Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom ramen för EU-samarbetet finna regler som motverkar omvandlingen av permanentboende till fritidsboende inom planlagt område.
Glesbygdsverket har i flera rapporter pekat på vikten av att det måste finnas bofast befolkning i landets mindre samhällen för att det under hela året skall finnas underlag för både privat och offentlig service. Rapporter beskriver även att vanliga löntagare och småföretagare inte har råd att förvärva lediga fastigheter för etablering av verksamhet eller permanent boende. I tider av stora befolkningsomflyttningar i landet blir det alltmer viktigt att de fastigheter i landets mindre tätorter som annonseras för försäljning kan säljas till personer som har för avsikt att permanent bosätta sig på orten. Om fastigheterna inom planlagt område, som nu, säljs till personer som endast tänker nyttja fastigheten som fritidshus, blir konsekvenserna att de mindre tätorterna utarmas, service läggs ned, arbetstillfällen försvinner och det blir ännu svårare att bo året runt i många av våra mindre samhällen. Det blir en ond cirkel och ett allt större och växande problem.
Det problem som Glesbygdsverket beskriver i sina rapporter gäller hela landet. Även i södra Sveriges mindre tätorter. Unga människor som idag önskar köpa fastigheter i de mindre tätorterna kan inte konkurrera i budgivningen när fastigheter utbjuds till försäljning. Kapitalstarka köpare från storstäder och andra EU-länder erbjuder högre pris för fastigheterna. På liknande sätt finns problemet i många andra EU-länder. Svenska köpare köper fastigheter i mindre tätorter i Frankrike, Spanien, Österrike och Italien. Permanentbostäder omvandlas till fritidshus och urholkar underlaget för privat och offentlig service.
Vid Sveriges medlemskapsförhandling till den europeiska unionen fick Sverige ett undantag i anslutningsfördraget i enlighet med den då gällande lagen. Detta undantag gick ut 1999 och regeringen ansåg det inte som ändamålsenligt att försöka få till stånd en förlängning av undantaget. Riksdagen beslutade även att upphäva den tidigare gällande lagen från 1992. I samband med det diskuterades frågan utifrån en icke-diskriminerande lagstiftning och att den måste kunna motiveras utifrån ett tillräckligt starkt allmänintresse för att godtas av EG-domstolen. Man konstaterade att vissa negativa effekter inte kunde uteslutas. Man konstaterade även att 1992 års lagstiftning hade ett snävt tillämpningsområde varför upphävandet av lagen inte skulle få någon större effekt för den svenska fritidshusmarknaden. Dessa konstateranden är lätta att hålla med om. Vad man däremot kan konstatera är att konsekvenserna är långt ifrån marginella när omvandlingen i de mindre tätorterna blir betydande. I vissa orter omvandlas 10 procent av fastigheterna till fritidsfastigheter där det totala beståndet är mellan 50 och 100 fastigheter. Då utraderas underlaget för affären. Då minskar underlaget för att behålla den lilla byskolan. Då minskar underlaget för bensinstationen och då minskar antalet människor som håller igång bygdegården, idrottsföreningen och alla andra frivilligverksamheter. Detta sker i norra Sverige. Men det sker även i södra Sverige. Och det sker i alla andra länder i Europa. En omvandling av boendestrukturen som på längre sikt får stora negativa konsekvenser i de kommuner som drabbas.
Inom ramen för EU-samarbetet borde den svenska regeringen finna regler som motverkar omvandlingen av permanentbostäder inom planlagt område till fritidshus. I Sverige och även i övriga Europa. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Lars Wegendal (s) |