Motion till riksdagen
2002/03:Fi226
av Anna Lilliehöök (m)

Skatteutjämningen och statsbidrag


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera de kommunala utjämningssystemen.

Motivering

Den kommunala skatteutjämningen innebär att staten tar pengar från vissa kommuner och omfördelar till andra kommuner. Regelsystemen är komplicerade och består av fyra delar kostnadsutjämning, inkomstutjämning, generellt statsbidrag, införanderegler och spärregler. Systemet har vuxit och lappats på under de senaste 20 åren. Det är lager på lager av regleringar som blir allt svårare att reda ut och är svåra att överblicka även för experter. I vissa fall ger de olika kompensations- och bidragsmodellerna kompensation för samma sak flera gånger eller belastar med avgift samtidigt som kompensation utbetalas i någon annan del av systemet. Även rika kommuner med stora tillgångar får bidrag i systemet som enbart tar hänsyn till inkomster och kostnader på årsbasis. Kommunernas självbestämmande som grundas på att klara sin egen ekonomi med sina egna skatter blir mer och mer urholkat.

Kostnadsutjämningen består av 16 olika modeller, och till det kommer en mängd faktorer och delkomponenter. Kostnadsutjämningen tar sikte på att dels kompensera kommuner som har en befolkningssammansättning som har större/dyrare behov av kommunal service, dels ge bidrag så att kommuner skall klara alla de åtaganden staten ålägger dem i alla de fall som staten bestämmer och kommunerna betalar. Till slut omfattar detta emellertid så stora åtaganden att också de kommuner som bidrar till systemet blir fångna i det. Inte ens de kommuner – t ex storstädernas tillväxtkommuner – som borde kunna klara sina egna åtaganden klarar sig efter det att de betalat in till systemet. När en allt större del av den kommunala budgeten går åt till att betala andra kommuners kostnader så måste även storstadskommunerna i tillväxtområden begära stöd till exempel för att klara kostnader som uppstår när fler flyttar in och för att löner och kostnader är högre i storstäderna.

Inkomstutjämningen skall utjämna skillnader i invånarnas inkomster och förmåga att betala skatt. Kommuner där invånarna har ett högt löneläge skall betala till kommuner där folk tjänar mindre. Med denna utjämning får kommunerna ännu mindre möjlighet att påverka sin egen situation. Om en kommun arbetar för att utvecklas och fler flyttar in med lön och jobb så till och med förlorar kommunen på detta. Denna effekt drabbar både storstadskommuner och glesbygdskommuner med tillväxt. Kommuner med låg skattekraft får inga fördelar av aktiva insatser för att få fler företag och fler jobb till kommunen. Inkomstutjämningen innebär att en kommuns invånare indirekt får betala skatt till en annan kommun. Flera kommuner i Stockholms län tvingas nu höja skatten för betala till andra kommuner och stå för andra kommuners åtaganden. Det är inkomstskatteutjämningen som drabbat Stockholm läns landsting som gjort att invånarna i Stockholms län snart får betala fyra miljarder kronor till staten för vidare befordran till andra landsting – pengar som var avsedda för stockholmarnas sjukvård. Hur rundgången kan utvecklas i utjämningssystemet kan illustreras av att regeringen som 1998 införde de regler som givit detta resultat nu aviserat att stötta landstinget med fyra miljarder kronor.

Utjämningssystemen behöver reformeras. Kostnadsutjämning av olika fördyrande faktorer för kommunal service behövs och är viktigt men systemet måste ges trovärdighet genom att baseras på fakta och visa resultat. Trovärdighet för systemet måste också baseras på att de kommuner som är inbetalare finner bidragen rimliga. Ett annat krav är att även icke-experter har en möjlighet att förstå hur systemet fungerar. När staten går in och bestämmer standard och ställer krav på lika kommunala tjänster i hela landet är det rimligt att staten snarare än andra kommuner bidrar till kostnaden. Det kan då också kanske vara rimligt att staten tar över ansvaret. Till den del kostnadsutjämningen inte avser fördyrande faktorer med hänsyn till skillnader i befolkningens struktur utan är rena glesbygds- eller regionalpolitiska frågor så bör dessa lösas separat och vara en statlig angelägenhet. Skrivningen att inkomstutjämningen skall väga upp låg skattekraft bör avskaffas. När och om en kommun anses behöva tillskott så skall detta vara en statlig fråga. Kommuner skall inte behöva höja skatten för att betala för andra kommuners ansvarsområde. Alla regler måste utformas så att de uppmuntrar och belönar åtgärder som leder till tillväxt och positiv utveckling.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 21 oktober 2002

Anna Lilliehöök (m)