Motion till riksdagen

2002/03:Bo290

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Bostadspolitiken

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Sverige behöver en liberal bostadspolitik 4

Planekonomins dystra facit 4

Stimulera omflyttningen, bygg mer och bygg billigare 5

Folkpartiets program för en ny bostadspolitik 8

Ökat bostadsbyggande förutsätter långsiktiga goda spelregler och sänkta skatter – inte kortsiktiga, missriktade bidrag 8

Bygg fler bostäder som passar studenterna 9

Skärp konkurrensen: Släpp in fler byggföretag 10

Friare hyressättning i nyproduktionen 11

Allmännyttans roll och hyresgästföreningarnas 12

Hyresrätt eller bostadsrätt? Radhus eller lägenhet? Bestäm själv 13

Det ska löna sig att bygga bostäder – revidera skatteutjämningssystemet 14

Inrätta ägarlägenheter och tillåt vertikal fastighetsbildning 15

Öka möjligheterna att friköpa tomter 15

Minska kommunernas roll som fastighetsägare 16

Röj upp i regeldjungeln – fler ”friggebodsbeslut” 17

Sänk beskattningen på boendet 18

Reformera taxeringen 19

Reformera bostadsbidragen 19

Anslagsfrågor 20

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrens på byggmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om studenters bostadssituation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattefrihet för den som hyr ut rum i privatbostäder.¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Konkurrensverket måste ges ökade ekonomiska resurser för att skapa bättre konkurrens.²
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt byggmoms.¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friare hyressättning i nyproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regelverket för ombildande av hyresrätt till bostadsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett byggvänligt skatteutjämningssystem.³
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ägarlägenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vertikal fastighetsbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tomträtt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de kommunala bostadsbolagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av regelförenkling vad gäller planprocesser och nybyggnadsregler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunernas rätt att stoppa lågprisbutiker med bestämmelser i plan- och bygglagen (PBL) måste försvinna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt beskattning av boende.¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkning av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att reformera bostadsbidragen.
Riksdagen anvisar anslagen i utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställning:

Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändringar
21:1 Bostadsbidrag	3 829 000	240 000
31:1 Boverket	144 704	50 000
31:2 Räntebidrag m.m.	1 472 000	500 000
31:7 Investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter	125 000	125 000
31:9 Lantmäteriverket	428 028	50 000
31:11 Bidrag till investeringar som främjar ekologisk hållbarhet	70 000	70 000
31:12 Investeringsbidrag för nybyggnad av hyresbostäder	600 000	600 000
32:1 Länsstyrelserna m.m.	2 060 166	46 000
34:1 Stöd till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet	361 153	361 000
Summa för utgiftsområdet	9 529 248	2 042 000

¹Yrkandena 3, 5, 15 och 16 hänvisade till SkU.

²Yrkande 4 hänvisat till NU.

³Yrkande 8 hänvisat till FiU.

Sverige behöver en liberal bostadspolitik

Den svenska bostadspolitiken fungerar inte. Stor bostadsbrist råder i storstadsregioner men också i kommuner i andra delar av landet som ser tillväxten öka. Många människor saknar möjlighet att hitta en bostad eller byta bostad. Å andra sidan rivs bostadshus i vissa delar av landet. Flera kommuner har hamnat i en svår ekonomisk situation med anledning av tomma lägenheter. Krisen i bostadssektorn beror inte på enstaka oförklarliga misstag utan har sitt ursprung i en socialistisk bostadspolitik som grundlagts under decennier.

Subventioner, centralplanering och förmynderi har präglat den offentliga synen på bostadsmarknaden. Konsekvenserna är många; bostadsbrist i storstäderna, svarta kontrakt, rivning av fullt användbara lägenheter på krisorter, omständliga bygglovsprocesser, krångliga byggregler, bristande konkurrens, höga kostnader och för liten individuell valfrihet.

Det är dags att lägga om kursen i liberal riktning. Den enskilda människans möjligheter att ta makt över sin egen situation måste stå i fokus när framtidens bostadspolitik formas. Vad och hur vi bygger avgör i hög utsträckning hur samhällen utformas. Förutsättningarna för mångfald, valfrihet och integration grundläggs redan i och med planerandet och byggandet av bostäder.

Folkpartiet presenterar i den här motionen ett reformprogram för en ny bostadspolitik som sätter den enskilda människans behov i centrum. I ett liberalt Sverige bestämmer Du, och ingen annan, utifrån Dina egna drömmar och förutsättningar hur just Du ska bo.

Planekonomins dystra facit

Bostadssektorn är en planekonomisk frizon i den svenska marknadsekonomin. Och den har planekonomins klassiska kännetecken: långa köer, krångel, svarta affärer, en produktion som inte är anpassad efter efterfrågan, ineffektivitet, höga samhällsekonomiska kostnader och inte minst missnöjda konsumenter.

Rapporter från Boverket visar att det är betydligt fler kommuner än tidigare som rapporterar bostadsbrist. Enligt Boverkets prognos råder idag bostadsbrist i sammanlagt 116 kommuner. Köerna till bostäder i landets tillväxtområden ringlar sig långa. Enligt SCB mars 2002 var bara 0,1 procent av hyreslägenheterna lediga i Stockholms län. Antalet lediga lägenheter i allmännyttan i hela landet var 2,5 procent jämfört med 2,6 procent i mars 2001. Det låga bostadsbyggandet i tillväxtområdena håller på att bli en av de avgörande flaskhalsarna mot tillväxt. I storstadsregionerna blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam utveckling av jobb och välstånd för hela landet. Ska storstäderna kunna ha en stark internationell roll krävs att bostadsbyggandet kommer igång.

På andra håll i landet är problemen de motsatta. Flest lediga lägenheter i landet finns det i Gävleborgs län med 7,7 procent. Vidare bedömer Boverket att sammanlagt 5500 lägenheter kan komma att rivas under åren 2002 och 2003. Det har lett till den absurda situationen att inte bara enstaka lägenheter utan också hela fastigheter rivs både där och på åtskilliga andra håll i landet.

Hyresmarknadens kollaps manar till eftertanke. Behöver bostadsmarknaden fler eller färre regleringar? För Socialdemokraterna är svaret av allt att döma att det behövs fler regleringar. Ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter ska försvåras, de kommunala bostadsbolagens roll stärkas, fastighetsbeskattningen vara hög även i framtiden och nya subventioner införas för att tvinga fram den nyproduktion av bostäder som den övriga politiken omöjliggör. Det är fel väg att gå. Den politik som förde bostadssektorn in i krisen kan inte föra den ut ur krisen. Receptet måste istället vara att bygga en ny politik, en politik som tar sikte på att öka människors möjligheter att ta makten över det egna boendet. Det innebär bland annat större utrymme för privat ägande, färre krångliga regleringar, ökad konkurrens, tydligare marknadsmekanismer och lägre beskattning, dvs. att produktion och prissättning av hyreslägenheter måste anpassas mer till människornas behov och önskemål. En ny studie, presenterad i Konsumentmakt nr 5 september 2002, innehåller en jämförelse mellan bostadsmarknaden i Stockholmsregionen med elva andra storstadsregioner i Europa. I attraktiva innerstadslägen i Stockholm är hyrorna extremt låga medan den som bor i ett mindre attraktivt område får betala relativt mycket. Stockholms mindre populära områden har högre hyror än motsvarande i andra storstäder där hyran är korrelerad med hur attraktivt området är. Enligt studien är också Stockholm den storstadsregion där den svarta marknaden har störst omfattning. I flera andra storstadsregioner existerar knappast någon marknad alls för svartkontrakt. Lägesfaktorns betydelse för hyressättning är en viktig faktor som vi återkommer till i vårt program, men vi vill redan här konstatera att ytterst få lämnar besittningsrätten för en bostad i innerstaden ”gratis”.

Stimulera omflyttningen, bygg mer och bygg billigare

Det finns många problem på den svenska bostadsmarknaden, men skulle man i dag välja ut ett par förhållanden som påverkar de flesta andra problem är det helt enkelt detta: det byggs för lite och omflyttningen är för låg.

Det sägs ibland att tillskottet av nya bostäder är så marginellt i förhållande till hela stocken att det är ointressant jämfört med hur det existerande beståndet används. Teoretiskt ligger det säkert mycket i att behovet av nybyggnation skulle vara mindre om de befintliga husen i varje ögonblick disponerades maximalt rationellt. I praktiken spelar nybyggnationen en roll för flexibiliteten och valfriheten på marknaden.

Skulle det de närmaste åren byggas fler bostäder än som sker för närvarande på de orter där behovet är störst skulle en rad andra problem vara lättare att hantera.

Att det byggs för lite hänger samman med att boendet i Sverige är dyrt relaterat till den disponibla inkomsten. Sverige sägs ha en av världens högsta boendekostnader. Det för med sig att det inte går att räkna hem ekonomin på de nya hyresrätter som skulle behövas på bristorterna. Genom den bristande rörligheten på bostadsmarknaden och genom systemet för hyressättning hjälper inte tillkomsten av ett antal nya, mer eller mindre exklusiva, bostadsrätter de människor som behöver en billig hyreslägenhet i början av sin ”bostadskarriär”. En ökad omflyttning skulle dock innebära att fler mindre bostäder skulle frigöras för till exempel ungdomar.

Regeringen har också insett att byggkostnaderna är en nyckelfaktor. Därför tillsatte den dåvarande bostadsministern Jörgen Andersson (s) den så kallade Byggkostnadsdelegationen. Dess tjocka volymer har inte väckt lika mycket uppmärksamhet när de har lagts fram.

Priset på byggmaterial är en viktig del av den totala byggkostnaden. Skillnad i transportavstånd kan inte förklara varför en toalettstol är billigare i Köpenhamn än i Malmö – vilket den är. Varför köps inte alla svenska toalettstolar i Danmark? Varför slår inte den utländska konkurrensen igenom i form av sänkta priser på byggmaterial i Sverige? Det är ännu en av de svåra frågorna som saknar tillfredsställande svar i bostadsdebatten.

De senaste åren har några utländska kedjor etablerat byggvaruhus i Sverige, till exempel K-Rauta och Bauhaus. Stora förhoppningar knöts till dessa etableringar. Äntligen skulle utländsk konkurrens pressa priset på den svenska marknaden. Men så har det inte blivit. Prisbilden är ungefär densamma som tidigare. Bauhaus är en lågpriskedja i övriga Europa, men har av någon anledning inte den profilen i Sverige. De utländska företagen sägs göra goda vinster på att snarare anpassa sig till den svenska prisnivån än att utmana den.

Prisbilden både vad gäller byggmaterial och byggande kan bara förstås mot bakgrund av den mycket speciella situation som råder på denna marknad. Byggbranschen har formats under en tid av subventioner och regleringar och är full av oligopoltraditioner, kontakter, bindningar och starka intressen, inte minst fackliga. Pressen på byggentreprenörerna att komma ner i pris är inte så stark att konkurrensen fungerar. Vi liberaler kan inte nöja oss med en beviskedja som leder fram till att grundproblemet på den svenska bostadsmarknaden är olösligt.

Vår analys är att mer konkurrens trots allt är avgörande. Fler utländska aktörer är en nyckelfaktor. En mycket liten del av byggandet i Sverige sker i utländsk regi. Men både Skanska och NCC är framgångsrika i andra länder, där kostnadsnivån är lägre. Varför blir det att Skanska och NCC bygger billigare i andra länder än i Sverige?

På en reglerad marknad inskränks antalet faktorer som kan påverka priset. Byggbranschen präglas av en rad regleringar, flera av dem naturligtvis helt nödvändiga och rimliga som miljöhänsyn i markanvändningen och handikappanpassning vid ombyggnation. Andra regleringar måste omprövas i ljuset av problemen på bostadsmarknaden. I ett senare avsnitt ger vi exempel på hur mindre krångel och detaljregler skulle kunna stimulera byggandet.

Innovationstakten har varit låg i byggbranschen lägre än i andra branscher. Man gör som man alltid gjort. Ett ofta använt exempel är att det behövs sju yrkeskategorier för att bygga ett svenskt badrum. Det kan röra sig om murare, snickare, målare, rörmokare, mattläggare, elektriker och kakelsättare. I vissa andra länder räcker det med två eller tre därför att yrkeskompetenserna är bredare. På det sättet undviker man väntetider och därmed kostnader. I prefabricerade hus tillverkas badrum ofta av en enda yrkeskategori. Det finns mängder av sådana exempel som väcker tankar om att det borde vara möjligt att pressa priserna genom nya grepp. Det behövs mer av kreativitet och idéutveckling i produktionen för att kunna få ner kostnaderna. Sverige har fastnat i en ond cirkel som leder till för dyra bostäder. Där utländska aktörer trots allt har lagt anbud har de sällan varit särskilt låga. Då har valet för dem som bedömt anbuden säkert varit lätt. Det känns tryggare med en entreprenör man känner sedan gammalt, som talar svenska och som dessutom förmodligen sysselsätter personer som bor i den egna trakten.

Reglerna för EU:s inre marknad gäller också för byggbranschen. Utländska bolag har juridiskt sett fulla möjligheter att lägga anbud på svenska byggprojekt. Ändå förekommer det i mycket liten omfattning och i ännu lägre grad har lett till kontrakt. Den svenska marknaden anses i dag inte intressant för utländska byggföretag. Däremot har svenska byggföretag, som sagt, varit mycket framgångsrika i andra europeiska länder.

Om ett antal av de följande punkterna i detta program genomförs skulle det vara meningsfullt att kombinera det med en kraftfull ansträngning från den svenska staten att få in fler utländska byggare på den svenska marknaden. Konkurrensverket bör få i uppdrag att följa upp Byggkostnadsdelegationens resultat. Det handlar om alltifrån anbudstider, översättning av anbudsunderlag, fullständig klarhet om vilka avtal gentemot facket som ska gälla om entreprenören helt eller delvis använder utländsk personal till en öppenhet för vissa ”osvenska” lösningar i produktionen. Konkurrensverket bör få i uppgift att verka för att fler utländska aktörer kommer in på den svenska byggmarknaden.

Priset på byggmaterial har sedan länge diskuterats inom EU. Ett särskilt direktiv om byggmateriel har också antagits med innebörden att nationella specifikationer och standarder ska harmoniseras för att underlätta handel. Men arbetet på att förverkliga direktivet går mycket trögt. Orsaker till att arbetet går så trögt är att det nästan alltid finns upp till femton detaljerade nationella standardregler som olika länder inte gärna vill gå ifrån (ibland av rimliga säkerhetsskäl), samt naturligtvis att olika protektionistiska intressen inte vill att deras egen hemmamarknad öppnas för utländsk konkurrens. Ur ett konsumentperspektiv är det emellertid mycket angeläget att detta arbete slutförs och att direktivet implementeras med all kraft av EU:s konkurrensmyndighet.

Folkpartiets program för en ny bostadspolitik

Ökat bostadsbyggande förutsätter långsiktiga goda spelregler och sänkta skatter – inte kortsiktiga, missriktade bidrag

Fler subventioner skapar inte en bra bostadsmarknad. Subventionsekonomin är ett problem. Därför har Folkpartiet konsekvent sagt nej till de så kallade lokala investeringsprogrammen. Vi vidhåller denna ståndpunkt.

I årets budgetproposition föreslås nu ett ökat anslag på 600 miljoner kronor för att stimulera byggandet av hyresrätter. Folkpartiet ifrågasätter detta av samma orsaker som vi säger nej till de lokala investeringsprogrammen. Oavsett om de är riktade till en viss typ av hyresrätter eller anges vara inriktade på ”ekologiskt” byggande. Inte ens företrädare för byggbranschen tror att detta stöd kan leda till något lyft för nyproduktionen av bostäder. Folkpartiet menar att dessa investeringsbidrag direkt bidrar till ökade produktionskostnader, vilket i slutändan motverkar en bättre prisbild på bostäder.

Folkpartiet anser att investeringsbidraget för studentbostäder skall utgå, av samma skäl, för år 2003. Regeringen flaggar också för att investeringsbidragen inte har räckt för att stimulera byggandet.

Regeringen aviserar att den skall återkomma till riksdagen med förslag om sänkt mervärdesskatt på vissa former av byggande. För år 2003 beräknas därför minskade mervärdesskatteintäkter på 300 miljoner kr, för år 2004 hela 1 780 miljoner kr.

Den senare siffran antyder att regeringen tror att byggmarknaden snabbt kommer att anpassa sitt byggande efter mervärdesskattereglerna, inte efter ett marknadsanpassat bostadsbehov.

Folkpartiet avser att återkomma när regeringens exakta förslag föreläggs riksdagen. Vi vill emellertid redan nu deklarera att Folkpartiet anser att mervärdesskattepolitiken – vilket framgick av den bifallna motionen vid förra riksmötet av Karin Pilsäter och Lennart Kollmats om en mer genomtänkt mervärdeskattepolitik – inte skall nyttjas i konsumtions- eller produktionsstimulerande syften utan vara så generell som möjligt till sin karaktär. Med alla undantag som genom åren införts urholkas skattebasen och snedvridningar i konsumtion och produktion åstadkommes. Undantagen har nu nått sådan omfattning att man kan beräkna att nuvarande momsskattesats, 25 procent, skulle kunna sänkas till 20-21 procent, om inte alla undantag funnes.

Folkpartiet vill verka för en vettig och enhetlig mervärdesskattepolitik. För att stimulera exempelvis ökat bostadsbyggande behövs andra åtgärder, som ökad konkurrens, enklare planregler, mer långsiktig finansiering, mer privat investeringskapital och en reformerad avgifts- och hyressättning i nyproduktionen som gör att antalet nya bostäder ökar utan att staten går in och använder mer av skattebetalarnas pengar via riktade subventioner till boendet.

En riktad momssänkning för en viss typ av byggande är därmed ett riktat bidrag. Folkpartiet vill röja i bidragsdjungeln och peka ut en ny riktning för hur ett ökat bostadsbyggande skall kunna komma igång – en riktning som syftar till en långsiktigt hållbar inriktning där politiker inte bestämmer hur folk ska bo.

I ett liberalt Sverige bestämmer Du, och ingen annan, utifrån Dina egna drömmar och förutsättningar hur just Du ska bo.

Folkpartiets bostadspolitik fokuserar på att växla över från ett missriktat och misslyckat bidragstänkande till att skapa bättre villkor och spelregler som håller långsiktigt. Ständiga förändringar i skatteregler och taxeringsvärden gör det svårt att förutse kostnadsutvecklingen.

Folkpartiet inleder ett arbete för bättre spelregler med att istället för investeringsbidrag med mera sänka fastighetsskatten genom att påbörja ett flerstegsprogram för en avveckling av fastighetsskatten. Fastighetsskatten belastar även hyreshus, inte att förglömma. Folkpartiet vill se över fler skatter som idag belastar boendet, t.ex. både företags- och direkt fastighetsrelaterad beskattning, stämpelskatten och beskattningen av bostadsrättsfastigheter.

Folkpartiet anser att rum också skall kunna hyras ut till studenter utan att denna inkomst behöver beskattas. Finansieringssystemens effekter behöver utredas, inte minst utifrån ett internationellt perspektiv, där länder uppvisar andra lånesystem som bidrar till en större överblick över den kalkylerade ränterisken genom långsiktiga lån. Folkpartiet föreslår dessutom ett antal åtgärder för att förstärka den enskildes möjligheter att själv bestämma över val av boendeform genom att öka utrymmet för den disponibla inkomsten genom flertalet förslag såsom ökade satsningar på barnfamiljers ekonomi.

Bygg fler bostäder som passar studenterna

Tillgången på bostäder för studenter är i dagsläget oerhört dålig på vissa studieorter, framför allt i de större städerna. Många studenter som blir antagna till studieplatser tvingas tacka nej därför att de inte har en bostad. Den enda möjligheten är att i stort sett köpa en bostad, och det är få studenter som har en sådan ekonomisk situation att de över huvud taget kan fundera över en sådan lösning.

Studenterna som grupp är inte homogen. I Sverige har studenter förhållandevis hög medelålder, och därmed finns även fler med familj. Likväl som studenten kan vara en 20-åring som ska flytta till sin första bostad kan denna även vara en 30-årig tvåbarnsmamma i behov av en annan typ av boende.

Folkpartiet vill stärka studenternas konsumtionsutrymme med anledning av ökade kostnader för bostad, datorer med mera. Studenter ska ha rätt att ha inkomster vid sidan av studierna utan att straffas ekonomiskt. Vi vill också höja studiemedlen. Genom en ökad satsning på barnfamiljer skapas också ett bättre stöd för studenter med barn.

Folkpartiet ser det som viktigt att pröva många olika lösningar i syfte att snabbt får fram fler bostäder som passar studenter.

Många ungdomar tvingas bo kvar hos sina föräldrar. Det gör det extra angeläget att hitta nya metoder för att bygga billigare småbostäder och stimulera byggandet av specifika studentbostäder. De kan med fördel spridas ut och ingå i bostadsprojekt som genomförs i olika kommuner.

En annan möjlighet är att omvandla tomma kontor till studentbostäder. Bland annat de allmännyttiga bostadsföretagen har i många kommuner en betydande mängd kommersiella lokaler och tomma kontor som kan bidra till att lösa bristen på studentbostäder genom att konverteras till bostäder. Kommunerna kan också utlova ett enklare planförfarande och därmed underlätta för de privata fastighetsägare som vill att omvandla sina fastigheter till bostäder. Även okonventionella lösningar, som fartyg och tillfälliga bostadsbaracker, måste prövas.

Folkpartiets förslag om skattefrihet för uthyrning av rum i privatbostäder skulle göra det möjligt att snabbt få fram betydligt fler lagliga hyresrum. Det skulle både effektivisera användningen av det befintliga bostadsbeståndet och råda bot på den allra mest akuta bostadsbristen, inte minst bland studenter.

Skärp konkurrensen: Släpp in fler byggföretag

Byggsektorn domineras av några få stora företag som har ungefär samma priser. Krisen inom bostadssektorn kan delvis förklaras med att byggmarknaden inte fungerar.

En annan viktig frågeställning är hur upphandlingar utförs – upphandlingar anses gynna de stora aktörerna på marknaden. Konkurrensen är bristfällig, och den höga prisnivån har fått många att ställa frågan om det finns anledning att misstänka kartelltendenser. På cementmarknaden är exempelvis en aktör i princip monopolist, och på betongmarknaden dominerar ett fåtal bolag. Importen på dessa produktområden är obetydlig.

Resultatet av den bristande konkurrensen, inte minst när det gäller byggnadsmaterial, är höga produktionskostnader, vilket får till följd att bostadsbyggandet inte skjuter fart. Detta gäller även småhusproduktionen, och kanske speciellt småhusbyggnation på mindre orter och landsbygden, där kostnaden för ett nytt hus är många gånger högre än för ett äldre. De höga kostnaderna slår också igenom i det högre pris som konsumenten får betala för de nya bostäder som trots allt byggs.

Konkurrensen inom byggsektorn måste skärpas. Ett viktigt led i arbetet med att skapa en fungerande byggmarknad är att ge Konkurrensverket större ekonomiska resurser för att kunna genomföra en effektiv övervakning av att de regler som finns verkligen efterföljs. Verket har granskat förhållandena i andra branscher. Med utökade resurser får Konkurrensverket större förutsättningar att skärpa övervakningen också inom andra sektorer, exempelvis byggbranschen.

Folkpartiet menar också att ett målmedvetet arbete bör igångsättas i syfte att locka in fler aktörer, inklusive utländska byggföretag, på den svenska marknaden. Det behövs duktiga byggherrar för att få prisvärda projekt. Forskningen behöver utvecklas inom byggbranschen så att nya metoder kan bidra till nya lösningar på dagens problem.

Markanvisningar, upphandlingar och parallella uppdrag med fler instrument behöver utredas i syfte att utröna om dessa metoder i sig medverkar till en bristande konkurrens på bostadsmarknaden. Arbetet med att implementera EU:s byggmaterialdirektiv bör intensifieras. En ökad import av byggmaterial skulle avsevärt kunna sänka den svenska prisnivån. De tekniska handelshinder som hindrar en sådan utveckling bör kraftfullt motarbetas av EU:s konkurrensmyndighet.

Friare hyressättning i nyproduktionen

Ett viktigt skäl till att det idag inte byggs till exempel hyresbostäder är svårigheten att räkna hem en ekonomiskt hållbar kalkyl. Avkastningen blir helt enkelt för dålig sett till investeringen. Friare hyressättning för nyproducerade lägenheter behöver införas.

Idag formas hyrorna i skärningspunkten mellan tre avgörande faktorer: bruksvärdesprincipen, hyresförhandlingarna och allmännyttans roll.

Det är uppenbart att den nuvarande ordningen inte håller. Om Sverige ska få en fungerande bostadsmarknad, som bättre tillmötesgår människors önskemål, måste systemet moderniseras.

Bruksvärdesprincipen syftade ursprungligen till att skapa ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna. En tydlig glidning har dock skett under de dryga trettio år som systemet har varit i bruk till att även ha som syfte att dämpa hyresutvecklingen. Av situationen på Stockholms bostadsmarknad kan vi dra slutsatsen att systemet förvisso har lyckats uppfylla målen vad gäller besittningsskyddet och hyresdämpningen. Men bristen på anpassningsförmåga till människors preferenser på en fri marknad har skapat en mängd avarter: bostadsbrist, en stor andra- och tredjehandsmarknad och svarta lägenhetsaffärer.

Folkpartiet anser att en rad reformer för att få fart på nyproduktionen av hyresrätter samt för att öka rörligheten och flexibiliteten på hyresmarknaden bör genomföras. Hyresgästens besittningsskydd och de fria förhandlingarna mellan hyresgäster och fastighetsägare på bruksvärdesprövningens grund är principer som det finns anledning att slå vakt om också i framtiden. Men inom denna ram finns det utrymme för förändringar som bryter med det planekonomiska tänkande som hittills har dominerat svensk bostadspolitik.

Den så kallade lägesfaktorn måste ges större tyngd i hyresförhandlingarna, på det sätt som de senaste åren i praktiken skett i Malmö. En flexiblare hyressättning skapar en större mångfald i utbudet, med större sannolikhet att nya hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med deras egna önskemål. Ingen ifrågasätter att en bostadsrätt är billigare i en förort än i ett centralt stadsläge. Att steg tas i den riktningen även när det gäller hyresrätter kan knappast anses orimligt, även om det naturligtvis måste ske i sådana steg att hyresgästerna har bra förutsättningar att anpassa sig till dem. Det finns också anledning att observera att den press uppåt på hyrorna i attraktiva lägen detta innebär motverkas av andra förslag i detta program, till exempel åtgärderna för att öka det totala utbudet av bostäder. Det är angeläget att den samlade politiken motverkar segregation.

Friare hyressättning för nyproducerade lägenheter behöver införas. Det skulle skapa förutsättningar att få fart på det bostadsbyggande som på många håll är mycket lågt. När byggföretagen inte kan ta ut sina kostnader eller när andra alternativ – bygga bostadsrätter eller kontorsfastigheter – framstår som ekonomiskt fördelaktigare är det inte underligt att väldigt få nya hyresrättslägenheter byggs. Ändå finns det en efterfrågan på hyreslägenheter.

Sedan 1974 gäller att hyresnämnden vid prövning av en hyras skälighet, i enlighet med bruksvärdesprincipen, i första hand ska utgå från de allmännyttiga bostädernas hyror. Denna regel har sitt ursprung i de bestämmelser som 1969 infördes i bristorter men utvidgades till att gälla på hela bostadsmarknaden. Det finns, enligt Folkpartiet, anledning att förnya det systemet.

Den nuvarande ordningen rymmer nämligen inneboende motsättningar.

Å ena sidan ska vid fastställande av såväl prövningslägenhetens som jämförelselägenheternas bruksvärden helt bortses från produktions-, drifts- och förvaltningskostnader, å andra sidan skall allmännyttans självkostnadsbestämda hyror tjäna som norm.

Särskilt tydlig blir denna motsättning i hyrestvister, som det uppmärksammade Oxtorgsmålet i Stockholm eller konsekvenserna av besluten avseende hyressättning i S:t Eriks-området i Stockholm efter borgarrådet Annika Billströms (s) agerande. Utgången satte såväl begreppet självkostnad som principerna för hela jämförelseprövningen på sin spets.

Det är självklart att osäkerheten om vilka hyresnivåer som kan tänkas godtas i framtiden allvarligt försvårar både den privata och kommunala nyproduktionen av hyresrätter och styr över till det mer lönsamma och regelmässigt stabila byggandet av bostadsrätter. Vilken privat – eller kommunal – byggherre vill ta på sig att bygga hyresrätter om hyran kan komma att sänkas i efterhand så att alla kalkyler spricker? Enligt Folkpartiet bör därför hyresnämnden ha avgjort hyresnivån före byggstart.

Allmännyttans roll och hyresgästföreningarnas

En översyn och förnyelse av hyressättningssystemet måste också innehålla en diskussion om allmännyttans roll. De kommunala bostadsbolagens funktion som förstahandsnorm vid hyressättning bör upphävas och ersättas av ett system där hyrorna i ett större utbud av bostäder, oavsett ägare, leder fram till ett bruksvärde.

Boendet utgör ofta en mycket stor del av våra utgifter. Att konsumera boende är något som vi alla gör. Det är därför viktigt att konsumentpolitikens aktörer i större utsträckning än i dag tar itu med frågor angående bostadskonsumtion, köp av bostäder, hyresgästernas intressen som konsumenter och över huvud taget konsumentens position på bostadsmarknaden.

Idag har Hyresgästföreningen i stort sett ”monopol” på att företräda hyresgästerna.

För att få igenom en förändring eller förbättring av ditt hyresboende känner du dig ofta tvingad att gå med i Hyresgästföreningen. Detta är förstås inte acceptabelt. Hyresgästföreningens ”monopol” måste brytas och den enskilda hyresgästens möjlighet att påverka boendet stärkas.

Folkpartiet vill utveckla den enskilde hyresgästens möjligheter att välja vem som skall företräda denne vid en förhandling kring hyressättningen.

Idag betalas en förhandlingsavgift till Hyresgästföreningen av fastighetsägaren. Vi vill att hyresgästen själv skall bestämma över denna avgift, samt i de fall hyresgästen så önskar betala till Hyresgästföreningen eller någon annan liknande förening som åtar sig att sköta förhandlingar med hyresvärd.

Hyresrätt eller bostadsrätt? Radhus eller lägenhet? Bestäm själv

Det behövs lägenheter, villor och radhus, och dessa kan ägas på olika sätt eller upplåtas som hyresrätter. Proportionerna mellan de olika boende- och ägarformerna ska individerna bestämma. Att vissa människor, som vi nämnde i förra punkten, vill bo i hyresrätt kan inte vara ett argument för att hindra andra människor att bo i bostadsrätt.

Ett viktigt sätt att ge den enskilda människan mer makt över det egna boendet är alltså att låta de hyresgäster som så önskar ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Bostadsrätten är en upplåtelseform som innebär ökat inflytande och ökat ansvar för den enskilda människan. Att fler människor direkt eller indirekt äger sin bostad, antingen i form av ägarlägenheter eller bostadsrätter, är en utveckling som bör uppmuntras.

På flera håll i landet, bland annat i Stockholm, väljer nu alltfler människor att bilda bostadsrättsföreningar och ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Detta utvidgade privata ägande har inte setts med blida ögon av Socialdemokraterna. Regeringen har blåst till strid mot den privata äganderättsrevolution till gagn för enskilda människor som nu pågår.

En regel har införts som innebär att minst två tredjedelar, i stället för att som tidigare enbart hälften, av hyresgästerna måste vara överens om att ombilda en fastighet från hyresrätter till bostadsrätter för att en bostadsrättsförening ska kunna bildas.

Ett argument som brukar användas mot att fler hyresrätter förvandlas till bostadsrätter är att det riskerar att leda till segregation. I själva verket innebär ett ökat eget ägande en chans att bryta upp från den negativa spiral av vanmakt och utanförskap som präglar många utsatta bostadsområden, inte minst inom det så kallade miljonprogrammet.

När människor får större inflytande över det egna boendet ökar engagemanget också för bostadsområdet. Med fler bostadsrätter blir det även en bättre blandning av olika upplåtelseformer – bostadsrätt, hyresrätt, ägarlägenheter.

Fler former av boende skapar mångfald. Det skapar nya möten mellan människor med olika bakgrund. Det leder till mer av integration, snarare än till ökad segregation. En annan viktig följdeffekt med blandande upplåtelseformer och former av boende är att detta även påverkar utvecklingen inom bland annat skolan och förskolan. En hög omflyttning och utflyttning har skett i bostadsområden med 100 % hyresrätter där byte av upplåtelseform eller bostadsform är omöjlig p.g.a. av avsaknad av annat utbud. Utflyttningen påverkar klassernas och barngruppernas sammansättning. Svårigheten att skapa sociala nätverk ökar när omsättningen på barn ökar i omfattning. Detta har skett i förorter till kommuner i storstadsregioner.

Den paradoxala effekten av den nya tvåtredjedelsregeln vad gäller bostadsrätter är att den framför allt kommer att leda till en minskad ombildning av hyresrätt till bostadsrätt i de utsatta förorterna. I ett inledningsskede tenderar intresset i dessa områden att vara något mindre än i städernas, exempelvis Stockholms, centrala delar. Med stor sannolikhet leder det till att ombildningen till bostadsrätter i centrala bostadsområden fortsätter medan utvecklingen i förorterna stannar av. Resultatet av Socialdemokraternas politik blir att segregationen ökar, inte tvärtom. Att äga sin egen bostad blir ett privilegium för ett flertal, inte en reell rättighet för alla.

Folkpartiet anser att riksdagen snarast måste besluta om en tillbakagång till det regelverk som gällde för ombildande av bostadsrätt tidigare, det vill säga att det räcker med att 50,1 procent av de boende säger ja till ett ombildande.

Det ska löna sig att bygga bostäder – revidera skatteutjämningssystemet

Det existerande systemet för skatteutjämning mellan kommuner utgör en hämmande faktor för bostadsbyggandet.

Med nuvarande bestämmelser uppstår för flera kommuner en så kallad pomperipossaeffekt, dvs. vid en ökning av skatteunderlaget får kommunen betala en avgift till systemet som är högre än skatteinkomstökningen.

Det lönar sig inte för många kommunpolitiker – oavsett partitillhörighet – att uppmuntra till nybyggnation av bostäder för att därigenom locka nya människor, med sina skatteinkomster, att flytta till kommunen.

Regelverket måste reformeras i grunden. Idag uppnås en utjämningseffekt på mellan 99 och 102 procent. Stora följdinvesteringar i till exempel förskolor, skolor och VA-system anses ofta underfinansierade i utjämningssystemet.

Fastighetsägare påtalar ofta betydelsen av konkurrens för att påverka prisbilden avseende kommunala nyttigheter. Kommunala taxor skiljer sig åt avsevärt.

Enligt Folkpartiets mening bör utjämningsgraden i det kommunala inkomstskattesystemet sänkas för att rätta till rådande missförhållanden.

Principen om en kommunal skatteutjämning slår Folkpartiet därmed vakt om; kommuner och landsting ska ha likvärdiga förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Men utjämningen ska baseras på tydligt mätbara strukturella kostnadsskillnader. Kreativa kommunpolitiker som, både bildligt och bokstavligt, vill bygga ut sin kommun ska inte straffas för det.

Inrätta ägarlägenheter och tillåt vertikal fastighetsbildning

Värnet av den privata äganderätten är en grundläggande princip i liberal politik. Att ha makt över sin inkomst och den egna egendomen ger den enskilda människan frihet att forma sitt liv efter just sina önskemål och värderingar. Inom bostadssektorn är det privata ägandet satt på undantag. Till skillnad från många andra europeiska länder saknas det i Sverige möjlighet att direkt äga sin egen lägenhet.

Boendet utgör för de flesta människor en stor del av hushållsekonomin. De flesta av oss tillbringar också en inte oansenlig del av vardagen i bostaden. Få reformer skulle därför innebära en sådan kraftig förstärkning av egenmakten som om en lag om ägarlägenheter infördes. Den som äger sin egen lägenhet behöver inte fråga hyresvärden eller bostadsrättsföreningen om lov; hon eller han bestämmer själv. För lägenhetsinnehavaren blir det exempelvis lättare att belåna lägenheten för att göra investeringar.

Kravet på att införa ägarlägenheter har stått på den liberala politiska dagordningen sedan slutet av 1800-talet.

På bland annat Folkpartiets initiativ beslöt riksdagen 1999 att begära att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppgift att ta fram ett förslag som innebär att ägarlägenheter kan införas.

Förutom att ge den enskilde större makt över sitt eget boende banar också inrättandet av ägarlägenheter väg för ökat bostadsbyggande. Med ett vidgat utrymme att skapa ägarlägenheter förbättras villkoren att ägna sig åt vertikal fastighetsbildning. Vertikal fastighetsbildning innebär, till skillnad från den horisontella, att fastigheter kan byggas på varandra på höjden, inte enbart bredvid varandra. Det skapar ökad flexibilitet och pluralism i boendet.

Vertikal fastighetsbildning betyder med stor sannolikhet att det blir mer lönsamt att bygga hyresrätter. Ett trevåningshus skulle exempelvis kunna bestå av ett våningsplan med ägarlägenheter, ett med bostadsrätter och ett med hyresrätter. Inne i städerna skulle det också vara möjligt att bygga på en våning med bostäder ovanpå till exempel parkeringshus eller kontorsbyggnader. Folkpartiet anser att regeringen behöver lägga fram ett förslag till riksdagen snarast om ett införande av vertikal fastighetsbildning.

Öka möjligheterna att friköpa tomter

I flera kommuner runtom i Sverige har småhusägare erbjudits att friköpa sina tomter som idag upplåts med tomträtt.

För åtskilliga människor innebär den nuvarande situationen att de själva äger sitt eget hus men inte den mark på vilken fastigheten står. För många framstår det som både egendomligt och otillfredsställande. Erbjudandet att friköpa sin tomt borde finnas i alla kommuner där tomträtt finns. Utrymmet för privat ägande, också när det gäller tomtmark, måste vidgas. Det är ett naturligt led i stärkandet av egenmakten inom bostadspolitiken.

Folkpartiet förordar möjligheten att använda arrendeavgifter för till exempel tillfälliga bygglov för bostadsbaracker.

Minska kommunernas roll som fastighetsägare

Kommunernas bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, har varit ett centralt inslag i svensk bostadspolitik alltsedan 1940-talet. Trots att de har förlorat sin skattemässiga särställning intar de en dominerande position på hyresmarknaden. Genom bruksvärdessystemet utövar de en styrande effekt på hyressättningen även i privatägda bostäder med hjälp av sin lagfästa roll som hyresledare och referenspunkt vid bruksvärdesprövningar.

Allmännyttans dominans måste brytas. Fler alternativ och ökad konkurrens leder till en bättre fungerande hyresmarknad. De bostadspolitiska målen, som syftar till att garantera alla en tillgång till bostad, har kopplats till allmännyttan. Allmännyttan anses från socialistiskt håll vara garanten för en god bostadspolitik. Så är dock inte fallet. Allmännyttan ställer idag höga krav för att godkänna en hyresgäst både vad gäller till exempel eventuella betalningsanmärkningar samt fast jobb. Allmännyttans särställning kan inte legitimeras uteslutande utifrån en diskussion kring de bostadspolitiska målen.

En vanlig invändning mot tanken att avyttra delar av allmännyttan är att det skulle medföra att kommunerna avhänder sig möjligheten att sörja för att också socialt utsatta människor får en bostad. Det är viktigt att kommuner har möjlighet att även i framtiden tillhandahålla ett kommunalt bostadsbestånd av både sociala och näringspolitiska skäl, men detta kan även ske i samarbete med övriga fastighetsägare. Att själva äga bostäder behöver inte vara det enda verktyget för kommunerna att värna de mest utsatta människornas rätt till en bostad. Kommunerna kan också träffa avtal med privata fastighetsägare som innebär att en viss del av beståndet upplåts till personer som kommunen måste ta ett särskilt ansvar för.

Argumenten för att sälja ut en större eller mindre del av de kommunala bostadsbolagen är flera. Kommuner ska principiellt inte ägna sig åt att driva affärsverksamhet.

Idag innefattar de kommunala bostadsbolagen en betydande verksamhet med kommersiella fastigheter som medför ökade affärsrisker. De kommunala bolagen riskerar att dränera kommunernas ekonomi och därmed minska utrymmet att koncentrera sig på huvuduppgifterna skola, vård och omsorg genom skatteplanering.

En annan konsekvens är en minskad demokratisk insyn, och det medför att konkurrensen på marknaden snedvrids. Utvecklingen under 1990-talet har också givit Folkpartiet rätt vad gäller kommuners bostadsengagemang. Vidlyftiga bolagsaffärer har inte bara gjort att flera kommuner har fått mycket besvärliga problem med sin ekonomi; de har också inneburit åtskilliga skandaler, vilka allvarligt har skadat tilltron till det lokala demokratiska systemet.

Att hyresgästerna erbjuds möjlighet att friköpa sina lägenheter är ett sätt att minska det kommunala bostadsbeståndet. Men fastigheter kan också bjudas ut till andra, privata, fastighetsägare för försäljning. I länder som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i olika omfattning det tidigare kommunala bostadsbeståndet överförts till nya former av ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på nya lösningar med fristående stiftelser under mer eller mindre samhällelig reglering.

Det är en möjlighet som också bör prövas i Sverige.

Röj upp i regeldjungeln – fler ”friggebodsbeslut”

Ingen enskild avreglering har fått en så symbolisk betydelse som fp-statsrådet Birgit Friggebos initiativ att ta bort bygglovskravet för enskilda att bygga en liten ”bod” om högst 10 kvadratmeter på den egna fastigheten. Fler ”friggebodsbeslut” behövs.

Den bristande konkurrensen på byggmarknaden är ett skäl till att det produceras få nya bostäder och att kostnaderna för de bostäder som byggs är höga.

En annan faktor, som inte får underskattas, utgörs av rigida och oflexibla regler som gäller både för tillkomsten av och standarden på nya bostäder. En ökad forskning och metodutveckling är nödvändig. Finns det skäl att se över metoder som innebär att husen i Sverige byggs två gånger; först i trä och sedan gjuter man dem i betong? Behöver den outhyrningsbara ytan i flerbostadshus, till exempel trapphus, vara så stor eller kan andra lösningar lösa kraven kring funktion?

Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Befria fastighetsägare och villaägare från onödigt krångel. Tillfälliga åtgärder enligt plan- och bygglagen, PBL, skall kunna införlivas i detaljplaner, det vill säga bli permanentade, med en mycket förenklad detaljplaneprocess efter ett visst antal år. Mindre åtgärder kan befrias från bygglov. Låt människor bygga till exempel takkupor och terrasser utan krångel med bygglov men styr upp möjligheten att vidta åtgärder inom bostadsområden som av olika skäl, till exempel kulturhistoriska, behöver skyddas. Där kan regelverket till och med vara hårdare styrt i syfte att värna en speciell miljö ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Hänsyn gentemot grannar skall visas, och vissa förändringar förutsätter ett godkännande av grannar.

Genom att överklagandemöjligheterna minskas kan planprocessen påskyndas. Idag finns det möjlighet att överklaga till fyra instanser i planärenden. Det är knappast rimligt med tanke på att det i andra mål bara går att överklaga till två instanser. Det är också väsentligt att, som Konkurrensverket har påpekat, konsumenternas intresse av en effektiv konkurrens beaktas vid tillämpningen av plan- och bygglagen (PBL).

Kommunernas rätt att stoppa lågprisbutiker med bestämmelser i plan- och bygglagen (PBL) måste försvinna.

Synen på hur bostäder ska byggas, exempelvis när det gäller utformning och standard i övrigt, måste bli mer flexibel. Det finns en hel del människor, bland annat studenter, som kan tänka sig en lägre boendestandard om hyran samtidigt kan hållas låg. Att bostäder och bostadsområden har sett ut på ett visst sätt får inte hindra framväxten av nya lösningar. De boende måste kunna påverka standarden i större utsträckning.

Sänk beskattningen på boendet

De höga skatterna är vid sidan av det faktum att den fria marknaden på många punkter har satts ur spel ett betydelsefullt skäl till att boendekostnaderna i Sverige är förhållandevis höga och tar en stor del (cirka 30 procent) av den disponibla inkomsten i anspråk. Fastighetsskatten och förmögenhetsskatten bidrar till att många människor, också i låga eller normala inkomstlägen, försätts i en mycket svår ekonomisk situation. Förmögenhetsskatten är orättvis och går ej att ta ut på stora förmögenheter. Fastighetsskatten är omöjlig att planera för, och många har inte pengar i handen för att kunna betala för den.

Dagens beskattning medför negativa konsekvenser. Byggandet hämmas, för många människor blir kostnaderna mycket betungande, en del tvingas till och med att flytta från bostäder de vill bo kvar i. Tilltron till skattesystemet undermineras. Fastighetsskatten måste avvecklas. Ett nytt system måste präglas av likformighet mellan boendeformer och att avdragsrätten för låneräntor bibehålls.

Riksdagens majoritet beslutade att släppa frysningen av taxeringsvärdena år 2000. Trots den sänkta skattesatsen har det lett till kraftigt höjda fastighetsskatter i delar av landet för boende i både småhus och lägenheter. Det är en utveckling som Folkpartiet inte kan ställa upp på. I avvaktan på en grundläggande reformering bör fastighetsskatten sänkas avsevärt mer än regeringen föreslagit. Vidare ligger i Folkpartiets förslag ett successivt avskaffande av förmögenhetsskatten. Det är inte minst kombinationen av höjd fastighets- och höjd förmögenhetsskatt som kommit att bli en tung börda för många. Särskilt gäller detta för dem som under lång tid amorterat ned sina huslån. På kort sikt vill vi avskaffa sambeskattningen och höja fribeloppen i förmögenhetsbeskattningen. På så sätt skulle i stort sett ingen behöva betala förmögenhetsskatt för sin bostad.

Taxeringsförfarandet i sig medför för många stora problem och upplevda orättvisor. För att nämna några exempel på detta är systemet med värdeområdet, vilket höjer taxeringsvärden efter genomförda försäljningar i området, något som förefaller i många fall vara alltför trubbigt utformat. För flerfamiljshus finns idag endast tre värdeområden, vilket medför att exempelvis omvandling till bostadsrätter i Stockholms innerstad höjer taxeringsvärden och därmed fastighetsskatten för boende i förorter och mellansvenska städer utan att detta motsvaras av ökat marknadsvärde. Taxeringsvärde beräknas på fastighetens totala värde, vilket medför att taxeringsvärde för bostadsrättsföreningar i många fall kraftigt avviker nedåt från det samlade marknadsvärdet för varje bostadsrätt för sig. Administrativt fastställda regler medför att taxeringsvärdet i många fall avviker från marknadsvärde för varje enskild fastighet. Taxeringsförfarandet uppfyller dessutom inte krav på rättssäkerhet, då de inte kan överklagas.

Reformera taxeringen

Taxeringsvärdena bör därför omedelbart återföras till 1997 års nivå för att en rejäl reform av taxeringen ska ske. Taxeringsvärdena är ju inte bara grund för beskattning utan har även civilrättsliga effekter och måste därför vara så korrekta som möjligt för varje enskild fastighet.

Efter en omläggning och sänkning av skatteuttaget bör man gå vidare med en successiv skattesänkning i den takt som samhällsekonomi och andra överväganden kan tillåta. Detta ska ske i former som så långt möjligt likställer olika boendeformer. Detta måste således vara ett led i en reformering av den totala boendebeskattningen.

Vid sidan av en omedelbar sänkning av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt innehåller Folkpartiets politik också andra skattelindringar som kommer byggsektorn till del.

Folkpartiet föreslår att beskattningen av småföretagare sänks och förenklas. Det kommer indirekt att innebära lägre kostnader och därmed i slutändan också lägre konsumentpriser i byggsektorn.

Reformera bostadsbidragen

De selektiva, behovsprövade, bostadsbidragen är en annan företeelse som bidrar till att den svenska bostadsmarknaden inte fungerar. Enligt Folkpartiets uppfattning bör bostadsbidragen minskas. Grupper med särskilt stor försörjningsbörda, bland annat barnfamiljer, bör kompenseras genom höjt generellt barnstöd och sänkta inkomstskatter. En sådan reform skulle få flera positiva effekter.

Marginaleffekterna minskar. Det nuvarande bostadsbidragssystemet leder till att det för många låg- och medelinkomsttagare lönar sig väldigt lite, eller ibland inte alls, att öka sin arbetsinkomst. När inkomsten stiger försvinner nämligen hela eller delar av bostadsbidraget. Många människor fastnar i en fattigdomsfälla som det är svårt att ta sig ur.

Med Folkpartiets modell skulle cirka 20 000 bidragsmottagare kunna slippa ur fattigdomsfällan genom att de inte längre är beroende av bostadsbidraget.

Bostadsbidragen fungerar i mångt och mycket som ett förtäckt offentligt stöd till bygg- och bostadsföretagsbranschen.

Bidraget leder till att bostadsproducenter och byggherrar får mindre incitament att hålla igen på kostnaderna och effektivisera sin verksamhet.

Det blir mer lönsamt att bygga stort och dyrt än litet och billigt.

Anslagsfrågor

Folkpartiet säger nej till regeringens investeringsstöd som inte är en effektiv åtgärd mot bostadsbristen utan tvärtom driver på produktionskostnaden, både för hyresbostäder och studentbostäder. De s.k. lokala investeringsprogrammen har inte visat sig effektiva och kan avskaffas. En avtrappning av den garanterade räntan håller nere utgifterna för räntebidragen.

Genom vårt ökade stöd till barnfamiljerna behöver bostadsbidragen inte ha samma omfattning som med regeringens politik.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 23 oktober 2002
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Linnéa Darell (fp)
Marita Aronson (fp)	Tobias Krantz (fp)
Ulf Nilsson (fp)	Karin Pilsäter (fp)
Erik Ullenhag (fp)	Yvonne Ångström (fp)
Lennart Kollmats (fp)	Nina Lundström (fp)
Lars Tysklind (fp)	Solveig Hellquist (fp)
Allan Widman (fp)