Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att permanenta det specialdestinerade statliga anslaget till den preventiva verksamheten mot hiv/aids.
Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitisk nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp. Totalt deltar ett 60-tal personer i gruppen. Vår utgångspunkt är att det i dag råder brister i svensk lagstiftning och praxis. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.
I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering, men även i lagstiftningen.
Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön. Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet (bet. 1973:LU20) att
en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform.
I regeringens proposition (prop.1986/87:124) heter det att
den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv.
Trots dessa ställningstaganden diskriminerar lagstiftningen homosexuella och bisexuella samt även transpersoner. Transpersoner är individer vars könsidentitet och/eller könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bland annat transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings/queens.
I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i finansutskottet.
Det är viktigt att det redan i budgetpropositionen specialdestinerade statliga anslaget till hiv/aids-prevention i storstadsregionerna även fortsättningsvis kommer att bestå. Vi anser även att detta specialdestinerade anslag tills vidare skall vara ett permanent område i det statliga anslaget.
Trots närmare över två decenniers hivprevention smittas ett väsentligt antal personer varje år i Sverige av hiv till följd av oskyddade sexuella kontakter. Indikationer finns på att antalet hivsmittade ökar även i gruppen män som har sex med män. Detta är alarmerande och att i detta läge rusta ner hivpreventionen vore direkt förödande. Sverige måste fortsätta bedriva en aktiv hivprevention direkt riktad mot de mest utsatta grupperna, av vilka män som har sex med män är en grupp.
Den effektiva hivprevention som har bedrivits i Sverige beror till stor del på frivilligorganisationernas arbete. De har en trovärdighet när det gäller att nå ut till målgrupperna som ingen myndighet kan ersätta.
Vi anser således att det specialdestinerade statliga anslaget, de s.k. öronmärkta storstadspengarna, till den hiv/aids-preventiva verksamheten ska bli en permanent anslagspost. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Tasso Stafilidis (v) |
|
|
Börje Vestlund (s) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Margareta Andersson (c) |
Ulf Holm (mp) |