Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av vandringsvägar för att rädda ålens fortbestånd.
Förekomsten av ål har minskat dramatiskt i många av våra vattendrag. En av de viktigaste orsakerna till minskningen är bristen på vandringsvägar förbi många kraftverk. Detta har gjort att ålen nästan har försvunnit från många vattendrag. Bristen på vandringsvägar gör att ålen inte får tillgång till sina naturliga lekplatser och därmed upphör reproduktionen. Detta har man i viss mån försökt kompensera med utplantering av ålyngel. Detta är otillräckligt och leder i förlängningen till en sämre kvalitet på ålen, eftersom ålens naturliga vandring i outbyggda älvar upp till lekplatserna främjar fortbestånd av livskraftiga individer. De som inte klarar denna strapats blir utan avkomma. Så är inte fallet med ål som odlats fram i bassänger.
Den enda långsiktigt hållbara vägen att få en livskraftig ålstam är att de utbyggda älvarna förses med vandringsvägar så att ålen kan ta sig upp till naturliga lekplatser. Detta är förenat med betydande kostnader som kraftbolagen måste ta visst ansvar för.
Med nuvarande lagstiftning är det knappast möjligt att kräva ersättning från kraftbolagen. Således är det nödvändigt att se över lagstiftningen för att förhandlingar med kraftbolagen skall kunna upptas.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Hans Stenberg (s) |
Göran Norlander (s) |