Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lokala arbetsmarknadsområden skall vara kriterium för investeringsstöd och inte tillväxtregioner.
Ska det vidsträckta Sverige hållas samman och de sociala och regionala klyftorna minskas är det fel att bostadspolitiskt enbart ge investeringsstimulans till de regioner som betraktas som tillväxtregioner. Det ger fel signaler till såväl kommuner som finansmarknaden för bostadssektorn. Måttet för att få ta del av de riktade stöden för bostadsbyggande måste vara att det finns en samlad bedömning om att det föreligger bostadsbrist. Varje region måste, utifrån sina egna unika förutsättningar, ges möjlighet att växa. Därigenom låter vi hela Sverige leva.
Det finns många olika orsaker till bostadsbrist. I vissa kommuner har man, på mindre orter, varit tvungen att riva hyresfastigheter på grund av utflyttning, nedläggning av arbetsplatser samt för låga födelsetal. Samtidigt kan det i centralorten eller den mindre staden finnas en inflyttning från lands- och glesbygden. Kommunen, tätorten eller staden betraktas kanske inte som en tillväxtregion på grund av att man, totalt sett, har en minskad befolkningsutveckling. Det kan också vara så att man har fel typ av bostäder, att det är inte de bostäder som finns i kommunen som efterfrågas. Anledningen till detta kan vara antingen en åldrande befolkning eller att det är alltfler unga som efterfrågar en annan typ av bostäder och bostadsstandard.
Kriteriet för att ta del av investeringspengarna borde vara kopplat till de lokala arbetsmarknadsområden, som idag finns kopplade till tillväxtavtalen/programmen, istället för till tillväxtregioner. I de lokala arbetsmarknadsområdena finns en helhetsyn på befolkningsunderlag, in- och utpendling samt kännedom om den lokala och regionala arbetsmarknaden, vilket ger ett gediget underlag till efterfrågan på bostäder.
|
Stockholm den 3 april 2003 |
|
|
Carina Adolfsson Elgestam (s) |