Regeringens bostadspolitik har misslyckats. Idag råder bostadsbrist i 116 av landets kommuner. Det är dags att omrikta bostadspolitiken från detaljstyrning, kortsiktiga bidragskonstruktioner och övergrepp på det kommunala självstyret till en politik som erbjuder långsiktigt stabila spelregler som ger förutsättningar för ett ökat byggande och ett billigare boende. Istället för regeringens mål om 30 000 lägenheter per år krävs en bostadspolitik som möjliggör ett byggande av 40 000–50 000 lägenheter per år.
Kristdemokraternas förslag i korthet:
Fastighetsskatten avskaffas. Kommunerna får möjlighet att införa en avgift baserad på kommunens självkostnader om maximalt 2 600 kronor per år för småhus och maximalt 800 kronor per lägenhet.
Skatten sänks på byggande av flerbostadshus motsvarande halva momskostnaden.
Skatten sänks vid uthyrning av del av bostad.
Konkurrensverket får bättre medel att bekämpa oetiskt agerande i byggsektorn. Möjlighet införs att ställa enskilda personer till ansvar vid kartellsamarbete.
Hyressättningen reformeras. Nyproducerade lägenheter undantas från bruksvärdesreglerna under en karenstid under vilken hyran inte kan höjas eller prövas. Bruksvärdessystemets ursprungliga principer återupprättas.
Kommunernas självbestämmande över bostadspolitiken stärks.
Möjligheten till tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter införs.
Barnfamiljernas bostadsbidrag förstärks.
Planprocessen förenklas genom att antalet överklagandeinstanser minskas.
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Bostadspolitikens mål och principer 4
3 Bättre förutsättningar för byggande 5
4 Socialdemokraternas kortsiktiga bidragspolitik 7
5 Reformerad beskattning av byggande och boende 9
6 Sänkta byggkostnader genom förbättrad konkurrens 13
7 Förenklad planprocess 15
8 Reformerat hyressättningssystem – inga marknadshyror 15
9 Kommunala bostadsbolag – en kommunal fråga 17
10 Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott 19
11 Boendeformer för alla 19
12 Byggande med bättre omsorg om miljön 24
Riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om komplettering av målet för bostadspolitiken.
Riksdagen avslår regeringens hemställan om att under 2003 ställa ut kreditgarantier för lån till kommunala bostadsföretag intill ett belopp på 3 000 000 000 kr inklusive tidigare gjorda åtaganden.
Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2003 ställa ut kreditgarantier för lån till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott intill ett belopp på 3 000 000 000 kr inklusive tidigare gjorda åtaganden.
Riksdagen avslår regeringens hemställan om att för anslaget 31:12 Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder få besluta om bidrag som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför utgifter på högst 2 500 000 000 kr under perioden 2004–2006.
Riksdagen beslutar att avveckla anslaget 31:12 Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder från den 1 oktober 2003.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avveckla räntebidragssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fastighetsskatten bör avskaffas och ersättas av en kommunal fastighetsavgift.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reducerad skatt på nyproduktion av flerbostadshus från den 1 oktober 2003.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade skatteregler vid uthyrning av lägenhet i privatbostad.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrensen inom byggmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanta nyproducerade lägenheter från gällande bruksvärdesregler i hyreslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av översyn av bruksvärdessystemet och upphävande av allmännyttans hyresledande ställning.
Riksdagen beslutar att snarast upphäva lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag.
Riksdagen beslutar att snarast upphäva lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till bostadsföretag i kommuner med svag efterfrågan.
Riksdagen beslutar att ombildning till bostadsrätt skall kunna ske om minst hälften av de boende anger att de önskar det.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en total översyn av beskattningen av bostadsrätter.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av tredimensionell fastighetsbildning.
Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i uppdrag att se över regelverket för att möjliggöra mellanboendeformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändrade skattekrav för att öka hyresgästernas möjligheter till självförvaltning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt handlingsprogram för inomhusmiljöfrågor.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 18, Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag |
Anslagsförändringar |
|
tusental kronor |
tusental kronor |
|
|
21:1 Bostadsbidrag |
3 829 000 |
+ 605 000 |
|
31:1 Boverket |
144 704 |
|
|
31:2 Räntebidrag |
1 472 000 |
|
|
31:9 Lantmäteriverket |
428 028 |
|
|
31:11 Bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet |
70 000 |
|
|
31:12 Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder |
600 000 |
|
|
31:13 Statens bostadsnämnd |
9 930 |
|
|
31:14 Omstrukturering av kommunala bostadsbolag |
30 000 |
|
|
Nytt anslag: Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott |
+ 30 000 |
|
|
Summa för utgiftsområdet |
9 482 356 |
+ 180 070 |
1 Yrkandena 8–10, 18 och 21 hänvisade till SkU.
Alla människor, familjer och hushållssammansättningar behöver en bostad som kan tillgodose de behov man har beroende på livssituationen. Att ha en bostad är en social rättighet. En balans mellan tillgång till och efterfrågan på bostäder är en förutsättning för en god samhällsutveckling. Bostadsbrist skapar, liksom bostadsöverskott och ett ensidigt bestånd av bostäder, stora ekonomiska och sociala problem.
Kristdemokraternas boendepolitik formas utifrån den enskilda personens ansvar, möjligheter och skyldigheter. Den enskildes rätt till ägande måste tillgodoses, samtidigt som samhället behöver garantera en solidarisk bostadspolitik där även den som inte är köpstark har rätt till ett gott och tryggt boende.
Om inte särskilda skäl föreligger, vet vi från många områden att en fri marknad oftast ger det bästa resultatet. Men bostadsmarknaden uppvisar ett flertal egenskaper som tillsammans gör att de vanliga marknadsmekanismerna inte ensamma kan antas ge ett tillräckligt bra utfall. Därför är det rimligt att med politiska medel påverka marknadens funktionssätt så att den både fungerar så effektivt som möjligt och att det blir möjligt för alla medborgare att få tag på en god bostad till rimlig kostnad. En förutsättning för en fungerande bostadsmarknad är att spelreglerna är långsiktiga och förutsägbara.
Budgetpropositionens förslag till mål för bostadspolitiken faller tillbaka på 1998 års bostadspolitiska proposition där följande slås fast: ”Bostaden är en social rättighet och bostadspolitiken ska skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö inom ekologiskt hållbara ramar.”
Mot bakgrund av det bristfälliga bostadsbyggandet och de hot som hyresrätten står inför finner Kristdemokraterna det angeläget att komplettera regeringens mål med en formulering som tar fasta på byggandet och ägandet av bostadsfastigheter.
Till propositionens förslag till mål bör fogas: ”Bostadspolitiken ska skapa incitament för byggande och ägande av bostadsfastigheter i alla olika upplåtelseformer.”
Också den kvantitativa målsättningen för byggandet bör revideras. Istället för regeringens mål att bygga 30 000 lägenheter per år krävs det en bostadspolitik som möjliggör ett byggande av 40 000–50 000 lägenheter per år. Detta är nödvändigt för att råda bot på bostadsbristen och för att förbättra standarden på bostadsbeståndet.
Sverige har det lägsta bostadsbyggandet i OECD-området och de näst högsta bostadskostnaderna i EU. Därför krävs en ny bostadspolitik för att fler bostäder ska byggas billigare. Boendet har sedan 1990-talets början gått från att vara ett välfärdsområde som subventionerats kraftigt till att idag vara en inkomstkälla för staten. Nu måste bostadspolitiken inriktas mot att utan detaljstyrning skapa förutsättningar för ett ökat byggande och ett billigare boende.
Staten behöver återigen fokusera på sin uppgift i bostadspolitiken − att svara för att legala och finansiella instrument finns tillgängligt för bostadsbyggandet − inte som varit fallet under senare år, på hur bostadspolitiken verkställs på lokal nivå.
Politiken måste orienteras bort från detaljstyrt bidragstänkande till att skapa förutsättningar för ett ökat byggande genom mer gynnsamma skatter och regler.
Som regeringen konstaterar i budgetpropositionen råder bostadsbrist i 116 svenska kommuner. År 2000 var motsvarande siffra 71 kommuner. Problemen på bostadsmarknaden sprider sig snabbt över landet. De flesta av kommunerna med bostadsbrist har uppgett att det saknas hyresbostäder. Bostadsbristen drabbar främst ungdomar, ensamstående samt inflyttare till kommunerna. Bristen påverkar också äldres möjligheter att få tag i en lägenhet när skötseln av villan blivit för arbetsam eller bostadsytan upplevs för stor.
Boendekostnaderna sköt kraftigt i höjden under 1990-talet. Den viktigaste orsaken var de massiva skattehöjningarna i samband med skattereformen. Det var bland annat sänkta ränteavdrag, höjd fastighetsskatt, full byggmoms samt momsbeläggning av energi, sophämtning, vatten och fastighetsskötsel. Boendekostnaderna tar idag i anspråk knappt 30 procent av hushållens disponibla inkomster (enligt Nationalräkenskaperna). Mellan 1990 och 1999 steg denna siffra från 25 till 30 procent. För vissa grupper har situationen blivit särskilt ansträngd. För ensamstående med barn i hyresrätt har det inneburit boendekostnader kring 40 procent av inkomsterna i genomsnitt. Samtidigt har den socialdemokratiska regeringen sedan 1995 skurit ned bostadsbidraget från 9 miljarder kronor till knappt 4 miljarder kronor.
Politiken har också lett till en ökad trångboddhet. Under de senaste 20 åren har allt färre barnfamiljer bosatt sig i småhus. 1982 var 42 procent av dem som bodde i småhus barnfamiljer. Idag har andelen sjunkit till 31 procent, vilket tyder på att det blivit svårare för barnfamiljer att köpa småhus.
Nivån på skattehöjningar och subventionsneddragningar på bostadsområdet under det senaste dryga decenniet är svindlande. Fastighetsskatten har höjts från cirka 6 till cirka 23 miljarder kronor. Räntebidragen har sänkts från som mest 34 miljarder kronor till cirka 1,5 miljarder kronor. De sammanlagda subventionerna (räntebidrag + bostadstillägg + bostadsbidrag) har sjunkit från som mest cirka 55 miljarder kronor till cirka 15 miljarder kronor.
Skatteeffekten av villaägares och bostadsrättsinnehavares ränteavdrag har sjunkit från 22 till cirka 10 miljarder kronor. Höjningen av byggmomsen genererar idag cirka 4 miljarder kronor mer i skatteintäkter än den gamla skattesatsen. Momshöjningen på vatten, avlopp, fastighetsskötsel, sophämtning, energi för bostadsuppvärmning m.m. inbringar cirka 5 miljarder kronor mer idag.
Uppskattningsvis har det alltså skett en sammanlagd omläggning till boendets nackdel med cirka 80 miljarder kronor.
Omläggningen av bostadspolitiken medförde en kollaps i bostadsinvesteringarna som saknar motstycke i såväl internationell som historisk jämförelse. Nyinvesteringarna i bostäder sjönk från cirka 52 miljarder kronor (i 1995 års priser) 1990 till cirka 11 miljarder kronor 1995, en nedgång med 80 procent. Efter att i flera år legat kring 11 miljarder kronor var nyproduktionen år 2000 uppe i blygsamma 16 miljarder kronor. Antalet påbörjade bostäder sjönk från 70 000 till 11 000 mellan 1990 och 1993. Efter att i flera år legat kring den nivån var påbörjandet år 2001 uppe i 20 600 lägenheter. Genomsnittligt inom EU byggs knappt 6 000 bostäder per miljon innevånare. I Sverige byggs knappt 2 300 bostäder per miljon invånare.
Kristdemokraterna avvisar regeringens bidragsorienterade bostadspolitik. Det behövs helt andra åtgärder för att komma till rätta med de omfattande problemen på bostadsmarknaden. Långsiktighet och goda förutsättningar för byggande och förvaltning av bostäder måste skapas. Det handlar bl.a. om sänkt skattetryck på bostadssektorn, förenklingar i plan- och byggprocessen, en översyn av hyressättningssystemet samt åtgärder för att främja konkurrensen inom byggsektorn. Kommunerna kan bidra till ökade nybyggnadsmöjligheter genom att hålla ned mark- och tomtpriserna.
Kristdemokraterna har tidigare sagt nej till inrättandet av ett tidsbegränsat investeringsbidrag till nybyggnad av hyresbostäder under perioden 2002–2006. Bidraget är ett tydligt exempel på den socialdemokratiska regeringens detaljstyrning av bostadspolitiken genom att bland annat kriterier på boendeyta och hyresnivåer uppställs för beviljande. Bidragets krångliga och kortsiktiga utformning skapar osäkerhet, och det är otillräckligt för att skapa lönsamhet för byggande i framför allt Stockholm. Avsaknaden av bidragsansökningar från Stockholmsregionen har föranlett regeringen att öronmärka en miljard bidragskronor till regionen, som den nytillträdde socialdemokratiske landshövdingen Mats Hellström under året åkt runt med och trugat på kommunerna.
Osäkerheten i bidragssystemet förstärks av att Vänsterpartiet har efterfrågat en fördubbling av bidraget i Stockholm till 300 000 kronor per lägenhet. Vem är i ett sådant läge intresserad av att söka och bygga med ett bidrag på 150 000 kronor om det nästa halvår kan komma att ha fördubblats?
Budgetpropositionen spär ytterligare på osäkerheten genom att regeringen nu säger sig vilja ”pröva förutsättningarna” för skattelättnader för vad som dels kallas ”särskilt angeläget bostadsbyggande”, dels ”mindre hyreslägenheter”. Ett nytt stöd sägs kunna komma att aktualisera förändringar i nuvarande investeringsbidrag. Läsaren, och vad värre är, den som har för avsikt att bygga bostäder, lämnas i total ovisshet om de framtida spelreglerna på byggmarknaden.
De bidrag som beviljats bör betalas ut, men Kristdemokraterna anser att inga nya bidrag ska beviljas. Byggandet av hyresrätter ska istället stimuleras genom att byggmomsen halveras genom en momsåterföring och att fastighetsskatten avskaffas. Det ger tydliga och långsiktiga spelregler utan politiska pekpinnar.
Varken statlig fastighetsskatt eller räntebidrag bör utgå för hyreslägenheter. Med regeringens modell kommer utgifterna för räntebidrag att öka betydligt de närmaste åren i takt med att nya bidragsärenden tillkommer. Ägande och förvaltande av hyreshus är näringsverksamhet och ska därför inte beskattas utöver normal beskattning av näringsverksamhet, det vill säga när vinst uppstår. Kristdemokraternas politik för ett bättre företagsklimat kommer att skapa bättre förutsättningar även för företag som förvaltar och bygger hyreshus.
Kristdemokraterna avvisar därför ytterligare beviljanden av räntebidrag.
Regeringens bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet har visat sig vara ett totalt misslyckande. Efterfrågan på bidraget har saknats och det avvecklas, i likhet med vad Kristdemokraterna krävt, nu fortare än tidigare beräknat. Kristdemokraterna anser att inga ytterligare bidrag ska beviljas. Investeringar som främjar ekologisk hållbarhet bör istället stimuleras genom att fastighetsskatten, som gjort miljöinvesteringar olönsamma, avskaffas.
Det bidragssystem den nuvarande regeringen byggt upp har flera anmärkningsvärda brister ur fördelningspolitisk synvinkel. Detta gäller inte minst de förändrade bostadsbidragen som missgynnat barnfamiljer. En översyn bör snarast göras av bostadsbidragsreglerna och av de konsekvenser senare års beslut lett till.
Kristdemokraterna föreslår dels en höjning med 100 kronor per barn till de hushåll som är berättigade till bostadsbidrag, dels en förändrad inkomstgräns. Förslaget utvecklas i en särskild motion och innebär att Kristdemokraterna 2003 satsar 605 miljoner kronor mer än regeringen på bostadsbidragen. Förslaget innebär att boendekostnaderna minskar för mer än 230 000 hushåll.
Över 60 procent av kostnaderna för en ny bostad är skatter när full fastighetsskatt börjar betalas. Därmed är bostaden tillsammans med bland annat sprit, tobak och bensin de varor som extrabeskattas i vårt land. Att hälso- och miljöskäl motiverar den extra höga beskattningen av alkohol, tobak och energi är välkänt, men vilka skäl finns det för att extrabeskatta boendet?
Det krävs en radikal reformering av boendebeskattningen. Menar vi allvar med att en bostad för alla är en social rättighet borde boendet beskattas lägre än övriga varor och tjänster, inte högre som idag. Skattetrycket på bostadsbyggande och innehavet av en bostad måste ner för att både främja nyproduktion och få ned boendekostnaderna.
Genom byggmomsen och fastighetsskatten beskattas bostäder både som konsumtion och kapital, vilket inte sker för någon annan vara eller tjänst och vilket strider helt mot principerna bakom skattesystemets uppbyggnad. Det är dessa två poster som driver upp det totala skattetrycket till extrema nivåer. Skatteeffekterna blir än mer orimliga om förmögenhetskatt dessutom måste erläggas.
Fastighetsbeskattningen ökar dramatiskt; mellan 2001 och 2003 från 21,2 till 24,4 miljarder kronor. Bara sedan i våras har regeringen skrivit upp prognosen för skatteintaget för 2003 med 900 miljoner kronor.
Kristdemokraterna föreslår att fastighetsskatten avskaffas redan 2003 och ersätts med en kommunal fastighetsavgift om max 2 600 kronor per år för småhus och 800 kronor per år för lägenhet. Skälet är inte bara att fastighetsskatten är oerhört hög. Mer väsentligt är att den inte tar hänsyn till skattebetalningsförmågan. Den beskattar inte inkomster som finns, utan själva boendet, och styrs av grannarnas hus- och lägenhetsförsäljningar. Konsekvensen blir att människor tvingas till att flytta av skatteskäl.
Vår principiella kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed kunna moraliskt och politiskt legitimeras. Alla skatter måste kunna prövas utifrån grundläggande värden. Skatter kan vara oetiska i den meningen att lagstiftningen i sig innebär att grundläggande etiska värden och mänskliga fri- och rättigheter och härur härledda skatterättsliga principer överträds. Vår uppfattning är att fastighetsskatten genom sin konstruktion kommer i konflikt med såväl äganderätten som den social- och skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft.
Den statliga fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare.
Den begränsningsregel som regeringen infört, tillsammans med ändrade grundavdrag i förmögenhetsbeskattningen, är bara de senaste exemplen på de sedan flera år återkommande och ad hoc-mässiga regeländringar som bekräftar vår principiella kritik av hela fastighetsskattesystemet. Dessa regelförändringar har enbart tillkommit för att blidka en rätteligen allt argsintare opinion.
De effekter som fastighetsskatten skapar förstärks av förmögenhetsskatten. Av den totala förmögenhetsbeskattningen i Sverige består cirka 36 procent av en ytterligare beskattning av egna hem, vilka redan beskattats med bland annat fastighetsskatt.
Vi föreslår därför att den statliga fastighetsskatten slopas helt för småhus (egna hem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler och industrienheter. Reformen bör ske i samband med en reform där kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som finns i kommunen. Förslaget finansieras också av en höjd reavinstbeskattning vid försäljning av privatbostad. Sammantaget innebär reformen att den löpande beskattningen av boendet sänks med cirka 9 miljarder kronor per år. Förslaget utvecklas vidare i Kristdemokraternas särskilda fastighetsskattemotion.
I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen som en så kallad garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc. Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida av dessa fastighetsanknutna tjänster (intresseprincipen). Men dessa samhällstjänster är i dag kommunala och finansieras genom avgifter, statsbidrag till kommunerna och kommunalskatt. Fastighetsbeskattningen däremot är statlig och fyller enbart syftet som en intäktskälla för staten.
Samtidigt som den statliga fastighetsskatten slopas bör kommunerna ges rätt att ta ut en fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiell lokaler och industrienheter. Fastighetsavgiften ska maximalt få uppgå till 2 600 kronor per år för småhus, och 800 kronor per år för lägenheter. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga kommunernas självkostnader för gator, vägar och parkering, räddningstjänst samt fysisk planering. Statsbidraget till kommunerna föreslås minska med ett belopp som motsvarar den totala fastighetsavgift kommunerna kan ta ut.
Ett starkt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det incitament kommunerna får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. När även företagssektorns lokaler och industrier utgör en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, blir effekten långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och för nya arbetstillfällen. Detta är det nuvarande kommunalskatte- och kostnadsutjämningssystemet i fullständig avsaknad av. En ytterligare aspekt är att kommunerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i vissa kommuner är omfattande men som inte genererar några kommunala intäkter i dagens system.
En kommunal fastighetsavgift för vägar, räddningstjänst och fysisk planering har både legitimitet, transparens och förutsägbarhet. Den som betalar avgiften vet att pengarna går till det som han eller hon som fastighetsägare har nytta av. Eftersom avgiften inte baseras på marknadsvärdet försvinner hoten om framtida chockhöjningar. Förutsebarheten inte bara ökar utan blir en realitet. Husägaren får en trygghet och kontroll över sin ekonomi.
Kommunernas invånare betalar redan via kommunalskatten för gator, vägar och räddningstjänst. Kommunerna klarar dock inte att finansiera alla sina utgifter med sina egna skatteinkomster utan är beroende av statsbidrag. Det är därför rimligt att betrakta växlingen fastighetsavgift mot sänkta statsbidrag som att kommunen själv får möjlighet att finansiera det man inte tidigare kunde finansiera på egen hand.
De kommuner som så önskar kan förstås lägga avgiften lägre än det fastställda taket. Ett exempel på en situation när kommunerna bör anpassa avgiften under taket är när hus ingår i en samfällighet och själva sköter vägen till och från området. Den kommunala avgiften bör av förenklingsskäl, på samma sätt som den nuvarande statliga fastighetsskatten, debiteras hyresfastighetsägaren respektive bostadsrättsföreningen. Avgiften ska ej vara momspliktig.
Att Sverige har OECD-områdets lägsta bostadsbyggande beror i betydande grad på det faktum att vi har ett högt skattetryck i Sverige och dessutom lägger extra hård beskattning på nyproduktion av bostäder. Det rimliga är att slopa fastighetsskatten samt lindra skatteeffekten vid nyproduktion av flerbostadshus motsvarande en halvering av byggmomsen.
Gällande EU-regler innebär svårigheter att införa en lägre moms på byggande. Tekniskt bör skattesänkningen på byggandet därför lösas genom att byggföretaget efter deklaration erhåller en skattereduktion som motsvarar hälften av den erlagda byggmomsen, dvs 10 procent av byggkostnaden. En förutsättning för att en sådan skattereduktion ska fungera på samma sätt som sänkt moms är att den gäller all nyproduktion av flerbostadshus, är utan tidsbegränsning samt är obyråkratisk och utan osäkerhet om den utbetalas eller ej. Skattereduktionen är att betrakta som en del av skattesystemet och inte ytterligare ett i raden av bidrag riktade till byggsektorn.
Boverket uppskattar den totala byggkostnaden för flerbostadshus i Sverige till 19,2 miljarder kronor 2003. Den föreslagna skattereduktionen skulle då uppgå till 1,92 miljarder kronor. Motsvarande siffror för 2004 är 20,9 respektive 2,09 miljarder kronor.
Genom skattereduktionen kan regeringens tidsbegränsade, krångliga och svårförutsägbara investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder avskaffas. Cirka tre fjärdedelar av de medel regeringen avsatt för investeringsbidrag under år 2003 har redan beviljats. Det är därför rimligt att den minskade skatten på nyproduktion av flerbostadshus införs från och med den 1 oktober 2003. Den beräknade skattereduktionen härrörande till 2003 uppgår då till 480 miljoner kronor.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att man vill ”pröva förutsättningarna” för skattelättnader för byggande av vissa typer bostäder, oklart vilka, under en fyraårsperiod. Förslag väntas i en senare proposition. Ytterligare ett kortsiktigt, selektivt stödsystem är dock det sista bostadsbyggandet behöver.
Kristdemokraterna föreslår därför att en minskad skatt på nyproduktion av flerbostadshus motsvarande en halvering av byggmomsen införs från den 1 oktober 2003.
Många, inte minst studenter och ungdomar, skulle kunna hyra in sig hos villaägare och hos dem med stora lägenheter som har gott om utrymme. Många villor och lägenheter skulle dessutom med begränsade ombyggnader kunna få ytterligare en mindre lägenhet. Men skattereglerna gör sådan uthyrning ganska ointressant.
Idag fungerar reglerna för uthyrning av privatbostad så här: Den uppburna hyran tas i sin helhet upp som intäkt. Från denna intäkt får avdrag generellt göras med 4 000 kronor, dock maximalt hyresintäkten. Inkomsten tas upp som inkomst av kapital – underskott är inte avdragsgillt.
En kraftig höjning av det generella avdraget på 4 000 kronor skulle i ett slag för många göra det ekonomiskt intressant att hyra ut en del av sin bostad till studerande och andra som är i behov av ett rum eller en mindre lägenhet i en privatbostad. Inte minst i storstadsregioner och högskole- och universitetsorter skulle en sådan enkel åtgärd kunna motverka bostadsbristen.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till förändrade skatteregler för uthyrning av lägenhet i privatbostad.
Cirka 45 procent av allt arbete som utförs sker i hemmen. Genom de höga så kallade skattekilarna är den vita marknaden för denna typ av hushållstjänster i stort sett utplånad. Svartjobben inom sektorn är dock mycket omfattande. Det gäller inte minst reparation, om- och tillbyggnad av egna hem. Kristdemokraterna vill göra vita hushållstjänster tillgängliga för människor med normala inkomster. Detta innebär en rejäl utvidgning av tidigare ROT-system till att omfatta renoverings-, underhålls- och reparationsarbeten, städning och andra hemtjänster, trädgårdsarbeten och installationsarbeten för exempelvis vitvaror och datorer i hushållet.
Kristdemokraterna vill att det av Socialdemokraterna tidigare avvecklade ROT-systemet återinförs och utvidgas rejält. Tjänster för upp till 50 000 kr per år kan köpas med en 50-procentig skattereduktion, som då alltså uppgår till maximalt 25 000 kr per hushåll och år. Det skulle ge tjänstesektorn helt nya möjligheter att växa genom en 50-procentig skattereduktion för de privata hushållens köp av tjänster i det egna hemmet. Det innebär i praktiken att den skattekil som uppstår när man idag anlitar arbetskraft för redan skattade pengar i stort reduceras. Krav på användandet av standardkontrakt, utarbetade av Konsumentverket och byggbranschen, bör kopplas till skattereduktionen för ökat konsumentskydd. Konsumenterna är ofta en mycket svag upphandlare av hantverkartjänster och kan på detta sätt få en bättre situation.
Byggkostnaderna har under en lång tid – ända sedan 1970-talet – stigit mer än konsumentprisindex. Byggkostnadsdelegationen som avslutade sitt arbete år 2000 hade som uppdrag att verka för en långsiktigt ökad konkurrens på byggmarknaden och ett undanröjande av tekniska och administrativa hinder för lägre byggkostnader. Byggkostnadsdelegationens betänkande (SOU 2000:44) föreslår en första målsättning om minskade byggkostnader med 10 procent och minskade byggtider med 10–20 procent samtidigt som kvalitetsfelen minskar med 20 procent.
Delegationens arbete behöver följas upp bättre. Inrättandet av ett Byggkostnadsforum inom Boverket och tillsättandet av en byggkommission bestående av generaldirektörer och landshövdingar är inte tillräckliga åtgärder. Konkurrensverket är snarare än Boverket den myndighet som bör bevaka byggkostnaderna. Byggkommissionen skulle å sin sida bli starkare och få en mindre politisk prägel om alla inblandade parter var med − byggmaterialleverantörer, byggherrar, kommuner, förvaltare osv.
Det är mycket viktigt att bryta den förhärskande oligopolstrukturen inom byggsektorn. Konkurrensverket är den naturliga myndigheten för en sådan genomlysning och bevakning som kan utveckla en mer effektiv och öppen byggmarknad. Konkurrensverket bör av regeringen få en tydligare uppgift än hittills att ägna byggkostnaderna extra uppmärksamhet. Kristdemokraterna föreslår därför att Konkurrensverket ska tillföras mer resurser. Boverkets Byggkostnadsforum, som av regeringen inrättats för denna uppgift, bör därmed avvecklas. Ökade resurser föreslås istället till Konkurrensverket.
Konkurrensverket har framhållit att materialindustrin präglas av svag konkurrens och få aktörer. De uppmärksammade kartellerna mellan företag inom asfaltering på vissa orter tyder på att antalet aktörer är för litet. Efter byggkrisen i början på 1990-talet har alla medelstora byggföretag försvunnit från marknaden. Kvar finns tre rikstäckande företag (Skanska, NCC och PEAB), ett stort bostadsföretag (JM) och därutöver främst små lokala företag. För många typer av entreprenader behöver detta inte vara ett problem. De flesta entreprenader är mindre renoveringsarbeten där många lokala företag kan vara med och konkurrera med de stora. För större arbeten skulle det dock vara en fördel med fler konkurrerande företag.
Byggindustrin har pekat på de ålderdomliga och detaljreglerande kollektivavtalen som hämmande för produktivitetsutvecklingen och menar att avtal som mer liknar industrins skulle vara positiva. Det råder stora svårigheter för utländska företag att konkurrera i Sverige. Det finns inslag i de svenska kollektivavtalen som är diskriminerande gentemot utländsk arbetskraft och utländska företag genom att utländska företag drabbas av dubbla avgifter för arbetskraft. Det skapar trösklar som innebär att utländska aktörer utestängs från den svenska marknaden. Detta bör ändras.
Ett likvärdigt problem är det omfattande bruket av svart arbetskraft. I stor utsträckning gäller detta när hushåll är kund, men även inom övrigt byggande är svart arbetskraft vanligt förekommande. Mer och hårdare kontroller är bra men kan inte lösa problemet. Vad som behövs är en grundläggande etik bland aktörerna som motverkar den svarta sektorns utbredande. Kristdemokraterna har i många sammanhang argumenterat för detta och presenterat förslag kring hur detta byggs upp i ett samhälle.
Arbetet med att förebygga karteller bör ta ytterligare ett steg genom att dessa kriminaliseras. En kriminalisering innebär att enskild person i företag som ansvarar för att företaget samverkar i en olaglig kartell ska kunna åtalas och dömas till böter eller fängelse. Den risk som företag och aktörer inom företag i dag tar, att upptäckas och enbart belastas med konkurrensskadeavgift, har inte visat sig vara tillräckligt avskräckande. En parallell kan dras till den insiderlagstiftning som tillkom i mitten av 1980-talet vilken innefattar straff istället för sanktionsavgift.
Regeringen har tidigare hävdat att rättsväsendet inte har tillräckliga resurser för att klara den ytterligare belastning som kriminalisering innebär. Det bör rimligtvis ankomma på regeringen att tillförsäkra rättsmyndigheter sådana resurser att brott kan utredas och lagföras.
Kristdemokraterna anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om kriminalisering av karteller.
Samtidigt som byggkonkurrensen är bristfällig är det viktigt att inte sätta likhetstecken mellan byggkostnader och boendekostnader, eller ens produktionskostnader. Bostadsrätter i bostadsbristens Stockholm säljs mycket dyrt, vilket inte behöver ha med byggkostnader att göra utan lika gärna kan bero på höga vinster eller dyr mark. Mark- och anslutningsavgifter fick en väsentligt ökad betydelse under 1990-talet. I början av 1990-talet motsvarade markkostnaderna under 10 procent av de totala produktionskostnaderna. Nu utgör de 15 procent, och i vissa extrema fall upp till 30–35 procent av produktionskostnaderna. Markkostnaderna har stigit snabbare än andra priser och byggkostnader. Denna utveckling är särskilt märkbar i storstadsområden där marken är en bristvara och ny bebyggelse måste ske genom överdäckning av trafikleder eller på före detta industrimark som inte sällan är starkt förorenad.
Det måste ligga i kommunernas intresse att med god framförhållning tillhandahålla mark till rimligt pris för bostadsbyggande.
Plan- och byggprocessen måste effektiviseras. Överklagandeskedet svarar i genomsnitt för 20 procent av tidsåtgången i planprocessen. Framför allt är det regeringens prövning som tenderar att dra ut på tiden. Att ändra på denna ordning, så att överklagandetiden minskar, är en viktig åtgärd. Kristdemokraterna anser att den instansordning som bland annat Svenska Kommunförbundet föreslagit, med länsstyrelsen som första instans och en kammarrätt som slutinstans, är mest fördelaktig. Genom denna ordning tillvaratas länsstyrelsens kompetens och den relativt korta handläggningstiden där. En överföring av prövningen från regeringen till kammarrätten bör förkorta överklagandetiden. Genom att en kammarrätt utses som slutinstans möjliggörs en enhetlig rättstillämpning.
Den parlamentariska kommitté regeringen hösten 2002 slutligen tillsatt för att se över plan- och bygglagen måste så snart som möjligt presentera förslag om en förenklad planprocess för att bostadsbyggandet inte ska sinkas ytterligare.
Även om regelverket bör förenklas är det, särskilt i samband med mer kontroversiella byggprojekt, viktigt att kommunerna utvecklar och genomför ambitiösa samrådsprocesser. Delaktighet och lyhördhet är viktiga komponenter i planprocessen.
Nackdelarna med dagens hyressättningssystem har blivit alltmer påtagliga. Hårdast drabbas ekonomiskt svaga grupper, nämligen de som ännu inte etablerat sig på bostadsmarknaden och som saknar pengar eller kontakter som möjliggör ett inträde. Dagens hyressättningssystem gör att många privata fastighetsägare låter sina bostäder omvandlas till bostadsrätter eftersom det inte uppfattas vara ekonomiskt rationellt att förvalta hyresfastigheter.
På orter med minskande befolkning där det finns tomma lägenheter och allmännyttan är en dominerande aktör medverkar främst allmännyttans dominans till att hålla uppe hyrorna. Men också hyressättningssystemet medverkar till detta, trots att inga förbud råder mot lägre hyror än vad allmännyttan har. Föreställningen om allmännyttans ledande hyresroll skapar en uppfattning att allmännyttan är riktmärket för hyrorna oavsett konkurrensläget.
En annan effekt av nuvarande hyressättningssystem är att privata aktörer inte vågar bygga hyresrätter eftersom de känner sig osäkra om de ska få full kostnadstäckning för sitt projekt. Hyresgästerna har nämligen möjlighet att efter sex månader få till stånd en prövning av hyran genom att begära villkorsändring. En inflyttningshyra som framstått som nödvändig och tillräcklig för att ekonomiskt motivera projektet kan då komma att sänkas, med förluster för fastighetsägaren som resultat. Denna risk gör att många investerare hellre väljer den ekonomiskt säkrare produktionen av bostadsrätter.
En reform som skulle kunna genomföras snarast utan svåra övergångsproblem och som skulle öka den idag låga nyproduktionen av hyreslägenheter är att förändra hyressättningssystemet vid nyproduktion. SABO:s vd Bengt Owe Birgersson presenterade i SOU 2000:33 ett förslag för att stimulera nyproduktionen av hyresrätter. Det gick ut på att ”undanta nyproduktionen från bruksvärdesreglerna under en ömsesidig så kallad karenstid, under vilken hyresvärden inte kan begära hyreshöjning och hyresgästen inte kan begära villkorsändring”. Med en sådan ordning skulle hyresgästens besittningsskydd tryggas samtidigt som fastighetsägaren får bättre förutsättningar att bedöma det ekonomiska resultatet av sin investering.
Kristdemokraterna anser att en ändring av hyreslagen bör komma till stånd i syfte att under en begränsad tid undanta hyran i nyproducerade lägenheter från gällande bruksvärdesregler.
Hyresgästens rätt till förlängning av ett hyresavtal förutsätter att det finns ett tak för hur hög hyran kan bli. Utan ett sådant tak skulle besittningsskyddet sakna reell substans. Bruksvärdessystemet syftar till att trygga hyresgästernas besittningsskydd. Det sker genom en jämförelseprövning som bygger på principen att likvärdiga lägenheter ska ha lika hyra.
Bruksvärdessystemet infördes i slutet av 1960-talet, och dess ursprungliga tanke var att hyran bestäms av hyresvärd och hyresgäst. Bara om dessa inte kom överens kunde hyran bli föremål för prövning. Ursprungligen tog bruksvärdessystemet fasta på att man vid en prövning av hyran ska ”bortse från byggnadsår och produktions-, drift- och förvaltningskostnader”. Dock har utvecklingen gått mot att dessa kriterier, snarare än hushållens värderingar av boendets kvaliteter, har kommit att styra hyresprövningen. Det är angeläget att sträva mot ett hyressättningssystem där läget och lägenhetens beskaffenhet blir mer styrande och hyrorna därmed mer anpassas till konsumenternas värdering, samtidigt som hyresgästen ges ett fortsatt gott besittningsskydd.
Det är viktigt att slå vakt om bruksvärdesregeln i dess ursprungliga syfte. Därmed skyddas hyresgästen från oskäliga hyror genom att en hyreshöjning kan överklagas och skälighetsprövas av hyresnämnden. Men för att skapa bättre förutsättningar för hyresrätten att utvecklas och skapa bättre förutsättningar för nyproduktion bör allmännyttan som förstahandsnorm vid prövning av hyran avskaffas. Det är inte rimligt att allmännyttan med sin självkostnadsprincip ska vara vägledande för hela hyresmarknaden och därmed indirekt bestämma priset på hyresfastigheter på orten. Allmännyttiga bostadsföretag eller stiftelser och privata bostadsföretag ska ha likvärdiga konkurrensregler.
Hyresförhandlingslagen bör också ses över så att det bland annat blir lättare för individen att stå utanför det kollektiva förhandlingssystemet om man så önskar. Systemet för hyresförhandlingar bör också ge större utrymme för att förhandla fram olika individuella hyreskontrakt för att därigenom utveckla hyresrätten som produkt. Ett starkt och tydligt grundläggande konsumentskydd ska finnas.
Det är viktigt att slå vakt om kommunernas möjligheter att fullt ut ta sitt bostadsförsörjningsansvar. Kommunerna har olika instrument till sitt förfogande. Den demokratiskt uttryckta folkviljan måste respekteras. Det är inte en statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av de kommunala bostadsföretagen. Sådana ställningstaganden måste göras i kommunerna mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet. I många kommuner utgör de kommunala bolagen en bas i bostadsbeståndet och uppfattas som ett viktigt bostadspolitiskt instrument av de lokala politikerna. Den kommunala självstyrelsen måste alltid värnas vid valet om det ska finnas ett kommunalt bostadsbolag eller inte.
Kommunernas ansvar och befogenheter på det bostadspolitiska området slås primärt fast i kommunallagen, plan- och bygglagen och socialtjänstlagen. Riksdagen har därutöver under de senaste två åren stiftat två nya lagar; (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar respektive (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag. Staten har därigenom givits möjlighet att dels förelägga kommuner att inrätta en viss typ av bostadsförmedling och en viss typ av bostadsförsörjningsplanering, dels att förhindra affärer i de kommunala bostadsbolagen.
Kristdemokraterna har motsatt sig dessa lagar eftersom de har haft som enda syfte att öka det statliga inflytandet över kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Statens uppgift i bostadspolitiken är att tillhandahålla legala och finansiella instrument för bostadsbyggandet, inte att lägga sig i hur bostadspolitiken verkställs på lokal nivå.
Någon särskild lagstiftning för försäljning av hela eller delar av kommunala bostadsföretag behövs inte. Av respekt för den kommunala självstyrelsen vill Kristdemokraterna avskaffa de lagar som den socialdemokratiska regeringen drivit igenom för att begränsa kommunernas kontroll över bostadsförsörjningen och de egna bostadsbolagen.
Av landets cirka 1,6 miljoner hyresbostäder äger kommunala bostadsföretag runt 900 000 lägenheter. Det kan finnas olika skäl till att en kommun önskar sälja delar av det kommunala bostadsinnehavet. I vissa kommuner handlar det om att skaffa kapital för att förstärka beståndets långsiktiga livskraft och förbättra boendemiljön. I andra kommuner kan det handla om en medveten strävan mot ökad konkurrens på hyresmarknaden eller mot ökad mångfald på bostadsmarknaden genom exempelvis ombildning till bostadsrätter. Det måste finnas ett allsidigt utbud av olika upplåtelseformer. Hyresrätten är omistlig för alla dem som inte vill eller kan binda kapital i sitt boende eller som efterfrågar en hög servicenivå. En väl fungerande och rörlig bostadsmarknad förutsätter att det finns ett tillräckligt stort inslag av hyresrätter.
Frågan om det finns ett behov av allmännyttiga bostäder eller kommunala bolag är helt beroende av hur den enskilda kommunen arbetar med bostadspolitiken. Det finns inget självändamål med kommunala bolag. Det måste vara en lokal bedömning från fall till fall. Ett sätt att lösa det sociala behovet av tillgång till lägenheter för vissa grupper kan vara genom avtal och god samverkan med privata fastighetsägare.
Om en kommun bestämmer sig för att själv äga fastigheter bör syftet med de kommunala bostadsföretagen tydliggöras. Det är viktigt att garantier skapas så att inte ett sådant ägande utsätter skattebetalarna för stora ekonomiska risker som kan leda till förödande effekter för kommunens möjligheter att ge medborgarna en bra skola, vård och omsorg. Bolagen måste givetvis därför skötas ekonomiskt effektivt och ges tydliga ekonomiska, sociala och miljömässiga direktiv att uppnå. Det är viktigt att bolaget bygger upp ett rimligt eget kapital för att klara konjunktursvängningar på marknaden. Övriga syften med bolaget bör vara att medverka till att det finns ett gott utbud av hyreslägenheter på orten till en rimlig kostnad, att främja konkurrens, mångfald och en god miljö när det gäller hyressättning, boendemiljö, upphandling, byggande och upplåtelseformer i olika delar av kommunen, att främja en social bostadspolitik där alla människor, oavsett social situation, får en rimlig chans till ett bra boende, att medverka till integration mellan olika etniska och sociala grupper och att erbjuda hyresgästerna möjlighet till inflytande i förvaltningen.
De kommunala bostadsbolagen bör på orter med bostadsbrist ha en framträdande roll när det gäller att öka nyproduktionen av hyreslägenheter och studentbostäder. De kommunala bostadsbolagen bör gå i bräschen för att bygga billiga och funktionella bostäder.
De hyror som de kommunala bolagen tar ut vid nyproduktion måste sättas enligt en långsiktigt ekonomiskt hållbar självkostnadsprincip. Så länge som allmännyttan är hyresledande är detta nödvändigt för att även privata byggherrar ska se det som ekonomiskt försvarbart att bygga hyresrätter. En sådan självkostnadsprincip ryms inom nuvarande bruksvärdesystem.
Omläggningen av bostadspolitiken tillsammans med den demografiska utvecklingen har skapat en situation där läget för många kommunala och privata bostadsbolag är ohållbart. Vakanserna kommer på många orter av allt att döma att fortsätta att växa. Många av dessa bolag finns i mindre kommuner som redan ofta är ekonomiskt ansträngda kommuner. Problemet blir därför ett nationellt politiskt problem.
Staten måste ta ansvar för att befolkningsminskning i kombination med struktur- och regelförändringar medför kostnadskonsekvenser som kommunerna och bostadsföretagen inte kunnat förutse. Detta bör framför allt ske genom generella åtgärder som i så liten grad som möjligt inskränker den kommunala självstyrelsen. De insatser staten gör måste stimulera till kommunalt ledarskap. Stödet från staten måste vara förutsägbart och långsiktigt.
Kristdemokraterna har under våren 2002, i behandlingen av dels proposition 2001/02:58 Allmännyttiga bostadsföretag, dels den ekonomiska vårpropositionen, avstyrkt regeringens förslag om en ny myndighet med uppgift att ge stöd till omstrukturering av kommunala bostadsföretag liksom regeringens övriga förslag angående omstrukturering av kommunala bostadsföretag.
Kristdemokraterna har efterlyst ett stödsystem där staten underlättar kommunernas möjligheter att bära sitt bostadspolitiska ansvar, men där det överlåts åt kommunerna att själva i högre grad få avgöra hur, samtidigt som privata värdar inte ska missgynnas.
Regeringens stödmodell förstärker den statliga styrningen av den kommunala bostadspolitiken genom de medel som anvisas till den nya myndigheten Statens bostadsnämnd och till statliga bolag med uppgift att äga och förvalta tidigare kommunala bostadsföretag och fastigheter.
Därför bör anslagen 31:13 Statens bostadsnämnd och 31:14 Omstrukturering av kommunala bostadsbolag avvecklas. Kristdemokraterna föreslår att det istället inom utgiftsområde 18 inrättas ett nytt generellt anslag, Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott.
Kristdemokraterna förordar ett stödsystem som står i bättre överensstämmelse med det kommunala självstyret, som är öppet för alla fastighetsägare i vissa kommuner och som administreras av Boverket. Med det system Kristdemokraterna föreslår minskar konkurrenssnedvridningen som bland annat Fastighetsägarna och Svenskt Näringsliv kritiserat hos regeringens stöd som enbart är riktat mot allmännyttan.
De boende ska ha reella möjligheter att påverka sin boendemiljö och sina boendekostnader genom medansvar och inflytande. Möjlighet ska finnas att välja, inte bara mellan olika upplåtelseformer och bostadsstorlekar, utan också mellan bostäder med varierande standard.
Samhället måste skapa förutsättningar för valfrihet mellan olika boendeformer som hyresrätt, kooperativ hyresrätt, bostadsrätt eller äganderätt. Dessa olika upplåtelseformer bör vara likvärdiga alternativ när det gäller lagstiftningen. Skattemässig neutralitet måste råda mellan boendeformerna. Varje bostadsområde bör tillgodose olika upplåtelseformer så att befolkningsstrukturen blir allsidig.
Bostadsfrågor som särskilt berör människor med funktionshinder behandlas i Kristdemokraterna motion Boendeintegration.
Tryggheten med en hyresrätt är att den är öppen för alla utan kapitalinsats. Det är lätt att byta bostad. Bruksvärdessystemet innebär en spärr mot oskälig hyra. En ökad rörlighet på arbetsmarknaden, valfrihet när det gäller utbildningsort och ett ökat internationellt utbyte gör att efterfrågan på hyresrätter är stor. Brist på hyresrätter kan hämma tillväxten. Många äldre efterfrågar också hyresrätten, då den utgör en boendeform med hög servicegrad. Det är av högsta vikt att undanröja de hinder som anges i motionen för att fler hyresrätter ska kunna produceras. Förutsättningarna för framför allt privata hyresvärdar att behålla sina fastigheter istället för att sälja till bostadsrättsföreningar behöver också förbättras. Annars hotar hyresrätten att försvinna som boendeform i många områden.
Fastighetsindelningen är idag enligt svensk rätt tvådimensionell. Enskilda fastigheter avgränsas mot varandra genom vertikala gränser i markplanet. Fast egendom under markplanet och luftrummet ovanför ingår i den fastighet som markytan tillhör. För att idag kunna bygga på befintliga hus eller bygga garage under en fastighet måste det vara samma ägare till hela fastigheten. Tredimensionell fastighetsbildning innebär att det blir möjligt att också ha med en tredje dimension, nämligen höjden vid avgränsningen mellan olika fastigheter. Genomförandet förutsätter ändring i bland annat jordabalken och fastighetsbildningslagen, så att markområde inte längre ställs som krav för att räknas som fastighet. Indelningen i fastigheter kan därmed också avse utrymmen som upptas eller är avsedda att upptas av en byggnad eller någon annan anläggning.
Ett ökat bostadsbyggande i tillväxtregionerna skulle möjliggöras om det öppnades upp för bostadsprojekt i tidigare omöjliga lägen genom att flera ägare tillåts inom samma huskropp. Framför allt stadskärnor och förortscentrum kan blir mer befolkade genom att bostäder byggs ovanpå kontorsfastigheter. Bristen på mark i flera städer ökar behovet av tredimensionell fastighetsbildning.
För Sverige gäller hittills att nyttjanderätten av en ägd lägenhet är knuten till medlemskap i en bostadsrättsförening, och föreningen är ägare till fastigheten i vilken bostaden upplåts. Ett införande av ägarlägenheter skulle tillåta ägandet av en enskild lägenhet i ett flerbostadshus på ett sätt som är jämförbart med ägandet av ett småhus. En sådan ny upplåtelseform kan innebära en stimulans till ökad nybyggnation. Ägarlägenheter har som fördel att boendet blir billigare när ägaren kan ta egna lån för sin lägenhet och därmed dra av räntekostnaderna i deklarationen. Samhällsekonomin uppmuntras med ett personligt sparande. Ägarlägenheter stärker pantvärdet för lägenheten och minskar riskerna för kreditförluster. Brukarinflytandet ökar och lägenheten kan hyras ut av ägaren.
För att göra det möjligt att skapa denna för Sverige nya upplåtelseform krävs lagstiftning om tredimensionell fastighetsindelning.
Kristdemokraterna ser det som angeläget att regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett förslag till lagstiftning om tredimensionell fastighetsbildning.
Det är positivt om människor vill bilda en bostadsrättsförening för att gemensamt äga och sköta sitt hus. Reglerna för hur stor andel av de boende som måste stå bakom beslutet om en ombildning av ett hyreshus till bostadsrätt bör återgå till de regler som gällde före 1999, det vill säga det ska räcka med att mer än hälften av de boende önskar ombilda till bostadsrätt.
Kristdemokraterna betonar vikten av att varje stadsdel har blandade upplåtelseformer. Det innebär att ombildning av kommunala hyresrätter till bostadsrätter aktivt bör främjas i vissa områden medan det i andra områden kan behöva göras undantag från den generella rätten att kunna ombilda. Det måste dock vara upp till fastighetsägaren, kommunal eller privat, att självständigt fatta beslut om försäljning.
Bostadsrätten utgör en skattemässig hybrid, mellan hyresrätt och småhus. Kristdemokraterna anser att det finns en rad problem kring beskattningen av bostadsrättsföreningar som gör att den eftersträvansvärda skatteneutraliteten mellan boendeformerna inte råder. Det behövs en grundläggande översyn av beskattningen av bostadsrätter, vilket också Fastighetsskattekommittén och riksdagens skatteutskott uppmärksammat. Socialdemokraterna är dock passiva.
Regeringen har i augusti 2002 lagt fram en lagrådsremiss om bostadsrättsfrågor helt utan att beröra skattefrågorna. Det är en stor brist.
Ett betydande problem är dubbelbeskattningen, att bostadsrättsföreningarna utöver fastighetsskatt också betalar schablonmässig inkomstskatt som motsvarar 3 % av fastighetens taxeringsvärde. Denna dubbelbeskattning har blivit alltmer kännbar genom att taxeringsvärden höjs. För många föreningar är inkomstskatten högre än fastighetsskatten. Kristdemokraterna har i riksdagen verkat för att ta bort dubbelbeskattningen på bostadsrätter.
Kristdemokraterna anser att en total översyn av hela bostadsrättsbeskattningen snarast bör komma till stånd.
Hyresgästernas möjligheter till självförvaltning bör stimuleras. En del i det är förändrade skattekrav, så att självförvaltning lönar sig för den enskilde. Självförvaltningen väcker intresse för bostaden och det hus och område den är belägen i. Hyresgästinflytande kan utövas dels i varje enskild lägenhet, dels i varje kvarter eller bostadsområde av hyresgästerna tillsammans. Detta kan få särskilt stor betydelse i s k utsatta områden. Den ger också möjligheter till ökade grannkontakter, gemenskap och ökad trivsel. Förutsättningar för självförvaltning i de större bostadsområdena bör särskilt uppmärksammas. Inte minst viktigt är det att ungdomar aktivt medverkar i skötseln och utformningen av sin miljö.
För att främja självförvaltning bör taket för skattefrihet höjas och förbudet mot olika ersättning för dem som deltar i verksamheten upphävas. Att inte olika ersättning får ges är i praktiken en inskränkning mot tidigare gällande principer.
Bostadssituationen för studenter är bekymmersam på många universitets- och högskoleorter. Studenter måste på många håll tacka nej till sin utbildningsplats, eftersom de inte kan få tag i en bostad. Andra studenter hoppar av för att de inte klarar flackandet mellan kortvariga bostäder i andra, tredje eller fjärde hand. Många tvingas ta en bostad långt från högskolan eller skaffa bostad i det vanliga bostadsbeståndet med höga hyror. På vissa håll får studenterna tränga ihop sig så att studiemiljön blir ohållbar.
Det krävs att både staten och kommunerna tar sitt ansvar för bostadssituationen för högskolestudenterna. Tilldelningen av nya studieplatser inom högskolan bör ske med beaktande av hur bostadsmöjligheterna ser ut i den aktuella kommunen.
Kristdemokraterna har kritiserat regeringens stöd till studentbostäder i framför allt två avseenden. Dels har det varit oförutsägbart, dels alltför begränsat i tid och storlek. Regeringen har nu valt att gå på Kristdemokraternas linje och har förlängt bidraget till att gälla också 2003. Osäkerheten inför framtiden finns dock kvar.
Regeringen har vid upprepade tillfällen under de senaste åren ändrat villkoren för stödet till studentbostadsbyggande. Investeringsbidraget har i tur och ordning varit på väg att avvecklas, samordnas med bidraget till investeringar som främjar ekologisk hållbarhet, förlängts och utökats. Nu aviserar regeringen att man ska ”pröva” att ersätta bidraget med en sänkning av momskostnaden för studentbostäder. Detta ska nu utredas, men regeringen påtalar att det kan aktualisera ytterligare förändringar av det nuvarande investeringsbidraget. Ryckighet och kortsiktighet har blivit regel snarare än ett undantag i regeringens politik.
Den långsiktigt viktigaste förändringen som behövs för att studenter ska kunna skaffa egna bostäder är ett ökat byggande totalt sett. Det är bristen på bostäder i samhället i stort som försämra studenters boendesituation. Kristdemokraternas bostadspolitik kan förbättra situationen genom en lindrad beskattning och ett förenklat regelverk. Riktat mot studenterna behövs, vid sidan av långsiktiga stimulansåtgärder för byggande av studentbostäder, ett skatte- och regelsystem som gör fler alternativa bostadslösningar möjliga.
Många studenter skulle kunna hyra in sig hos villaägare och hos dem med stora lägenheter som har gott om utrymme. Men skattereglerna gör sådan uthyrning ganska ointressant. Genom förändrade skatteregler på inkomster från uthyrning av en del av bostad (se avsnitt 6.4) skulle det för många bli ekonomiskt intressant att hyra ut till studerande som är i behov av ett rum.
Mot bakgrund av hur situationen ser ut på många studieorter finns behov av akutlösningar. Inkvartering av studenter i gymnastiksalar och olika former av samlingslokaler genom studentkårernas försorg kan dock knappast ses som en rimlig lösning. Istället bör insatser på kort och medellång sikt kunna ske genom att mobila bostadsenheter placeras i anslutning till högskolor och universitet där trycket på bostäder är stort.
Former bör kunna utvecklas där kommuner ger tillstånd till byggbranschen att placera mobila lägenheter på kommunal mark som inte ska bebyggas under överskådlig tid.
Nästan var femte person mellan 20 och 27 år bor kvar hos sina föräldrar. Enligt en undersökning från Hyresgästernas Riksförbund 2001 ville 90 procent av dessa flytta inom ett år. Alltfler av dem som bor hemma gör det på grund av att det är svårt att alls få tag på någon bostad. Rent ekonomiska skäl har blivit ovanligare.
Det är inte acceptabelt att det krävs antingen goda kontakter eller stora kapitalinsatser för att man som ung i tillväxtområdena över huvud taget ska kunna ta sig in på bostadsmarknaden. Än orimligare är det att så många känner sig tvingade till olaglig svarthandel med hyreskontrakt för att få tak över huvudet.
Den viktigaste förändringen som behövs för att unga ska kunna skaffa egna bostäder är ett ökat byggande totalt sett. Det är bristen på bostäder i samhället i stort som gör det svårt och dyrt för unga att flytta hemifrån.
Förutom att det överlag måste byggas fler bostäder, menar Kristdemokraterna att det är viktigt att skapa enklare bostäder som en brygga mellan boende hos föräldrar och ekonomiska möjligheter till mera stabilt eget boende. Kraven på kvalitet ska inte sänkas, men vad gäller utrymme och utrustning behöver mer lägenheter byggas som tar fasta på ungas behov och intressen.
Valfrihet måste vara en ledande princip för äldres boende. Man skall kunna bo kvar i sin vanliga bostad eller byta till seniorboende eller särskilda boendeformer. Hänsynen till de äldres behov bör tas in i ett så tidigt stadium av planeringen som möjligt. Vid all form av bostadsplanering måste mark avsättas i syfte att äldre kan bo kvar i sin invanda miljö. Steget från den egna bostaden direkt till särskilda boendeformer innebär ofta en alltför stor förändring för den enskilde. Därför bör alternativa idéer för äldres boende stimuleras. Seniorlägenheter, speciellt utformade med tanke på framtida sämre rörlighet etc, byggs i huvudsak med bostadsrätt och är därmed främst tillgängliga för personer som tidigare bott i villa eller radhus. Det finns även ett stort behov av liknande seniorlägenheter med hyresrätt för personer som ej har möjlighet till egen kapitalinsats men som inte längre kan bo kvar i sitt tidigare boende på grund av avsaknad av hiss eller dylikt.
En mellanboendeform som bör kunna utvecklas är s.k. omvårdnadshotell för tillfälligt boende där människor får prova på serviceboende eller kan vistas då anhöriga under en period inte kan ge stöd. Möjligheter bör också skapas för generationsbostäder med särskilda uthyrningsdelar.
Kristdemokraterna anser därför att Boverket bör ges i uppdrag att förenkla regelsystemet så att mellanboendeformer kan skapas.
Byggsektorn står för drygt en tredjedel av det globala resursuttaget, energiförbrukningen och det genererade avfallet. En stor del av energiförbrukningen går åt för uppvärmning av byggnader. Återvinningsbara och hälsodeklarerade byggmaterial, användning av förnybar energi och resurseffektiva lösningar är viktiga medel för att minska byggandets miljöpåverkan. Bostäder måste också planeras så att de ger utrymme för kretsloppsanpassade lösningar, t.ex. källsortering av avfall. Olika typer av utsläpp måste minimeras, avloppshanteringen effektiviseras och återanvändningen av byggmaterial öka.
En harmonisering av europeiska byggprodukter är angelägen, med krav på fullständiga innehållsdeklarationer och varningstexter. Samhället har stora kostnader för att sanera bostäder och offentliga lokaler från t.ex. radon och PCB. Vid nybyggnation måste kommunerna i sin myndighetsutövning säkerställa att bostäder och andra lokaler är ekologiskt anpassade så att problem kan undvikas.
Undermålig ventilation, nya oprövade bygg- och inredningsmaterial, stress under byggtiden, fukt- och mögelskador har bidragit till att nära en halv miljon människor upplever besvär och lidanden orsakade av inneklimatet. Därför behövs miljömärknings- och värderingssystem, byggvarudeklarationer och olika typer av miljöcertifiering.
De flesta tillbringar 85–90 procent av sin tid inomhus. Undersökningar har visat på stora brister vad gäller inomhusmiljön med bland annat fuktproblem, dålig ventilation och dåligt ljudklimat. Samtidigt har under senare år andelen barn med allergier och annan överkänslighet ökat påtagligt. Orsakerna är till en del byggnadsrelaterade. Bostäder, förskolor, skolor, äldreboenden med mera måste kvalitetssäkras. Kravspecifikationer för hälsa, miljö och social funktion saknas ofta i kommunerna vid ny- och ombyggnad av skolor. De erfarenheter som finns från forskningsprogrammet Det sunda huset ska tas till vara och utvecklas. Forskningen behöver också stimuleras och medel för experimentbyggande avsättas för att kunna undvika seriebyggda problem. Kvalitetssäkringen av bostäder måste stärkas.
Arbetsmiljölagen omfattar alla skolelever. Trots det är innemiljön i skolor på många håll mycket sämre än i kontorsmiljöer och industrilokaler. Det är mycket angeläget att våra barn har möjlighet att vistas i hälsosamma förskolor och skolor.
Genom att integrera folkhälsoarbete med Agenda 21-arbetet för miljön kan förekomsten av astma och allergier minska.
Kristdemokraterna betonar vikten av att bygga rätt, att finna goda metoder för deklaration av bostäder, att använda hälsovänliga möbler och att utveckla forskningen om påverkan från lågfrekvent buller.
Sammantaget gör denna komplexa bild av innemiljöproblemen att övergripande grepp behöver tas. Kristdemokraterna föreslår därför att regeringen tar initiativ till ett nationellt handlingsprogram för inomhusmiljöfrågor.
Det finns en rad förklaringar till problemen med bristande byggkvalitet som uppmärksammats på senare år. Nya metoder och material, och okunskap kring dessa, är en del av förklaringen. En annan del är politisk. När plan- och bygglagen ändrades 1995 blev byggherrens ansvar större, vilket dock har inneburit att byggnadsnämndernas bygginspektion minskat och kvalitetssäkringen blivit osäkrare.
Kristdemokraterna har därför tidigare motionerat i riksdagen om att plan- och bygglagens bestämmelser om kvalitetssäkring måste ses över. Det är bra att regeringen nu slutligen tillsatt en parlamentarisk kommitté för att se över byggkontroll och tillsyn och plan- och bygglagens inriktning mot hållbar utveckling.
Vad som behövs är en stärkt tillsyn och kontroll så att kvaliteten på våra bostäder och övriga byggnader säkras. Kvalitetssäkringen måste fungera praktiskt i alla led och relationen mellan byggherre och kvalitetsansvarig förtydligas. Bygglovsprövning och systemet för egenkontroll behöver utvecklas.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
Johnny Gylling (kd) |
|
Sven Gunnar Persson (kd) |
Björn von der Esch (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |