattning på aktier, lägre kapitalskatt och slopad förmögenhetsskatt – verkar positivt på viljan att investera och högre investeringar höjer produktivitetstillväxten.
Regeringen har reviderat upp bedömningen av den potentiella tillväxten i svensk ekonomi från tidigare 2 procent per år till 2 1/2 procent. Det är sannolikt en överskattning med nu gällande förutsättningar. Med moderat politik skulle den potentiella tillväxten dock kunna bli så hög, både som en följd av en högre produktivitetstillväxt och en större ökning av arbetsutbudet.
Om den potentiella tillväxten höjs med 0,5 procentenheter skulle BNP per capita vara 6 000 kronor högre efter fem år. Vid en höjning på en procentenhet blir BNP per capita 12 000 kronor högre efter fem år.
Under 1970- och 1980‑talen hade Sverige en efterfrågetillväxt som ledde till en ökning av arbetsutbudet, eftersom det gick att få jobb. Produktivitetstillväxten var emellertid mycket dålig. Under 1990‑talet har vi fått se motsatsen. Företagen har effektiviserat och rationaliserat, vilket lett till en snabb produktivitetstillväxt. Men många människor har blivit arbetslösa.
På lång sikt råder det dock inget motsatsförhållande mellan produktivitet och sysselsättning. Tvärtom förbättrar en hög produktivitetstillväxt förutsättningarna för en långsiktig ökning av sysselsättningen. Då måste stelheterna i ekonomin minska så att människor som blir friställda på grund av effektiviseringar på en arbetsplats snabbt kan finna ett nytt jobb i ett expanderande företag.
Som figur 8.1 visar är de positiva effekterna av produktivitetsförbättringar fler och större än de negativa om de väl får tillfälle att verka.
Figur 8.1
Förhållande mellan produktivitet, produktion och sysselsättning
För att få igång en positiv spiral krävs en väl utbildad arbetskraft som snabbt kan anpassa sig till nya arbetsuppgifter och ett entreprenörsklimat som innebär att människor får ekonomisk avkastning för sin kreativitet, kunskap och uthållighet. Det behövs arbetslagar och en lönebildning som underlättar anpassningar i ett företags arbetsstyrka. Det krävs dessutom skattesänkningar för låginkomsttagare så att dessa kan leva på den lön som arbetsgivarna är beredda att betala. Det är en sådan politik vi moderater föreslår.
Vilka skulle då effekterna av en ökad potentiell tillväxt bli för efterfrågan om flexibiliteten i ekonomin ökade?
En högre produktivitetstillväxt ger utrymme för större reala löneökningar. När skatten på arbete sänks och arbetslagarna reformeras skulle dessutom sysselsättningen öka snabbare. Både högre reallöneökningar och högre sysselsättning skulle bidra till en snabbare ökning av hushållens reala disponibla inkomst. Lägre skatter och lägre transfereringar skulle däremot ta ut varandras effekt på hushållens disponibla inkomst.
Tabell 8.2
Privat konsumtion med moderat politik
|
Sysselsättning |
ì |
|
Reallön |
ì |
|
Transfereringar |
î |
|
Skatter |
î |
|
Disponibel inkomst |
ì |
|
Sparande |
ì |
|
Privat konsumtion |
ì |
En större andel av den disponibla inkomsten skulle sannolikt gå till sparande med en moderat politik. Å ena sidan skulle lägre realräntor verka återhållande på hushållens sparande. Å andra sidan skulle lägre skatter på kapitalinkomster och förmögenheter öka incitamenten att spara. Ett ökat inslag av privata försäkringslösningar liksom ett större inslag av självrisk i de offentliga socialförsäkringssystemen skulle få liknande effekt. En snabbare ökning av de disponibla inkomsterna och en något högre sparkvot skulle medföra en något snabbare ökning av den privata konsumtionen än i regeringens prognos.
Höjd produktivitet ökar exportföretagens konkurrenskraft, vilket skulle öka exporten. Potentialen att öka produktiviteten är dock sannolikt högre i andra delar av ekonomin än i exportindustrin, varför höjningen av exporttillväxten skulle bli begränsad.
Som tidigare nämnts skulle lägre realräntor och lägre skatter leda till att investeringsefterfrågan ökade.
Tabell 8.3
Försörjningsbalans med moderat politik
|
Privat konsumtion |
ì |
|
Offentlig konsumtion |
î |
|
Investeringar |
ì |
|
Export |
ì |
|
Import |
î |
|
BNP |
ì |
Å ena sidan skulle en snabbare ökning av såväl den privata konsumtionen som exporten driva upp importefterfrågan. Å andra sidan skulle en ökad produktivitet i ekonomin dämpa takten i importpenetrationen. Även effekten på importen skulle bli tämligen blygsam och den sammantagna effekten av snabbare export och import på handels- och bytesbalansen vara marginell.
Den förbättring av de offentliga finanserna som kan väntas ske genom högre tillväxt och sysselsättning bör tillfalla hushållen i form av successiva skattesänkningar.
Efter fem år med en halv procentenhets högre tillväxt skulle Sveriges samlade produktion vara ca 55 miljarder kronor större. Vid en hel procentenhets högre tillväxt skulle BNP‑nivån vara drygt 110 miljarder högre efter fem år. Om inga skatter höjs skulle hälften av detta utrymme tillfalla medborgarna i form av högre reallöner och större avkastning på investeringar. Hälften skulle gå till den offentliga sektorn. Även med hänsyn till reallöneökningar i denna sektor återstår ett stort utrymme som kan återgå till hushållen i form av lägre skatter.
Utöver den ökning av skatteintäkterna som uppstår vid högre tillväxt och oförändrat skattetryck som har beskrivits ovan och som kan användas till att sänka skatterna sker naturligtvis minskningar av utgifterna när färre behöver leva på bidrag. Även denna förbättring kan användas till att sänka skatteuttaget. Regeringen anger exempelvis i budgetpropositionen att en minskning av antalet sjukdagar med 10 procent från 2002 års nivå innebär en besparing med 5 miljarder kronor för staten. En halvering av antalet sjukdagar och därmed en återgång till nivån 1997 skulle innebära en besparing med 25 miljarder kronor för staten. Den största vinsten ligger emellertid i att människor i stället för att vara sjukskrivna genom sitt arbete aktivt bidrar till en ökad tillväxt som vi alla får del av.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Anders Björck (m) |
|
Gunilla Carlsson (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Chris Heister (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Göran Lennmarker (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Sten Tolgfors (m) |
| [1] | The Effects on Sick Leave of Changes in the Sickness Insurance System, Henrekson and Persson, SSE/EFI Working Paper Series in Economics and Finance No 444, 2002. |