Moderaternas ekonomiska vårmotion, som är vårt svar på regeringens proposition som presenterades för några veckor sedan, kan sammanfattas i tre teman:
För det första att regeringen håller på att tappa greppet om statsfinanserna och att dess löftespolitik från valrörelsen håller på att underminera trovärdigheten för budgetpolitiken. Vi moderater föreslår därför budgetförstärkningar som ger bättre statsfinanser än regeringens budget. För det andra att Sverige behöver en ny tillväxtpolitik där sänkta skatter på arbete, sparande och företagande, tillsammans med satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur är centrala komponenter. För det tredje föreslår vi moderater att bidragssystemen stramas åt. Vi föreslår bl.a. att ersättningen i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringarna bör sänkas till 75 procent av den tidigare inkomsten, vilket är ett nytt förslag.
Vi moderater gör en medveten prioritering. Lägre skatter är viktigare än bidrag. Vård, skola och omsorg är viktigare än bidrag. Det är därför vi också lägger fram förslag som innebär att vården tillförs resurser, bl.a. i form av en vårdgaranti, och att mer pengar satsas på skolan. Vår valfrihetsrevolution är också en kvalitets- och värdighetsrevolution.
När väljarna tog ställning i valet 2002 utgick de från de kraftiga bidrags- och skatteförbättringar som regeringen genomfört och från de vallöften Socialdemokraterna presenterat.
De ofinansierade reformerna sedan 1998 uppgår till 168 mdr kr. Hela saneringsarbetet från början av 1990-talet har förslösats. I valrörelsen ingöts väljarna tron att denna utveckling skulle fortsätta. Socialdemokraterna lovade bland annat att taken i sjuk- och föräldraförsäkringen skulle höjas den 1 juli 2003, att vården och omsorgen skulle få 20 mdr kr, att skolan skulle tillföras resurser för 15 000 nya lärare och att det skulle ske en bred satsning på barnfamiljerna. Regeringen har inte infriat ett enda av dessa löften, och i och med den försämring av det ekonomiska läget som skett blir det alltmera troligt att de kommande åren kommer att präglas av en svekdebatt för Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har, efter budgetsaneringen i mitten av 1990-talet, haft en hög trovärdighet när det gäller den ekonomiska politiken bland väljarna. Nu börjar denna trovärdighet undergrävas. Kommande års utgiftstak är ännu inte säkrade och försöken att komma under dem präglas mer av trixande och uppskjutande av utgiftslöften än av verkliga utgiftsminskningar. De små budgetförstärkningar som ändå föreslås är sådana som Socialdemokraterna inför väljarna förkastat som olämpliga när de föreslagits av andra politiska partier. Att regeringen väljer att avstå från att föreslå treåriga saldomål för den offentliga sektorns finansiella sparande är ett tydligt avsteg från den tankeram som varit rådande. Till detta kommer att regeringens prognoser för den underliggande utgiftsutvecklingen är för optimistiska. Utgifterna för sjukfrånvaro, arbetsskador och arbetslöshet riskerar att bli betydligt högre än regeringen räknar med. Skulle därtill det utgiftsprogram som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet enats kring genomföras kommer utgiftsbomben att detonera med förödande konsekvenser för de offentliga finanserna.
Vi moderater presenterar ett budgetalternativ som ger bättre finansiellt sparande för den offentliga sektorn än regeringens budget. Även efter våra skattesänkningar och utgiftssatsningar leder vår politik till en bättre budgetutveckling. Vi föreslår budgetförstärkningar på nästan 40 mdr kr, skattesänkningar på ungefär 20 mdr kr och satsningar på bl.a. vård, skola, handikappomsorg, forskning, försvaret och infrastruktur på ca 10 mdr kr. Det finansiella sparandet förbättras med uppemot 10 mdr kr mer än med regeringens politik redan 2004. Även för 2005 och 2006 föreslår vi åtgärder som leder till att det finansiella sparandet blir påtagligt starkare än i regeringens kalkyler. Vi är beredda att ta ansvar medan regeringen inte klarar av att samla sig till en ansvarsfull politik när de ekonomiska utmaningarna tornar upp sig.
Tillväxt är inte statisk. En expanderande ekonomi präglas av att fler låter idéer och uppfinningar bli företag och att företagare med fungerande affärsidéer finner det mödan värt att växa. En växande ekonomi kännetecknas av framgångsrik konkurrens och handel med andra länder. När tillväxten skjuter fart skapas nya resurser som inte tagits från någon annan. Politiken behöver då inte handla om att ta från en för att ge till en annan, utan om att bygga upp det gemensamma samtidigt som folkflertalet får mer över för egen del.
En central del i Moderaternas strategi för högre tillväxt är lägre skatter. Vi föreslår, precis som tidigare, en kraftig förbättring av grundavdraget. Vårt förslag om särskilda barnavdrag gör också att skattebelastningen tar större hänsyn till försörjningsbördan. Vi vill växla skattesänkningar mot lägre bidrag för att ge alla medborgare större möjligheter att styra över sitt liv. Vi föreslår också att brytpunkten för statlig inkomstskatt höjs och att värnskatten avskaffas. Vi föreslår också, precis som tidigare, att fastighetsskatten sänks, för att därefter stegvis avskaffas.
I vår tillväxtstrategi är också sänkta skatter på företagande, sparande och investeringar viktigt. Vi föreslår således sänkt förmögenhets-, dubbel-, arvs- och gåvobeskattning och att de diskriminerande fåmansbolagsreglerna förändras.
Genom dessa skattesänkningar blir det mera lönsamt att arbeta, spara, investera och driva företag. Det ger också högre tillväxt.
För att det ska vara möjligt att stärka statsfinanserna och sänka skatterna är det nödvändigt att minska utgifterna. Vi föreslår budgetförstärkningar på nästan 40 mdr kr. Den största besparingen, som också är ett nytt förslag, är att ersättningen i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringarna sänks till 75 procent av den tidigare inkomsten.
Det är nödvändigt statsfinansiellt att göra något åt de stigande kostnaderna inom bidragssystemen. De senaste åren har de långa sjukskrivningarna ökat med över 130 procent och kostnaderna med över 30 mdr kr. Ökningen av antalet människor som försörjs av olika bidragssystem är idag så omfattande att det äter upp nästan hela det bidrag till arbetsutbudet som befolkningstillväxten ger.
Att strama åt transfereringarna är nödvändigt för att värna den sociala tryggheten på längre sikt. Det är möjligt för människor att anpassa sig till stramare bidragssystem, men det är utomordentligt svårt att ersätta en misslyckad skolgång eller en försenad operation. De åtgärder moderaterna föreslår innebär att kommuner och landsting på lång sikt kan räkna med en betydligt starkare utveckling av sina skatteintäkter.
Det är också viktigt att strama åt bidragen för att ekonomin ska fungera bättre. Det är nödvändigt att öka arbetsutbudet. För att det ska bli mera lönsamt att arbeta måste både bidrag och skatter sänkas. Att skattesänkningarna finansieras genom stramare transfereringar är därför viktigt.
För många löntagare sänks inte ersättningen till 75 procent eftersom arbetsmarknadens parter förhandlat sig fram till kompletterande försäkringslösningar. I många fall kommer den effektiva ersättningen vid t.ex. sjukdom inte ligga på 75 procent, utan snarare 85 procent av den tidigare inkomsten.
Att strama åt bidragssystemen är också ett led i Moderaternas politik för lägre arbetslöshet. Moderaternas politik för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden bygger inte bara på sänkta ersättningsnivåer, utan också på lägre skatter, mindre stelbent arbetsrätt, modernare arbetstidsreglering, effektivare arbetsförmedling och ökade satsningar på kvalificerad utbildning. Vår bedömning är att de åtgärder vi föreslår skulle kunna sänka den arbetslöshet som är förenlig med en stabil prisstegringstakt med i storleksordningen 1–2 procentenheter. Ytterligare 45 000–90 000 personer kan då få ett riktigt arbete.
Vi har också föreslagit en sänkning av föräldraförsäkringen. Även om förslaget är tufft och kommer att möta politiskt motstånd är det nödvändigt. Det är viktigt att ersättningsnivån sänks i samtliga bidragssystem eftersom ökningen av frånvaron inte enbart beror på sjukskrivningar utan på en bred ökning av frånvaron som är relaterad till olika bidragssystem. Det är också viktigt att ersättningsnivån är enhetlig eftersom det annars uppkommer möjligheter att kryssa mellan olika bidragssystem.
Moderaternas skattesänkningar består framför allt av sänkta inkomstskatter för att förstärka incitamenten att arbeta. Genom en kraftig förbättring av grundavdraget koncentreras skattesänkningarna till låg- och medelinkomsttagarna. Vi föreslår också ett särskilt barnavdrag som förstärker barnfamiljernas ekonomi. Även om ekonomin för en vanlig barnfamilj kanske försämras något under det år då föräldrarna är hemma med föräldrapenning innebär våra förslag att de på ett par års sikt får betydligt mer pengar att röra sig med.
1 Sammanfattning 1
1.1 Starkare statsfinanser, lägre skatter och stramare bidragssystem 1
1.2 Regeringsmakt i förfall 1
1.3 En politik för högre tillväxt 2
1.4 Skarpa förslag 3
2 Innehållsförteckning 5
3 Förslag till riksdagsbeslut 7
4 Försuttna möjligheter 8
4.1 Regeringsmakt i begynnande förfall 8
4.2 Återupprätta Sverige som tillväxtnation 9
5 Ansvarslöshet i en orolig tid 11
5.1 Riktlinjer för den ekonomiska politiken 11
5.2 Det ekonomiska läget 12
5.2.1 Utvecklingen i omvärlden ger svag draghjälp 12
5.2.2 Arbetsutbudet ger svag tillväxt i Sverige 13
5.2.3 Riskbedömning: Regeringen negligerar riskerna 15
5.3 Svagt samband mellan bedömningen av läget och de åtgärder som vidtas 16
5.4 Riktlinjer för budgetpolitiken 17
5.4.1 Trovärdigheten för budgetpolitiken undergrävs 17
5.4.2 Stramare budgetmål 18
5.4.3 Regeringen överger fleråriga saldomål 18
5.4.4 Regeringen urholkar trovärdigheten för utgiftstaken 20
5.4.5 Regeringens budgetbedömning är inte trovärdig: Utgiftsbomben tickar 21
5.5 Slutsatser för budgetpolitiken 25
6 Regeringens förslag till åtgärder 26
7 En strategi för tillväxt 29
7.1 Kort svensk tillväxthistoria 29
7.2 En strategi för tillväxt 32
7.2.1 Arbete – basen för välstånd 32
7.2.2 En politik för arbete 36
7.2.3 Företagande – att bygga för framtiden 37
7.2.4 Utbildning – trygghet, mänsklig växt och ekonomisk tillväxt 44
7.2.5 Väl fungerande marknader 44
7.3 En politik för tillväxt kan ge stora effekter 45
8 Vårt budgetförslag 46
8.1 Inriktning 46
8.2 Skattepolitiken 47
8.2.1 Sänkt skatt på arbete för frihet, trygghet och tillväxt 47
8.2.2 Skattesänkningar för företagande och nya jobb 48
8.2.3 Slopad fastighetsskatt 49
8.2.4 Övriga skattesänkningar 49
8.3 Moderaternas budgetförstärkningar 50
8.3.1 Stramare transfereringar 50
8.3.2 Övriga utgiftsminskningar 53
8.4 Utgiftssatsningar 54
8.5 Utgiftstak 56
8.6 En vision om fria kommuner 56
8.6.1 Utmaningarna 56
8.6.2 Satsningarna 57
8.6.3 Ersätt snarast dagens utjämningssystem 58
8.6.4 Skattebasen är grunden för kommunsektorns verksamhet 59
Riksdagen beslutar godkänna det förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken som vi förordar i motionen i kapitlen 5, 7 och 8.
Riksdagen beslutar godkänna det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som vi förordar i motionen i kapitlen 5 och 8.
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 884 miljarder kronor för år 2004.
Riksdagen beslutar att ej godkänna de av regeringen i proposition 2002/03:100 föreslagna riktlinjerna för en förstärkning av det tillfälliga sysselsättningsstödet till kommuner och landsting.
En finansplan i vår- eller budgetpropositioner är mer än ekonomiska bedömningar och ekonomisk politik. Den är en spegelbild av den sammantagna politiska ambitionen att förändra Sverige.
Sverige har i grunden mycket goda förutsättningar. Vi har en kärna av frisk företagsamhet som, tillsammans med de fyra miljoner svenskar som kliver upp varje vardag och går till jobbet, bär upp finansieringen av välfärdssystemen. Vi har en i generationer nedärvd arbetsmoral, som för de allra flesta leder till att betrakta ett liv där man bidrar så mycket som möjligt och utnyttjar så lite som möjligt som det moraliskt riktiga. De flesta upplever för egen del stor frihet i många av livets faser. Vårt utbildningssystem är inte bäst, men heller inte sämst. Ändå vill det sig inte riktigt.
För många barn passar inte skolan, och skolan verkar ha svårt att anpassa sig till just dessa elever. Många är rädda för att inte få åldras med värdighet i Sverige. Många medborgares livssituation kännetecknas inte av stor frihet, utan mer av stress och anpassning till förbestämda lösningar. Vi har växande problem med våld, narkotika, människohandel och ekonomisk brottslighet.
I den offentliga debatten blir dessa tillkortakommanden siffersatta finansieringsbehov, som alltför ofta översätts i behov av skattehöjningar. Den väg Sverige valt under de gångna decennierna dras ut i samma riktning mot en obestämd framtid. Till slut når skattenivåerna taket – allt ska gå till skatt. Sedan tystnar debatten. Det är som om vi inte kan uttrycka det på något annat vis. Egentligen är det inget att förvånas över. I ett land där det offentliga utbildningssystemet lär ut att välfärd är liktydigt med årtalen för de politiskt beslutade utvidgningarna av bidragssystemen blir det lätt fel. Lägg till det en ekonomisk debatt som oftast förs utifrån ett statiskt synsätt på ekonomin som sätter perspektiv av fördelning mellan olika grupper före andra perspektiv.
Sverige måste byta perspektiv. Vi måste släppa fram våra goda grundförutsättningar för att lägga grund för skapande och tillväxt. Vi behöver en diskussion som åter tar upp diskussionen vad jag har rätt att begära av det offentliga och vad jag kan anses bära eget ansvar för.
När väljarna tog ställning i valet 2002 utgick de från de kraftiga bidrags- och skatteförbättringar som regeringen genomfört och från de vallöften Socialdemokraterna presenterat. De ofinansierade reformerna sedan 1988 var så omfattande att praktiskt taget hela effekten av 1990-talets saneringspolitik förslösats. I valrörelsen ingöts väljarna i tron att denna utveckling skulle fortsätta. Socialdemokraterna lovade bland annat att taken i sjuk- och föräldraförsäkringarna skulle höjas den 1 juli 2003. Varje besked om att en annan och sämre utveckling kunde följa viftades bort.
Efter valet och med fortsatt majoritet för riksdagens tre vänsterpartier ingicks dessutom nya utgiftsöverenskommelser. När det blev alltmer uppenbart att riksdagsmajoriteten borde enas om utgiftsminskningar för att klara kommande års utgiftstak och dämpa den underliggande kostnadsutvecklingen, fortsatte de som om valrörelsen fortfarande pågick.
Till sist hinner alltid verkligheten ifatt den som börjat slarva och tappa greppet. De socialdemokratiska regeringarna har i snart ett decennium byggt sin politik utifrån ett statiskt förhållningssätt till ekonomin som huvudsakligen fokuserat på balansen i de offentliga finanserna. Det har delvis möjliggjorts av en utsvältningspolitik gentemot kommuner och landsting, där kostnadsdrivande reformer övervältrats utan medföljande finansiering.
Fundamentet för den socialdemokratiska överbudspolitiken har dock varit den överhettningstillväxt IT-bubblan skapade. När bubblan brustit har också grundvalen för löftespolitiken fallit samman. När nu uppvaknandet till en krassare verklighet sker blir frånvaron av en tillväxtpolitik och en strategi för nya jobb i växande företag tydlig. Istället för att möta framtida problem med arbetskraftsbrist har olika åtgärder som ytterligare minskar arbetsutbudet i Sverige kastats fram. I stället för att strama upp bidragssystem, för att därmed också möta den demografiska utmaningen, har regeringen presenterat förslag som leder till ökat bidragsberoende för dem som är friska och kan stå på egna ben. När sjuktalen började växa 1997 och började tränga ut andra åtaganden i budgeten bemöttes det med passivitet.
Resultatet blir nu att den socialdemokratiska politiken börjar förfalla. Kommande års utgiftstak är ännu inte säkrade, och försöken att komma under dem präglas mer av tricksande och uppskjutande av utgiftslöften än av verkliga utgiftsminskningar. De små budgetförstärkningar som ändå föreslås är sådana som Socialdemokraterna inför väljarna förkastat under valrörelsen. Socialdemokraterna ser i dagsläget inte ut att uppfylla något av de många mål för den ekonomiska politiken som ställts upp. Den öppna arbetslösheten ligger ovanför regeringens mål. Sysselsättningsgraden faller och fjärmar sig därmed från 80-procentsmålet. Att sjukskrivningarna skulle halveras ter sig alltmer avlägset. Arbetet med att minska de omfattande sjukskrivningarna har knappast ens börjat.
Till det kommer att regeringens stödpartier sviktar och att Socialdemokraterna på flera punkter inlett en uppluckring av den hårda budgetdisciplin som den nya budgetprocessen skänkte regeringen som instrument i mitten av 1990-talet. Regeringen tappar greppet, regeringsmakten eroderar.
Tillväxt är inte statisk. En expanderande ekonomi präglas av att fler låter idéer och uppfinningar bli företag och att företagare med fungerande affärsidéer finner det mödan värt att växa. En växande ekonomi kännetecknas av framgångsrik konkurrens och handel med andra länder. När tillväxten skjuter fart skapas nya resurser som inte tagits från någon annan. Politiken behöver då inte handla om att ta från en för att ge till en annan, utan om att bygga upp det gemensamma samtidigt som folkflertalet får mer över för egen del.
Sverige står inför stora utmaningar. Vi har en åldrande befolkning som under allt större del av sitt liv inte kommer att vara yrkesverksam. Vi har medicinska möjligheter att rädda och förlänga liv i lägen där det förr inte var möjligt. För många förebygger det sorg och hjälplöshet. Det väcker samtidigt svåra frågor om vad som ska göras för vem och till vilken kostnad. Vi har en väl utbyggd skattefinansierad välfärd som har bred uppslutning, men som inte sällan upplevs som vidhäftad med kvalitetsbrister. För att finansiera allt detta tar vi redan idag ut världens högsta skatter.
Om inte politiken läggs om så att det blir mer lönsamt att arbeta är risken stor att tillväxten faller tillbaka till 1970- och 1980-talsnivåer. Om inget görs hotas inte bara uthålligheten i statsfinanserna, utan också grunderna för den sociala välfärden.
Om Sverige inte återupprättas som tillväxtnation kommer de konflikter vi ser redan idag när anspråk på offentliga insatser ställs mot varandra att växa. Det som ska beskattas ska växa. Det är inte skattesatsen som ska höjas.
Vi lägger i denna motion fast en strategi för att återupprätta Sverige som tillväxtnation. Den kan sammanfattas i 7 punkter:
Gör det mer lönsamt att anstränga sig och förkovra sig. Ta bort dstraffskatten på extra arbetsinsatser och kompetens genom avskaffad ”värnskatt” och höjd brytpunkt för statsskatt.
Förbättra villkoren för företagande och investeringar. Tag bort de tillväxtskadliga skatterna som förmögenhetsskatt, arvs- och gåvobeskattning och de diskriminerande fåmansbolagsreglerna.
Öka konkurrensen: Öka valmöjligheterna i de offentliga välfärdsmonopolen. Genomför avregleringar och privatisera statliga företag.
Trygga energiförsörjningen och satsa på infrastruktur och forskning. Satsa på en god energiförsörjning, bättre infrastruktur och mera forskning.
Strama budgetpolitiken: Överskott i den offentliga sektorns finansiella sparande är nödvändigt för att minska skuldsättningen. Vi förordar ett högre överskott än regeringen för åren 2004, 2005 och 2006. För 2004 föreslår vi besparingar på nästan 40 mdr kr som finansierar skattesänkningar på drygt 20 mdr kr, satsningar på 10 mdr kr och stärker budgetsaldot med uppemot 10 mdr kr.
... och inte minst:
Säg ja till euron den 14 september 2003.
Arbete och företagande är grunden för allt välstånd. Det finns inga genvägar. Om för få människor arbetar försämras den välståndsutveckling som är grunden för enskilda familjers trygghet och för den gemensamma trygghet som finansieras med skatter.
Människors flit strömmar inte ur någon naturlag. Viljan till ansträngning, för sin egen och andras skull, måste möta tillräcklig uppskattning om samhällsekonomin ska växa i snabbare takt. I den svenska högskattestaten är så inte fallet. Moderaterna vill därför låta människor behålla väsentligt mer av frukten av sina ansträngningar.
Utgångspunkten för den politik vi vill föra är att samhället inte finns till för att man ska leva på andras bekostnad. Viktiga samhällsfunktioner som exempelvis skola och sjukvård ska finansieras gemensamt. Det finns ett oavvisligt ansvar för att hjälpa människor vars egen förmåga inte räcker till. Men friska människor i arbetsför ålder ska inte kunna utnyttja systemen eller fastna i bidragsfällor.
I Moderaternas Sverige ska det alltid löna sig att arbeta, inte att utnyttja dem som faktiskt gör det. För att åstadkomma en sådan förändring måste flit och företagsamhet få ett förnyat värde och landets arbetande befolkning uppvärderas.
Till skillnad från dem som företräder olika särintressen handlar det inte om att kräva något på någon annans bekostnad. Ju fler som arbetar och ju fler företag som startas, desto större resurser skapas det för oss alla.
2003 års ekonomiska vårproposition präglas av att regeringen och dess parlamentariska underlag, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inte förmått att samla sig till en ansvarsfull ekonomisk politik. Sverige står inför stora utmaningar, men har en regering som inte förmår att möta dessa.
Utvecklingen i omvärlden har bidragit till ökad osäkerhet som fördröjer och försvagar återhämtningen i svensk ekonomi. Kvardröjande säkerhetspolitiska problem utgör, tillsammans med riskerna för fortsatta prisfall på aktier och fastigheter, orosmoment.
I den inhemska ekonomin föreligger trots en svag efterfrågetillväxt, tydliga symptom på att resursutnyttjandet förblivit ansträngt. Inflationen och inflationsförväntningarna ligger över Riksbankens mål och har trendmässigt ökat sedan slutet av 1990-talet samtidigt som löneutvecklingstakten är hög, trots en svagare arbetsmarknadsutveckling.
Arbetsutbudet undermineras på kort sikt av den höga sjukfrånvaron och på längre sikt av en åldrande befolkning. Den snabba ökning av de offentliga utgifterna som skett under senare år måste brytas genom en omläggning av politiken såväl i staten som i kommuner och landsting. Det är nödvändigt att åtgärder vidtas för att inte Sverige åter ska fastna i en lågtillväxtfälla och med påföljande kroniska problem med de offentliga finanserna.
Den naturliga utgångspunkten för den ekonomiska politiken är att vidta åtgärder för att säkerställa återhämtningen, för att minska problemen med det låga arbetsutbudet och för att stärka de offentliga finanserna. En sådan politik skulle ge högre varaktig tillväxt, fler i arbete och en bättre reallöneutveckling. Läget är allvarligt och åtgärder måste omgående vidtas.
Regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken är baserade på en förhållandevis försiktig tillväxtprognos. Prognosen ligger i linje med flertalet andra bedömningar, och vi har inte avgörande invändningar mot huvuddragen i denna. Återhämtningen dröjer och blir svag både i Sverige och i omvärlden. Det föreligger också, enligt regeringen, en tydlig risk att tillväxten blir svagare än vad som antas i huvudscenariot. Det är svårt att förstå varför regeringen inte drar de slutsatser för inriktningen på den ekonomiska politiken som följer av bedömningen av det ekonomiska läget. Uppläggningen av den ekonomiska politiken är förvånande mot bakgrund av den lägesbeskrivning Finansdepartementet gör.
Dragkraften från tillväxten i omvärlden förblir förmodligen svag de närmaste åren. I USA ger den samlade ekonomiska politiken, såväl finans- och penningpolitiken som dollarns utveckling, stöd för en återhämtning, men efterverkningarna av överhettningen gör att det kan dröja innan konsumtion och investeringar tar fart. I Europa förhindrar underliggande strukturproblem både finans- och penningpolitiken från att ge stöd till efterfrågeutvecklingen, och även förstärkningen av euron gentemot dollarn verkar återhållande. Efterfrågan på svenska exportprodukter kommer att bli svagare än vad som varit fallet under andra halvan av 1990-talet.
I USA dämpas tillväxten i efterdyningarna av den överkonsumtion och de överinvesteringar som skedde under IT- och börsbubblan. Både hushåll och företag har ett behov av att minska skuldsättningen, vilket kan hålla tillbaka både konsumtion och nyinvesteringar.
Samtidigt är den underliggande styrkan i den amerikanska ekonomin påtaglig. Produktivitetstillväxten i näringslivet ligger för närvarande på ungefär 4 procent, vilket betyder att trots att lönerna ökar med ca 4 procent är kostnadstrycket lågt. Kombinationen av ett svagt lönekostnadstryck och låga producentprisökningar skapar förutsättningar för att vinstnivån i det amerikanska näringslivet kommer att återställas, vilket ger ett stöd för den begynnande uppgång i investeringarna som inletts.
Den samlade ekonomiska politiken, både finans- och penningpolitiken, ger stöd för återhämtningen. Betydande skattesänkningar bidrar både till att stimulera konsumtion och investeringar och förbättrar också ekonomins funktionssätt på längre sikt. USA:s riksbank, Federal Reserve, har sänkt styrräntorna från 6,5 till 1,25 procent och det har skett en påtaglig försvagning av dollarns effektiva växelkurs. På medellång sikt är det viktigt att den trendmässiga reduktionen av den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld, som de senaste decenniet minskat från 75 procent av BNP 1995 till ca 60 procent 2002, fortsätter.
I Europa ter sig framtidsutsikterna dystrare. Höga skatter, stelbent arbetsmarknadsreglering och generösa transfereringssystem bidrar till en bristande omställningsförmåga, hög arbetslöshet och till en svag långsiktig tillväxtpotential. Det är svårt att se att tillväxten i euroområdet varaktigt kan överstiga 2,0 procent utan att resursutnyttjandet och pristrycket stiger.
De underliggande strukturproblemen bidrar till att resursutnyttjandet, trots avmattningen, förblivit högt, vilket gjort att Europeiska centralbanken (ECB) inte kunnat sänka räntorna lika kraftigt som Federal Reserve. I Europa framstår avvägningen mellan att upprätthålla prisstabilitet och säkerställa en god tillväxt som hårdare och mer prövande än i USA eftersom underliggande problem bidrar till en hög strukturell arbetslöshet och dåligt fungerande marknader.
Den svaga underliggande tillväxten och oförmågan att föra en tillräckligt stram finanspolitik under högkonjunktursåren i slutet av 1990-talet har också bidragit till att flera länder har problem med att klara Stabilitets- och tillväxtpaktens krav på de offentliga finanserna. Budgetproblemen har bidragit till att regeringar i Europa, i motsats till USA, inte har kunnat sänka skatterna för att bidra till återhämtningen och samtidigt långsiktigt förstärka motiven att arbeta, spara och utbilda sig.
I Tyskland bidrar problem i den finansiella sektorn, bl.a. i form av omfattande regleringar och konkurrenshinder, till att tillväxten hålls tillbaka. Problemen i den tyska banksektorn är, som bl.a. IMF påtalat, en riskfaktor som kan påverka tillväxtutsikterna för hela Europa de närmaste åren.
Sammantaget kommer omvärldens efterfrågan på svenska exportvaror sannolikt inte ge en lika stark dragkraft till efterfrågeutvecklingen som varit fallet under senare år. Framför allt den svaga utvecklingen i Europa bidrar till detta. Den svaga utvecklingen i omvärlden bidrar också till att importprisutvecklingen förblir återhållen. Såväl regeringen, Riksbanken som Konjunkturinstitutet räknar med att kronan stärks de kommande åren, vilket ytterligare skulle dämpa både exportefterfrågan och pristrycket på importerade varor och tjänster.
Även i Sverige förblir tillväxten svag i år, men det är rimligt att anta att det sker en stegvis återhämtning som under nästa år ger en tillväxt som ligger ungefär i linje med den långsiktiga trenden. En viss förstärkning av exportefterfrågan ger, tillsammans med låga realräntor, stöd. Att produktiviteten inom industrin varit mycket god gör det rimligt att räkna med att investeringarna åter tar fart. Konsumtionsuppgången blir emellertid dämpad. Att skatterna höjts, elpriser stigit och att arbetslösheten ökat något har bidragit till att hushållen blivit mer pessimistiska om framtiden. Efter förra årets kraftiga ökning av hushållens disponibla inkomster är utvecklingen mer måttligt i år och nästa år, vilket också talar för att konsumtionsåterhämtningen blir försiktig.
Som framgår av tabell 1 ligger Finansdepartementets prognos ungefär i linje med de bedömningar som Konjunkturinstitutet, Riksbanken och IMF presenterat den senaste tiden.
Tabell 1. Jämförelse av BNP-prognoser
|
Procent av BNP |
2003 |
2004 |
|
Regeringen |
1,4 |
2,4 |
|
IMF |
1,6 |
2,1 |
|
Riksbanken |
1,7 |
2,4 |
|
KI |
1,4 |
2,8 |
Resursutnyttjandet var högt i slutet av 1990-talet. Avmattningen under 2000–2003 har frigjort resurser, men inte i en sådan omfattning att det inhemska kapacitetsutnyttjandet är prisdämpande. Detta är särskilt tydligt på arbetsmarknaden, där löneökningstakten endast dämpats marginellt. Det är inte troligt att tillväxten varaktigt kan ligga över 2 procent utan att löne- och prisstegringar tar fart de närmaste åren. För att inflationen inte ska överstiga Riksbankens mål på ett till två års sikt är det, trots avmattningen, nödvändigt att det sker ett förhållandevis kraftigt energiprisfall och att denna faktor bidrar till att tillfälligt dämpa inflationstrycket.
I ett bredare perspektiv är det bekymmersamt att regeringen och andra bedömare räknar med att tillväxten stannar på runt 2 procent under en återhämtning. Historiskt har tillväxten i konjunkturuppgångar legat påtagligt högre. Den försiktiga återhämtningen belyser att den potentiella tillväxttakten i svensk ekonomi är svag.
Konjunkturläget på arbetsmarknaden präglas av att de senaste årens relativt positiva utveckling brutits. Antalet varsel stiger och arbetslösheten har ökat. Flertalet bedömare räknar också med en stigande arbetslöshet under både 2003 och 2004.
Trots en svagare arbetsmarknad har löneökningstakten i ekonomin som helhet bara dämpats något. Löneökningstakten i exportindustrin har dock avtagit under avmattningen. Att löneökningstakten för hela ekonomin varit så hög som 4,0 procent under 2002 beror på att löneökningarna inom den offentliga sektorn tagit fart. Regeringens omfattande program för att stimulera sysselsättningen i kommuner och landsting har förmodligen bidragit till detta.
Såväl Medlingsinstitutet, Konjunkturinstitutet som Riksbanken har varnat för att en löneökningstakt på 4 procent långsiktigt inte är förenlig med en inflation på ca 2 procent och att regeringens mål för sysselsättningen nås. Att löneökningstakten under en avmattning ligger i överkant av vad ekonomin klarar är en allvarlig varningssignal. Att löneökningstakten under senare år legat mer än 1 procentenhet högre än i euroområdet är också en indikation om att det föreligger allvarliga strukturproblem på arbetsmarknaden.
Prisstegringstakten har ökat den senaste tiden. Den underliggande inflationen, mätt med UND1X, som Riksbanken använder som målvariabel, låg i mars på 3 procent. Den viktigaste orsaken är att stigande energipriser givit en tillfällig ökning av inflationen. Riksbanken räknar med att prisökningstakten på ett till två års sikt kommer att utvecklas ungefär i linje med målet att inflationen ska öka med 2 procent med ett toleransintervall på +/-1 procent. Det är emellertid oroande att inflationsförväntningarna stiger trots att återhämtningen alltjämt ter sig osäker. Trots att hushållen och företagen blivit påtagligt mindre optimistiska om de ekonomiska utsikterna har deras förväntningar om prisstegringstakten inte dämpats, utan trendmässigt glidit uppåt.
Inflationsutvecklingen är splittrad. Å ena sidan visar varupriserna, både i producent- och konsumentledet, upp deflationistiska tendenser. Varupriser i konsumentledet, exklusive energipriser, ökar för närvarande med mindre än 1 procent i årstakt. I producentledet är prisökningarna på konsumentvaror obefintliga. Men priserna på tjänster stiger för närvarande med över 3 procent i årstakt, och för administrativt prissatta tjänster ligger inflationen på 5,5 procent. Eftersom prisstegringstakten i tjänstesektorn tenderar att vara tydligare kopplad till resursutnyttjandet i svensk ekonomi är detta oroande.
På grund av risken för ökad inflation måste Riksbanken följa utvecklingen och ha en beredskap att vidta nödvändiga åtgärder om det visar sig att de tillfälliga energiprisstegringarna verkar bita sig fast eller sprida sig till andra områden. Det är beklagligt att den höga inflationsbenägenheten och den undervärderade kronan förhindrar Riksbanken att agera i en avmattning. De påtagliga utbudsproblemen i svensk ekonomi, som bl.a. återspeglas i den höga prisstegringstakten i tjänstesektorn och i de höga löneökningarna i den inhemska ekonomin, utgör ett hinder för penningpolitiken.
Vår bedömning är att regeringen underskattar inflationsriskerna i svensk ekonomi och de långsiktiga problem som är förknippade med en alltför hög löneökningstakt.
När inriktningen på den ekonomiska politiken bestäms är det också viktigt att beakta riskerna för att utvecklingen avviker från huvudscenariot. Finansdepartementet gör bedömningen ”att de möjliga negativa prognosavvikelserna är större än de positiva”.
I klartext betyder det att regeringen tror att risken är större att ekonomin utvecklar sig sämre än regeringen förutspår än att den utvecklar sig bättre. Vi tror att regeringen har rätt i denna bedömning. Det finns en uppenbar risk att en kvardröjande säkerhetspolitisk oro bidrar till att företag och hushåll blir mindre optimistiska om framtiden. Den minskning av hushållens och företagens skulder som nu pågår i USA, Sverige och många andra länder kan också ha en större dämpande effekt än vad regeringen antar i huvudscenariot.
De senaste åren har utvecklingen av huspriserna i USA, Storbritannien, Sverige och flera andra mindre europeiska länder motverkat effekterna av fallande aktiepriser och bidragit till att stabilisera hushållens förmögenhetsutveckling. Bl.a. IMF har varnat för att sjunkande fastighetspriser skulle kunna medföra en utdragen period av svag tillväxt. Under 1995–2002 steg villapriserna i Sverige med 66 procent. Inte minst de senaste årens börsras och dollarfall borde mana till en viss försiktighet när det gäller bubbelliknande fenomen. Sker ett villaprisfall snabbt kan det leda till att återhämtningen bryts. Det bör framhållas att sjunkande fastighetspriser är allvarligare än motsvarande förlopp på aktiemarknaden eftersom en större del av hushållens förmögenhet påverkas.
I Sverige riskerar också inflationen att bli högre, vilket till skillnad från Riksbanken och Konjunkturinstitutet inte bekymrar Finansdepartementet. Även om energiprisuppgången i huvudsak är tillfällig föreligger en risk för att elbolagen väljer att öka sina vinstmarginaler genom att vänta med att justera ner priserna i konsumentledet. En hög prisstegringstakt kan också bita sig fast genom att prissättningen inom andra områden påverkas indirekt genom att inflationsförväntningarna i ekonomin ökat.
Avtalsrörelsen för 2 miljoner löntagare inleds under hösten 2004. Det finns en uppenbar risk att breda löntagargrupper försöker kompensera sig för den urholkning av reallönerna som skett. Även en svag utveckling av arbetsutbudet kan bidra till att löneökningstakten förblir hög.
Regeringen avfärdar risken för alltför höga löneökningar förvånande lättvindigt. Regeringen skriver att man ”utgår ifrån att de senaste årens höga nominella löneökningstakt framöver anpassas nedåt” och betonar betydelsen av ”vilja och ansvarstagande från arbetsmarknadens parter”. Däremot redovisas varken åtgärder för att faktiskt begränsa löneökningstakten eller en handlingsberedskap om löneökningarna blir för stora.
Det kan inte uteslutas att de närmaste åren präglas av att en svag återhämtning går hand i hand med att inflationen ligger kvar på en nivå som inte är förenlig med Riksbankens prisstabilitetsmål.
Det är svårt att se hur Finansdepartementets bedömning av det ekonomiska läget har påverkat regeringens ekonomiska politik. Det är särskilt anmärkningsvärt att regeringen väljer att inte beakta riskerna för en svagare internationell utveckling och de inhemska inflationsriskerna när den utformat den ekonomiska politiken. Regeringen väljer att fästa stor vikt vid att nedåtriskerna dominerar utsikterna när den väljer att avstå från att genomföra sina utlovade reformer, men vidtar i övrigt inga åtgärder för att säkerställa att riskerna inte förverkligas. Det är svårt att värja sig från intrycket att Finansdepartementets bedömning av det ekonomiska läget och riskbilden inte i någon påtaglig utsträckning beaktats när den ekonomiska politiken utformats.
Givet bedömningen av det ekonomiska läget och riskbilden borde den ekonomiska politiken grundas på följande tre utgångspunkter:
Regeringen borde vidta åtgärder för att motverka att osäkerheten i omvärlden försenar och förhindrar återhämtningen. Åtgärder för att öka den långsiktiga tillväxten kan bidra till att återhämtningen av konsumtionen och investeringarna inte bryts.
Regeringen borde vidta åtgärder för att säkerställa att utbudsproblemen i svensk ekonomi motverkas och att efterfrågan därmed kan återhämta sig utan att inflationstrycket omedelbart ökar.
Regeringen borde vidta åtgärder för att förstärka den finansiella stabiliteten i den svenska ekonomin. En utdragen minskning av hushållens och företagens skuldsättning riskerar att förhindra återhämtningen. Det är därför viktigt att vidta åtgärder som kan dämpa effekterna av ett fortsatt fall för tillgångspriserna.
Regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken har inte denna inriktning. De åtgärder som vidtas för att öka arbetsutbudet är otillräckliga. Regeringens och stödpartiernas utfästelser om att återta de få åtgärder som vidtagits dämpar dessutom åtgärdernas effekter på hushållens beteende. Det ekonomiska läget och riskbedömningen gör att en kombination av utbudsstimulerande skattesänkningar, åtstramningar av transfereringssystemen och avregleringar på arbetsmarknaden borde genomföras skyndsamt. Såväl åtstramningarna som skattesänkningarna bidrar till att öka arbetsutbudet i yrkesgrupper där riskerna för lönedrivande arbetskraftsbrist är påtagliga.
Regeringen vidtar inte heller åtgärder för att öka den finansiella robustheten och skapa bättre förutsättningar för att investeringarna ska ta fart. I det läge som Sverige befinner sig är det tydligt att skattesänkningar som förbättrar företagens lönsamhet skulle vara lämpliga.
Det finns skäl att rikta skarp kritik mot regeringens förslag till riktlinjer för budgetpolitiken. Regeringen urholkar trovärdigheten för budgetpolitiken. Vi delar inte heller de optimistiska antaganden som ligger till grund för regeringens bedömning av utgiftsutvecklingen de närmaste åren, utan vill uttrycka en oro för att stigande transfereringar, bl.a. till följd av fortsatt hög frånvaro från arbetslivet, leder till att det finansiella sparandet utvecklats sämre än vad regeringens beräkningar antyder.
Målen för budgetpolitiken har under senare år angivits som:
1. De takbegränsade utgifterna ska rymmas inom de beslutade utgiftstaken för staten.
2. Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande ska uppgå till 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel.
Moderaterna anser att budgetpolitiken i stället bör inriktas på ett långsiktigt mål för den konsoliderade offentliga sektorns skuldsättning. En bruttoskuldsättning som motsvarar ungefär 40 procent av BNP för den konsoliderade offentliga sektorn kan, enligt vår bedömning, antas vara långsiktigt uthållig. När en sådan skuldsättningsnivå uppnåtts bör överskottsmålen för det finansiella sparandet fastställas så att bruttoskulden som andel av BNP är konstant över konjunkturcykeln.
Moderaterna föreslår stramare saldomål än regeringen presenterar för de år den ekonomiska vårpropositionen omfattar. Det finansiella sparandet i den offentliga sektorn bör motsvara ett överskott på 1,3 procent 2004, 1,7 procent 2005 och 2,1 procent 2006. Moderaterna förordar omfattande privatiseringar. Moderaterna har enats med de övriga borgerliga partierna om utförsäljningar utöver regeringens åtaganden på 30 mdr kr, 40 mdr kr och 60 mdr kr för 2004–2006. I vilken takt en sådan privatisering är möjlig att genomföra beror inte minst på utvecklingen på de finansiella marknaderna. Med Moderaternas förslag till saldomål och privatiseringar kommer den offentliga sektorns bruttoskuldsättning att närma sig 40 procent av BNP under nästa mandatperiod.
Den ekonomiska politik som presenteras i vårpropositionen utgör ett allvarligt avsteg från den ordning som styrt finanspolitiken sedan budgetprocessen reformerades i början av 1990-talet.
Regeringen överger de fleråriga målen för det finansiella sparandet. För att tydliggöra att detta är ett allvarligt avsteg från den tankeram som varit styrande är det viktigt att klargöra rollen för de årliga saldomålen. Utgångspunkten för regeringens politik har varit att saldot för den offentliga sektorn ska tillåtas variera med konjunkturen och resursutnyttjandet. Därigenom bidrar finanspolitiken till att upprätthålla en stabil ekonomisk utveckling.
Regeringen har sedan 1997 angett årliga saldomål för de tre kommande åren givet den bedömning Finansdepartementet gör av resursutnyttjandet och konjunkturutvecklingen under perioden. Om det föreligger lediga resurser och tillväxten förväntas utvecklas svagare än den långsiktiga trenden är det rimligt att målen för det faktiska finansiella sparandet understiger 2 procent av BNP. I budgetpropositionen förra året angav regeringen t.ex. att saldomålet för 2003 skulle uppgå till 1,5 procent av BNP.
Tabell 2. Finansiellt sparande
|
Procentuell andel av BNP |
2003 |
2004 |
2005 |
2006 |
|
Offentlig sektor |
0,4 |
1,0 |
1,4 |
2,1 |
|
Staten |
-1,8 |
-0,9 |
-0,6 |
0,2 |
|
Pensionssystemet |
2,1 |
2,1 |
2,2 |
2,1 |
|
Kommunerna |
0,1 |
-0,2 |
-0,2 |
-0,1 |
Källa:2002/03:100
Om justeringen av de faktiska saldomålen för offentlig sektor sker för att enbart kompensera för resursutnyttjandet och konjunkturutvecklingen bör målen för det strukturella sparandet uppgå till ungefär 2 procent även om målet för det faktiska saldot över- eller understiger 2 procent av BNP. ”Det strukturella överskottet i de offentliga finanserna bör normalt ligga nära 2 procent”, som regeringen konstaterar i vårpropositionen.
Ekonomiska bedömningar och prognoser är förknippade med stor osäkerhet. Inte minst är det sannolikt att det under en period på tre år sker olika typer av störningar som inte kunnat förutses. Det är således naturligt att det uppkommer avvikelser från de saldomål regeringen angett. Regeringen har också klargjort att om det uppkommer avvikelser från budgetmål är det rimligt att anpassningen sker gradvis så att den finanspolitiska åtstramningen eller stimulansen inte blir alltför stark. Om regeringen vidtog åtgärder för att även på kort sikt upprätthålla budgetmålen skulle finanspolitiken bidra till onödigt stora variationer i pris- och efterfrågeutvecklingen.
Att regeringen lagt fast saldomål för de kommande tre åren har givit en budgeteringsmodell där regeringen kunnat ta sig en viss frihet att vara flexibel på kort sikt mot att den förbinder sig att presentera saldomål och utgiftsplaner som visar att den långsiktiga uthålligheten i statsfinanserna inte undergrävs.
Regeringen avviker från detta ramverk i flera avseenden i vårpropositionen. Till att börja med är det tveksamt om avvikelserna från budgetmålen kan motiveras utifrån resursutnyttjandet och konjunkturutvecklingen. Finansdepartementets beräkningar av det strukturella sparandet visar att överskottet justerat för konjunkturutvecklingen uppgår till 1,4 procent och 1,7 procent av BNP för 2003 och 2004.
För att regeringen skulle upprätthålla sin tankeram för budgetpolitiken borde den ha presenterat besparingar på ytterligare 10 mdr kr för de kommande tre åren. Det paket regeringen har presenterat är betydligt mindre omfattande än vad tankeramen motiverar. Det är förvånande att regeringen, trots detta, fortsätter att genomföra ofinansierade reformer (se tabell 4 i avsnitt 4.4.5).
Det är oroande att regeringen nu väljer att överge modellen med att ange saldomål för de kommande tre åren. Regeringen fastslår nu att den kommer att ”föreslå ett preciserat mål för det offentliga sparandet enbart för det kommande budgetåret”. Regeringen överger alltså tanken att fastställa fleråriga budgetmål för finanspolitiken. En av grundvalarna för den ordning som lades fast i mitten av 1990-talet upphävs. Regeringen underminerar det ramverk som legat till grund för finanspolitiken under senare år och som regeringen själv hävdat är viktig för att hålla ordning i statsfinanserna.
Regeringen påstår att erfarenheterna av att ”sätta upp ett årligt mål för överskotten för den offentliga sektorn tre år i förväg inte är entydigt goda”. Moderaterna delar inte denna bedömning, utan menar att resultaten av den nya budgetprocessen i huvudsak är positiva. Att regeringen väljer att göra en ”flexibel” tolkning av budgetmålen och därtill avstår från att presentera mål för de kommande åren är beklagligt. Det är svårt att värja sig från intrycket att skälet till att regeringen väljer denna handlingsväg är politiskt. Det kan inte uteslutas att det varit omöjligt för regeringen och regeringsunderlaget att samla sig till större besparingar, och regeringen saknar parlamentariskt underlag för att presentera ett flerårigt program som visar hur den ämnar uppfylla budgetmålen. Att i ett sådant läge ändra tankeramen snarare än att erkänna sina tillkortakommanden ger ett intryck av en politik som styrs av kortsiktigt trixande snarare än långsiktigt ansvarstagande.
Under de senaste åren har utgiftstaken gradvis urholkats. Den ursprungliga tanken med budgetprocessen var att regeringen i ett första steg skulle fastställa fleråriga nominella utgiftstak för hela statsbudgeten. Därigenom skulle regeringen förmås att ta ett samlat beslut om de offentliga utgifterna innan förhandlingarna kring anslagen för de olika fackdepartementen inleddes. Tanken med denna ordning var att stärka Finansdepartementets och finansutskottets ställning i budgetprocessen och därigenom ge stöd för en strikt prövning av offentliga utgifter och att minska risken för att alltför stora budgetunderskott uppkommer. Regeringen väljer i vårpropositionen att inte fastställa några utgiftstak för 2005 och 2006. I budgetpropositionen i höstas hävdade regeringen att tiden efter valet var för kort för en grundlig beredningsprocess, men uttalade samtidigt att den skulle återkomma med en bedömning i den ekonomiska vårpropositionen. Nu visar det sig att regeringen inte förmår att fastställa några utgiftstak för 2005 och 2006. Regeringen anför visserligen att den ämnar återkomma till hösten i budgetpropositionen.
Det är återigen svårt att värja sig för intrycket att den bakomliggande förklaringen till regeringens beteende är att den saknar stöd i sitt nuvarande parlamentariska underlag för att kunna presentera framåtblickande utgiftstak. Hade regeringen presenterat utgiftstak för 2005 och 2006 hade det blivit tydligt att det inte finns budgetutrymme för att genomföra alla de vallöften som ställts ut och att återta de besparingar som nu genomförs. Uppgörelserna mellan regeringen och stödpartierna godkändes, enligt uppgifter i media, med liten marginal både i Vänsterpartiets och i Miljöpartiets partistyrelser. Om regeringens svaga parlamentariska ställning medför att det inte är möjligt att presentera fleråriga framåtblickande utgiftstak i budgetpropositionen innebär det ett ytterligare avsteg från den ursprungliga budgetprocessen.
Regeringen väljer istället för att lägga fram utgiftstak för 2005 och 2006 att presentera beräkningar för vad utgiftstaken skulle ha blivit givet ett antagande om att statsbudgetens utgifter skulle utgöra en konstant andel av BNP. Även på denna punkt finns det anledning att höja ett varningens finger. När budgetprocessen reformerades i början av 1990-talet var det en tanke, som bl.a. framhölls i de offentliga utredningar som låg till grund för förändringarna, att utgiftstaken på längre sikt skulle bidra till att minska de offentliga utgifterna. Ett viktigt skäl för en sådan ordning var att de offentliga utgifterna tidigare tenderat att trendmässigt öka, vilket bl.a. bidrog till att statsfinanserna blev mer konjunkturkänsliga och till den budgetkris som recessionen 1990–92 utlöste.
Sedan det första taket fastställdes 1997 har det också skett en påtaglig minskning av statsutgifterna, från strax under 40 procent av BNP till närmare 35 procent av BNP. Regeringen skapar nu en förväntan om att ”neutrala” utgiftstak är att statsutgifternas andel av BNP ska förbli oförändrad.
Det finns skäl att kritisera regeringens bedömning av utvecklingen av det finansiella sparandet i den konsoliderade offentliga sektorn. Vi känner en stark oro för att Finansdepartementets prognos vilar på en alltför optimistisk bedömning av den underliggande utgiftstrenden.
Den underliggande styrkan i statsfinanserna under senare år har sannolikt överskattats. Det har skett en rad reformer som ökar det långsiktiga utgiftstrycket. Under den senaste mandatperioden har bl.a. ersättningen vid sjukledighet förbättrats, föräldraförsäkringen har förlängts, arbetslöshetsersättningen har höjts, reglerna i arbetsskadeförsäkringen har luckrats upp, barnbidraget har höjts, subventionerna av tandvård har förbättrats och pensionerna har blivit generösare. I sin senaste konjunkturbedömning har Konjunkturinstitutet summerat regeringens ofinansierade reformer sedan 1998 (se tabell 3). Enligt institutet summerar de ofinansierade reformerna under perioden 1998 till 2004 till 168 mdr kr. Bara för förra mandatperioden uppgick de ofinansierade åtgärderna till 146 mdr kr. Under 2001 och 2002 spenderade regeringen 76 mdr kr. Regeringen genomförde ofinansierade skattesänkningar som motsvarar 70 mdr kr mellan 1998 och 2002.
Tabell 3. Statliga utgifts- och skattereformer
|
Miljarder kronor |
1998 |
1999 |
2000 |
2001 |
2002 |
2003 |
2004 |
|
Vård, skola, omsorg och sjukpenning |
8 |
5,3 |
4 |
5,7 |
7,1 |
5,7 |
3,5 |
|
Barnfamiljer och pensionärer |
3,2 |
3,8 |
2,6 |
2,4 |
4,4 |
3,5 |
0,6 |
|
Utbildning |
2,6 |
2,6 |
2,5 |
3,1 |
4,9 |
2,5 |
1 |
|
Arbetsmarknad |
1,9 |
-0,9 |
1,5 |
-0,6 |
2 |
1,8 |
-0,1 |
|
Företagande |
4,2 |
3,6 |
3,3 |
0,2 |
0,1 |
0,2 |
0,1 |
|
Miljö |
1,5 |
3,8 |
1,1 |
-3,3 |
3,1 |
2 |
3,2 |
|
Skatter |
0,3 |
6,8 |
13,8 |
22,7 |
27,3 |
2 |
-1,9 |
|
Övrigt |
0,2 |
3,1 |
1,8 |
2,7 |
1,2 |
2,8 |
2,7 |
|
Finansiering |
0,6 |
8,5 |
1,4 |
-0,9 |
7,7 |
6,3 |
1,8 |
|
Total årlig förändring |
21,3 |
19,6 |
29,2 |
33,8 |
42,4 |
14,2 |
7,3 |
|
Total förändring ackumulerat |
21,3 |
40,9 |
70,1 |
103,9 |
146,3 |
160,5 |
167,8 |
Källa: Konjunkturinstitutet
Forskningen tyder på att Finansdepartementet i Sverige och andra länder ofta underskattar kostnadsökningarna av reformer och överskattar effekterna regeringen önskar uppnå med de åtgärder som vidtas. Ett skäl till att kostnader för reformer underskattas kan vara att det tar tid innan förändrade regler slår igenom på beteenden och att Finansdepartementets beräkningsmodeller tenderar att underskatta sådana förändringar.
Det kan inte uteslutas att regeringens bedömning av de framtida utgifterna för sjukpenning och sjukersättning (tidigare förtidspension) kommer att visa sig för optimistiska. Utgifterna för sjukpenning har ökat med 33 mdr kr sedan 1997, och antalet ersatta sjukdagar avseende längre frånvaro har ökat med 133 procent. I budgetpropositionen antog regeringen att sjukskrivningarna skulle minska med 15 procent mellan 2002 och 2004. Sedan budgetpropositionen presenterades, för mindre än ett halvår sedan, har utgifterna för sjukersättning blivit 3 mdr kr högre än prognostiserat.
Under 2002 och början av 2003 har ökningen av frånvaron avtagit, men någon nedgång har inte inträffat. Regeringen har nu vidtagit vissa marginella justeringar av sjukförsäkringssystemet och vidhåller därefter sin prognos om en 15-procentig nedgång. För att prognosen ska hålla, givet avvikelserna under 2002 och 2003, måste regeringen anta att nedgången under 2004 blir ännu större. Att frånvaron ska minska i ett läge där arbetslösheten åter minskar och resursutnyttjandet är högt är inte självklart.
Eftersom regeringen felbedömt utgifterna på dessa områden under många år finns det skäl att vara skeptisk till utgiftsprognosen. Skulle ökningstakten de senaste åren bestå framöver kommer utgifterna 2006 att överstiga regeringens beräkning med 20 mdr kr.
Ett annat problem är arbetsskadeförsäkringen. Det skedde en explosionsartad ökning av arbetsskadorna under 1980-talet. Den borgerliga regeringen drev igenom stramare bevisregler, vilket resulterade i att antalet godkända arbetsskador minskade från över 100 000 årligen till något tiotusental. Att regeringen genomdrivit generösare regler på detta område kan leda till att utgifterna åter börjar stiga de närmaste åren, särskilt som ersättningen i sjukförsäkringen försämras. Det är troligt att utgifterna för arbetsskadeförsäkringen ökar påtagligt snabbare än regeringen räknat med. Att regeringen, i budgetpropositionen, konstaterar att ändringen av bevisreglerna bedöms ”medföra kraftigt ökade utgifter för arbetsskadeförsäkringen”, och samtidigt lägger fram en prognos som bygger på fallande utgifter är märkligt.
Regeringen har kunnat dra nytta av att det underliggande utgiftstrycket i den offentliga sektorn temporärt dämpats de senaste åren. Under förra mandatperioden minskade den öppna arbetslösheten från 8 till 4 procent. Eftersom arbetslösheten nu ligger nära den nivå som är förenlig med prisstabilitet är det inte sannolikt att arbetslösheten minskar om regeringen inte genomför strukturreformer. Regeringen antar, trots att den räknar med stigande arbetslöshet, att utgifterna för arbetsmarknadspolitiken och arbetslöshetsersättningen kommer att fortsätta att minska. Förblir utgifterna konstanta under prognosperioden betyder det en avvikelse på 5 mdr kr i förhållande till regeringens bedömning.
En faktor som bör vägas in är också att Finansdepartementets kalkyler tenderar att underskatta effekterna av de politiska besluten. Efter saneringen av statsfinanserna i början av 1990-talet fastställs en rad anslag, bl.a. statsbidragen till kommunerna och barnbidraget, i nominella termer. Det innebär att det sker en automatisk urgröpning av anslagen om det inte fattas politiska beslut om att öka tilldelningen. Finansdepartementets prognoser bygger på att dessa anslag förblir nominellt oförändrade framöver. Medan anslagen till barnfamiljerna ökat från 35 till 50 mdr kr under förra mandatperioden antas de under den kommande perioden bara öka med 7 mdr kr. Om statsbidragen till kommunerna och stödet till barnfamiljerna ökar i samma takt som tidigare betyder det att utgifterna ökar med ytterligare 20 mdr kr.
I vissa avseenden påminner situationen om läget på 1980-talet. Då genomfördes en utbyggnad av ett stort antal transfereringssystem. Ersättningsnivåer höjdes, tillgängligheten förbättrades, villkoren blev mer frikostiga och kontrollen minskade. Trots det visade budgeten på överskott. När det sedan kom en efterfrågedämpning blev emellertid genomslaget större än väntat. Det finns en risk att de senaste årens reformer dels leder till en högre ökningstakt av utgifterna som successivt slår igenom, dels att en konjunkturnedgång framöver leder till en kraftigare försämring av statsfinanserna därför att olika typer av inkomstskydd nu byggs ut. Krisen kanske inte kommer denna konjunkturnedgång, men det kan inte uteslutas att grunderna för nästa budgetkris håller på att läggas.
Regeringen och dess parlamentariska underlag har aviserat att det kommer att ske en mycket kraftig utgiftsexpansion de närmaste åren. Till att börja med har regeringen angivit att vissa av de besparingar som genomförs ska återställas. Det betyder en budgetförsvagning i storleksordningen 5 mdr kr. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet presenterade också en överenskommelse i budgetpropositionen som innehåller en lång rad kostsamma reformer. Både regeringen och stödpartierna har klargjort att de alltjämt planerar att genomföra detta program. I vårpropositionen konstateras att ”eventuell tillkommande finansiering av dessa eller andra satsningar har inte heller beaktats i kalkylerna”. Som framgår av tabell 4 motsvarar det 121-punktersprogram som har presenterats av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i samarbete med budgetpropositionen försvagning av budgeten med ca 19 mdr kr 2005 och 24 mdr kr 2006.
Det finns således en risk att underskotten i det finansiella sparandet både i staten och i kommunerna kommer att bli större än regeringen antagit till följd av att utgifterna utvecklas på ett mindre förmånligt sätt. Skulle regeringen genomföra det program som aviserats tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet är risken stor för att utgifterna exploderar under mandatperioden.
Tabell 4. Aviserade utgiftsökningar under 2004–2006 i 121-punktersprogrammet
|
Miljoner kronor |
2005 |
2006 |
|
Ökade bidrag |
3 900 |
6 300 |
|
Varav förlängd föräldraförsäkring (14 mån) |
1 000 |
1 000 |
|
Varav höjda garantidagar |
100 |
100 |
|
Varav höjt tak i föräldraförsäkringen |
900 |
2 000 |
|
Varav resurser till FK |
200 |
500 |
|
Varav friår införs 1 jan 2005 |
700 |
1 200 |
|
Varav höjt barnbidrag |
1 000 |
1 500 |
|
Ökade statsbidrag till kommuner |
15 200 |
17 900 |
|
Varav 20 mdr kr till vården före 2006 |
10 000 |
10 000 |
|
Varav 15 000 lärare |
3 000 |
4 700 |
|
Varav barn- och ungdomspsykiatri |
200 |
200 |
|
Varav högkostnadsskydd i tandvården |
1 500 |
2 000 |
|
Varav kompensation för arbetsgivarinträde |
500 |
1 000 |
|
Övrigt |
140 |
190 |
|
Varav nationell jourtelefon |
10 |
10 |
|
Varav rikskvinnocentrum |
50 |
50 |
|
Varav antidiskrimineringsombudsmän |
50 |
100 |
|
Varav äldreskyddsombud (100 st) |
30 |
30 |
|
Budgetförstärkning |
-2 000 |
|
|
Försvaret |
-2 000 |
|
|
Totalt |
19 240 |
24 390 |
Moderaterna avvisar regeringens riktlinjer för budgetpolitiken. Vi menar istället att följande riktlinjer borde ha varit vägledande:
Riksdagen bör således fastställa att den offentliga sektorns finansiella sparande bör uppgå till 1,4 procent av BNP 2004 i stället för de 1,0 procent regeringen föreslår.
Riksdagen bör även fastställa budgetmål för 2005 och 2006. Mot bakgrund av att tillväxten kan antas ligga i linje med den långsiktiga trenden och att det finansiella sparandet varit lågt 2003 och 2004 bör målen fastställas till 1,6 procent och 2,3 procent av BNP för 2005 och 2006, vilket är starkare än regeringens prognos på 1,4 och 2,1 procent av BNP.
Regeringen bör i den kommande budgetpropositionen föreslå budgetförstärkningar som visar hur budgetmålen för 2005 och 2006 kommer att nås. Vår bedömning är att saldoförstärkningar i storleksordningen ytterligare 5–10 mdr kr per år bör genomföras.
Regeringen presenterar en rad olika förslag i den ekonomiska vårpropositionen. Regeringen förslår sammantaget budgetförstärkningar på 5,2 mdr kr för 2003 och 10,8 mdr kr för 2004 (se tabell 5). Av budgetförstärkningarna utgör neddragningar av utgifterna för sjukförsäkringen ca 6 mdr kr. Regeringen har också sedan tidigare presenterat reformer som antingen redan är beslutade eller som aviserats. Dessa uppgår till 19,4 mdr kr 2003 och 9,5 mdr kr 2004. Nettoeffekten av regeringens politik är en försvagning av budgetsaldot med ungefär 14 mdr kr 2003.
Tabell 5. Regeringens anslagsförändringar
|
Budgetförstärkningar |
Budgetförsvagningar |
||||
|
Miljoner kronor |
2003 |
2004 |
Miljoner kronor |
2 003 |
2 004 |
|
Sjukpenning som a-kassa |
300 |
600 |
Rättsväsendet |
200 |
400 |
|
Uppskjuten takhöjning i sjukförsäkringen |
920 |
2 000 |
Internationellt bistånd |
1 640 |
1 460 |
|
Ny SGI-beräkning |
565 |
1 140 |
Vård, skola, omsorg |
6 240 |
2 800 |
|
Förlängd sjuklöneperiod |
669 |
1 338 |
Pensioner m m |
2 800 |
|
|
Uppskjuten takhöjning i föräldraförsäkringen |
395 |
865 |
Mamma-/pappamånad |
500 |
500 |
|
Deltidsarbetslösa |
550 |
Arbetsmarknad |
1 700 |
||
|
Utflöde ur arbetslöshet |
1 000 |
Utb. & forskning |
2 100 |
760 |
|
|
Prioriterat studiebidrag |
126 |
Bostad |
350 |
120 |
|
|
Rekryteringsbidrag |
700 |
Infrastruktur |
1 200 |
2 100 |
|
|
Höjd maxtaxavgift |
240 |
Övrigt |
2 680 |
140 |
|
|
Kultur |
92 |
||||
|
Miljö |
150 |
315 |
|||
|
Infrastruktur |
500 |
1 000 |
|||
|
Övrigt |
404 |
785 |
|||
|
Utgiftsbegränsningar |
|||||
|
Försvar |
1 027 |
373 |
|||
|
Bistånd |
400 |
-200 |
|||
|
Övrigt |
631 |
-461 |
|||
|
Summa utgiftseffekt |
5 287 |
10 810 |
Summa utgiftsökningar |
19 400 |
9 540 |
|
Budgetförstärkning |
-14 113 |
1 270 |
Moderaterna menar att regeringens åtgärder är otillräckliga. Den ökade sjukfrånvaron är ett allvarligt samhällsproblem. Regeringen föreslår i vårpropositionen ett antal åtgärder. Åtgärderna är dock främst inriktade på att minska statens kostnader för sjukskrivningarna och inte på att förändra beteendemönster. Vissa förslag kan vara direkt tillväxthämmande. Detta erkänner t.o.m. regeringen i diskussionen om de tröskeleffekter som uppstår p.g.a. högkostnadsskyddet i förslaget om förlängd sjuklöneperiod.
Den största budgetförstärkningen åstadkommer regeringen genom att förlänga sjuklöneperioden till tre veckor. Moderaterna avvisar regeringens förslag. Förslaget innebär en övervältring av både försäkringskassornas direkta kostnader för ersättning av inkomstbortfall och kassornas administrativa kostnader för de korta sjukfallen på företagen.
Endast de små företagen med en årlig lönesumma på mindre än 160 prisbasbelopp (ungefär 25 anställda) får kompensation för de ökade kostnaderna. För de andra företagen får förslaget samma effekt som en skattehöjning, men med skillnaden att företagen inte kan bedöma hur stor den blir i förväg.
Genom den förlängda sjuklöneperioden blir det ännu mer riskfyllt för ett företag att anställa. Det gäller särskilt personer som redan tidigare har en svag position på arbetsmarknaden, t.ex. de som varit sjukskrivna. Det gäller även grupper som statistiskt sett har mycket sjukfrånvaro, vilket t.ex. gäller äldre kvinnor. Genom konstruktionen med ett undantag för små företag skapas dessutom ett tillväxttak för företag. Det kommer att finnas ett starkt motstånd för ett företag att expandera om man riskerar att hamna över undantagsgränsen.
Även andra förslag från regeringen kan få negativa effekter på arbetsmarknaden. Det gäller t.ex. förslaget att utreda en rätt till heltidsanställning. En sådan rättighet för den anställde skulle självfallet minska arbetsgivarnas benägenhet att anställa en person på deltid. Risken är att förslaget inte leder till att fler deltidsarbetande kan få heltidsarbeten, utan att färre som inte har något jobb alls får ett arbete.
Det är ett framsteg att regeringen nu tillstår att en orsak till sjukfrånvaron är bristande incitament för sjukskrivna att återgå till arbete. Den åtgärd man föreslår – att sänka ersättningen till 77,6 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten – går i rätt riktning, men är otillräcklig.
Regeringen föreslår också att dagpenningen från a-kassa inte ska kunna överstiga sjukpenningen. För dem som har en sjukpenninggrundande inkomst som ligger vid taket i sjukförsäkringen innebär det en sänkning av ersättningen med över 6 000 kr i månaden till under 55 procent. Såsom lagförslaget är utformat gäller det även sjukskrivna som blir av med jobbet under sjukskrivningen.
Regeringens lappande i det befintliga regelverket har visserligen täppt till en del möjligheter att tjäna pengar på att kryssa mellan olika regelsystem (från a-kassa till sjukskrivning), men har i stället skapat nya vägar. Det kommer att bli ännu mer fördelaktigt att stanna hemma för vård av sjukt barn, som fortfarande ger en ersättning på 80 procent, i stället för att anmäla sig själv som sjuk då man har både en karensdag och en ersättning på 77,6 procent. Det är sannolikt att ökade utgifter för vård av sjuka barn kommer att motverka besparingseffekten via sjukpenningen.
För den som är arbetslös och sjukskriven och får en kraftig sänkning av sjukpengen kommer det i många fall att vara mer fördelaktigt att få sjukpengen omprövad till sjukersättning, dvs. att förtidspensionera sig. Det ska fortfarande ge en ersättning på omkring 64 procent. Vi börjar få ett ersättningssystem som ser ut som 80-talets skattesystem – ett lapptäcke av olika regler som mer uppmuntrar till systemhoppande än till arbete.
Incitamenten att förtidspensionera sig förstärkts ytterligare av att regeringen i en tidigare proposition (2002/03:89) föreslagit att en omprövning av sjukpengen till sjukersättning ska ske efter ett år samtidigt som man fått dra tillbaka förslaget om att sjukersättning ska omprövas vart tredje år. Regeringen aviserar att man ska återkomma med ett förslag om tidsbegränsad sjukersättning när man kommit fram till hur detta förslag ska kunna förenas med reglerna i LAS. Enligt LAS får man säga upp en anställd om denne har fått beslut om ”hel sjukersättning som inte är tidsbegränsad”. Om sjukersättningen görs tidsbegränsad måste lagen skrivas om för att arbetsgivarna ska kunna säga upp en anställd som får sjukpengen omprövad till sjukersättning. Vi gör bedömningen att förslaget kan genomföras omgående.
Att regeringen skjuter vallöftet att höja taken i sjuk- och föräldraförsäkringen från 7,5 till 10 basbelopp på obestämd framtid är rimligt ur ett tillväxtperspektiv, men mycket tvivelaktigt utifrån trovärdigheten för det demokratiska systemet. Väljarna, framför allt de som röstade på Socialdemokraterna just för att kunna vara hemma med sina väntade barn till en högre ersättning än idag, anser nog på goda grunder att regeringen har lurat dem. Särskilt allvarligt är detta eftersom varningsklockorna ringde i god tid före valet.
Ett anställningsstöd i form av en tidsbegränsad subvention av lönen ska inrättas för de långtidssjukskrivna som får en anställning hos en annan arbetsgivare. AMS ska administrera stödet som kommer att omfatta ungefär 3 000 personer. Moderaterna har tidigare, tillsammans med de andra borgerliga partierna, presenterat ett liknande förslag som gick ut på att arbetsgivare som anställde en långtidssjukskriven person skulle få en nedsättning av arbetsgivaravgiften till hälften under ett halvår.
Inom utbildningsområdet dras möjligheten till repetitionsstudier på gymnasienivå med högre studiebidrag ner. Nu försvinner möjligheten att få det högre bidraget om 82 procent av det samlade studiemedelsbeloppet för dem med fullständig treårig gymnasieutbildning. Detta är i grunden ett bra förslag, som ligger i linje med vad vi skissat på.
Det finns skäl att kritisera flera av regeringens förslag. I några fall ligger däremot förslagen i linje vad Moderaterna tidigare föreslagit. Det allvarligaste med regeringens vårproposition är dock inte det som står i den, utan det som saknas. Ingenstans finns en strategi för långsiktig tillväxt i svensk ekonomi.
Sveriges grundläggande problem har inte med Irakkriget eller den internationella lågkonjunkturen att göra. Sveriges problem är att vår ekonomi har för svag växtkraft. Resonemang om ekonomisk tillväxt känns ofta tekniska och komplicerade men handlar i grunden om att ett samhälle som begränsar människors möjligheter att växa inte är ett gott samhälle. Ekonomisk tillväxt är inget abstrakt, utan summan av enskilda människors växt.
”Tillväxtligor” och internationella välståndsjämförelser blir gärna till sifferbataljer som handlar mer om vilket sätt att räkna och jämföra BNP som är det rätta, och hur de senaste årens utveckling förhåller sig till vår omvärld. Men i grunden är frågan viktig och egentligen ganska enkel. Sverige är fortfarande ett av världens rikaste länder, men medan vi för trettio år sedan tillhörde den absoluta toppen, så ligger vi nu i mitten bland industriländerna. Sverige har lägst välstånd bland de nordiska länderna, och vi ligger inte längre jämsides med Schweiz och USA, utan jämför oss med Frankrike och Spanien. Svenska turister kan inte längre känna sig rika när de semestrar i övriga Europa.
Sverige gick från att vara ett fattigt jordbruksland till att vara ett utvecklat industriland under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. När Europa skulle resa sig efter andra världskrigets förödelse stod Sverige med en intakt industristruktur. Vi hade en väl fungerande ekonomi. De stora svenska industriföretagen, ASEA, Stora Kopparbergs Bergslagsaktiebolag, AGA, Alfa Laval, med flera, stod för kvalitet och trovärdighet. Den svenska näringslivsstrukturen byggde på tillgång till billiga råvaror – skog och järnmalm – och på ett antal framgångsrika uppfinningar. Det svenska samhällssystemet var gynnsamt för företagande, investeringar och arbete.
Sverige hade låga skatter och en liten offentlig sektor. 1950 var det svenska skattetrycket bara två tredjedelar av vad det var i Tyskland och Storbritannien. Ännu 1960 var de svenska skatterna på ungefär samma nivå som i resten av världen; de var obetydligt högre än de brittiska och ungefär 5 procentenheter lägre än de tyska. Stabiliseringspolitiken var inriktad på att upprätthålla stabila offentliga finanser och på att pris- och löneutvecklingen inte skulle avvika från omvärldens. Grundbulten för denna ordning utgjordes av att den svenska kronan, genom Bretton-Woods-systemet, var fast knuten till övriga viktiga valutor i världen.
Någon gång på 1960-talet började Sverige avvika från resten av världen. Den offentliga sektorn växte och skatterna sköt i höjden. Den politiska makten över människors vardag tilltog. På 1970-talet hade Sverige blivit ett land som markant avvek från resten av den rika världen. Förvisso steg den offentliga utgiftsandelen och skatterna i hela västvärlden, från runt 30 procent i genomsnitt i mitten av 1960-talet till mellan 35 och 40 procent under 1980- och 1990-talen. I Sverige hamnade de offentliga utgifterna i stället på mellan 50 och 60 procent av BNP. Inte ett enda år sedan 1979 har de svenska offentliga utgifterna tagit mindre än halva BNP i anspråk. I viss utsträckning har en liknande utveckling ägt rum i vissa andra länder, t.ex. i de övriga nordiska länderna, men inte i något av dessa länder har skattetrycket under så lång tid så markant avvikit från resten av den industrialiserade världens.
Det är också sedan 1970 som Sverige på allvar halkar efter. 1970 var Sverige världens femte rikaste land. Nu ligger vi någonstans mellan plats 12 och 19, beroende på vilket år man väljer, och på vilket sätt man räknar.
Under 1970- och 1980-talen doldes de strukturella problemen av de ständiga devalveringarna av kronan. Att löneökningarna översteg produktivitetstillväxten och prisstegringstakten i omvärlden skapade återkommande kostnadskriser. Det svenska näringslivet tappade i konkurrenskraft, men problemen skyldes över genom att kronans värde skrevs ned i förhållande till andra länders valutor. Industrins konkurrenskraft återställdes, men till priset av förlorat välstånd.
Överhettningen av ekonomin under 1980-talet, den följande finanskrisen och den slutgiltiga kollapsen för devalveringspolitiken när kronan tilläts flyta 1992 ledde till en insikt om att den svenska ekonomin behövde reformeras i grunden. En rad viktiga reformer genomfördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Marginalskatterna sänktes kraftigt. Kapitalbeskattningen och bolagsskatten reducerades. Kapitalmarknaderna avreglerades och förvärvsprövningen av utländska investeringar avskaffades. De centraliserade löneförhandlingarna övergavs i stor utsträckning, vilket lett till en mer flexibel och bransch- och företagsanpassad lönesättning. Ersättning och villkor i olika transfereringssystem stramades åt. Flera statliga företag privatiserades. En betydande avreglering och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet har skett, inte minst på kommunal nivå. Tack vare EU-medlemskapet och reformering av den svenska lagstiftningen har konkurrenskontrollen skärpts. Bostadsfinansieringssystemet reformerades. Även på arbetsmarknaden skedde en viss avreglering, genom att det blev lättare att göra undantag från ”sist-in-först-ut-principen” vid personalnedskärningar och att möjligheterna till visstidsanställningar ökat.
En av de viktigaste förändringarna var Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. EU-medlemskapet har medfört klara ekonomiska fördelar. Konkurrensen har ökat. Handeln har ökat. Medlemskapet och förberedelserna för valutaunionen bidrog också till att hålla nere inflationen och att hålla ordning och reda i statsfinanserna. EU-medlemskapet har också haft positiva effekter på investeringarna, både inhemska och utländska.
Det har rått politisk oenighet om många av dessa reformer, men samtidigt har det funnits en insikt i de flesta politiska läger om att strukturfelen i ekonomin krävt åtgärder. Både den moderatledda regeringen och de socialdemokratiska regeringarna har genomdrivit viktiga reformer.
Att stabiliseringspolitiken inriktades på att upprätthålla låg inflation och stabila statsfinanser var viktigt. Att penningpolitiken delegerades till en oberoende centralbank och budgetprocessen stramades upp genom fleråriga utgiftstak gav den ekonomiska politiken större trovärdighet.
Det är dessa reformer som gjort att den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1990-talet var bättre än under de föregående decennierna. Det som är allvarligt är att reformverksamheten avstannat. De goda åren på 1990-talet hade kunnat användas till en offensiv politik för tillväxt – en politik med lägre skatter, ökat oberoende för enskilda människor och bättre utrymme för företagande och investeringar. Nu är de goda åren förslösade. Det kommer därför att vara svårare att genomföra en politik för tillväxt, men inte mindre viktigt.
Därför är det förvånande att det i vårpropositionen inte finns någon strategi för hur vi ska främja den ekonomiska tillväxten. Tvärtom föreslås åtgärder som riskerar att skada ekonomins funktionssätt.
Sverige behöver en strategi för tillväxt, nu mer än någonsin. Den socialdemokratiska modellen har återigen kört in i väggen. De statsfinansiella problemen beror, förutom på oförmågan att hantera de exploderande ohälsotalen, på att Sverige har för dålig växtkraft. Regeringens lösning är att höja skatten genom att vältra över kostnaderna för sjukskrivningarna på arbetsgivarna. Det är bara genom tillväxt vi kan göra så att pengarna räcker både till sådant som ska finansieras via skattsedeln och till att förverkliga människors livsprojekt. Vi moderater har som mål att höja den varaktigt hållbara tillväxten till 3 procent. Det är ett ambitiöst mål – idag ligger förmodligen den varaktigt hållbara tillväxtnivån i svensk ekonomi kring 2 procent – men ändå inte omöjligt.
Ekonomisk tillväxt kan skapas på olika sätt. Vi kan arbeta mer. Vi kan höja vår utbildningsnivå – öka ”humankapitalet”. Vi kan bygga upp ett större kapital – fler och bättre maskiner. Och vi kan kombinera dessa tre ”produktionsfaktorer” på nya och bättre sätt – höja produktiviteten. En av de viktigaste förutsättningarna för att kunna ta till vara våra resurser på bästa sätt och kunna höja produktiviteten är ett gott företagsklimat, både för gamla och nystartade företag. Framgångsrikt företagande handlar i grunden om att skapa ökat välstånd genom att kombinera resurser på nya sätt. På alla dessa områden finns i Sverige en stor potential.
När allt färre ska försörja allt fler utsätts samhället för påfrestningar – både enskilda människor, stat och kommun. Känslan av att kunna försörja sig själv och sin familj är grunden för tryggheten. För dem som inte har ett arbete hotas denna trygghet. Inga arbetslöshetsförsäkringar kan någonsin återskapa denna förlorade trygghet. När färre arbetar måste också skatterna vara högre för dem som arbetar. Då hotas även tryggheten för dem som har ett arbete, när skatterna gör att det blir svårt att leva på sin lön. Färre som arbetar betyder också att stat och kommun får lägre skatteintäkter. På så vis blir det svårt för stat och kommun att klara av sina åtaganden.
De två diagrammen nedan beskriver Sveriges problem. Det första diagrammet beskriver hur arbetstiden utvecklats sedan mitten av 1980-talet. Som framgår arbetar de som befinner sig på jobbet i genomsnitt mer nu än för 15 år sedan. De arbetskraftsundersökningar som genomfördes mellan 1976 och 1986 är inte riktigt jämförbara med de siffror som redovisas i diagrammet, men de tyder på att den genomsnittliga arbetstiden för personer som befinner sig på jobbet stigit även jämfört med 1970-talet.
Diagram 1 – Antalet arbetade timmar per vecka och person i arbete.
Källa: AKU
Det andra diagrammet beskriver antalet arbetade timmar per person i arbetsför ålder. Detta diagram ger en helt annan bild av verkligheten. Den genomsnittliga arbetstiden har sjunkit sett till hela den del av befolkningen som är i arbetsför ålder. Förklaringen till dessa motsägelsefulla bilder är att det idag är en mindre del av den potentiella arbetskraften som faktiskt arbetar.
Diagram 2 – Antalet arbetade timmar per vecka och person i arbetsför ålder.
Källa: AKU
Regeringen har ett mål för den andel av arbetskraften som är arbetslös, och för hur stor del av arbetskraften som ska vara sysselsatt. Däremot finns inget mål för hur många som faktiskt ska arbeta. Den öppna arbetslösheten kan minska av flera skäl. Den
reduceras tack vare att människor får riktiga jobb, men också för att de arbetslösa ger upp, blir förtidspensionerade eller på annat vis försvinner från arbetsmarknaden.
Arbetslösheten kan också minska om sjukskrivningarna ökar. En person som är sjukskriven, men har en anställning, räknas i statistiken som sysselsatt. Av diagram 3 framgår att praktiskt taget hela minskningen av arbetslösheten har skett genom att människor antingen försvunnit från arbetsmarknaden, eller genom att människor visserligen är sysselsatta, men inte befinner sig i arbete.
Diagram 3. Antalet personer som inte är i arbete.
Källa: AKU
Av de 5,6 miljoner personer som är i åldern 16–64 år var det 2002 över två miljoner som inte gick till arbetet en vanlig arbetsvecka. Ungefär hälften av dessa har semester, kompledigt, studerar, gör värnplikten, befinner sig utomlands, arbetar i det egna hushållet eller är föräldralediga. Men då återstår en miljon svenskar som är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade. Dessutom har drygt 100 000 av dem som är sysselsatta arbeten inom ramen för någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Av dem som arbetar betraktas också över 200 000 personer som undersysselsatta, dvs. de kan av arbetsmarknadsskäl inte arbeta så mycket som de vill.
Det viktigaste skälet till att så många människor inte arbetar är regeringens oförmåga att ta tag i problemet med den ökande sjukfrånvaron. Detta är ett stort misslyckande.
Antalet ersatta sjukdagar avseende längre frånvaro har, sedan 1997, ökat med 133 procent.
Stigande sjukfrånvaro är emellertid inte den enda förklaringen till att medelarbetstiden faller. Riksbankens beräkningar av hur medelarbetstiden utvecklats korrigerad för frånvaro p.g.a. sjukdom visar på en vikande tendens även rensat för sjukfrånvaron. Jämfört med 1994–95 har arbetstiden mätt på detta sätt gått ned med ca 3 procentenheter och den negativa tendensen är särskilt stark de senaste tre åren.
Minskningen av arbetstiden sammanhänger, vid sidan av sjukfrånvaron, med tre faktorer:
Den första är en ökning av annan frånvaro än sjukdom, t.ex. till följd av föräldraledighet, semester eller vård av barn.
För det andra har över- och mertid minskat samtidigt som avtal mellan arbetsmarknadens parter minskat arbetstiden.
För det tredje har det skett en förskjutning med fler personer som väljer att övergå från heltids- till deltidsarbete.
Hur stor del av dessa förändringar som är konjunkturella och av mer temporär natur är svårt att bedöma, men att frånvaron ökar generellt tyder på att det kan vara en effekt av att de samlade marginaleffekterna i bidrags- och skattessystemet spelar en viss roll, vilket gör att det finns skäl att anta att nedgången är mer varaktig.
Den trendmässigt svaga utvecklingen av arbetsutbudet utgör den stora utmaningen för den ekonomiska politiken. Som framgår av tabell 6 bidrar befolkningstillväxten till en ökning av arbetsutbudet med ca 0,8 procent per år under prognosperioden. Eftersom det faktiska arbetsutbudet ligger påtagligt under det potentiella skulle denna faktor kunna ge ett starkt bidrag till tillväxten. Som framgår av tabellen bortfaller emellertid ca 0,6 procent av ökningen av arbetsutbudet p.g.a. effekterna av olika transfereringssystem.
Tabell 6. Beräknat tillskott till arbetskraften
|
Årligt procentuellt bidrag |
2002 |
2003 |
2004 |
2005 |
|
Arbetskraften |
0,1 |
0,0 |
0,2 |
0,4 |
|
Bidrag från befolkning (16–64 år) |
0,8 |
0,7 |
0,8 |
0,9 |
|
Bidrag från AMS-program |
-0,2 |
0,0 |
0,2 |
0,2 |
|
Bidrag från utbildning |
-0,2 |
-0,3 |
-0,3 |
-0,3 |
|
Bidrag från frånvaro |
-0,7 |
-0,6 |
-0,6 |
-0,5 |
|
Bidrag från övriga faktorer |
0,4 |
0,1 |
0,1 |
0,1 |
Källa: Riksbanken
Den demografiska utvecklingen är förhållandevis förmånlig ur ett arbetskraftsperspektiv. Så var även fallet under 1990-talet. Trots detta utvecklas arbetsutbudet svagt.
I ett längre perspektiv ter sig utvecklingen än mer problematisk. En faktor som Sverige, liksom många andra länder, kommer att påverkas av är den åldrande befolkningen. Andelen äldre i befolkningen ökar påtagligt, vilket kan bidra till en avsevärd minskning av arbetskraftsdeltagandet.
Diagram 4. Årlig tillväxt (procent) av arbetstimmar 1981–2050.
Diagram 4 visar Riksbankens beräkningar av tillväxten i de faktiska arbetstimmarna under perioden 1981–2001 tillsammans med en beräknad tillväxt under perioden 2002–2050. Den beräknade tillväxten för arbetstimmarna tar sin utgångspunkt i SCB:s prognos över den svenska befolkningen fram till 2050 och låser övriga bestämningsparametrar till 2002 års nivå. Den genomsnittliga ökningen av arbetstimmarna uppgick till ca 0,4 procent under perioden 1981–2001. Den beräknade genomsnittliga ökning 2002–2050 ligger på 0,01 procent per år. Arbetskraften kommer således inte att ge något bidrag till tillväxten under perioden 2002–2050. Skulle den trendmässiga minskningen av arbetsutbudet bestå finns det en uppenbar risk att den långsiktiga tillväxten åter kommer att ligga kring de 1,5 procent som var genomsnittet för 1970- och 1980-talen.
Sveriges grundproblem är inte svårformulerat. Om allt färre ska försörja allt fler så blir bördan på dem som arbetar allt tyngre. På sätt och vis föder de exploderande sjukskrivningarna sig själva. Ju fler som inte är på arbetet, desto hårdare blir belastningen på dem som blir kvar, och ju större är risken att de i sin tur drabbas av ohälsa. Skattetrycket blir också en direkt funktion av att färre arbetar. En stor del av dem som inte arbetar försörjs på ett eller annat vis via skatter. De som jobbar måste därför betala en allt större del av sin inkomst i skatt.
Omvänt kan detta också uttryckas mycket enkelt. Om fler jobbade så skulle det bli fler som betalade skatt. Då skulle skatten för varje enskild person kunna vara lägre, utan att de totala skatteintäkterna för den skull skulle minska. På sikt är det den enda möjliga lösningen för att finansiera den offentliga sektorn.
En av de viktigaste åtgärderna för att få fler i jobb är att ge företag möjlighet att växa och att se till att de vågar anställa. Regeringens förslag för att öka arbetskraftsutbudet är i bästa fall verkningslösa, och i flera fall skadliga. Vad som krävs är istället mindre regler, ökad flexibilitet och lägre kostnader för att anställa.
Det måste också löna sig bättre för den enskilde att arbeta istället för att vara sjukskriven eller arbetslös. Detta handlar i grunden inte om att människor är lata eller fuskar, utan om att man anpassar sig efter rådande system. När bidrags- och skattesystemen är utformade så att det för många människor inte lönar sig att ta en anställning så är det inte så konstigt de låter bli att skaffa ett jobb. När det lönar sig mer att bli sjukskriven från ett jobb man inte trivs med än att byta till ett annat, kanske sämre betalt jobb, så väljer många den första lösningen.
Företagande är grunden för en dynamisk ekonomi. Etablerade företag måste ständigt anpassa sig för att inte gå under. Samtidigt är en viktig del av ett marknadsekonomiskt system att nya företag startas just för att slå ut de gamla företag som inte klarar av denna anpassningsprocess. Därför är det bekymmersamt att nyföretagandet i Sverige är så lågt. Ett viktigt symptom på att något är fel är att både företag och ägandet av svenskt näringsliv flyttar ut till andra länder.
Att företag köps, säljs och slås samman över nationsgränser är i grunden positivt. Det som är bekymmersamt för Sverige är att processen är så ”enkelriktad”. Statistik från FN-organet UNCTAD visar att värdet av de svenska företag som köps av utländska företag är betydligt större än värdet av de utländska företag som köps av svenska. I tabell 7 redovisas de svenska företag med mer än 1 000 anställda som sålts till utländska köpare under de senaste 15 åren.
Tabell 7. Försäljningar av svenska företag med mer än 1 000 anställda till utländska köpare.
|
1987 |
Asea |
|
1988 |
Johnson Line |
|
1989 |
Saab Automobile/Holmen Hygien/Boliden Kemi |
|
1990 |
Marabou/Swedish Match/Uddeholm |
|
1991 |
Alfa Laval/Fundia |
|
1992 |
Freia Marabou/Avesta |
|
1993 |
Nobel/Nyman & Schultz |
|
1994 |
Esab/OK Petroleum |
|
1995 |
Partena/Pharmacia/Pripps |
|
1996 |
Autoliv/Swebus/Gullspång |
|
1997 |
Fritidsresegruppen/Frigoscandia (ASG)/Linjebuss/Nordbanken/Hägglunds |
|
1998 |
Astra/Lux/PLM/Stora/BLT |
|
1999 |
ASG/Kockum Naval Systems/Aga/Scancem/Enator/Volvo PV |
|
2000 |
Svedala/BPA/Zeteco/Kalmar Industries/BT Industries |
Källa: Ägarpolitik och ägarstruktur i efterkrigstidens Sverige (Henrekson/Jakobsson, 2001).
Utöver dessa större företag är en lång rad fler välkända svenska företag i helt eller till större del i utländsk ägo. Det handlar om bland andra Aga, Bilspedition, Avesta, Birka Energi, Bofors, BPA, BT Industries, Forsheda, Modo Papper, Gustafsberg, Barnängen, Abu Garcia, Liljeholmens, Nordsjöfärg, Orrefors, Stiga, Tretorn, Peak Performance, Tumba Bruk, Östgöta Enskilda Bank, Nynäs Petroleum, Scandic Hotel, Sydkraft, Trygg Hansa Sak, Europolitan, Graningeverken, Aftonbladet, Abba Seafood, Alfred Berg, Hasselblad, Malmö Aviation, Nordea, Pressbyrån, Silja Line, Programator, Tarkett, Transwede, Wasabröd, för att ta några exempel.
Det finns självfallet även exempel på förändringar som sker i motsatt riktning. Securitas har köpt amerikanska Pinkertons även om man också flyttat ut sitt huvudkontor. Företag som Ikea och Tetrapak är internationellt framgångsrika, men med huvudkontor och ägare utomlands. Autoliv är tillsammans med Boliden exempel på företag där utvecklingen har gått åt andra hållet och huvudkontor och ägande flyttat hem.
Att huvudkontor förflyttas över nationsgränser och byter lokaliseringsland är ett internationellt fenomen som blivit allt vanligare de senaste åren, inte minst till följd av allt fler gränsöverskridande fusioner och företagssammanslagningar. En trend tycks emellertid vara att det är betydligt fler huvudkontor som flyttar från Sverige än till Sverige. Erfarenheterna från de senaste åren säger oss att om ett svenskt företag fusionerar med ett utländskt är det troliga att huvudkontoret kommer att placeras i det utländska företagets hemland. Men vi kan också se hur företag med svenskt ägande väljer att flytta ut sitt huvudkontor.
Denna trend accelererade i slutet av 1990-talet. Mellan 1997 och 2000 flyttade 47 svenska storföretag sina huvudkontor från Sverige (Nutek, 2000). Det vanliga var att detta skedde i samband med fusioner med utländska företag. Närmare 30 procent av Sveriges 250 största företag hade år 2000 sina huvudkontor utanför Sverige. 1997 var motsvarande siffra 10 procent och 1990 var den 6 procent (se diagram 5).
Diagram 5. Andel av svenska företag som har huvudkontoret utomlands.
Andra viktiga nyckelfunktioner är ofta knutna till huvudkontoret – företagen själva nämner ofta forskning och utveckling – och dessa har en tendens att följa med huvudkontoret om detta flyttas till ett annat land. Bland de företag om planerar att flytta huvudkontoret till annat land är det en klart större andel som uppger att de har för avsikt att dra ned på FoU-verksamheten i Sverige, jämfört med andelen som inte planerar att flytta huvudkontoret (Nutek, 2000).
Utflyttningen av ägande och företag skulle kanske inte vara något problem om det samtidigt skapades nya företag som växte och blev stora. Men det gör det inte. Ett problem är att det finns för få små företag. En jämförelse visar att det finns färre småföretag i Sverige i förhållande till befolkningen än i något annat EU-land. (Se diagram 6.)
Alla företag som idag är stora har en gång varit små. Ju färre små företag det finns, desto färre företag finns det som kan bli morgondagens storföretag.
Diagram 6. Antal företag med 0–50 anställda per 1 miljon invånare i EU-länderna. (Data för Irland saknas.)
Nyföretagandet år 2001 var det lägsta på tio år, och minskningen har fortsatt både under 2002 och hittills i år. Småföretagarorganisationen Företagarnas undersökningar visar dessutom att både aktiviteten och framtidstron hos småföretagen sviktar. Den nedgång man ser nu är den längsta sedan början av 1990-talet.
En annan bild av de svenska företagens växtproblem får man om man beaktar när de stora svenska företagen startats. Inte ett enda av de femtio största företagen i Sverige har startats efter 1970. Fler än hälften startades före första världskriget.
Även i näringslivet som helhet finns allvarliga sjukdomstecken, som inte har med konjunkturen att göra, utan som tyder på strukturella problem. För att kunna växa på sikt måste näringslivet hela tiden investera i ny utrustning och nya produktionsprocesser. Därför är det allvarligt att det svenska näringslivets bruttoinvesteringar som andel av BNP ligger lägst inom EU. Sverige har legat under EU-snittet åtminstone sedan 1995, som är det första år som Eurostat redovisar data för. (Se diagram 7.)
Diagram 7. Näringslivets bruttoinvesteringar som andel (procent) av BNP i Sverige och EU.
Låg tillväxt betyder med nödvändighet lägre skatteintäkter. Den hårda svenska beskattningen av ägandet får extra allvarliga konsekvenser. Socialdemokraterna uppskattade i en rapport (”Skatter och jobb för rättvisa”, Socialdemokraterna, 3 september 1999) att de svenska hushållens icke-deklarerade sparande i utlandet år 1997 uppgick till 325 miljarder kronor. Men den rena skatteflykten är inte det allvarligaste problemet. Det allvarliga är att företag som aldrig startas aldrig betalar någon skatt och att företag som flyttar utomlands, eller människor som anställs utomlands istället för i Sverige inte betalar skatt i Sverige. På så vis undergräver högskattestaten förutsättningarna för sin egen existens.
För grunden till det låga nyföretagandet och till utflyttningen av svenska företag är den höga skatten på ägande. Skatterna på företag är inte anmärkningsvärt höga i Sverige. Det är skatterna på företagare som är alltför höga. Diagram 8 beskriver beskattningen av ägande i Sverige i förhållande till övriga industriländer. Skillnaden har dessutom ökat under senare år eftersom ägarbeskattningen mildrats i många länder.
Diagram 8. Den svenska ägandeskatten i jämförelse med ägandeskatten inom OECD. (OECD-snitt=100)
Ägandeskatt definieras här som summan av bolagsskatten, utdelningsskatten, reavinstskatten och förmögenhetsskatten.
Även inkomstskatterna är av betydelse, inte minst för möjligheterna att få utbildad arbetskraft till Sverige. En internationell jämförelse visar på en mycket hög beskattning av arbete i Sverige, relativt andra länder. Sverige ligger exempelvis 14 procentenheter över genomsnittet för EU-länderna. (Se diagram 9.)
Diagram 9. Genomsnittlig effektiv skattesats på arbete, procent.
De höga inkomstskatterna innebär inte bara att allt fler högutbildade flyttar utomlands. Även utflyttningen av företag och företagande beror till stor del på inkomstskatterna. Många företagsledare nämner just de höga skatterna på arbete som en av de främsta faktorerna bakom utflyttningen av företag. För företag blir det naturligtvis svårare att attrahera kompetent personal med de höga svenska inkomstskatterna.
För att locka utländsk högutbildad arbetskraft till Sverige har regeringen infört en s.k. expertskatt, det vill säga en lägre skatt för utländska medborgare som kommer till Sverige för att arbeta tillfälligt (tidsgränsen är tre år). Behovet av ett sådant undantag är i och för sig inte svårt att förstå, och samtidigt är det ett erkännande från regeringens sida om att de svenska inkomstskatterna inte är konkurrenskraftiga. Det beklagliga är att regeringen inte drar de fulla konsekvenserna av det förhållande som man av allt att döma själv ser som icke fördelaktigt för Sverige.
I regeringens vårproposition finns inga förslag som underlättar för företagandet. Betydelsen av Simplexkommissionens arbete betonas återigen, men vi väntar ännu på några resultat i termer av förenklingar. Att sätta upp kvantitativa mål för förenklingsarbetet kan vara ett steg i rätt riktning, men det vore ännu bättre om konkreta åtgärder vidtogs.
Utredningen som skulle se över de diskriminerande s.k. 3:12-reglerna, som missgynnar småföretag i förhållande till större företag, har lämnat sitt slutbetänkande för snart ett år sedan men ännu har regeringen inte presterat några konkreta förslag, trots att problemet fortfarande finns kvar.
En politik för företagande är en politik som uppmuntrar företagare. Då måste arvs- och gåvoskatterna, som ofta innebär att ett företag går under vid ett generationsskifte, avskaffas. Då måste arbetet med regelförenkling resultera i konkreta förslag, och 3:12-reglerna måste avskaffas.
Grunden för framtidens välstånd ligger i att ha en välutbildad befolkning. Att alltför många skolelever lämnar skolan med otillräckliga kunskaper drabbar inte bara dessa elever personligen, utan är också ett samhällsproblem.
Även vad gäller den högre utbildningen släpar Sverige efter. På forskningens område kan vi se att de statliga satsningarna på forskning och utveckling är små i ett internationellt perspektiv. Staten litar på att företagens egen forskning och utveckling ska räcka för att ge oss framtidens välstånd, men företagen försvinner utomlands. Företagsflykten gör också att den viktiga marknaden för t.ex. svenska ingenjörer och blivande företagsledare försvinner.
En politik för tillväxt måste innehålla satsningar på högre utbildning och forskning. Att spara på dessa områden är att offra framtiden.
Ekonomiskt välstånd skapas inte bara av investeringar i maskiner, kunskaper eller av att vi blir fler som arbetar. Minst lika viktigt är det som brukar kallas ”produktivitet” och som skulle kunna beskrivas som ett mått på hur väl vi använder våra resurser. Ökad produktivitet betyder inte att vi jobbar hårdare, utan att vi hittar nya och bättre sätt att arbeta på.
I den offentliga sektorn är produktivitetsutvecklingen ofta svag. Det är väl känt att de som arbetar i den offentliga sektorn ofta känner sämre tillfredsställelse med sina arbetsgivare. Bl.a. har Kommunalarbetareförbundet gjort ett par undersökningar där man jämfört arbetsvillkoren i vård- och omsorgsföretag privat respektive kommunal huvudman.
Privata arbetsgivare är oftast bättre på att ta till vara de anställdas initiativ och förmågor. Att begränsa konkurrensen inom sektorer som vård, skola och omsorg skapar en arbetsmarknad som försvårar för kvinnliga entreprenörer genom att begränsa möjligheterna till företagande inom de områden där en stor andel kvinnor jobbar. Stela offentliga strukturer motverkar anställdas engagemang och nytänkande. Sämre lönebildning ger sämre kunskapsutveckling och karriärvilja.
Företag som är utsatta för marknadens disciplinerande inverkan kan heller inte dölja ineffektivitet på samma vis som en kommunal eller statlig verksamhet. Medan en friskola som inte får några elever tvingas lägga ned, så kan en kommunal skola som inte svarar mot elevernas krav och behov luta sig mot kommunens skattkista. Konkurrensutsättning och en växande marknadssektor kan på så vis främja effektiviteten i ekonomin. En alltför stor del av ekonomin befinner sig idag utanför marknadsekonomisk dynamik och entreprenörsanda – verksamheter som begränsas av den offentliga sektorns gränser, regelverk och finansiering.
Att bryta upp de offentliga monopolen kan också skapa en marknad för framtidens företag. Mycket tyder på att det är just inom tjänstesektorn som framtidens jobb och framtidens expansiva företag finns. Men tjänstesektorn domineras idag av den offentliga sektorn, där möjligheterna att skapa växande företag är liten. Den uppluckring som trots allt skett visar på möjligheterna inom denna sektor. Vem vet, nästa svenska exportframgång kanske är företag inom skolsektorn, eller vårdsektorn?
Kärnan bakom all långsiktig ekonomisk utveckling är specialisering. Även här begränsar den stora offentliga sektorn våra tillväxtmöjligheter. Genom våra höga skatter och de stora skattekilar som de skapar, minskar möjligheterna att utnyttja att vi är olika bra på olika saker. Dessutom hindrar detta framväxten av dynamiska företag inom servicesektorn.
Det är omöjligt att exakt värdera hur mycket högre tillväxt olika typer av strukturreformer av den svenska ekonomin skulle kunna innebära i termer av ökad tillväxt. Ett stort antal vetenskapliga studier visar dock på att effekterna kan bli betydande.
En viktig strukturreform är vi moderater överens med regeringen om, nämligen införandet av euron. Studier om valutaunioners inverkan på handeln pekar på mycket stora effekter. Omsatt i tillväxt skulle en anslutning till den gemensamma europeiska valutan kunna innebära en ökning av BNP på mellan 15 och 25 procent på två à tre decennier. Översatt till årstakt motsvarar det en höjning av tillväxttakten med 0,3–0,7 procent.
En aktuell IMF-studie visar att mer dynamisk arbetsmarknad, med bland annat lägre ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen, flexiblare arbetsrätt och lägre marginalskatter skulle kunna minska den strukturella arbetslösheten med 3 procentenheter och ge en produktionsökning om 5 procent. Om reformer av arbetsmarknaden kompletterades med andra effektivitetshöjande reformer, såsom undanröjande av konkurrenshinder, skulle produktionsökningen kunna bli det dubbla.
Både praktisk erfarenhet och forskning visar att konkurrensutsättning av offentlig verksamhet kan innebära stora förbättringar både av kvalitet och effektivitet. Återhållsamma beräkningar visar på en effektiviseringspotential motsvarande 1,5 och 3,5 procent av BNP.
Det finns starka skäl att tro att utbildning har stor betydelse för den ekonomiska tillväxten. De kvantitativa uppskattningarna av utbildningens betydelse blir dock av naturliga skäl osäkra, men det finns beräkningar som visar att om arbetskraftens genomsnittliga utbildning ökar med ett år, så kan den årliga tillväxttakten öka med 0,72 procent per år.
Nu är inte befolkningens rent kvantitativa utbildningsnivå det enda som har betydelse, utan hur väl utbildade människor är, liksom hur utbildningssystemet är uppbyggt. Vissa forskare menar att effekterna på tillväxten är ännu större om man dessutom tar hänsyn till utbildningens kvalitet.
Moderaternas ekonomiska politik syftar till att lägga grund för en uthållig tillväxt på 3 procent årligen. Flertalet bedömare, bl.a. Riksbanken och Konjunkturinstitutet, bedömer att den potentiella tillväxttakten i Sverige med nuvarande ekonomiska förutsättningar ligger kring 2 procent. För att möjliggöra en varaktig höjning av tillväxttakten krävs att arbetskraftsutbudet ökar och att produktiviteten höjs. Det kan bara ske genom en politik som gör det mera lönsamt att arbeta, utbilda sig, spara och investera.
En politik för tillväxt kräver sänkta skatter. Vi prioriterar att sänka sådana skatter som är särskilt skadliga. Det gäller främst skatter på arbete. Att sänka skatter på arbete gör att människor kan leva på sin lön, men när det lönar sig bättre att arbeta så har det också positiva effekter på arbetskraftsutbudet, och därmed på tillväxten. Lägre skatt på arbete betyder också minskat bidragsberoende.
En politik för tillväxt kräver en stram utgiftspolitik. De offentliga utgifterna beräknas 2003 nå 56,4 procent av BNP, vilket är hela 2 procent mer än 2001. Vår budgetpolitik syftar till att vända denna utveckling. Ökad tillväxt, som inte används för att ytterligare öka de offentliga utgifterna, utan stannar hos medborgarna är den väg vi väljer. På kort sikt krävs dock tydligare budgetförstärkningar. Framför allt måste ersättningsnivåerna i bidragssystemen sänkas.
En politik för tillväxt kräver att de offentliga uppgifterna sköts väl. Skola, högre utbildning, forskning, infrastruktur, sjukvård, rättsväsende, polis och försvar måste fungera. Moderat utgiftspolitik bygger på att statens uppgifter ska vara begränsade. Därigenom kan vi också satsa mer resurser än regeringen gör på att väl fullgöra dessa uppgifter.
Vi moderater presenterar ett budgetalternativ som ger bättre finansiellt sparande för den offentliga sektorn än regeringens alternativ. Även efter våra skattesänkningar och utgiftssatsningar leder vår politik till en bättre budgetutveckling. Vi föreslår budgetförstärkningar på nästan 40 mdr kr, skattesänkningar på ungefär 20 mdr kr och satsningar på bl.a. vård, skola, handikappomsorg, forskning, försvar och infrastruktur på ca 10 mdr kr. Det finansiella sparandet förbättras med uppemot 10 mdr kr mer än med regeringens politik redan 2004. Även för 2005 och 2006 föreslår vi åtgärder som leder till att det finansiella sparandet blir påtagligt starkare än i regeringens kalkyler.
Ökad personlig frihet ger bättre möjligheter för ekonomisk tillväxt. När politiken blir för omfattande minskar utrymmet för den spontanitet och kreativitet som för mänskligheten framåt. Det är erfarenheten av de senaste decenniernas utveckling i Sverige. Ett samhälle som håller tillbaka människors skaparkraft och i stället ägnar mycket stor möda åt att fördela de resurser som redan finns blir ett fattigare samhälle för alla.
Men det viktigaste skälet till att människors personliga frihet måste förstärkas är att det i sig är rätt att människor får bestämma över sina egna liv. Varje människa är ett mål i sig själv. Och ingen annan än vi själva kan avgöra vilka våra individuella livsmål är. Det är det främsta argumentet för varför människor skall få bestämma över en större del av sin egen inkomst.
Att som idag beröva människor möjligheten att försörja sig på ett arbete och att kunna leva på sin egen lön innebär dessutom att man berövar dem en stor del av den värdighet som ligger i att kunna försörja sig själv och sin familj. Med lägre skatter kan många fler känna den stolthet och trygghet som följer av att kunna stå på egna ben. En sådan politik gör det också lättare för politiken att stå stark där den är oersättlig. Om mindre resurser behövs för att dela ut bidrag till arbetande och arbetsföra människor, blir det lättare att finansiera fler poliser, en bättre skola och en sjukvård utan köer.
Vägen bort från högskattestaten är en resa mot större välstånd, men framför allt mot ett Sverige med mer frihet, mer värdighet och mer livsglädje.
Sverige har världens högsta skatter. Det är i sig orimligt att mer än hälften av BNP går i skatt, men det är en följd av den så kallade välfärdsideologi som styrt den förda utgiftspolitiken.
Det är viktigt att först sänka de skatter som är mest hämmande för tillväxten. Det utrymme som skapas av våra budgetförstärkningar ska i första hand användas för att sänka eller eliminera sådana skatter.
Den viktigaste politiska uppgiften de närmaste åren är att öka arbetskraftsutbudet. Avkastningen på att arbeta påverkas av de samlade marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemen. Att sänka bidragsnivåerna och sänka skatterna är därför lika viktigt. Det är också viktigt att förbättra villkoren för företagande och nya jobb.
Den moderata skattesänkningsstrategin inriktar sig på att sänka inkomstskatten för dem som tjänar allra minst. Det är de höga skatterna på låga inkomster, ytterligare förvärrat av de mycket kraftiga kommunala och landstingskommunala skattehöjningar som nu genomförts, som skapar beroendet av bidrag och som dämpar viljan att arbeta. Det är lika viktigt att avskaffa värnskatten och höja gränsen för statlig inkomstskatt kraftigt.
Sverige behöver en genomgripande inkomstskattereform. Sänkta skatter gör det mera lönsamt att arbeta, spara och förkovra sig. En inkomstskattereform måste ge ökad social trygghet och motverka fattigdomsfällor. Det måste alltid löna sig att arbeta och att utbilda sig. Därför måste en skattereform lägga sin tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare.
Människor ska ges möjlighet att klara av sina egna grundläggande behov innan de börjar betala skatt. Därför bör grundavdraget höjas rejält. På sikt vill vi att de första 50 000 kronorna ska vara befriade från inkomstskatt.
Tillsammans med de sänkta ersättningsnivåer i transfereringssystemen som vi föreslår kommer detta att betyda att det för praktiskt taget alla människor lönar sig bättre att arbeta än att leva på bidrag. På så vis får alla människor makt över sina egna liv. Välfärden beror mer på egna insatser och mindre på om regeringen beslutar att infria sina vallöften eller ej. På så vis ökar också utbudet av arbetskraft, och tillväxten blir högre.
Den nuvarande statliga inkomstskatten betalas av närmare 40 procent av alla heltidsarbetande. Det är således inte någon exklusiv elit som betalar denna skatt. Den statliga inkomstskatten fungerar som straffbeskattning på heltidsarbete och utbildning och kompetens. Därför föreslår vi en kraftig höjning av brytpunkten och ett avskaffande av den så kallade ”värnskatten”. På sikt måste inkomstskatten bli proportionell.
Genom ett extra grundavdrag för barnfamiljer åtgärdas det orimliga i att skattesystemet inte tar hänsyn till försörjningsbörda. Utöver dagens barnbidrag vill vi därför införa ett extra grundavdrag för barn upp till 16 år vid den kommunala beskattningen. För dem som inte kan tillgodogöra sig avdraget utgår ett motsvarande bidrag.
Skatten på förmögenheter har slopats i de flesta länder. I Sverige tas förmögenhetsskatt ut även vid förhållandevis låga förmögenheter. Skattesatsen är internationellt sett hög. Det gör att Sverige kommit i en särdeles ogynnsam position i konkurrensen om kapital. Skatten ökar avkastningskravet på investeringar som görs här i Sverige, vilket leder till att många investeringar istället sker i andra länder.
Arvs- och gåvoskatten försvårar generationsskiften i familjeföretag. I värsta fall kan de göra att ett familjeföretag inte överlever ett generationsskifte. I Sverige har vi mycket låga skattefria belopp för arvsskatt jämfört med flertalet länder inom OECD och EU. Skattesatserna i Sverige är dessutom höga i jämförelse med snittet inom såväl EU som OECD. I kombination med övriga kapitalinkomstskatter är arvs- och gåvobeskattningen en viktig orsak till kapitalflykten från Sverige. Den bör därför avskaffas. Arvsskatten medför också att gamla människor tvingas flytta när make eller maka dött. Även av detta skäl måste den tas bort.
De s.k. 3:12-reglerna diskriminerar fåmansbolag. De leder bl.a. till att ägare till små, snabbväxande och vinstrika företag betalar extra hög skatt. Det gäller till exempel beskattning av aktieutdelning, reavinster och inkomstfördelning. Roten till de diskriminerande reglerna är att inkomst av arbete och inkomst av kapital beskattas olika högt.
Svenska aktieägare missgynnas i förhållande till utländska ägare, vilka i de flesta fall inte drabbas av någon beskattning av utdelningarna. Detta medför också att det utländska ägandet i svenska företag ökar, vilket i sin tur ökar benägenheten att flytta företagen eller delar av verksamheten ur Sverige. Vi vill successivt avskaffa dubbelbeskattningen.
De små företagen måste ges förutsättningar för att växa för att vårt mål om högre tillväxt ska kunna nås. Därför ges slopad förmögenhetsskatt och slopad arvsskatt och gåvoskatt hög prioritet. Dessutom måste de diskriminerande 3:12-reglerna, som straffbeskattar fåmansföretag, avskaffas. Dessa skatter skadar svenska småföretag och i synnerhet familjeföretagen.
Fastighetsskatten är i dag en skatt på en fiktiv avkastning på husets taxeringsvärde utan någon koppling till en verklig inkomst. Skatten drabbar alla boendeformer i Sverige. Bostadsrättsföreningar betalar skatt på värdet av fastigheten och för hyresrätter gäller i regel att en halv månadshyra per år utgörs av fastighetsskatt. Fastighetsskatten för småhus varierar starkt, och skattens storlek beror i hög grad på var fastigheten är belägen. Bostadsrättsföreningar är därtill tvingade att ta upp en fiktiv schablonintäkt till beskattning. Även denna grundar sig på taxeringsvärdet. Vi vill avskaffa fastighetsskatten. Till att börja med vill vi återställa värdet till det som gällde 1997. Procentsatsen för fastighetsskatten bör därför sänkas successivt. Nästa år bör den sättas till 0,9 procent för småhus och 0,5 procent för flerbostadshus. Skattesatsen ska successivt sänkas tills fastighetsskatten är avskaffad. För att minska de regionala skillnaderna ska endast halva markvärdet användas som grund för beskattning. Schablonintäkten avskaffas omedelbart.
Moderaterna föreslår också skattesänkningar på en lång rad andra områden. Detta gäller bland annat:
Genom avdragsrätt för hushållsnära tjänster skapas förutsättningar för människor med vanliga inkomster att kunna köpa tjänster. Det höga svenska skattetrycket drabbar särskilt de verksamheter där det finns ”gråa” eller ”svarta” alternativ. Tjänster riktade mot hushållen är ett exempel. Många sådana arbetsuppgifter utförs i dag i form av ”gör-det-själv” eller svart. För tjänster utförda i hemmet ska enligt vår mening en skattereduktion på 50 procent av arbetskostnaden på maximalt 50 000 kronor per hushåll införas.
Hög bränslebeskattning medför att arbetsresor försvåras och att utrymmet för umgänge med familj och vänner krymper. Skatten på såväl bensin som diesel bör sänkas. Den ska inte vara högre i Sverige än genomsnittligt i Europa.
Reseavdragen förbättras. Det avdrag som i dag medges täcker inte kostnaderna för bilresor. Allteftersom bränslepriset ökat har värdet av avdraget urholkats.
Enligt vår mening ska miljöskatter tas ut i produktionsledet medan energiskatter ska tas ut i konsumentledet. Då blir beskattningen konkurrensneutral mellan olika energiproducenter och mellan olika bränslen. I Sverige finns en skatt som bryter mot denna princip. Det är den extra energiskatt som tas ut på el producerad i kärnkraftverk. På sikt bör den tas bort. Redan nästa år bör den sänkas.
Beskattningen av diesel som används i jord- och skogsbruk sänks till samma nivå som i våra främsta konkurrentländer, och skatten på växtnäring slopas för att ge det svenska jordbruket rimliga förutsättningar att konkurrera.
Avdraget för avgift till pensionsförsäkring ökas för att stimulera och underlätta det egna sparandet till en trygg ålderdom.
De återstående resterna av reklamskatten avskaffas eftersom den inte är konkurrensneutral och dessutom är administrativt svårhanterlig.
När de skattefria införselkvantiteterna av öl, vin och sprit från andra EU-länder stiger är det viktigt att anpassa de svenska alkoholskatterna till omvärldens nivåer, inte minst för att den svenska bryggerinäringen ska kunna konkurrera på samma villkor som utländska producenter.
Moderaterna anser att regeringen inte för en tillräckligt ansvarsfull ekonomisk politik och förordar att den offentliga sektorns konsoliderade finansiella sparande bör stärkas ytterligare. Moderaterna anser också att det är nödvändigt att säkra en högre långsiktig tillväxt genom en politik med lägre skatter, mindre generösa bidragssystem och en avreglering av arbetsmarknaden. En sådan politik gör det lönsammare att spara, arbeta och investera och höjer den potentiella tillväxten, vilket på sikt också gör det lättare att finansiera en god vård, skola och omsorg.
För att stärka budgeten och sänka skatterna är det nödvändigt att genomföra omfattande budgetförstärkningar. Vi redovisar våra detaljförslag på olika utgiftsområden i samband med budgetpropositionen, men i övergripande termer kan budgetförstärkningarna beskrivas så att bidragssystemen görs mindre generösa. Som framgår av tabell 8 ligger drygt 16 mdr kr av besparingarna på sjuk-, föräldra- och arbetsskadeförsäkringarna, 6 mdr kr på arbetsmarknadspolitiken 2,5 mdr kr på kommunerna och 3,5 mdr kr på biståndet.
Tabell 8. Våra viktigaste budgetförstärkningar
|
Miljarder kronor |
2004 |
|
Sjuk- och föräldraförsäkringen |
16,7 |
|
– varav sänkt ersättning |
12,0 |
|
– varav ökad kontroll och rehabilitering |
1,4 |
|
– varav överföring av trafikolyckor |
4,3 |
|
– varav nej till arbetsgivarinträde |
-1,4 |
|
– varav nej till SGI-förslag |
-1,1 |
|
Arbetsmarknadspolitiken |
5,5 |
|
– varav AMS |
0,2 |
|
– varav 75 % ersättning i a-kassa |
1,0 |
|
– varav höjd egenavgift i a-kassan |
2,2 |
|
Kommunerna |
2,5 |
|
Bistånd |
3,5 |
|
– varav utebliven höjning |
2,9 |
Den största enskilda besparingen, som innebär en budgetförstärkning på sammantaget 10 mdr kr, är sänkningen av ersättningsnivån till 75 procent i sjuk-, arbetslöshets- och föräldraförsäkringen. Våra övriga förslag till förändringar i sjukförsäkringen, som bl.a. gäller att en andra karensdag, som ska infalla dag 8 under sjukskrivningsperioden, ska införas och att den sjukpenningsgrundande inkomsten ska beräknas på 24 månader, ger ytterligare besparingar. Vi föreslår också att regeringens förslag om tillfällig sjukersättning genomförs omgående. För att undvika negativa konsekvenser av lägre sjukersättning anser vi att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att ta fram en lista av diagnoser för kroniska sjukdomar som kan undantas från sänkningarna av ersättningsnivåerna.
I arbetslöshetsförsäkringen införs en s.k. bortre parentes genom att möjligheterna till ersättning begränsas till 300 dagar. Vi vill också införa en allmän arbetslöshetsförsäkring, vilken ska administreras av staten. Den ska ha ett tydligt försäkringsmässigt samband varför vi ersätter nuvarande fasta avgifter med en försäkringspremie som relateras till månadslönen och som är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.
Skälen för att strama åt transfereringssystemen är till viss del statsfinansiella. De besparingsförslag som Moderaterna föreslår är emellertid också motiverade ur ett principiellt och strukturellt perspektiv.
Ur ett statsfinansiellt perspektiv är det också särskilt viktigt att vidta strukturella åtgärder i transfereringssystemen eftersom det är dessa utgifter som ökat mest under senare år.
Principiellt anser Moderaterna att medborgarna ska ha möjligheter att själva styra över sina liv. Sänkta skatter och sänkta bidrag innebär att individer och familjer i större omfattning själva kan prioritera mellan olika behov. Det är moraliskt rimligt att den politiska styrningen av människors vardag minskar.
Att strama åt transfereringssystemen är också motiverat av strukturella skäl. En viktig utgångspunkt för moderaternas politik är att det är nödvändigt att öka arbetsutbudet. De senaste åren har, som framhållits, de långa sjukskrivningarna ökat med över 130 procent. Ökningen av antalet människor som försörjs av olika bidragssystem är idag så omfattande att det äter upp nästan hela det bidrag till arbetsutbudet som befolkningstillväxten ger.
På lång sikt innebär en högre andel äldre i befolkningen en dramatisk utmaning. Som framhållits kommer befolkningsutvecklingen, om transfereringssystemen inte ändras, inte att ge något bidrag till tillväxten. Om inte åtgärder vidtas är risken stor att den långsiktiga tillväxten halkar ner mot 1,5 procent de kommande decennierna, vilket bl.a. skulle göra det utomordentligt svårt att finansiera en god kvalitet på vård, skola och omsorg. Att strama åt transfereringarna är nödvändigt för att värna den sociala tryggheten och välfärdssystemen på längre sikt. Det är möjligt för människor att anpassa sig till stramare bidragssystem, men det är utomordentligt svårt att ersätta en misslyckad skolgång. De åtgärder Moderaterna föreslår innebär att kommuner och landsting på lång sikt kan räkna med en starkare utveckling av sina skatteintäkter.
Arbetsutbudet styrs av den samlade marginaleffekten för hushållen. Den samlade marginaleffekten beror både på inkomstskatterna och ersättningarna i bidragssystemen. Det är således lika viktigt att sänka skatterna som att strama åt ersättningsnivåerna för att effekten på arbetsutbudet ska bli tillräcklig. Att skattesänkningarna finansieras genom stramare transfereringar har därmed ett egenvärde.
Sänkningen av ersättningen i a-kassan och införandet av en bortre parentes är särskilt viktigt för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Det är viktigt att understryka att moderaterna dessutom föreslår en lång rad andra åtgärder för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det handlar t.ex. om en avreglering av arbetsrätten, flexiblare arbetstidsregleringar, minskade möjligheter till tjänstledighet, effektivare arbetsförmedling och ökade satsningar på kvalificerad utbildning.
Ett stort antal vetenskapliga studier visar att en hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen, stelbent arbetsrätt och höga marginalskatter bidrar till att löneökningstakten och jämviktsarbetslösheten blir högre. Enligt IMF:s senaste World Economic Outlook skulle en övergång till en flexiblare arbetsmarknad kunna sänka jämviktsarbetslösheten med ca 3 procentenheter i Europa. Överförs IMF:s beräkningar till Sverige är det rimligt att anta att den arbetslöshet som är förenlig med en stabil prisstegringstakt kan sänkas med i storleksordningen 1–2 procentenheter genom de åtgärder som Moderaterna föreslår.
IMF:s beräkningar av nedgången av den strukturella arbetslösheten antyder också att förstärkningen av budgeten blir betydligt större än vad som tillgodoräknats i budgetförslaget. Ekonomistyrningsverkets beräkningar av statsbudgetens känslighet visar att en reduktion av arbetslösheten på 1–2 procentenheter förstärker budgeten med mellan 6 och 12 mdr kr. Om därtill sysselsättningstillväxten ökar förbättras statsbudgeten med ytterligare 1–2 mdr kr.
Vi har inte tillgodoräknat oss dessa effekter i budgetalternativet. Om det visar sig att förstärkningarna av statsbudgeten blir större än väntat så är det rimligt att detta utrymme utnyttjas till att gå vidare med ytterligare skattesänkningar.
Det är viktigt att ersättningsnivån sänks i samtliga socialförsäkringar eftersom ökningen av frånvaron, som framhållits, inte enbart beror på sjukskrivningar utan på en allmän ökning av frånvaron som är relaterad till socialförsäkringarna. Det är också viktigt att ersättningsnivån är enhetlig eftersom det annars uppkommer möjligheter att kryssa mellan olika bidragssystem.
Moderaternas skattesänkningar består framför allt av sänkta inkomstskatter för att förstärka incitamenten att arbeta. Genom en kraftig förbättring av grundavdraget sänks skatten för låg- och medelinkomsttagarna. Genom att finansieringen sker i transfereringssystemen sker det således en matchning mellan skattesänkningar och minskade bidrag. Matchningen gör också att de fördelningspolitiska effekterna minskas.
Det kan också finnas skäl att påpeka att för en stor del av arbetsmarknaden har parterna förhandlat sig fram till kompletterande försäkringslösningar. I många fall kommer den effektiva ersättningen vid t.ex. sjukdom inte att ligga på 75 procent, utan snarare 85 procent av den tidigare inkomsten.
Det bör poängteras att statistisk fördelningsberäkningar ger en grovt missvisande bild av de långsiktiga sociala och ekonomiska effekterna av en åtstramning av transfereringssystemen och sänkta skatter. De allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenserna av transfereringssystemen ligger inte i att det blir något lägre ersättning vid arbetslöshet eller sjukdom, utan i att bidragssystemen riskerar att medföra att sjukdoms- och arbetslöshetsperioderna förlängs och i slutändan leder till en permanent utslagning från arbetslivet. Det är väl belagt att möjligheterna att återkomma till arbetsmarknaden avtar snabbt i takt med att bortovaron förlängs. Det finns stora risker förknippade med att arbetslöshet och sjukdom leder till att förmågan att delta i arbetslivet reduceras.
Att incitamenten att arbeta och förkovra sig försvagas riskerar att leda till beteendemönster som leder till ett långsiktig bidragsberoende. Vid sidan av de förödande sociala konsekvenserna av en sådan utveckling betyder det också att individernas samlade inkomster under perioden i arbetslivet blir lägre. Skatte- och bidragssystem som ger starka incitament att delta i arbetslivet ger individerna stöd att fatta korrekta beslut och att agera så att den samlade livsinkomsten maximeras.
Att som nu ange biståndet som andelar av BNI lägger tyngdpunkten på hur mycket som spenderas istället för på vilket resultat som uppnås. Vi vill att det statliga biståndet fokuseras till de mest behövande – Afrikas låginkomstländer. Med vårt synsätt kommer biståndet att minska initialt när bistånd som inte leder till minskad fattigdom avvecklas. I nästa skede sker en ökning dels på grund av avskrivning av högt skuldsatta låginkomstländers skulder, dels på grund av koncentrationen på en snabb fattigdomsavveckling i Afrika.
Delar av våra utgiftsminskningar beror på att vi vill ha större konkurrens och en mindre byråkrati. Så vill vi till exempel avreglera det statliga apoteksmonopolet, vilket är grundläggande för en fungerande läkemedelsmarknad. Fri etableringsrätt och försäljning av receptfria läkemedel i dagligvaruhandeln ger avsevärt bättre tillgänglighet. Konkurrens ger lägre priser och bättre service. Detta får konsekvenser också för statens utgifter för läkemedelsförmånen.
Regeringskansliet har expanderat de senaste åren. Vi vill hålla tillbaka denna expansion av främst politiskt relaterade tjänster. Utrikesförvaltningen bör återföras till utgiftsområde 5. Flera av våra skatteförslag förenklar skatteadministrationen. Detta får konsekvenser för dess storlek.
Riktade företagsstöd är ytterligare poster vi vill minska. Investeringsstöd till bostadsbyggande bör avskaffas.
Vi föreslår också att de generella statsbidragen till kommunerna reduceras. Därtill lägger vi ett stort antal förslag som påverkar kommunernas ekonomi. Det är viktigt att påpeka att vi neutraliserar dessa kostnader enligt finansieringsprincipen så att kommunernas ekonomi blir opåverkad. Detta gäller såväl förslag på skattesidan som ändrade anslag.
Genom att transfereringssystemen tagit allt större utrymme i de offentliga finanserna har annan offentlig verksamhet fått stå tillbaka. Det har därför uppstått brister i hur grundläggande offentliga uppgifter fullgörs. Dessa måste avhjälpas. Vi vill därför öka resurserna bland annat till utbildning och forskning, till polis och rättsväsende i övrigt, till försvaret, till vägar och järnvägar och till sjukvården.
De åtgärder för att minska de offentliga utgifterna som vi föreslår skapar utrymme, både för sänkta skatter och för att satsa mer pengar på viktiga områden. Vår budget prioriterar de offentliga kärnuppgifterna.
Vi föreslår att anslagen till rättsväsendet förstärks. Huvudsakligen bör dessa anslagsförstärkningar tillfalla polisen, som måste ges tillräckliga resurser för att förbättra och utöka det operativa arbetet. Fler poliser måste utbildas. Hela rättsväsendet måste ges bättre förutsättningar. Åklagarorganisationen och domstolarna föreslås få ökade resurser. Inte minst viktigt är det att kriminalvården får resurser för att i huvudsak få fram fler anstaltsplatser. Vi vill renodla rättsväsendet. Det medför bland annat att Arbetsdomstolens verksamhet förs över till allmänna domstolar.
Försvaret bör ges ökad förmåga att klara de förelagda uppgifterna. Mot denna bakgrund förordar vi att försvaret utvecklas på samma nivå som under de två senaste försvarsbeslutsperioderna. Detta innebär att en del moderna förband som nu successivt avvecklas i stället vidmakthålls, för att över tiden omstruktureras för nya uppgifter och förses med ny materiel. Driftkostnaden, förbandsverksamhet och vidmakthållande, måste behållas på nuvarande nivå för att möjliggöra omstrukturering och ambitionsökning i insatsorganisationen. Investeringar i ny materiel för att tillgodose de förändrade kraven på förbandens förmågor sker därefter i den takt som är ekonomiskt och praktiskt möjligt. Det sammanslagna anslaget Förbandsverksamhet och Fredsfrämjande truppinsatser bör delas upp och det sistnämnda föras till utgiftsområde sju. Vidare bör en omfördelning mellan anslagen Förbandsverksamhet och Materielanskaffning genomföras.
Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan. Den ska innehålla ett fritt skolval baserat på en nationell skolpeng, gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat samt inrättandet av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut. Skolan bör tillföras ökade resurser när den nationella skolpengen införs.
Fördelningen av platser i högskolan ska baseras på utbildningens kvalitet och studenternas val av lärosäte. Det krävs nya satsningar på grundforskning och på forskarutbildning. Två nya stiftelsehögskolor bör etableras på ett par års sikt.
Vi skapar ett särskilt anslag för vuxnas yrkeskvalificerade utbildning som innefattar KY-utbildningen och all folkhögskoleutbildning.
Transportpolitiken måste som övergripande strategi grundas på efterfrågan av effektiva, trafiksäkra och miljöanpassade transporter. Sveriges underdimensionerade infrastruktur utgör ett hinder för medborgarnas rörlighet och medför konkurrensnackdelar för företagen. Underhållet av det svenska vägnätet har under lång tid varit eftersatt.
Eftersläpningen beräknades av Vägverket vid utgången av 2002 vara närmare 16 miljarder kronor. Den snabba tillväxten i våra storstadsregioner har gett stora förändringar i trafiksituationen. Särskilt tydligt märks detta i Stockholm. Där har försämringen de senaste åren lett till en ohållbar situation. Vi avsätter därför mer medel till utbyggnad och underhåll av vägar och järnvägar.
Kvaliteten och tillgängligheten i svensk sjukvård är bristfällig. Vi föreslår följande i ett program för bättre sjukvård:
Inför omedelbart en nationell vårdgaranti samt ge försäkringskassorna möjlighet att köpa vård.
Inför en obligatorisk och offentligt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla.
Släpp fram mångfald och alternativ i vården. Inför verklig valfrihet i primärvården och avveckla remisstvång till specialistläkare.
Ge försäkringskassan ökade resurser för att förbättra rehabiliteringen.
Vi ökar avsevärt de medel som går direkt till sjukvården. Vi föreslår också att ett högkostnadsskydd för alla ersätter nuvarande åldersbaserade system i tandvården. Funktionshindrade ges ökat stöd.
För att öka rättvisan i barnomsorgen inför vi en barnomsorgspeng för dem som inte utnyttjar kommunalt finansierad barnomsorg. Den ska utgå med 3 000 kr skattefritt per månad för barn mellan ett och tre år. Eftersom föräldralediga kan utnyttja vår barnomsorgspeng när barnet blir ett år avskaffar vi de tre extra garantimånaderna och den trettonde månaden i föräldraförsäkringen.
Det är viktigt att Migrationsverket kan uppfylla kravet på maximalt sex månaders väntetid på beslut om uppehållstillstånd. Vi vill därför öka detta anslag. En positiv bieffekt är därtill att kostnaderna för mottagandet av flyktingar minskar.
De utgiftsförändringar och skattesänkningar vi föreslår leder till att den offentliga sektorns utgifter minskar. I vårt budgetförslag i höst kommer vi att precisera såväl våra förslag till skatteförändringar som utgiftsförändringar. Våra skattesänkningar påverkar till stor del det kommunala skatteunderlaget. Vi kompenserar kommunerna fullt ut för detta i enlighet med finansieringsprincipen. I sin tur betyder det att det statliga utgiftstaket ökar. Ökningen är av teknisk natur.
Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 884 miljarder kronor 2004.
Utgångspunkten för moderat politik är att människor bör ta större ansvar och att offentliga myndigheter ska ha mindre att säga till om. Samtidigt sätter vi den kommunala självstyrelsen högt. Det finns ingen konflikt mellan ökat personligt ansvar och kommunalt självstyre. När det är möjligt bör kommunmedborgarna själva få välja, oavsett om detta minskar kommunernas inflytande, men på de områden där kommunerna har ansvaret ska staten detaljreglera kommunernas verksamhet så lite som möjligt.
Vår vision är ett samhälle där enskilda människor i största möjliga utsträckning själva disponerar de resurser som gör att de på grund av exempelvis handikapp, sjukdom eller ålderdom behöver stöd av andra. Stödet in natura ersätts av en voucher – en ”peng” – som kommunmedborgarna kan använda för att köpa välfärdstjänster av kommunen eller, om han eller hon så önskar, ett kooperativ eller en privat producent.
Det har under de senaste åren blivit allt mer uppenbart att den svenska sjukvården inte klarar av sin mest elementära uppgift – att ge vård i tid (se motion 2001/02:So358). Misslyckandet kostar i lidande och försämrad livskvalitet för dem som väntar på operation. Onödiga sjukskrivningar kostar också resten av samhället mycket pengar. Långtidssjukskrivningar och sjukpensioneringar har ersatt vård och rehabilitering.
Bristen på valfrihet inom offentlig sektor leder till fyrkantiga och omoderna lösningar. Orsaken är att de offentliga monopolens byråkrati försvårar anpassningen till människors behov. De stela strukturerna måste ersättas av flexibilitet, småskalighet och anpassningsförmåga.
Äldre och funktionshindrade drabbas ofta av kommunernas omsorgsmonopol. Det finns gott om exempel där äldre, trots laglig rätt, inte välkomnas att flytta till en annan kommun. Fenomenet brukar kallas ”kommunarrest”. Ofta är orsaken köer som finns inom det särskilda boendet, men även de kostnader som flytten medför för den mottagande kommunen lägger hinder i vägen. Det bör också framhållas att den demografiska utvecklingen de närmaste decennierna ställer allt större krav på den gemensamma finansieringen av äldrevården.
Under de senaste tio åren har offentlig sektor drabbats av oproportionellt många arbetsmarknadskonflikter. Vikten av att lönebildningen sker under stort ansvarstagande bör understrykas. Erfarenheterna visar hur för höga lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka förutsättningarna för den goda samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn är beroende av.
Men samtidigt är det viktigt att bristyrken uppvärderas. Förutsättningen för högre löner inom den kommunala och landstingskommunala verksamheten är dels en mångfald av arbetsgivare, dels en decentraliserad lönebildning. Vårdförbundets ordförande, Eva Fernvall, har konstaterat att individuella löner är en viktig förutsättning för att nyckelgrupper inom vård, skola och omsorg ska kunna lyfta sina löner. Det är därför viktigt att skapa en mer pluralistisk arbetsmarknad för alla som arbetar inom denna sektor.
För att avhjälpa kökrisen inom sjukvården föreslår vi en nationell vårdgaranti. Denna innebär att alla har en uttalad rätt att få vård inom senast tre månader efter det att vårdbehovet har fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid så har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Den nationella vårdgarantin ska omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar. De landsting eller regioner som vill ska få starta försöksverksamhet med kundvalsmodeller där pengarna följer patientens val av vårdgivare.
Vi vill också införa ett stöd till funktionshindrade som är mångsidigt och anpassat till den enskildes särskilda förutsättningar (se motion 2002/03:So22). Det är en självklarhet att funktionshindrade ska ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdpersonal, omsorgsform och hjälpmedel. Funktionshindrades behov av stöd ska heller inte ställas mot andra behov i kommunen varför vi ökar medlen till LSS. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter ska återinföras. Rätten till personlig assistent bör också omfatta funktionshindrade i gruppboende.
Ett fritt skolval utgör grunden för ett flexibelt och individanpassat skolsystem; en nödvändig förutsättning för att säkerställa mångfald och konkurrens, hög kvalitet och likvärdiga villkor. Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan (se motion 2001/02:Fi45). Den skall innehålla en nationell skolpeng, gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat, nationella kunskapsprov i grundskolan, en modern gymnasieskola samt inrättandet av ett fristående, nationellt kvalitetsinstitut.
Många kvinnor arbetar inom offentlig sektor med verksamheter som stat, landsting och kommuner har monopol på, varför möjligheterna att starta eget är mycket små. Kommunerna bör i större utsträckning konkurrensutsätta sin verksamhet, något som underlättas genom införandet av våra pengsystem för vård, skola och omsorg. Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste uppgifterna. Det finns behov av avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och kommun – inte minst för att stärka den kommunala demokratin. Avregleringar skapar förutsättningar för kommunerna att effektivisera sin verksamhet.
I en kommittémotion i anslutning till skrivelsen om utvecklingen inom den kommunala sektorn utvecklar vi närmare de effekter som det inomkommunala utjämningssystemet ger för kommuner. Utjämningssystemet minskar motiven för kommunerna att själva påverka sin inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. De hårdast drabbade är tillväxtkommuner och aktiva glesbygdskommuner.
De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är ”passiva stagnationskommuner”, som regel befolkningsmässigt stillastående eller med en svag minskning. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort samma ökning som alla andra, dvs. rikssnittet. Samtidigt kan deras kostnadssida påverkas positivt av att så lite händer. Det utjämningssystem som finns i dag har direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens bestraffas. Kommuner där nya jobb skapas bestraffas. Det gäller exempelvis glesbygdskommuner som lyckats vända en negativ utvecklingsspiral. De får då inte högre intäkter när skattekraften ökar.
Våren 2001 dömde Riksdagens revisorer i en rapport ut den s.k. Kommunakuten och föreslog andra sätt att arbeta gentemot kommuner med problem. Den genomgång som görs i revisorernas rapport är ytterligare en exemplifiering av hur det inomkommunala utjämningssystemet i kombination med ett osunt bidragsgivande till vissa utvalda kommuner undergräver kommunledningars eget ansvarstagande för sin kommuns situation. Fortgår denna process blir det på sikt förödande för den kommunala ekonomin och självstyrelsen.
Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet, som också är oförenligt med grundlagens lydelse, avskaffas. Skillnader mellan kommuner när det gäller exempelvis sociala behov bör kompenseras via statsbidrag.
I avvaktan på denna övergång föreslår vi att följande förändringar görs i utjämningssystemet fr.o.m. 2004:
Kommuner och landsting som har haft en relativ skattekraftstillväxt mellan taxeringen 2002 och 2003 och framåt får behålla denna (inkomstutjämningssystemet är för närvarande så uppbyggt att en sådan tillväxt till mellan 95 och 100 procent konfiskeras var den än förekommer). Kommuner som tappar skattekraft berörs inte utan får som nu kompensation för detta.
Ett landsting ska 2004 i inkomstutjämningsavgift betala maximalt 10 procent av sin relativa skattekraft.
Från och med 2005 ska landsting betala högst 7 procent av sin relativa skattekraft.
Effekten av dessa förslag blir att finansieringssituationen för vissa kommuner och landsting mildras, samtidigt som kommuner och landsting som får stöd inom utjämningssystemet behåller dessa.
Trots Perssonpengar och andra ekonomiska bidrag har kommunernas reala tillskott från staten inte ökat speciellt mycket sedan den förra borgerliga regeringen tvingades lämna över makten till Socialdemokraterna. De extratillskott som har tillförts äts successivt upp av indragningar. De senare omfattar nivåsänkningen av de generella statsbidragen 1993, egenavgifter i taxeringen 1993–1998, införandet av det kommunala momssystemet 1996, indragningar av landstingens Dagmarmedel 2002 och 2003 samt höjningarna av Apotekets AB:s handelsmarginal 2002 och 2003. Dessutom urholkas statsbidragen genom att de inte räknas upp med inflationen.
Statsbidragens betydelse bör dock inte överskattas. Kommunsektorn har sin avgörande finansiering i form av skatteinkomster och egna intäkter. Dessa motsvarar mer än 80 procent av inkomsterna. Det är också denna finansiering som skapar trygghet åt den långsiktiga verksamheten. Under de följande åren utvecklas de kommunala inkomsterna enligt följande (tabell 9).
Tabell 9. Kommunsektorns inkomster ökar med 53 miljarder kronor.
|
Miljarder kronor |
2003 |
2004 |
2005 |
2006 |
|
Skatteinkomster |
405 |
422 |
442 |
460 |
|
Statsbidrag |
49 |
46 |
46 |
47 |
|
Summa |
454 |
468 |
488 |
507 |
Källa: Kommunförbundet
Basen för kommunal ekonomi är som vi tidigare konstaterat kommunalskatter och egna intäkter. Dessa utgör mer än 80 procent av kommunernas intäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara.
Kommunernas skatteintäkter ökar med 53 miljarder kronor de närmaste åren. Deras ekonomiska utrymme bestäms till helt övervägande del av tillväxten av den kommunala skattebasen, dvs. främst sysselsättningsgraden. Därför är det bekymmersamt att regeringen för en politik som gör att sysselsättningen successivt minskar.
Nivån på statsbidragen måste avvägas mot skatteintäkternas förändring. En del av de regeländringar vi föreslår gör att kostnaderna för den kommunala verksamheten kan sänkas. Våra politiska förslag påverkar i hög grad den kommunala sektorn. Det gäller bland annat införandet av den nationella skolpengen och delar av våra skatteförslag. I enlighet med finansieringsprincipen neutraliserar vi för dessa effekter. Det betyder att tillskotten till kommunerna ökar så att deras ekonomiska förutsättningar blir oförändrade.
Kommunerna måste anpassa sig till förändringar i den ekonomiska verkligheten. I många kommuner och landsting, inte minst i Stockholmsregionen, har politikerna försökt lösa sina problem med skattehöjningar. I många fall är höjningarna en direkt följd av det kommunala utjämningssystemet. Men oavsett orsaken leder ökade skatter till minskad tillväxt och lägre sysselsättning. Det finns ett samband mellan ett stigande kommunalt skattetryck och den ekonomiska stagnation som har drabbat Sverige.
Vi ställer oss också negativa till att kommunerna via införandet av progressiva, inkomstrelaterade, avgifter höjer egenavgifterna för kommunal service. Eventuell inkomstomfördelning bör ske via skatte- och bidragssystemen, inte via differentierade kommunala avgifter.
Tabell 10. Förändringar inom kommunsektorn.
|
Miljarder kronor |
2004 |
|
Tillskott |
3,5 |
|
Besparingar |
-6,0 |
|
Skillnad jämfört med regeringen |
-2,5 |
Vår politik leder till en lägre kostnadsnivå i kommunerna. Vi räknar med att ökad effektivitet på sikt ökar utrymmet för skattesänkningar/satsningar med mellan 10 och 20 miljarder kronor. Det förutsätter att den politik som vi i övrigt förordar också genomförs.
När den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras, samtidigt som ekonomin uthålligt utvecklas starkare, skapas successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen, samtidigt som kvaliteten på kommunal service säkras.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 3 maj 2003 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Anders Björck (m) |
|
Gunilla Carlsson (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Gunnar Hökmark (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Sten Tolgfors (m) |