Källa: Årsredovisning för staten 2002Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skrivelsen visar att redan givna åtaganden inte kan finansieras med regeringens nuvarande politik.
Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att för statsfinansernas del skapa liknande mått som balanstalet i pensionssystemet för att mäta åtaganden mot framtida finansieringsmöjligheter.
Årsredovisningen för staten för 2002 ger en utgångspunkt för analys av statens verksamhet och finansiella ställning. Den belyser den underliggande svagheten i statsfinanserna samtidigt som man kan konstatera att det finns möjligheter att utveckla nya metoder för att på ett tidigt stadium ge varningssignaler när alltför stora åtaganden görs utan att långsiktiga förutsättningar finns.
Den stora känsligheten i statens finanser belyses av redovisningen av den konsoliderade resultaträkningen för staten 2001 och 2002, återgiven i tabell 1.
Tabell 1. Konsoliderad resultaträkning 2001 och 2002
|
2001 |
2002 |
Förändring |
|
|
Intäkter |
926,9 |
884,2 |
-42,7 |
|
Kostnader |
798,8 |
830,1 |
31,3 |
|
Saldo |
128,1 |
54,1 |
-74,0 |
|
Resultat från andelar i dotter- och intresseföretag |
11,9 |
5,7 |
-6,2 |
|
Finansiellt netto |
-87,4 |
-39,0 |
48,4 |
|
Årets överskott |
52,5 |
20,7 |
-31,8 |
Källa: Årsredovisning för staten 2002
Känsligheten för den ekonomiska utvecklingen visas av att den lägre ekonomiska tillväxten under 2002 minskade intäkterna och kostnaderna kraftigt. Försämringen blev nästan 75 miljarder kronor. Resultatet hjälptes upp av det finansiella nettot. Denna förbättring förklaras främst av förstärkningen av valutakursen jämfört med 2001.
Statens resultat i ett femårsperspektiv framgår av diagram 1. Det är två år som har mera betydande överskott, 1999 och 2001. I båda fallen handlar det i huvudsak om engångsförändringar. År 1999 handlade det främst om lägre finansiella kostnader och 2001 om skatteintäkter från näringslivsvinster 2000 och engångsinleverans från Riksbanken. Det handlar således inte om långsiktigt stabila intäkter.
Den marginal som resultatet utgör riskerar att försvinna med den svaga ekonomiska utveckling som kommer under de närmaste åren. Som vi framhållit i olika sammanhang har regeringen alldeles för små säkerhetsmarginaler för att skydda angelägna verksamheter mot nedgångar i ekonomin.
Kostnaderna växer dels med automatik, dels som följd av nya åtaganden medan de intäkter som ska finansiera åtagandena är instabila.
Situationen kan också belysas med material ur statens balansräkning. Statens egenkapital är negativt, nettoförmögenheten är negativ. En viss minskning av denna negativa förmögenhet har skett. Den största minskningen har skett med överföringen av medel från AP-fonderna. I tabell 2 redovisas nettoförmögenheten och bruttoskulden, statsskulden.
Diagram 1. Resultaträkning för staten
Källa: Årsredovisning för staten 2002
Även med den optimistiska prognos som regeringen gör för statsfinanserna kommer statsskulden och den negativa nettoförmögenheten att växa.
Tabell 2. Statens nettoförmögenhet och statsskulden
|
1998 |
1999 |
2000 |
2001 |
2002 |
2003 |
2004 |
2005 |
2006 |
|
|
Statensnetto- förmö-genhet |
–1177 |
–1086 |
–1009 |
–813 |
–791 |
||||
|
Stats- skulden |
1446 |
1370 |
1278 |
1154 |
1121* |
1120* |
1145* |
1158* |
1201* |
* För att få jämförbarhet har den uppskrivning av statsskulden med 44 mdr som gjordes vid årsskiftet 2002/03 dragits bort.
Det behövs nya metoder för skapa varningssignaler redan på ett tidigt stadium. Exempel kan hämtas från det nya pensionssystemet. Den automatiska balanseringen ger tydliga signaler så att ekonomin kan bära de åtaganden som gjorts. Någon exakt parallell kan inte göras, statsfinanserna kan inte förses med samma automatiska funktioner. Men ett balanstal av liknande karaktär som inom pensionssystemet kan ge tydliga varningssignaler. Detta kräver inte bara kalkyler över vilka långsiktiga åtaganden som ett utgiftsbeslut innebär utan även över den långsiktiga stabiliteten i intäkterna, dvs skatterna. Detta är självfallet ingen lätt uppgift men det är samtidigt angeläget att när långsiktiga åtaganden görs dessa kan ställas mot de långsiktiga möjligheterna att finansiera dem. Därför bör regeringen få i uppdrag att utreda möjligheterna att utveckla mått liknande balanstalet i pensionssystemet för att kunna beräkna de långsiktiga åtagandenas kostnader och möjligheterna att finansiera dessa.
Elanders Gotab, Stockholm 2003
|
Stockholm den 29 april 2003 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |