Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyndsamt införa ett gemensamt radiokommunikationssystem för samhällets trygghet och säkerhet.
Sveriges säkerhets- och försvarspolitik är i omvandling. Vi lever i en tid av olika gråzoner. Skillnaden mellan krig och fred, nationell och internationell säkerhet, väpnat och icke väpnat angrepp, det civila och det militära blir allt svårare att särskilja.
Kravet på handlingsfrihet kommer i fokus. Det svenska samhället måste kunna möta angrepp utförda av andra aktörer än stater som använder avancerade metoder och vapen, inklusive icke-konventionella vapen. Det är alla överens om, men det kräver i sin tur ökad samverkansförmåga mellan olika myndigheter.
Det är många aktörer som har ansvar för säkerheten. Polisen, hälso- och sjukvården, Räddningstjänsten, Tullverket, aktörer inom el- och vattenförsörjning samt Försvarsmakten, för att nämna några, vilka samarbetar med de civila myndigheterna i fredstid. Här finns huvudmän som stat, landsting och kommun inblandade.
För att de samlade insatserna för hela befolkningens skydd skall bli effektiva och för att vi i vårt moderna men sårbara samhälle skall ha en god beredskap, krävs det nu att den utdragna frågan om ett gemensamt modernt radiokommunikationssystem kommer till en snar lösning. Ett antal utredningar samt en revisionsrapport visar på att goda kommunikationer såväl inom en organisation som mellan de samverkande organisationerna är av avgörande betydelse för en framgångsrik insats. Ytterst handlar det om människors säkerhet och ett enhetligt nationellt system kommer att öka möjligheten till att rädda liv.
Det nya kommunikationssystemet bör också ta sikte på att kunna utnyttjas internationellt inte minst inom gränsområden. Genom samordning mellan länder kan såväl ekonomiska som funktionella fördelar vinnas.
|
Stockholm den 17 april 2003 |
|
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |