Index 1985= 100, nettotal1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 4
3 Sammanfattning 4
4 Inledning 5
4.1 Kristecknen blir fler 5
5 Sverige i en globaliserad värld 9
6 De brutna vallöftena 10
7 Den internationella ekonomiska utvecklingen 13
7.1 USA 13
7.2 Europa 15
7.3 Asien 16
7.4 Latinamerika och Afrika 17
7.5 Utvecklingen i Sverige 18
8 Fördelningspolitik 27
9 En liberal offensiv för tillväxt 29
9.1 Arbete ger tillväxt 29
9.2 Arbetstidsreform 30
9.3 Fler arbetsgivare i välfärdssektorn 31
9.4 En arbetsmarknad för tillväxt 31
9.5 Omställningspeng ökar individens inflytande och egenmakt 31
9.6 Jobb- och utvecklingsgaranti 32
9.7 Socialliberal a-kassa 32
9.8 Bryt segregationen på arbetsmarknaden 33
9.9 Arbetskraftsinvandring 33
9.10 En arbetsmarknad för alla 33
9.11 Folkpartiets förslag: 33
10 Frånvaro ger inte tillväxt 34
11 Företagande och konkurrens ger tillväxt 35
11.1 ”… vi under skatter digna ned” 37
11.2 Minska krånglet 37
11.3 Sälj statliga bolag 38
11.4 Bryt offentliga monopol 38
11.5 Mer och öppnare offentlig upphandling 39
11.6 Ägarstyrning och riskkapital 40
11.7 Liberal konkurrenspolitik 40
11.8 Konsumentmakt 40
11.9 Folkpartiets förslag: 41
12 Kunskap och bildning ger tillväxt 41
12.1 Forskning på undantag 42
12.2 Kompetensutveckling 43
12.3 Kulturen en tillväxtfaktor 44
12.4 Folkpartiets förslag: 44
13 Globalisering ger tillväxt 45
13.1 Global solidaritet 46
13.2 En jordbrukspolitik för global rättvisa 47
13.3 Folkpartiets förslag: 47
14 Skattereform för tillväxt 47
14.1 Det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker 48
14.2 Skattereformens inriktning 49
14.2.1 Första principen: Det ska löna sig att arbeta 49
14.2.2 Andra principen: Internationell konkurrenskraft 49
14.2.3 Tredje principen: Likformighet minskar snedvridningen och minskar incitamenten för fusk 50
14.2.4 Fjärde principen: Grön skatteväxling 50
14.3 De första stegen på vägen ... 50
14.3.1 Försäkringsavgifter 51
14.3.2 Hushållstjänster till överkomligt pris 51
14.3.3 Förmögenhetsskatten 51
14.3.4 Sänk fastighetsskatten 51
14.3.5 Höj avdragsrätten för privat pensionssparande och kompetenssparande 52
14.3.6 Dubbelskatten på aktiesparande 52
14.3.7 Fåmansbolagsreglerna 52
14.3.8 Sänkta arbetsgivaravgifter 52
14.3.9 Grön skatteväxling 52
14.4 Folkpartiets förslag: 53
15 Socialförsäkringsreform för tillväxt 53
15.1 Pensionsreformen som förebild 53
15.2 Bred överenskommelse ger stabilitet 54
15.3 En socialförsäkring ska vara en social försäkring 55
15.4 Frikoppling från statsbudgeten 56
15.5 Folkpartiets förslag: 57
16 Jämställdhet ger tillväxt 57
16.1 Rättvisa löner och arbetsvillkor 58
16.2 Vägen till ökad jämställdhet går via delat ansvar för hem och familj 58
16.3 Inför ”jämställdhetsbonus” 59
16.4 Köp fri tid 60
16.5 Ett föräldravänligt arbetsliv 60
16.6 Folkpartiets förslag: 60
17 Rättssäkerhet ger förutsättningar för tillväxt 60
17.1 Folkpartiets förslag: 61
18 Infrastruktursatsningar för tillväxt 61
18.1 Öka konkurrensen 62
18.2 Hållbara, säkra vägar – året runt 62
18.3 Järnvägar där människor bor och arbetar 62
18.4 PPP ett sätt att skapa utrymmen för fler infrastrukturprojekt 62
18.5 Folkpartiets förslag: 63
19 Bostadspolitik för tillväxt 63
19.1 Folkpartiets förslag: 64
20 Energipolitik för tillväxt 65
20.1 Folkpartiets förslag: 66
21 En bra miljö ger en hållbar tillväxt 66
21.1 Folkpartiets förslag: 67
22 Euron ger tillväxt och stabilitet 67
22.1 Euron och Sveriges roll i EU 67
22.2 Euron och den långsiktiga ekonomiska utvecklingen 69
22.3 Euron: pris och konkurrens 70
22.4 Euron och stabiliseringspolitiken 70
23 Mål för de offentliga finanserna 72
23.1 Ett nytt mål för de offentliga finanserna 72
23.2 Nytt mål: Statens finanser ska vara i balans över en konjunkturcykel 73
23.3 De offentliga finanserna: lägre utgifter och skatter 76
24 Tilläggsbudgeten för 2003 78
Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen godkänner riktlinjerna för budgetpolitiken enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inriktningen av den ekonomiska politiken syftande till att uppnå 3 % årlig BNP-tillväxt.
Riksdagen godkänner målet att statens finanser skall vara i balans över en konjunkturcykel.
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 842 miljarder kronor för 2004.
Riksdagen godkänner riktlinjerna för skattepolitiken enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en utredning om socialförsäkringarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om avveckling av det statliga bolagsinnehavet.
Riksdagen avslår regeringens förslag om riktlinjerna för förstärkning och förlängning av det tillfälliga sysselsättningsstödet till kommuner och landsting och begär att regeringen i budgeten för 2004 presenterar ett förslag om stöd inom ramen för utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna.
Mot bakgrund av det allt allvarligare ekonomiska läget presenteras i motionen en krisplan för Sverige. Några av inslagen i planen är:
1. Omedelbara åtgärder för att bryta ökningen av sjukfrånvaron. Någon ytterligare ökning från den av regeringen prognostiserade nivån för år 2004 ska enligt Folkpartiets mening inte accepteras. Viktigast är ge individerna förutsättningar att rensa bort stressfaktorer ur sina liv – motionen innehåller flera sådana förslag. Näst viktigast är att öka utbudet av vård och rehabilitering. Det kan finansieras genom Finsamsystemet, alltså att den ekonomiska brandvägg som nu finns mellan vården och försäkringskassan tas bort. Viktigt är också att reglerna i sjukförsäkringen mot felutnyttjande skärps.
2. Konkreta åtgärder för ett bättre företagsklimat. Alla planer på att övervältra sjukkostnader på arbetsgivarna bör läggas i papperskorgen. Tvärtom bör företagens kostnader minska genom sänkta skatter och mindre krångel.
3. Systemförändringar för att snabbt minska antalet människor i bidragsberoende. Ett nytt system (jobbgarantin), där socialsekreterare och arbetsförmedlare utnyttjar de möjligheter som finns att ställa krav på motprestationer för bidrag, bör introduceras.
4. Statsfinanserna måste stärkas. De två viktigaste åtgärderna har redan nämnts: färre sjukskrivna och färre bidragsberoende. Därutöver bör ett antal ytterligare besparingar genomföras. Digital-TV-övergången – till en kostnad på flera miljarder kronor – bör ställas in. Den planerade miljardsubventionen av Statens järnvägar bör inte genomföras. Gamla och nya bostadssubventioner bör avvecklas eller reduceras. För att öka trovärdighet och hållfasthet i statsfinanserna bör budgeteringsmarginalen utökas till 16 miljarder kronor för år 2004. Staten ska över en konjunkturcykel inte vara nettoupplånare, varför statens finanser bör förstärkas framöver.
5. Bostadsbyggandet måste öka. Målet bör vara att 40 000 nya lägenheter per år tillkommer de närmaste åren. De aviserade reglerna för hyressättning i nyproduktion bör forceras. Ett första steg i en avveckling av fastighetsskatten påverkar byggkalkylerna positivt. En kriminalisering av karteller ökar möjligheterna att komma åt otillåtet samarbete som syftar till att pressa upp priser på byggmarknaden. Ökade ansträngningar att få utländska budgivare i svenska byggprojekt bör göras.
6. Åtgärder mot utslagningen i gymnasieskolan. I avvaktan på en mer genomgripande gymnasiereform bör ett antal attraktiva yrkesutbildningar, som inte ger högskolebehörighet men gedigna yrkeskunskaper, inrättas. Tankarna på slopade förkunskapskrav i gymnasieskolan bör inte förverkligas.
7. Alternativ i kommunal verksamhet främjas. Alla regler i lagstiftningen som försvårar tillkomsten av privata alternativ inom vård, skola och omsorg bör rensas ut. Skollagskommitténs förslag till neutrala bidragsregler för privat barnomsorg bör genomföras snarast. Utredningsförslaget om förbud mot vissa privata inslag inom sjukvården bör inte genomföras. En ökad andel av alternativa driftformer ökar möjligheterna att behålla och rekrytera kvalificerad personal till dessa viktiga områden och minskar kostnaderna.
8. Sänkta skatter. Ett antal skatter som är särskilt skadliga för tillväxten bör sänkas snarast – eller avskaffas. Det gäller skattereglerna för fåmansbolag, värnskatten, förmögenhetsskatten, dubbelbeskattningen av aktier, de höga marginalskatterna även för låg- och medelinkomsttagare m.m.
9. Euro i Sverige. Sverige bör efter ett positivt besked i folkomröstningen den 14 september gå med i eurosamarbetet.
Mörka moln hopas på Sveriges ekonomiska himmel. Ur dem haglar negativa besked om tillståndet i vårt land.
Det är växande problem på svensk arbetsmarknad.
Det är växande problem i svenska kommuner.
Det är växande problem i svenska företag.
Det är växande problem i svenska statsfinanser.
Krisen fördjupas av lågkonjunkturen men har sin grund i systemfel i svensk ekonomi och svenskt samhälle. En vanlig dag i Sverige går mer än en miljon människor i arbetsför ålder inte till något jobb. Antalet företagare är lägre än någonsin i modern tid. Konkurserna ökar. Kostnaderna för sjukfrånvaron har exploderat och bedöms av regeringen fortsätta att öka i flera år. Konflikterna skärps – just nu pågår en facklig storkonflikt, som ytterst bottnar i att verksamhetsformerna och finansieringen i hela sektorn inte ger förutsättningar att betala rimliga löner till personalen.
Om Sverige har tur kan en oväntat snabb och kraftfull konjunkturuppgång kompensera systemfelen och en ytterligare fördjupning av krisen undvikas. En annan väg att undvika en djupare kris är att ett antal genomgripande politiska beslut fattas. Eftersom vi anser det orimligt att bara hoppas på turen, beskrivs i denna motion de beslut som skulle behöva fattas. Denna motion är en krisplan för Sverige.
Regeringen tycks känna ett behov av att förmedla en bild av att läget ändå är relativt gott. I vårpropositionen får vi veta att Sverige inte utvecklats sämre än andra länder, snarare lite bättre. Vi vill varna för den attityden. Det är i huvudsak några tillfälligheter som gör att Sverige de senaste åren i internationella jämförelser har en aning högre tillväxt än genomsnittet. Den viktigaste är att Sverige i slutet av 1990-talet blev världens efter USA ledande IT-nation. Det är naturligtvis ett styrkebesked för Sverige – den politiska äran av detta tillkommer olika politiska krafter. Men baksidan är att IT-kraschen drabbade oss hårdare än andra. De höga tillväxtsiffrorna under IT-bubblans topp bestod till en del av felvärderingar. De statsinkomster detta ledde till användes till skattesänkningar och utgiftsökningar inför valet 2002. Detta medförde en konsumtionsledd tillväxt som i sin tur hållit tillväxtsiffrorna uppe. Men en sådan tillväxt är naturligtvis inte uthållig.
Man skiljer numera ibland på ”förväntningsekonomin” och ”den fundamentala ekonomin”. IT-uppgången för några år sedan hade helt klart en förankring i den fundamentala ekonomin, men gav efter en tid upphov till en hysteri inom förväntningsekonomin som efter ännu en tid blev ohållbar. Eftersom även förväntningsekonomin ger avtryck i ekonomisk statistik blev intrycket att den IT-ledda uppgången i slutet av 1990-talet var större än den faktiskt var. Alltså: När Sverige ett par år redovisade tillväxttal runt hela 4 procent bestod siffrorna till en del av felvärderingar, av kattguld. Fundamenta – först och främst hur många som arbetar i förhållande till hur många som ska försörjas – talar för att Sverige står inför fortsatta, stora problem.
Det är viktigt att tala klartext om Sveriges ekonomiska läge. Socialdemokraterna gjorde inte det inför valet 2002. Trots tydliga varningssignaler från Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket vidhöll regeringen offentligt att det fanns utrymme för de vallöften regeringspartiet gått ut med. Folkpartiet valde motsatt väg. Vi ansåg det viktigt att före valet informera väljarna om att de ekonomiska utsikterna försämrats. Vi valde att då, före valet, dra tillbaka några av de vallöften vi tidigare formulerat, bland annat om bättre tandvårdsförsäkring och förbättringar för barnfamiljerna. Vi aviserade också att höjningen av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen kunde komma att skjutas upp. Vi sköt upp vallöften för 11 miljarder kronor. Regeringen sade att det inte behövdes. Nu, efter valet, presenterar regeringen en besparingslista på ungefär 11 miljarder kronor där praktiskt taget hela listan består av brutna vallöften. Vi tror att det agerandet är mycket skadligt för politikens anseende.
De ekonomiska frågor som nu diskuteras berör verkligen grundläggande värderingar. Kommer vi att kunna försvara ett humanistiskt samhälle, byggt på det fundament tron på allas lika värde utgör, om välfärdens bas fortsätter att erodera på det sätt som nu sker? Kan människor, som behöver stöd från det gemensamma, lita på att det stödet finns att tillgå?
Folkpartiets fältrop ”Jobb istället för bidrag” gäller naturligtvis människor som kan arbeta. Den som inte kan arbeta är inte mindre värd än någon annan och ska kunna räkna med andras respekt och solidaritet. Men de allra flesta kan arbeta och för möjligheterna att bevara och vidareutveckla ett samhälle präglat av humanism måste välfärdens bas, nämligen att många arbetar, hela tiden hävdas. Det nya pensionssystemet, som nu står modell för pensionsbeslut världen över och av ekonomer hyllas som det kanske viktigaste strukturbeslut riksdagen fattat på många år, präglas av båda dessa värderingar, dels solidaritet över generationsgränser och riskfördelning, dels kraftfulla incitament för arbete. Inför framtiden blir hållbara system av den typen allt viktigare. Pensionsreformen räcker inte. Vi måste även bygga skattesystem och socialförsäkringar som håller för framtiden och som uppmuntrar till arbete.
Ekonomiska forskare betonar alltmer demografins och migrationens betydelse för den ekonomiska utvecklingen. USA:s höga tillväxt anförs som exempel. Den beror till stor del på en gynnsam demografisk utveckling och på en omfattande invandring av arbetskraft, som omedelbart kommit i arbete. Kvoten mellan försörjda och försörjare är viktig. För man in skattetryck och nivån på sociala förmåner skapas det vi kan kalla välfärdsekvationen. Förändras en faktor påverkas också de övriga. Om antalet som betalar skatt minskar måste antingen skatterna öka, förmånerna sänkas eller antalet som får förmånerna minska. Idag ser vi att regeringen tvingas sänka sjukersättningen och dra in delar av den (lägga över kostnaderna på företagen) i stället för att med kraft se till att antalet personer som behöver förmånen minskar.
Sverige behöver en krisplan för att förändra dagens systemfel, främst obalansen mellan dem som är aktiva på arbetsmarknaden och dem som står utanför. Men utmaningen för framtiden är ännu större än så. Detta framgår av den s.k. försörjningskvoten, antalet personer i åldrarna 0–19 respektive över 65 år i förhållande till antalet personer i åldrarna 20–64 år:
|
2002 |
2010 |
2020 |
2030 |
2040 |
2050 |
|
|
Försörjningskvot |
0,67 |
0,71 |
0,78 |
0,84 |
0,86 |
0,85 |
”Försörjningsbördan” på de traditionellt yrkesaktiva åldrarna ökar med en fjärdedel under perioden.
Då folkpensionen infördes var pensionsåldern 10–11 år högre än medellivslängden. Idag är den bilden radikalt förändrad – de allra flesta når pensionsåldern och får pension under flera år. Utvecklingen tycks också fortsätta i samma riktning. Vi lägger allt fler friska år till livet. Samtidigt studerar vi längre. Det är rimligt att tro att vi fortsätter ta ut en del av välståndsutvecklingen i kortare livsarbetstid.
Men till sist måste ”välfärdsekvationen” gå ihop. Om välfärden inte ska minska måste den totala mängden arbete hållas uppe. Den senaste tiden har några räkneexempel förekommit i debatten där olika analytiker försökt räkna ut hur det kan åstadkommas. För att klara välfärdsekvationen på några årtiondens sikt skulle vi behöva höja pensionsåldern till 80 år, införa 50 timmars arbetsvecka eller öka vårt invånarantal med två miljoner arbetskraftsinvandrare (utan anhöriga med försörjningsbehov). Vi tror för vår del att en i praktiken höjd pensionsålder från dagens 59 år, högre genomsnittlig arbetstid genom minskad sjukfrånvaro och ökad arbetskraftsinvandring är metoder som alla bör ingå i en strategi för att klara välfärdsekvationen. Men om vi ska undvika drastiska förändringar är ett målmedvetet arbete för att minska utanförskap och utslagning ett måste.
Globaliseringen är en faktor som påverkar välfärdsekvationen. Den ger människor större möjligheter och den ger länder som förmår ta tillvara fördelarna en god ekonomisk utveckling. Vi är mycket positiva till globalisering. Men man måste vara medveten om att globaliseringen sätter upp vissa restriktioner för det nationella agerandet. Har vi inte en internationellt konkurrenskraftig miljö för arbete, forskning och företagande kommer människor och företag att flytta. Skattesystemet är en viktig del i detta. För att försörja framtida pensionärer och betala för framtidens vård och skola måste skatterna i förhållande till vad skattebetalarna får ut för skattepengarna vara en konkurrenskraftig helhet. Vi kommer inte att kunna fortsätta höja skatter. Istället behöver vi nu sänka de mest skadliga skatterna för jobb och företagande. Att fortsätta regeringens inslagna väg ”skatt efter flyttkraft” anser vi vara förkastligt. Sverige har redan världens mest beskattade låg- och medelinkomsttagare. Den mycket höga skatten på människors arbete är redan ett stort hinder för tillväxten, för tillträde till arbetsmarknaden och för egen försörjning för många människor. Istället för fortsatta höjningar, som vi just nu upplever i form av höjda kommunalskatter, måste vi ha en vision för framtiden om lägre skatter på jobb och företagande. Inte minst är det viktigt att skatten på låga och medelhöga arbetsinkomster kan sänkas.
Vi vill understryka att Sveriges ekonomiska hälsa inte bara är en fråga för Sverige och svenskarna. Sverige har ett stort internationellt ansvar i den situation som nu råder i världen. Också för Sveriges möjligheter att ta sitt ansvar i världen är det viktigt att vi återvinner ekonomisk styrka.
Sverige har stora möjligheter. Vår potential på IT- och telekomsektorerna är stor, liksom inom biomedicinen. Vår råvarubas inom främst skogen är fortfarande stark. Våra höga ambitioner i fråga om välfärd och miljö borde kunna generera högre exportinkomster. Om vi kan återknyta till tidigare traditioner med en tydlig kunskapsinriktning i skolan och ambitiösa forskningssatsningar blir det konkurrensfördelar. Men allt hänger på om vi har den kraft och det mod som behövs för att ta itu med Den Svenska Sjukan, alltså de systemfel som nu drar ner svensk ekonomi. Dit hör sjukfrånvaron, det dåliga företagsklimatet, de höga skatterna på arbete och den bristande integrationen, som lämnar hundratusentals i bidragsberoende och utanförskap.
Folkpartiets Krisplan för Sverige fokuserar på tio reformområden.
Ett förbättrat företagsklimat
Arbete istället för bidrag
Renässans för bildning och kunskap
Starkare statsfinanser – inte genom fler skatter utan genom fler skattebetalare och färre utgifter. (Staten ska inte subventionera TV-apparater. Staten ska inte subventionera bostäder på det sätt som sker idag. Staten ska inte subventionera företag. Staten ska inte subventionera vanliga järnvägsresor. Staten ska inte subventionera friska människor, som skulle kunna arbeta, men föredrar att leva på bidrag.)
Offensiv på tre fronter för att pressa ner sjuktalen. 1) ”Livspusselreformer” som mer flexibel arbetstid, större möjligheter att välja arbetsgivare, billigare hemtjänster och kompetenskonton. 2) Garanterad vård och rehabilitering som finansieras genom det så kallade Finsamsystemet. 3) Striktare regler mot felutnyttjande.
Jämställdhetsreformer för att komma åt de systemfel som förlegat könsrollstänkande ger upphov till: t.ex. bryt monopolen inom den offentliga sektorn och inför jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen.
Ökad konkurrens – genom att avskaffa den svenska ekonomins monopol/oligopol-sektorer kan sannolikt betydande ”engångslyft” i produktiviteten åstadkommas.
En ny miljö- och energipolitik. Den förtida avvecklingen av kärnkraften bör avbrytas. Kväveläckaget i sjöar och hav från jordbruket måste åtgärdas och föranleda en högre kväveavgift.
En bättre infrastrukturpolitik med alternativa finansieringsmetoder.
Offensiv för global demokrati och utveckling.
Våren 2003 inleddes och avslutades det USA-ledda kriget mot Irak. Det befriade det irakiska folket från Saddam Husseins skräckvälde. Det faktum att kriget blev kort ökar förhoppningarna att de negativa effekterna av kriget ska kunna minimeras. En stor uppgift nu är att bistå irakierna under återuppbyggnaden av sitt land. FN bör ges en roll i det arbetet och Sverige bör naturligtvis bidra. Förhoppningsvis kan kriget också medföra att världen kommer in i ett formativt skede där flera problem kan lösas, exempelvis det låsta läget mellan palestinier och israeler.
Det globala perspektivet präglar denna vårmotion från Folkpartiet liberalerna. Sveriges internationella beroende har alltid varit stort, men har i vår tid växt kraftigt. Konjunkturer, epidemier, flyktingströmmar, terroristhot, föroreningar i luft och vatten – allt påverkar oss, nästan som om nationsgränsen inte existerade. Globaliseringen förändrar radikalt förutsättningarna för svensk ekonomi och politik. Den ställer det svenska samhället inför helt nya frågor.
Folkpartiet har genom åren i debatten sökt föra in ett antal sådana frågeställningar. Det har gällt exempelvis en förändrad svensk säkerhetspolitik efter Sovjetunionens fall, frågan om arbetskraftsinvandring, en helt ny integrationspolitik, den globala betydelsen av att EU radikalt minskar sina jordbrukssubventioner och vikten av att rikare länder finansierar utvecklingsprojekt i fattigare områden av världen.
Insikten om Sveriges internationella beroende får alltså inte leda till uppgivenhet. Sverige behöver inte vara som en barkbåt i virvlande strömmar, utlämnad, ostyrbar. Med en stark ekonomi och en klar vision om en mer demokratisk värld, kan Sverige klara svåra stormar hyggligt och betyda en hel del för andra folk.
Det är en av utgångspunkterna för denna motion. Ett starkare Sverige kan betyda mycket positivt i det formativa skede världen nu går in i.
Folkpartiet liberalerna arbetar för:
Högre bistånd, bland annat för att möjliggöra stora återuppbyggnadsinsatser i Afghanistan, Irak och Palestina efter årtionden av diktatur.
Omfördelning av försvarsresurser så att Sverige kraftigt kan öka sina internationella fredsinsatser.
Offensiv för frihandel, som inleds med att Sverige och likasinnade förmår EU att lägga om sin jordbrukspolitik.
Ny svensk säkerhetspolitik. Sverige måste tillsammans med andra EU-länder stärka länken mellan Europa och Amerika. Tendensen till konflikt mellan Europa och USA är mycket farlig.
Fler länder, bland andra Sverige, bör anslutas till EU:s valutaunion så att eurosamarbetet kan bli ännu mera framgångsrikt.
En ny internationell klimatstrategi ”bortom Kyoto” – global koldioxidavgift, global handel med utsläppsrätter och beslut om regler som ger ett kommersiellt genombrott för alternativ till bensinmotorn.
Basen för en sådan internationell offensiv är att systemfelen i svensk ekonomi åtgärdas, så att det ur den nuvarande svaghetsperioden kan komma en betydligt starkare svensk ekonomi.
I vårpropositionen ingår även en tilläggsbudget för år 2003. Denna är ovanligt omfattande. Bakgrunden är att Sverige just nu berörs av en måttlig lågkonjunktur. Men som alltid i Sverige blir effekterna värre än de skulle behöva vara genom att vår ekonomi har flera strukturella svagheter.
Strukturproblemen finns där i både regn och solsken, i både låg- och högkonjunktur. Ett resultat är att den senast avslutade högkonjunkturen passerade utan att den tillräckligt utnyttjades till att stärka Sverige inför framtiden. Statsminister Göran Persson, som ofta citerade Bibeln om ”de sju feta åren” samlade inte i ladorna – som Första Mosebok föreskriver – utan bjöd in till skördefest. Den totala, registrerade arbetslösheten kom under högkonjunkturåren aldrig under 6,5 procent, den högsta siffran i modern tid under en god konjunktur. Nu stiger den. Sverige har i modern tid i fråga om jobb aldrig gått svagare ur en högkonjunktur.
På nyårsafton 2001 publicerades i en rad tidningar en artikel av finansminister Bosse Ringholm. Till största delen innehöll den traditionell socialdemokratisk retorik. Men artikeln avslutades med följande rader:
Jag hoppas att nästa års valrörelse kommer att bli öppen, ärlig och informativ. Det har väljarna rätt att kräva av oss politiker. Men det kräver att alla presenterar sina alternativ öppet och ärligt.
Valrörelsen blev en löfteskarusell. Samtidigt påtalade Ekonomistyrningsverket, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementets egna tjänstemän att utgiftstaken skulle spräckas om inte radikala åtgärder togs till. I augusti–september 2002 talades det om att belopp på 15–20 miljarder för 2003 skulle fattas. Det huvudsakliga skälet till att utgiftstaket skulle spräckas var ökade kostnader för sjukfrånvaro och arbetslöshet.
Detta visar det nära sambandet mellan konjunktur och struktur. Vissa skyller dagens problem på Irakkrisen. Men det är inte Saddam Husseins fel att svenskarna är mer långtidsjukskrivna. Det är inte heller Saddam Husseins fel att Sverige har världens mest tillväxtfientliga skattesystem. Det är sådana faktorer, inte Irakkriget, som är de främsta förklaringarna till dagens budgetproblem.
Men löfteskarusellen fortsatte. Folkpartiet var ganska ensamt om att tala klartext och dra tillbaka vallöften. Andra gjorde det inte.
”Utgiftstaket ska klaras med tekniska justeringar. Det blir inga besparingar i budgeten och inga inställda vallöften”, sade Bosse Ringholm den 31 augusti.
”Vi gör naturligtvis en bedömning, som inte KI kan göra, vilka insatser som behöver göras för att få ner utgifterna för långtidssjukskrivningarna exempelvis.” Sade samma Bosse Ringholm dagen därpå.
”Vi påverkas inte av ett kortsiktigt budgetpolitiskt veckotänkande och drar inte tillbaka några vallöften”, sa Gudrun Schyman den 8 september. Hon underströk istället återigen att det finns ett budgetöverskott.
Nu har verkligheten obönhörligt hunnit ikapp regeringen. Utgiftstaket ska hållas och därför spräcks istället vallöftena. Vi har aldrig ifrågasatt att detta skulle komma att hända. Vi har däremot gång på gång efterlyst besked om hur det skulle gå till. Före valet kom inga besked. Nu har vi facit.
Det är ekonomiskt rätt men moraliskt fel att bryta orealistiska vallöften.
Det viktigaste löftesbrottet är dock inte den sänkta sjukersättningen, den höjda dagistaxan, privatiseringen av sjukförsäkringen eller det frysta biståndsanslaget. Det viktigaste löftesbrottet är det som står på första sidan i Socialdemokraternas valmanifest:
Socialdemokratin kommer aldrig att medverka till att Sveriges ekonomi undermineras. Därför måste reformer vara finansierade.
I riksdagens remissdebatt om vårpropositionen kommenterade finansministern detta så här:
Detta är det alldeles övergripande socialdemokratiska vallöftet. Vi kommer att genomföra alla våra vallöften under den här mandatperioden – men finansierade, och i den tid och den ordning då det finns en finansiering.
I höstas, i budgetpropositionen, gjorde Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bedömningen att det skulle finnas utrymme för reformer för 20 miljarder kronor det här året. 19 av de 20 miljarder kronorna genomför vi nu.
Det första och enligt Bosse Ringholm övergripande vallöftet bröts redan i och med att budgeten för 2003 lades fram i oktober 2002. Regeringen och dess stödpartier var överens om att låna till drygt 13 av de 20 reformmiljarderna. För 2004 års utgifter planerade man då att låna 22 miljarder kronor. Budgeteringsmarginalen (reserv för oförutsedda händelser) utgjorde mindre än en halv promille av BNP.
Nu är statsbudgetens saldo för 2003 i stället nere på 21 miljarder kronor i underskott. Alla de 19 – och 2 ytterligare – miljarderna lånas alltså upp. För 2004 års utgifter planerar regeringen nu att låna 27 miljarder kronor.
Prognosen för överskridandet av utgiftstaket är satt till 11 miljarder. Tilläggsbudgeten innehåller besparingar, kostnadsövervältring och uppskjutna utgifter på ca 6 miljarder. Regeringen räknar med att utgifter sjunker med ytterligare 2 miljarder. 3 miljarder räddas genom att utgiftstaket höjs med 2,5 miljarder i teknisk omräkning avseende det kommunala utjämningssystemet. ”Enligt praxis” avrundas detta till 3 hela miljarder. Summa 11 miljarder.
Samtidigt kan vi konstatera att regeringen föreslår att stödet till skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare nettoredovisas som inkomstminskning, 400 miljoner, och att Lantmäteriverket får öka avgiftsfinansieringen med 27 miljoner, åtgärder som borde föranleda teknisk nedjustering av utgiftstaket. I så fall skulle den sammanlagda justeringen uppgå till 2 miljarder vilket inte avrundas till 3, och 1 miljard ytterligare saknas.
Utöver detta införs eller aviseras nya utgifter för 8 miljarder kronor, som dock i strid med budgetlagen redovisas netto. 3,7 miljarder bokförs som inkomstminskningar, genom att olika former av anställningsstöd bokförs som krediteringar på arbetsgivarnas skattekonton, 1,3 miljarder genom att statlig inkomstskatt tillfaller kommunerna och 3 miljarder genom att inkomster från statliga företag överförs direkt till andra statliga företag utan att passera statsbudgetens inkomst- och utgiftssidor. Även detta är i strid med budgetlagen.
Folkpartiet hade, som väl är känt, ett annat budgetalternativ för 2003. Detta innehöll både lägre utgifter och skatter, en lång rad radikala förslag till reformer av arbetsmarknad, integrationspolitik och socialförsäkringar. Det innehöll också ett omfattande program för att få ned sjukfrånvaron med insatser för att människor ska få ihop ”livspusslet”, för att öka vård och rehabilitering och med större krav mot överutnyttjande av systemen. Folkpartiets budgetalternativ för 2003 innehöll en budgeteringsmarginal på 11 miljarder. Tyvärr valde riksdagens majoritet av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister att rösta ned detta förslag den 20 december.
Det är nu enligt vår uppfattning samma majoritet som får ta ansvar för att rädda situationen med sin egen dåligt underbyggda budget för innevarande år. Folkpartiet tar därför i detalj inte ställning till de förslag regeringen och deras stödpartier lägger fram som förändringar i deras egen budget.
Vi är givetvis alltid, varje dag och varje vecka, beredda att ta över ansvaret för Sverige. I den situationen att Folkpartiet får ta över regeringsansvaret har vi att utgå från verkligheten så som den ser ut. Det var därför vi i valrörelsen reviderade våra egna kalkyler över vad som var möjligt. Skulle vi därför få möjligheten att ta över ansvaret för landet skulle vi omgående genomföra utgiftsbegränsningar och besparingar så att utgiftstaket kunde hållas i avvaktan på att mera genomgripande systemreformer som ökar tillväxten och minskar kostnader för sjukfrånvaro och arbetslöshet får ekonomiska effekter.
Folkpartiet säger nej till regeringens förslag om förlängd sjuklöneperiod. Det är ett oacceptabelt sätt att föra över kostnadsansvaret på arbetsgivarna. Vi säger också nej till utgiftsbegränsningar på biståndet.
Jag har tidigare sagt att höjningen av taket i sjuk- och föräldraförsäkringen från 7,5 till 10 basbelopp skall göras om det statsfinansiella läget så tillåter. Jag kan nu konstatera att det finns ett sådant utrymme. Om vi socialdemokrater får det svenska folkets förtroende avser vi att höja taken den 1 juli 2003. Bosse Ringholm den 15 augusti 2002.
Vi redovisade den 1 september (utifrån den i augusti allmänt tillgängliga informationen) för vår del att höjningen av ersättningstaken i sjuk- och föräldraförsäkringen fick anstå.
Analyserna av världsekonomins fortsatta utveckling har under lång tid fokuserat på Irakkrisen. Osäkerheten var stor om hur utdraget kriget skulle bli, vilka effekterna skulle bli på oljepriset och vilka följderna i fråga om den politiska situationen i regionen skulle bli. Att kriget blev kort innebär att mycket av osäkerheten skingrats. Nu, i efterhand, kan konstateras att oljeförsörjningen inte stördes, och Iraks oljetillgångar ser ut att kunna komma den egna befolkningen tillgodo.
Detta innebär dock inte att en snabb ekonomisk återhämtning i världen är given. Oljepriset är i och för sig på väg mot de nivåer som rådde före Irakkrisen, men det finns ett antal problem på olika håll i världsekonomin som kan göra en kommande konjunkturuppgång både svag och utdragen.
Ett problem är att det idag inte finns någon riktigt stark tillväxtmotor i världsekonomin.
I USA väntas tillväxten i år ligga under den potentiella. Det är särskilt det första halvåret som är svagt, både hushåll och företag har varit försiktiga. Även om de omedelbara riskerna med Irakkonflikten nu har minskat kraftigt finns det fortfarande en tveksamhet om uppgången. Först mot slutet av året bör man kunna vänta en mera tydlig återhämtning, men först nästa år bör man kunna vänta en tillväxt som ökar kapacitetsutnyttjandet.
Den relativt långsamma återhämtningen sker trots att stimulansen från den ekonomiska politiken är stark i USA. Den amerikanska centralbanken bedriver en mycket lätt penningpolitik och finanspolitiken är också stimulerande genom att budgeten är på väg mot stora underskott. Men det finns återhållande faktorer. Hushållens konsumtionsbenägenhet har dämpats på grund av förmögenhetsförluster till följd av börsnedgången. Fastighetsvärdena har, som i Europa, hållit uppe värdet av hushållens tillgångar, men det råder osäkerhet om fastighetsvärdenas stabilitet. Det finns risk för att fastighetsvärden i USA och Storbritannien har nått upp till sådana nivåer att korrigeringar kan väntas. Fastighetsvärdena har bidragit till att de negativa effekterna av börsnedgången för hushållen har mildrats. Skulle fastighetspriserna pressas ner kan de negativa återverkningarna på konsumtionen bli stora.
De senaste indikationerna tyder inte på någon snabb återhämtning av konsumtionen. Hushållen är försiktiga, se diagram 1. Inte heller investeringarna väntas uppvisa någon snabb tillväxt i år.
USA:s ekonomi har en starkare tillväxtpotential genom att den tycks ha både en snabbare produktivitetsutveckling och ett snabbare växande arbetskraftsutbud än den europeiska. Det som kan utgöra hämmande faktorer är de s.k. tvillingunderskotten, bytesbalans och offentliga finanser. USA har under mycket lång tid haft underskott i bytesbalansen. För närvarande beräknas underskottet till ca 5 procent av BNP. Detta har dock kunnat finansieras genom omvärldens villighet till kapitalplaceringar i USA. Om den benägenheten skulle bli väsentligt lägre på grund av farhågor för ett fortsatt fall i dollarkursen skulle detta kunna bli en ”självuppfyllande profetia”. Om omvärlden börjar avveckla sina placeringar i USA skulle detta i sig sätta ytterligare press på dollarkursen. Något av detta har redan inträffat genom att dollarkursen har försvagats med ca 20 procent mot euron på ett år. Försvagningen av dollarn kan medföra en ränteuppgång, vilket kan dämpa konjunkturåterhämtningen.
Än svårare är nog budgetsituationen. USA nådde ett visst överskott i de offentliga finanserna omkring 1999/2000. Därefter har underskottet ökat och väntas i år ligga ungefär på 4 procent av BNP även om de skattesänkningar som kommer att beslutas av kongressen troligen blir lägre än vad administrationen ursprungligen planerade. Irakkriget leder också till betydande ökningar av de offentliga utgifterna. USA ser ut att behöva dras med budgetunderskott under lång tid.
Diagram 1. Konsumentförtroende i USA och euroområdet
Index 1985= 100, nettotal
Källa: Konjunkturinstitutet
Vad utfallet av den ekonomiska politiken kommer att betyda för den ekonomiska aktiviteten är osäkert men det är troligt att tillväxten först nästa år kan komma i nivå med den potentiella.
Problemen i Europa är av delvis annan art än i USA. Det finns ett antal strukturella faktorer som hämmar tillväxten inom EU-området och som var anledningen till att ett antal indikatorer ställdes upp inom ramen för den s.k. Lissabonstrategin, där syftet är att ekonomiskt hinna ifatt USA till år 2010.
Ett så ambitiöst mål hade dock krävt kraftfullare åtgärder än vad de enskilda länderna mäktat genomföra. Det hade krävt en rad avregleringar, reformer av skatte- och utgiftssystem och en tydligare inriktning på att få den inre marknaden att fungera bättre. Politiska hinder i de enskilda länderna har stått i vägen.
Tillväxtproblemen i Europa är därmed inte lösta enbart med en konjunkturuppgång.
När osäkerheten om utvecklingen i Irak upplöses kommer förutsättningarna för en återhämtning dock att förbättras. Men både hushåll och företag är för närvarande mycket försiktiga i sina förväntningar, diagram 1 och 2.
Diagram 2. Industrins förtroende i euroområdet
Nettotal, månadsvärden
Källa: Konjunkturinstitutet
En mindre grad av internationell osäkerhet som följd av upplösningen av Irakkrisen, lägre oljepris och en allmänt minskad osäkerhet bör ge förutsättningar för en återhämtning mot slutet av året och under nästa år. En långsiktigt snabbare uthållig tillväxt kräver dock reformer. Detta gäller inte minst de stora länderna – Tyskland, Frankrike och Italien.
ECB har bedrivit en mindre aktiv penningpolitik än den amerikanska centralbanken. Den europeiska styrräntan är högre. Några EU-länder har underskott i de offentliga finanserna som tangerar eller överskrider de budgetnormer som tillväxt- och stabilitetspakten sätter upp. Utrymmet för en aktiv finanspolitik i de stora euroländerna är därmed litet medan det finns möjligheter att använda penningpolitiken. Skulle den internationella konjunkturåterhämtningen bli långsammare än vad t.ex. regeringen tror finns utrymme för ECB att sänka styrräntan.
De forna kommuniststaterna uppvisar allmänt sett goda tillväxttal. EU-kommissionen gör bedömningen att de 10 kandidatländerna kommer att ha en tillväxt om 3 procent i år och 4 procent nästa år.
Japan har haft en tioårsperiod av stagnation eller svag tillväxt. Eftersom deflationsförväntningarna inte brutits kommer det att bli en svag tillväxt i år och nästa år, ca 1 procent av BNP. Svåra strukturproblem återstår, främst inom fastighets- och banksektorn. Reformtakten är alltför låg. Japan riskerar att dras med dessa problem under lång tid. Den japanska ekonomin har stimulerats av exportefterfrågan från andra asiatiska länder, men en förstärkning av yenen vid ett dollarfall kan försvaga även denna efterfrågekälla.
Övriga delar av Asien kommer att fortsätta att vara en tillväxtregion. De industrialiserade länderna i området väntas enligt IMF ha en tillväxt om drygt 4 procent i år och nästa år medan låginkomstländerna växer ännu snabbare. För Kinas del antas en tillväxt om ca 7½ procent per år. Ett orosmoment för länderna i regionen är hur SARS-epidemin kommer att utvecklas. De direkta konsekvenserna är inte stora. Men de verkligt stora riskerna är att oron omkring sjukdomen och dess eventuella spridning får stora återverkningar på förväntningarna och därmed viljan att göra affärer, investera och allmänt sett att ha kontakter med regionen. I värsta fall kan återverkningarna på detta sätt bli stora. Återverkningarna kan bli så starka att tillväxten i de berörda länderna påverkas. Ett särskilt riskmoment är den kinesiska regimens ovilja att informera om sjukdomens verkliga spridning. Farhågorna för smittorisker kan därigenom bli mycket större än vad som är sakligt motiverat.
Latinamerika kommer att ha en låg tillväxt i år men väntas återhämta sig under 2004. Även för de afrikanska länderna väntas en återhämtning under det kommande året.
Den samlade bilden av de senaste internationella bedömningarna framgår av tabell 1.
Tabell 1. BNP-tillväxten internationellt 2003 och 2004
Procentuell volymförändring
|
Konjunktur-institutet |
Regeringen |
IMF |
EU-komm. |
OECD |
||||||
|
2003 |
2004 |
2003 |
2004 |
2003 |
2004 |
2003 |
2004 |
2003 |
2004 |
|
|
OECD- omr. |
2,2 |
2,8 |
.. |
.. |
1,9 |
2,9 |
.. |
.. |
1,9 |
3,0 |
|
Världen |
3,4 |
3,7 |
3,2 |
4,0 |
3,2 |
4,1 |
3,2 |
3,7 |
.. |
.. |
De flesta bedömare har en ungefär likartad uppfattning om den troliga utvecklingen. Enligt dessa skulle det bli fråga om en inledande återhämtning mot slutet av 2003 och under 2004. Men även om en stor del av den osäkerhet som Irakkrisen medförde nu minskar finns det ändå inga riktigt säkra tecken på en konjunkturuppgång. Den osäkerhet som finns kvar hos både hushåll och företag kan mycket väl leda till att uppgången inte blir så snabb. Riskerna för ett sämre utfall är större än chanserna till en bättre tillväxt. De regioner i världen där en snabbare tillväxt kan väntas väger förhållandevis lätt i världsekonomin. En god återhämtning i USA är avgörande för att tillväxten i världen ska få fart. Vi anser det troligare med en mer utdragen och långsam återhämtning.
Det går, som vi konstaterat inledningsvis, inte särskilt bra för Sverige. Tecknen har funnits länge, men nu har det också blivit tydligt i regeringens vårproposition. Färre människor arbetar, fler förtidspensioneras. Färre företag startar och fler företag går i konkurs.
Resultatet är sämre statsfinanser. Den som myntade uttrycket ”Den som är satt i skuld är icke fri” – statsminister Göran Persson (s) – lånar nu tiotals miljarder kronor per år för att få statsbudgeten att gå ihop.
Eftersom Sverige har industrivärldens mest konjunkturkänsliga offentliga finanser borde det inte vara en överraskning för någon att sämre konjunkturer medför sämre statsfinanser. En bra politik hade varit att inte inteckna alla inkomster när konjunkturen var god och de offentliga inkomsterna höga. Men det var exakt detta som regeringen och dess stödpartier gjorde. Talet om att samla i ladorna för att ha när det blev sämre tider gavs inget reellt innehåll. Därför måste regeringen nu bryta ett antal vallöften. Taket i föräldraförsäkringen höjs inte men maxtaxan höjs, något som går tvärt emot socialdemokratiska löften. Sjukförsäkringen försämras och arbetsplatserna tvingas stå för ökad sjuklön, utan den kompensation som utlovats.
En bra ekonomisk politik måste både arbeta med tillräckliga reserver, som inte lovas ut med lätt hand, och arbeta med åtgärder som höjer den långsiktiga tillväxten.
Regeringen anför att det internationella ekonomiska läget nu är drastiskt sämre än i höstas. Detta är inte sant. Däremot har den förväntade uppgången senarelagts.
Irakkonflikten är naturligtvis inte orsak till de svenska ekonomiska problemen. Visserligen är Sverige en del i en integrerad världsekonomi, vilket medför att den allmänna nedgången, osäkerheten och den fördröjda återhämtningen drabbar även Sverige. Men varken de stora statsfinansiella problemen, de höga sjuktalen eller det låga företagandet kan skyllas på Saddam Hussein.
Den internationella avmattningen borde inte komma som en överraskning för någon, inte ens för regeringen. I sin prognos i augusti i fjol talade det statliga Konjunkturinstitutet om att de internationella konjunkturutsikterna var svårbedömda och att det fanns risk att den uppgång som man ändå tyckte sig kunna se skulle plana ut. Institutet angav redan då att utrikeshandelns nettobidrag till BNP-tillväxten skulle bli negativt 2003.
Regeringen räknade själv i budgeten hösten 2002 med att nettobidraget från utrikeshandeln till BNP-tillväxten 2003 skulle bli negativt, medan man nu räknar med att det ska bli positivt, diagram 3. Regeringens egna siffror visar således att det inte är nettoefterfrågan från utlandet som sviktar utan efterfrågan från hemmamarknaden.
Diagram 3. Bidrag till BNP-tillväxten 2003 enligt budgeten hösten 2002 och vårpropositionen 2003
Bidrag i procentenheter
Källa: Finansdepartementet
Hushåll och företag har blivit mera försiktiga med inköp och satsningar. Det beror till en del på det osäkrare internationella läget, men starkt bidragande är två mycket viktiga inhemska omständigheter. De mycket kraftiga kommunal- och landstingsskattehöjningar som i första hand de socialistiska partierna genomfört på olika håll i landet har drastiskt ändrat hushållens ekonomiska förutsättningar. Regeringen såg till att hushållen fick en skattesänkning valåret 2002. Men redan i år tas mer än två tredjedelar av den skattesänkningen tillbaka genom höjda landstings- och kommunalskatter. Och det är högst troligt att det blir mera av den varan.
Företagens tvekan beror i hög grad på de oklara signaler som kommer från regeringen. Ett mindre eller medelstort företag som överväger investeringar har all anledning att tveka eftersom ingen vet vilka regler som kommer att gälla, t.ex. vad gäller kostnaderna för sjukförsäkringen efter den 1 januari 2004. Det verkar inte ens klart vad som ska gälla från den 1 juli i år. Vilka regeringens avsikter är på skatteområdet är också höljt i dunkel, utom möjligen att både hushåll och företag kan räkna med fortsatta höjningar.
Med denna osäkerhet är det inte särskilt märkligt att både hushåll och företag tvekar om framtiden. Näringslivets investeringar kommer i år att sjunka för tredje året i rad.
Diagram 4. Hushållens förtroende
Förtroendeindikator enligt undersökningen av hushållens inköpsplaner
Källa: Konjunkturinstitutet
Den svenska ekonomiska utvecklingen är i hög grad en följd av de inhemska förutsättningarna för jobb och företagande. Under många år av god konjunktur har regeringen förhalat och förhindrat reformer som skulle ha gjort Sverige bättre rustat för de sämre tider vi med säkerhet vetat skulle komma. Konjunkturedgången inleddes under 2001. Det var också då vi nu, med facit i hand, kan konstatera att sysselsättningsutvecklingen vände nedåt, arbetslösheten vände uppåt och sjukfrånvaron fortsatte att stiga.
Regeringen påstår att sysselsättningen ökade med 320 000 personer mellan 1997 och 2002. Sanningen är dock att ökningen bröts under 2001. Sysselsättningsgraden – andelen sysselsatta – sjönk under 2002.
Av den uppgivna ökningen på 320 000 var det bara hälften som var en ökning av personer i faktiskt arbete, diagram 5. Den andra hälften ersatte frånvarande.
Ökningen av frånvaron är ett av de stora långsiktiga problem som regeringen under ett antal år sett växa inför sina ögon utan att egentligen göra någonting.
Diagram 5. Antal sysselsatta och antal i faktiskt arbete
Förändring 1997–2002, antal personer
Källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar
Både den öppna och den totala arbetslösheten har också börjat öka. Alltfler står utanför arbetsmarknaden. Över 1 miljon människor som tidigare varit inne på arbetsmarknaden står idag utanför.
Utöver de grupper som finns redovisade i tabell 2 finns också ett antal människor som inte ingår i statistiken, människor som helt lever på socialbidrag och inte har någon koppling till arbetsmarknaden. Att vara utestängd innebär för det första mänskliga tragedier, för det andra innebär det outnyttjade resurser som skulle kunna göra en insats på arbetsmarknaden. Detta skulle vara avgörande för statens och hela den offentliga verksamhetens finanser.
Tabell 2. Antal människor utanför arbetsmarknaden
|
Öppet arbetslösa |
202 000 |
|
I arbetsmarknadspolitiska åtgärder |
110 000 |
|
Sjukskrivna |
302 000 |
|
Förtidspensionerade |
488 000 |
|
Summa |
1 102 000 |
Källor: AMS, SCB och RFV
I 2001 års vårproposition satte regeringen ut målet att socialbidragsbehovet skulle halveras från 1999 års nivå. Mellan 1999 och 2001 sjönk antalet helårsbidrag med 24 000 (21 procent). ”Kalkylen i 2003 års budgetproposition visar att för att nå socialbidragsmålet är det nödvändigt, men inte tillräckligt, att nå sysselsättningsmålet” - - - ”Om den gynnsamma sysselsättningsutvecklingen för invandrare under senare år fortsätter, ökar chanserna.” (Vårpropositionen s 27)
Ingenstans har kostnaderna skenat så som de gjort för sjukskrivningar och förtidspensioner. Nästan ingenstans har regeringen visat så långvarig och så ihärdig passivitet inför en sådan kostnadsutveckling som just där. Regeringen talar om trendbrott. Men av tabell 6.6 på sidan 141 i vårpropositionen framgår att kostnaden för ohälsa fortsätter att stiga varje år ända till 2006, då tabellen inte har fler kolumner. Trots de åtgärder som regeringen lagt fram åstadkoms inget trendbrott, det är ett fiasko för en regeringspolitik där den främsta aktiviteten på senare år varit att hitta sätt att maskera kostnader genom att ta bort delar av socialförsäkringen och med privatisering lägga dem direkt på kommuner, företag, landsting och andra arbetsgivare.
Det är inget trendbrott när sjukpenning i stor skala byts ut mot förtidspension – eller sjukersättning som det numera heter. Regeringen räknar med att 45 000 människor ytterligare är färdiga för sjukersättning. Bara sedan i höstas har 45 000 människor tillkommit. Under år 2002 blev det 70 000 nya förtidspensionärer. I år torde antalet nybeviljade bli ungefär lika stort.
De pengar som regeringen nu sparar på att sänka ersättningsprocenten för de sjukskrivna och minska sjukpenningen för arbetslösa äts upp av den snabba ökningen av sjukpensioneringar. Och mer än så. Trots det som regeringen nu anser sig göra så rullar det på, med drygt 5 miljarder per år.
Diagram 6. Antal sjukpenningdagar och nybeviljade förtidspensioner
Sjukpenningdagar, miljoner, vänster axel
Nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag, Tusental, höger axel
Källa: Riksförsäkringsverket
Integrationspolitiken har havererat. De människor som lyckas passera Utlänningsnämndens hårda gränskontroll finner bara att nästa gränskontroll – in på arbetsmarknaden – är än värre att ta sig igenom. Regeringen påstår att sysselsättningen bland invandrare stigit snabbare än för infödda under 1997–2002. Rätt svar är att den gjorde så fram till 2001, men sedan vände det snabbare neråt igen, diagram 7.
Diagram 7. Sysselsättningsgrad totalt och för utomnordiska medborgare
Procent av befolkningen 16–64 år
Källa: AMS
Regeringens förslag är lika otydliga som otillräckliga för att i grunden vända denna utveckling.
Man ska återkomma med förslag om bättre metoder för validering.
Man ska återkomma 2004 om kombinerad arbetsplatsintroduktion och svenskundervisning.
Man ska återkomma 2004 om förbättrad kvalitet på svenskundervisningen.
Regeringen har satt som mål att den reguljära sysselsättningen ska gälla 80 procent i de aktuella åldrarna. Detta mål har regeringen hävdat skulle kunna uppnås 2004. Inte ens i regeringens vårproposition påstår regeringen nu längre att detta är möjligt. Diagram 8 visar hur långt man enligt Konjunkturinstitutets bedömning står från detta mål.
Diagram 8. Reguljär sysselsättning och regeringens sysselsättningsmål
Andel av befolkningen 20–64 år, procent
Källa: Konjunkturinstitutet
Huvuduppgiften nu är att ge bättre förutsättningar för en växande ekonomi. Vi behöver ett företagsklimat som får entreprenörsandan att blomstra, inte som nu förtvina. I början av 1998 lovade Göran Persson 100 000 nya företag. Idag har vi facit även av detta. Antalet företagare är nere på en ännu lägre nivå än då och fortsätter att sjunka.
Diagram 9. Antal företagare 1994–2003
100-tal, löpande 12-månaderstal
Källa: Statistiska centralbyrån, arbetskraftsundersökningarna
Samtidigt fortsätter de större och medelstora sin flytt ut ur landet. Det är fullt rimligt i en internationaliserad ekonomi att företag fusionerar och sammanläggs eller flyttar, men det är inte rimligt att flyttströmmen är så ensidig. Av de 250 största huvudkontoren har ca 75 försvunnit utomlands de senaste åren. Och trenden ser ut att fortsätta. En undersökning som det statliga Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) låtit göra bland de utlandsägda företagen om huvudkontorens lokalisering visar på en tydlig tendens till flytt från Sverige.
Tabell 3. Utlandsägda företag om huvudkontorens lokalisering
Procent av tillfrågade företag
|
1993 |
2000 |
|
|
Hk i Sverige om 5 år |
52 |
25 |
|
Hk utomlands om 5 år |
7 |
4 |
|
Hk redan utomlands |
40 |
67 |
|
Vet ej |
1 |
4 |
Källa: ITPS
En viktig förutsättning för en stabil och uthållig tillväxt är att ha ordning på statsfinanserna. Det har inte regeringen. Det överskott man talade om före valet – och fortfarande talar om – är helt och hållet genererat i det autonoma pensionssystemet, hälften som grundlagskyddad privat egendom i premiepensionssparandet och hälften i regelstyrda inbetalningar i AP-fonderna. Enligt regeringens egna besked kommer statsskulden att öka med 25 miljarder nästa år.
Det finns ett mycket viktigt och dessutom entydigt samband mellan att få ordning på de strukturella problemen i svensk ekonomi, att få ökad tillväxt och att få ordning på statsfinanserna, det sambandet heter att få fler människor i jobb, på jobbet. När fler människor är på arbetet ökar den ekonomiska aktiviteten, tillväxten ökar samtidigt som statens inkomster av skatter blir högre och utgifter för arbetslöshet och sjukfrånvaro blir lägre. Obalansen i de offentliga finanserna ska därför bekämpas med exakt samma metoder som behövs för att varaktigt öka Sveriges tillväxt.
I vårpropositionen finns i bilaga en fördelningspolitisk redogörelse. Denna fokuserar dels på hushållets inkomster, dels på fattigdom.
Viktigaste slutsatser vid granskningen är:
Alla inkomstgrupper (deciler) har ökat sina inkomster mellan 1991 och 2001. Ingen befolkningsdecil har blivit absolut fattigare. Tvärtom: Den absolut mätta fattigdomen har nästan utan avbrott minskat sedan 1993 och befann sig 2001 under nivån för 1991.
Inkomstfördelningen har under perioden blivit mer ojämlik. Detta inträffar helt efter 1995, d.v.s. när konjunkturen vänder. Första hälften av 1990-talet visar däremot ingen förändring eller t o m en svag tendens till en jämnare inkomstfördelning.
Denna utveckling ger en märklig effekt beträffande den relativa fattigdomens utveckling. Den minskar eller står på samma nivå under 1990-talets första hälft (orsaken är att medianinkomsten faller mer än inkomsten för de lägsta decilerna). Därefter ökar den relativa fattigdomen eftersom medianinkomsten växer fortare än inkomsterna för dem med de lägsta inkomsterna. Därför får vi samtidigt färre absolut fattiga och fler relativt fattiga.
De utsatta delarna av befolkningen har däremot ökat markant. Utsatta definieras som individer som antingen är relativt fattiga (låg relativ inkomst i termer av under 60 procent av medianinkomsten), har brister i materiell levnadsstandard eller får socialbidrag. En femtedel av befolkningen kunde 2001 räkna sig till någon av dessa grupper (överlappningarna borttagna)!
Den svenska fattigdomen och utsattheten blir allt mer ”etnisk”. Kategorin invandrare (både utlandsfödda eller födda i Sverige med åtminstone en förälder född i utlandet) ökar drastiskt sin andel bland de fattiga och utsatta. I dag löper en utlandsfödd person dubbel så stor risk som en person född i Sverige att ha låg inkomst eller bristande materiell standard, medan risken att gå på socialbidrag är sju gånger större.
Detta kan kompletteras med det som redovisas i Rädda Barnens rapport Barnfattigdomen i Sverige. 1999/2000 utgjorde barn till invandrare majoriteten av de barn som växte upp i hushåll med inkomster under socialbidragsnormen (53 procent 1999) eller socialbidrag (60 procent år 2000). 1999 levde 38,3 procent av barnen med minst en utlandsfödd förälder i hushåll med låg inkomststandard och/eller socialbidrag (siffran var 29,4 procent 1991). Detta ger en andelsökning på 30 procent att jämföras med en blygsam ökning på 4,4 procent för barn med två svenskfödda föräldrar!
Regeringens analys i redogörelsen kretsar helt kring inkomstproblematiken. Detta ger oss en mycket begränsad och otillfredsställande fördelnings- och fattigdomsdefinition. Regeringen går så långt att den i finansplanen visar fördelningseffekterna av att regeringens mål för sysselsättning m.m. skulle uppnås, mål som man samtidigt visar inte kommer att uppnås under mandatperioden!
Denna exklusiva inkomstcentrering har ett viktigt politiskt syfte eftersom Sverige ligger mycket bra till när analysen begränsas till denna nivå. En helt annan sak händer när i analysen tas in tre för oss liberaler centrala variabler, nämligen: självrespekt, livschanser och egenmakt.
Självrespekt. Denna kategori följer Amartya Sens fattigdomsdefinition, där den materiella aspekten kompletteras med allt det som behövs (inte minst moraliskt) för att inte känna skam. I detta avseende är fattigdomen stor i Sverige, kopplad till bidragsberoendet och olika situationer av socialt stigmatiserande tillvaro. Brist på jobb (inte minst för utlandsfödda) är i detta avseende avgörande och ger (inte minst för barnen) den mest förödande fattigdom.
Livschanser. Denna kategori har med det långsiktiga utvecklingsperspektivet att göra och är ett klassiskt liberalt tema, ibland i polemik mot socialisternas fixering vid utfallet av inkomstjämförelser. Här är skolan central. Att gå till en skola som ger barnen otillräckliga resurser är en extrem fattigdom vad avser livschanser. Det förklarar vår starka fokusering på skolan. Här har också Sverige många fattiga, både absolut och ännu mer – relativt. Detta gäller också kunskaper i svenska och andra faktorer såsom hälsonivå, vilket exempelvis visas mycket tydligt i Storstadskommitténs granskning av folkhälsosituationen.
Egenmakt. Makt är i dag internationellt den viktigaste varianten i fattigdoms- och rättviseanalyser. Den genomsyrar exempelvis den kända världsbanksrapporten Attacking Poverty (Development Report 2000/2001) och kommer också till uttryck i skrifterna från Kommittén Välfärdsbokslut, där välfärd i ett sammanhang definieras ”med utgångspunkt i individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”. (SOU 2001:79).
Här är Sverige som fattigast och här är vår kritik som starkast. Brist på jobb, de omfattande hindren för att komma in på arbetsmarknaden, omöjligheten för många att leva på sin lön, svårigheterna att samla ett kapital genom sparande, hindren mot egenföretagande och valfrihetens begränsningar är givna punkter för oss att lyfta fram. Liberal solidaritet är att möjliggöra människors egenmakt.
Sverige behöver en politik för ökad tillväxt och välstånd. Tillväxt kommer inte av sig självt utan skapas genom enskilda människors arbete, kunskap, nytänkande och entreprenörskap.
På kort sikt varierar tillväxttakten med konjunkturerna. Den höga svenska tillväxten under IT-boomen får därför inte tas till intäkt för att glömma de underliggande problemen. Det kärva statsfinansiella läget nu får inte heller tas till intäkt för att skjuta på viktiga reformer som är motiverade i ett tillväxtperspektiv.
Den ekonomiska politiken måste framförallt vara långsiktigt inställd på att stärka de strukturella förutsättningarna och inte bara hoppas på goda konjunkturer. Svensk ekonomi måste sättas på fötter igen, och de kommande åren måste användas för reformer som gör enskilda människor och företag bättre rustade att ta tillvara framtida hög- och lågkonjunkturer.
Den svenska modellen kännetecknas av världens högsta skatter, monopol i offentlig service, omfattande regleringar och för dåligt företagsklimat. Med den modellen har Sverige fått se nästan alla våra största företag flytta ledningen utomlands, halkat nedåt i internationella jämförelser av skolkvalitet, tappat sin tätposition som forskningsnation och misslyckats när det gäller integration av invandrare. Den utvecklingen måste brytas. De välståndsbildande krafterna måste värnas!
Eftersom tillväxten avgörs av vilka förutsättningar ett samhälle erbjuder människor som vill arbeta, skapa och starta företag kan slutsatsen av de senaste årens låga tillväxttrend bara bli att Sverige måste få en ny regering som skapar bättre villkor för de välståndsbildande krafterna. Det måste löna sig bättre att arbeta, studera och starta företag.
Sverige behöver varaktigt bättre tillväxt – vårt mål är 3 procent per år. Huvuduppgiften är att reformera arbetsmarknaden och integrationspolitiken, få ned sjukskrivningarna, förbättra företagandets villkor samt förnya utbildningen.
De senaste åren har antalet arbetade timmar minskat kraftigt i den svenska ekonomin. Arbetslösheten har ökat, fler har blivit sjukskrivna och förtidspensionerade, se tabell 2. Detta innebär att färre arbetstimmar ska skapa det välstånd som ska fördelas i samhället. I takt med att den stora 40-talistgenerationen går i pension kommer det att bli än tydligare att antalet arbetade timmar till stor del avgör vilka välfärdsambitioner svensk ekonomi orkar bära. Resurser skapas genom människors arbete. Antalet arbetade timmar är därför ett viktigt mått på aktiviteten i ekonomin.
Diagram 10. Antal arbetade timmar 1999–20
Arbetade timmar per vecka, 10 000-tal
Källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar
Fallet i antalet arbetade timmar fortsätter i år och kommer att fortsätta även 2004 om inte konjunkturen vänder tydligt.
Det är helt avgörande för det svenska välståndet att vi får ett arbetsliv för alla. Arbetsmarknaden måste tillåtas bli så flexibel att många fler kan komma in. Det gäller t.ex. invandrarna. Den misslyckade integrationspolitiken har gjort att den långsiktiga trenden för sysselsättning bland utomnordiska invandrare är nedåtriktad, diagram 5. Visserligen kan en kort konjunkturuppgång som i slutet av 1990-talet förbättra situationen men så fort det vänder neråt sjunker sysselsättningen bland invandrare snabbt.
Samtidigt som hundratusentals människor slagits ut från arbetsmarknaden genom arbetslöshet och sjukskrivningar finns det många som upplever att vardagslivet är alltför stressigt och pressande.
En flexiblare arbetstid skulle betyda mindre stress för många. Folkpartiet vill genomföra en arbetstidsreform som ger stor frihet för den enskilde att påverka sin arbetstid. Vi vill att den femte semesterveckan och inarbetad semester ska kunna läggas i en timbank som får tas ut som till exempel kortare veckoarbetstid. Arbetsgivaren skall ha starka skäl för att neka en anställd förändrad arbetstid. Tiden i timbanken skall kunna tas ut som lediga timmar, men den som vill skall även kunna ta ut tiden i timbanken som pengar. Den flexiblare arbetstiden ger den enskilde en större makt över sin vardag genom att hon eller han kan arbeta mer i vissa perioder och mindre i andra. I och med att tiden i timbanken skall kunna tas ut som pengar utgör den dessutom en ekonomisk buffert för den som känner stress på grund av en pressad ekonomi.
Brister i arbetsorganisation och arbetsledning kan vara mycket stressframkallande. I den offentliga sektorn klagar många på ständiga omorganisationer och svårigheter att få komma till tals. En riktigt stark ställning som anställd får man först när man har en reell möjlighet att byta arbetsgivare – och den möjligheten finns ju sällan för den som är offentliganställd och trivs med sitt yrkesval men inte med sin arbetsgivare. Den stora utmaningen för att förbättra arbetslivet för de offentliganställda är därför att bryta upp de offentliga monopolorganisationerna och släppa in konkurrerande arbetsgivare.
Den som i dag står utanför arbetsmarknaden fastnar ofta i en stelbent organisation och slussas mellan arbetsmarknadspolitiska åtgärder med oklart syfte. Även den arbetssökande måste få betydligt större möjlighet att själv påverka sin situation. Många människor som skulle kunna göra ett värdefullt arbete och därmed känna sig behövda, står mer eller mindre permanent utanför arbetsmarknaden.
Tillskottet till arbetskraften måste komma från flera olika källor. För det första måste en stor del av de sjukskrivna åter komma i arbete och inflödet i sjukskrivning och förtidspensionering stoppas. Både den öppna och den reella arbetslöshet som vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder utgör måste sänkas. Friska människor kan inte sluta arbeta tidigt. En ökning av den faktiska pensionsåldern med ett år skulle öka arbetskraftsutbudet med ca 50 000 personer. Ett tillskott bör också en arbetskraftsinvandring vara, även från länder som inte ingår i den fria arbetsmarknaden inom EU. Slutligen måste arbetslöshetsförsäkringen göras om för att tydligare främja att den som blir arbetslös snabbt kommer i arbete eller får en möjlighet att själv styra över de åtgärder som krävs för att bli anställningsbar på lite längre sikt.
Som liberaler anser vi att det är den enskilda människan som i största möjliga mån skall ha makten över sin vardag. Arbetsmarknadspolitiken måste därför ta sin utgångspunkt utifrån ett underifrånperspektiv, där den enskilde individen står i centrum. Beslutsfattande och planering uppifrån är det som allra minst gagnar en god arbetsmarknadspolitik.
En omställningspeng skulle därför ge den arbetssökande möjlighet att välja mellan olika utbildningsanordnare. Storleken på en sådan omställningspeng bör variera efter ålder, utbildning, arbetslivserfarenhet och individens övriga förutsättningar. Genom att den enskilde själv får ta ett större ansvar för att göra sig anställningsbar kommer motivationen för den valda åtgärden att kunna öka.
Inga människor ska behöva leva på bidrag en längre tid. Långtidsarbetslösa eller invandrare som har fått uppehållstillstånd men står utanför arbetsmarknaden bör därför omfattas av en jobb- och utvecklingsgaranti. Införandet av en jobb- och utvecklingsgaranti är en viktig del i Folkpartiets förslag till en förändrad arbetsmarknadspolitik som bl.a. innebär att AMS i dess nuvarande form läggs ner. Det som blir kvar av AMS på central nivå blir en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn. Delar av ”servicefunktionen” i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling och yrkesutbildning, ska till stor del genomföras av andra aktörer.
Jobb- och utvecklingsgarantin kan t.ex. upphandlas av bemannings- och uthyrningsföretag som startar bemanningspooler. Även frivilligorganisationer ska kunna delta i detta förfarande. Jobb- och utvecklingsgarantin bör bestå av två delar, som kombineras i varierande grad beroende på individens behov. En del består av samhällsnyttigt arbete, som bemanningspoolerna kan förmedla. Den andra delen, som också bör organiseras av bemanningspoolerna, bör vara en utvecklingsdel, bestående av exempelvis språkinlärning, informationsförmedling och yrkesorienterade kurser. Detta moment är viktigt för att förbättra den arbetslöses möjligheter att gå vidare till ett vanligt arbete, som är det egentliga syftet med jobb- och utvecklingsgarantin.
Ersättningen till den enskilde ska ligga högre än socialbidraget. Den som utan godtagbar anledning vägrar att medverka i bemanningspoolen kan inte räkna med att få bidrag på socialbidragsnivå utan får en lägre ersättning till sitt uppehälle.
Folkpartiet anser att arbetslöshetsförsäkringen skall utformas som en omställningsförsäkring där en tidsbegränsad ersättning baserad på inkomstbortfall utgår till alla som arbetat länge nog för att kvalificera sig. Ersättningen bör för dessa motsvara 80 procent av inkomstbortfallet.
Det tydligaste misslyckandet för dagens arbetsmarknadspolitik är den havererade integrationspolitiken. Alldeles för många av dem som kommit till Sverige från andra länder fastnar i passivitet, utanförskap och bidragsberoende. För att ta tillvara kunskapen hos dem som kommit och ge människor chansen att ta makten över sina egna liv krävs en rad åtgärder. Kortare handläggningstider av asylansökningar, krav på deltagande i en förbättrad och individualiserad språkundervisning och införande av en jobb- och utvecklingsgaranti är några nycklar till en förbättrad integration.
Paradoxalt nog råder arbetskraftsbrist i dag sida vid sida med arbetslöshet och extremt höga sjukskrivningstal. Vi har för att klara tillväxten och välfärden i framtiden därför ett egenintresse av att öppna Sverige för en vidgad arbetskraftsinvandring. Med arbetskraftsinvandring blir Sverige öppnare mot omvärlden – även den som saknar asylskäl kan få möjligheten att komma till vårt land och skapa sig en ny framtid här. Med stor sannolikhet kommer en ökad arbetskraftsinvandring även att bidra till en förbättrad integration genom att andelen människor med utländsk bakgrund ökar på arbetsmarknaden.
Det ökade arbetsgivaransvaret för sjukskrivningskostnaderna som regeringen nu presenterat riskerar att leda till att de med en svag ställning på arbetsmarknaden slås ut. För Folkpartiet är det centralt att se till att arbetshandikappade även i framtiden har chansen att komma in på arbetsmarknaden. Lönebidragstaket skall därför successivt höjas och Samhalls vinstkrav och organisation ses över.
Liberalisera arbetstiden genom en timbank där den femte semesterveckan och inarbetad semester får tas ut efter den enskildes egna behov.
Ge anställda i offentliga sektorn chansen att välja mellan olika arbetsgivare.
Inför en omställningspeng för arbetslösa där individen själv har makt över de åtgärder som krävs för att göra sig själv anställningsbar.
Inför en jobb- och utvecklingsgaranti som erbjuder en tillfällig sysselsättning, eventuellt i kombination med språklig eller yrkesförberedande utbildning, för att bryta socialbidragsberoendet hos långtidsarbetslösa eller invandrare som inte kommit in på arbetsmarknaden.
Arbetslöshetsförsäkringen ska vara allmän och baserad på inkomstbortfallsprincipen som andra socialförsäkringar.
Korta handläggningstiderna i asylärenden, förbättra språkundervisningen och inför en jobb- och utvecklingsgaranti i stället för passivt bidrag.
Arbetsgivaransvaret för sjukskrivningskostnaderna ska inte öka.
Regeringen är flitig med att sätta upp mål, men mindre duktig på att förverkliga dem. Den har ställt upp många mål – för budgetsaldo, arbetskraftsdeltagande, ohälsa, socialbidragsberoende o.s.v. – men den har uppenbara svårigheter att nå de önskade resultaten på i stort sett alla dessa områden. Påfrestningarna på den sociala välfärden är mycket stora, och regeringen misslyckas med att skapa förutsättningar för att Sverige ska komma ur problemen.
Det allvarliga med de senaste årens kris för sjukförsäkringen ligger inte bara i de kostnader som uppstått och som vållat budgetproblem. Detta är illa nog. Men ännu allvarligare är att när vård och försäkringskassor fungerar illa tillsammans och sjukfallen blir fler och längre så lägger det grunden till en utslagning från arbetsmarknaden. Det blir då ett ännu mer oförmånligt förhållande mellan antalet personer som tar emot sociala förmåner och antalet personer som betalar skatt för att finansiera dessa förmåner.
Sammantaget utgör den hårda belastningen på sjukförsäkringen, förändringen av befolkningens ålderssammansättning, ökningarna av alkohol- och narkotikaanvändningen, den bestående alltför stora arbetslösheten och flera andra faktorer ett allvarligt hot mot den sociala välfärdens hållfasthet.
Ekonomiska framsteg och välfärd i ett modernt samhälle är inte möjliga om en stor del av befolkningen i yrkesaktiv ålder är sjukskriven eller i praktiken utestängd från arbetsmarknaden. Detta konstaterande blir ännu viktigare när de äldres andel av befolkningen ökar i förhållande till de yrkesverksammas. Ännu mer kommer det då att märkas hur folkhälsa, utbildning, teknik, näringslivsklimat och ett tillväxtfrämjande skatte- och socialförsäkringssystem tillsammans avgör om samhället kan gå mot sociala framsteg eller inte. Men regeringen lyckas nu med att missköta en hel rad av dessa nyckelfrågor.
Inte heller verkar regeringen ha klart för sig hur en pågående negativ utveckling på flera områden kan få sammantagna framtida verkningar som gör att den ekonomiska grunden för en social välfärd undermineras. Kombinationen av de demografiska åldersförskjutningarna, bristerna i arbetsmarknad och integration, den pågående ökningen av droganvändningen, de allvarliga misslyckandena i grundskola och gymnasieskola samt en näringslivs- och skattepolitik som inte ger stöd för långsiktiga investeringar kan skapa en långsiktig kris för välfärden. En sådan kan bli mycket svår att bemästra. Regeringen underskattar farorna på flera viktiga områden. Den ekonomiska politiken under kommande år behöver långt mer än hittills vara inriktad på att undvika att en sådan fördjupad kris för välfärden uppstår.
Oförmågan hos regeringen att se sambanden, och dess underskattning av hotbilderna, är en grund för dess passivitet på en rad områden. Passiviteten demonstreras också med stor tydlighet i dess valhänta hantering av den kris som sedan några år finns i sjukförsäkringen. Följden har blivit att regeringen försummat eller förhalat verkningsfulla åtgärder. Exempel på det är dess mångåriga motstånd mot nationell vårdgaranti och mot finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård. Att regeringen låtit de allvarliga bristerna i rehabiliteringsverksamheten fortsätta och ställt sig avvisande till den av oss föreslagna rehabiliteringsgarantin i sjukskrivningsprocessen är ett annat exempel.
Det är inte acceptabelt att kostnaderna för sjukförsäkringen fortsätter att öka. Men dessutom har regeringen inriktat sig på att börja bryta sönder försäkringens grunder för att dölja dess kostnader. Men dessa kostnader försvinner inte om de tas bort ur statens bokföring och bara syns i arbetsgivares och egenföretagares redovisning. Den väg regeringen här slagit in på riskerar att leda till att olika former av avtalsbaserade eller privata lösningar breder ut sig där luckor uppstår i socialförsäkringarna. Kostnaderna blir inte mindre men riskerna för sociala klyftor ökar.
Inte minst finns en stor risk att sådana åtgärder förvärrar svårigheterna för personer med svag ställning på arbetsmarknaden och på så sätt även tillspetsar det stora socialpolitiska problemet med relationen mellan antalet skattebetalare och förmånsmottagare. Enligt propositionen avser regeringen att återkomma till hösten med fler förslag av denna art. Som ett första steg åt det hållet vill regeringen och dess samarbetspartier nu upphäva sjukförsäkringen för den tredje sjukveckan och där ersätta den med utvidgad sjuklönetid. Det är angeläget att förslagen i budgeten i höst inte ges denna inriktning, utan i stället medverkar till att vård och behandling ges snabbare, till att ohälsa förebyggs och hälsoläget förbättras och till att sjuktiderna blir kortare.
För att höja den långsiktiga tillväxttakten måste attityden till företagande förändras i grunden. Företagande är det naturligaste som finns. Vi människor stöter på problem, och vi löser dem. Den som en gång har löst ett problem kan sedan hjälpa andra att lösa samma problem snabbare, enklare och effektivare. I grund och botten är företagande att lösa problem åt andra människor och att få något i utbyte för det.
I vissa politiska kretsar odlas myten att det finns en motsats mellan gott företagarklimat och en ambitiös välfärdspolitik. Ingenting kan vara mer felaktigt. Företagande är grunden för välstånd. Välstånd skapas med risktagande och blomstrande företag. Ett väl fungerande näringsliv är därför en förutsättning för ett fortsatt välstånd.
Varför är det accepterat och eftersträvansvärt att bli rik genom spel och lotterier men inte genom strävsamt och innovativt riskföretagande?
Detta har djupa historiska rötter. En grundbult i den socialdemokratiska politiken från slutet av 30-talet och framåt blev att sträva efter en jämn inkomst- och förmögenhetsfördelning. En mängd åtgärder vidtogs därför för att motverka en privat/individuell förmögenhetsuppbyggnad. Dock kom socialdemokraterna aldrig att satsa på att socialisera företagen. Därför behövdes fortfarande kapitalister som tog på sig ägarrollen. Lösningen blev en politik byggd på ”kapitalism utan rika kapitalister” eller som det ibland uttrycks en politik som syftade till ”rika företag, men inte rika ägare”.
Sparandet kom i allt väsentligt att slussas till fonder via stora nationella system.
Skattesubventioner/skatteavdrag gav institutionella ägare en helt överlägsen skattesits. I hägnet av regelsystemet växte det fram en kärna av mycket stora företag. Det utkristalliserades en mindre grupp ägare som fick en dominerande kontroll över sina företag, men kontrollen blev över tiden baserad på en allt tunnare kapitalbas. Inget annat land i Europa fick så stor diskrepans mellan huvudägarnas röststyrka och kapitalstyrka i den börsnoterade företagssektorn. Detta kunde åstadkommas via A- och B-aktier med olika röststyrka, men också med hjälp av s.k. ask-i-ask-ägande och korsägande där grupper av företag i olika maktsfärer kom att äga aktier i varandra. (Magnus Henrekson i kommande nummer av Axess)
Sedan våren 2000 har det försvunnit nästan 18 000 företagare, 17 stycken per dag. Nedgången accelererar. På ett år har antalet minskat med bortåt 9 000. Antalet är nu t.o.m. lägre än vid den föregående bottennoteringen i juni 1998.
Enligt den största analysen av internationellt entreprenörskap som någonsin genomförts, ”Global Entrepreneurship Monitor 2002”, vilken presenterades i november 2002, ligger Sverige i botten, på 31:a plats av 37 medverkande länder. Analysen visar också att få företag startas av kvinnor i Sverige, snittet i de medverkande länderna är dubbelt så högt. I rapporten studeras också vilka insatser som har störst inverkan på den entreprenöriella verksamhet som är viktigast för tillväxten. En av regeringen väldefinierad entreprenörskapspolicy, regleringar som inte hämmar, fungerande konkurrens, universitets- och högskoleutbildning, tillgång till och nyttjande av IT och tillgång till såddkapital via informellt kapital.
Även här finns intressanta kopplingar till svensk ekonomisk politik. Under lång tid har den svenska lagstiftningen och det svenska regelverket utformats med storföretagens villkor i åtanke. Detta har lett till en mycket omfattande och kostsam regelflora som entreprenörer och småföretagare dagligen brottas med. Det skickar helt fel signaler till den potentiella poolen av blivande entreprenörer. Mest påtagliga exempel idag är den så kallade Pomperipossaskatten – som hindrats men inte undanröjts – och fåmansbolagsreglerna som utretts men inte åtgärdats. (Braunerhjelm och Aronsson, DN-debatt 26 november, 2002)
För att höja tillväxtkraften i svensk ekonomi behövs fler företag och företag som växer. Sverige behöver därför en politik som skapar bättre villkor för entreprenörskap, företagande och företagare. Förenklingar behövs såväl inom skattesystemet som inom olika regelverk i övrigt.
F-skattsedel till alla som vill driva företag och reformerade fåmansbolagsregler är 2 av de 53 förslag till förbättrade villkor för företagandet som de fyra borgerliga partierna gemensamt lagt fram och som omedelbart borde genomföras.
Regeringen tycks inte på något sätt förstå allvaret, eller om den gör det, vara beredd att ta konsekvensen av insikten och göra radikala förändringar. I stället har vi en finansminister som säger ”Jag tror Sveriges småföretagare ska vara glada att de där 53 förslagen inte införs”, och för att klara sitt utgiftstak inför kraftfulla försämringar för företagandet genom förlängd sjuklöneperiod. Detta är en ren kostnadsövervältring på företagen och det ökar ytterligare företagarens risktagande. Sjuklönen försämrar dessutom ytterligare möjligheten till tillträde på arbetsmarknaden för de människor som redan har en utsatt position.
Beskattningen av småföretag måste omedelbart reformeras. Det är dags för beslut som gör att risktagande och entreprenörskap premieras.
En ny beskattning av småföretag måste ta sitt avstamp i den ökade risk som bedrivande av näringsverksamhet i småföretag medför. Skattereglerna för fåmansföretag måste omedelbart reformeras och straffskatten på dessa upphöra. Det är inte möjligt att jämföra det risktagande som entreprenörskap innebär med en anställning eller en placering av kapital på kapitalmarknaden. Ett stabilt gynnsamt och allmänt accepterat skattesystem för småföretagare är en nödvändig förutsättning för att skapa sysselsättning och välfärd i Sverige. Den kvarvarande delen av den s.k. pomperipossaskatten måste bort.
Tillgången på riskvilligt kapital är helt avgörande för att fler nya företag ska startas. Den tiden är förbi när det gick att snabbt och enkelt få lån i en bank för att förverkliga en ny företagsidé. Istället söker entreprenörer startkapital på annat håll. Ett grundproblem är att det idag är svårt att bygga upp kapital för att kunna satsa på företagande och entreprenörskap. Att ta bort skatten på förmögenheter är därför en viktig åtgärd för att stimulera företagsamheten, liksom avskaffande av dubbelskatten på aktieutdelningar.
För många företag är den höga personalkostnaden ett stort och viktigt hinder för expansion. Folkpartiet vill sträva efter att helt ta bort arbetsgivaravgiftens skattedel. Varje lång resa börjar med ett steg, vi föreslår i ett första steg en mindre sänkning av arbetsgivaravgifterna.
Mängden lagar och regleringar som styr företagande är alltför stort och gör många gånger företagande alltför krångligt. Det skapar onödiga kostnader och avskräcker människor från att starta företag. Ett mätbart mål för förenklingsarbetet bör ställas upp. Målet bör vara att företagarnas kostnader för administration av regelverket ska krympas med ca en fjärdedel. Dessutom bör hela regelverket kring företagande löpande gås igenom under en fyraårsperiod. I stort sett kostnadsfria regelförenklingar som en solnedgångsparagraf för regler som inte använts på 5 år och ett enkelt bokförings- och deklarationspaket för företagare bör införas omgående.
Folkpartiet vill förbättra och hävda den fria konkurrensen. För detta krävs flera åtgärder. De selektiva företagsstöden måste tas bort, då de skapar snedvridande konkurrens, och ersättas med generella åtgärder som sänkta arbetsgivaravgifter. Kommunala stöd till företag som snedvrider konkurrensen mellan företag måste upphöra.
I vårpropositionen och i propositionen Åtgärder för att stärka den finansiella ställningen i SJ AB (prop. 2002/03:86), lanserar regeringen en räddningsplan för SJ. Andra statligt ägda bolag ska enligt denna göra en extra vinstutbetalning och pengarna ska sättas in på ett ”koncernkonto” på Riksgäldskontoret för att möjliggöra underskottstäckning och offensiva satsningar i SJ.
Regeringen anser att förslaget gör att ”staten som ägare blir mer lik en privat ägare”. Det är just det som är huvudproblemet. Staten är inte vilken ägare som helst. Den som bestämmer marknadens spelregler ska aldrig vara en spelare bland andra. Regeringens agerande när det gäller SJ visar tydligt varför staten inte bör driva företag. Genom statliga insatser snedvrids konkurrensen och det statliga bolaget på en konkurrensutsatt marknad ges förmåner som konkurrenterna inte har.
Folkpartiet anser att staten inte ska driva företag, utan ska vara den aktör som sätter upp spelreglerna för marknaden och ser till att dessa följs. Staten ska inte själv vara aktör på marknaden genom olika typer av företagande som konkurrerar med privat verksamhet.
Statens aktieinnehav i helt eller delvis ägda bolag bör därför successivt avvecklas. Detta måste givetvis ske i den takt som marknaden medger. Vissa bolag behöver omstruktureras, i andra fall behöver marknaden först få nya spelregler. För de närmsta åren anser vi att en rimlig bedömning är att företagsaktier till ett värde av först 45, sedan 60 miljarder kronor per år (jämfört med regeringens 15 miljarder kronor per år) bör försäljas. De större företag som enligt vår uppfattning ligger närmast till hands är AB Vin och Sprit, Nordea, Vasakronan och Vattenfall. Intäkterna ska användas för att minska statsskulden och därmed minska kostnaderna för statsskuldsräntor.
Alla regler i lagstiftningen som försvårar tillkomsten av privata alternativ inom vård, skola och omsorg bör rensas ut. Skollagskommitténs förslag till neutrala bidragsregler för privat barnomsorg bör genomföras snarast. Utredningsförslaget om förbud mot vissa privata inslag inom sjukvården bör inte genomföras. En ökad andel av alternativa driftformer ökar möjligheterna att behålla och rekrytera kvalificerad personal till dessa viktiga områden och minskar kostnaderna.
Konkurrensen måste bli bättre. Inte minst gäller det frågan om att bryta upp de offentliga monopolen. Det skulle betyda mycket för att bredda kvinnors arbetsmarknad och höja lönerna inom t.ex. vårdyrkena. Regeringens olika försök att förhindra och försvåra för andra än de offentliga monopolen från att utföra skattefinansierade tjänster som vård och utbildning är ett av de stora hindren för en fungerande konkurrens i Sverige. Resultatet av detta är sämre kvalitet för konsumenten, högre kostnader för skattebetalarna och fortsatt usla arbetsvillkor för de anställda. En modernisering av den offentliga sektorn skulle betyda mycket för att ge jämställdhetsarbetet i Sverige en nystart. Vi säger adjö till Florence Nightingale och välkommen till moderna kunskapsföretagare i de viktiga välfärdstjänsterna.
Valfrihet och konkurrens i den offentliga sektorn skulle t.ex. kunna komma in genom att ”peng”-system som skolpeng, vårdpeng och äldrepeng infördes. En sådan reform ger den maktförskjutning från politiker och byråkrater till enskilda människor som är kärnan i det liberala frihetsbudskapet. Ur företagarens perspektiv har denna modell även den fördelen att han eller hon får en direktkontakt med sina ”kunder” och att han eller hon tvingas vara mer direkt lyhörd för deras önskemål. Konkurrensverkets uppgifter bör breddas till att också omfatta välfärdssektorn, och medborgarna bör ges samma konsumenträttsliga skydd när det gäller den offentliga sektorns tjänster som för andra varor och tjänster.
Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster är ett viktigt led i att öka effektiviteten, hålla kostnaderna nere, bredda konkurrensen och utveckla verksamheterna. Trots det finns många problem i kommuners, landstings och myndigheters tillämpning av upphandlingsdirektiven. Försök att kringgå reglerna och undvika en öppen upphandling görs alltför ofta.
Regelverket måste skärpas och småföretagarnas möjligheter att delta förbättras. Huvudprincipen för all offentlig upphandling är att den ska leva upp till portalparagrafen i lagen om offentlig upphandling (LOU) angående affärsmässighet och med utnyttjande av tillgänglig konkurrens.
Regeringens planer på att försvåra för privata alternativ i välfärdssektorn genom att införa en ny aktiebolagsform där ägarna förbjuds att själva förfoga över den eventuella vinsten ska stoppas. Ur det allmännas perspektiv måste det vara kvaliteten på verksamheten utifrån de givna ekonomiska ramarna som sätts i första rummet. Vi tar bestämt avstånd från Socialdemokraternas misstänksamhet mot att den entreprenör som visar sig bäst lämpad att utföra en viss offentligt finansierad verksamhet därtill gör en egen vinst.
Ett privat företag som missgynnats genom detta kommunala agerande måste driva en civilprocess mot kommunen eller det kommunala bolaget och avstår ofta på grund av oro för att detta ska ge negativa konsekvenser för eventuella kommande affärsmöjligheter. Vi anser att Nämnden för offentlig upphandling (NOU) kan slås samman med Konkurrensverket för en skapa en ökad möjlighet att agera i frågor rörande offentlig upphandling.
En mycket omdiskuterad fråga handlar om bl.a. svenska företags möjligheter att få behålla rätten till differentierad rösträtt på aktier, s.k. A- och B-aktier. Folkpartiets uppfattning är att röstvärdesdifferentieringen bör avskaffas. Det är djupt problematiskt för nydanande personer och företag som vill driva en aktiv ägarpolitik om de inte också kan få inflytande i proportion till sitt risktagande. Då utövar de sin verksamhet någon annanstans än i Europa och Sverige.
Men regeringen försvarar i en egenartad socialdemokratisk tradition med näbbar och klor de stora ägargruppernas oproportionella inflytande. För oss är det svårbegripligt att regeringen så envist tar strid för ett förlegat system, som idag är till förfång för dynamiken i det svenska näringslivet, för tillväxt och för fler jobb. Regeringens handlande kan dessutom riskera viktiga reformförändringar i hela Europa.
Vi accepterar givetvis inget system som inte är både rättssäkert och innehåller rimliga övergångsregler, vilket f.n. också analyseras inom EU. Vidare vill vi understryka vikten av att en familjeföretagare, som vill behålla kontrollen över sitt företag även i fortsättningen skall kunna söka finansiering på aktiemarknaden med möjlighet till röstdifferentiering under vissa speciella undantagsregler.
Kartellsamarbete bör kriminaliseras och bestraffas med höga böter. Statliga och kommunala bolag bör säljas eller avvecklas. Staten bör stärka sin roll som övervakare av konkurrensen och dra sig tillbaka från att vara aktör på marknaden. Det är helt orimligt att staten ska kunna flytta pengar från vinstföretag till förlustföretag på den konkurrensutsatta marknaden.
De etableringshinder som finns för småföretagare måste tas bort. Plan- och bygglagen måste förändras så att kommunerna i sitt planarbete främjar konkurrens och nya aktörer, inte minst inom livsmedelshandeln. Konkurrensverket måste få ökade resurser.
Sverige måste införa euron som valuta, delta fullt ut i EU:s valutasamarbete. Detta betyder mycket för att skapa ett bättre företagsklimat för små och medelstora företag i vårt land.
En viktig del i en väl fungerande marknadsekonomi är en stark
konsumentmakt. För att starka och kunniga konsumenter ska kunna agera på
marknaderna krävs fungerande konsumenträtt och konsumentskydd. Bättre
märkning av produkter, reformerad jordbrukspolitik, fri etablering för
såväl livsmedelsbutiker som dagis och stärkt konsumenträtt för de
offentligt finansierade tjänsterna är några viktiga exempel på hur
konsumentmakten kan stärkas.
Nej till förlängd sjuklön.
Minska krånglet – inrätta en solnedgångsparagraf och uppvärdera Simplexgruppens arbete.
Ge alla som vill F-skattsedel.
Sänk tillväxthämmande skatter – förmögenhetsskatt och dubbelskatt på aktiesparande.
Reformera fåmansbolagsregler som i praktiken är en straffbeskattning av små, snabbväxande företag.
Släpp konkurrensen fri – öppna den offentliga sektorn för konkurrens, sälj statliga bolag och stärk Konkurrensverket.
Ge medborgarna samma konsumenträttigheter i välfärdstjänster som andra varor och tjänster, och öka valfriheten mellan olika utförare.
Mer och öppnare offentlig upphandling, slå samman Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling och förtydliga uppdraget.
Minska myndigheternas överdrivna insamlande av uppgifter från företag.
Kunskap och bildning är nyckeln till framtida tillväxt. Om Sverige ska kunna bli ett land med en långsiktigt uthållig ekonomisk utveckling krävs väl utbildad arbetskraft i ett näringsliv med stor innovationskraft. Det i sin tur fordrar en grundskola som ger alla elever nödvändiga baskunskaper, ett gymnasium som ger bra förutsättningar antingen för en god yrkesutbildning eller teoretiska studier, en högskola som ger studenter en akademisk utbildning av hög kvalitet och en forskning i världsklass. Det fordrar också att Sverige tar tillvara den kompetens som finns hos våra invandrare bland annat genom att den utbildning och yrkeskompetens de har med sig från sitt hemland valideras och möjlighet till komplettering ges.
Inget kan ersätta en bra skola för att ge alla människor goda livschanser. En bra skola är det bästa jämlikhetsinstrument som finns. De barn och ungdomar som behöver skolan allra mest ska också ha den bästa skolan. Så är det inte idag. I den socialdemokratiska ”lika-för-alla-skolan” lämnas barn och ungdomar som behöver mera stöd, tid och uppmuntran åt sitt öde. Skolan kan fungera som en murbräcka mot segregation, men då måste skolpolitiken läggas om.
Svensk utbildningspolitik måste reformeras i grunden. För att bryta den onda cirkeln måste insatser göras tidigt. Sverige måste satsa på sina lärare och satsa på baskunskaper och tydlig utvärdering tidigt i grundskolan. Ingen elev ska behöva lämna grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna. Gymnasiet måste reformeras och individualiseras. Elever som vill börja arbeta direkt efter gymnasiet ska kunna få en yrkesutbildning av hög kvalitet.
Insatserna för att förbättra kunskapsnivån hos Sveriges elever måste påbörjas långt tidigare. Folkpartiet vill starta språkförskolor, där elever med annat modersmål kan utveckla kunskaperna i svenska. Vi vill också sätta in större resurser tidigt i grundskolan för att alla ska lära sig läsa, skriva och räkna senast i årskurs tre. Eleverna som har det svårast ska stödjas bättre, genom fler speciallärare och mindre grupper.
De extra personalsatsningar i skolan som riksdagen beslutat om måste användas till att anställa utbildade lärare. Det ska också vara möjligt att använda de riktade personalpengarna till att höja lärarnas löner. Regeringens regler för personalsatsningarna är absurda. Om en kommun ersätter personer som saknar utbildning för att undervisa med behöriga lärare, går den miste om de riktade pengarna.
Alldeles för många elever hoppar av studierna redan i gymnasiet, eller misslyckas med att nå dess mål. Det gäller framför allt elever som vill börja arbeta direkt efter gymnasiet. För att Sverige ska bli ett livskraftigt land, måste även människor med praktiska yrken ges en god utbildning. Dagens gymnasieskola tar inte till vara yrkeselevernas intressen och kunskaper. Det måste till en lärlingsutbildning. Det måste till en anpassning av de teoretiska kurserna i t.ex. engelska och matematik så att dessa har större anknytning till elevernas yrkesintresse.
Det är mycket svårt för svenska ungdomar att komma in på högskoleutbildningar direkt efter gymnasiet. Antagningsreglerna tvingar många att på komvux betygskomplettera ämnen de redan har godkänt i. Ett annat problem är idag att alla ämnen som är lika långa ges samma värde. Gymnasieeleverna uppmuntras därför till taktikval, att läsa ämnen som inte är så krävande. Det har lett till att alltför få elever läser språk och naturvetenskap. Allt detta gör att svenska ungdomar kommer sent till högskolan och väl där tar de lång tid på sig att ta examen, jämfört med övriga europeiska läder.
Det är viktigt att dagens studiemedelssystem görs mer flexibelt. Vissa studenter vill och kan både studera på heltid och arbeta vid sidan om. De ska inte bestraffas med indragna studiemedel. Detta gäller också i högsta grad studenter som startar eget företag vid sidan om studier. Att tvinga unga, kreativa människor till passivitet är inte det bästa sättet att nå ökad tillväxt.
Regeringen berömmer sig ofta av att Sverige är det OECD-land som investerar mest i kunskap i förhållande till BNP (6,5 procent). Men bakom denna siffra döljer sig två för regeringen mindre smickrande omständigheter. För det första att Sverige, trots dessa satsningar, inte lyckas bättre när det gäller att bland annat ge unga människor väsentliga basfärdigheter från skolan. För det andra att det är ett antal svenska storföretags egna satsningar på forskning och utveckling som i hög grad bidrar till att dra upp statistiken. Dessa satsningar har på senare år minskat kraftigt, vilket också gjort att Sverige riskerar att halka efter inom viktiga spjutspetsområden.
Sverige behöver en forskning som kan hävda sig i den internationella konkurrensen. 29 professorer har nyligen skrivit brev till riksdagspartierna där de beskriver sin oro över att det blir allt ovanligare att svenska forskare får internationella stipendier eller blir publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Professorerna representerar det naturvetenskapliga området och där är problemen som störst, eftersom allt färre studenter vill läsa de utbildningarna.
Inom andra områden har däremot antalet studenter med regeringens hjälp ökat i en så hög takt, att lärarna inte hinner med sin forskning längre. Den tid de inte ägnar åt studenterna måste de ofta använda till att försöka ragga fram pengar från olika håll. För att bryta den onda spiralen, måste staten ge mer pengar till forskningen än vad regeringen föreslår. Folkpartiet vill genomföra en rejäl satsning på fri grundforskning. Under en treårsperiod vill vi ge närmare 2 miljarder kronor extra till forskning och forskarutbildning.
Den enskilde måste få makten över sin egen kompetensutveckling. Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Regeringens handlingsförlamning är även på detta område frapperande.
I de fall där vidareutbildning är direkt kopplad till det arbete en individ för tillfället har är det självklart arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla kompetensutveckling. Men för att en person ska fortsätta vara attraktiv på arbetsmarknaden och för att stimulera rörlighet är det även centralt att den enskilde har möjlighet att skaffa sig kompetens som inte är direkt knuten till den egna arbetsplatsen. En sådan möjlighet ger ett system med kompetenskonton där den enskilde själv får förfoga över sin kompetensutveckling. Det är djupt beklagligt att regeringen, på grund av politiska låsningar, inte kommer framåt i denna fråga. Det är oacceptabelt att de avsättningar som gjorts till kompetenskonton ytterligare en gång ska ligga kvar hos Riksgälden för att regeringen ännu inte lagt fram en proposition om kompetenskonton.
Intresset för högskolestudier har minskat de senaste åren. Enligt SCB planerar färre än hälften av ungdomarna i gymnasiets avgångsklasser att studera vidare. En viktig förklaring till det krympande intresset för vidare studier är att det lönar sig för dåligt att studera. Det är viktigt att t.ex. skattesystemet stimulerar i stället för bestraffar människor som studerar och förkovrar sig. Att studera kan ur den enskildes synvinkel ses som en investering för framtiden. Man avstår lön för arbetet under en period av livet för att istället investera sin tid i utbildning. Marginalskatterna måste sänkas, brytpunkten för när man börjar betala statlig skatt höjas och värnskatten tas bort.
Det är självklart att ställa sig frågan om man tjänar på att studera. Svaret blir för många att det inte lönar sig. OECD:s studier av utbildningspremien (i Education Outlook) visar att det är få länder i i-världen där det lönar sig sämre att studera än i Sverige. Särskilt dålig utdelning på studier är det i de yrken som till stor del domineras av en arbetsgivare – den offentliga sektorn. Det är också fortfarande så att löneskillnaderna mellan kvinnor och män är stora för lika eller likvärdiga arbeten, visar undersökningar från t.ex. SACO och Sif. Enligt en färsk studie från Civilekonomerna skiljer det över 3 000 kronor i ingångslöner för nyutexaminerade civilekonomer.
Kulturen är en verksamhet med ett egenvärde, men det hindrar inte att man kan se klara kopplingar till tillväxten. Sedan ABBA vann Eurovision Song Contest 1973 har en musikindustri fullt jämförbar med bioteknikindustrin vuxit fram. Både musikindustrin och upplevelseindustrin är stora exportframgångar, där svensk musikexport endast överträffas av Storbritannien och USA. Svensk design uppmärksammas internationellt och ger svensk industri möjligheter att nå nya marknader.
Även inom Sverige har olika former av kulturyttringar inneburit en god tillväxt utanför de stora städerna, t.ex. i Hultsfred och i Arvika. För att nå detta krävs en god samhällelig kulturinsats. Det finns många delar inom kulturen som stimulerar till kreativitet. Kommunala musikskolor likväl som ABBA och Roxette har betytt mycket för att grundlägga den svenska musikindustrins exportframgångar. Därtill kommer också att kunskap om vårt kulturarv är viktig, inte minst för ungdomar.
Byt skolpolitik – det behövs en helt ny politik som fokuserar på kunskap och som uppvärderar lärandet!
Låt skolan bli en murbräcka mot segregationen.
Förbättra studiemedelssystemet så att studenter inte straffas om de jobbar eller startar företag jämsides med studierna. Inrätta ett treterminssystem så att de som vill kan bli färdiga snabbare.
Låt det löna sig studera – höj utbildningspremien!
Byt högskolepolitik – kvaliteten måste värnas och utbildningsfabriken måste få bli en fri akademi!
Öka resurserna till den fria grundforskningen.
Ge den enskilde makten över sin fortbildning – inrätta kompetenssparande omgående!
Globalisering är bra. Protektionism drabbar på sikt alla. Handelshinder innebär att människor i fattiga länder får svårare att lyfta sig ur fattigdomen och gör produkter onödigt dyra för konsumenter i Sverige och andra i-länder.
Sverige ska gå i spetsen för ökad frihandel i världen, stödja handelsliberaliseringar och uppföranderegler inom WTO. De många protektionistiska inslagen i EU:s handelspolitik och jordbrukspolitik ska elimineras.
Globaliseringen innebär också nya utmaningar. När nya möjligheter för människor och företag skapas på den globala marknaden ställs krav på nationella system att vara tillräckligt attraktiva för att locka till sig kunniga och kreativa människor.
Bristerna i det svenska företagsklimatet försvårar inte bara för entreprenörer att starta företag och få det att växa, utan innebär också att företag med stora internationella kopplingar flyttar verksamhet och huvudkontor.
Det utländska ägandet i Sverige har ökat kraftigt. Sedan slutet av 1980-talet har den utländska ägarandelen på den svenska börsen ökat från knappt 10 till drygt 40 %. Flera av de företag som i allmänhet förknippas väldigt starkt med Sverige och som är starkt förknippade med Sveriges välståndsutveckling under efterkrigstiden ägs nu av utländska intressen.
Det statliga institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) visar i en undersökning nyligen att flytten av huvudkontoren fortsätter. Medan ungefär 10 % av de undersökta företagen hade huvudkontoren utomlands 1993 gällde detta år 2000 inte mindre än 30 %.
Närmast till hands att flytta ligger det för utlandsägda företag. Bland dem har det skett en snabb förändring i benägenheten att flytta huvudkontoren till annat land än Sverige. Huvudkontoren är viktiga därför att det finns en tendens att lokalisera strategiska funktioner – som kan ge bra löner – nära huvudkontoren. För att skapa sådana förutsättningar krävs en bra företagsmiljö. Det är i det avseendet som Sverige inte kan konkurrera i tillräckligt hög grad. Så ligger vi också fortfarande på 17:e plats i OECD:s ”välståndsliga”.
Det är i och för sig inte så märkligt att internationaliseringen innebär en större rörlighet av företag och ett ökat internationellt ägande. Ökningen av det gränsöverskridande ägandet är i sig inget problem. Tvärtom är globalisering och frihandel en viktig drivkraft för internationell ekonomisk tillväxt. Problem uppstår emellertid för ett land då utvecklingen alltför ensidigt innebär att utländskt kapital tar över ägandet. Utländska uppköp, eller sammanslagningar har för Sveriges del nästan uteslutande inneburit att huvudkontoret placerats i utlandet.
Globaliseringen ställer krav på ett land att också vara attraktivt för internationellt rörlig välutbildad och kreativ arbetskraft. Ett antal europeiska forskare varnar i en rapport för EAAG för en omfattande risk för s.k. ”brain drain” från Europa till USA.
I en enkät till företagsledare som IMD presenterar i The World Competitiveness Yearbook visas att risken för omfattande utflyttning av högkompetent arbetskraft är större i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Detta visar sig också i statistiken. Antalet svenskfödda utvandrare som inte har kommit tillbaka efter 5 år utomlands ökade kontinuerligt mellan 1989 och 1996, från omkring 2000 personer till nästan 5000 personer (oavsett utbildningsbakgrund).
Om antalet utvandrare i en specifik utbildningskategori jämförs med antalet nyutexaminerade snarare än hela stocken av personer i denna utbildningskategori så får man en uppfattning om nettoutvandringen är långsiktigt hållbar. Beträffande inrikes födda civilingenjörer (exkl. forskarutbildade) kan konstateras att nettoutvandringen uppgick till närmare 8 % av de nyutexaminerade under perioden 1993–1999.
Ökad rörlighet över nationsgränser är i grunden något väldigt bra. Men ur svensk tillväxtsynpunkt är det viktigt att nettot av flyttströmmarna för välutbildad arbetskraft är positivt.
Återinvandringen av personer som varit utomlands längre än fem år har enligt SCB varit relativt liten. Därför kan det vara intressant att studera antalet personer som utvandrat men som inte återvänt före utgången av 2001. Mellan 1990 och 1996 ökade detta antal med närmare 150 %. Bland dem som utvandrade 1996 är andelen som återinvandrat till Sverige före utgången av 2001 mindre än hälften, 49 %.
En viktig förklaring är utflyttningen av huvudkontor och strategiska företagsfunktioner. Andra rimliga förklaringar är det höga skatteuttaget, lägre löner för högutbildade än i jämförbara länder samt en högre prisnivå som innebär att köpkraften ytterligare urholkas.
Från tillväxtsynpunkt är det viktigt att Sverige i stället för ”brain drain” har en nettoinflyttning av kvalificerad arbetskraft i samma storleksordning. Det är mot denna bakgrund mycket svårt att förstå regeringens avoga inställning till arbetskraftsinvandring. Den misslyckade integrationspolitiken gör också att den kompetens som finns hos de nya svenskarna tas tillvara alldeles för dåligt.
Regeringen föreslår på nytt snabba ändringar i biståndsbudgeten. Biståndets effektivitet får ett oförtjänt dåligt rykte genom den ryckighet som karaktäriserar regeringens behandling av biståndsanslaget. Effektivitet och god hushållning gynnas av förutsägbarhet och frihet från panikåtgärder. Biståndet ska vara inriktat på demokratiutveckling och ”hjälp till självhjälp”.
De fattigaste människorna i de fattiga länderna saknar röststyrka och skyddsänglar inom dagens svenska arbetarrörelse. LO och andra särintressen är ändå – när det kommer till kritan i budgetprocessen – viktigare som målgrupper att skydda mot besparingar än människor i tredje världen. Denna prioritering förefaller numera ha spritt sig även till de två förment internationalistiska och fattigdomsbekämpande stödpartierna.
Grunden för jordbrukspolitiken – som annan näringspolitik – är att den måste vara miljömässigt hållbar. Det innebär liberala grundtankar som att förorenaren betalar, vikten av biologisk mångfald och kulturvärden, samt landsbygdsutveckling. Jordbruket ska arbeta på samma villkor som all annan näringsverksamhet, och som en viktig del av den svenska näringspolitiken. En bra småföretagarpolitik är det viktigaste för att få ett bra fungerande svenskt jordbruk. Subventioner och konkurrensskyddande regleringar är av ondo för en sund näring. Folkpartiet anser att människor som arbetar med ”allmänna nyttigheter” såsom bevarandet av biologisk mångfald, öppna landskap och kulturlandskap ska ersättas för sina insatser.
Jordbruket måste ses i ett globalt perspektiv. Folkpartiet liberalernas syn på förslag till reform av EU:s jordbrukspolitik och WTO:s reformförslag tar sin utgångspunkt i konsument- och företagarperspektivet samt kravet på rättvisa villkor för tredje världens människor. Jordbrukets reformering är en del av strategin för att uppfylla FN:s millenniemål. Folkpartiet anser att alla handelshinder, inklusive tullar, subventioner, exportstöd samt kvoter ska tas bort eftersom det snedvrider konkurrensen samt missgynnar tredje världen. De snedvrider konkurrensen och skapar överproduktion. Vårt mål med en gemensam jordbrukspolitik i EU är en ekonomisk och miljömässig produktion av varor som konsumenterna efterfrågar på en Europamarknad öppen för frihandel med resten av världen. Vidare måste konsumentperspektivet såsom hälsoaspekter, livsmedelssäkerheten samt djuromsorgen få en mer framskjuten position i jordbruksförhandlingarna.
Ökad frihandel. Sverige ska arbeta för att EU blir aktivt i att minska handelshinder av alla slag.
Höj biståndet till 1 procent av BNI under mandatperioden.
Reformera EU:s jordbrukspolitik.
Skatterna har tillsammans med många andra faktorer en stor betydelse för villkoren för jobb och företagande, därmed direkt betydelse för tillväxtmöjligheterna. Sverige har inte bara ett högt samlat skattetryck utan också ett antal skatter som är direkt skadliga för ekonomin.
Därför är det än mer angeläget i tider av kärv ekonomisk utveckling att genomföra strukturellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande och risktagande. Tillväxtens förutsättningar måste långsiktigt bli bättre.
Vårpropositionen saknar helt riktlinjer för en framtida skattepolitik. Mot bakgrund av hur regeringens skattepolitik hittills bedrivits ter sig den inriktning som anges för arbetet ”det närmaste året” som parodisk. Globaliseringen ska mötas med breda skattebaser och begränsning av olika former av särregler. Skatteregler för småföretagen och deras ägare ska så långt möjligt vara likformiga och enkla.
Folkpartiets riktlinjer för skattepolitiken innebär en successivt sänkt nivå på skatteuttaget. Vi vill begränsa omfattningen av utgiftsökningar så att utrymmet för skattesänkningar vidgas i takt med tillväxten. Detta minskar också den offentliga konjunkturkänsligheten. På kort sikt existerar inget sådant utrymme utan varje skattesänkning måste fullt ut finansieras med motsvarande utgiftsminskning. Vi i Folkpartiet prioriterar därför de skattesänkningar som vi är övertygade om har mest gynnsam effekt på arbete och företagande.
Utvecklingen med ökad global konkurrens och rivna murar, som i sig är positiv, gör det svårare för svenska företag att hävda sig och leder till att verksamhet flyttar utomlands i allt större omfattning. För att hävda Sveriges konkurrenskraft framstår de höga skatterna som särskilt skadliga.
För något mer än 10 år sedan genomfördes ”århundradets skattereform” av Socialdemokraterna och Folkpartiet, efter de grunder Folkpartiet presenterat fem år tidigare. Sedan dess har mycket hänt, både i vår omvärld och i Sverige.
Knappt hade bläcket på skatteöverenskommelsen torkat, förrän Socialdemokraterna drev igenom en differentiering av momsen, med en lägre skattesats på livsmedel. Detta första avsteg har sedan följts av en ständigt förlängd lista av nedsättningar av momssatser, senast på vissa typer av bostadsbyggande. En tillfällig värnskatt blev permanent. Förmögenhetsskatten slopades för vissa aktiemiljardärer och skatten sänktes för utländska experter. Förbättringar för småföretagare lyser i stort sett helt med sin frånvaro, samtidigt som de stora investmentbolagen kan arbeta med specialbeställd skattefrihet.
Socialdemokraternas planlösa skattepolitik och vänstersamarbete har kraftigt urholkat den skattereform som aldrig kom att hålla århundradet ut. Ett lapptäcke av reduktioner, kompensationer, upp- och nedtrappningar och värnskatter har återigen trasslat till inkomstskatteskalorna. Internationaliseringen har lett till att ”skatt efter flyttkraft” blivit honnörsbegrepp i skattepolitiken.
Folkpartiet anser att det är dags att ta nya tag, och arbetar därför för en ny skattereform för det nya århundradet. Grundprinciperna är desamma som tidigare. Det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker. Skattesystemet ska uppmuntra jobb och företagande, egenförsörjning och eget ansvar. Skattesystemet ska bidra till att ge människor större livschanser.
Skattesystemet ska vara enkelt, begripligt och robust. Det ska uppmuntra till arbete, studier, sparande och risktagande. Idag uppfyller det inte dessa krav. Folkpartiet anger fyra grundläggande principer för reformarbetet:
Folkpartiet prioriterar de skattesänkningar som vi är övertygade om har mest gynnsam effekt på arbete och företagande. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, bl.a. marginalskatterna. De grundläggande principerna för 1990/91 års skattereform, nämligen ”hälften kvar” och att de allra flesta bara ska betala kommunalskatt, ska därför återupprättas.
Det betyder att den s.k. värnskatten avskaffas, brytpunkten för när statlig inkomstskatt betalas höjs och att inkomstskatten för lägre inkomster måste sänkas.
I en större skatteomläggning bör huvudregeln vara att ha så breda skattebaser som möjligt och därmed skapa förutsättning för låga skattesatser. I stället för att vissa inkomster helt skattebefrias och andra beskattas desto högre för såväl låg- som höginkomsttagare beskattas låga inkomster lägre. Dagens modell med grundavdrag som trappas upp och ned och olika former av reduktioner bör ersättas av en generell och lägre skattesats för de lägre inkomstnivåerna. På det viset kan såväl totalskatt som marginalskatt sänkas för låginkomsttagare. Vi vill införa en skattemodell där kommunalskatten för de lägre inkomsterna har en lägre skattesats. Fördelen med denna modell framför höjda grundavdrag är att marginalskatten kraftigt kan sänkas för människor som försöker försörja sig på arbete men idag fastnar i fattigdomsfällor. En lägre skatt för lägre inkomster gör det möjligt för fler att leva på sin lön och gör det möjligt för fler att med egna insatser påverka sin ekonomi.
Marginaleffekterna för lägre inkomster minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
Internationellt konkurrenskraftiga skatter för företagande och risksparande ger bästa förutsättningar för en god ekonomisk utveckling, som i sig är nödvändig för att trygga välfärden, men krävs också för att ge utrymme för reformarbetet. Det gäller att bryta den situation där regeringen i desperation genom undantagslagar för miljardärer och utländska experter försöker motverka de mest skadliga skatterna, och istället långsiktigt ge goda villkor för alla som vill starta, driva eller utveckla ett företag. En avskaffad förmögenhetsskatt, borttagen dubbelskatt på aktiesparande och en rejäl reform av fåmansbolagens skatter är viktiga beståndsdelar.
Skattesystemets utformning ger många styrande och snedvridande effekter. Mängden regler i skattelagstiftningen är i sig svår – för att inte säga omöjlig – att överblicka, och skapar ett tryck att undvika beskattning där så är möjligt genom olika åtgärder. Genom att så långt möjligt sträva efter generella skattesatser och likformighet i behandling av liknande företeelser förbättras överskådligheten, tilltron till systemets rättvisa ökar och incitamentet att försöka hitta vägar att kringgå beskattningen minskar. Detta gäller främst mervärdesskatten, där riksdagen redan beslutat att en generell moms ska utredas.
Folkpartiet har förespråkat en grön skatteväxling sedan 1960-talet. En första genomgripande grön skatteväxling skedde i samband med skattereformen 1990/91, då miljöskatterna höjdes med ca 18 miljarder kronor medan skatten på arbetsinkomster sänktes med ca 71 miljarder kronor. På senare år har det dock till stor del förfuskats genom att energi- och miljöskatterna, bl.a. på bensin och el, har höjts utan motsvarande sänkning av skatten på arbete. Skatt på arbete som andel av BNP har ökat medan skatt på miljö relativt sett minskat. Den har också förfuskats genom att man istället för att sänka arbetsgivaravgift eller inkomstskatt avsatt skatteinkomsterna från dieselskattehöjning för ett kompetenskonto. Detta har man sedan inte klarat att genomföra, så pengarna ska nu återigen sättas in på Riksgälden. Det är snarare en form av svartväxling.
Skatteväxling, och miljöavgifter i syfte att internalisera kostnaden för miljöskador, förblir viktiga principer att realisera i den genomgripande skattereformen. Detta arbete måste främst drivas i internationella sammanhang, exempelvis genom införande av en gemensam CO2-skatt inom EU. Vi ser mycket positivt på det arbete som nu pågår för att ta de första stegen mot gemensamma utsläppsrätter. Vi förordar också en höjd skatt på kväveläckage för att minska användningen och därmed läckaget från jordbruk ut i sjöar och vattendrag.
Under de närmsta åren vill vi att brytpunkten för när statlig skatt betalas höjs upp till gränsen för egenavgifterna (ca 326 000 kr/år) bl.a. för att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 procent. Den s.k. värnskatten ska avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten. Ett förvärvsavdrag mot kommunalskatten sänker skatten och gör det mera lönsamt att arbeta.
Givetvis förutsätts alla förändringar i inkomstskatterna neutraliseras i förhållande till den kommunala sektorn genom motsvarande förändringar i storleken på statens bidrag till kommunerna.
Vi vill reformera arbetslöshetsförsäkringen, ett led i denna reform är att förvandla osynliga skatter till synliga avgifter. Avgifterna till a-kassan höjs men blir avdragsgilla, resterande avgiftshöjning kompenseras fullt ut genom sänkta inkomstskatter. I ett senare steg ska avdragsrätten för den allmänna pensionsavgiften också återställas till den nivå som gällde före försämringen i mitten av 90-talet. Detta enligt en enkel handlingsregel – skatt betalas inte på avgiften när den betalas in utan då förmånen betalas ut.
Skatten sänks också motsvarande ökade kostnader för trafikförsäkringen. Dessa avgiftshöjningar och skattesänkningar medför att det blir tydligt och synligt för oss alla vad vi betalar till försäkringen.
Inför rejäla skattelättnader för köp av hushållstjänster. Vi föreslår en reform som innebär att det vita priset på hushållsnära tjänster kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster, och svarta jobb, som tyvärr är vanligt förekommande, bli vita.
Förmögenhetsskatten ska sänkas för att på sikt helt slopas. I en internationaliserad värld ter sig denna skatt alltmer omöjlig. I dag är det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för ”de rika”, medan 16 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av skatten. Vi vill stegvis avskaffa förmögenhetsskatten via avskaffad sambeskattning och höjt fribelopp. På det viset tas ett avgörande steg för att få bort den förlegade kvinnosyn som ligger bakom tanken att man inte beräknar skatt individuellt. De allra flesta innehavare av vanliga bostäder slipper genom vår politik betala förmögenhetsskatt redan på kort sikt.
För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och inledas omgående. Hela systemet för taxering måste reformeras, och likformighet mellan boendeformer upprättas. I avvaktan på en grundläggande reformering bör taxeringsvärdena därför åter ”frysas” till den nivå som gällde 1997, vid skattesatserna 1,0 procent för enfamiljshus och 0,5 procent för flerfamiljshus. Detta betyder en omedelbar skattelättnad om ca 6 miljarder kronor.
Samtidigt som fastighets- och förmögenhetsskatten kraftigt sänks föreslås realisationsvinstbeskattningen för bostäder höjas till den gängse skattesatsen, 30 %.
Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Regeringen har sedan flera år tillbaka en överenskommelse om s.k. grön skatteväxling, där höjd skatt på energi skulle växlas mot sänkt skatt för kompetenssparande. Nu finns efter lång segdragning enbart ett principförslag, vilket vi inte godkänner. För oss liberaler är valet enkelt. Den enskilde måste få makten över sin egen kompetensutveckling. Vi anser därför att avdragsrätten för kompetens/pensionssparande bör höjas.
Den dubbla beskattningen på aktieutdelningar måste slopas. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. Det gäller att långsiktigt säkra tillgången till riskkapital, och det även i mindre företag. Vi föreslår därför en successiv avveckling av dubbelskatten på aktieutdelningar.
De s.k. 3:12-reglerna måste förändras. Det är otillfredsställande att frågan – efter att ha begravts i en utredning – fortsätter att dras i långbänk. Vi har föreslagit att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp motsvarande medelinkomst beskattas som arbetsinkomst, resterande som kapital. I utredningen har man kommit fram till en annan modell. Remissomgången visar att önskemålen om en ny fåmansbolagsbeskattning skiljer sig åt mellan de olika remissinstanserna. Men det som, så gott som, alla har gemensamt är att de anser att det är hög tid att förändra skattereglerna för fåmansbolag så att fler stimuleras att bli företagare. Beskattningen av fåmansbolagen måste därför omedelbart komma upp på riksdagens bord så att beslut kan fattas som gör att risktagande och entreprenörskap premieras.
Vårt långsiktiga mål är att helt ta bort arbetsgivaravgifternas skattedel. Ett första steg tas i form av en mindre sänkning av arbetsgivaravgifterna. En motsvarande sänkning sker för egenföretagare. Detta är mycket viktigt för att förbättra villkoren för företagandet.
Folkpartiet liberalerna är förespråkare av grön skatteväxling. En första genomgripande grön skatteväxling skedde i samband med skattereformen 1990/91. Denna tanke har dock förfuskats under 1990-talet genom att energi- och miljöskatterna, bl.a. på bensin och el, har höjts utan motsvarande sänkning av skatten på arbete.
Ett av paradnumren i regeringens samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under senare år sägs ofta vara den gröna skatteväxlingen. Vi har vid olika tillfällen sett oss nödsakade att påtala att det snarast är svartväxling, och det till dålig kurs. Ett påtagligt exempel på detta är den dieselskattehöjning som finns på konto i Riksgälden sedan flera år tillbaka.
Folkpartiet liberalerna anser att skatten på arbete, såväl inkomstskatter som arbetsgivaravgift, ska sänkas. Den viktigaste miljöförbättrande förändringen är att arbeta för gemensam CO2-skatt i EU.
Sänk marginalskatterna – ta bort värnskatten, höj gränsen för statlig skatt, inför förvärvsavdrag.
Sänk skatten och inför försäkringsavgifter.
Höj avdragsrätten för kompetenssparande.
Ta bort dubbelskatten på aktiesparande.
Sänk skatten på hushållstjänster.
Sänk, och ta bort förmögenhetsskatten.
Sänk, och ta bort fastighetsskatten.
Reformera fåmansbolagsreglerna.
Sänk arbetsgivaravgifterna.
En övergripande socialförsäkringsreform behövs, med en förnyelse av de båda försäkringar som skyddar mot inkomstbortfall vid sjukdom och ofrivillig arbetslöshet, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Förtroendet för dessa är skakat och måste återupprättas.
Den reform som i bred enighet genomförts av ålderspensionerna bör vara utgångspunkt för den bredare socialförsäkringsreform som behövs för att ge bättre förutsättningar för arbete, företagande och långsiktiga ekonomiska framsteg. Den behövs också för att skapa stabilitet och tillförlitlighet i de sociala trygghetssystemen. Dessa båda saker har ett nära och ömsesidigt samband. Utan en god ekonomi är social välfärd inte möjlig, och utan ett väl fungerande system för social välfärd får ett modernt samhälle svårt att bevara goda förutsättningar för ekonomisk tillväxt.
Till det mest avgörande om detta ska fungera hör att socialförsäkringarna inte ska bidra till skadligt stora marginal- och tröskeleffekter för människor som vill inträda i eller återvända till arbetslivet eller öka sina arbetsinsatser. Att det ska löna sig att arbeta ska inte bara vara en grundsats i skattepolitiken, detsamma ska gälla för socialförsäkringarna.
Pensionsreformen var där ett mycket stort framsteg. Den visade hur det kan vara möjligt att bevara alla väsentliga trygghetsfunktioner men samtidigt minska marginaleffekterna, förvandla en socialförsäkring från en kvarnsten till en hörnsten i samhällsekonomin och i praktiken långsiktigt sänka skattekvoten med flera procentenheter. Endast med en god ekonomisk utveckling är växande och trygga pensioner möjliga i framtiden, men det nya pensionssystemet ger också bättre underlag för att samhällsekonomin växer och ger god grund för pensionerna. På liknande sätt är det med de andra socialförsäkringarna.
Dessa ska främja och inte motverka arbete och företagande. Det är också viktigt att slå vakt om att de centrala lagfästa socialförsäkringarna ska underlätta rörlighet på arbetsmarknaden – intjänade förmåner ska inte kunna gå förlorade vid byte av yrke, om företag upphör eller om gränserna mellan kollektivavtalsområden förändras.
Socialförsäkringarna ska ha stöd från att sjuk- och hälsovård och en förnyad och liberaliserad arbetsmarknadspolitik fungerar väl tillsammans med försäkringarna. Dessa bör präglas av en arbetslinje i villkoren för ersättning och i inriktningen på rehabilitering och återställd arbetsförmåga. Vårdgaranti, rehabiliteringsgaranti och finansiell samordning mellan bl.a. sjukvård och försäkringskassor har avgörande betydelse för att övervinna krisen i sjukförsäkringen.
Socialförsäkringarna är en så stor del av samhällsekonomin att såväl positiva som negativa incitament får mycket kraftiga genomslag. Därför måste det bl.a. finnas självrisker, och en allmän inriktning på arbete, rehabilitering och aktivitet, så att systemet – just för att det existerar för de perioder då vi inte arbetar – ändå uppmuntrar till arbete. Väl fungerande och väl uppbyggda obligatoriska försäkringar är ett stöd för en fungerande marknadsekonomi, och de kan genom att främja arbete och effektiv kapitalanvändning förstärka de resurser som gör både socialförsäkringar och annan välfärdspolitik möjliga. Om socialförsäkringar är illa uppbyggda och motverkar arbete kan de däremot få motsatt effekt och göra all välfärdspolitik svårare att upprätthålla.
I början av 1990-talet enades fem partier om hur en reform av ålderspensionerna skulle se ut. Det svenska politiska systemet visade då kraften att i diskussion komma till brett samförstånd om en verkligt stor fråga – och det på grundval av principer som är ekonomiskt sunda och ger det mest centrala av alla trygghetssystem en stabil grund.
Det gemensamma arbetet ledde fram till den reform som nu är genomförd. Både arbetssättet och viktiga delar av innehållet kan vara till hjälp för att åstadkomma långsiktigt hållbara konstruktioner av sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.
Men pensionsreformen har dessutom ökat Sveriges styrka i konkurrensen om att vara en god miljö för långsiktigt verkande näringsliv. Rader av andra länder har pensionssystem med stora sprickor och bräcklig grund. Men Sverige har nu ett pensionssystem vi kan visa upp som internationellt föredöme och som redan gett inspiration till flera andra länders reformarbete.
Om vi i vårt land kan åstadkomma liknande lösningar för sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna kan vi öka det allmänna förtroendet för våra centrala trygghetssystem.
Mer än tio års hårda påfrestningar på först arbetslöshets- och sedan sjukförsäkring har bland annat visat på problemet som ligger i att dessa system nu är direktkopplade till statskassan. Det borde vara mer genuina försäkringar, som hålls i huvudsak åtskilda från statens budget och som har regler som tryggar att de förblir finansiellt stabila även under samhällsekonomiska och andra påfrestningar.
Arbetsmetoden med försök till brett samförstånd kring hållbara principer och kring att dessa försäkringars viktiga sociala skyddsfunktioner för enskilda människor ska tryggas borde kunna användas igen. De utomordentligt stora påfrestningar som drabbat sjukförsäkringen, och som regeringen åter redovisar i vårpropositionen, har gjort en socialförsäkringsreform ännu mer angelägen. Så som situationen är måste dock en rad förbättringar av sjukförsäkringens sätt att fungera göras redan på kort sikt, och det gäller inte minst att det åter måste bli tillåtet med en finansiell samordning byggd på 1990-talets framgångsrika försöksverksamhet. Men även den långsiktiga uppbyggnaden av försäkringen behöver ses över. Behovet av detta understryks ännu mer av de följder av regeringens politik som kan avläsas i vårpropositionen.
Av central betydelse vid en socialförsäkringsreform är att försäkringsmässigheten upprätthålls och stärks. Det bör så långt möjligt finnas ett direkt samband mellan inbetalda avgifter och förmåner, och av detta följer att principen ska vara att där inga förmåner finns ska inga avgifter tas ut.
Att det budgetmässiga läget gjort att en sådan förstärkning av socialförsäkringarnas mest bärande princip åter skjutits på framtiden är mycket olyckligt, även om det just nu inte går att undvika. Det är nu viktigt att inte förlora målet ur sikte – taket i socialförsäkringarna ska sättas så att det stora flertalet inkomsttagares inkomster ligger under taket. Det ska för de allra flesta räcka att betala premier till den allmänna försäkringen som omfattar alla för att veta att man har en ekonomisk trygghet för hela eller större delen av sitt inkomstbortfall när man är sjuk eller vill vara hemma med sitt barn.
Egenavgifter för löntagare bör prövas som en viktig del av finansieringen av reformerade socialförsäkringar. Om löneskatter som i dag tas ut helt eller delvis ersätts med egna försäkringspremier (egenavgifter), samtidigt som lönerna ökas lika mycket, blir det än tydligare att det man betalar för är just en egen försäkring.
Egenavgifter bör dock inte vara den enda finansieringskällan. I pensionsreformen delades genom en kompromiss finansieringen på egenavgifter, arbetsgivaravgifter samt – för fördelningspolitiska inslag – bidrag från statsbudgeten
Sjukförsäkringens och arbetslöshetsförsäkringens olika uppgifter gör också att finansieringen bör ha fler inslag än de som finns i pensionssystemet.
Att avgifterna till sjukförsäkringen är oberoende av den enskilda människans risk är av central betydelse. Det är bland annat denna fundamentala sak som hotas om sjukförsäkring alltmer ersätts av sjuklön, något som regeringen i vårpropositionen dessvärre vill gå vidare med.
Däremot är det tänkbart att skillnader i kollektiva risker kan motivera särskilda avgiftsuttag eller nedsättningar. Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen kan variera mellan olika slag av arbetsgivare som har olika genomsnittliga ohälsotal (kommuner eller privata, stora eller små o.s.v.). För- och nackdelar med olika sådana variationer av avgifter med hänsyn till kollektiva risker bör studeras i den parlamentariska arbetsgrupp som bör förbereda en bredare socialförsäkringsreform. Detsamma gäller avgifter på varor eller aktiviteter som vållar olyckor eller sjukdomar och som därmed belastar sjukförsäkringens finanser.
När det gäller sjukpenning, aktivitetsersättning och sjukersättning (tidigare förtidspension) som vållas av trafikolyckor bör kostnaderna tas ut på den lagstadgade obligatoriska trafikförsäkringen. En sådan finansiering bör vara införd redan innan en större socialförsäkringsreform är klar.
Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när det är försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten behöver pengar. För förtroendet för sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna är det viktigt att de inte blir använda som en allmän budgetregulator – bortsett från sådana exceptionella lägen då en allvarlig ekonomisk kris som på 1990-talet gör statsbidrag och ökad skattefinansiering nödvändiga därför att belastningen blir större än vad fonderingen är beräknad för att klara av.
Men socialförsäkringar som i huvudsak frikopplas från statens budget ska också fungera tillsammans med systemet med utgiftstak. De ska tillsammans med dessa medverka till en långsiktigt hållbar statsfinansiell utveckling. Det kan inte godtas att socialförsäkringarna frikopplas från statens budget utan att samtidigt förses med mekanismer som gör att deras finansiella stabilitet upprätthålls. Okontrollerad uppbyggnad av ackumulerade underskott kan inte accepteras. Tvärtom ska tendenser till obalans utlösa tidigt verkande beslut för att återställa den finansiella hållfastheten.
I den nya socialförsäkringen måste också beaktas att arbetslivet inte ser ut som tidigare. Människor kommer att i högre utsträckning gå ut och in i vanliga anställningar, studier, egenföretagande etc. Detta måste beaktas i socialförsäkringen liksom att människor kommer att vara internationellt rörliga på ett helt annat sätt än tidigare.
Riksdagen bör, inte minst med tanke på den krissituation i en av de mest centrala socialförsäkringarna som finns redovisad i proposition 2002/03:100, ge regeringen till känna vad som i den här motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk arbetsgrupp för socialförsäkringsreform och om huvudinriktningen av dess arbete. Det vi här – och i tidigare motioner – framfört om det mer detaljerade innehållet i en reform är ett bidrag från vår sida till diskussionen i en sådan arbetsgrupp. Vad gäller sjukförsäkringen finns en rad andra förslag, som inte upprepas här, i särskilda fp-motioner om sjukvårds- och sjukförsäkringsfrågor i de båda propositionerna 2002/03:89 och 100.
Tillsätt en bred utredning för att reformera socialförsäkringarna i samma riktning som pensionsreformen.
Jämställdhet handlar om makt. Kvinnor har mindre makt än vad män i allmänhet har. Kvinnor har också mindre pengar än vad män generellt har.
Pengar har inga fördomar. Det har bara de som äger pengarna. Det är därför inte kapitalets fel att det fortfarande finns så få kvinnor på ledande positioner i näringslivet; i bolagsstyrelser eller de högsta chefsbefattningarna. Det är kapitalägarnas.
Docent Anna Wahl har på regeringens uppdrag genomfört en kartläggning av kvinnors deltagande på lednings- och styrelsenivå (”Mansdominans i förändring”, SOU 2003:16). En liknande utredning genomfördes för tio år sedan, på uppdrag av Bengt Westerberg. På dessa tio år har andelen kvinnor i bolagsstyrelser ökat från 5 % till 13 %, i ledningsgrupper från 6 till 16 %. Detta kan delvis bero på att tidigare offentlig verksamhet blivit privat, men i stort går det framåt om än ack så långsamt.
När det gäller löneskillnader har förändringen i stort helt gått i stå. Kvinnor tjänar fortfarande i genomsnitt 82 kronor för varje hundralapp en man tjänar. Trots att kvinnor är bättre utbildade än män i vårt land (30 % har högskoleutbildning mot 23 % bland männen) tjänar de mindre. Detta går till stor del att förklara men inte försvara med yrkes- och arbetsgivarsegregation och till sist kvarstår en skillnad på någon eller några procentenheter som helt enkelt inte går att förklara med annat än diskriminering. Man brukar säga att lönen är en sorts mätare på vad man är värd. Trots detta finns det nog lika få som på fullt allvar tror att kvinnor är underlägsna männen som det finns äkta rasister.
Notabelt är att enligt Eurostat ligger Sveriges gendergap över EU-genomsnittet (kvinnor tjänar i genomsnitt 84 % av vad männen gör i EU).
I Sverige startas 2,5 företag per 100 kvinnor, i andra jämförbara länder är siffran den dubbla, i USA den tredubbla.
Allt detta beror i hög grad på att de strukturer som konserverar kvinnors och mäns könsroller i hög grad består. Jämställdhet handlar om makt. Vägen till jämställdhet går via mer makt åt kvinnorna själva, inte genom mer makt åt staten.
Om vården och skolan i längden ska kunna attrahera personal behöver arbetsvillkoren radikalt förbättras. Detta är också nödvändigt för att kunskap, kompetens och entusiasm hos medarbetarna ska komma till sin rätt. Detta skapar bra kvalitet både i arbetsvillkor och i utförande.
Folkpartiet har länge förespråkat en långsiktig plan för en successiv höjning av löneläget i de stora kvinnodominerade yrkesgrupperna i den offentligt finansierade tjänstesektorn. Ett argument vi använt för att det bör finnas fler arbetsgivare inom den offentligt finansierade verksamheten är att det gör det lättare att pressa upp lönerna. När vi i samband med vårt tioårsprogram för skattesänkningar analyserat förutsättningarna har vi särskilt ”reserverat” utrymme för en höjning av det relativa löneläget i den offentliga sektorn – eller, för att uttrycka det lite rakare: inte utlovat större skattesänkningar än att vi tror att pengarna räcker till hyggliga löneökningar för de anställda inom vård, utbildning, äldreomsorg m.m.
Huvudprincipen bör emellertid vara att lönerna i den offentliga sektorn sätts i en process där den partipolitiska inblandningen i själva förhandlingsfasen hålls nere. För närvarande pågår en konflikt mellan Kommunal och Kommunförbundet – av detta skäl väljer vi att i detta dokument inte ytterligare kommentera lönefrågorna.
Att vara en bra arbetsgivare handlar inte enbart om att ge sina medarbetare mer pengar i lönekuvertet. Det handlar också om att ge dem makt över sin arbetstid och arbetets utförande liksom möjlighet till fortbildning och utveckling inom sitt yrkesområde och förbättringar av den fysiska såväl som psykiska arbetsmiljön. I den offentliga sektorn klagar många på ständiga omorganisationer och svårigheteratt få komma till tals. Stark ställning får man som anställd först när man kan byta arbetsgivare - och den möjligheten finns alltför sällan om man är offentliganställd och trivs med sitt – rkesval men inte med sin arbetsgivare. Den stora utmaningen på detta område är därför att bryta upp de offentliga monopolorganisationerna och släppa in konkurrerande arbetsgivare.
Stress och press – måste det vara vår tids devis?
Få saker i livet kan anses vara rättvisa i den bemärkelsen att lika villkor och förutsättningar gäller för olika människor. Men tiden, indelad i minuter, timmar, dagar, månader och år, är lika lång eller kort hur vi än väljer att använda den. Dygnet har inte fler än tjugofyra timmar för direktören än lokalvårdaren. Jobb, ansvar för hem och familj samt eventuellt någon tid för annat – allt det ska inrymmas på dygnets tjugofyra timmar. Detta kan kallas livspusslet. Många människor får idag inte hop sitt pussel. Allt kan givetvis inte förändras med politiska medel men vi måste titta noga på de olika delar i en individs hela livssituation som har beröring med politiken. Ska Sverige växa måste människor kunna växa. Och för att människor ska kunna växa måste de känna att deras vardagsliv är hanterbart. Villkor på jobbet, föräldraansvar, barnens skola och hushållsarbetet måste fungera.
Kvinnors fria tid är mer fragmenterad än vad männens fria tid är enligt tidsstudier som gjorts. Det konstateras vidare att den största förändringen under 1990-talet vad gäller tidsanvändning är den kortare tid kvinnor använder för hemarbete. Kvinnor ägnar i genomsnitt 40 minuter per dag mindre tid till hemarbete nu än för tio år sedan. Kvinnornas minskade hemarbete har inte motsvarats av någon ökning av männens insatser. Tvärtom har män minskat hemarbetet med 7 minuter ( ”Tid för vardagsliv – Kvinnors och mäns tidsanvändning 1990/91 och 2000/01”, Statistiska centralbyrån).
Sjukskrivningstalen ligger på en rekordhög nivå. Värst drabbade är kvinnorna. En av orsakerna till denna utveckling är sannolikt att kvinnor tvingas stressa extra för att många män inte tar sitt ansvar för hem och barn. Pappornas utnyttjande av föräldraförsäkringen ökar ytterst långsamt. När det gäller vård av sjukt barn står pappornas andel i princip stilla sedan tio år. Andelen föräldradagar som tas ut av pappor har bara ökat från knappt 10 procent vid pappamånadens införande 1994 till 15,9 procent i mars 2003. (Källa: Riksförsäkringsverket.)
Den snabba ökningen av kvinnors ohälsa är ett nytt exempel på de strukturella skillnader mellan könen som finns i vårt samhälle. När problemen med den stressrelaterade ohälsan ska angripas är ett könsperspektiv nödvändigt. Kvinnor har generellt mindre makt än män över sina egna liv och sin egen vardag och arbetssituation. De orättvisa kvinnolönerna är det synliga kvittot på en orättvis arbetssituation. Löneskillnaderna kommer att bestå så länge löneskillnaderna mellan män och kvinnor bidrar till att det oftast blir kvinnan som stannar hemma en större del av föräldraledigheten. Detta är ett tydligt exempel på mönster och strukturer som måste brytas för att vi ska få ett jämställt samhälle.
Nyckeln till ett föräldravänligare arbetsliv är i mångt och mycket att ge möjlighet till delat ansvar för familj och barn. Attityden till föräldraansvar måste förändras. Därför vill vi införa en jämställdhetsbonus, som innebär att det föräldrapar som delar mer på ledigheten får höjd ersättning för ”den delade delen”. För varje uttagen månad som motsvaras av en månad som den andra föräldern tar ut, utgår 90 % ersättningsnivå istället för 80 %. Det är en långsiktig vinst för familjen att kvinnan har ett bra jobb och god löneutveckling. Eftersom kvinnan i normalfallet redan är ”efter” löne- och karriärmässigt så kostar det idag mindre för familjen att det är kvinnan som tar huvudansvaret för föräldraledigheten. I och med det uppstår också det mönster som gör att även kvinnan fortsättningsvis tar huvudansvaret för det dagliga hushållsarbetet och barnen. Detta förstärks av normer, könsroller och förväntningar.
Många vill satsa på både barn och jobb. Att betala för vår- och höststädningen, att hyra en målare för att måla fönstren och kanske någon som också kan tvätta dem – det är långt ifrån möjligt för de flesta svenska hushåll. Detta trots att stressen och kraven att hinna med barn, familj och jobb på dygnets tjugofyra timmar. Folkpartiet vill därför sänka skatten på hushållsnära tjänster så att det ”vita” timpriset blir cirka 100 kronor.
Många kvinnor – och några män – vittnar om att de blir sämre behandlade på arbetsplatsen efter en föräldraledighet, med omplacering, och i vissa fall drabbas till och med föräldralediga och gravida hårdare vid uppsägningar. Givetvis kan inte småbarnsföräldrar undantas från risken att bli av med sitt arbete, men alltför mycket talar för att det kan behövas skärpta skydd för föräldralediga och gravida. Detta ansvar ligger uppenbart på såväl arbetsgivare som fack.
En reformerad arbetstidslagstiftning är en viktig del i ett mera föräldravänligt och mindre stressat arbetsliv, där den enskilde får större inflytande över såväl längd som förläggning av arbetstid.
Upprätta en långsiktig plan för rättvisa löner och arbetsvillkor i de kvinnodominerade yrkena i vård och utbildning.
Ge möjligheter till den enskilde att få makt över arbetstid, arbetsorganisation och arbetsmiljö även inom den offentliga sektorn.
Inför rätt att bli sin egen och att kunna byta arbetsgivare.
Delat ansvar för barnen – inför jämställdhetsbonus i föräldrapenningen.
Köp fri tid, inför skatterabatt på hushållsnära tjänster.
En fungerande rättsstat är en förutsättning för tillväxt, utveckling och för att samhället i stort ska fungera. Utan en fungerande rättsstat minskar människors vilja att ta ansvar och risker. Välfärd och tillväxt i Sverige kräver att regelverket erbjuder stabilitet och förutsägbarhet. Avgörande är att medborgarna känner säkerhet och trygghet i sin vardag. En grundläggande uppgift för samhället är att förebygga och lagföra brott. Om staten misslyckas i denna uppgift drabbas medborgarna på flera sätt.
Kostnader för brott och för att förebygga brott övervältras slutligen på den enskilda människan eller det enskilda företaget. Enligt en undersökning som Sifo gjort 2001 på uppdrag av Företagarnas Riksorganisation, anser 56 % av de tillfrågade företagarna att staten ger dem dåligt eller mycket dåligt skydd mot brott. Privata bevakningslösningar tvingas fram och risken för s.k. medborgargarden ökar. Enligt samma Sifo-undersökning uppskattades företagarnas direkta kostnader för brott och för att förhindra brott till 6,7 miljarder kronor. Detta tillsammans med att uppklarningsprocenten för brott är alldeles för låg – enligt statistik från BRÅ för 2002 låg den på totalt 27 % för samtliga brott. Polisbristen är stor över hela landet och att fängelserna är överfulla och rehabiliteringsprogrammen fungerar dåligt, ger en bild av ett rättsväsende som inte uppfyller de krav man kan förvänta sig.
Resursbristen inom polisen är väl känd. Tilltron till rättssamhället är beroende av en fungerande polis. För detta krävs ökade resurser till att anställa fler poliser, till vidareutbildning, för att förhindra nedläggning av polisstationer, att upprätthålla närpolisreformen och att byta ut undermålig och föråldrad utrustning.
Ökade resurser till – och reformering av – rättsväsendet.
Vid sidan av de institutionella förutsättningarna för tillväxt som avgörs av skatter, företagarklimat, kunskapsförsörjning och arbetsmarknadens regler är det på ett högst konkret sätt infrastrukturen som hjälper eller stjälper ekonomins utveckling. Därför är det viktigt att vi i Sverige har en infrastrukturpolitik som tar sin utgångspunkt i att tillväxt är något bra och nödvändigt för att vi ska kunna stärka de välståndsbildande krafterna.
Dessvärre har den förda regeringspolitiken under den förra mandatperioden präglats av en felaktig politik på infrastrukturområdet. Förslagen som lagts har varit sena, bristfälliga och otillräckliga. Ingenting tyder heller på att situationen blir bättre.
Liksom när det gäller företagsamhet så är den fria konkurrensen grunden för trafikpolitiken. Fri konkurrens tillgodoser den enskildes val av transportslag vare sig det gäller transport av gods eller människor. Fri konkurrens inom alla transportslag är en förutsättning för att vi ska kunna uppnå en hållbar utveckling och ökad tillväxt.
Folkpartiet föreslår en omfattande avreglering av trafiksektorn. För att detta ska fungera så krävs det att de statliga myndigheterna bejakar konkurrensen. Statliga monopolverk som Banverket och Luftfartsverket måste agera på ett sådant sätt att gamla ”dominanter”, t.ex. SJ eller SAS, inte favoriseras genom att erhålla de bästa spårlägena eller de bästa starttiderna.
Det är av yttersta vikt att hela landet har en sådan standard på vägnätet att råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och att vägarna håller en sådan standard att de färdiga produkterna kan fraktas därifrån till kunderna. Det är därför viktigt att vägnätet tjälsäkras, så att t.ex. inte skogsindustrin drabbas av avbrott i sin produktion på grund av dåliga, tjälsjuka och bärighetssvaga vägar. Folkpartiet anser att väganslaget måste höjas och hållas på en hög nivå också framöver.
Tågsektorn i Sverige i dag förknippas med stora brister. Avregleringen har bara genomförts delvis. Nyinvesteringar och drift och underhåll av järnvägsnätet har släpat efter. Att tågen blir försenade är snarare regel än undantag.
Folkpartiet liberalerna anser att en fortsatt avreglering av järnvägstrafiken medför stora fördelar. Erfarenheter hittills av konkurrens vid länstrafikhuvudmännens upphandlingar är att trafikkostnaderna kunnat sänkas avsevärt, till nytta för såväl skattebetalare som resenärer. Vi anser att samtliga järnvägssträckor måste konkurrensutsättas.
Ur såväl tillväxt- som miljösynpunkt är det orimligt att prioritera järnvägsinvesteringar i områden där trafikunderlaget är otillräckligt framför regioner där järnvägstrafiken kan utgöra ett värdefullt alternativ till landsvägstransporter.
Dagens situation med undermålig standard på både vägar och järnvägar och när det inte finns tillräckligt utrymme i statsbudgeten för anslagsfinansiering, medför att andra lösningar måste prövas.
Folkpartiet har i flera år föreslagit att man borde pröva privata finansieringsformer. En sammanfattande beteckning av denna finansieringslösning är PPP, Public Private Partnership. Projekt som vi framför allt anser vara intressanta för framtida PPP-projekt är trafiklösningar i eller kring våra storstäder. Genom Folkpartiets omfattande satsningar på PPP anser vi att investeringar inom såväl väg- som järnvägssektorn långsiktigt kan säkras.
Sälj statens andel av SAS samt delar av Luftfartsverket, så fort konjunkturläget så tillåter.
Posten AB och SJ AB måste möta mer konkurrens på sina områden.
Regeringen bör lämna förslag till riksdagen om hur en konkurrensutsättning av bilprovningen ska genomföras snarast.
Konkurrensutsätt förarprövningen vid Vägverket. Ett system där vissa trafikskollärare skulle kunna bli licensierade för att genomföra förarprov är en möjlighet.
Väganslaget måste höjas och hållas på en hög nivå också framöver.
Fortsätt järnvägens avreglering, samtliga järnvägssträckor måste konkurrensutsättas. Järnvägsnätet måste rustas upp och samhällsekonomiskt lönsamma investeringar prioriteras högre.
Öka möjligheterna för samarbete mellan staten och privata aktörer, så kallade Public Private Partnership, när det gäller att finansiera angelägna infrastrukturinvesteringar.
Regeringens bostadspolitik är ett fuskbygge.
Bostadsförsörjningen är en viktig tillväxtbefrämjande faktor. Utvecklingen i tillväxtregioner riskerar att allvarligt hämmas på grund av bristen på bostäder. Rekryteringen av arbetskraft försvåras på grund av bostadsbristen vilket påverkar rekryteringen av personal negativt till personalintensiva branscher som vård, omsorg och skola.
Målet bör vara att 40 000 nya lägenheter per år tillkommer de närmaste åren. De aviserade reglerna för hyressättning i nyproduktion bör forceras. Ett första steg i en avveckling av fastighetsskatten påverkar byggkalkylerna positivt. En kriminalisering av karteller ökar möjligheterna att komma åt otillåtet samarbete som syftar till att pressa upp priser på byggmarknaden. Ökade ansträngningar att få utländska budgivare i svenska byggprojekt bör göras.
Den totala byggvolymens ökningstakt har minskat och bygginvesteringarna föll med 16 procent förra året och förväntas falla även i år. Trepartsöverenskommelsen (som leder till ökad nyproduktion) mellan SABO, Hyresgästernas Riksförbund och Fastighetsägarna har resulterat i att regeringen tillsatt en utredning, men den kommer inte att presentera resultat förrän sista april 2004. Regeringen gör inget för att påskynda processen, vilket innebär att det i värsta fall kan gå ca 2 år innan beslut kan ske avseende att ändra hyreslagstiftningen för att få igång nyproduktion av hyresbostäder. Regeringens investeringsbidrag för små hyresrätter har enligt marknaden – och kommunerna – mycket liten (eller ingen) betydelse för nyproduktionen av bostäder. Däremot påverkar trafikinvesteringarna möjligheten att bygga bostäder. Trots detta minskar regeringen anslagen för trafikinvesteringarna.
Hushållens möjligheter att efterfråga bostäder påverkar byggandet. Ju mer skattetrycket ökar, inte minst genom ökat skattetryck i kommuner/landsting, desto mer påverkas den disponibla inkomsten. I Sverige är en förhållandevis hög andel av inkomsten idag bostadskostnad (kring 28–30 procent) i jämförelse med andra länder i Europa. Låginkomsttagarnas möjligheter att efterfråga bostäder påverkas negativt av att köpkraften fortfarande är låg i Sverige. Bostadsbidragen minskas i regeringens förslag än en gång utan att man samtidigt växlar från bostadsbidrag till lägre skatteuttag på de ekonomiskt utsatta grupperna.
Regeringens velande skapar osäkerhet bland aktörerna på bostadsmarknaden, med konsekvensen att byggprojekt senareläggs. Regeringens löfte hösten 2002 om sänkt byggmoms ledde till att det mesta byggandet avstannade. Byggmomssänkningen för bostäder har förvandlats till ett investeringsbidrag för små lägenheter, trots behovet av större bostäder. Flyttkedjornas betydelse för att få fram bostäder för ungdomar och bostadslösa underskattas. Det kortsiktiga agerandet förvärrar bostadsbristen.
Det krävs långsiktiga och tydliga spelregler. Vi vill växla från bidrag till skattelättnader där fastighetskatten är en viktig del. Vi vill också få frågan om generell momssänkning prövad i enlighet med en beställning riksdagen gav regeringen våren 2002 efter en fp-motion som bifölls av skatteutskottet. Bostadsbyggande är sammankopplat med ekonomiska risker och det gäller att skapa regelverk som håller en längre tid för att öka säkerheten i de ekonomiska kalkylerna. Stor osäkerhet skapar ökade krav på ”risktillägg” i form av krav på högre avkastning och för detta finns inget utrymme i nuvarande lagstiftning vilket leder till att ingen vill bygga hyresrätter.
Euron ger möjligheter för lägre boendekostnader. För många människor är drömmen att äga sin egen bostad. Den som ska låna för att äga en bostad är mycket beroende av hur ränteläget utvecklas. Genom ett ja till euron i Sverige ökar möjligheten för en stabil ränteutveckling som skapar trygghet för alla boende, både de som äger sin bostad och de som hyr.
Reformerad hyressättning. En reformerad hyressättning kommer att öka bostadsbyggandet och ge moteld mot svarthandeln som uppgår till över 1 miljard kronor per år. Med utgångspunkt i den trepartsöverenskommelse som träffats mellan SABO, Fastighetsägarna och Hyresgästernas Riksförbund måste en ny modell för hyrorna i nya bostäder tas fram. Så länge utredandet pågår kommer inget ordentligt nybyggande att komma igång. Hyressättningen i befintliga bostäder måste ses över och allmännyttans hyresnormerande roll behöver revideras.
Inför tredimensionell fastighetsbildning. Detta underlättar bostadsbyggandet då det möjliggör flera olika ägare till en fastighet. Hyresrätten kan få en ny möjlighet genom att olika upplåtelseformer kan integreras i samma fastighet. Bostadsrätter kan byggas ovanpå kommersiella lokaler.
Inför ny ägandeform även i Sverige – ägarlägenheter. En ny ägarform för bostäder behövs även i Sverige och kommer att leda till ökat inflöde av riskkapital för byggande samt ökad riskspridning.
Mindre krångel. Reglerna för överklaganden av detaljplaner och handläggningstiderna måste ses över. I dag kan det ta flera år att få en överklagad detaljplan behandlad. Här behövs tidsramar så att marknaden vet när beslut kan inväntas. Varken mindre eller större byggherrar kan vänta 4–8 år för att få en godkänd detaljplan.
Fastighetsskatten måste avvecklas på sikt. Folkpartiet har föreslagit en omedelbar åtgärd i form av frysta taxeringsvärden på 1997 års nivå för att minska skattebördan för de boende. Fastighetsskatten drabbar både egnahemsägare och boende i hyresrätter. Tillsammans med andra skatter ökar boendekostnaden dramatiskt och många grupper med begränsade ekonomiska resurser, inte minst unga familjer och pensionärer, har svårt att klara de höga boendeskatterna.
God tillgång på energi är en förutsättning för välstånd. Elektriciteten är mycket viktig bl.a. för industrin, handeln, jordbruket, servicenäringarna och hushållen, d.v.s. för hela vårt samhälle. Folkpartiet anser att de energipolitiska riktlinjer som antogs i riksdagen 1997, och som nu fullföljdes av de partier som stod bakom genom det energipolitiska beslut som fattades i riksdagen våren 2002, allvarligt skadar Sverige som industri- och miljönation. Denna politik är på sikt förödande för välståndet.
För oss liberaler är det självklart att en rationell energipolitik bäst främjas genom fri energiproduktion precis som i ekonomin i övrigt. Staten ska uppställa krav beträffande hälsa, säkerhet och miljö och kontrollera att kraven uppfylls samt främja forskning och utveckling. Vi säger absolut nej till utbyggnad av de orörda älvarna samt de utbyggda älvarnas orörda delar och storskalig introduktion av fossilgas. Staten ska inte förbjuda någon specifik teknik för energiproduktion, om den uppfyller miljö- och säkerhetskrav. Konsumentstyrning och marknadsekonomi ska råda inom de ramar staten fastställer. Det innebär att alla typer av produktionsanläggningar för energi ska tillåtas, förutsatt att de uppfyller generella krav på hälsa, miljö och säkerhet.
Det svenska energisystemet bör successivt ställas om till att bli ekologiskt hållbart. Omställningen av energisystemet måste dock ske med hänsyn till Sveriges behov av tillväxt och ökad sysselsättning.
Folkpartiet anser att kärnkraften bör utnyttjas under hela sin tekniska och ekonomiska livslängd. Vi har därför sagt nej till den förtida avstängningen av Barsebäck, både vad gäller den första och den andra reaktorn. Idag är det inte lönsamt att bygga ut kärnkraften och utbyggnadsfrågan är därför inte aktuell. Men i ljuset av det växande hotet från utsläpp av växthusgaser vill Folkpartiet dock inte utesluta en framtida utbyggnad av kärnkraften, naturligtvis under förutsättning att riksdagens stränga krav på hälsa, säkerhet och miljö är uppfyllda.
Stoppa den förtida avvecklingen av kärnkraften.
Tillåt olika slag av energiproduktion under förutsättning att den uppfyller kraven på miljö, hälsa och säkerhet.
Det finns de som ser en motsättning mellan god miljö och ekonomisk tillväxt. Detta menar vi är en i grunden en felaktig syn. För oss liberaler är god miljö och ekonomisk tillväxt ömsesidigt beroende av varandra. Vi behöver en god ekonomi för att göra de satsningar inom miljöområdet som krävs, men det är också så att dålig miljö långsiktigt undergräver möjligheterna till tillväxt. Dålig miljöhushållning kommer att på sikt riskera grundläggande tillväxtfaktorer såsom människors hälsa, tillgången till viktiga råvaror inte bara vad avser ”ändliga” resurser såsom olja och metaller utan också sådant som vi ofta tar för självklart såsom rent vatten.
Miljösatsningar kan i sig vara även kortsiktigt tillväxtbefrämjande. Genom att ligga långt fram inom forskning och utveckling kring miljöfrågor kan viktiga exportmarknader öppnas för Sverige. Exempel på sådana områden är alternativa miljövänliga kemikalier och reningsteknik men också behovet av nya energislag och miljövänlig transportteknik. Satsningar inom utbildning, forskning och utveckling är alltså viktigt både för miljön och för tillväxten.
Folkpartiet har i grunden en optimistisk framtidssyn när det gäller möjligheterna att bygga ett samhälle som är både ekonomiskt och miljömässigt bärkraftigt. Den liberala miljöpolitiken bygger på en tro att ett starkt men begripligt regelverk, teknikutveckling och god ekonomi är grundförutsättningar för en bra miljö. Mål och medel i miljöpolitiken måste kontinuerligt utvärderas. I enlighet med detta och för att hitta nya verktyg för hållbara beslut inom miljöpolitiken har Folkpartiet liberalerna föreslagit att en hållbarhetskommission tillsätts. Hållbarhetskommissionens främsta uppgift ska vara att se över dagens regelverk som omgärdar våra politiska miljövisioner och finna de systemfel som gör att samhället idag motverkar goda initiativ på miljöområdet från individer och företag.
Inget politiskt område är så uppenbart internationellt som miljöpolitiken. Inget enskilt land kan lösa miljöproblemen på egen hand och det är viktigt att kunskap och information kring miljöfrågorna delas mellan länderna. Sverige har ett stort ansvar för att delta som en positiv kraft i det internationella miljösamarbetet. Vi har ett särskilt ansvar för vårt eget närområde och kanske framför allt för Östersjöområdet. Därför föreslår Folkpartiet att resurser från olika delar av budgeten såsom t.ex. biologisk mångfald, östbiståndet och internationellt miljösamarbete samlas för att finansiera satsningar i Östersjöområdet. Exempel på sådana satsningar är satsningar på utveckling av vattenreningen i vårt närområde och samarbete med EU:s ansökarländer vad gäller miljösatsningar både i form av bistånd och rådgivning.
Stärk arbetet för biologisk mångfald.
Ökat internationellt miljösamarbete – inte minst inom Östersjöområdet.
Vi liberaler har visioner om ett bättre Sverige, Europa och världen. Vi vill något med Sverige och EU-samarbetet efter den 14 september. Vi är stolta över Sverige och inställda på att om väljarna så önskar leda vårt land.
Nej-sidan i eurokampanjen har ingen vision. Dess ambition är begränsad till ett nej-till-euron. De har ingen politik och inget ansvarstagande för tiden och Sverige efter ett nej-till-euron. Vänsterpartiet och Miljöpartiet, liksom flera framträdande borgerliga euromotståndare, vill att Sverige inte ens ska vara medlem i EU: Ofta är borgerliga nej-sägare dessutom djupt pessimistiska om Sveriges möjligheter. Det är inte vi.
Sverige är ett litet utrikesberoende land. Sedan 1800-talet har vi deltagit i handel- och valutasamarbetet i Europa. Det ska vi fortsätta med. Därmed står ja-sidan och liberaler för kontinuiteten. Euromotståndarna står för avsteg från svensk traditionell linje att samarbeta i valutapolitiken med grannländerna.
Vi vill inte att Sverige ska stå vid sidan om. Svenskar ska delta och spela på samma villkor som andra länders medborgare och företag. Att gå med i eurosamarbetet är ett naturligt och odramatiskt nästa steg efter vårt EU-inträde 1995. Det är en fortsättning på linjen att vi svenskar ska vara med så mycket som möjligt och ha inflytande över beslut som ändå påverkar oss.
Euron är ett medel. Vi vill ha euron som valuta därför att det ger oss svenskar bättre möjligheter: större inflytande över vår europeiska framtid, högre tillväxt och därmed högre inkomster för människor, vård och skola. Företagen kan betala högre löner och arbeta under stabilare konkurrensvillkor.
Vid ett nej blir inte allt som idag. Omvärlden ser det som ett aktivt avståndstagande. Våra grannar och kunder runt Östersjön som antingen redan är med – Finland och Tyskland – eller är på väg in i eurosamarbetet – Estland, Lettland, Litauen och Polen – måste se ett svenskt nej närmast som ett fjärmande. Vid ett nej inträffar ökade risker med fluktuerande valutakurser, lägre effektivitet i ekonomin, mindre utrikeshandel än vid eurosamarbete, sämre långsiktig lönsamhet i investeringar för export till Euroland och ett svagare inflytande över beslut som vi i Sverige har att leva med.
I ljuset av de båda världskrigen ser många människor i bl.a. Tyskland och Frankrike euron som en självklar och fredsfrämjande fortsättning på samarbetet. Valutan i sig skapar inte fred, men ett utökat samarbete på det ekonomiska området är en betydelsefull del av det kitt som håller länderna samman och förhoppningsvis omöjliggör väpnade konflikter.
Att bevara ett Europa i mångfald och samtidigt eliminera konflikter och rivalitet förblir en grundtanke i det europeiska samarbetet. Inlemmandet av de forna kommunistländerna i Europeiska unionen betyder säkerhetspolitisk trygghet och att försoningen slutförs även österut. Samarbetet i Europeiska unionen har inneburit gemensamma lösningar på allt fler gränsöverskridande problem, bl.a. brottslighet och arbetet för en bättre miljö. EU har också skapat en gemensam inre marknad och möjligheter för företag att handla över gränserna.
Sveriges påverkansmöjligheter kan aldrig öka genom att vi röstar nej och ställer Sverige utanför. Lika självklart som att medlemmar i en förening har ett större inflytande över föreningens angelägenheter, lika självklart är det att euroländer har ett större inflytande i EU, och särskilt över ekonomisk EU-politik.
Ett euromedlemskap skulle ge Sverige effektiv tillgång till de ekonomisk-politiska arenor där de viktigaste diskussionerna om Europas och därmed Sveriges ekonomiska framtid förs. De fora där dessa diskussioner förs är dels Europeiska centralbanken, dels Euro-ekofinrådet. I ECB skulle Sverige genom ett medlemskap tillsätta en representant i ledningen. Likaså skulle Sverige delta i Euro-ekofinrådet, där avgörande beslut rörande Europas ekonomiska politik och framtid fattas.
Eurosamarbetet är naturligtvis inte perfekt. Det är dock bara genom delaktighet som vi kan förändra det som inte är bra, till exempel genom att arbeta för ökad öppenhet och transparens i ECB-rådets arbete och för beslut om en stabilitetspakt.
Idag har Sverige varken någon representant i ECB:s ledning eller någon möjlighet att delta i Euro-ekofinrådet. Från september 2003 får Sverige inte heller vara med i några förberedande möten. Vi har sålunda inget direkt tillträde till de fora som har störst inflytande på den för Europa gemensamma ekonomiska politiken. Vi riskerar att marginaliseras i de allmänna genomgripande diskussionerna om den europeiska ekonomiska politiken. Istället för att framhärda i vårt utanförskap, borde vi sträva efter delaktighet. Genom ett ja till eurosamarbetet genererar vi också mer respekt i eurokretsen och har därmed större möjligheter att utöva ledarskap i EU och förändra EU i den riktning som vi önskar.
De ekonomiska argumenten pekar på egen hand entydigt för ett svenskt deltagande i eurosamarbetet. Tillsammans utgör de ett gott underlag för att vi ska rekommendera människor att rösta ja den 14 september.
Sverige är ett litet, öppet land. Vi behöver en större marknad än vårt eget land för att svenska företag ska utvecklas dynamiskt, kunna ligga bland de främsta och stimuleras av att ha många konkurrenter. Det är i längden den enda garantin för jobb i Sverige och ett växande välstånd. Valutasamarbetet är en viktig faktor i att få den inre marknaden att riktigt fungera och för Sverige att verkligen vara en del av denna. De grundläggande villkoren för jobb och tillväxt vinner på eurosamarbetet. Ingen kan veta i förväg hur många tiondelar på BNP-tillväxten detta betyder, liksom ingen i förväg kan tala om exakt hur svensk ekonomi drabbas av ett mer bestående utanförskap.
Det är genom arbete, investeringar och reformer av villkoren för jobb och företagande som vi långsiktigt kan öka tillväxtkraften i vårt land. Inte genom devalveringar och penningpolitik. Inget land kan devalvera sig till välstånd. Det faktum att Sverige under senare delen av 1990-talet haft marginellt bättre tillväxt än euroländerna är dels resultatet av ekonomiska reformer (budgetlagen, pensionssystemet, minskat strukturellt underskott, m.m.), IT-bubblan samt återhämtningseffekter efter det tidiga 1990-talets krisår.
All affärshantering blir enklare med samma valuta. Det här är särskilt viktigt för de små och medelstora företagen som har svårare än de större att hantera valutaosäkerhet. Ett medlemskap i eurosamarbetet ökar särskilt tillväxten i utrikeshandelsinriktade företag. Sverige kommer att vara ett mer lönsamt alternativ för lokalisering och investering när vi är med i euron. Handel mellan regioner med samma valuta är större än mellan regioner med olika valutor. Att ha olika valutor kan jämföras med att ha tullar mellan länder.
Valutarisken försvinner mot våra viktigaste handelspartners. Valutarisk kostar. Valutakursen kan förändras mellan den tidpunkt när en affär görs upp och när det är dags för leverans och betalning. Stora företag kan inom vissa gränser försäkra bort valutarisken, men det kostar, något som de mindre företagen inte har råd med eller inte har personella resurser att hantera. För individer är det knappast möjligt. Sedan euron infördes 1999 har den svenska kronan varierat 20 % i värde.
Själva växlingskostnaderna försvinner för både företag och hushåll inom valutaunionen. Detta är ingen avgörande punkt men en kostnad och ett irritationsmoment för internationell handel – internationella kontakter och turism försvinner.
Med en flytande växelkurs kan en sjunkande krona till en tid dölja mera grundläggande strukturproblem i den svenska ekonomin. Därför kan det medföra att angelägna förändringar i företag och offentlig sektor fördröjs och förhindras. Devalvering blir ett slags drog som lättar för stunden, men där det kommer surt efter. Med den sjunkande kronan under ett antal år har Sverige stannat kvar på en medelmåttig plats när man jämför inkomstnivåerna mellan länder (”välståndsligan”).
Bland euromotståndarna finns det många som hävdar att eurosamarbetet skulle tvinga fram förändringar av villkoren för jobb och företagande som inte är önskvärda, och som kunde avvaras i ett utanförskap. Det är bara sant i den del man då också accepterar att i stället genom en allt svagare valuta låta människor betala för detta genom sjunkande välstånd.
De fasta spelregler för ekonomisk politik och valuta som eurosamarbetet ger skapar en stabilare omgivning för strukturreformer. Beredvilligheten och möjligheten att få bred acceptans för reformer som skapar bättre villkor för jobb och företagande kan öka när en krona som blir mindre och mindre värd inte längre döljer verkligheten.
Euron ger ökad konkurrens, lägre kostnader och därmed lägre priser. Med en gemensam valuta blir det lättare för både företag och hushåll att jämföra priser. Euron i sig är ingen ersättning för andra reformer som skulle pressa de svenska priserna.
Många människor har fått intrycket att eurosamarbetet skulle innebära varaktigt större prisökningar. Det är inte sant att euroinförandet i form av sedlar och mynt den 1 januari 2002 höjt priserna märkbart, annat än på några få varor, främst på turistorter i Sydeuropa. Eurostat har beräknat att prisökningarna till följd av euron uppgick till mellan 0,14 och 0,2 procentenheter. Senare under 2002 sjönk priserna. Livsmedelspriserna (inkl. icke-alkoholhaltiga drycker) i euroländerna steg långsammare 2002 när euron infördes, 2,8 %, än året innan, 4,9 % år 2001.
Observera att detta är tillfälliga förändringar av inflationsnivån, inte kontinuerliga. Den lilla ökning av inflationen som bytet medförde är alltså inte allmänt höjd inflation (prisökningstakt).
Det är mänskligt att lägga noga märke till prisökningar men inte prissänkningar. För säkerhets skull vill vi därför ha dubbel prismärkning, dvs. att priset anges både i euro och i kronor, under en övergångsperiod i samband med svensk övergång till euron.
Vid euroinförandet stabiliseras svensk ekonomi dels av ECB:s penningpolitik, dels genom nationell finanspolitik. Om konjunkturen i Sverige överensstämmer helt med EU:s kommer ECB:s penningpolitik att passa även Sverige väl. Om Sverige avviker kommer Sveriges s.k. ”automatiska stabilisatorer” av ekonomin att komma i spel, vilket inte kräver särskilda politiska beslut. Därutöver kan även politiska beslut om ändrade skatter och bidrag behöva fattas.
Centralbanker har prisstabilitet som mål och räntepolitiken som medel. Riksbanken har inflationsmålet 2 procent, med en toleransmarginal på 1 procentenhet åt vardera hållet. ECB har målet högst 2 procents inflation. Målen är därmed mycket lika formulerade.
Sverige följer väl den europeiska konjunkturen. Eftersom ECB ska föra en räntepolitik som tar hänsyn till de ingående ländernas behov kommer som huvudregel ECB:s räntepolitik även att passa Sverige ganska väl.
Två situationer har särskilt uppmärksammats när det gäller stabiliseringspolitiken. Det första är när Sverige drabbas av en s.k. ”asymmetrisk chock”, dvs. en bransch- eller strukturkris som skulle drabba Sverige mycket hårdare än flertalet övriga euroländer. Erfarenheten visar att våra ekonomiska kriser i praktiken varit följden av en dålig ekonomisk politik här hemma, och inte kommit utifrån. En bra ekonomisk politik måste alltså föras under alla omständigheter. Det är mycket viktigt att inte förledas tro att en långsiktigt felaktig struktur kan kompenseras med penningpolitik. Japan är ett mycket bra och belysande exempel på detta.
I det läge Sverige drabbas av asymmetriska chocker eller störningar är det dessutom inte särskilt sannolikt att det bästa sättet att bemöta dessa är genom generell penningpolitik, utan av strukturella reformer eller i varje fall någon form av riktade åtgärder. Tysklands svaga tillväxt och höga arbetslöshet har använts som argument emot eurosamarbetet. Men Tysklands problem är av långsiktig strukturell art. Det handlar om regler på arbetsmarknaden, banksystemet, skatterna, transfereringssystemen och en rad regleringar som hämmar tillväxten. Tysklands problem måste lösas genom konkreta åtgärder på hemmaplan. Detta skulle gälla även om Tyskland stått utanför euron.
Den andra situationen är att vi kan komma att vara ur fas med den europeiska konjunkturen och då inte kan matcha det med en egen räntepolitik. Det viktigaste är då att ha sådana marginaler att finanspolitiken i realiteten kan fungera balanserande. Detta åstadkoms inte genom att bygga upp fonder utan genom låg statsskuld och en sådan underliggande balans i statsbudgeten att konjunkturberoende, automatiska förändringar kan få ske. Därför är det viktigt att inte lova ut långsiktigt ohållbara utgiftsåtaganden eller skattesänkningar när de offentliga finanserna ser bra ut.
Det bästa är när regeringen inte behöver driva någon aktiv stabiliseringspolitik utan att de av gällande regler styrda automatiska förändringarna i skatter och transfereringar räcker för att jämna ut konjunkturen. Bakom oss har vi i stället en historia av pro-cyklisk finanspolitik, med expansiva finanser i högkonjunktur och nedskärningar i lågkonjunktur. Det är dags att vända denna trend och se till att finanspolitiken fungerar stabiliserande istället för destabiliserande.
Skulle denna första försvarslinje i form av goda marginaler och automatiskt verkande stabilisatorer inte räcka får stabiliseringspolitik istället bedrivas genom finanspolitiken (förändringar i skatter och bidrag) i det fall Sverige kommer ur fas med övriga euroländer i konjunkturförloppet. På skattesidan handlar det främst om enkla proportionella skatter som moms och arbetsgivaravgifter.
Enligt vår uppfattning talar demokratiskäl emot att beslutsrätt överförs från riksdagen till regeringen även i skatte- och bidragsfrågor. Vi ser heller inte något behov att förändra regelverket för riksdagens arbete: Riksdagen är formellt i tjänst hela året. Om regeringen under plenifri tid vill ändra skatter eller avgifter lägger den ett förslag om detta till riksdagen, ett bordläggningsplenum genomförs, motionstid börjar därmed löpa, finans- och skatteutskotten kan börja arbeta. Hela riksdagen behöver samlas en gång för debatt och votering.
Lönebildningen i Sverige har under senare år visat sig fungera allt bättre, om än inte tillräckligt bra ännu. Sverige ligger fortfarande minst någon procentenhet för högt i totala lönekostnadsökningar. Detta måste dock hanteras vare sig vi är med eller inte i valutasamarbetet. Är vi utanför, men behåller inflationsmålet, kan inte fallande valuta i längden kompensera. Försvagningen av valutan driver upp inflationen och Riksbanken måste ingripa med höjd ränta.
De svenska offentliga finanserna är konjunkturkänsliga, vilket visat sig leda till framväxten av ett strukturellt budgetunderskott. En viktig slutsats av detta är att det finns behov av ordentliga marginaler mot konjunkturvariationerna. Som en naturlig fortsättning av det saneringsarbete som på bredden påbörjades med krisuppgörelsen 1992 och Nathalieplanen ställde Folkpartiet upp på den efterkommande regeringens mål om att saldot i de offentliga finanserna skulle motsvara 2 procent av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln. Kravet definierades för det samlade överskottet i stat, kommuner och pensionssystem.
Förutsättningarna har dock förändrats sedan målet definierades. Det autonoma pensionssystemet har börjat verka. Under de närmaste decennierna kommer det att visa överskott grundat på den demografiska situationen. Detta härrör både från premiepensionssystemet, PPM, och från fördelningssystemet, AP-fonderna. Tillsammans kommer dessa båda under resten av detta decennium att ha ett överskott på mer än 2 procent av BNP.
Även om premiepensionerna och fördelningspensionerna är av olika slag är det i praktiken omöjligt att använda överskottet i pensionssystemet för andra ändamål. Som Konjunkturinstitutet konstaterat: ”Mer än 100 procent av sparandet i den offentliga sektorn är således öronmärkt för framtida pensioner.” Och: ”Det blir (därmed) svårt att använda detta sparande för framtida utgifter i andra delar av offentlig sektor.” Det går inte att föra pengar mellan pensionssystemet och statsbudgeten utan att bryta mot den breda politiska pensionsöverenskommelsen eller mot löftena till dagens och framtidens pensionärer. Premiepensionerna, vilka likafullt räknas in, utgör grundlagsskyddad privat egendom. Pensionssystemet varken kan eller bör användas som dragspel och instrument i konjunkturpolitiken.
Det finns goda skäl för att den kommunala verksamheten ska vara stabil. För kommunerna gäller ett balanskrav, som avser varje enskild kommun. Den tendens till strukturella underskott som finns i kommunsektorn måste hanteras genom reformer och inte genom skattehöjningar. Det idag gällande kravet på balans i kommunernas budget är formulerat i termer av den kommunala bokföringen, vilket för de närmaste åren innebär att balanskravet anses vara förenligt med ett visst negativt finansiellt sparande, - 0,1–0,2 procent av BNP. Staten har visserligen i långa stycken ett avgörande inflytande över villkoren för kommunernas ekonomi, men detta inflytande sträcker sig över vitt skilda politikområden såsom utformning av utjämningssystem, lagreglering av kommunal verksamhet, riktade och villkorade statsbidrag liksom nivån på statsbidragen och villkoren för kommunal beskattning. Det kommunala balanskravet måste kombineras med ett uttryckligt ansvar från statsmaktens sida att ge kommunerna sådana arbetsbetingelser att det är praktiskt möjligt för varje kommun att kunna uppnå sitt balanskrav. Balanskravet på den kommunala ekonomin måste även kombineras med verksamhetens krav på kontinuitet och kvalitet.
Det är således statens finanser som främst bör variera med konjunkturen och svara för förändringarna i det offentliga finansiella sparandet. Det finns även en moralisk dimension i detta. Under senare år har medborgarna i långa stycken vilseförts av den sammanblandning som sker i debatten om överskott, så att pensionssparandet i AP-fonder och premiepension tas till intäkt för att låta påskina överskott i statsfinanser och reformutrymme. I valrörelsen talade såväl regeringsföreträdare som representanter för andra partier om ”överskott” som skulle användas såväl till skattesänkningar som utgiftsökningar. Statsministern själv hävdade i radions partiledarintervju före valet att ”Jag kan lätt medverka till ett beslut som åstadkommer överskott i staten men ett mindre överskott i pensionssystemet.”
I ljuset av detta är det rimligt att ett nytt mål för statens finanser bör komplettera överskottsmålet för de offentliga finanserna:
Det är rimligt att statsfinanserna kan användas för ett visst mått av konjunkturbalanserande politik. Konjunkturvariationen bör främst bestå av att den automatik i inkomster och utgifter som stimulerar i nedgång och stramar åt i uppgång tillåts verka. Målet bör avse staten och ta hänsyn till effekterna på statens skuldsättning. Målet bör avse den medelfristiga utvecklingen. Målet bör vara att statens finansiella sparande ska vara i balans över en hel konjunkturcykel. Statens skuld blir då oförändrad i absoluta tal men sjunker som andel av en stigande BNP. Målet formuleras då på följande vis: Statens finansiella sparande ska vara noll över en konjunkturcykel.
Skatteuttaget kommer på detta vis att vara varken större eller mindre än vad som behövs för att finansiera beslutade statliga utgifter. Statsbudgetens saldo kommer på detta vis att leda till att statsskulden är nominellt oförändrad, som andel av BNP sjunker den.
Det är inte rimligt och försvarbart att genom långsiktiga underskott och en långsiktig skulduppbyggnad vältra över problem på kommande generationer. Reaktionerna både politiskt och marknadsmässigt mot en fortsatt skuldökning kommer att vara starka.
Folkpartiets uppfattning är vidare att det är principiellt felaktigt att staten äger och driver företag. Tillgångar i form av statliga företag ska avyttras och skuldsättningen minska i motsvarande mån. Detta krav är ideologiskt motiverat, staten ska inte både vara den som sätter regler för företagande genom lagar och förordningar och samtidigt vara med och konkurrera som företagare. Det statliga företagsinnehavet ska därför minska i den takt som försäljningar lämpligen kan ske och statsskulden minska motsvarande. En låg statsskuld ger utrymme för en mer aktiv stabiliseringspolitik inom ramen för eurosamarbetet. Därmed skapas reserver så att den ekonomiska politiken kan få tillräcklig rörelsefrihet. En låg statsskuld ger ökad rörelsefrihet för den ekonomiska politiken och är den bästa bufferten.
Däremot leder inte ett svenskt deltagande i euron till något ytterligare krav på förändrade överskottsmål. Utredningen om stabiliseringspolitik i valutaunionen har heller inte kunnat visa på några bärande sakliga argument för varför valutasamarbetet skulle föranleda ökade överskottskrav på de svenska offentliga finanserna. Tvärtom menar vi att valutasamarbetet bidrar till ökad stabilitet i sig.
Med den konjunkturkänslighet som de svenska statsfinanserna har, och som det tar tid att minska, är det viktigt att statsfinanserna är i balans så att statsskulden sjunker som andel av BNP. Statsskuldens utveckling framgår av diagram 11.
De större marginalerna i statens finanser måste åstadkommas genom begränsningar av utgifterna och en ansvarsfull skattepolitik. Folkpartiet har lagt fram många sådana förslag i riksdagen. Utgifterna för sjukfrånvaron måste minska, bland annat genom striktare regler för sjukskrivningar. AMS-anslagen kan bli mindre om en mer effektiv organisation genomförs. Byggsubventionerna har visat sig ineffektiva och kan trappas ner. De statliga subventionerna av digital-TV bör avvecklas. Presstödet bör minskas. En uppskjuten avveckling av kärnkraftproduktionen i Barsebäck sparar betydande belopp åt staten. Skattesänkningarna måste koncentreras till sänkning och borttagande av de mest skadliga skatterna. Dessa åtgärder är samtidigt i sig tillväxtfrämjande.
I princip kommer därmed de offentliga finanserna att se ut som tabell 4 anger. Statens finanser ska vara i balans. Överskottet i pensionssystemet innebär att det totala offentliga överskottet kommer att ligga mellan 2 och 2½ procent av BNP.
Diagram 11. Statsskuld med nuvarande politik och med Folkpartiets politik
Miljarder kronor
Källa: ESV
Tabell 4. Det offentliga finansiella sparandet
Procent av BNP
|
Staten |
Kommunerna |
Ålderspensionssystemet |
Den offentliga sektorns finansiella sparande |
|
|
Genomsnitt över en konjunkturcykel |
0 |
-0,1 |
2,1 |
2 |
Den period som regeringens vårproposition avser täcker inte en hel konjunkturcykel. Med hänsyn till den svaga konjunktur som är trolig under den närmaste tiden kommer det att behövas starkare statsfinanser under de kommande åren för att uppnå vårt mål (se tabell 5). Efter 2006 krävs ett överskott i statsfinanserna under ett par år om ½ –1 procent av BNP. Härtill kommer att det är troligt att konjunkturen blir svagare än regeringen antar. Man kan också konstatera att regeringen kommer att ha svårt att uppnå sitt mål att i genomsnitt under en konjunkturcykel ha ett sparande i de offentliga finanserna som motsvarar 2 procent av BNP.
Tabell 5. Finansiellt sparande i den offentliga sektorn 2003–2006 enligt regeringen
Procent av BNP
|
2003 |
2004 |
2005 |
2006 |
|
|
Staten |
-1,8 |
-0,9 |
-0,6 |
0,2 |
|
Kommunerna |
0,1 |
-0,2 |
-0,2 |
-0,1 |
|
Ålderspensions-systemet |
2,1 |
2,1 |
2,2 |
2,1 |
|
Hela den offentliga sektorn |
0,4 |
1,0 |
1,4 |
2,1 |
Källa: Finansdepartementet
För att uppnå den balans i statsfinanserna som Folkpartiet vill ha måste både utgifter och förslag om skattesänkningar granskas noggrant. Vi anser vidare att den ekonomiska politiken måste arbeta med större marginaler än vad regeringen klarar av. En budgeteringsmarginal på 1 promille – av de takbegränsade utgifterna – för nästa år som regeringen har är inte acceptabelt. Folkpartiet anser att marginalen bör uppgå till de ca 2 procent av de takbegränsade utgifterna som riksdagens finansutskott ansett nödvändigt. Denna marginal, eller något mera, bör gälla även för de kommande åren. Det kräver en noggrannare utgiftsprövning än den regeringen orkat med.
Genom en mera restriktiv utgiftsprövning och genom att vilja genomföra åtgärder som sänker sjukfrånvaron och dess kostnader kan Folkpartiet ha ett lägre utgiftstak än regeringen, diagram 12. Det är helt enkelt inte acceptabelt att kostnaderna, som framgår av propositionen, kommer att fortsätta att öka i nästan samma takt som under de senaste åren, och detta trots de åtgärder som regeringen sätter in.
Genom denna restriktiva utgiftspolitik uppnår vi en budgetmarginal för oförutsedda händelser och ytterligare konjunkturförsvagning som motsvarar 2 procent av de takbegränsade utgifterna, tabell 6.
TABELL 6. Folkpartiets respektive regeringens budgetmarginal
|
2004 |
2005 |
2006 |
|
|
Folkpartiet, mdr |
16 |
18 |
20 |
|
Procent av utgifter |
2,0 |
2,1 |
2,3 |
|
Regeringen, mdr |
1 |
11 |
25 |
|
Procent av utgifter |
0,1 |
1,2 |
2,8 |
Att regeringen ligger högre det sista året i perioden beror inte på att dess marginal är reellt högre utan på att regeringen i praktiken räknar in ett ”reformutrymme”, dvs. den räknar med ytterligare högre utgifter. I verkligheten har regeringens budgetmarginal alltid krympt ju närmare det aktuella året man kommit.
Diagram 12. Regeringens och Folkpartiets utgiftstak
Miljarder kronor
Anm.: För att få jämförbarhet med regeringens utgiftstak har den kompensation till kommunerna som följer av att Folkpartiet har en annan skattepolitik räknats bort.
Folkpartiets utgiftstak inklusive kompensation till kommunsektorn för ändrad skattepolitik uppgår för 2004 till 852 miljarder kronor.
Med en återhållsam utgiftspolitik och en koncentration av skattepolitiken på att i första hand sänka de mest skadliga skatterna kan vi både åstadkomma en tydlig sänkning av utgiftsnivån och sänka skattetrycket. Med vår politik kan skattenivån klart sänkas under 50 procent av BNP.
Tabell 7. Finansiellt sparande, skatte- och utgiftstryck
Procent av BNP
|
2004 |
2005 |
2006 |
|
|
Folkpartiet |
|||
|
Skattetryck |
49,5 |
49,0 |
48,9 |
|
Utgiftstryck |
54,1 |
53,4 |
52,6 |
|
Finansiellt sparande |
1,0 |
1,4 |
2,1 |
|
Regeringen |
|||
|
Skattetryck |
50,9 |
50,6 |
50,5 |
|
Utgiftstryck |
55,5 |
54,8 |
53,9 |
|
Finansiellt sparande |
1,0 |
1,4 |
2,1 |
Observera att det finansiella sparandet här är det finansiella sparandet i hela den offentliga verksamheten. Folkpartiets mål för det finansiella sparandet gäller statens finansiella sparande.
Folkpartiets skattepolitik koncentreras på de mest skadliga skatterna. I vårt förslag sänks marginalskatterna, alla får en skattesänkning, kompetenssparande gynnas av lägre skatt och vardagslivet underlättas genom möjlighet att anlita hushållstjänster. Skatter på företagande som förmögenhetsskatt, dubbelskatt på aktiesparande och fåmansbolagsskatt lättas eller tas bort. Detsamma gäller fastighetsskatten.
Vi satsar på några få viktiga utgiftsområden som bistånd, rättssäkerhet, barnfamiljers valfrihet och handikappstöd. Vi sänker utgifterna inom arbetsmarknadspolitiken, minskar stöd till företag och till regeringens selektiva åtgärder på olika områden.
Folkpartiet tar inte ställning till tilläggsbudgeten som helhet, eftersom vi hade ett annat budgetalternativ som avslogs av riksdagen. Det är upp till de partier som röstade igenom denna budget att göra förändringar i densamma så att deras beslutade utgiftstak kan hållas. Vi har inte enligt riksdagsordningen utrymme att föreslå förändringar på andra anslag än de av regeringen aktualiserade. Det är därför inte praktiskt möjligt för oss att lägga fram en egen genomarbetad tilläggsbudget.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 5 maj 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |