1 Innehållsförteckning 8
2 Förslag till riksdagsbeslut 9
3 Motivering 9
3.1 Förändrat mål för minskning av långvarig ohälsa 11
3.2 Ett hot mot hela välfärdssystemet 12
3.3 Socialförsäkringsreform 13
3.4 Vägval vid reform av sjukförsäkringen 13
3.5 Avslag på lagförslag om en tredje sjuklönevecka 14
3.6 Regeringens mer långtgående planer på sjuklön 14
3.7 Alternativa vägar att förbättra incitament och finansiering 15
3.7.1 Ny finansiering av sjukpenningkostnader som vållas av trafikolyckor 15
3.7.2 En särskild försäkring för arbetsolycksfall 15
3.7.3 Andra premiefrågor med mera som bör utredas 16
3.7.4 Ändrad kostnadsfördelning mellan stat och landsting? 16
3.8 Långtidssjukskrivnas möjligheter att byta arbetsgivare eller yrke 17
3.8.1 Sjukförsäkringens och rehabiliteringens beroende av arbetsmarknadspolitiken 17
3.9 Finansiell samordning 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om nytt mål för minskning av det sammanlagda antal personer som har sjukersättning och sjukpenning i mer än tolv månader.
Riksdagen avslår det i propositionen framlagda förslaget om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inriktningen av till hösten aviserat förslag om lagen om allmän försäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredningsarbete om avgifts- och premieuttag för sjukförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om betydelsen för rehabiliteringsarbetet av en kommande reform av arbetsmarknadspolitiken.
I sin vårproposition konstaterar regeringen visserligen det uppenbara, att om inte utvecklingen när det gäller sjukfrånvaron vänds kommer viktiga välfärdssatsningar att trängas undan. Men förslag uteblir, de dröjer eller de är – som med de olika projekten med att ersätta sjukförsäkring med sjuklön – så missriktade att de förvärrar problemen och undergräver ett högt arbetskraftsdeltagande. Andra förslag som ändå läggs fram är otillräckliga – eller riskerar att bli motverkade av de brister som finns på den arbetsmarknadspolitiska sidan.
Mot den bakgrunden överdriver regeringen betydelsen av den begränsade minskning av nytillströmningen av sjukfall som inträffat och som nu syns i statistiken för de förhållandevis kortvariga sjukfallen. Det som hänt de senaste månaderna är när det gäller de samlade sjukskrivningarna snarare en stagnation på en ohållbart hög nivå. Som framgår av tabell 1 handlar det fram till i mars i år om en minskning med någon enstaka promille av det antal personer som var sjukskrivna under månaden, jämfört med läget ett år tidigare. (Tabellerna 1–4 bygger på rapporter och prognos från RFV.)
Ökning i procent av det antal personer som under en månad erhöll sjukpenning, rehabiliterings- eller arbetsskadeersättning, räknat från mars månad 1998:
|
Månad |
Män |
Kvinnor |
Alla |
|
Mars 1999 |
29,2 |
34,9 |
32,6 |
|
Mars 2000 |
50,4 |
63,1 |
58,1 |
|
Mars 2001 |
65,4 |
85,8 |
77,7 |
|
Mars 2002 |
78,7 |
101,2 |
92,2 |
|
Mars 2003 |
78,3 |
101,0 |
92,0 |
Föreställningen om ett trendbrott, som kan få krisen i sjukförsäkringen att mer eller mindre självläka, har alltför mycket inverkat på regeringens attityd, som i åratal varit alltför passiv. I själva verket har, som framgår av tabell 2, ökningen av antalet sjukpenningdagar fortsatt, trots det så omtalade ”trendbrottet” och trots att ett mycket stort antal personer sjukpensionerats och nu erhåller sjukersättning eller aktivitetsersättning i stället för sjukpenning.
Ökning i procent av antalet ersatta sjukdagar med sjukpenning, rehabiliteringsersättning eller yrkesskadeersättning, under tolvmånadersperioder t o m mars månad respektive år:
|
12 mån. t o m |
Män |
Kvinnor |
Alla |
|
22,8 |
29,4 |
26,7 |
|
19,6 |
24,4 |
22,5 |
|
16,5 |
21,8 |
19,7 |
|
13,2 |
15,0 |
14,3 |
|
3,9 |
3,4 |
3,6 |
En sådan dramatisk förändring av sjukskrivningsmönstren genom förlängning av vänte-, behandlings- och sjuktider som nu skett har inneburit att problemen lyfts till en annan och tidigare aldrig förutsedd nivå. Att antalet sjukdagar inte ökar procentuellt i samma oerhörda takt som 1999–2001 betyder då inte att problemen håller på att försvinna, utan att de befästs på den nya nivå som är ett allvarligt hot mot välfärden. Antalet sjukpenningdagar ökade med över sex miljoner från 2001 till 2002, och trots den omfattande förtidspensioneringen har det, som framgår av tabell 3, ökat med över 45 miljoner sedan 1998. Talet om ”trendbrott” får inte leda till missförståndet att allt håller på att återgå till det normala .
Miljoner sjukpenningdagar per år samt genomsnittligt antal sjukpenningdagar per person som erhållit ersättning, 1998–2002
|
År |
Miljoner dagar |
Dagar/person |
|
1998 |
53,1 |
89 |
|
1999 |
65,7 |
94 |
|
2000 |
80,1 |
103 |
|
2001 |
92,2 |
110 |
|
2002 |
98,7 |
114 |
Om man utgår från vad som behövs för ekonomiska framsteg och social välfärd är det en mycket dyster utveckling av arbetskraftens omfattning som regeringen har att redovisa. I propositionens bilaga 1 (avsnitt 6) anges att det totala utbudet av arbetskraft ökade med bara 6 000 personer under 2002, och att detta motsvarade mindre än en femtedel av nettoökningen av antalet förtidspensionerade, som var hela 31 000 personer.
Bakom denna nettoökning låg en rekordartad mängd av nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag (motsvaras från årsskiftet av sjukersättningar och aktivitetsersättningar). För den allra senaste utvecklingen finns där inte statistik från RFV, men år 2002 blev antalet nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag så många som 69 800. Det var en ökning med 23 procent jämfört med 2001.
Antal nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag 1998–2002, och prognos för nybeviljade sjukersättningar och aktivitetsersättningar 2003, samt procentuell förändring jämfört med 1998
|
År |
Antal (tusental) |
Ökning från 1998 |
|
1998 |
34,5 |
|
|
1999 |
39,5 |
14 % |
|
2000 |
49,2 |
43 % |
|
2001 |
57,1 |
66 % |
|
2002 |
69,8 |
102 % |
|
2003 (prognos) |
67–68 |
94–97 % |
Vad den här tabellen understryker är den överhängande risken att antalet sjukskrivna framöver inte minskar genom vård, behandling, rehabilitering och återgång i arbete utan genom att arbetslinjen överges ännu mer och en alltför omfattande sjukpensionering sker – inte sällan som ett resultat av att andra delar av politiken varit misslyckad.
Denna risk för att människor som skulle ha kunnat återgå i arbete i stället blir avförda för gott ur arbetslivet har blivit större genom de mål regeringen förra året angav för sjukskrivningar respektive antalet nya förtidspensioneringar genom sjuk- och aktivitetsersättning. Det som angivits som ”tillåten” nivå för nya sjukpensioneringar under en femårsperiod ger till och med utrymme för att antalet under en stor del av perioden 2003–2007 blir ännu högre än den väldigt höga nivå som nåddes 2002 och med någon förändring verkar kunna bli bestående 2003.
Faran är därmed uppenbar att målen, som de nu ser ut, ger olyckliga signaler till både kassor och privatpersoner. En ganska snabb minskning av antalet sjukpenningmottagare med hjälp av en alltför lättvindig ”pensionering” av ett stort antal långtidssjukskrivna kan då uppfattas som en bekväm utväg. Följderna av detta kan bli omfattande och negativa, såväl för människors välfärd som för den ekonomiska politikens förutsättningar.
Det borde i stället, förutom ett mål om att antalet nya längre sjukskrivningar skall minska, sättas upp ett mål om att hålla nere det sammanlagda antal personer som har sjukpenning, sjukersättning och ”närbesläktade” förmåner under ”längre” tid – tolv månader (eller en annan tid som bedöms vara lämplig, men åtminstone sex månader).
Hälsan ökar inte, och ohälsan minskar inte, av att människor flyttas från ersättning för tillfällig arbetsoförmåga till ersättning för varaktig arbetsoförmåga, även om detta ju är ofrånkomligt då det verkligen handlar om att sjukdom vållat en långvarig oförmåga att yrkesarbeta.
De mål som skall gälla skall inte vara sådana att de lättare kan uppfyllas genom snabbare ”förtidspensionering” medan hälsotillståndet förblir oförändrat eller rentav blir sämre. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en revidering av de mål som förra året sattes upp för sjukpenningfall och nya beslut om sjuk- och aktivitetsersättning. Detta bör ges regeringen till känna.
Om inte ökningen av sjukskrivningar och förtidspensioneringar kan stoppas och pressas tillbaka är det ett hot mot hela välfärdssystemet. Detta hot har blivit akut.
Okontrollerade kostnadsökningar hotar att äta sig in i välfärdsbudgetarna och tvinga fram nedskärningar på andra områden. Men regeringen har haft svårt att veta vad den ska ta sig till. Av proposition 2002/03:100 framgår ännu en gång att den är inne på att steg för steg överge socialförsäkringsmodellen och gömma undan stora ohälsokostnader genom att lägga över kostnaderna på arbetsgivarna i form av lagstadgade sjuklöner som inte blir öppet redovisade och synliga i statsbudgeten.
Det är på många områden som politiken skulle behöva ge ett starkare stöd för bättre hälsa och färre och kortare sjukskrivningar. Det ökade antalet sjukfall har många och sammansatta orsaker. En del har att göra med svårigheterna för människor att få livspusslet att gå ihop. Till det förebyggande som behöver göras hör sådant som kan ge mer inflytande över den egna livssituationen för människor som ofta slits hårt av både arbetslivets och familjelivets krav.
Vi har fört fram sådana förslag inom bland annat familjepolitiken vid en rad tillfällen. Av stor vikt är också att hälso- och sjukvården fungerar väl och inte bygger upp köer och väntetider, utan i stället medverkar till att både förebygga ohälsa och underlätta återgång i arbete för dem som ändå blir sjuka. De brister som här har återkommit under socialdemokraternas regeringstid efter 1994 har uppmärksammats i bland annat våra förslag om återinförande av en nationell vårdgaranti. Att såväl psykiatrin som missbrukarvården är eftersatta områden medför också förvärrade påfrestningar på försäkringskassorna och på sjukförsäkringen.
Påfallande är också hur stressrelaterade sjukdomssymptom ökar, samtidigt som det är mycket bristfällig samverkan mellan sjukvård och försäkringskassor. De samlade åtgärder mot ohälsan som skall ge varaktiga resultat behöver därför omfatta en rad olika politikområden. Det beror inte minst på att de psykosociala diagnosernas ökning förklaras av förhållanden i både privatliv och arbetsliv – och grunden finns då ofta i en känsla av vanmakt, som borde ersättas av egenmakt. En förbättring av jämställdheten mellan könen kan bidra till att förebygga ohälsa bland kvinnor.
För att bryta den utveckling som pågår behövs alltså såväl förebyggande insatser – bland annat att ge fler möjlighet att ”räcka till” – som snabbare vård, för dem som ändå blir sjuka. Vi hänvisar här till det vi fört fram i en rad andra motioner under detta riksmöte, om bland annat familjepolitik, sjukvård, folkhälsa och socialförsäkringsreform.
Sjukförsäkringen som en generell socialförsäkring bör inte, som regeringen föreslår, urholkas. Den bör skyddas och renodlas genom en bredare socialförsäkringsreform, som skapar fristående men statliga försäkringar, med fondering för att klara variationer i kostnadsbelastningen.
Våra förslag om detta har redovisats i flera motioner. De sammanfattas nu i en partimotion med anledning av proposition 2002/03:100, där det finns en hemställan om ett tillkännagivande till regeringen. Mer utförligt redovisades vår syn på en socialförsäkringsreform i en motion i början av detta riksmöte. Som framhölls där bör sjukförsäkringen omfatta dels sjukpenning (inklusive liknande ersättningar vid rehabilitering och vid vård av närstående), dels de förmåner som motsvarar förtidspension. I den senare delen är socialförsäkringsreformen i viktiga delar redan genomförd genom följdbeslut till pensionsreformen.
Arbetssjukdomar skall ingå i sjukförsäkringen, medan ersättningen för inkomstförlust genom arbetsolycksfall bör överföras till en obligatorisk icke-statlig försäkring, där den obligatoriska trafikförsäkringen i vissa avseenden är en förebild (se vidare nedan). Skillnaden mellan arbetssjukdomar och arbetsolycksfall är att för de senare är det möjligt att knyta en risk och en av risken bestämd premie till verksamheten eftersom olycksfallen inträffar plötsligt och vid en tidpunkt som kan bestämmas i tiden. Arbetssjukdomar uppstår däremot ofta under lång tid, och flera olika arbetsplatser och olika näringsgrenar kan tillsammans finnas med i orsaksbilden bakom sjukdomen.
Sjukförsäkringen skall vara inriktad på rehabilitering och återgång i arbete. Den skall innehålla en rehabiliteringsgaranti, och i anslutning till denna skall en längre sjukskrivning prövas av en annan läkare än den som först sjukskrev. Sjukförsäkringen skall också innehålla regler om finansiell samordning, där pengar från sjukförsäkringen får användas till åtgärder inom sjukvård med mera – under förutsättning att detta kan förkorta sjukskrivningstider eller på annat sätt minska kostnaderna för sjukpenning.
I en sådan socialförsäkringsreform finns också möjligheter att finansiera delar av sjukförsäkringen på nya sätt. Det finns också möjligheter att utforma avgiftsuttag och andra regler så att både arbetsgivare och andra får mer incitament att bidra till att sjukskrivningar blir färre och kortare. Men det är angeläget att sådana incitament inte skapar drivkrafter för att förvaltningar och företag gallrar bort arbetssökande som genom ålder, funktionshinder o s v misstänks ha en förhöjd risk för framtida sjukfall. De sjuklönekonstruktioner som regeringen främst inriktat sig på är här särskilt riskabla.
Det gäller även en utvidgning med en tredje sjuklönevecka. Riksdagen bör avslå proposition 2002/03:100 i den delen.
Propositionens förslag om en ny form av återbetalning av begränsade delar av vissa mindre arbetsgivares sjuklönekostnader blir därmed obehövligt, och förslaget till lag om ändring i lagen om sjuklön bör därför avslås i dess helhet.
En närmare granskning av förslaget om avgiftsåterbetalning för vissa arbetsgivare är överflödig, men det kan ändå observeras att de regler som föreslagits skulle innebära behandling av ett ganska stort antal ansökningar avseende belopp som vanligen skulle vara några få tusenlappar. Trots det förhållandevis stora administrativa merarbetet skulle de negativa effekterna på arbetsmarknaden av ett sådant här sjuklöneförslag inte dämpas mer än lite grann.
Faran för att personer med svag ställning på arbetsmarknaden får sin situation ytterligare försämrad ökar ännu mer om sjukförsäkringen delvis tas bort så att, som regeringen uttrycker det, ”arbetsgivarna skall betala en del av ersättningen ... även utöver sjuklöneperioden”. Det framgår av propositionen att regeringen i höst planerar föreslå riksdagen en sådan mer långtgående förändring av lagen om allmän försäkring, med ikraftträdande den 1 januari 2004.
Detta skulle vara en mycket olycklig utveckling. Den skulle långsiktigt kunna försvåra den ekonomiska politiken. Den skulle dölja ytterligare en del av kostnaderna för ohälsan, men de kostnader som inte längre redovisades synligt i statens budget skulle för den skull inte försvinna. Sjuklönebestämmelser av detta slag kan ge mycket starka incitament för att inte anställa personer som misstänks kunna få fler sjukdagar än genomsnittet. Problemen med långtidsarbetslöshet kan då öka och bli ännu mer svårhanterade. Höstens förslag om lagen om allmän försäkring bör inte ges denna inriktning. Detta bör ges regeringen till känna.
Men det finns annat som kan göras, såväl på kortare som på längre sikt, för att sjukförsäkringen, genom avgifter och andra regler, mer än i dag skall medverka till att sjukskrivningstider blir kortare och sjukfallen färre.
Att avgifterna till sjukförsäkringen är oberoende av den enskilda människans risk är av central betydelse. Det slags dolda sjukförmånsavgift som en mer långtgående sjuklöneregel utgör innebär dock att just en människas förmodade individuella sjukdomsrisk kan få stor betydelse vid anställningsbeslut.
Däremot är det tänkbart att skillnader i kollektiva risker kan motivera särskilda avgiftsuttag eller nedsättningar. Även om en stor del av sjukförsäkringen i framtiden betalas med egenavgifter kan en kvarvarande arbetsgivaravgift till denna försäkring variera mellan olika slag av arbetsgivare som har olika genomsnittliga ohälsotal.
En viss försäkringsmässigt beräknad premievariation efter arbetsplatsens storlek, med hänsyn till skillnaderna i genomsnittliga ohälsotal, är tänkbar och bör övervägas. Detsamma gäller en sådan premievariation med hänsyn till branschens (eller motsvarande) genomsnittliga ohälsotal. En sådan skapar inte incitament för den enskilda avdelningen, kliniken, fabriken eller butiken att gallra bort personer efter ålder eller funktionshinder. Däremot kan den fästa branschens uppmärksamhet på vad som kan vinnas med branschgemensamma satsningar på förebyggande hälsovård, företagshälsovård, ergonomi osv. På motsvarande sätt stimuleras landsting och kommuner med höga sjuktal att tillsammans verka för bättre organisation, fler avknoppningar och arbetsformer som gör att sektorns samlade ohälsotal minskar.
Avgifter på varor eller aktiviteter som vållar olyckor eller sjukdomar och som därmed belastar sjukförsäkringens finanser är ett annat exempel på en avgiftsvariation med hänsyn till kollektiv, inte individuell, risk. De praktiska möjligheterna till sådan finansiering är troligen begränsade.
Men när det gäller sjukpenning och rehabiliteringspenning samt aktivitetsersättning och sjukersättning (tidigare förtidspension) som vållas av trafikolyckor bör kostnaderna tas ut på den lagstadgade obligatoriska trafikförsäkringen.
Det är för att minska belastningen på sjukförsäkringen angeläget att ett sådant förslag utarbetas snarast och föreläggs riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Att arbetsolycksfallen bryts ur sjukförsäkringen och läggs i separat obligatorisk försäkring, som i viktiga avseenden har trafikförsäkringen som förebild, innebär att premier satta efter verksamhetens risk gör att arbetsgivare i branscher med få eller lindriga olycksfall får betala mindre medan riskverksamheter får betala sina skadekostnader själva. Detta bör kunna medverka till en ökad uppmärksamhet på att förebygga skador.
Även förslag om en sådan separat, icke-statlig men obligatorisk försäkring för arbetsolycksfall bör utarbetas snarast och föreläggas riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.
I en del av de mest uppenbara fall där varor i stor omfattning är sjukdomsvållande finns i dag punktskatter, som dock är utsatta för ett tryck från grannländer där säljarna av dessa varor inte behöver bidra nämnvärt till att täcka de samhällsekonomiska kostnader de ställer till med.
Men om sjukförsäkringens kostnader i viss mån kan bäras av sådan ekonomisk verksamhet som orsakar sjukdom och olyckor kan uttaget bli något lägre av egenavgifter och arbetsavgifter, som båda har arbetet som avgiftsbas. En parlamentarisk arbetsgrupp som förbereder en socialförsäkringsreform bör ges utrymme att pröva sådan finansiering av delar av sjukförsäkringen – även på andra områden än trafiken.
Olika former av premiereduktion för företagshälsovård, förebyggande arbete, långtidssjukskrivnas återgång i arbete osv. kan också övervägas. Om exempelvis sjukförsäkringspremien för arbetsgivaren sjunker under en tid när en långtidsarbetslös person återkommer i tjänst, eller när en sådan person får praktisera eller blir anställd efter övergång från annat arbete, ger det inga motiv för en hårdare gallring vid nyanställningar. Det liknar anställningsstödet som regeringen nu föreslår, men det kan alltså göras mer generellt.
Det finns alltså långt fler och långt bättre sätt än längre sjuklönetider för att förändra finansiering och incitament i sjukförsäkringen. Det går att göra flera förändringar utan att skapa drivkrafter för hårdare gallring av arbetssökande. Vissa av dessa andra åtgärder bör kunna genomföras så snabbt att regeringen kan lägga fram lagförslag om dem redan i höst, medan andra – däribland de i ett tidigare avsnitt nämnda möjligheterna till viss variation av premier med hänsyn till ohälsotalen i branscher och för arbetsplatser av olika storlek – bör tas upp i en parlamentarisk arbetsgrupp för en bred socialförsäkringsreform. Det som i motionen anförts om utredningsarbete om avgifts- och premieuttag för sjukförsäkringen bör ges regeringen till känna.
Riksrevisionsverket har i ett remissvar förordat en tydligare koppling mellan läkarnas utfärdande av intyg för sjukskrivning och kostnadsansvaret för sjukpenningen. En sådan koppling skulle innebära att en del av sjukförsäkringen finansierades över landstingsskatten, något som också nyligen förordats av Sveriges läkarförbund. En sådan förändring skulle kräva en omfördelning av andra statliga medel till landstingen och även på så sätt ha stora likheter med den omfördelning av kostnadsansvar för läkemedel som skett mellan stat och landsting.
Som framhölls i en fp-motion nyligen kan det inte uteslutas att en sådan ny fördelning av betalningsansvaret skulle kunna medverka till ett större kostnadsmedvetande hos de landstingsanställda läkare som utfärdar sjukintyg till försäkringskassan. Det går samtidigt att se en rad möjliga nackdelar eller komplikationer med en sådan förändring. Det finns i vart fall inte nu något underlag för att göra en förändring av det slag Riksrevisionsverket aktualiserat, men även den frågan bör kunna övervägas av en parlamentarisk arbetsgrupp för en genomgripande socialförsäkringsreform. Hemställan i den frågan finns i den nämnda motionen, 2002/03:Sf13 (fp).
Det är stor risk att propositionens förslag om ett anställningsstöd för långtidssjukskrivna inte kan få avsedd verkan och att de resultat regeringen vill uppnå kan komma att utebli. Det beror inte på att det är något fel att med en sådan åtgärd söka underlätta för långtidssjukskrivna att återkomma i arbete, men hos annan arbetsgivare. Tvärtom kan det, när de långtidssjukskrivna blivit fler, finnas skäl för att detta slags stöd för återgång i arbete används i större omfattning än vad regeringen nu föreslår. Det har ju varit en brist att man ibland alltför ensidigt inriktat sig på en återgång till just den arbetsplats och de arbetsuppgifter som en sjukskriven person haft före insjuknandet. Det förekommer att möjligheterna till rehabilitering och varaktigt återvunnen arbetsförmåga blir större vid byte av arbetsplats eller rentav byte av yrke.
Risken för ett misslyckande kommer av att Arbetsmarknadsstyrelsen får uppdraget att administrera stödet i ett läge med:
dels kraftigt inskränkta möjligheter till finansiell samordning och detta även ifall det förslag som, efter flerårig förhalning, utarbetats i Regeringskansliet blir godkänt.
Regeringens nu framlagda förslag om anställningsstöd kan få avsedd verkan bara vid en genomgripande omläggning av arbetsmarknadspolitiken. I en sådan, som föreslagits i andra fp-motioner, ersätts dagens AMS med en flora av platsförmedlingar med olika huvudmän, och en jobb- och utvecklingsgaranti införs för alla långtidsarbetslösa, samtidigt som mer pengar satsas på att förbättra de arbetshandikappades situation. Att det finns ett ökat antal sjukskrivna som har behov av att återgå i arbete på annan arbetsplats eller i annat yrke har gjort en sådan reform av arbetsmarknadspolitiken ännu mer angelägen. Detta understryks ännu mer av det regeringen nu föreslår beträffande anställningsstöd för långtidsarbetslösa. Det som här anförts om betydelsen för rehabiliteringsarbetet av en kommande reform av arbetsmarknadspolitiken bör ges regeringen till känna.
Vad gäller rehabiliteringsfrågorna är även regeringens nyligen framlagda proposition om sjukskrivningsprocessen ett stort misslyckande. Vår kritik mot delar av den propositionen, vårt förslag om utformningen av en rehabiliteringsgaranti och hemställan om att regeringen skall utarbeta nya förslag om rehabilitering finns i motion 2002/03:Sf13 (fp) av Bo Könberg m fl (med anledning av prop. 2002/03:89).
Medan regeringen under lång tid varit fixerad vid möjligheten att på något sätt införa mer sjuklöneansvar och ta bort delar av sjukförsäkringen har den i åratal fördröjt och motarbetat en finansiell samordning mellan försäkringskassa, sjukvård och andra aktörer. Men en sådan samordning, som bygger på lokal och regional samverkan, kan verksamt förkorta sjukskrivningstider och underlätta för människor att komma åter i arbete.
Riksdagen begärde hösten 2000 förslag från regeringen om finansiell samordning. Med de positiva resultaten av försöksverksamheten 1993-1997 kunde beslutet ha fattats redan dessförinnan om inte regeringen motverkat det. Regeringen har genom åratal av förhalning undvikit att lägga fram någon proposition med sådant innehåll. Genom regeringens uppträdande i denna fråga har förutsättningarna för försäkringskassornas arbete blivit mycket sämre, och det har i hög grad bidragit till krisen i sjukförsäkringen och till ökningen av antalet nybeviljade förtidspensioner respektive sjukersättningar.
Finsamförsök med samordning mellan försäkringskassa och hälso- och sjukvård pågick 1993–1997 och innebar mycket stora vinster genom kortare behandlingstider, kortare sjukskrivningar och minskade statliga kostnader för sjukpenning. Efter fem års försök hade besparingen på statens sjukpenningkostnad i de deltagande områdena nått i genomsnitt 16 %, med allra bäst resultat i delar av Gästrikland med en besparing på 27 %!
Dessa vinster uppnåddes genom att försäkringskassa och sjukvård tillsammans gick in för att korta ned väntetider och underlätta patientens väg genom hela vårdkedjan. Att sådan samverkan inte fått fortsätta har inneburit mänskligt lidande och mångmiljardförluster.
Även Socsamförsöken, som börjat senare och på vissa orter fortfarande pågår, har gett positiva resultat, om än inte lika tydliga ekonomiska resultat som Finsamförsöken. I likhet med Finsam har de gett utrymme för lokala initiativ och effektiva nya verksamhetsformer.
Enbart i Finspång har man genom mindre sjukskrivning och återgång i yrkesarbete nått en årlig besparing på omkring 20 miljoner. Om något liknande skulle kunna uppnås över hela landet skulle det innebära en minskad belastning på välfärdssystemen med miljardbelopp.
En tidigare i år framlagd promemoria från Regeringskansliet (Ds 2003:2) tyder på att regeringen avser att fortsätta att starkt begränsa möjligheterna till finansiell samordning. De förslag som där läggs fram omöjliggör eller försvårar kraftigt de flesta former av finansiell samordning: Det krav som ställs, på att såväl två statliga parter som landsting och kommun i samtliga fall måste delta, omöjliggör bland annat det gemensamma arbete som sjukvård och försäkringskassor utförde under Finsamförsöken. Samma verkan har den snäva begränsningen av vilka personer som kan omfattas av verksamheten. Den stelbenta konstruktionen att fyra parter alltid måste delta och dela alla kostnader lika, samtidigt som all verksamhet måste bedrivas i en viss juridisk form, är dessutom ett stort hinder för flera av de verksamhetsformer som utvecklats med hjälp av Socsamlagstiftningen. Bland annat skulle de framgångsrika verksamhetsformerna i Finspång inte bli möjliga.
Vi hänvisar denna fråga även till motion 2002/03:So40 (fp, c).
Det är synnerligen angeläget att ett kommande riksdagsbeslut om finansiell samordning inte stannar vid de snävt begränsade åtgärder regeringen tycks syfta till. Erfarenheterna från såväl Finsam- som Socsamförsöken bör tvärtom tas till vara i hela landet, och de samverkansformer som gav det mycket goda utfallet i försöksområden inom Södermanlands och Gävleborgs län måste bli tillåtna inom samtliga försäkringskasseområden. Kommande lagstiftning bör därför i tillämpliga delar ansluta till de under 90-talet införda lagarna som möjliggjorde försöksverksamheten. Den största tillåtna ekonomiska ramen för finansiell samordning bör vara densamma som den som riksdagen fastställde vid beslutet om Finsamförsöken, dvs. 10 % av statens kostnad föregående år för sjukpenning och rehabiliteringsersättning inom det lokala eller regionala området en finansiell samordning omfattar. Villkoret för att försäkringskassan skall tillskjuta ekonomiska medel till finansiell samordning skall liksom i försöken vara att verksamheten skall kunna förkorta sjukskrivningstider eller på annat sätt minska kostnaderna för sjukpenning. Lagstiftning om finansiell samordning skall kunna träda i kraft senast den 1 januari 2004.
Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med ett sådant lagförslag om finansiell samordning, med den omfattning, inriktning och tidpunkt för införande som här har angivits.
|
Stockholm den 5 maj 2003 |
|
|
Bo Könberg (fp) |
|
|
Linnéa Darell (fp) |
Solveig Hellquist (fp) |
|
Anne-Marie Ekström (fp) |
Nyamko Sabuni (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |