Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Tobinskatten är ett handelshinder för pengar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tanken på en ny och global beskattningsnivå bör avvisas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inte finns någon global beslutsinstans som är myndig eller är lämplig att fatta beslut om, administrera eller upprätthålla Tobinskatten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det inte finns någon global instans som är lämplig eller myndig att besluta om användningen av eventuella intäkter från en Tobinskatt. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de ökade kostnader och risker för internationella investerare som en Tobinskatt skulle föra med sig drabbar investeringar i utvecklingsländerna hårdast.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de negativa effekterna av en Tobinskatt på utvecklingsländernas ekonomier.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Tobinskatten och EG-rätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Tobinskattens demokratiska problem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Tobinskatten leder till att valutahandel flyttar till skatteparadis.
Tobinskatten har kallats Europas Loch Ness-odjur – alla har hört talas om den, men ingen vet riktigt vad det är fråga om.
Tobinskatten är ett förslag som har kidnappats av en rad aktörer och omformats efter eget syfte. För många verkar Tobinskatten vara ett medel att tillskansa sig pengar till allsköns för dem angelägna ändamål. Så var det dock inte för Tobin själv, när han lanserade det ursprungliga förslaget. Det var i hans ögon – även om detta också mött grundläggande kritik – skattens effekt på finansmarknaderna som var det viktiga.
Sammantaget kan konstateras att Tobinskatten är en skatt som söker sitt syfte, både vad gäller vilka effekter skatten avses ge och vad de eventuella intäkterna skall användas till. Ändå är många debattörer för Tobinskatten. I många fall eftersom man är mot en fri ekonomi.
Det finns ingen global beslutsinstans som är myndig eller är lämplig att fatta beslut om, administrera eller upprätthålla Tobinskatten. IMF, Världsbanken och särskilt FN har dock nämnts som möjliga organisationer för detta. Ingen av dem är lämpliga, eller har mandat att beskatta människor, företag eller länder.
Det finns heller ingen global instans som är lämplig eller myndig att besluta om eventuella intäkters användning. Attac och andra debattörer driver att Tobinskatten skall användas för att finansiera FN:s verksamhet. Grunden till detta är bl.a. resonemang i den så kallade Carlsson-Ramphal-rapporten. Men FN är en organisation där länder är medlemmar och vars verksamhet bör finansieras av medlemsländerna. Budget och medlemsavgifter bör baseras på de uppgifter organisationen skall ha, inte på vilka intäkter en viss finansieringsform kan ge.
Vad förespråkarna av detta system för finansiering av FN egentligen säger är att de vill inför en ny och global beskattningsnivå. FN skulle då ges rätten att beskatta internationella valutaströmmar för att finansiera den egna verksamheten.
Hur någon demokratiskt sinnad person kan vilja ge beskattningsrätt till en församling bestående av en majoritet diktaturer är obegripligt. Tanken på en ny och global beskattningsnivå bör avvisas.
Själva tanken med Tobinskatten är att den skall vara ett handelshinder för pengar. Men alla handelshinder skadar marknadens sätt att fungera.
För många verkar utgångspunkten vara att spekulation per definition är någonting skadligt, som måste motverkas. Men spekulation kan bara vara lönsam om det finns obalanser på marknaden, som spekulationen kan utjämna. Spekulationen är genom sin funktion att utjämna obalanser således i grunden nödvändig för marknaden.
Paradoxalt nog skulle spekulationen rimligen påverkas mindre negativt av Tobinskatten än investeringar. Vid spekulation är de potentiella vinsterna stora. Vid investeringar läggs kostnaden för Tobinskatten bara på det avkastningskrav investeraren redan har och gör därmed internationella investeringar svårare att räkna hem. Ett ökat risktagande för investerare drabbar investeringar i u-länderna hårdast.
EMU har nu kommit så långt att de deltagande länderna har infört den gemensamma valutan, euron, också som fysiskt betalningsmedel. I detta perspektiv blir tankarna om Tobinskatt än underligare.
Det är internationella valutatransaktioner Tobinskatten är tänkt att beskatta och motverka. Inom EU delar en rad länder valuta, så transaktioner mellan dessa länder kan knappast komma ifråga för Tobinbeskattning. Samtidigt skulle transaktioner mellan länder inom och utom EMU-området – som mellan Sverige och Tyskland, eller Sverige och Norge – beläggas med skatt och motverkas.
Stora länder och valutaområden som USA och EU klarar sig i kraft av sin storlek från straffbeskattning, medan små länder med öppna ekonomier beskattas hårt.
Eftersom EU-fördraget fastslår att det skall råda fri rörlighet för kapital inom EU, talar mycket för att en Tobinskatt strider mot EG-rätten.
Tobinskatten är förutom alla de teoretiska nackdelarna också orealiserbar i praktiken.
En rad länder är på goda grunder direkt avvisande till införande av Tobinskatt. Detta gäller särskilt de internationella kapitalrörelsernas giganter, Storbritannien och USA. Det kommer alltså inte att gå att nå enighet mellan världens länder om en Tobinskatt. Skulle några länder på egen hand införa en Tobinskatt skulle de drabbas av konkurrensnackdelar.
Men även om det var möjligt har Tobinskatten betydande demokratiska problem. Tidigare berördes att beskattningsrätt av kapitalströmmar från västvärldens demokratier knappast skall ges till diktaturer, varken via FN eller på annat sätt.
Men det är därutöver grundläggande att människor i demokratiska former kan tillsätta, kontrollera och avsätta de politiker, som har rätt att beskatta dem. Ingen har hittills lagt fram något förslag om Tobinskatt, som skulle kunna tillgodose detta grundläggande demokratiska krav.
Tobinskatten innebär därmed att makt över skatteuttaget lyft bort från människor och placeras i internationella – icke folkligt kontrollerade – organisationer. Det är demokratiskt oacceptabelt.
Tobinskatten skulle göra investeringar i u-länder dyrare genom att beskatta pengaströmmar dit. Därmed skulle färre investeringar än annars komma till stånd och den ekonomiska utvecklingen bromsas. Också u-ländernas budgetunderskott skulle bli dyrare att låna upp.
Den som vill gynna utvecklingen i u-länder bör knappast försvåra investeringsströmmarna dit, utan tvärtom se till att mer pengar når dessa länder för att bygga upp ekonomierna. Med internationella investeringar följer kunskap, som bidrar till att förnya utvecklingsländernas ekonomier. Denna kunskapsström skulle också bromsas med en Tobinskatt.
U-länder med små ekonomier och små valutor, skulle drabbas hårdare av Tobinskatten, än västvärldens stora valutor och valutaområden. Detta skulle leda till minskade investeringsströmmar också mellan utvecklingsländer. Förmodligen skulle fler länder försöka att ansluta sig till större valutor, som dollarn.
Som Moderaterna tidigare har redovisat har utvecklingsländerna exportinkomster på ca 2000 miljarder dollar. De utländska direktinvesteringarna uppgår till 220 miljarder dollar. Därtill läggs andra investeringar, lån, turistinkomster samt privat och offentligt bistånd. Det offentliga biståndet till utvecklingsländerna omfattar ca 60 miljarder dollar, med andra ord uppgår det bara till drygt två procent av kapitalströmmarna.
Tobinskattens förespråkare utgår från att det är de internationella kapitalströmmarna och spekulation som skapar valutakriser. Mycket talar för att detta är fel. Kriserna beror på underliggande och inhemska problem. Både vid Mexicokrisen 1995 och i Rysslandskrisen 1998 var det till dominerande del inhemskt kapital som fördes ut från det egna landet.
Eftersom spekulation utjämnar marknadsobalanser är det i grunden sunt att kapitalet rör sig efter var bäst avkastning kan erbjudas. Kapitalrörelserna gör det möjligt att övervinna kriser. När valutan fallit till attraktiv nivå och när de inhemska förutsättningarna för investeringar stärkts, så återvänder kapitalet snabbt.
Inget talar för att regleringar eller handelshinder skulle stärka förutsättningarna för länder med misskötta ekonomier. Snarare tvärtom. I skydd av dessa barriärer skulle misskötseln gå längre innan den åtgärdades.
I länder med vanskötta ekonomier drivs flykten från den egna valutan på när människor flyttar sina tillgångar utomlands, bl.a. för att skydda dem från att minska i värde på grund av inflation.
När Socialdemokraterna införde den så kallade valpskatten i Sverige, flyttade delar av handeln med värdepapper utomlands för att undgå skatten. Eftersom inte alla länder – särskilt inte de stora länderna – accepterar en Tobinskatt, så skulle effekten av en svensk Tobinskatt bli att handeln flyttad utomlands.
Kapitalrörelser och valutahandel skulle alltså inte minska, men väl byta land.
Från motståndare till en fri ekonomi och öppen handel förs Tobinskatten fram som lösning på snart sagt de flesta reella och tänkta problem i den globala ekonomin. Än skall skatten vara ett sätt att finansiera FN, än ett sätt att hindra påstått skadlig valutaspekulation. Ingen har dock kunnat visa några positiva effekter av skatten, ens om man accepterar förespråkarnas problembeskrivning.
Däremot är kritiken tydlig. Tobinskatten är ett handelshinder på pengar, som ökar risker och fördyrar handel och internationella investeringar. Hårdast kommer detta drabba utvecklingsländernas ekonomier.
Tobinskatten bör avvisas.
|
Stockholm den 8 oktober 2002 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
| [1] | 1 Yrkandena 3, 4, och 6 hänvisas till UU. |