Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera en fortsatt produktion av gemensamhetslokaler och därför bör en översyn av dagens regler för bostadsfinansiering göras.
Hur vi kommer att bygga och bo i framtiden beror på många olika faktorer: befolkningstillväxt, hushållens sammansättning, ekonomins och teknikens utveckling samt arbetsmarknaden. Det beror naturligtvis också på hur bostadspolitiken utformas och vilka grupper som kan ställa krav och få gehör för dem.
Befolkningsutvecklingen hör till det som vi med ganska stor säkerhet kan förutsäga. Prognosen visar att de äldres antal kommer att öka kraftigt och inom de närmaste femton–tjugo åren kommer nära var femte person att vara 65 år och äldre och gruppen 80 år och äldre kommer att utgöra 31 procent av pensionärerna.
Från denna utgångspunkt kommer behovet av att skapa olika slag av äldreboende att öka. Mycket talar för att dessa bör finnas spridda ute i bostadsområdena så att de äldre kan känna sig hemma i miljön och därmed få möjligheter att behålla sitt lokala nätverk.
De flesta som så önskar kommer att kunna bo kvar i sitt ordinarie boende långt upp i åldrarna, kanske till livets slut, förutsatt att bostaden är lättillgänglig och har hiss. De särskilda boendeformerna blir förbehållna grupper med stort behov av vård, stöd och service.
Servicehuset var under 1970-talet och början av 1980-talet ett alternativ för den som behövde en tillgänglig bostad. Numera förutsätts dock att man har ett omfattande omsorgsbehov för att få ett biståndsbeslut för lägenhet i servicehus. Behovet av ett äldreanpassat boende får numera lösas inom ramen för den ordinarie bostadsmarknaden.
Under miljonprogramåren, men även före och efter, byggdes många hus med högst tre våningar. Syftet var då att undvika att bygga in utrymmeskrävande och dyra hissar. Många boende i dessa hus börjar nu komma upp i pensionsåldern och inom en snar framtid blir behovet akut vad avser hissar och anpassade våtrum. Behoven av ombyggnader blir omfattande.
Under 1980-talet och senare har ett antal bostadsföretag producerat s.k. seniorbostäder. Med seniorboende avses vanliga bostäder anpassade för äldre och kriteriet för inflyttning är som regel en nedre åldersgräns på 55 år. Utmärkande för serviceboendet är förutom äldreanpassningen tillgången till lokaler för gemensamma aktiviteter och samvaro.
Seniorboendet är ett alternativ för dem som idag bor i hus där det finns brister i tillgängligheten och som därför upplever sig vara i behov av ett bekvämare boende men som inte är i direkt behov av hemtjänst eller motsvarande.
Seniorboendet är ett tryggt boende som ger förutsättningar för social gemenskap på äldre dagar. Det ger också möjligheter att klara sin vardag långt upp i ålder och beroendet av andras hjälp kan uppskjutas i tiden. Att de boende själva deltar och ansvarar för arbetsuppgifter kring det egna boendet är också en viktig del av skapandet av en bra boendemiljö.
Förutsättningar för att öka möjligheterna att bo kvar i den egna bostaden kräver således kvalitativt goda förhållanden när det gäller tillgänglighet, gemensamma utrymmen och gemensam miljö.
Produktionskostnaderna för bostadsbyggande är generellt höga idag och därmed blir boendekostnaden för den enskilde hög. Finns dessutom samlingslokaler belastas boendekostnaden ytterligare, vilket är till men för exempelvis seniorboendet som därmed får lägenhetshyror som gör att främst hushåll med låga inkomster och medelinkomster inte upplever sig ha råd att efterfråga denna typ av boende.
För att minska byggkostnaderna väljer byggherren att avstå från att bygga gemensamhetslokaler, vilket är beklagligt med tanke på vilka positiva effekter tillgången till gemensamma mötesplatser har för att skapa trivsel och gemenskap i bostadsområdet.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Anita Johansson (s) |
Ola Rask (s) |