Riksdagen beslutar om sådana ändringar i regeringens förslag till lag om skydd mot olyckor att konkurrensen inom sotningsväsendet förbättras i enlighet med förslagen i betänkandet Reformerat sotningsväsende (SOU 2001:42).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av möjligheterna att vidga möjligheterna för fler operatörer och aktörer att verka inom den kommunala räddningstjänstorganisationen.
Vid i stort sett varje riksmöte de senaste 20 åren har riksdagen återkommit till frågan om konkurrensen inom sotningsväsendet. Vid ett antal riksmöten under senare år har försvarsutskottet med olika och alltmer skarpa formuleringar krävt att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om en avveckling av sotningsmonopolet.
Inte heller denna gång följer regeringen riksdagens begäran. Man kan visserligen hävda att det förslag som nu föreligger innebär ett litet steg på rätt väg. I den nya lagen om skydd mot olyckor, och som skall ersätta räddningstjänstlagen, tas kraven på distriktsindelning med en skorstensfejarmästare för varje distrikt i kommunen bort. Det finns i den nya lagen ingen bestämmelse om att sotning och brandskyddskontroll skall utföras av skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som biträder denne. Vidare görs intervallerna för kontroller, rengöring och besiktningar mera flexibla och anpassade till lokala förhållanden. Dessutom försvinner kravet på sotning och brandskyddskontroll av imkanaler i bostadskök och liknande utrymmen.
Fortfarande består dock sotningsmonopolet genom att kommunen även i fortsättningen, antingen i egen regi eller via entreprenadavtal, skall ansvara för att rengöring (sotning) och brandskyddskontroll utförs. Genom detta och på grund av de långa avtalen kommer det att ta upp till 25 år innan sotningsverksamheten är konkurrensutsatt. Dessutom måste man fråga sig om inte den nya lagen i verkligheten riskerar att leda till att sotningsverksamheten kommunaliseras genom att kommuner, för att ”slippa” upphandling väljer att anställa skorstensfejare. På så sätt blir monopolet i praktiken ännu mera fast bestående.
Jag anser att det verkligen är dags att riksdagen nu tar steget fullt ut och konkurrensutsätter sotningsverksamheten på det sätt som betänkandet Reformerat sotningsväsende (SOU 2001:42) föreslog. Detta förslag fick stöd av åtskilliga remissinstanser, till exempel Statens räddningsverk, Boverket, Konkurrensverket, åtskilliga kommuner, Svenska Kommunförbundet och åtskilliga boendesammanslutningar. Det bör ankomma på utskottet att föreslå de ändringar som på grund av detta erfordras i föreliggande lagförslag.
Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall ansvara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön. Här kan observeras att det är ansvaret som slås fast och inte utförandet. Detta framgår av de inledande bestämmelserna i lagförslaget.
När det sedan gäller räddningstjänstpersonal som ingår i den kommunala organisationen för räddningstjänsten slår lagen i 3 kap. 15 § fast att den skall vara anställd i egen eller annan kommun eller i ett kommunalförbund. Dock får uppgifter som kräver särskild kompetens, liksom räddningstjänst i vissa särskilda enheter och anläggningar, utföras av andra, men då inom ramen för det kommunala ansvaret för räddningstjänsten.
Jag skulle välkomna en utveckling som innebär att det inom olika delar av arbetet med att motverka, bekämpa och begränsa olyckor uppstår nya aktörer som kan utveckla och förnya verksamheten. Mot den bakgrunden bör möjligheten utvidgas för den kommunala räddningstjänsten, vars lokala ansvar för räddningstjänsten jag inte ifrågasätter, att anlita andra operatörer och aktörer. Detta innebär som jag ser det att möjligheten att ingå i en kommuns räddningstjänstorganisation utan att vara anställd av kommun eller kommunförbund måste vidgas.
En utredning av vad detta skulle innebära för samhällets skydd mot olyckor bör komma till stånd. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 10 juni 2003 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |